Jag sitter på min terass i morgonsolen och har precis försiktigt ätit upp min smoothiebowl. Har legat till sängs ett dygn efter att lillebror insjuknade i magsjuka på påskdagen. Igår fick jag något liknande och jag antar att denna påskpresent kommer vandra runt bland oss fram tills det är lagom att åka hem. Suck.
Nej, nu ska vi inte vara deppiga för det. Allt är verkligen jättebra och några baciller i magen sveper förbi ganska fort. Eller?
Min franska granne har rökpaus i morgonrock på sin terass och pratar livligt i telefon. Hon överröstar nästan de skönsjungande fåglarna i cypressen. Jag vill ha en kaffe?
Vågar jag brygga mig en kopp efter det här dygnet?
Dagen kommer vara fantastisk. De väntas över tjugo grader med strålande sol och jag vill gå långt bland vinfälten. Eller så långt jag orkar. Helst vill jag springa men vi kanske inte ska utmana ödet med både kaffe och löptur…
Jag har tänkt på det där med att vara öppen och sårbar på nätet samtidigt som man driver sin agenda och varumärke. När man kapitaliserar på sina följare – för det är ju det man faktiskt gör även om man inte säljer reklam i sin kanal så kanske man säljer sina egna produkter eller tjänster. Alla som är aktiva på nätet har en agenda om att visa upp sig, få bekräftelse eller bygga varumärke. Annars kan man ju skriva i sin egen dator och spara i mappar för ingen att se, inte sant? Man vill dela. Förhoppningvis inte bara sälja. Man vill dela inspiration, kunskap, perspektiv och annat som får både en själv och andra att utvecklas. Det är en fantastisk plats av relationer, perspektiv och reflektioner.
Jag har varit bloggare i sexton år nu och vet mycket väl att trauma, tårar och sjukdom säljer – det lockar följare som bin runt en sockerbit. Det har jag själv fått erfara många gånger då jag delat med mig av mina erfarenheter kring våld i nära relationer, NPF, missbruk och andra stigmatiserande ämnen. Jag har delat detta då jag vet att jag har en stor plattform och en möjlighet att påverka många människor, bredda kunskap kring dessa ämnen och ge perspektiv. Ångrar inget jag delat online men allt kommer med ett pris. Lika mycket sympatier, igenkänning, tacksamhet och förståelse som kommer min väg – lika delar dömande, egentolkningar, åsikter och eventuell skadeglädje korsar den. Det i sin tur blir ju väldigt sårbart du du kommunicerar med flera tusen människor.
Jag är mer och mer försiktig med vad jag delar. Dels för att jag inte orkar – det tar oerhört mycket energi att dela det jobbiga man går igenom och sedan se det landa i knät på främlingar. Alla åsikter och oombedda råd kan vara dränerande. Likaväl som det kan vara fint när någon kommer fram till en och berättar att de gått igenom något liknande och att min historia hjälpt dem gå vidare. Det är dubbelt det där. Man vet inte vad man får tillbaka och man har ingen kontroll då man tryckt på publicera.
Dessutom vill jag varken vara ansiktet utåt för “offer för våld mot kvinnor”, NPF- mamma” eller “medberoende”.
Jag vill skapa vackert runt mig och inspirera till ett härligt liv med god mat, spännande upplevelser och tilltalande miljöer. Och så vill jag skapa fantastiska linnekläder till människor med mitt K. LAGERQVIST. Så känns det just nu i alla fall. Det betyder ju inte att allt är helt ljuvligt bakom skärmen hela tiden såklart. Jag har mina problem precis som ni har era.
Underbaraclara skrev ett inlägg om detta häromdagen.
“Det enklaste man kan göra för att bli älskad som influencer det är att dela med sig av sitt elände. Folk älskar elände! Är det inte stökiga diskbänkar så är det kärlekssorg, utmattning, depression eller ätstörningar. Tvärtom vad folk tror – att sociala medier kräver att man är perfekt och tillrättalagd – så älskar faktiskt läsarna det andra mer.
Det är så skevt när influencers ska hetsas att visa upp sitt mest sårbara – bara för att hjälpa andra att må bättre kring sitt mest sårbara. Detta delande av sitt innersta kan nämligen bli väldigt destruktivt.” Läs hela inlägget här.
Vad tycker ni?
Jag förstår att det är viktigt att vi som jobbar med digitala kanaler visar upp fler sidor än bara det positiva och var och en får sätta sin egen gräns i hur generös man ska vara.
Idag delade jag på Instagram att jag ibland känner mig korkad för att jag hoppade av skolan efter nian – att jag känner skam över det i vissa situationer och att jag alltid tycker det är jobbigt när läxor ska göras hemma hos oss. Men att jag får påminna mig själv om att jag skickar med barnen andra värden i livet som också är viktiga.
Oj, oj, oj, så mycket reaktioner i dm. Ja, sårbarhet väcker sannerligen engagemang och man får ju göra vad man vill med det som kreatör.
Dagarna fortsätter här nere med lugna morgnar och små utflykter. Mellankillen har byggt en trappa och röjt i trädgården. Min man har pratat med elektriker och fixat belysning ute. Min lille har investerat i en ny doft till sin parfymgarderob. Jag har bränt mig i solen på höger axel och hälsat på en get.
