Gråt, klokhet och pepp på samma gång

Jag är som en blöt fläck efter denna dag.
Allt har gått fel på en mängd olika håll och jag som befinner mig en skör fas har ingen rustning som kan ta emot sorg och ilska på något särskilt bra sätt. Ska inte gå in på vad det handlar om då det är privat men det kan ju vara bra för er att veta att bakom den lilla lyckliga fyrkanten på Instagram finns en väldigt ledsen liten tjej ibland.

Shit vad det är jobbigt när man utsätts för svårigheter i livet. Och viktigt. I mina mörkaste dalar har jag funnit mina bästa sidor och fått fler styrkor. Slipar fram min ödmjukhet med rivigt sandpapper just nu.

Eftersom jag redan hade förberett med några fina och pastelliga collage innan jag deppade ihop totalt försöker jag peppa både mig och er här med lite klokheter jag fann i min favorit Michelle Bakers feed.
Beundrar denna visa kvinna så mycket.

Det är @lalahdelia som står bakom orden.
Tänker ofta på hur vi människor är så lösningsfokuserade hela tiden. När man berättar något svårt får man ofta en lösning, ett gott råd eller något ”ovärdeligt tips” i knät. Jag är likadan. Man vill ju hjälpa.

Men – man kan också hjälpa genom att bara lyssna och bekräfta det man hör. Be den som har det svårt berätta mer. Det är helande och trösterikt.
Ibland finns det inga lösningar. Man måste bara gråta ut på någons axel.

Kan vi prata om jämlika relationer?

Så fint blommorna passade i den blå vasen. Stort tack till Varbergs Stadshotell & Asia Spa som gav mig dem efter gårdagens föreläsning.

Jag har haft en maxad vecka med mängder av logistik för barnen, möten i skola, läkartider och mycket jobb från alla håll samt två föreläsningar att utföra samtidigt som min man varit i Stockholm hela veckan. Mitt i allt fick jag feber och fick trycka i mig alvedon. Och så kraschade min dator. Ingen tid för en detta direkt. Snark.

Allt har gått väldigt bra och jag har fått fantastisk feedback. Jag är stolt över att jag fick ihop allt.
Men så finns det ett gruskorn som bara ligger här i skon och skaver. Jag måste berätta.
För detta måste få ett slut. Gör om. Gör rätt. Tänk rätt.

Efter gårdagens föreläsning fick jag en fråga som gjorde mig helt matt.

En föreläsningen där jag pratat om min yrkesresa under tio år.  Jag pratade om min resa från servitris till att idag driva två bolag och kunna försörja mig på min kreativitet i sociala medier. Jag pratade också om hur jag tog mig ur en våldsam relation och nu gör mitt bästa för att sprida kunskap via våra digitala kanaler för att mäns våld mot kvinnor i samhället ska minska. Jag lyfte också frågor som ”vad gör sociala medier med vårt mående?” och delade med mig av råd till den som vill bygga upp ett personligt varumärke på samma sätt som jag gjort. Viktiga och bra ämnen enligt mig. Som gör skillnad.

Några frågor?
Ja, en kvinna i 60 årsåldern sträckte upp handen.
-Din familj – Vad säger de om allt det här?
– Ok, ja, de tycker att jag har ett bra och spännande jobb…
Jag antog  att hon syftade på hur mycket tid jag spenderar med min familj och mitt engagemang som mamma med tanke på den mörka blick jag fick och la till:
-Jag har möjlighet att jobba flexibelt och anpassa dagen efter barnen,  jobbar hemifrån väldigt mycket. Det innebär att det nästan alltid finns någon hemma efter skola och att jag finns tillgänglig på ett sätt som kanske inte alla föräldrar har möjlighet till, svarar jag.
Kvinnan är uppenbart väldigt provocerad av mig och fortsätter surt.
– Och din man, finns han kvar..?

Eh!? Va?
Skäms å hennes vägar nu i efterhand men just då var det verkligen som ett slag i magen. Vad påstår hon?
Att jag inte är en bra fru och mamma? Att jag inte tar hand om min familj?

Jag skulle vilja se en man stå och prata engagerat om sitt arbete en timma och få samma fråga.
Har du din fru kvar? 

