Tips på att komma ner i varv om man är stressad

Helt galet. Nu sitter jag här på kvällskvisten igen med jobb i knät och är utan bildmaterial till dagens blogginlägg.
Kan såklart ta något från arkivet men kom på att min kund frågade om han kunde ta en bild på mig med min kamera under dagens fotografering. Strålande!
Det enda som strålar på mig idag är dock min jacka och mina röda läppar. Behöver en ledig dag. Känner mig arg och trött.

Och när det blir lite för mycket runt om så hinner jag inte planera så bra som jag borde. Saker missas. Som att ställa P-skivan på bilen som resulterar i p-böter och svara på viktiga mail och sms.
Jag hade till exempel inte kollat när mitt flyg går på torsdag och nu visar det sig att inga tåg går från Varberg så tidigt. Så nu får jag nog övernatta i Göteborg eftersom jag ändå ska jobba där imorgon och jag har inte ens hunnit tvätta det jag ska ha med mig eller fixat hundvakt.

Men glöm det nu. Allt löser sig.
Vi tar en av frågorna ni läsare gav mig istället.

Jag är en ganska ny läsare på din blogg och du inspirerar mig så mycket!
I allt du skriver, tänker och funderar.
Jag skulle vilja veta hur gör du för att varva ner?
Vad är dina topp tio tips för att varva ner och hitta sig själv då man tappat bort sig i all stress och jobb.
Med värme, Karin

Tack Karin!
För att varva ner och sakta ner på tempot så tar jag mig till havet eller ut i skogen. Helst tar jag ett dopp i havet för då släpper spänningar i kroppen av endorfinerna som sprutar runt.
Samma effekt har träning. Men då måste jag gå på ett pass där jag tar i så det bränner överallt eller springa slut på kroppen.
Då stillar jag ångest och stress. Det var två tips – åtta till då…

– vara med mina barn och lägga bort alla skärmar
– laga mat med min man,  hälla upp ett glas vin, krypa upp på köksbänken och prata om allt mellan himmel och jord (utom jobb) medan han står vid grytorna.
– boka date med mina kompisar Lisa och Jennie, de är mina lyckopiller.
– ha spa med Igor.
– försvinna in i en bok (fast jag kan inte läsa när jag är stressad..) försvinna in i en serie får det bli istället.
– städa. Dammsuga och plocka i ordning är min bästa terapi.
– jobba i trädgården.
– flytta runt på saker här hemma.

Ibland säger folk åt mig att vila när jag är stressad. Av välmening såklart. Men, Vila är det sista jag kan göra när jag mår dåligt – går jag och lägger mig så försvinner jag ner i ett stort svart mörker.
Men träning, bra mat, skratt med barn och noll skärmtid gör susen. Då kommer sömnen som ett brev på posten.

Ni kanske har lite bra tips och inspiration också för att komma ner i varv? Dela gärna med er i kommentarsfältet.
Tror jag ska ta mitt eget tips ovan och sätta på Lerins Lärlingar så jag kan komma ner i varv och somna. Mail och packning får vänta till imorgon bitti.

Alla hjärtans dag 2006

Jag hintade om en nyhet i föregående inlägg och en story kring den. Kom på att jag håller på den karamellen tills imorgon för jag har en annan story att dela med mig av idag –   från Alla Hjärtans dag 2006.

Jag var gravid med vårt första gemensamma barn och la sinnesjukt mycket vikt vid saker och ting som andra inte förstod sig på. Antar att det var mängder av hormoner som sprutade runt i kroppen och allmän frustration. I alla fall – Alla hjärtans dag infann sig den 14 februari som alltid och jag hade köpt ett plättjärn som man kunde steka  hjärtformade plättar i med tillhörande kort till min man.
Hela dagen gick och jag fick ingen gåva av Jonas. När kvällen kom så brast jag ut i snorig gråt och förbannade mig själv som var ihop med världens idiot som inte ens köpte ett litet kort till sin gravida flickvän… Jag hulkade och stod i och Jonas visste nog inte vart han skulle ta vägen. Försökte förklara att han planerat något men just inte idag bara… Men äsch, jag jämrade mig och tårarna sprutade.
– Vad du än har planerat så är det ändå förstört. Det är IDAG man ska uppvakta den man älskar och du har inte gjort det…!!!

