Måndagstankar

Phu. Vilken måndag!
Hoppas din dag varit lite skönare än min. Här kommer lite av mina måndagsfunderingar.

  • Springmask och löss på skolan – samtidigt? Var finns rimligheten i det?
  • Hur kan jag ha glömt att betala P-boten jag fick medan jag hade lånebil? Pinsamt. Undrar om ”de” tänker att det är typiskt mig. Jag tänker att det är typiskt mig. Ligger nog i den ouppackade resväskan från Los Angeles…
  • Veckobrev, papper om friluftsdagar och studiedagar, kvitton, läkartider, mail och all annan viktig information. Snart exploderar jag. Lägger de viktigaste i handväskan och glömmer…
  • Otroligt att man får något jobb gjort med tre barn och hund. Har hunnit äta ett ägg och en näve mandlar.
  • Note to self – Tvätta skorna som halkade runt hundbajs. Ska bara ta disken, gå ut med hunden, förbereda morgondagens skolfika, hänga upp tvätten och kissa. Är klockan verkligen redan 21.08…?
  • Imorgon kommer en journalist med fotograf vid 10. Får nog tvätta håret innan jag lägger mig också. Men oj vad det kliar…

Ok. Nu kör jag racet här och slocknar sedan. Imorgon ska jag vara världens bästa mamma och ha stenkoll. Promise.

Har du några måndagstankar? Trötta eller glada. Dela gärna.

 

Metoo, mörk bakgrund och Sisterhood

Imorgon lanseras vår kollektion Sisterhood.
Vi visste från dag ett att detta var mer än några t-shirts med tjusiga tryck på. Vi hade nämligen bestämt oss för att göra skillnad.
Kanske är det i sviterna av Metoo eller så är det helt enkelt dags att lyfta upp viktiga frågor på bordet, sprida kunskap, förståelse och väcka engagemang.

Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem.

Jag levde med en man som slog mig regelbundet under fem års tid. Därefter fortsatte hoten och trakasserierna i fem år till. Det är alltså tio år av rädsla för mitt egna liv. För att inte tala om ångesten jag hade över att människor jag älskar också skulle bli skadade.
Jag har svårt att beskriva hur ensam och isolerad jag kände mig under denna period.
Jag känner ingen ilska mot min förövare längre – det såret har läkt.
Men jag är fortfarande väldigt arg och besviken på mig själv som inte insåg mitt egna värde.
Jag borde haft verktyg. Jag kan titta tillbaka på denna 16-åriga tjej och och bli alldeles bedrövad över hur lite kärlek hon kände för sig själv och verkligen beklaga i djupet av mitt hjärta att hon trodde att hon förtjänade denna misär.

Och jag kan inte hjälpa det – men jag undrar också varför ingen satte stopp. Varför ringde ingen polisen?
Vi måste sprida information i hur man kan förekomma och förhindra mäns våld mot kvinnor och barn. Hur man kan hjälpa utsatta kvinnor och ge dem en ny chans och skapa ett bättre liv.

Eller hur?

Imorgon, på Internationella Kvinnodagen, kommer vi på FGL dela med oss av information om hur ni kan göra för att engagera er. Enkla och självklara saker.
Och så kommer vi lansera kollektionen Sisterhood i hopp om att sprida detta viktiga budskap ännu mer.

Under tiden så kan ni kika in på Huskurage och Unizon.

Faran med att känna att man aldrig är bra nog

Under perioder då jag jobbat mycket så hamnar jag ofta i ett antiklimax efteråt.

Jag har svårt att vara lagom, pressar mig själv lite väl mycket stundtals och får sedan en svacka.
Men istället för att high fiva mig själv här, klappa mig själv på axeln och tycka att jag är grym som fixar grejer så känner jag mig värdelös och otillräcklig under dessa svackor. Jag undrar vad detta beror på egentligen?

Det är ingen skön känsla och något jag måste jobba med.
Måste lära mig att finna en bättre balans – & framförallt lära mig att vara nöjd och stolt över det jag gör.
Veta att jag gör mer än någon annan förväntar sig av mig.

Jag var på en reiki -healing med Michelle Baker förra året och hon gav mig rådet att stanna upp och fira mig själv mer. Jag gasar ofta på till nästa ställe och är som sagt aldrig nöjd  i mellanrummen.