Jag fann mig inte riktigt – skulle naturligtvis be henne utveckla och berätta mer om hur hon tänker. Intressant.
Jag svarade bara att min man är mycket stolt och glad över mig som kvinnlig entreprenör och hjälper mig mycket med att få ihop allt i företagen. Så som ekonomi, papper och en del teknik som jag själv inte är så intresserad av.

Frida Ramstedt uppdatering på Instagram för ett par veckor sedan:

”Ingen har något emot en kvinna som är en bra författare, skulptör eller genforskare om hon samtidigt lyckas vara en god hustru, god mor, snygg, vänlig, välvårdad och oaggresssiv.” /Leslie M McIntyre

Damned if you do. Damned if you don’t.
Jag kan fortfarande få frågan ”jaså, är Jonas hemma och är barnvakt”  från den äldre generationen. Skäms på er!
De värsta är kvinnorna som lägger skuld på oss mammor och tycker vi ska upprätthålla normen där mannen gör karriär och vi kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och hemmet.
Låt oss alla verka för ett jämlikt samhälle där kvinnor ges samma möjligheter i yrkeslivet som män.

Jag vill att vi diskuterar detta. Reflekterar och funderar över hur vi – ofta utan att veta om det – bidrar till ett ojämlikt samhälle.
Min man har haft fantastiska möjligheter att utbilda sig och göra karriär medan jag tagit ansvaret för föräldraledighet och vabb. Det är med all rätt att jag nu ska ges samma möjlighet att satsa på min verksamhet och få stöd från hans håll. Håller ni inte med?
Hur gör ni själva där hemma?
Hur bidrar vi alla till att våra barn ska få växa upp i ett jämlika familjer där både män och kvinnor tar ansvar för barn och hem samtidigt som det ges utrymme för båda att förverkliga drömmar och arbeta med det de brinner för?

Om att dela med sig i sociala medier

Just nu tycker jag mycket runt om mig är så vansinnigt vackert.
Antingen är det min frukost, solen som silar mjukt in över golvplankorna eller Boris som har somnat vid Igors fötter.
Det stormar runt om mig just nu och då måste jag plocka ner allt i små bitar och lyfta blicken än mer.
Tänka på hur vackert livet, olika möten och platser är. Vi är skapta för svåra utmaningar och man får aldrig mer än man klarar av. Det var så vi sa i alla fall… Eller?

Jag var på Everts Sjöbod i Grebbestad  under torsdags kväll. Här äter de mängder av ostron.

Ett så mysigt ställe. Blev alldeles förälskad i både sjöbod och dess omgivning.

Någon som är väldigt intresserad av ostron hade vunnit SM i ostronöppning flera gånger om…

Kanske tränar han här vid kajkanten varje dag…?

Inte så tokigt att ha en ostronodling under bryggan direkt.

Min kompis påpekade att man inte får plocka ostron hur som helst i havet. De tillhör markägaren och man får åka på ordande ostronsafaris med kajaker eller ha en överenskommelse med ägaren innan man dyker ner och tar för sig.

Hur mysigt hade det inte varit att krypa ner i dessa uppeldade karen en kväll i solnedgången med några vänner? Kanske efter man varit ute och plockat ostron och skapat en mysig middag tillsammans på bryggan med bubbel och ostron.

Jag var inbjuden för att föreläsa om mig själv och sociala medier. Jag berättade om min 10-åriga resa från hobbyblogg till arbete som jag kan leva på idag.

Jag passade också på att prata om vad sociala medier gör för självkänslan hos många av oss. Blir vi stärkta eller får alla dessa tjusiga bilder oss bara att må sämre och sämre.
Hur hittar man en balans och insikt i att allt är inte vad det ser ut att vara i en liten kvadrat?
Hur ska vi kunna prata mer om ångest, stress och tunga saker i en annars glossig värld.  Hör dessa ämnen ens hemma där?
Jag hävdar att de gör det.

Livet är sött och salt. & stundtals också jävligt surt.

Jag tycker det är bra att dela med sig av erfarenheter och kunskap. Speciellt om man har en stor kanal som man kan nå ut i. Tänk vilken skillnad man kan göra för många – andra får luft under trötta vingar, blir inspirerade och inser att de inte är ensamma.

Jag brukar aldrig dela med mig av svårigheter då jag är mitt i dem. Det blir så skört och sårbart då. Men sedan – när stormen ebbat ut och jag står kvar med ett gäng nya erfarenheter i famnen. När jag bearbetat och kastat om allt i huvudet flera gånger. Då kan jag eventuellt skriva om dem här för er. Dela.

