Kan vi prata om jämlika relationer?

Så fint blommorna passade i den blå vasen. Stort tack till Varbergs Stadshotell & Asia Spa som gav mig dem efter gårdagens föreläsning.

Jag har haft en maxad vecka med mängder av logistik för barnen, möten i skola, läkartider och mycket jobb från alla håll samt två föreläsningar att utföra samtidigt som min man varit i Stockholm hela veckan. Mitt i allt fick jag feber och fick trycka i mig alvedon. Och så kraschade min dator. Ingen tid för en detta direkt. Snark.

Allt har gått väldigt bra och jag har fått fantastisk feedback. Jag är stolt över att jag fick ihop allt.
Men så finns det ett gruskorn som bara ligger här i skon och skaver. Jag måste berätta.
För detta måste få ett slut. Gör om. Gör rätt. Tänk rätt.

Efter gårdagens föreläsning fick jag en fråga som gjorde mig helt matt.

En föreläsningen där jag pratat om min yrkesresa under tio år.  Jag pratade om min resa från servitris till att idag driva två bolag och kunna försörja mig på min kreativitet i sociala medier. Jag pratade också om hur jag tog mig ur en våldsam relation och nu gör mitt bästa för att sprida kunskap via våra digitala kanaler för att mäns våld mot kvinnor i samhället ska minska. Jag lyfte också frågor som ”vad gör sociala medier med vårt mående?” och delade med mig av råd till den som vill bygga upp ett personligt varumärke på samma sätt som jag gjort. Viktiga och bra ämnen enligt mig. Som gör skillnad.

Några frågor?
Ja, en kvinna i 60 årsåldern sträckte upp handen.
-Din familj – Vad säger de om allt det här?
– Ok, ja, de tycker att jag har ett bra och spännande jobb…
Jag antog  att hon syftade på hur mycket tid jag spenderar med min familj och mitt engagemang som mamma med tanke på den mörka blick jag fick och la till:
-Jag har möjlighet att jobba flexibelt och anpassa dagen efter barnen,  jobbar hemifrån väldigt mycket. Det innebär att det nästan alltid finns någon hemma efter skola och att jag finns tillgänglig på ett sätt som kanske inte alla föräldrar har möjlighet till, svarar jag.
Kvinnan är uppenbart väldigt provocerad av mig och fortsätter surt.
– Och din man, finns han kvar..?

Eh!? Va?
Skäms å hennes vägar nu i efterhand men just då var det verkligen som ett slag i magen. Vad påstår hon?
Att jag inte är en bra fru och mamma? Att jag inte tar hand om min familj?

Jag skulle vilja se en man stå och prata engagerat om sitt arbete en timma och få samma fråga.
Har du din fru kvar? 

Jag fann mig inte riktigt – skulle naturligtvis be henne utveckla och berätta mer om hur hon tänker. Intressant.
Jag svarade bara att min man är mycket stolt och glad över mig som kvinnlig entreprenör och hjälper mig mycket med att få ihop allt i företagen. Så som ekonomi, papper och en del teknik som jag själv inte är så intresserad av.

Frida Ramstedt uppdatering på Instagram för ett par veckor sedan:

”Ingen har något emot en kvinna som är en bra författare, skulptör eller genforskare om hon samtidigt lyckas vara en god hustru, god mor, snygg, vänlig, välvårdad och oaggresssiv.” /Leslie M McIntyre

Damned if you do. Damned if you don’t.
Jag kan fortfarande få frågan ”jaså, är Jonas hemma och är barnvakt”  från den äldre generationen. Skäms på er!
De värsta är kvinnorna som lägger skuld på oss mammor och tycker vi ska upprätthålla normen där mannen gör karriär och vi kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och hemmet.
Låt oss alla verka för ett jämlikt samhälle där kvinnor ges samma möjligheter i yrkeslivet som män.