Jag var förtvivlad och vi båda somnade med en klump i magen och jag är säker på att Jonas undrade vad fasen han gett sig in i.

Det dröjde två dagar och sedan blev jag väckt vid 04 och ombedd att packa mitt pass. Vi skulle ut på äventyr i kärlekens tecken. Kors, så härligt. & lite dum kände jag mig faktiskt som hade ställt till med en sådan scen tidigare under veckan. Han hade bokat en resa och jag köpt ett plättjärn och sedan brutit ihop över att han inte var romantisk nog… hahahaha…

Ok. Han tog med mig till Barcelona. Där tillbringade vi fyra dagar ihop och på andra dagen gick han ner på knä framför underbar utsikt i Parque Guell och friade till mig. Då hade han frågat både mor, far och min son i förväg om det kändes ok.
Galet! Jag minns att Jonas hade lite för långt hår och var väldigt nervös. Sedan minns jag också att jag hade blommig blus och åt så många crêpes marnière så jag fick gå in på toa och riva upp mina gravidbrallor i linningen…

Vi gifte oss 2007 i Varbergs kyrka och jag kan inte drömma om en klokare man än Jonas att ha vid min sida. Han backar mig i allt och är ett enormt stöd i vardagen. Så mycket kärlek för denna människa.

Måste ju överraska honom med en resa snart tror jag allt. I år fick han gummiband att träna med och energisnacks av mig. Dags att lägga in en romantisk högväxel nu när jag tänker efter…

 

Hur hjärnan fungerar med hjälp av fysisk aktivitet

Jag vet precis varför jag inte tycker om att springa runt bland 22 andra på en plan och jaga samma boll. Jag vet också varför jag föredrar det tysta ensamma längdskidspåret framför att trängas i liftköer och branta backar bland hundratals andra.

Det där med fysisk aktivitet är komplicerat och inte självklart för alla och ibland tar det tid att finna vad som passar ens egna personlighet.
Låt mig berätta lite om hur jag funkar så kanske du själv blir inspirerad till att finna din grej. Samtidigt kanske du också  lättare kan förstå barn som får en stor klump i magen av fysiska gruppaktiviteter där man känner att man måste prestera för andras skull.

Det tog lång tid för mig att hitta njutning i fysisk aktivitet. Jag hann nästan fylla fyrtio.

Jag har i och för sig spelat golf under hela min uppväxt och det har passat mig väldigt bra – då har jag varit nära naturen och samtidigt känt att jag utövat en sport där jag inte behöver prestera för andras skull. Golf ger dock inte kicken man får av att ha använt kroppen maximalt fysiskt.
Men – annars har jag bara haft ångest över all sorts träning.
Att gå ut och dansa hejdlöst på ett stimmigt dansgolv i sex timmar – inga problem.
Men att dansa i grupp med lärare, likadant som alla andra – nej tack.

Brädsporter är däremot något man utövar på egen hand och ändå känner man sig som en del av en gemenskap. Alla är välkomna – olika generationer möts på vågor eller på land och det finns ingen som jämför eller någon publik som hetsar.

Jag började med SUP (stand up paddle) för några år sedan och fastnade direkt. Därefter har jag börjat med vågsurfing både på hemmaplan och på resor. Älskar det!

Att paddla ut med vattnet under sig för att sedan vänta in rätt våg att surfa in på skapar en härlig känsla i kroppen. Lyckorus.
Alla muskler i kroppen används och det är en fantastisk naturupplevelse.

Till en början så hade jag dock enormt svårt att komma upp på brädan. Min kropp var inte tillräckligt stark och smidig.