Fin dag till dig nu.

Kika in ikväll för då har jag en ny inspirerande intervjua att dela med mig av.

 

Måndagstankar

Phu. Vilken måndag!
Hoppas din dag varit lite skönare än min. Här kommer lite av mina måndagsfunderingar.

  • Springmask och löss på skolan – samtidigt? Var finns rimligheten i det?
  • Hur kan jag ha glömt att betala P-boten jag fick medan jag hade lånebil? Pinsamt. Undrar om ”de” tänker att det är typiskt mig. Jag tänker att det är typiskt mig. Ligger nog i den ouppackade resväskan från Los Angeles…
  • Veckobrev, papper om friluftsdagar och studiedagar, kvitton, läkartider, mail och all annan viktig information. Snart exploderar jag. Lägger de viktigaste i handväskan och glömmer…
  • Otroligt att man får något jobb gjort med tre barn och hund. Har hunnit äta ett ägg och en näve mandlar.
  • Note to self – Tvätta skorna som halkade runt hundbajs. Ska bara ta disken, gå ut med hunden, förbereda morgondagens skolfika, hänga upp tvätten och kissa. Är klockan verkligen redan 21.08…?
  • Imorgon kommer en journalist med fotograf vid 10. Får nog tvätta håret innan jag lägger mig också. Men oj vad det kliar…

Ok. Nu kör jag racet här och slocknar sedan. Imorgon ska jag vara världens bästa mamma och ha stenkoll. Promise.

Har du några måndagstankar? Trötta eller glada. Dela gärna.

 

Metoo, mörk bakgrund och Sisterhood

Imorgon lanseras vår kollektion Sisterhood.
Vi visste från dag ett att detta var mer än några t-shirts med tjusiga tryck på. Vi hade nämligen bestämt oss för att göra skillnad.
Kanske är det i sviterna av Metoo eller så är det helt enkelt dags att lyfta upp viktiga frågor på bordet, sprida kunskap, förståelse och väcka engagemang.

Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem.

Jag levde med en man som slog mig regelbundet under fem års tid. Därefter fortsatte hoten och trakasserierna i fem år till. Det är alltså tio år av rädsla för mitt egna liv. För att inte tala om ångesten jag hade över att människor jag älskar också skulle bli skadade.
Jag har svårt att beskriva hur ensam och isolerad jag kände mig under denna period.
Jag känner ingen ilska mot min förövare längre – det såret har läkt.
Men jag är fortfarande väldigt arg och besviken på mig själv som inte insåg mitt egna värde.
Jag borde haft verktyg. Jag kan titta tillbaka på denna 16-åriga tjej och och bli alldeles bedrövad över hur lite kärlek hon kände för sig själv och verkligen beklaga i djupet av mitt hjärta att hon trodde att hon förtjänade denna misär.

Och jag kan inte hjälpa det – men jag undrar också varför ingen satte stopp. Varför ringde ingen polisen?
Vi måste sprida information i hur man kan förekomma och förhindra mäns våld mot kvinnor och barn. Hur man kan hjälpa utsatta kvinnor och ge dem en ny chans och skapa ett bättre liv.

Eller hur?

Imorgon, på Internationella Kvinnodagen, kommer vi på FGL dela med oss av information om hur ni kan göra för att engagera er. Enkla och självklara saker.
Och så kommer vi lansera kollektionen Sisterhood i hopp om att sprida detta viktiga budskap ännu mer.

Under tiden så kan ni kika in på Huskurage och Unizon.

Faran med att känna att man aldrig är bra nog

Under perioder då jag jobbat mycket så hamnar jag ofta i ett antiklimax efteråt.

Jag har svårt att vara lagom, pressar mig själv lite väl mycket stundtals och får sedan en svacka.
Men istället för att high fiva mig själv här, klappa mig själv på axeln och tycka att jag är grym som fixar grejer så känner jag mig värdelös och otillräcklig under dessa svackor. Jag undrar vad detta beror på egentligen?

Det är ingen skön känsla och något jag måste jobba med.
Måste lära mig att finna en bättre balans – & framförallt lära mig att vara nöjd och stolt över det jag gör.
Veta att jag gör mer än någon annan förväntar sig av mig.

Jag var på en reiki -healing med Michelle Baker förra året och hon gav mig rådet att stanna upp och fira mig själv mer. Jag gasar ofta på till nästa ställe och är som sagt aldrig nöjd  i mellanrummen.

