Vi har födelsedagsbuketter lite överallt i huset.

Jag passar på att fånga dem på bild innan de vissnar.

 Jag är ledig och alla barnen är hemma.


 


Vi planerara att baka kakor.
Macarons.

Fast det verkar som att jag bara behöver 
lösa konflikter och jag känner mig mammatrött.

Det bästa med dagen är att 
någon kanske har hittat vår katt
som varit borta sen 15 december.

Vi håller tummarna för att det är vår Iris.

Så igår gick jag på fest i 
rosa klänning och 
turkosa strumpebyxor.

Denna dagen känns mindre glammig.
Pizzabak, sjuka barn, städning och lite jobb.

Fast, det är fasligt skönt att 
vara hemma med samlad familj. 
Det är lördagsmorgon.
Och jag dräller omkring i morgonrock och 
dricker varmt vatten.

Och morgonens måste är doftljuset från Klinta.
Havsbris, luktar kanske mer tång 
i verkligheten än vad ljuset gör. 

Det bästa med ljuset är att 
jag kan stoppa fingret i den varma 
oljan och smörja in spruckna torra 
fingrar med det.

Tre andra måsten för lördagen är 
kräm för läpparna, 
lite färg och min börs.

Jag ska på loppis.

                                                                                                                                                                                      
På morgonen innan vi väckte den sjukaste brodern.

Jag hade sovit med flätor på lavendeldoftande kudde.

Hur kunde de bli så mörka. När mina är så blå.

     
Och hur kan man älska någon så gränslöst.
Helt okomplicerat.

Jag bestämde mig precis för att 
lägga mig extremt tidigt så 
huvudvärken släpper.
  
     
             Det blir Jane Austen som får följa med.                                                                                                                                          
Min födelsedag har passerat i denna sjukvecka. 
Och jag tänker att 33 är ett bra år. 
Det är året då man finner sig själv 
i både yrke och föräldraroll. 
Man börjar yoga, dricka massa thé och 
läser en hel del konstiga böcker.

Visst?

Jag blev i alla fall uppvaktad med lite presenter.

Några fick hamna på bild med det nya objektivet.
Som jag tjatar om det…
(Det är ett 35mm 1:1.8 G för er som undrar)

Så, nu ska jag inte säga pip om det igen.


Musli från Kustbageriet.
Ett måste för en 33åring som vill lyxa till det.

Thé förstår också mina nära att jag behöver.

Tack.

Och gråa linnelakan.

Den finaste gåvan stod nog min son för.

Han lämnade lek i badhus och promenerade 
jättelångt med ryggsäck för att hinna 
köpa en lykta till mig innan 
hans tåg gick hem.


Vid den här tiden på året bjuder 
jag alltid på semlor.

Och har man dessutom ett nytt objektiv 
så måste man passa på att fota dem.

Vi fikade på mormors gamla porslin. 

Linnea.
Porslinet heter det.

Hon hette Rut.
Mormor alltså.

Vilket superobjektiv. Hurra!!

T om disken blir fin med det nya objektivet.

Barnen är fortfarande sjuka.

Och jag är aningen uttråkad av att 
vara inne så här mycket. 

Men det blir ju en väldigt massa bloggande…
Tro det eller ej. 
Men på lördag ska jag gå på cocktailparty.

Då är frågan?
Vad ska jag ha på mig.

Den här rosa?
Som för övrigt var ett reaplagg för 75kr på HM.
( inte klokt )


Och lite smink kanske. Och minus den stora tovan i håret också då…

Eller julklänningen?

Hjälp mig nu. Snälla.



Våldet mot kvinnor är det kanske mest utbredda 
brottet mot de mänskliga rättigheterna vi 
känner till idag. 
Våldtäkt och våld i hemmet är större riskfaktor
 än cancer, trafikolyckor, krig och malaria.

Jag tror det är få som kan föreställa sig 
hur det känns av att vakna upp av en spark i 
ryggen och ramla ner i golvet.

Jag känner till en mamma som flydde 
från ett sådant liv en juninatt för många år sen. 
Det skulle kunna vara du, jag eller vem som helst. 
Med sig hade hon sin ettåring och en 
väska med sommarkläder. 



Och det är det här med myndigheterna. 

Mamman har suttit i hundratals möten 
med tanter på olika kontor. 
Du anar inte vad en trasig mamma måste gå igenom. 
För det här med vårdnaden är bannemej 
krångliga saker här i Sverige. 
Pappan har ju rättigheter. 
Barnet likaså. 
Spelar ingen roll att mamman nästan blivit ihjälslagen.  
Så det här med vårdnaden las på is. 
Vem orkar slåss när man redan ligger ner i en blöt pöl.

Sen dess har åren gått och hoten sakta upphört.

Nu. Flera år senare. 

Nu behöver pojken pass för han ska åka på semester. 
Pappan måste kontaktas och godkänna med sin signatur. 

Och hör och häpna. 
Mammans adress med gata och hela baletten 
skall lämnas över till honom. 
Som om han verkligen behöver veta vart hon bor…!!!

Tanten:  Jo, det måste stå med, det är offentliga uppgifter.

Mamman:  Jag accepterar det inte, 
ni måste hitta ett sätt att kringgå detta. 
Det är inte relevant vart jag i nuläget 
bor med min familj.

Tanten: Jag har slagit i alla mina böcker 
och pappan måste godkänna  uppgifterna innan han signerar. 
Och förresten, 
det kan ju han ta reda på ändå om han vill.

Mamman: Suck… ja, fast man kanske inte behöver ge den i handen på honom…

Jag säger.

Ge mamman vårdnaden bara.
Inget snack om saken. 
Ge pojken ett pass. 
Låt pappan fortsätta trampa runt i 
sitt trasiga liv på andra sidan Sverige.


Här hemma är vi vansinnigt uttråkade. 
Det blir man efter att haft sjukstuga i flera veckor.

Jag tog på mig massa färg när 
jag klädde mig idag. 
För att bli på lite bättre humör så att säga.

Ville känna livet i mig, sa jag högt och sträckte på mig. 

Men nej, jag känner mig lika sur som när jag somnade…

Blommor hjälper till massa sådanahär dagar också.

Och banankakan från igår.

Man kan nästan sammanfatta morgonen med 
en hiskelig massa Pukkathé, 
gårdagens banankaka och ett 
barnspel som heter Mix-Max.

Apropå Pukka så tipsar honeypieliving om deras théer 
och om ett test man kan göra på Pukkas hemsida, 
ett dosha quiz

Jag klickade såklart in mig och testade mig själv. 

Jag är en klockren vata. 

Jag fick en för tidig födelsedagsgåva av min man.
Ett fast 35mm objektiv har stått på önskelistan länge.

Under förmiddagen har jag smugit omkring i huset och fotat med mitt nya.


Fast hälften av tiden har jag legat i soffan och ojat mig. 
För nu är vi inte mindre än tre med feber här hemma.

Och halsen.Sen hostan.

Nu får gärna sjukdomarna släppa taget om 
vårt hem så ungarna kan gå 
ut i den efterlängtade snön och leka.

Så idag blir det inte många knop.

Hej hej.