Det är stressande att alltid känna att man inte är bra nog. Det är rent av korkat att känna så och jag skäms över att skriva det.
Detta är ju dessutom något jag verkligen inte förespråkar här på bloggen där jag snarare uppmanar er läsare till att inte pressa er själva, veta att ni duger precis som ni är, njuta lite mer och vara rädd om er själva.
Jag vet att problematiken pressar mig och kan leda till en ny utmattning och därför slukar jag all kunskap jag kan för att förändra mitt dåliga beteende.

Har börjat lyssna på Pia Dellson som fick utmattningssyndrom trots att hon jobbar som psykiater och kände till riskerna väl. Mycket bra och lärorik podd i tre delar.
Kanske något för Dig också om du har svårt att hålla nästippen över vattenytan lika ofta som jag.

I april släpper Underbaraclara sin bok ”Hjälp, jag är utmattad”. Den ser jag verkligen fram emot att bläddra i.

Har Du något bra tips till mig och andra som lever med samma problematik?

& här kommer en påminnelse till både dig och mig.
Du är bra. Du gör så gott du kan efter din egna förmåga. Och det är fullt tillräckligt.

Hur uttrycker Du dig på nätet?

Mir och jag hänger hos Sofia idag. På schemat – frukost, hike och jobb.

Jag har just strukit kläder för en fotografering och Mir har fixat lunch.

Här är sjukt fint och jag har smugit runt med kameran i alla hörn och vrår. Sofia är nämligen med i morgondagens Söndagsintervju som kickar igång igen efter bloggflytten. Hoppas den är efterlängtad.

Undrar du förresten vilken outfit jag valde när jag skulle vara med hos 4Good i onsdags? Det blev jeans, t-shirt och röda klackar som ovan.

Har tänkt på en sak länge som jag gärna vill dela med mig av.

Jag jobbar i en relativt ny bransch – som bloggare, eller ”influencer” som vi numer kallas. En influencer är en människa som byggt upp en stor lojal följarskara i sociala medier som de motiverar och inspirerar – som influencer har jag möjlighet att påverka och lämna avtryck till tusentals människor varje dag.
Det kommer naturligtvis med ett väldigt stort ansvar. Det är ett spännande och roligt jobb fullt av frihet och kreativitet.

Jag skriver och fotar i princip varje dag – året om.
Försöker hitta nya uppslag och blandar högt och lågt. De gånger jag frågar vad ni läsare vill att jag ska blogga om så är det alltid spridda önskemål och det gläder mig otroligt mycket. Jag mår bra av variationen och tröttnar inte.
Inredning, trädgård, mode blandat med annat som inspirerar mig och som jag tror mina läsare gillar.

Jag vet att en del mår dåligt av att matas med en ”perfekt” yta vareviga dag i sociala medier. Och en del är av åsikten att de bara vill ha det vackra för de har nog med sin egen ”skit” där hemma. Mitt mål är att alla som följer mig ska finna inlägg de gillar, som inspirerar och kanske får en och annan att tänka till. Men jag passar såklart inte alla.
Är det något ni läsare inte gillar så är det bara och klicka in imorgon igen så kanske det är något nytt som känns mer inspirerande.

Jag vill att du som läsare ska veta att du tar del av bloggen helt kostnadsfritt och att jag jobbar hårt för att kunna finansiera min verksamhet på andra håll samtidigt som jag försöker skapa värdefullt innehåll här.
Ni läsare är de viktigaste för mig i mitt jobb.
Det är Ni som gör att att jag kan jobba med detta och jag är alltid tacksam och glad över era peppande hälsningar, kloka ord och åsikter.
Men vart drar man gränsen i vilka åsikter man får dela med sig till bloggaren och alla dess tusentals följare som kikar in varje dag?

Vi drar en parallell tycker jag. Jag brukar se det som att bloggaren bjuder in till en mysig tjejmiddag – dukar fint, häller upp gott i glasen, serverar alla runt bordet samtidigt som hon gör sitt bästa med att roa sina gäster med intressanta samtal. Kanske överraskar hon med sång till och med.
Vad märkligt det hade varit om en av gästerna hade ställt sig upp runt bordet och ifrågasatt värdinnan inför alla. Sagt att maten var lagad med väldigt dålig fantasi och den där sången verkligen var under hennes värdighet.
Antar att det hade blivit lite tryckt stämning…

Finns det någon av er som hade gjort så?