Det är stressande att alltid känna att man inte är bra nog. Det är rent av korkat att känna så och jag skäms över att skriva det.
Detta är ju dessutom något jag verkligen inte förespråkar här på bloggen där jag snarare uppmanar er läsare till att inte pressa er själva, veta att ni duger precis som ni är, njuta lite mer och vara rädd om er själva.
Jag vet att problematiken pressar mig och kan leda till en ny utmattning och därför slukar jag all kunskap jag kan för att förändra mitt dåliga beteende.

Har börjat lyssna på Pia Dellson som fick utmattningssyndrom trots att hon jobbar som psykiater och kände till riskerna väl. Mycket bra och lärorik podd i tre delar.
Kanske något för Dig också om du har svårt att hålla nästippen över vattenytan lika ofta som jag.

I april släpper Underbaraclara sin bok ”Hjälp, jag är utmattad”. Den ser jag verkligen fram emot att bläddra i.

Har Du något bra tips till mig och andra som lever med samma problematik?

& här kommer en påminnelse till både dig och mig.
Du är bra. Du gör så gott du kan efter din egna förmåga. Och det är fullt tillräckligt.

Hur uttrycker Du dig på nätet?

Mir och jag hänger hos Sofia idag. På schemat – frukost, hike och jobb.

Jag har just strukit kläder för en fotografering och Mir har fixat lunch.

Här är sjukt fint och jag har smugit runt med kameran i alla hörn och vrår. Sofia är nämligen med i morgondagens Söndagsintervju som kickar igång igen efter bloggflytten. Hoppas den är efterlängtad.

Undrar du förresten vilken outfit jag valde när jag skulle vara med hos 4Good i onsdags? Det blev jeans, t-shirt och röda klackar som ovan.

Har tänkt på en sak länge som jag gärna vill dela med mig av.

Jag jobbar i en relativt ny bransch – som bloggare, eller ”influencer” som vi numer kallas. En influencer är en människa som byggt upp en stor lojal följarskara i sociala medier som de motiverar och inspirerar – som influencer har jag möjlighet att påverka och lämna avtryck till tusentals människor varje dag.
Det kommer naturligtvis med ett väldigt stort ansvar. Det är ett spännande och roligt jobb fullt av frihet och kreativitet.

Jag skriver och fotar i princip varje dag – året om.
Försöker hitta nya uppslag och blandar högt och lågt. De gånger jag frågar vad ni läsare vill att jag ska blogga om så är det alltid spridda önskemål och det gläder mig otroligt mycket. Jag mår bra av variationen och tröttnar inte.
Inredning, trädgård, mode blandat med annat som inspirerar mig och som jag tror mina läsare gillar.

Jag vet att en del mår dåligt av att matas med en ”perfekt” yta vareviga dag i sociala medier. Och en del är av åsikten att de bara vill ha det vackra för de har nog med sin egen ”skit” där hemma. Mitt mål är att alla som följer mig ska finna inlägg de gillar, som inspirerar och kanske får en och annan att tänka till. Men jag passar såklart inte alla.
Är det något ni läsare inte gillar så är det bara och klicka in imorgon igen så kanske det är något nytt som känns mer inspirerande.

Jag vill att du som läsare ska veta att du tar del av bloggen helt kostnadsfritt och att jag jobbar hårt för att kunna finansiera min verksamhet på andra håll samtidigt som jag försöker skapa värdefullt innehåll här.
Ni läsare är de viktigaste för mig i mitt jobb.
Det är Ni som gör att att jag kan jobba med detta och jag är alltid tacksam och glad över era peppande hälsningar, kloka ord och åsikter.
Men vart drar man gränsen i vilka åsikter man får dela med sig till bloggaren och alla dess tusentals följare som kikar in varje dag?

Vi drar en parallell tycker jag. Jag brukar se det som att bloggaren bjuder in till en mysig tjejmiddag – dukar fint, häller upp gott i glasen, serverar alla runt bordet samtidigt som hon gör sitt bästa med att roa sina gäster med intressanta samtal. Kanske överraskar hon med sång till och med.
Vad märkligt det hade varit om en av gästerna hade ställt sig upp runt bordet och ifrågasatt värdinnan inför alla. Sagt att maten var lagad med väldigt dålig fantasi och den där sången verkligen var under hennes värdighet.
Antar att det hade blivit lite tryckt stämning…

Finns det någon av er som hade gjort så?

