Lupiner, kastanj och tacksamhet

Jag satte lupiner, viburnum och rosa blommande kastanjekvistar på bänken utanför växthuset. Sedan föll regnet så tacksamt över trädgården och Varberg.

Jag har några luktärt att placera ut men ingen plats för dem. Jag får klura ut något bra…

Jag skulle vilja tacka  alla som lämnat kommentarer och små hjärtan i detta inlägg. Det kan vara läskigt att lyfta den här sortens ämnen men modet och styrkan att lyfta psykisk ohälsa och missbruk är större än rädslan. Jag vet att vi kan hjälpa varandra och att vi får ett samhälle med mer förståelse, bättre vård och breddar vår kunskap om vi vågar prata med varandra. Sluta gömma oss.
Tips – Lyssna på Djävulspodden.
Jag ska svara er alla och uppmanar också andra att fylla på. Det är trösterikt att dela erfarenheter, rädslor och sorg.

Avslutar med att dela några mycket varma ord som en läsare skickade via dm idag. De får mig att känna mig på helt rätt väg.

”Hej och nej! Du behöver inte svara på detta meddelande. Vill bara påpeka att din gåva är så viktig. Skönhet och yta är inte samma sak. Tog ett tag för mig att förstå det. Genom att skapa all denna skönhet som du har förmåga att göra i kombination med mod och ärlighet att kommunicera det som är viktigt, så har du en otrolig arena att få nå ut med något som faktiskt kan få människor att må bättre på riktigt. Lååång mening där. Vi lever i en ny tid som känns förvirrande för många.

Och vi behöver nya ”andliga” ledare att följa, lyssna på och framförallt identifiera oss med. Med andlig menar jag inte religiöst utan mer själsligt.

Tack för att du är du. Fortsätt lyssna på din inre röst. Du kan verkligen göra skillnad. Och även om du känner dig låg så lyser du upp.
Med vänlig hälsning,
En vanlig hederlig följare”

Somnar tacksam i kväll.

 

Det blev så tyst – men jag funderade bara

Sorry. Jag har inte bloggat på flera dagar. Har en mängd påbörjade inlägg och hur mycket bildmaterial som helst. Antar att jag är lite slut i hjärnan bara. Känner mig ängslig och helt fel – precis så som det är för de flesta människor stundtals.

Jag har fyllt dagarna med jobb och familjeliv och i slutet av veckan drog jag till Malmö och mötte upp kollegor. Idag ska jag gå en lång promenad med Boris på morgonen, jobba hos FGL Store 11-15 och sedan dra med killarna till stranden.

Jag pratar mycket med mina vänner om psykisk ohälsa just nu. Lyssnar på alla avsnitt av Djävulspodden.
Vi är många som mår dåligt eller har anhöriga som är nere på botten och kravlar men det talas inte så mycket om det. Vi tystar ner, man vill heller inte skapa dålig stämning eller känna sig ifrågasatt.
Alla gör ju så gott de kan efter sin egna förmåga – fast en annan hade gjort på ett helt annat sätt. Och det finns så otroligt mycket okunskap och fördomar kring psykisk ohälsa.

Hela mitt liv har jag levt som medberoende till anhöriga med missbruk av alkohol och droger. Det har format mig. Jag känner mig som en kameleont och försöker anpassa mitt beteende och personlighet efter de runt mig. Otillräcklighet och skuld rinner som en het gegga igenom mig.
Så svårt att veta vem man själv är och vilken väg man ska gå då man bär runt på andras livsöden?

Tänker att jag håller på att forma mig själv och är på god väg att släppa taget om mitt bekräftelse – och kontrollbehov.
Jag tänker att du som läser bloggen nog tycker att jag har ett ganska prydligt liv och inte en aning om att jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit bredvid i psykakutens väntrum med önskan om att bli avlastad av sjukvården.

