Kommande objekt till försäljning – Kvarngränd 9

Det är en hel del att fundera över när man ska sälja ett hus. Framför allt behöver man riktigt bra bilder som faktiskt lyckas visa vad det är man säljer. Känslan, ljuset, atmosfären och livet i huset.

Personligen är jag inte särskilt förtjust i de där väldigt upplysta mäklarbilderna där inomhus- och uteljus redigeras ihop till något som känns lite overkligt. Jag dras mycket mer till bilder med naturligt ljus, skuggor och lite mer stämning och djup.

Men samtidigt måste man ju också förhålla sig till marknaden och försöka hitta någon slags balans där emellan.

När jag nu går igenom mitt eget bildmaterial står det däremot ganska klart att jag själv nog inte kommer vara fotograf till försäljningen i alla fall. Hela min bildbank är nämligen fylld av stående bilder eftersom det är det format jag arbetar med till blogg och Instagram, där innehållet oftast konsumeras via telefon. På det sättet får bilden ta större plats på skärmen och man kommer närmare känslan i innehållet.

Så nu får jag helt enkelt försöka tänka om lite och se huset med “mäklarögon” istället för bloggar-ögon.

I en mäklarannons och på Hemnet arbetar man däremot nästan alltid med liggande bilder, eftersom det är det bästa sättet att visa ytor, rymd och flödet i ett hem.

Det är dessutom bra att låta en extern fotograf ta bilderna, eftersom hen kan se och fånga vinklar och detaljer som jag själv lätt missar. När man arbetar i miljöerna varje dag blir man lätt hemmablind.

Jag har till exempel hundra miljoner bilder från just den här vinkeln, men typ bara två foton på mitt kök.

Det var dessutom många år sedan jag senast gick in i mina barns rum med kameran.

Min mellankille bor förresten numera i en liten lägenhet högst upp i huset, som också hör till fastigheten. Två rum och ett mysigt litet kök med rutigt golv. Vi har hyrt ut den i omgångar genom åren, mest som övernattningslägenhet till personer som arbetat på sjukhuset och pendlat hem över helgerna. När de byggde tunneln bodde det någon där också. Jag kan tänka mig att det är betydligt trevligare än hotell.

Annars har den varit perfekt som ett första steg att prova på att bo själv innan man flyttar hemifrån på riktigt. Och väldigt bra när vi får gäster, hela Sofias på Mokkasin familj bodde där några dagar en sommar, och vi har haft många andra övernattande gäster som då fått ett helt eget litet boende.

Huset stod klart 1927 och bär på en gedigen historia. De vackra originalritningarna finns fortfarande kvar, sparade i ett stort kuvert i vårt bibliotek. Jag ska fotografera dem och visa er, det är något alldeles särskilt med gamla blåritningar och handritade detaljer.

En gång i tiden låg det dessutom ett bageri i källaren och den stora bakugnen finns fortfarande kvar där nere. Ett väldigt fint minne från en annan tid och från människorna som levt och arbetat i huset före oss.

Det ligger vitsåpade plankgolv i alla rum och just de här tre rummen är mina absoluta favoriter. Matsalen, biblioteket och vardagsrummet. De ligger i fil med varandra och har ett helt otroligt ljusinsläpp genom dagen.

Och trots de stora fönstren har vi nästan ingen insyn alls eftersom våningen ligger så högt över markplan.

På samma plan ligger köket, ett platsbyggt kök från Kungsäter Kök. Mitt i rummet står en stor köksö med marmorskiva, men den går att flytta om man hellre vill ha ett litet matbord med ett par stolar där istället. Samtidigt är det väldigt trevligt med köksö och barstolar, det skapar ett naturligt och inbjudande häng i köksdelen.

Tyvärr har jag inte så många bilder från sovrummet. Jag har målat rummet i en mjuk gul ton och eftersom det ligger mot nordost når morgonsolen in en stund under sommarhalvåret. Det blir ett väldigt stilla och fint ljus där inne.