Jag vill att vi diskuterar detta. Reflekterar och funderar över hur vi – ofta utan att veta om det – bidrar till ett ojämlikt samhälle.
Min man har haft fantastiska möjligheter att utbilda sig och göra karriär medan jag tagit ansvaret för föräldraledighet och vabb. Det är med all rätt att jag nu ska ges samma möjlighet att satsa på min verksamhet och få stöd från hans håll. Håller ni inte med?
Hur gör ni själva där hemma?
Hur bidrar vi alla till att våra barn ska få växa upp i ett jämlika familjer där både män och kvinnor tar ansvar för barn och hem samtidigt som det ges utrymme för båda att förverkliga drömmar och arbeta med det de brinner för?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Kan vi prata om jämlika relationer?

  1. Så dumt att man baxnar. Medan män kan sitta på bästa sändningstid och berätta att de inte var med på förlossningen när deras barn föddes eller att de gick direkt därifrån till teatern för att spela UTAN att bli ifrågasatta eftersom de är ”manliga genier” blir kvinnor ifrågasatta för vad de än tar sig för. Så. Jäkla. Tröttsamt.

    Heja dig, du är grym!

  2. Väl rutet! Så trött på den här typen av tänk. Att vara en riktig kvinna är att vara en mor och hemmafru, annars är du ingen kvinna. Fy fasen. Jag kommer nog aldrig bli en riktig kvinna. Jag har brutit i stort sett alla normer jag har stött på.

  3. Heja du!!! Jag håller verkligen med! Här hemma har vi alltid haft principen ”ibland gasar du, ibland gasar jag” både före och efter barn och tycker det funkar grymt! Det sker utan avund och stånk, och istället med pepp och stöd från den andra. För man vet att sen är det dennes tur att gasa. Däremot har vi märkt att det inte blir harmoni om båda tvingas ”gasa” samtidigt. Det funkar korta perioder men går ut över barnen och det får aldrig ske. Tror inte det finnas en modell som funkar för alla utan man hittar sin, men oavsett så ska alla människor oavsett vad de har mellan benen kunna få växa som människor både privat och professionellt om man vill. Sen ska man som kvinna tänka lite extra på det här med vad vabb,småbarns- deltid och annat gör med din pension, om man är den som oftast tar de puckarna. Sätt upp fond i så fall där både putsar in pengar baserat på inkomst!

  4. Men jag tänker spontant att det kanske inte är en så dum fråga? Nu var jag inte där, så jag hörde inte tonen osv, men annars är det en ganska intressant fråga! Hur delar ni upp vabb och liknande, det måste ju vara en svårighet för alla frilansare tex? Men jag håller med om att en sådan fråga även borde ställas till en man! Barnen är ju ändå det viktigaste vi har, både för mammor och pappor.

  5. Med mitt nya jobb som tandsköterska blir det alltid min man som vabbar, han hämtar alltid också! Jag är aldrig hemma förän sex/halvsju på kvällen o då blir det vissa dagar träning för mig el handling och är pappan hemma! Alltså ser min son knappt mig längre känns det som! 😩 men på helgen försöker jag alltid att gå lite mamma son tid. 😊

  6. Fast tänk om det inte var så hon menade? Tänk om hon bara undrade hur du hade det privat eller om du fick stöd hemifrån? Jag hoppas och tror att om hon väljer att gå på och betala för din föreläsning tycker att du är en fantastisk, stark och inspirerande kvinna. Kanske undrar hon bara om var din drivkraft kommer ifrån? Men såklart vet jag inte, jag bara hoppas att vi har kommit längre än så!
    /Miranda

    1. Hej,
      Jag tror inte det. Vi var många som var där och upplevde hennes frågor som väldigt ifrågasättande i tonen och hennes uppsåt var verkligen inte trevligt. Hon var kanske där för att lyssna – lära sig mer om sociala medier, vad vet jag . 🙂
      Hon kanske inte ens följer mig och redan har en relation till mig via mina kanaler. Då kanske det är extra svårt att greppa hur jag får ihop allt med familj och många bollar i luften. Tur jag har en man som står ut med mig 😉