Det händer inte ofta men ibland trillar de in. De små trollen. Jag har jobbat med detta i tio år nu så det gör inte ont längre. Jag kan ta det för att jag inser att det tyvärr är en del av jobbet. Men ska det verkligen behöva vara det?

Vi måste tala om det här. Få lite perspektiv på saker och ting och inse att det är en riktig människa där bakom tangenterna och bakom den lilla fina Instagram -rutan på telefonen.
Vad är syftet?
Vuxna människor. Kvinnor. Systrar. Jag ser trollen hos kollegor också och blir alldeles chockad över hur vissa väljer att uttrycka sig på nätet.
Det handlar inte om åsiktsfrihet och att vi som bloggare helst vill ha en skara ja-sägare i kommentarsfältet. Det handlar om respekt och sunt förnuft. Människor är olika, vi gillar olika och har olika perspektiv på mängder av saker.
Klart man inte passar alla – men behöver man verkligen spotta ur sig det? Kan man inte bara sluta läsa eller klicka vidare?

Kolla exemplet nedan:

”På fullt allvar, är du nöjd med den här typen av tonårsmässiga inlägg?
Tappa inte bort dig själv i jakten på följare, snälla.” 

”Hahaha, åh Stina! Kärlek till dig. puss” Mitt avväpnande svar

”All Kärlek tillbaka!
Högt eller lågt blandat, influencer eller inte, hjälp mig välja kläder liksom!?
Var är värdigheten i det, hos en vuxen självständig och företagande kvinna.
Jag tror bara du är så mycket intelligentare och självsäkrare än så.”

Hade du delat hiss med mig och haft modet att uttrycka dig på det sättet om mitt arbete ansikte mot ansikte? Om inte – då ska du absolut inte skriva det här i kommentarsfältet heller.

Brottstycke ur en annan :

”Du har själv valt ditt jobb Kristin, du kan tyvärr inte välja dina läsare (men du kan ju alltid börja censurera oss om du önskar). Jag får kritik i mitt jobb ibland också, det tillhör yrkeslivet. Att ständigt försöka skjuta ifrån sig kritik och försvara sig eller göra motattacker mot sina läsare, tja, jag antar att det fungerar för dig, för jag har sett att det är en metod du återkommer till när dina läsare kommenterar ”negativt”. Vilken tråkig värld vi skulle ha om alla bara höll med varandra hela tiden?”

Jag vet inte. Vart går gränsen? Jag är väldigt intresserad av vad ni tycker men har en önskan om att ni bemöter mig respekt och tänker på hur ni uttrycker er. Ok?

Här kan du ta del av ett jättebra inlägg som Jonna Jinton skrivit om hur det är att jobba med det vi gör.

& här kan du ta del av ett riktigt bra inlägg som Underbara Clara skrivit en gång i tiden – har återkommit till detta inlägg flera gånger faktiskt.

 

Tips på att komma ner i varv om man är stressad

Helt galet. Nu sitter jag här på kvällskvisten igen med jobb i knät och är utan bildmaterial till dagens blogginlägg.
Kan såklart ta något från arkivet men kom på att min kund frågade om han kunde ta en bild på mig med min kamera under dagens fotografering. Strålande!
Det enda som strålar på mig idag är dock min jacka och mina röda läppar. Behöver en ledig dag. Känner mig arg och trött.

Och när det blir lite för mycket runt om så hinner jag inte planera så bra som jag borde. Saker missas. Som att ställa P-skivan på bilen som resulterar i p-böter och svara på viktiga mail och sms.
Jag hade till exempel inte kollat när mitt flyg går på torsdag och nu visar det sig att inga tåg går från Varberg så tidigt. Så nu får jag nog övernatta i Göteborg eftersom jag ändå ska jobba där imorgon och jag har inte ens hunnit tvätta det jag ska ha med mig eller fixat hundvakt.

Men glöm det nu. Allt löser sig.
Vi tar en av frågorna ni läsare gav mig istället.