I början av förra året köpte jag mot alla odds ett gymkort och drog med min kompis Lisa till olika träningspass. ATC, TRX, Tabata, Core och annat…
Jag gick helt utanför min comfort zone och tvingade mig in i sammanhanget att träna i grupp för att bygga muskler och kondition. Man tränar dock helt individuellt efter sin egna bästa förmåga så där gäller det att släppa axlarna och ta del av de andra positiva energierna i rummet istället för att känna torgskräck och vilja springa därifrån. En utmaning, minst sagt, för mig.
Jag blev otroligt överraskad över vad träningen gjorde med mitt humör – jag kände mig lyckligare än någonsin och hade mycket lättare att koncentrera mig på jobbet. Fick också större tålamod med barnen och kände mig väldigt effektiv med både arbetsuppgifter och vardagssysslor. Dessutom försvann min migrän och smärtan i axlar och rygg var som bortblåst.

Jag märkte att jag var tvungen att boka in mig med en PT eller boka upp mig på pass i förhand för att genomföra träningen och få den där fantastiska kicken som fick mig att må så bra.
I början av året tränade jag fem dagar i veckan men sedan mynnade det ut i ungefär tre gånger.
Om jag missade träningen under någon vecka blev jag helt deppig.

När jag senare åkte till Portugal på surfresa samma år så hade jag inga problem att vara kvick upp på brädan och surfa vågen in. Jag var stark. Vilken lycka.

Surf är inget man kan utöva varje vecka året om tyvärr. Visst surfar vi här i Varberg om vintern men det krävs tjockare våtdräkt och vågor.
Att finna en träningsform som fungerar i vardagen är alltså jätteviktigt för mig. Om jag kan kombinera en eller två löprundor med några pass på gymmet eller träning med min granne i veckan så mår jag som bäst.

Under december och januari har jag nästan prioriterat bort träningen helt på grund av arbets – och familjesituation.

Vilken dålig prioritering – har tyvärr ramlat rakt ner i källaren. Tårar och ilska kommer som ett brev på posten om jag inte låter kroppen köra slut på sig några gånger i veckan. Tänk att detta blev världens bästa medicin för mig som kämpat i sviterna av den utmattningsdiagnos jag drog på mig under sena 2016.

Detta handlar inte om att få platt mage och jag vill inte bidra till kropphets. Jag behöver träningen för att min hjärna ska fungera.

Vad gör du i vardagen för att få kropp och knopp och fungera? Har du hittat en fysisk aktivitet som passar dig?

 

vallmo på ryggen

En äng av vallmo på ryggen och solsken i blick.

Jag laddar inför kommande vecka med blandad kompott av skratt och tårar. Jag har ingenting att säga men vill berätta allt för varenda en. Vara en stängd mussla och en blommande vallmo på samma gång. Visst, det går.

Det finns så kloka människor där ute. Titta på My Feldt. Hon är min idol.

”Världen får vara upp och ner utan att man ramlar ut i rymden. Man får gå i 100 psykologtimmar utan att man räknas som knäpp. Man får vara stormig utan att vilja eller behöva bli tämjd. Man får gråta utan att vara ledsen och man får skratta utan att vara glad.”

Jag har den här platsen med en röst som når ut. Jag vill göra skillnad och dela det jag tror kan vara bra för andra att ta del av. Motivera och inspirera. Vara mänsklig, liten och sårbar. precis som du.

Jag ska finna ett riktigt bra sätt att göra det på så det blir lagom för både er och mig. Jag är redan är bra bit på vägen, tror jag. Har fått mycket fin respons från er då jag skrev mer reflekterande inlägg.
Men, du vet – ibland är man skör och då är det bästa att dela erfarenheter efter man gått igenom elden, baddat såren och rest sig upp igen.
Också viktigt som bloggare att veta varför man delar – Vad det är man vill uppnå. Ligger det något värde i det man delar för de som klickar in…

Sedan måste man också skydda sig själv. Det är tusentals människor som läser varje dag och alla vill sannerligen inte ge en varm kram. En del vill nog sparka riktigt hårt på smalbenen märker jag ibland då jag läser både bland mina och kollegors kommentarer.