Sanna Lundell och Ann Söderlund berättar i sitt senaste avsnitt att det är hisnande många människor i Sverige som påverkas varje dag i vardagliga miljöer av att leva med någon som har någon form av beroende. 1 miljon människor lever med missbruk i Sverige, lågt räknat. Kring varje missbrukare drabbas i snitt fyra personer. Alltså fyra miljoner svenskar som lever i det här tysta mörka anhörigskapet.
Anhörigskapet – som Ann och Sanna beskriver som ”Sveriges mest välbevarade folkhemlighet. Man pratar inte om det, det finns inga insamlingsgalor för detta. Skam- och tabusjukdomar.”
Lyssna mer här.

Jag har blivit en fena på att fixa det där vackra runt om för att kunna överleva. Det måste få vara så runt om annars går jag under – jag måste också skratta, dansa och jobba med det jag älskar utan att ha dåligt samvete. För det går inte annars. Det är i mellanrummen man hämtar andan.

Jag driver en stor blogg och har möjlighet att nå ut, inspirera och motivera.  Jag vet att sociala medier är stressande för många och att det kan vara jobbigt att se ”alla lyckade, framgångsrika, kreativa, snygga människor” då man scrollar runt – man jämför sig även fast man bestämt sig för att inte. Så lätt att känna sig mindre värd vid dessa tillfällen.

Men kom ihåg att det är bara en liten ruta in i någons liv. Någon som bara försöker skapa lite vackert runt sig och andra för att må bra i sina egna liv. Det är inte fejk – men det är bara en liten del av helheten.

Jag har en möjlighet att lyfta på locket och bjuda in till en mjuk och viktig dialog oss i mellan. Jag har insett att jag visst kan dela med mig av mina erfarenheter och tankar utan att känna att det är på bekostnad av de som står mig nära. Jag äger min egna historia. Om vi pratar mer om hur vi mår så breddar vi vår kunskap och hjälper varandra.

Lyssna på Sanna och Anns podd och dela gärna med dig av erfarenheter och kunskap nedan. Vi är fler än vi tror.

Ps. Egentligen hade jag tagit bilderna för att visa min nya loppisfyndade vas, solrosor och muggen Frida drejat. Fint ju.

Äppelträdet blommar – vi pratar om känslor och tankar

Maj månad är den vackraste. Man får nästan nypa sig i armen av de underbara dofterna, ljuset, värmen och allt som blommar.
Slog  hägg och syren ut samtidigt i år…? Måste skynda njuta.
Hur gör man det?

Jag tog de här fotona igår för äppelblommens skull. De slog ut i söndags. Redan idag ligger ett tjockt täcke av blomblad under trädet. Hahaha, skynda älska. Allt är svindlande kort – här och nu. snark.
Bromsa lite tack.
I havet är det fjorton grader och jag håller andan länge då jag dyker ner naken bland kittlande tång under morgonen. Allt kommer bli bra.

Tänk att ibland pratar jag lite för fort och mycket. Vill nog bara att alla ska må bra och känna sig sedda. Ibland pratar jag dessutom innan jag tänker och då blir det fel. Med värme i rösten påpekar då min man på skoj att ”nu har du otur med dina tankar igen”.
Så fint att jag har människor runt mig som fattar min hjärna liksom. Eller de försöker i alla fall.
Ibland blir det kaos. Ibland blir det magi.
Och till slut lärde jag mig säga ”Jag behöver vara själv nu – jag mår kass, allt är svart. Men det beror inte på dig. Det är mig.”

Så andas man ett tag helt själv i en miljö som tillfredställer alla sinnen. Och så går det förhoppningsvis över.

Uppskattar verkligen då man delar erfarenheter med varandra och kan bli lite klokare ihop. Berättade i ett inlägg på Instagram att miljöer med mycket folk, ljus och ljud under flera timmar dränerar mig totalt, speciellt om man behöver hålla koll på barn och prata samtidigt –  jag får världens flyktkänslor och vill bara gråta.
Jag var inte ensam om detta visade det sig i mitt kommentarsfält – 84 kommentarer med liknande problem och tips om hur man kan  göra i dessa situationer. Man vill ju vara med – Man vill vara ”Bästa Mamman”!
Någon lyfte HSP och jag fick även mail från följare angående detta. Intresserar detta dig så tycker jag du ska kika in på dialogen här. Vi lär av varandra – känner mig oerhört tacksam och glad över att ha så fina och kloka följare.