Det händer inte ofta men ibland trillar de in. De små trollen. Jag har jobbat med detta i tio år nu så det gör inte ont längre. Jag kan ta det för att jag inser att det tyvärr är en del av jobbet. Men ska det verkligen behöva vara det?

Vi måste tala om det här. Få lite perspektiv på saker och ting och inse att det är en riktig människa där bakom tangenterna och bakom den lilla fina Instagram -rutan på telefonen.
Vad är syftet?
Vuxna människor. Kvinnor. Systrar. Jag ser trollen hos kollegor också och blir alldeles chockad över hur vissa väljer att uttrycka sig på nätet.
Det handlar inte om åsiktsfrihet och att vi som bloggare helst vill ha en skara ja-sägare i kommentarsfältet. Det handlar om respekt och sunt förnuft. Människor är olika, vi gillar olika och har olika perspektiv på mängder av saker.
Klart man inte passar alla – men behöver man verkligen spotta ur sig det? Kan man inte bara sluta läsa eller klicka vidare?

Kolla exemplet nedan:

”På fullt allvar, är du nöjd med den här typen av tonårsmässiga inlägg?
Tappa inte bort dig själv i jakten på följare, snälla.” 

”Hahaha, åh Stina! Kärlek till dig. puss” Mitt avväpnande svar

”All Kärlek tillbaka!
Högt eller lågt blandat, influencer eller inte, hjälp mig välja kläder liksom!?
Var är värdigheten i det, hos en vuxen självständig och företagande kvinna.
Jag tror bara du är så mycket intelligentare och självsäkrare än så.”

Hade du delat hiss med mig och haft modet att uttrycka dig på det sättet om mitt arbete ansikte mot ansikte? Om inte – då ska du absolut inte skriva det här i kommentarsfältet heller.

Brottstycke ur en annan :

”Du har själv valt ditt jobb Kristin, du kan tyvärr inte välja dina läsare (men du kan ju alltid börja censurera oss om du önskar). Jag får kritik i mitt jobb ibland också, det tillhör yrkeslivet. Att ständigt försöka skjuta ifrån sig kritik och försvara sig eller göra motattacker mot sina läsare, tja, jag antar att det fungerar för dig, för jag har sett att det är en metod du återkommer till när dina läsare kommenterar ”negativt”. Vilken tråkig värld vi skulle ha om alla bara höll med varandra hela tiden?”

Jag vet inte. Vart går gränsen? Jag är väldigt intresserad av vad ni tycker men har en önskan om att ni bemöter mig respekt och tänker på hur ni uttrycker er. Ok?

Här kan du ta del av ett jättebra inlägg som Jonna Jinton skrivit om hur det är att jobba med det vi gör.

& här kan du ta del av ett riktigt bra inlägg som Underbara Clara skrivit en gång i tiden – har återkommit till detta inlägg flera gånger faktiskt.

 

Tips på att komma ner i varv om man är stressad

Helt galet. Nu sitter jag här på kvällskvisten igen med jobb i knät och är utan bildmaterial till dagens blogginlägg.
Kan såklart ta något från arkivet men kom på att min kund frågade om han kunde ta en bild på mig med min kamera under dagens fotografering. Strålande!
Det enda som strålar på mig idag är dock min jacka och mina röda läppar. Behöver en ledig dag. Känner mig arg och trött.

Och när det blir lite för mycket runt om så hinner jag inte planera så bra som jag borde. Saker missas. Som att ställa P-skivan på bilen som resulterar i p-böter och svara på viktiga mail och sms.
Jag hade till exempel inte kollat när mitt flyg går på torsdag och nu visar det sig att inga tåg går från Varberg så tidigt. Så nu får jag nog övernatta i Göteborg eftersom jag ändå ska jobba där imorgon och jag har inte ens hunnit tvätta det jag ska ha med mig eller fixat hundvakt.

Men glöm det nu. Allt löser sig.
Vi tar en av frågorna ni läsare gav mig istället.