Det här är helgen där jag lyssnar på ”Hej, Me I’m light” på repeat och går längs havet. Vill vara nära men mest för mig själv.
Jag städade kontoret, köpte en jeansjacka och mängder av fuktgivande ansiktsmasker på HM. Vill ha lyster utanpå. Och inuti.

Liberté. Det passar mig.

Under kommande vecka sker en del förändringar och det ska bli roligt att dela detta med er.
Mir och jag kommer jobba mycket med varandra och så jag ska komma igång med min träning.

Vad ska du hitta på?

En tillbakablick

Jag tar långa steg framåt just nu. Det ska bli spännande att se resultatet av vart mina kliv tar mig under året.
Vet vart jag är på väg och jag ska alldeles strax dela med mig.

Tänker mycket på Oprah Winfrey’s fantastiska tal under Golden Globe.

”Speaking your truth is the most powerful tool we all have.”

Jag har stora och små tankar som jag vill dela. Blandat med kaffekoppar i växthus, vackra tapeter och tjusiga frukostar.

Men att kunna gå med rak rygg framåt så måste man ibland kika tillbaka. Eller hur? Ibland väldigt långt tillbaka.
Jag försökte finna bilder på mig själv då jag skulle föda Igor, min minsta, och hade gått över ”do-date” med 16 dagar. Då, för åtta år sedan. Det var något skört och vackert över den dagen.

Men det visade sig att hela stora delar av mitt bildbibliotek som jag tog med mig i min flytt hit inte går att nå i gamla inlägg. Så sorgligt. Har alltid tyckt att en av de bästa sakerna med att var bloggare är att man kan gå tillbaka fem år och se exakt vad man gjorde. Eller i alla fall vad man ville förmedla ut till sina läsare. En riktigt fin dagbok.
I år firar jag 10 år som bloggare. Jag startade Krickelin 2008 och föll direkt för det snabba mediet. Passar en som mig perfekt – jag är rastlös, kreativ och vill att saker ska gå fort.

Jag ska leta upp de där bilderna från Igors första dag på hårddiskarna i källaren och visa er.
Fann dock några andra gamla bilder i mitt bloggarkiv som jag tycker är skoj. Här ovan är ett foto från en favoritplats. Mitt förra växthus – ett superlitet och rätt sunkigt utrymme som blev min fristad i vårt förra hus.

Hahaha. Titta så gulliga vi är! Till min förtvivlan hade grannen sågat ner den stora schersminbusken som täckte hela kortsidan så jag stirrade nu rakt in i deras vardagsrum då jag var i växthuset. Jag löste det med att hänga upp lite spetsgardiner… snitsigt… 😉

Ja! Här ser du ju busken bakom mig och Igor. Här har den precis fått lite gröna blad och kommer strax slå ut som en gigantisk vit vägg av väldoftande blommor. Saknar massa! Måste plantera en liknande i min nya trädgård. Men doftar de nya lika mycket…?

Det här fotot är så skoj!
Helt galet faktiskt. Träskorna, klänningen och den gula klockan. Kände ju mig jättefin såklart och var väldigt nöjd över att jag varit så finurlig och målat en moraklocka. Detta måste vara 2010 för Igor ligger där i magen. Väldigt mörkt hår förresten…

Vet inte hur det kom sig men jag skulle färga håret grått och så blev det alldeles  svart i botten och ljust i topparna. Under samma period gjorde jag min första tatuering.

Eller det här var nog min första tatuering förresten. Fåglarna på ryggen. Hade googlat fram inspiration på detta fina, målat motivet och kände mig väldigt nöjd. När tatueraren var klar så berättade han att han gjort liknande motiv på tre tjejer samma vecka. Väldigt poppis med fåglar som flyger i väg tillsammans sådär tydligen. Hahaha. Äsch. Det är inte lätt att vara unik ”now a days”.