  7. Jag funderar hur jag ska skriva det här utan att göra dig upprörd eller arg. Så med all väl mening here goes…Jag läser om medvetandet o det andliga – försöker förstå hur saker hänger ihop. Det jag läste var att andra människor agerar som speglar för dig. De kan inte trigga igång saker som inte redan finns inom dig de kan bara reflektera tillbaka till dig. Så kanske var detta en gåva till dig. En ledtråd om något som behöver helas inom dig. De sägs att allt kan härledas till två känslor kärlek eller rädsla. Jag kontemplerar ofta dessa saker och ibland förstår jag inte själv, men kanske finns det något där som är värt att undersökas. Om detta inte resonerar med dig så kan du bortse från denna kommentar som blev rörigare än vad jag hade tänkt. Det du har skapat i ditt liv är fantastiskt och inspirerande. Fortsätt att sprida ditt ljus.

    1. Ja, det har du kanske rätt i. Jag tycker dock det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter – både positiva och negativa. Så vi alla kan reflektera över detta och diskutera.
      Jag kan absolut välja att se kärleksfullt på detta och borsta detta från axlarna. men jag kan också väcka debatt och få flera att fundera på vad som är jämlikhet och inte. jag gillar engagemanget här i kommentarsfältet – tack för sitt avtryck 🙂

  8. Så himla tråkigt och jobbigt att få en sån kommentar. Hoppas att du (åtminstone efter ett tag) kan låta den spela mindre roll i din och vår viktiga kamp,
    En liten passus till alla som kommenterat att denna kvinna är ’bitter’, ’inte tagit vara på sina chanser’ etc. Kom ihåg att denna kvinna kommer från en markant annorlunda generation än vi 70 och 80-talister gör (generaliserar lite nu men gissar ålder på bloggläsarna). Hon kanske inte tog vara på sina chanser för att hon inte FICK så många. Trots att många kunde skaffa utbildning på lik linje med män på 70-talet så fanns ej utbyggd förskoleverksamhet, kvinnors löner var sämre, den sociala normen sa att kvinnan skulle ha huvudansvaret för hem och barn osv. Tvingas man till ett visst beteende (typ ta mestparten av ansvar för barn och hem) så argumenterar man kanske gärna för sig själv att ’det är det rätta att göra’.
    Ibland försöker jag bara strunta blankt i om folk från den äldre generationen tycker grejer, för det är ofta för sent för dem att ändra hela sin livsuppfattning.Men skulle en 30-åring säga samma sak, då skulle jag argumentera för allt jag var värd.

    1. Intressant reflektion.
      Ja, vi har ju ingen aning om hur denna kvinna lever sitt liv eller om hon ens har familj och arbete.
      Jag försöker också ha överseende med den äldre generationen. Viktigt att vi för vidare kloka och jämlika värderingar till våra barn så vi har mängder av pappor som är hemma som föräldralediga och delar ansvar för vabb mm i framtiden. Inte för att mammorna vill jobba mera. Utan för att papporna VILL ta tillvara på möjligheten/rätten att vara hemma med sitt barn under denna värdefulla tid.

    2. Tänker också att generationsaspekten är viktig såklart. MEN tycker att alla människor har ett ansvar att ta hand om sina känslor och inte dumpa dem på andra människor. Det är fantastiskt med de kvinnor ur äldre generationer som gläder sig åt att yngre kvinnor har helt andra möjligheter än de hade. Som kan se att vi allihop är del utav någonting större och att andra kvinnors framsteg även är deras.