Maj 2017 – en tillbakablick

Inspirerad av Sofia som visade i ett inlägg hur det såg ut under maj månad 2017.

Jag vet att jag var väldigt lycklig under maj förra året. Jag minns det som att jag hade kontroll och var stabil. Mycket föll på plats. Precis i början av maj kom min man och jag hem från en fantastisk weekend i Positano och jag var uppfylld av nya intryck och massor av energi.

Vårt körsbärsträd slog ut och jag  gick i jeansshorts och djupröda naglar. Älskade att gå runt i bara fötter med morgonkoppen och kika på hur det växte i trädgården.

Stella och Boris var ett år yngre och gulliga ihop.

Vi tapetserade sovrummet med Alicia och plockade in gyllene toner.

Daniella och jag åkte och jobbade i Danmark. Inte så tokigt jobb man har ändå…
Tänk vad maffigt det blir när de här stockrosorna slår ut.

Vi åt många och långa frukostar i maj. Det är ju ändå den bästa stunden då hela dagen ligger öppen för spontana äventyr.

Jag gjorde lite fotouppdrag också. Detta var för regnkläder – och skor,  varumärket STENK , och vi hade turen att det började regna  lite just den här dagen också..

Jonas var snygg och avkopplad i växthuset. Vi hade fina stunder för brädspel med kaffe eller ett glas rött.

Jag åkte på min första tjejresa någonsin. Åtta tjejer drog på en weekend till Lagos och surfade. Älskar semestrar med fysisk aktivitet, vacker natur och gott sällskap.

Vi bestämde oss för att städa upp mellan våra små uthus och bygga ett utomhuskök. Vi började med att tvätta stengolvet.

Jag köpte dessa på torget –  Tre buntar för 60 kronor. Då hade vi andra tapeter och den här lilla byrån som står här använde vi ju sedan och byggde på så det blev en fin köksö.

Kanske årets finaste dag inföll under maj. Vi var på stranden och spelade fotboll och hade med oss picknick. Håller tummar för massor av sådana dagar under 2018.

Jag var duktig med mina odlingar. Malva, tomater och luktärt.  Älskar Malva.

Jag skrev detta i ett inlägg i maj 2017 och jag jobbar fortfarande i sviterna av min utmattningsdepression. Försöker finna mig själv och balansen. Jag måste kanalisera min energi ansvarsfullt och vara bättre på att tacka nej.

”Den som gör mest och springer fortast vinner.

Eller hur var det nu igen?
År 2016 gav mig några ordentliga käftsmällar som jag har svårt att hämta mig från. Under våren har jag jobbat på att hitta tillbaka till mig själv och för att känna meningsfullhet igen. Att bli mig själv igen.
Men uppförsbacken är så brant och jag inser nu att jag inte klarar av att komma upp på topp för att ”high fiva” mig själv. Jag är för trött.
Kanske dags att gilla mitt nya jag och inse att jag är ”good enough” – även om jag inte har samma glöd och sparkar på alla roliga bollar längre.

Det kanske rent av är att bli mitt vuxna jag. Lyssna mer och prata mindre. Inse mitt egna och andras värde.
Välja utmaningar med omsorg och sova mer. Umgås med människor som ger energi, fast mest med mig själv. Äta bra, träna och jobba mindre.

Jag har gått igenom kriser förr och inte haft några problem med att hantera det. Det har därför förbryllat mig att jag inte varit tillräckligt stark under dessa tider. Det har rent av gjort mig förbannat frustrerad att inte ha kontroll över mig själv.

Har du gått igenom någon kris som golvat dig ordentligt och förändrat den du är?
Och vad gjorde du för att hitta ut ur den mörka tunneln igen?”

Clara skrev så bra ”Om att bli friskare” häromdagen. Clara och hennes kollega har nästan precis lanserat boken ”Hjälp jag är utmattad” & den klickade jag precis hem.
Kram och ha en fin helg.