Jag är en ganska ny läsare på din blogg och du inspirerar mig så mycket!
I allt du skriver, tänker och funderar.
Jag skulle vilja veta hur gör du för att varva ner?
Vad är dina topp tio tips för att varva ner och hitta sig själv då man tappat bort sig i all stress och jobb.
Med värme, Karin

Tack Karin!
För att varva ner och sakta ner på tempot så tar jag mig till havet eller ut i skogen. Helst tar jag ett dopp i havet för då släpper spänningar i kroppen av endorfinerna som sprutar runt.
Samma effekt har träning. Men då måste jag gå på ett pass där jag tar i så det bränner överallt eller springa slut på kroppen.
Då stillar jag ångest och stress. Det var två tips – åtta till då…

– vara med mina barn och lägga bort alla skärmar
– laga mat med min man,  hälla upp ett glas vin, krypa upp på köksbänken och prata om allt mellan himmel och jord (utom jobb) medan han står vid grytorna.
– boka date med mina kompisar Lisa och Jennie, de är mina lyckopiller.
– ha spa med Igor.
– försvinna in i en bok (fast jag kan inte läsa när jag är stressad..) försvinna in i en serie får det bli istället.
– städa. Dammsuga och plocka i ordning är min bästa terapi.
– jobba i trädgården.
– flytta runt på saker här hemma.

Ibland säger folk åt mig att vila när jag är stressad. Av välmening såklart. Men, Vila är det sista jag kan göra när jag mår dåligt – går jag och lägger mig så försvinner jag ner i ett stort svart mörker.
Men träning, bra mat, skratt med barn och noll skärmtid gör susen. Då kommer sömnen som ett brev på posten.

Ni kanske har lite bra tips och inspiration också för att komma ner i varv? Dela gärna med er i kommentarsfältet.
Tror jag ska ta mitt eget tips ovan och sätta på Lerins Lärlingar så jag kan komma ner i varv och somna. Mail och packning får vänta till imorgon bitti.

Alla hjärtans dag 2006

Jag hintade om en nyhet i föregående inlägg och en story kring den. Kom på att jag håller på den karamellen tills imorgon för jag har en annan story att dela med mig av idag –   från Alla Hjärtans dag 2006.

Jag var gravid med vårt första gemensamma barn och la sinnesjukt mycket vikt vid saker och ting som andra inte förstod sig på. Antar att det var mängder av hormoner som sprutade runt i kroppen och allmän frustration. I alla fall – Alla hjärtans dag infann sig den 14 februari som alltid och jag hade köpt ett plättjärn som man kunde steka  hjärtformade plättar i med tillhörande kort till min man.
Hela dagen gick och jag fick ingen gåva av Jonas. När kvällen kom så brast jag ut i snorig gråt och förbannade mig själv som var ihop med världens idiot som inte ens köpte ett litet kort till sin gravida flickvän… Jag hulkade och stod i och Jonas visste nog inte vart han skulle ta vägen. Försökte förklara att han planerat något men just inte idag bara… Men äsch, jag jämrade mig och tårarna sprutade.
– Vad du än har planerat så är det ändå förstört. Det är IDAG man ska uppvakta den man älskar och du har inte gjort det…!!!

Jag var förtvivlad och vi båda somnade med en klump i magen och jag är säker på att Jonas undrade vad fasen han gett sig in i.

Det dröjde två dagar och sedan blev jag väckt vid 04 och ombedd att packa mitt pass. Vi skulle ut på äventyr i kärlekens tecken. Kors, så härligt. & lite dum kände jag mig faktiskt som hade ställt till med en sådan scen tidigare under veckan. Han hade bokat en resa och jag köpt ett plättjärn och sedan brutit ihop över att han inte var romantisk nog… hahahaha…

Ok. Han tog med mig till Barcelona. Där tillbringade vi fyra dagar ihop och på andra dagen gick han ner på knä framför underbar utsikt i Parque Guell och friade till mig. Då hade han frågat både mor, far och min son i förväg om det kändes ok.
Galet! Jag minns att Jonas hade lite för långt hår och var väldigt nervös. Sedan minns jag också att jag hade blommig blus och åt så många crêpes marnière så jag fick gå in på toa och riva upp mina gravidbrallor i linningen…

Vi gifte oss 2007 i Varbergs kyrka och jag kan inte drömma om en klokare man än Jonas att ha vid min sida. Han backar mig i allt och är ett enormt stöd i vardagen. Så mycket kärlek för denna människa.