Även här ligger tre rum i fil med vackra skjutdörrar mellan rummen, vårt sovrum, ett rymligt tv-rum och kontoret. Under åren har rummen fått vara mycket olika saker. Här har det funnits både barnrum och tonårsrum, och precis som resten av huset bär de på många olika perioder av livet.

 

I anslutning till vårt sovrum har vi gjort om ett annat rum, som ursprungligen var vår mellankilles sovrum, till ett rum för våra kläder. Ja, alltså en walk-in closet. Det låter ju väldigt lyxigt, och det är det såklart också … om man är en ordningsam människa. Vilket min man är.

På hans sida är allt färgkoordinerat och nystrukna skjortor hänger i prydliga rader. På min sida ligger det en ständig hög på golvet, förpackningar överallt, galgar huller om buller och kläder som bara väller fram ur alla öppningar på min stackars sida.

Det är väl en av nackdelarna med att arbeta med kläder och samtidigt inte ha tålamod att vika och lägga in fint. Jag tänker hela tiden att “det där gör jag sen” och under tiden växer högen bara mer och mer.

Never mind. Lyxen i att kunna ta ett av de gamla barnrummen och göra om det till ett rymligt kontor åt min man, med egen kaffemaskin och allt. Ja… ni hör ju själva. Det säger väl egentligen ganska mycket om var vi befinner oss i livet just nu. Det här huset har blivit alldeles för stort för oss.

Och även om det känns sorgligt på många sätt så känns det också väldigt rätt att låta nästa familj få fylla rummen med ett nytt liv.

När vi flyttade in så låg det en heltäckningsmatta i alla dessa rum och den har vi tagit bort till förmån för plankgolven. På denna våning har vi två toaletter och en mängd garderober för förvaring.

Ja, det här var ungefär vad jag lyckades hitta i min egen bildbank som visade lite mer av huset. Men jag inser ju också att vi behöver göra en ordentlig styling och lägga en hel dag på fotografering för att kunna visa upp hela fastigheten och alla ytor på ett riktigt proffsigt sätt.

Sådana här “bloggbilder” fungerar ju egentligen inte till en försäljning.

Så det kommer mer framöver. Jag hojtar när det börjar bli dags!

Och obs, jag får jättemycket DM från personer som är intresserade av huset. Så fort vi går ut med vilken mäklare vi ska arbeta med och har klart fotomaterial till annonsen så lovar jag att länka vidare. Ha en fin helg nu. kram

Hamnade helt plötsligt hemma i Frankrike.

Och så låste jag upp den rosa dörren och hamnade helt plötsligt hemma i Frankrike. Inte alls planerat men livets utmaningar tog mig hit och jag har kört i en evighet. Första gången jag körde hela vägen själv och jag har lyssnat på alla poddar som finns och druckit på tok för mycket kaffe.

Boris och jag gick en tur runt vinfälten igår då dagen nådde sitt slut, himlen färgades rosa och en blek måne visade sig över hustaken. Dagen efter vaknade jag med honom vid fotänden och denna torsdag har han förflyttat sig mellan dagbädd, poolkant och här på hallgolvet. Han är gammal gubbe nu och och den här sömniga byn passar honom perfekt.

Här lägger man märke till livet och alla ljud på grund av att det är så lugnt och tyst. Grannens nya höns tjattrar trivsamt, farbrorn med hästen passerar på väg till vinfälten och huset tvärs emot har hantverkare som putsar på fasaden. Jag äter lax och jordgubbar till lunch och graderna trippar hela vägen upp till tjugonio.
Dagarna lunkar. Jag har jobbet med mig. Allt blir bra,

Det är ett ljuvligt hus. Kan inte fatta att jag ska flytta härifrån…

Jag har en minst sagt märklig vecka just nu med en hel del privata problem blandat med mycket arbete och husförsäljning. Puh… just nu känns det faktiskt ganska kämpigt att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är  i sådana stunder man får påminna sig om att “this too shall pass”.