En eftermiddag drog min man och jag till Göteborg. Drack drinkar och gjorde varsin tatuering som skulle symbolisera vår kärlek och också vår gemensamma kärlek till havet. När vi sedan åkte till Sunshinestories så visade det sig att vi gick runt med deras logga tatuerad. Alla deltagare fnissade lite åt vårt ambitiösa deltagande under surfveckan.

Den här bilden fann jag också. Älskar allt med den.
Vi var på en grekisk ö, där filmen Mama Mia spelats in tror jag,  – min man och jag var precis på väg upp för trapporna i gränden och skulle äta en middag på tu man hand. Vi stannade och vilade blicken på utsikten ett tag. Gillar kjolen och min t-shirt också. Får leta hemma i garderoben.
Tror nog detta är min naturliga hårfärg faktiskt, lite mörkare på vintern såklart när det växer ut men solens strålar bleker det lite så här gyllenbrunt. Gillar dock min ljusa page bäst.

Hoppas du har en fin helg.

 

tips till dig som förälder

Vi har precis checkat in hos mina vänner Linn och Petter som driver Ceylon Sliders & Sunshinestories på Sri Lanka. Vi planerar massa mysigt ihop – bland annat filmvisning på stranden och att ta tåget till Galle för att färga ögonfransarna och få en välförtjänt pedikyr. Min son vill passa på att göra en tatuering och jag försöker övertala honom att låta bli – så dumt att exponera en ny tatuering för salt och sol här nere tänker jag. Men han gör ofta som han själv vill. Precis som jag alltså.

Som förälder gör man alltid så gott man kan efter sina egna förmågor. Ofta är man formad i ett speciellt sorts föräldraskap redan, beroende på hur man själv växt upp. Man tittar också på andra föräldrar runt om och inspireras till att göra som dem. Som normen. Man får tips och råd hela vägen av förståsigpåare.
Vissa är riktigt bra. Och vissa är verkligen usla. Ibland kan det vara svårt att orientera sig i föräldraskapet och man blir vilse.
Vi lever med både add och adhd i vår familj och de traditionella uppfostringsmetoderna har aldrig funkat hemma hos oss. Det har varit svårt och ensamt. Jag har känt mig som en dålig förälder när dessa metoder inte fallit ut på samma sätt som de gör i andra familjer. Frustrerande och nedslående.
Det är ju det viktigaste jobb man har – det som förälder.
Man behöver rätt verktyg för sin egna situation – för alla barn är unika och fantastiska.
Precis som det ska vara.

Under de senaste åren har jag ramlat över så mycket klokhet. Information och verktyg som jag hade behövt för länge sedan egentligen. Därför känner jag ett stort behov av att dela. Till alla.
Inte bara till de som har barn med en diagnos i sin närhet.

Första tipset är att följa Micke Gunnarsson. Han finns på både Instagram och blogg samt att han är en väldigt duktig föreläsare (har jag förstått utan att ha upplevt det själv) och han skriver krönikor som är spot on..
Tips – Boka honom till elever och lärare där ute i landet om du är rektor.

Micke delar med sig av många viktiga tankeställare om hur våra barn lever i vårt samhälle idag. De snabba digitala medierna, samhällets strukturer och normer. De växer ju inte upp i samma sorts värld som vi gjorde – som du redan vet såklart. 😉
Han skriver ur barns och ungdomars perspektiv och det är så viktigt att förstå – för respekten oss i mellan.
Denna veckan delade han med sig av en text till barnen för den nya skolterminen. Så värd att dela och läsa upp där hemma.
Här under bilden följer texten i sin helhet.
Och tack till dig Micke! Vet att du hjälper många barn, föräldrar och lärare där ute. Applåder och kärlek!

Pssst….är du vaken?

Tjena på dig, jag heter Micke! Jag vill bara berätta en grej för dig innan du somnar i kväll… ok?
Det är ingen saga eller så, vill bara säga några ord. Typ innan du börjar skolan igen.
Blunda och lyssna…

Du kommer aldrig att bli något när du blir stor, du är redan allt! Oavsett vad andra runt omkring dig tycker, tänker och tror. Alla de som säger sig veta ditt bästa – du är redan allt! Sedan kommer du säkert att göra en mängd olika spännande saker under din tid här på planeten, men just nu är du redan helt perfekt.