Måste ju överraska honom med en resa snart tror jag allt. I år fick han gummiband att träna med och energisnacks av mig. Dags att lägga in en romantisk högväxel nu när jag tänker efter…

 

Hur hjärnan fungerar med hjälp av fysisk aktivitet

Jag vet precis varför jag inte tycker om att springa runt bland 22 andra på en plan och jaga samma boll. Jag vet också varför jag föredrar det tysta ensamma längdskidspåret framför att trängas i liftköer och branta backar bland hundratals andra.

Det där med fysisk aktivitet är komplicerat och inte självklart för alla och ibland tar det tid att finna vad som passar ens egna personlighet.
Låt mig berätta lite om hur jag funkar så kanske du själv blir inspirerad till att finna din grej. Samtidigt kanske du också  lättare kan förstå barn som får en stor klump i magen av fysiska gruppaktiviteter där man känner att man måste prestera för andras skull.

Det tog lång tid för mig att hitta njutning i fysisk aktivitet. Jag hann nästan fylla fyrtio.

Jag har i och för sig spelat golf under hela min uppväxt och det har passat mig väldigt bra – då har jag varit nära naturen och samtidigt känt att jag utövat en sport där jag inte behöver prestera för andras skull. Golf ger dock inte kicken man får av att ha använt kroppen maximalt fysiskt.
Men – annars har jag bara haft ångest över all sorts träning.
Att gå ut och dansa hejdlöst på ett stimmigt dansgolv i sex timmar – inga problem.
Men att dansa i grupp med lärare, likadant som alla andra – nej tack.

Brädsporter är däremot något man utövar på egen hand och ändå känner man sig som en del av en gemenskap. Alla är välkomna – olika generationer möts på vågor eller på land och det finns ingen som jämför eller någon publik som hetsar.

Jag började med SUP (stand up paddle) för några år sedan och fastnade direkt. Därefter har jag börjat med vågsurfing både på hemmaplan och på resor. Älskar det!

Att paddla ut med vattnet under sig för att sedan vänta in rätt våg att surfa in på skapar en härlig känsla i kroppen. Lyckorus.
Alla muskler i kroppen används och det är en fantastisk naturupplevelse.

Till en början så hade jag dock enormt svårt att komma upp på brädan. Min kropp var inte tillräckligt stark och smidig.

I början av förra året köpte jag mot alla odds ett gymkort och drog med min kompis Lisa till olika träningspass. ATC, TRX, Tabata, Core och annat…
Jag gick helt utanför min comfort zone och tvingade mig in i sammanhanget att träna i grupp för att bygga muskler och kondition. Man tränar dock helt individuellt efter sin egna bästa förmåga så där gäller det att släppa axlarna och ta del av de andra positiva energierna i rummet istället för att känna torgskräck och vilja springa därifrån. En utmaning, minst sagt, för mig.
Jag blev otroligt överraskad över vad träningen gjorde med mitt humör – jag kände mig lyckligare än någonsin och hade mycket lättare att koncentrera mig på jobbet. Fick också större tålamod med barnen och kände mig väldigt effektiv med både arbetsuppgifter och vardagssysslor. Dessutom försvann min migrän och smärtan i axlar och rygg var som bortblåst.

Jag märkte att jag var tvungen att boka in mig med en PT eller boka upp mig på pass i förhand för att genomföra träningen och få den där fantastiska kicken som fick mig att må så bra.
I början av året tränade jag fem dagar i veckan men sedan mynnade det ut i ungefär tre gånger.
Om jag missade träningen under någon vecka blev jag helt deppig.

När jag senare åkte till Portugal på surfresa samma år så hade jag inga problem att vara kvick upp på brädan och surfa vågen in. Jag var stark. Vilken lycka.

Surf är inget man kan utöva varje vecka året om tyvärr. Visst surfar vi här i Varberg om vintern men det krävs tjockare våtdräkt och vågor.
Att finna en träningsform som fungerar i vardagen är alltså jätteviktigt för mig. Om jag kan kombinera en eller två löprundor med några pass på gymmet eller träning med min granne i veckan så mår jag som bäst.