  9. Hej Kristin, vad fint att du fortsätter ta upp viktiga ämnen som dessa!
    Håller med allt du skriver och förstår att du blev chockad över frågan, helt galen fråga. Vill också tillägga för alla mäns del att det inte ska behöva vara så konstigt att en pappa är hemma med barnen medan mamman jobbar, lika mycket är det ju hans barn. Han är ju ingen barnvakt åt sina egna barn, hur känns det att kallas för det och inte bli respekterad som en del av familjen för annat än pengarnas skull. Jämställdhet åt alla håll.
    Bra jobbat!

  10. Hei Kristin! Det er flott at du skriver om dette, for jeg tror at det dessverre er flere enn vi ofte tror som tenker slikt. Selv har jeg fått lignende kommentarer mange ganger. Heldigvis bare fra «eldre» damer – og det gir meg håp, for slike holdninger tror jeg kommer til å dø ut med den generasjonen. I mellomtiden synes jeg det er uendelig viktig å være et godt forbilde for fremtidens generasjoner – våre barn – ved å ha en egen karriere som får ta like stor plass som min partners.

  11. Tyckte ditt svar var bra och värdigt. Svårt att bemöta sånt där, man blir så förvånad. Men det borde man väl inte bli. Vanligare än man tror. Det är en ständig kamp när väl ens ögon öppnats… Fortsätt göra och sprida din grej och dina passioner. Det gör mer för förändring än du kanske tror! 😊🌱💪❤

  12. Till att börja med hej! Jag såg dig i Varberg i somras, vi beundrade dig lite på håll, jag och min man! Så fin i blond page och finurlig blå blick! Du snurrar förbi här dagligen på min Insta, ditt hus, din fina familj… din fina kreativitet. Jaha, bara för mycket för en del kanske tydligen. Jag är föga förvånad ! Alltid är det något fel man gör som kvinna. Tyvärr upptäcker man det väldigt sent att det är så här det är. För många. Jag har själv lagt in ett högre driv nu när mina barn är ganska stora. Genast får man pilar för det. ”Hinner du med dina pojkar nu?” När jag var hemma med barnen fick jag pikar av annan sort. ”Lyckost dig som går och MYSER i inneskor hela dagarna” NOT!! Desperat var man, ensam och ledsen med två småbarn, med en man som kom hem klockan åtta var kväll… Ja alltid är det någon missunnsam, avundsjuk individ som ger sig den på att sänka en!! Ta det inte personligt.

  13. Jag gör inte direkt karriär men har ett jobb jag gillar. Jag vill ändå dela hyfsat lika. För min, min partner och mina barns skull. På allt. Jag tycker utgångspunkten är att alla ska få göra som de vill, tyvärr blir det då lite för ofta kvinnan i en heterorelation som det ”passar lite bättre för” att ta större del av föräldraledighet och vabb. Ur ett strukturellt perspektiv skaver detta i mig även om jag ur ett individuellt tycker att alla får bestämma själva utan att bli dömda för det.
    PS, har fått samma typ av kommentarer många gånger och biter av den diskussionen direkt. Kom inte dragandes med dina gamla dammiga könsroller liksom. Puss!

  14. Ojojoj så tråkig kommentar. ”Din man-finns han kvar?”
    Som om hans identitet o existens är avhängig att du ger upp Dig för honom. Så förminskande av både dig o honom.
    En avundsjuk person. Jante. Vidrigt.
    Tycker du fann dig fint.
    Men intressant det skulle varit att få veta hur hennes tankegångar gick.

    Jag har ammat båda mina i sammanlagt 4,5 år. Och gjort karriär. Mer nu när de är förbi amingen.
    Vi delar.

  15. Hos oss har vi valt att jag (mamman) är hemma. Jag har med flexibelt jobb och även hand om ekonomin, bokföring m.m i min mans företag. Vi väljer annorlunda i dagens samhälle och försöker ha barnen hemma så länge vi bara kan.
    Men lika ifrågasatt som man blir om man är en jobbande kvinna, blir även jag som väljer vara hemma. Folk förstår inte hur jag kan gå på den kvinnofällan.
    Ett jämställt samhälle för mig är där alla familjer kan välja de som passar dom och stöttas av samhället i sina beslut. Men de bor en bitterhet i vårt samhälle, där det ofta är lättare att klaga och se ned på andra. Jag hoppas vi all kan höja blicken och glädjas med varann i våra allas olika situationer och beslut ❤️

  16. Stå på dig Kristin!!!!
    Tror någonstans att hennes kommentar bottnar i avundsjuka, att inte själv få ha skapat och format livet på det sätt hon önskat.