 

Gråt, klokhet och pepp på samma gång

Jag är som en blöt fläck efter denna dag.
Allt har gått fel på en mängd olika håll och jag som befinner mig en skör fas har ingen rustning som kan ta emot sorg och ilska på något särskilt bra sätt. Ska inte gå in på vad det handlar om då det är privat men det kan ju vara bra för er att veta att bakom den lilla lyckliga fyrkanten på Instagram finns en väldigt ledsen liten tjej ibland.

Shit vad det är jobbigt när man utsätts för svårigheter i livet. Och viktigt. I mina mörkaste dalar har jag funnit mina bästa sidor och fått fler styrkor. Slipar fram min ödmjukhet med rivigt sandpapper just nu.

Eftersom jag redan hade förberett med några fina och pastelliga collage innan jag deppade ihop totalt försöker jag peppa både mig och er här med lite klokheter jag fann i min favorit Michelle Bakers feed.
Beundrar denna visa kvinna så mycket.

Det är @lalahdelia som står bakom orden.
Tänker ofta på hur vi människor är så lösningsfokuserade hela tiden. När man berättar något svårt får man ofta en lösning, ett gott råd eller något ”ovärdeligt tips” i knät. Jag är likadan. Man vill ju hjälpa.

Men – man kan också hjälpa genom att bara lyssna och bekräfta det man hör. Be den som har det svårt berätta mer. Det är helande och trösterikt.
Ibland finns det inga lösningar. Man måste bara gråta ut på någons axel.

Kan vi prata om jämlika relationer?

Så fint blommorna passade i den blå vasen. Stort tack till Varbergs Stadshotell & Asia Spa som gav mig dem efter gårdagens föreläsning.

Jag har haft en maxad vecka med mängder av logistik för barnen, möten i skola, läkartider och mycket jobb från alla håll samt två föreläsningar att utföra samtidigt som min man varit i Stockholm hela veckan. Mitt i allt fick jag feber och fick trycka i mig alvedon. Och så kraschade min dator. Ingen tid för en detta direkt. Snark.

Allt har gått väldigt bra och jag har fått fantastisk feedback. Jag är stolt över att jag fick ihop allt.
Men så finns det ett gruskorn som bara ligger här i skon och skaver. Jag måste berätta.
För detta måste få ett slut. Gör om. Gör rätt. Tänk rätt.

Efter gårdagens föreläsning fick jag en fråga som gjorde mig helt matt.

En föreläsningen där jag pratat om min yrkesresa under tio år.  Jag pratade om min resa från servitris till att idag driva två bolag och kunna försörja mig på min kreativitet i sociala medier. Jag pratade också om hur jag tog mig ur en våldsam relation och nu gör mitt bästa för att sprida kunskap via våra digitala kanaler för att mäns våld mot kvinnor i samhället ska minska. Jag lyfte också frågor som ”vad gör sociala medier med vårt mående?” och delade med mig av råd till den som vill bygga upp ett personligt varumärke på samma sätt som jag gjort. Viktiga och bra ämnen enligt mig. Som gör skillnad.

Några frågor?
Ja, en kvinna i 60 årsåldern sträckte upp handen.
-Din familj – Vad säger de om allt det här?
– Ok, ja, de tycker att jag har ett bra och spännande jobb…
Jag antog  att hon syftade på hur mycket tid jag spenderar med min familj och mitt engagemang som mamma med tanke på den mörka blick jag fick och la till:
-Jag har möjlighet att jobba flexibelt och anpassa dagen efter barnen,  jobbar hemifrån väldigt mycket. Det innebär att det nästan alltid finns någon hemma efter skola och att jag finns tillgänglig på ett sätt som kanske inte alla föräldrar har möjlighet till, svarar jag.
Kvinnan är uppenbart väldigt provocerad av mig och fortsätter surt.
– Och din man, finns han kvar..?

Eh!? Va?
Skäms å hennes vägar nu i efterhand men just då var det verkligen som ett slag i magen. Vad påstår hon?
Att jag inte är en bra fru och mamma? Att jag inte tar hand om min familj?

