nu drar jag till Pisa

Idag lämnar jag landsbygden och
åker tillbaka till Pisa.

Nu städas det på gården för
fullt medan Bocelli röst skrålar
ur högtalarna.

Och nu ska jag väga min väska, innan jag ska
köpa korv, så jag inte fastnar vid incheckning.
 Sen ska jag gå ut i regnet och ställa
mig under fikonträdet.

hej hej.

Ps. de där damejeannerna, som står
under olivträden, de samlar upp ohyra som
man försöker hindra från att angripa träden.
Här i dalen är allt ekologiskt och
vi har ätit närproducerad fantastisk mat
hela veckan.

väderomslaget

En tjock dimma har lägrat sig över dalen idag.

På morgonen doftade huset nybakt bröd
och kaffe när jag gjorde mig färdig
för att ta min promenad till kursgården.

Huset jag bor i är över 200 år gammalt.
Och jag har det enda rummet med 
originalgolvet kvar.
Lizzy, min värdinna, pratar om att hon ska
lägga in nytt för det är så svårt
att torka. 
No no no… skakar jag på huvudet då.


Nu har vi precis fyllt magarna med 
frukost och väntar på att vår värd ska 
ta med oss till en vingård i trakten.


i väntan på middag

Ett stilla regn faller över Fabriccas
kullar idag. Jag sitter i ett toscanskt varmt 
lantkök och väntar på att middagsklockan ska ringa.

Jag har dock fyllt magen med alldeles för 
många fikon under dagen.

Och här är schemat för idag.
”Antica Etrusca” till middag.
Långkok som doftar ljuvligt.

Peccioli

Vi har varit i Peccioli, en liten by
helt avsaknad av turister.
Förutom vi då, som sprang runt med våra små
block och antecknade.

Där köpte jag cigarrer att ta med mig hem.

Sådana som Clint Eastwood visst 
suttit och puffat på.

 Vi satt på ett café, tittade på gestikulerande 
italienska farbröder och skrev på dagens uppgift.

Maria och jag gick gränder upp och ner
för att finna material till texten.

Tänk att staden är från 700-talet.
Jag har nog aldrig vandrat 
 på så gamla gator.

Nu ska jag bada och sen ska jag jobba vidare.
I kväll kommer vår lärare visa film.
”Bonjour Tristesse” av Francoise Sagan 
kommer vi se.

dagens uppgift

Och vi sitter liksom  i skock på en liten
uteservering i den lilla byn Fabricci. 

Med varsin dator kämpar vi med texten vi har fått
som dagens uppgift. En berättelse som utspelar sig år 1860.
Om 5 minuter serveras middagen, 
jag känner mig långt ifrån nöjd med min text
och i morgon bitti innan frukost ska den lämnas in…

”Oj oj oj…det blir nattarbete” säger min nyvunna vän
och jag instämmer.

Det blir visst spansk afton ikväll.
Kotletter och sång.

Jag är på världens bästa ställe ska ni veta.

nu på kvällen

Jag sitter och kämpar med en monolog
i singularis och undrar just nu vad fasiken 
jag har på en skrivarkurs att göra…
En liten prestationsångest tickar inom mig
och jag skulle nog tagit en fotokurs istället.
Där känner jag mig liksom mer
kreativ och inte så vilse.

Snart blir det fyllda paprikor
på italienskt vis lovar bästa
Eva som anordnar kursen och jag har
precis tagit sista doppet för dagen i poolen.
Här har nämligen varit över 30° hela dagen.

första kursdagen

Här sitter jag och äter frukost. 
Hemmagjord yoghurt och nybakat bröd.

Nu ska första kursen dra igång där nere vid 
bassängen och jag är ganska spänd inför det hela.

Det lär bli en del utsiktsbilder härifrån.
Det är bara att gilla läget…


hos Lizzy

Jag bor hos Lizzy. Här finns tre rum att hyra.
Jag har fått det gula med den gröna toaletten.

Det finns ett grönt och ett blått
rum också. Alla med rosor och 
skåp med blommor på.

Lizzy och hennes man flyttade 
från stressen i Milano, nu
bor de här på denna gården bland
oliver och vindruvor.
De hyr ut rum och gör sin egen 
fikonsylt som de säljer.

Så här fint är huset.

Och bland alla olivträden står det vackra
damejeanne. 

Undrar varför?
Måste fråga…

Här är utsikten från gården.
Och den är nästan ännu mer fantastisk
åt andra hållet.

Det tar mig en kvart att gå till
gården där skrivarkursen är.
Det gör mig ingenting, för
vägen dit är fantastisk.

Så nu sitter jag här på den stora verandan
i solnedgång och väntar på 
middagen som blir serverad snart.

Känner mig enormt ödmjuk och tacksam
inför livet och är så himla glad 
för att jag har en familj som gör
det möjligt för mig att åka iväg
på ett sådant här äventyr.

hej hej. 

doften

Jag sprang på en vän till mig häromdagen.

När hon kramade mig så 
ursäktade hon sig för att hon
doftade herrparfym. Hon hade precis
varit inne i en butik och sprayat på
sig parfymen som hennes kärlek bar.
Så hon kunde bära runt lite på
honom fast han inte var där liksom.

Jag tyckte det var så romantiskt.
Tänkte på det flera dagar.
Och det var kanske därför jag tog på
mig min mans gråa t-shirt med 
blommig kavaj över när jag
for till flygplatsen på torsdagen.

Igår smet jag till mitt hotellrum 
så fort mörkret lagt sig över Pisa.
Och nu gör jag min sista runda
här då jag ska hitta en marknad.

Vid tolv åker jag vidare ut
på landet.

hej hej.

i Pisa

Idag vaknade jag upp till ett 
Pisa som låg i morgonsol.

Jag som inte har med min karta, min man alltså, är
väldigt tacksam över att staden är 
så liten. Jag har gått omkring hela
förmiddagen utan att någon gång behöva
få känslan av att vara lite lost.

Jag köpte frukt på Mercato delle Vettovaglie
och satt en lång stund inne i en vacker kyrka.

Efter det slog jag mig ner i solen vid lutande
Tornet och vilade blicken på turister
som tog kort på varandra.

När jag reser själv så lägger jag märke till
så mycket som jag annars inte skulle gjort.
Något fridfullt över det hela, som om att
man står en bit ifrån och
observerar livet.

Tornets skugga kom sakta över mig och jag
flyttade mig till en marmortrapp
vid katedralen längre bort.

Där satt jag länge och skrattade till Malin Wollins
krönikor och brände mig i ansiktet.

För mig blev det sen glass. 
Tiramisu och hasselnöt.

Och nu försöker jag bestämma mig för 
om jag ska börja på en ny bok eller sova middag.

Pisa. Jag gillar dig.