Du är ett A, MVG, eller en 10:a eller en 5:a eller vad det nu är som är högsta betyg där du lever och bor. Du kanske tycker jag är fjantig och menar på att du inte alls är så bra, du kanske tycker att du ska vara glad om du är medel, men så är det inte. Du är så mycket mer än du tror. Du ska inte ha ont i magen om du har det! Om du känner dig nervös inför livet, skolan, läxor, prov, lärare, du vet känslan att du kanske inte ska ”klara det”, så kommer du att göra det. Jag lovar! Det är mest vi vuxna som har gått lite vilse. Förlåt oss.

En hemlis

Nu ska jag berätta en hemlighet som handlar om kunskap:

Jag är 44 år gammal, har ett bra jobb, två bilar, ett hus, en familj och ett underbart liv men jag kan inte svara på följande frågor:

Vilka länder finns det i Afrika?
Vilken är huvudstaden i Portugal?
Nämn 7 åar i Sverige?
Vilket datum är vår nationaldag?
Vad är emultion?
(Jag kan de alla om jag får använda nätet)

Men detta är sant. Jag minns inte svaren. Det är många svar som skolan och vi vuxna anser att ni måste kunna nu, men som ni kommer ändå glömma bort sedan, så tro inte att allt är livsavgörande, för det är det inte. Så ha inte ont i magen. Och var det gäller prov i skolan, se dessa som bra grejer för lärarna för att checka av om de lyckats vara bra lärare åt er.

Livet bär dig

Du kommer att klara dig. Vet du varför? För att livet bär dig!! Det är som ett osynligt simbälte.
Så om du tycker att det är mycket som pressar, så är mitt tips: ”chilla lite”. Det löser sig. Bara du själv väljer att vara typ en go människa som typ gillar andra. Att du själv väljer att vara den kompis du själv skulle vilja ha nära. Och var det gäller skoltid, se det som din alldeles egna tid att investera i nytt kunnande. Du är inte där för lärarnas skull, de är där för dig.

Så..det var bara det.
Sover du?
I så fall, god natt och kram på dig min framtid.

// Micke Gunnarsson
(Denna text är till för er tonåringar som ska lägga er för att sova just nu)

Han stal min stund

Jag går ner till strandkanten för att att vila blicken på den gyllene solnedgången.

Barfota, i bikini med blommig blå duster över axlarna. Min bok i ena handen och min strandväska i andra. Går genom den lilla gränden, ner genom den gröna gången bland hundratals lila blommor och fram i den varma mjuka sanden. Tänker att jag slår mig ner precis där jag står och sjunker ner i sanden och drar upp knäna mot hakan.  Så vackert.

Stranden är så när som på tom. Två surfare sitter med varsin öl ett tjugotal meter från mig, längre bort har några andra surfare tänt en eld, kanske ska de grilla och ha en trevlig stund  tillsammans och prata igenom dagens äventyr innan mörkret lägger sig över ön. En man simmar i vattnet.

Jag tycker jag uttrycker ganska tydligt i mitt kroppspråk att jag vill vara själv med min solnedgång. Jag vill vara nära havet, dess trygghet och låta himlen färgas från orange till rosa framför ögonen.
Det tar inte lång stund förrän en av surfarna kommer och frågar om jag känner mig ensam och hellre vill komma bort och sätta mig hos dem.
Nej, det är ok, jag vill vara själv, men tack ändå.
Men mannen i vattnet. Han låter mig inte vara. Han glor. Simmar framför mig mitt i den underbara solnedgången. Går upp och går framför mig fram och tillbaka. Ställer sig några meter bredvid.  Går framför igen. Söker kontakt. Jag vill be honom gå. Han förstör min stund. Ser han inte att jag vill vara själv?
Hela min varelse uttrycker att jag känner mig sjukt obekväm. Öppnar boken för att visa att jag verkligen inte vill ha sällskap. Ska jag behöva be honom gå?