Jag skulle vilja se en man stå och prata engagerat om sitt arbete en timma och få samma fråga.
Har du din fru kvar? 

Jag fann mig inte riktigt – skulle naturligtvis be henne utveckla och berätta mer om hur hon tänker. Intressant.
Jag svarade bara att min man är mycket stolt och glad över mig som kvinnlig entreprenör och hjälper mig mycket med att få ihop allt i företagen. Så som ekonomi, papper och en del teknik som jag själv inte är så intresserad av.

Frida Ramstedt uppdatering på Instagram för ett par veckor sedan:

”Ingen har något emot en kvinna som är en bra författare, skulptör eller genforskare om hon samtidigt lyckas vara en god hustru, god mor, snygg, vänlig, välvårdad och oaggresssiv.” /Leslie M McIntyre

Damned if you do. Damned if you don’t.
Jag kan fortfarande få frågan ”jaså, är Jonas hemma och är barnvakt”  från den äldre generationen. Skäms på er!
De värsta är kvinnorna som lägger skuld på oss mammor och tycker vi ska upprätthålla normen där mannen gör karriär och vi kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och hemmet.
Låt oss alla verka för ett jämlikt samhälle där kvinnor ges samma möjligheter i yrkeslivet som män.

Jag vill att vi diskuterar detta. Reflekterar och funderar över hur vi – ofta utan att veta om det – bidrar till ett ojämlikt samhälle.
Min man har haft fantastiska möjligheter att utbilda sig och göra karriär medan jag tagit ansvaret för föräldraledighet och vabb. Det är med all rätt att jag nu ska ges samma möjlighet att satsa på min verksamhet och få stöd från hans håll. Håller ni inte med?
Hur gör ni själva där hemma?
Hur bidrar vi alla till att våra barn ska få växa upp i ett jämlika familjer där både män och kvinnor tar ansvar för barn och hem samtidigt som det ges utrymme för båda att förverkliga drömmar och arbeta med det de brinner för?

Om att dela med sig i sociala medier

Just nu tycker jag mycket runt om mig är så vansinnigt vackert.
Antingen är det min frukost, solen som silar mjukt in över golvplankorna eller Boris som har somnat vid Igors fötter.
Det stormar runt om mig just nu och då måste jag plocka ner allt i små bitar och lyfta blicken än mer.
Tänka på hur vackert livet, olika möten och platser är. Vi är skapta för svåra utmaningar och man får aldrig mer än man klarar av. Det var så vi sa i alla fall… Eller?

Jag var på Everts Sjöbod i Grebbestad  under torsdags kväll. Här äter de mängder av ostron.

Ett så mysigt ställe. Blev alldeles förälskad i både sjöbod och dess omgivning.

Någon som är väldigt intresserad av ostron hade vunnit SM i ostronöppning flera gånger om…

Kanske tränar han här vid kajkanten varje dag…?

Inte så tokigt att ha en ostronodling under bryggan direkt.

Min kompis påpekade att man inte får plocka ostron hur som helst i havet. De tillhör markägaren och man får åka på ordande ostronsafaris med kajaker eller ha en överenskommelse med ägaren innan man dyker ner och tar för sig.

Hur mysigt hade det inte varit att krypa ner i dessa uppeldade karen en kväll i solnedgången med några vänner? Kanske efter man varit ute och plockat ostron och skapat en mysig middag tillsammans på bryggan med bubbel och ostron.

Jag var inbjuden för att föreläsa om mig själv och sociala medier. Jag berättade om min 10-åriga resa från hobbyblogg till arbete som jag kan leva på idag.

Jag passade också på att prata om vad sociala medier gör för självkänslan hos många av oss. Blir vi stärkta eller får alla dessa tjusiga bilder oss bara att må sämre och sämre.
Hur hittar man en balans och insikt i att allt är inte vad det ser ut att vara i en liten kvadrat?
Hur ska vi kunna prata mer om ångest, stress och tunga saker i en annars glossig värld.  Hör dessa ämnen ens hemma där?
Jag hävdar att de gör det.

Livet är sött och salt. & stundtals också jävligt surt.