    Förändring tar tid! Tänk på när dina barn växer upp, de kommer ha en helt annan syn på manligt och kvinnligt. Vi får hålla ut!! <3

  17. Hej Kristin,
    Jag förstår att du blir arg av damens kommentar. Tänker samtidigt att det var bra att hon vågade ställa sin fråga så att Du kunde förklara för någon som uppenbarligen inte levt ett jämnställt liv vad kvinnor kan kräva av samhället idag. Se dig som en lärare som undervisar okunniga elever så blir det inte lika provocerande med publikens frågor. Kom ihåg att du bidrar till ett mer jämlikt land med dina föredrag!!

  18. Men usch va tråkigt när du förmedlade så fint om din resa i livet. Det du gör nu med att berätta och dela är så himla, himla viktigt. Jag är med i olika kvinnogrupper så kvinnans situation är av enorm betydelse för mig.
    Kom att tänka på att jag nog också har ställt frågan till mina ofta resande vänner hur de får ihop det på hemmafronten. Och ska jag vara helt ärlig har jag nog tänkt det med dina resor också. Fast inte ur ett ”å stackars barnen och mannen-perspektiv” utan snarare ur kvinnans perspektiv. För jag själv upplever att jag är så behövd hemma från mina döttrars perspektiv. De vill ha både mig och deras pappa hemma. Helst samtidigt. Så de tjatar, blir ledsna, sover dåligt osv. Det påverkar våra familj så enormt mycket. Så ur ett avundsjukt och drömskt perspektiv undrar jag nog hur alla starka, resande kvinnor får ihop det. Mest känslomässigt. Hur tusan fixar ni det mentalt? Jag är så tacksam för alla er som finns där ute och tar plats i en onormalt mansdominerat samhälle. Heja er! Nu är det dags för oss systrar att ta varandra i händerna. Tillsammans blir vi starkare.

  19. Å härregud. Jag tycker tvärtom att det låter som om du tar största ansvaret för hund, barn och hem och liksom många kvinnor har valt den mest flexibla arbetssituationen av er två. Och alldeles oavsett omständigheterna är det så tröttsamt att som kvinna och mamma alltid få frågor om privatlivet. Mia Skäringer fick ju t ex nästan bara prata om hur det är att vara tonårsmamma i Skavlan, och typ ingenting om hennes framgångsrika podd och redan helt utsålda soloturné. Helt galet.

  20. Åh vad trist att läsa! Jag förstår fullständigt att det där och då mest kändes som ett slag i magen, för det är ju det. När sånt här händer brukar jag mest försöka tänka på vad syftet med frågan var. Och 9 gånger av 10 handlar det om att människan vill trycka till lite, vill må lite bättre av att ställa insinuerande frågor som ändå speglas som ”oskyldiga” (men jag menar inget alls, är bara nyfiken…sure baby!). Det handlar förmodligen om en bitterhet och en avundsjuka precis som Penny skriver i en tidigare kommentar. Och faktiskt – missunnsamhet! En glad och lycklig människa har inte behov av att trycka till på det sättet! En människa som är tillfreds med sin egen situation gläds åt andra.

    Jag lever också med en man som tar det som självklart att vi delar på ansvar och jobb. Där vi tar större ansvar om den andra är iväg eller mår dåligt. Något annat hade varken han eller jag accepterat.