Jag knäpper en bild på mina fötter i det orangea ljuset och reser mig upp för att gå.
Han tog min stund – jag vill inte ha den längre.
Han visste förmodligen inte bättre – var inte smart nog att läsa mina kroppssignaler. Brydde sig nog inte heller om mitt perspektiv.
Jag går tillbaka genom gränden och undrar hur många gånger i mitt liv  ”min stund” , ”min dröm” & ”mina planer” har stulits av en egoistisk korkad man. Alldeles för många tyvärr.

Ska sluta sitta tyst och stirra ner i sanden och hoppas att de fattar.
Berätta för dem att de är i vägen och be dem gå. Låta dem känna sig lika illa tills mods som jag alltid gjort.

 

 

Mjukt nyårsfirande

Min blommigaste klänning har jag plockat fram inför nyårsfirandet. Jag har också bakat en kaka och tittat på halva Human.

För sent kom jag på att det vore festligt med ostron till lunch.

Men vilket tjusigt avslut vi ger detta året ändå. Löpartur runt fyren i snöblandat regn med barn på cyklar och hund i släptåg. Sedan krypa ner i varm badtunna i skymning och därefter plocka fram skaldjuren till förrätt.

Jag skulle vilja säga tusen tack för all kärlek skickad min väg det senaste dygnet. Alla mail, sms, kommentarer  och varma samtal har verkligen varit helt fantastiska.

Från Instagram:
”Du är en fantastisk förebild  för många och kanske kan du med detta hjälpa till att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa.”

Precis. Vi är många som känner oss luddiga i kanterna och trasiga på insidan. Och vi måste våga prata om det.

Men nu – ett stort leende och ”spot on”  för bilderna i senaste TWWP Magazine.
Skrivet på glajjorna ”Thanks for the Tragedy – I need it for my art”.
Jag vänder på allt och är tacksam över det jag varit med om. Jag hade aldrig varit den jag är idag om jag inte upplevt dessa svårigheter.

Gott nytt till dig nu och tack för att du hänger med här!

Utmattad i slutet av 2017

Jag funderar över mitt 2017 och kan absolut inte ljuga – jag är så glad att det är över.
Somliga hävdar att planeterna har stått helt fel under året och en del kallar det ett rent jäkla otursår.

Riktigt fina saker har sannerligen ägt rum under 2017. Jag har tagit mitt efterlängtade körkort, börjat träna regelbundet, gjort fantastiska resultat för FGL Store och haft många roliga & inspirerande upplevelser.

Men året har varit tungt. De senaste dagarna har tyngden varit smärtsam att bära.

Sent under hösten 2016 gick jag till läkaren efter jag hade fått konstiga fysiska symptom. Jag hade obeskrivligt ont i foten, hade börjat halta, högra armen kändes halvt förlamad samtidigt som örat sprängde av smärta. Jag hade migrän nästan varje dag och använde dagligen treo eller nässpray för migrän för att spänningar och suddig blick skulle lätta.
Gick ingenstans utan spray i väskan.
Till slut kom jag knappt ur sängen och satt bara och grät. Allt kändes meningslöst och det var jobbigt att vistas bland människor. Ville inte svara i telefon och all social kontakt gav mig extrem ångest. Jag glömde typ allt, kände att jag hade svårt att hålla tråden under samtal och kände mig helt förvirrad.
Min son, som varit sjuk under flera år, var riktigt illa däran och all min energi gick åt till att hjälpa honom, sitta i möten angående honom och ta mig igenom min vardag med jobbuppdrag.
Av läkaren fick jag till slut diagnosen utmattningssyndrom.

Jag ”hann” dock inte vara sjuk.
Under samma period var jag på scen framför 2000 personer, spelade in film och tog emot priset som Årets Kreativa företagare i min kommun. Mina anhöriga har i efterhand berättat att de trodde jag skulle falla ihop under mina uppdrag.
Jag löste situationen med långa stunder av återhämtning efter varje ansträngning, isolerade mig och umgicks bara med min familj eller Mir. I januari började jag träna flera gånger i veckan och våren 2017 kändes fantastisk på så många sätt. Vår son blev också bättre. Jag var stark. Fri.