Jag tycker det är bra att dela med sig av erfarenheter och kunskap. Speciellt om man har en stor kanal som man kan nå ut i. Tänk vilken skillnad man kan göra för många – andra får luft under trötta vingar, blir inspirerade och inser att de inte är ensamma.

Jag brukar aldrig dela med mig av svårigheter då jag är mitt i dem. Det blir så skört och sårbart då. Men sedan – när stormen ebbat ut och jag står kvar med ett gäng nya erfarenheter i famnen. När jag bearbetat och kastat om allt i huvudet flera gånger. Då kan jag eventuellt skriva om dem här för er. Dela.

Fin dag till dig nu.

Kika in ikväll för då har jag en ny inspirerande intervjua att dela med mig av.

 

Måndagstankar

Phu. Vilken måndag!
Hoppas din dag varit lite skönare än min. Här kommer lite av mina måndagsfunderingar.

  • Springmask och löss på skolan – samtidigt? Var finns rimligheten i det?
  • Hur kan jag ha glömt att betala P-boten jag fick medan jag hade lånebil? Pinsamt. Undrar om ”de” tänker att det är typiskt mig. Jag tänker att det är typiskt mig. Ligger nog i den ouppackade resväskan från Los Angeles…
  • Veckobrev, papper om friluftsdagar och studiedagar, kvitton, läkartider, mail och all annan viktig information. Snart exploderar jag. Lägger de viktigaste i handväskan och glömmer…
  • Otroligt att man får något jobb gjort med tre barn och hund. Har hunnit äta ett ägg och en näve mandlar.
  • Note to self – Tvätta skorna som halkade runt hundbajs. Ska bara ta disken, gå ut med hunden, förbereda morgondagens skolfika, hänga upp tvätten och kissa. Är klockan verkligen redan 21.08…?
  • Imorgon kommer en journalist med fotograf vid 10. Får nog tvätta håret innan jag lägger mig också. Men oj vad det kliar…

Ok. Nu kör jag racet här och slocknar sedan. Imorgon ska jag vara världens bästa mamma och ha stenkoll. Promise.

Har du några måndagstankar? Trötta eller glada. Dela gärna.

 

Metoo, mörk bakgrund och Sisterhood

Imorgon lanseras vår kollektion Sisterhood.
Vi visste från dag ett att detta var mer än några t-shirts med tjusiga tryck på. Vi hade nämligen bestämt oss för att göra skillnad.
Kanske är det i sviterna av Metoo eller så är det helt enkelt dags att lyfta upp viktiga frågor på bordet, sprida kunskap, förståelse och väcka engagemang.

Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem.

Jag levde med en man som slog mig regelbundet under fem års tid. Därefter fortsatte hoten och trakasserierna i fem år till. Det är alltså tio år av rädsla för mitt egna liv. För att inte tala om ångesten jag hade över att människor jag älskar också skulle bli skadade.
Jag har svårt att beskriva hur ensam och isolerad jag kände mig under denna period.
Jag känner ingen ilska mot min förövare längre – det såret har läkt.
Men jag är fortfarande väldigt arg och besviken på mig själv som inte insåg mitt egna värde.
Jag borde haft verktyg. Jag kan titta tillbaka på denna 16-åriga tjej och och bli alldeles bedrövad över hur lite kärlek hon kände för sig själv och verkligen beklaga i djupet av mitt hjärta att hon trodde att hon förtjänade denna misär.

Och jag kan inte hjälpa det – men jag undrar också varför ingen satte stopp. Varför ringde ingen polisen?
Vi måste sprida information i hur man kan förekomma och förhindra mäns våld mot kvinnor och barn. Hur man kan hjälpa utsatta kvinnor och ge dem en ny chans och skapa ett bättre liv.

Eller hur?

Imorgon, på Internationella Kvinnodagen, kommer vi på FGL dela med oss av information om hur ni kan göra för att engagera er. Enkla och självklara saker.
Och så kommer vi lansera kollektionen Sisterhood i hopp om att sprida detta viktiga budskap ännu mer.

Under tiden så kan ni kika in på Huskurage och Unizon.