Jag är en ganska ny läsare på din blogg och du inspirerar mig så mycket!
I allt du skriver, tänker och funderar.
Jag skulle vilja veta hur gör du för att varva ner?
Vad är dina topp tio tips för att varva ner och hitta sig själv då man tappat bort sig i all stress och jobb.
Med värme, Karin

Tack Karin!
För att varva ner och sakta ner på tempot så tar jag mig till havet eller ut i skogen. Helst tar jag ett dopp i havet för då släpper spänningar i kroppen av endorfinerna som sprutar runt.
Samma effekt har träning. Men då måste jag gå på ett pass där jag tar i så det bränner överallt eller springa slut på kroppen.
Då stillar jag ångest och stress. Det var två tips – åtta till då…

– vara med mina barn och lägga bort alla skärmar
– laga mat med min man,  hälla upp ett glas vin, krypa upp på köksbänken och prata om allt mellan himmel och jord (utom jobb) medan han står vid grytorna.
– boka date med mina kompisar Lisa och Jennie, de är mina lyckopiller.
– ha spa med Igor.
– försvinna in i en bok (fast jag kan inte läsa när jag är stressad..) försvinna in i en serie får det bli istället.
– städa. Dammsuga och plocka i ordning är min bästa terapi.
– jobba i trädgården.
– flytta runt på saker här hemma.

Ibland säger folk åt mig att vila när jag är stressad. Av välmening såklart. Men, Vila är det sista jag kan göra när jag mår dåligt – går jag och lägger mig så försvinner jag ner i ett stort svart mörker.
Men träning, bra mat, skratt med barn och noll skärmtid gör susen. Då kommer sömnen som ett brev på posten.

Ni kanske har lite bra tips och inspiration också för att komma ner i varv? Dela gärna med er i kommentarsfältet.
Tror jag ska ta mitt eget tips ovan och sätta på Lerins Lärlingar så jag kan komma ner i varv och somna. Mail och packning får vänta till imorgon bitti.

Alla hjärtans dag 2006

Jag hintade om en nyhet i föregående inlägg och en story kring den. Kom på att jag håller på den karamellen tills imorgon för jag har en annan story att dela med mig av idag –   från Alla Hjärtans dag 2006.

Jag var gravid med vårt första gemensamma barn och la sinnesjukt mycket vikt vid saker och ting som andra inte förstod sig på. Antar att det var mängder av hormoner som sprutade runt i kroppen och allmän frustration. I alla fall – Alla hjärtans dag infann sig den 14 februari som alltid och jag hade köpt ett plättjärn som man kunde steka  hjärtformade plättar i med tillhörande kort till min man.
Hela dagen gick och jag fick ingen gåva av Jonas. När kvällen kom så brast jag ut i snorig gråt och förbannade mig själv som var ihop med världens idiot som inte ens köpte ett litet kort till sin gravida flickvän… Jag hulkade och stod i och Jonas visste nog inte vart han skulle ta vägen. Försökte förklara att han planerat något men just inte idag bara… Men äsch, jag jämrade mig och tårarna sprutade.
– Vad du än har planerat så är det ändå förstört. Det är IDAG man ska uppvakta den man älskar och du har inte gjort det…!!!

Jag var förtvivlad och vi båda somnade med en klump i magen och jag är säker på att Jonas undrade vad fasen han gett sig in i.

Det dröjde två dagar och sedan blev jag väckt vid 04 och ombedd att packa mitt pass. Vi skulle ut på äventyr i kärlekens tecken. Kors, så härligt. & lite dum kände jag mig faktiskt som hade ställt till med en sådan scen tidigare under veckan. Han hade bokat en resa och jag köpt ett plättjärn och sedan brutit ihop över att han inte var romantisk nog… hahahaha…

Ok. Han tog med mig till Barcelona. Där tillbringade vi fyra dagar ihop och på andra dagen gick han ner på knä framför underbar utsikt i Parque Guell och friade till mig. Då hade han frågat både mor, far och min son i förväg om det kändes ok.
Galet! Jag minns att Jonas hade lite för långt hår och var väldigt nervös. Sedan minns jag också att jag hade blommig blus och åt så många crêpes marnière så jag fick gå in på toa och riva upp mina gravidbrallor i linningen…

Vi gifte oss 2007 i Varbergs kyrka och jag kan inte drömma om en klokare man än Jonas att ha vid min sida. Han backar mig i allt och är ett enormt stöd i vardagen. Så mycket kärlek för denna människa.

Måste ju överraska honom med en resa snart tror jag allt. I år fick han gummiband att träna med och energisnacks av mig. Dags att lägga in en romantisk högväxel nu när jag tänker efter…