Under december och januari har jag nästan prioriterat bort träningen helt på grund av arbets – och familjesituation.

Vilken dålig prioritering – har tyvärr ramlat rakt ner i källaren. Tårar och ilska kommer som ett brev på posten om jag inte låter kroppen köra slut på sig några gånger i veckan. Tänk att detta blev världens bästa medicin för mig som kämpat i sviterna av den utmattningsdiagnos jag drog på mig under sena 2016.

Detta handlar inte om att få platt mage och jag vill inte bidra till kropphets. Jag behöver träningen för att min hjärna ska fungera.

Vad gör du i vardagen för att få kropp och knopp och fungera? Har du hittat en fysisk aktivitet som passar dig?

 

vallmo på ryggen

En äng av vallmo på ryggen och solsken i blick.

Jag laddar inför kommande vecka med blandad kompott av skratt och tårar. Jag har ingenting att säga men vill berätta allt för varenda en. Vara en stängd mussla och en blommande vallmo på samma gång. Visst, det går.

Det finns så kloka människor där ute. Titta på My Feldt. Hon är min idol.

”Världen får vara upp och ner utan att man ramlar ut i rymden. Man får gå i 100 psykologtimmar utan att man räknas som knäpp. Man får vara stormig utan att vilja eller behöva bli tämjd. Man får gråta utan att vara ledsen och man får skratta utan att vara glad.”

Jag har den här platsen med en röst som når ut. Jag vill göra skillnad och dela det jag tror kan vara bra för andra att ta del av. Motivera och inspirera. Vara mänsklig, liten och sårbar. precis som du.

Jag ska finna ett riktigt bra sätt att göra det på så det blir lagom för både er och mig. Jag är redan är bra bit på vägen, tror jag. Har fått mycket fin respons från er då jag skrev mer reflekterande inlägg.
Men, du vet – ibland är man skör och då är det bästa att dela erfarenheter efter man gått igenom elden, baddat såren och rest sig upp igen.
Också viktigt som bloggare att veta varför man delar – Vad det är man vill uppnå. Ligger det något värde i det man delar för de som klickar in…

Sedan måste man också skydda sig själv. Det är tusentals människor som läser varje dag och alla vill sannerligen inte ge en varm kram. En del vill nog sparka riktigt hårt på smalbenen märker jag ibland då jag läser både bland mina och kollegors kommentarer.

Det här är helgen där jag lyssnar på ”Hej, Me I’m light” på repeat och går längs havet. Vill vara nära men mest för mig själv.
Jag städade kontoret, köpte en jeansjacka och mängder av fuktgivande ansiktsmasker på HM. Vill ha lyster utanpå. Och inuti.

Liberté. Det passar mig.

Under kommande vecka sker en del förändringar och det ska bli roligt att dela detta med er.
Mir och jag kommer jobba mycket med varandra och så jag ska komma igång med min träning.

Vad ska du hitta på?

En tillbakablick

Jag tar långa steg framåt just nu. Det ska bli spännande att se resultatet av vart mina kliv tar mig under året.
Vet vart jag är på väg och jag ska alldeles strax dela med mig.

Tänker mycket på Oprah Winfrey’s fantastiska tal under Golden Globe.

”Speaking your truth is the most powerful tool we all have.”

Jag har stora och små tankar som jag vill dela. Blandat med kaffekoppar i växthus, vackra tapeter och tjusiga frukostar.

Men att kunna gå med rak rygg framåt så måste man ibland kika tillbaka. Eller hur? Ibland väldigt långt tillbaka.
Jag försökte finna bilder på mig själv då jag skulle föda Igor, min minsta, och hade gått över ”do-date” med 16 dagar. Då, för åtta år sedan. Det var något skört och vackert över den dagen.

Men det visade sig att hela stora delar av mitt bildbibliotek som jag tog med mig i min flytt hit inte går att nå i gamla inlägg. Så sorgligt. Har alltid tyckt att en av de bästa sakerna med att var bloggare är att man kan gå tillbaka fem år och se exakt vad man gjorde. Eller i alla fall vad man ville förmedla ut till sina läsare. En riktigt fin dagbok.
I år firar jag 10 år som bloggare. Jag startade Krickelin 2008 och föll direkt för det snabba mediet. Passar en som mig perfekt – jag är rastlös, kreativ och vill att saker ska gå fort.