Men syrenen blommar ju precis nu. Det är den vackraste tiden på året. Ljuset, dofterna, kvällarna… och då känns det nästan extra absurt att behöva sitta mitt i en massa trassel och oro. Det finns ju aldrig någon bra timing för en kris.

Äppelträdet blommar också och alla säger att det vore perfekt att fotografera huset prick nu när allt är som allra vackrast. Men jag är faktiskt inte så orolig, det kommer bara bli vackrare och vackrare här ute för varje vecka som går.

Samtidigt är det mycket som ska hinnas med. Jag måste städa ur huset, rensa, få ordning i trädgården, styra upp alltihop och dessutom hitta en riktigt bra fotograf. Så alla otåliga får helt enkelt vänta lite till.

Jag kan inte stressa fram det här och jag tror faktiskt att bra saker får ta lite tid. Till alla som skriver och frågar om huset försöker jag säga samma sak, ha tålamod och vänta tills huset kommer ut på marknaden.

Det är väl värt väntan.

Det är ett ljuvligt hus. Kan inte fatta att jag ska flytta härifrån…

Mina ack så viktiga moodboards

En stor förändring är på gång, som ni vet efter att jag berättade den stora nyheten. Vi ska flytta!
Vi går in i en ny fas i livet och ska skapa en plats att leva på under många år framöver.

När man älskar inredning är det lätt att direkt börja tänka på kulörer, planlösning, möbler, belysning och att samla inspiration från olika hem och miljöer man tycker om. Mina största inspirationskällor har alltid varit restauranger och hotell. Men allra mest älskar jag kreatörers hem,  platser där konstnärer bor. De är ofta de mest hemtrevliga, oängsliga och vackra miljöerna om du frågar mig.

Men innan jag börjar samla inspiration och skriva listor för det nya hemmet försöker jag först visualisera vilket liv vi faktiskt vill leva i rummen vi ska skapa. Och sedan gör jag ett moodboard som symboliserar just det.

Som här ovan, mycket böcker, brädspel, dans i köket, matlagning och umgänge. Och pigga, snygga pensionärer som absolut inte räds att åldras. En liten page, pumps, kjol och cykel. Eller en lång lunch med väninnor, stora skratt, coola solglasögon och vitt, ljuvligt hår.

Det känns så peppigt. Nu kan jag börja skapa moodboards för varje rum med allt detta i bakhuvudet.

Köket är en väldigt viktig plats i vårt hem och planlösningen kommer vara ganska öppen, där kök och matsal får flyta ihop på ett naturligt sätt.

Därför lutar det åt att vi byter ut trägolven mot kalkstensplattor så att vi också kan lägga in golvvärme. På det sättet kan vi ta bort elementen i rummen och dessutom öppna upp med två stora dubbeldörrar ut mot innergården. Det här är vårt allra första moodboard och allt kan såklart hinna förändras längs vägen, men just nu känns det som en väldigt fin början.

Jag ser framför mig en stor köksö med stenskiva i gråsvart kalksten och en diskbänk i rostfritt stål. Sparsamt med överskåp och en känsla av att ett shakerkök möter lite sekelskifte. Det jag tycker så mycket om med shakerstilen är att den bygger på enkelhet, hantverk och funktion och det syns så tydligt i designen. Lugnt, tidlöst och vackert utan att kännas tillgjort.

Matsalsrummet vävs ihop med köket och därför känns det viktigt att det fångar upp samma känsla och stil utan att bli för “katalogigt”. Ni vet när allt ser ut som ett färdigt koncept där exakt alla möbler kommer från samma varuhus och i samma träslag. Det vill vi undvika.

Vi tar med våra lampor och matstolar, investerar i ett runt matbord i ek, letar lädersoffa på auktionsverk och börjar nog spara till en ny målning av Petra Lundqvist.