Under den sena hösten 2017 blev vår pojke sjuk igen. Det fanns stunder vi trodde vi skulle förlora honom – maktlösheten, ångesten och sömnlösheten visste inga gränser.
Samtidigt drog kampanjen #metoo igång och hur mycket jag än blundade och gick rakt fram på gatan kunde jag inte längre värja för alla de hemska kvinnoförnedrande historier som korsade allas vår väg.
Jag var åter där. Naken, ensam, slagen, våldtagen. Alla såg på. Naken, ensam, slagen, våldtagen.
Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där.

Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig. Livet med allt det vackra väntade och jag var hungrig på att börja leva.

De senaste månaderna har det varit tungt.  Jag jobbar med mig själv och min historia. Så mörk och ljus på samma gång. Jag är starkare än någon jag någonsin träffat – men just nu känner jag mig som en blöt liten fläck. Jag vill gärna inte ramla tillbaka i samma gamla vanor med flackig blick och en treo var fjärde timma.
Här kommer det nakna sanna. Jag vet att många efterfrågat det i denna värld av ytlig lyx där färgkoder, glossiga nagellack och tjusiga frukostar ofta tar överhanden.

Men vet du – de behövs också. För att vi är många som måste besegra mörkret med lite ljusa ytligheter.

Jag önskar oss ett 2018 där kvinnan får ta plats och våra döttrar lär sig veta sitt eget värde. Där våra söner uppfostras i samma varma famn som våra döttrar och aldrig någonsin tror att situationer kan lösas med våld och härskartekniker.
Jag önskar att min historia aldrig behöver upprepas.

Jag mår lite bättre nu. Jag har vilat en vecka och gråtit färdigt vid havskanten. Jag bär min historia mellan två ömmande skuldror och vänder nu blicken mot en spännande & kärleksfull framtid.

 

Om stilen

I don’t look as though I would be great in the city. I don’t often wear shoes, my hair is wild and I like good conversation. I would rather look like I belong in a forest anyway.”

När jag såg den här uppdateringen på Instagram häromdagen tänkte jag på Mir och mig.

Vi går ofta runt med avskavt nagellack, oborstat hår som borde klippas och mascaran på sned. Jag tar på lite rött läppstift och känner mig fin ändå. Mir brukar pudra lite glitter i hårbotten som tjusigt faller ner i pannan och se fab ut hela veckan.
Tänkte också på förra veckan då jag var på flott mingel med vansinnigt vackra tjejer med stenkoll på stil och jag lät mina medhavda passande pumps ligga kvar i väskan – gick runt i röd prickig långklänning och Dr Martens istället.

Missförstå mig inte. Jag älskar kläder, nagellack och tjusig make up, drömmer om en Chanel väska och vill ha samma glow i ansiktet som Emma Unckel.
Men jag är så glad över att jag inte längre känner att jag måste passa in. Jag gör som jag vill. Skönt.

Ovan är ett praktexempel då jag skulle gå på gala med Johanna och Malin och hade sett på tidigare mingelbilder att de flesta bar svart. Helt plötsligt stod jag där i svart långklänning och kände mig obekväm. Hatar svart på mig själv ju.
Tänker att det finns många där ute, som liksom jag,  inte känner sig helt bekväm i alla lägen. Man sneglar på andra och tänker att man gör likadant, så blir det nog bra.

Men nu de senaste åren – det är så skönt att kunna släppa ner axlarna och vara trygg i den jag är. Jag duger.
Vet inte hur jag hamnade här – kanske är det åldern eller så tänkte jag att jag struntar i vad andra gör och klär mig i det som gör mig glad.

När vi ändå snackar avslappnad stil som gör mig glad…

Hur smashing är inte Hedda i magasinet The Routine? Älskade alltihop. Fast mest de röda läpparna och de osminkade ögonen såklart.