    Jag läser din blogg dagligen och har gjort så i flera år, och det är så himla kul att läsa om dina och Mirandas framgångar med jobb och butik. Att du även delar med dig av motgångar i livet är också väldigt inspirerande, även om det är tungt att läsa ibland. Jag kan ärligt säga att om det hade lyst igenom att du inte hade haft ett jämlikt förhållande (om det nu skulle varit så istället för tvärtom) så hade det inte alls varit så härligt och inspirerande att läsa din blogg.

  21. När jag berättade på jobbet att jag ”bara” skulle vara föräldraledig i 7 månader fick jag frågan om vad min man säger om det. Jag svarade att han inte nöjer sig med mindre än hälften och var så glad att vårt system ger honom möjligheten att få ha en lika nära kontakt med vår dotter som jag. En del andra kommenterade att barn ju behöver sin mamma. Jag tog för vana att fråga dem vad de menade att jag skulle ge barnet som min man inte skulle kunna. Ibland kändes det sorgligt men kanske framförallt informativt och jag fick en inblick i hur stora skillnader det finns också bland tretti-någonting. Nu, ett år senare, så studsar hjärtat när jag ser vilken fin relation min dotter har med sin pappa. Och min man reflekterar ofta över hur glad han är för all tid han fått med henne att skapa deras relation. Det är inte synd om oss som lever i en jämställd relation tänker jag. Mest synd är det om dem som inte gjorde eller gör det och som kanske innerst inne undrar om det är så det ska vara. Inland kan det dölja sig tvivel och självreflektion bakom människors frågor och kritik. De har inte överskott att tänka på om de vill ge en annan människa positiv eller negativ energi.

  22. Tänk att det 2018 inte fanns någon i publiken som reagerade på denna fråga, tänk att det inte fanns någon i publiken som stöttade dig.
    Det skrämmer och upprör mig.
    Engagemang och omtanke. Du har det. Var rädd om dig. Tack för dig.

  23. Så sorgligt. Att en kvinna säger detta till en annan kvinna, ifrågasätter din frihet, allas vår jämställdhet. Tyvärr finns denna bittra sort som kanske aldrig vågade bryta sig loss eller leva det liv hon ville leva. Vi kvinnor måste v e r k l i g e n bli bättre på att stötta, peppa och klappa varandra på axlarna!
    Fortsätt bara rakt fram Kristin ❤️
    PS. Jag hör av mig efter Påsk om den där lunchen . Ha det fint så länge!/Anna

  24. det här måste verkligen få sjunka in lite mer, så många tankar och känslor kommer upp..
    tack för att Du skriver detta, kristin.

    så länge kan jag bara stämma in i

    skämmes..!

    varma hälsningar,
    hannah

  25. Jag reser i jobbet, hotellnätter, flyg, tåg (som i och för sig inte är lika sprängfyllda med män) men överallt…. kvinnor i minoritet och oj vad många gånger jag fått frågan om ”hur det funkar därhemma”. Funkar ”allt”?! Oftast från kvinnor, eller typ bara av kvinnor. När ska vi kvinnor börja backa varandra på riktigt?! På riktigt. För hur ofta tänker jag att jag ”borde” ta ett jobb på orten, ett 8-17 jobb som innebär noll resor, mest för att ”jag borde”, inte för att jag vill? Ofta. Lösningen är att styra tanken till allt det positiva; kunna jobba hemifrån hela eller halva dagar i princip när jag vill (krävs bara lite planering), jämnställdheten i förhållandet som får en enorm skjuts, att få längta (livsfarligt att säga), fokuset som man kan ha på jobbet då man jobbar och fokuset man kan ha på det privata då man inte jobbar, med mera med mera!!!