I hallen som vetter in mot matsalen drömmer jag om ett runt entrébord i trä där det alltid står någon form av stilleben. Högar av böcker, buketter, ett fat för nycklar, en skål med frukt, en gästbok och små askar för posten som ännu inte hunnit öppnas.

Och så skira, ljusa linnegardiner från golv till tak som rör sig lite mjukt när dörrarna mot innergården står öppna.

Okej, välkommen in i biblioteket.

Rummet ligger i fil med matsalen och här står den runda kakelugnen med sina blå detaljer. Kulörerna är såklart inte spikade ännu, men känslan kommer vara en mjuk och ljus bas med lite mörkare foder och lister kring alla snickerier.

Här drömmer vi om en platsbyggd bokhylla med plats för The Frame (tv) och en riktigt skön lässtol och soffa att sjunka ner i. Ett rum för böcker, kvällste, musik och en tänd brasa i kakelugnen.Precis bakom biblioteket finns en skjutdörr in till det som ska bli Jonas kontor men där har jag inte börjat med moodboard än. Han kanske vill ta sig an det själv… 😉

Övervåningen och den andra delen av huset är däremot ett helt eget kapitel, så där jobbas det vidare om man säger så…
På återseende.

Och tack för ett oerhört fint engagemang och alla hejarop kring nya huset. Det gör mig glad.

”Du tycker det här är lite jobbigt va? Det märks…”

”Du tycker det här är lite jobbigt va? Det märks…”

Min man och jag har köpt ett nytt hus och helt plötsligt visar det sig att han är väldigt engagerad och tydligen också väldigt kunnig inom både planlösning och inredning. Förlåt, men va?

Min hjärna klarar inte distraktionen. Jag har en ganska tydlig bild av vad jag tycker blir vackert, vad som passar huset, dess själ och den röda tråd jag vill skapa. Och så kommer det plötsligt en ständig ström av skärmdumpar, länkar och idébilder som krockar totalt med allt jag ser framför mig. Då tappar jag all kreativitet och lust direkt.

Det får mig att tänka på min egen personlighet och några av de stora svagheter jag bär på. Varför lagsport, tävlingar och tajta samarbeten aldrig riktigt fungerat för mig. Jag tröttnar, drar mig undan, orkar inte med andras åsikter och tempo, blir irriterad och känner bara, hejdå.

Det blir ganska tydligt nu, när man snart är 50 och kan se mönstren bakåt i livet. Och det är ju rätt dumt. Det här blir en oförberedd utmaning för mig.

Men samtidigt har vi klarat 22 år tillsammans med allt samarbete kring familjeliv, barn, ekonomi, logistik, struktur och vardag… då borde vi ju faktiskt kunna klara en renovering också.

Det är bara det att vi båda vill skapa vårt drömhus men uttrycken ser lite olika ut. Vi står med ett blankt blad framför oss och ska skapa något som ska bära oss fint in i nästa fas i livet. Mer fritid. Ett lugnare tempo. En framtida pension.

Jag vill ha keramikstudio i garaget. Han vill ha en praktisk rymlig plats att ladda bilen på där allt “bara fungerar med ett knapptryck”.

Han drömmer om en stor pergola med värme, glaspartier och hela tottefrutti-paketet.

Och där sitter jag och gråter ner i gröten och kvider:
”…men kullerstenen från 1600-talet då…? Och de tre grönmålade portarna där de ställde häst och vagn förr…”

Jag har nog lite att jobba på med mig själv.

KBT? Någon självhjälpsbok? Ännu fler poddar om personlig utveckling? Kurs på ABF i samarbete? Eller kanske en kurs i hur man ryter:
”Fuck off, nu blir det som jag bestämmer helt enkelt!” Hahaha.

Det kommer såklart bli toppen. Jag behövde bara ranta lite i denna bloggtext om mina egna svårigheter. Jag ska öva på att sitta på händerna och låta andra få bestämma lite också. Lovar.

Jag ska berätta mer om huset snart såklart. Men tills dess får ni kika på den vackra kakelugnen som står i vårt framtida bibliotek.