Jag ska leta upp de där bilderna från Igors första dag på hårddiskarna i källaren och visa er.
Fann dock några andra gamla bilder i mitt bloggarkiv som jag tycker är skoj. Här ovan är ett foto från en favoritplats. Mitt förra växthus – ett superlitet och rätt sunkigt utrymme som blev min fristad i vårt förra hus.

Hahaha. Titta så gulliga vi är! Till min förtvivlan hade grannen sågat ner den stora schersminbusken som täckte hela kortsidan så jag stirrade nu rakt in i deras vardagsrum då jag var i växthuset. Jag löste det med att hänga upp lite spetsgardiner… snitsigt… 😉

Ja! Här ser du ju busken bakom mig och Igor. Här har den precis fått lite gröna blad och kommer strax slå ut som en gigantisk vit vägg av väldoftande blommor. Saknar massa! Måste plantera en liknande i min nya trädgård. Men doftar de nya lika mycket…?

Det här fotot är så skoj!
Helt galet faktiskt. Träskorna, klänningen och den gula klockan. Kände ju mig jättefin såklart och var väldigt nöjd över att jag varit så finurlig och målat en moraklocka. Detta måste vara 2010 för Igor ligger där i magen. Väldigt mörkt hår förresten…

Vet inte hur det kom sig men jag skulle färga håret grått och så blev det alldeles  svart i botten och ljust i topparna. Under samma period gjorde jag min första tatuering.

Eller det här var nog min första tatuering förresten. Fåglarna på ryggen. Hade googlat fram inspiration på detta fina, målat motivet och kände mig väldigt nöjd. När tatueraren var klar så berättade han att han gjort liknande motiv på tre tjejer samma vecka. Väldigt poppis med fåglar som flyger i väg tillsammans sådär tydligen. Hahaha. Äsch. Det är inte lätt att vara unik ”now a days”.

En eftermiddag drog min man och jag till Göteborg. Drack drinkar och gjorde varsin tatuering som skulle symbolisera vår kärlek och också vår gemensamma kärlek till havet. När vi sedan åkte till Sunshinestories så visade det sig att vi gick runt med deras logga tatuerad. Alla deltagare fnissade lite åt vårt ambitiösa deltagande under surfveckan.

Den här bilden fann jag också. Älskar allt med den.
Vi var på en grekisk ö, där filmen Mama Mia spelats in tror jag,  – min man och jag var precis på väg upp för trapporna i gränden och skulle äta en middag på tu man hand. Vi stannade och vilade blicken på utsikten ett tag. Gillar kjolen och min t-shirt också. Får leta hemma i garderoben.
Tror nog detta är min naturliga hårfärg faktiskt, lite mörkare på vintern såklart när det växer ut men solens strålar bleker det lite så här gyllenbrunt. Gillar dock min ljusa page bäst.

Hoppas du har en fin helg.

 

tips till dig som förälder

Vi har precis checkat in hos mina vänner Linn och Petter som driver Ceylon Sliders & Sunshinestories på Sri Lanka. Vi planerar massa mysigt ihop – bland annat filmvisning på stranden och att ta tåget till Galle för att färga ögonfransarna och få en välförtjänt pedikyr. Min son vill passa på att göra en tatuering och jag försöker övertala honom att låta bli – så dumt att exponera en ny tatuering för salt och sol här nere tänker jag. Men han gör ofta som han själv vill. Precis som jag alltså.

Som förälder gör man alltid så gott man kan efter sina egna förmågor. Ofta är man formad i ett speciellt sorts föräldraskap redan, beroende på hur man själv växt upp. Man tittar också på andra föräldrar runt om och inspireras till att göra som dem. Som normen. Man får tips och råd hela vägen av förståsigpåare.
Vissa är riktigt bra. Och vissa är verkligen usla. Ibland kan det vara svårt att orientera sig i föräldraskapet och man blir vilse.
Vi lever med både add och adhd i vår familj och de traditionella uppfostringsmetoderna har aldrig funkat hemma hos oss. Det har varit svårt och ensamt. Jag har känt mig som en dålig förälder när dessa metoder inte fallit ut på samma sätt som de gör i andra familjer. Frustrerande och nedslående.
Det är ju det viktigaste jobb man har – det som förälder.
Man behöver rätt verktyg för sin egna situation – för alla barn är unika och fantastiska.
Precis som det ska vara.