    Lösningen

  26. Fy faan vad arg jag hade blivit! Jag var på din föreläsning i torsdags och tyckte verkligen det var superbra. Proffsigt och intressant! Du/ni inspirerar verkligen, Stort tack för det! Jag lever med en man som på riktigt vill dela allt, föräldraledighet, sagostunder, vabb, blöjor, trots, kojbyggen, simskola, de sömnlösa nätterna, ja allt. Vi försöker få till en vardag och helg där hela familjen får det den behöver (lättare sagt än gjort, men utgångspunkten är att alla ska må bra). I perioder jobbar vi båda hårt och då är det självklart att den andra stöttar mer på hemmaplan. Han tjänar mer, men vi delar allt och har väldigt lite oenighet kring tid och ekonomi. Oftast vill vi samma, ta hand om barnen, njuta av dem tillsammans och ta hand om huset och resa och surfa så mycket vi bara hinner. Jag upplever att några kvinnliga vänner blir ledsna när de ser skillnaden på hur vi har det och på deras egna situation. Jag tror att det är lättare att må bra som par om man pratar och faktiskt på riktigt delar, något jag många gånger fått kritik för (är du redan tillbaka på jobbet? Men bebisen då?) och kritiken känns! Så jävla mycket! Klart jag vill vara med min familj!! Men min man vill ju vara en närvarande pappa till våra barn och jag älskar att se hur gott de har det tillsammans. Vi har verkligen vunnit som familj på att dela föräldraledigheten, och tiden nu efter. Jag har full förståelse för att alla gör olika när det kommer till föräldraledighet, alla har olika livssituationer, men det jag blir ledsen av att se är när papporna väljer bort sina barn tiden efter jobbet.

  27. Den kommentaren tänker jag säger betydligt mer om henne själv än vad det gör om dig! Kan man ana en viss bitterhet över att inte själv ha tagit vara på chanserna i livet…? Jag har en väldigt jämställd relation men får ibland kommentarer från kvinnor ur min mans släkt om hur OTROLIGT bra jag har det som får ”hjälp” med hushållet och barnen(!) Inget annat än avundsjuka och bitterhet som man försöker dumpa över på någon annan istället för att ta ansvar för sina egna känslor. Kram Kristin, du är bäst!

  28. Jag öppnade en garnaffär för 18 månader sedan, och jobbar 6 dagar i veckan. Min man som jobbar mån-fre gör i princip alla hushållssysslor jag diskar ibland och vi hjälps åt med maten. Han har alltid tagit sin del även innan då jag bara jobbade 25% vi är båda 45 år och han kommer från en familj där kvinnan gör allt. Men för honom är det självklart att vi är 2 som hjälps åt.

  29. Hej! Stackars dig att behöva utstå sådana kommentarer och blickar. Ta ingen skit!
    Min man vabbar mest, för han kan jobba hemifrån och få betalt. Inte jag. Jag har nog mer egentid, men jag ammade ju i 9 månader och då fick han mycket egentid.
    Det viktigaste är att det känns jämställt för en själv och ens partner. Sen får alla göra som de vill men utan att få pekpinnar från någon annan. Stor kram till dig

  30. Man blir mörkrädd. Tyvärr tror jag att detta är väldigt djupt rotat hos många. Själv känner jag ibland samma, alltså att jag lätt hamnar i projektledarrollen, där alla styrs och fixas av mig och mannen bara hänger men mest sköter sitt. Som skönt är, så har vi alltid en dialog om detta. Nu är jag föräldraledig med vårt andra barn, till hösten ska jag plugga en specialistutbildning, vilket innebär att mannen kommer få ta allt ansvar vad gäller vabb och annat kring barnen. Känns väldigt ”rättvist”. Det känns som att saker och ting kommer i perioder och att det är viktigt att pusha varandra i ens förhållande. Hoppas kvinnan läser ditt inlägg och skäms ordentligt! Heja dig Kristin, du är en sann inspiration!

  31. Usch vilken tråkig kommentar.. snacka om att inte hänga med i utvecklingen längre. Finns ju huuur många som helst kvinnliga entrepenörer som rockar sitt jobb OCH sitt privatliv. Varför ska det alltid vara svart eller vitt? Det ena eller det andra? Kan man aldrig få vara bra på båda utan att bli ifrågasatt.