Under de senaste åren har jag ramlat över så mycket klokhet. Information och verktyg som jag hade behövt för länge sedan egentligen. Därför känner jag ett stort behov av att dela. Till alla.
Inte bara till de som har barn med en diagnos i sin närhet.

Första tipset är att följa Micke Gunnarsson. Han finns på både Instagram och blogg samt att han är en väldigt duktig föreläsare (har jag förstått utan att ha upplevt det själv) och han skriver krönikor som är spot on..
Tips – Boka honom till elever och lärare där ute i landet om du är rektor.

Micke delar med sig av många viktiga tankeställare om hur våra barn lever i vårt samhälle idag. De snabba digitala medierna, samhällets strukturer och normer. De växer ju inte upp i samma sorts värld som vi gjorde – som du redan vet såklart. 😉
Han skriver ur barns och ungdomars perspektiv och det är så viktigt att förstå – för respekten oss i mellan.
Denna veckan delade han med sig av en text till barnen för den nya skolterminen. Så värd att dela och läsa upp där hemma.
Här under bilden följer texten i sin helhet.
Och tack till dig Micke! Vet att du hjälper många barn, föräldrar och lärare där ute. Applåder och kärlek!

Pssst….är du vaken?

Tjena på dig, jag heter Micke! Jag vill bara berätta en grej för dig innan du somnar i kväll… ok?
Det är ingen saga eller så, vill bara säga några ord. Typ innan du börjar skolan igen.
Blunda och lyssna…

Du kommer aldrig att bli något när du blir stor, du är redan allt! Oavsett vad andra runt omkring dig tycker, tänker och tror. Alla de som säger sig veta ditt bästa – du är redan allt! Sedan kommer du säkert att göra en mängd olika spännande saker under din tid här på planeten, men just nu är du redan helt perfekt.

Du är ett A, MVG, eller en 10:a eller en 5:a eller vad det nu är som är högsta betyg där du lever och bor. Du kanske tycker jag är fjantig och menar på att du inte alls är så bra, du kanske tycker att du ska vara glad om du är medel, men så är det inte. Du är så mycket mer än du tror. Du ska inte ha ont i magen om du har det! Om du känner dig nervös inför livet, skolan, läxor, prov, lärare, du vet känslan att du kanske inte ska ”klara det”, så kommer du att göra det. Jag lovar! Det är mest vi vuxna som har gått lite vilse. Förlåt oss.

En hemlis

Nu ska jag berätta en hemlighet som handlar om kunskap:

Jag är 44 år gammal, har ett bra jobb, två bilar, ett hus, en familj och ett underbart liv men jag kan inte svara på följande frågor:

Vilka länder finns det i Afrika?
Vilken är huvudstaden i Portugal?
Nämn 7 åar i Sverige?
Vilket datum är vår nationaldag?
Vad är emultion?
(Jag kan de alla om jag får använda nätet)

Men detta är sant. Jag minns inte svaren. Det är många svar som skolan och vi vuxna anser att ni måste kunna nu, men som ni kommer ändå glömma bort sedan, så tro inte att allt är livsavgörande, för det är det inte. Så ha inte ont i magen. Och var det gäller prov i skolan, se dessa som bra grejer för lärarna för att checka av om de lyckats vara bra lärare åt er.

Livet bär dig

Du kommer att klara dig. Vet du varför? För att livet bär dig!! Det är som ett osynligt simbälte.
Så om du tycker att det är mycket som pressar, så är mitt tips: ”chilla lite”. Det löser sig. Bara du själv väljer att vara typ en go människa som typ gillar andra. Att du själv väljer att vara den kompis du själv skulle vilja ha nära. Och var det gäller skoltid, se det som din alldeles egna tid att investera i nytt kunnande. Du är inte där för lärarnas skull, de är där för dig.

Så..det var bara det.
Sover du?
I så fall, god natt och kram på dig min framtid.

// Micke Gunnarsson
(Denna text är till för er tonåringar som ska lägga er för att sova just nu)