Idag tänkte jag att vi skulle ta en liten tur tillbaka i tiden. Tio år närmare bestämt. Till 2016. Innan pandemin, när barnen fortfarande var små och mitt företagande såg helt annorlunda ut.
Det var året då jag lämnade min fasta anställning på hotellet för gott och bestämde mig för att satsa fullt ut på min egen verksamhet. En enorm frihetskänsla, men också ett stort ansvar. Plötsligt var det bara jag som skulle se till att allt gick runt. Läskigt och underbart på samma gång.
Och så hade jag min blå period! Minns ni? Kläderna var blå, inredningen var blå och till och med redigeringen av mina fotografier drog åt det blå hållet.
Det är ganska roligt att blicka tillbaka och se hur ens uttryck förändras genom åren. Samtidigt känner jag igen mig själv så tydligt i både bilderna och berättandet. Smaken har utvecklats, livet har förändrats och jag har blivit tio år äldre. Men mycket av det som drev mig då finns kvar än idag.
Åh, jag minns den här klänningen från Rodebjer så väl! Bar den tillsammans med metallicfärgade sneakers från Veja och kände mig så himla fin. Sockorna tror jag kom från GANNI. Vad hände med det varumärket förresten? Jag älskade ju deras grejer!
Det känns nästan som att jag hade hur mycket tid som helst under 2016. Jag hann vara småbarnsförälder, driva eget företag och samtidigt engagera mig i en massa olika hjärteprojekt som inte drog in en enda krona.
Tänk att jag fotograferade allt material till Marinas bok om Strömma just det året. Ett fantastiskt roligt projekt som jag kastade mig in i med hull och hår. Det är först nu, när jag blickar tillbaka, som jag inser hur otroligt mycket jag faktiskt gjorde. Och hur mycket av mitt arbete som drevs av ren lust och skaparglädje.
Jag hade också en hel del uppdrag som fotograf under den här perioden och fotograferade bland annat kampanjbilder för Scorett och STENK. Och om jag inte minns helt fel blev det en hel del barn- och bröllopsfotograferingar också. Kameran gick verkligen varm!
Och ja, det var ju ungefär vid den här tiden som influencer marketing verkligen började ta fart och jag skapade kreativt innehåll för en mängd olika varumärken. Jag satte mitt namn på både kulörer och klädkollektioner, tapetserade om, spelade in filmer och fotograferade kampanjer. Och däremellan bloggade jag som en galning!
Jag åkte dessutom runt och intervjuade andra kreatörer, gjorde hemma hos-reportage och delade med mig av allt i mina egna kanaler. Jag minns att jag lade väldigt mycket tid och energi på att nätverka, knyta kontakter och bygga broar inom min bransch. Jag var nyfiken på andra människor och deras skapande. Många av de relationer jag byggde då finns kvar än idag och har på olika sätt öppnat dörrar och skapat möjligheter, hela tio år senare. Det säger ändå något om värdet av att vara generös med både sin tid, sitt engagemang och sina kontakter.
Kika på filmen här nedan som jag gjorde tillsammans med Skanska Bostad. En tavelvägg och kulören blå var helt klart mitt signum 2016.
Någon som minns?
Fin vägg.
Barnen var ju fortfarande ganska små på den här tiden. Idag är mina killar 27, 20 och 16 år, vilket betyder att den lille killen med ballongen bara var sex år här. Men åh, gulle honom! Vart tog tiden vägen egentligen?
Och ser ni? Till och med glasen på bordet var blå. Det var verkligen en blå period i mitt liv.
FYI -Den blå perioden fick sitt slut 2019, då jag sålde mitt bolag till min dåvarande partner. Jag hade kommit till en punkt där jag behövde förändring, både i mitt liv och i mitt sätt att arbeta. Det var inget enkelt beslut och den tiden blev både omtumlande och känslosam. Men det var också en väldigt viktig milstolpe som banade väg för något nytt.
Ibland måste man ju våga lämna något man själv har byggt upp för att kunna utvecklas vidare även om man inte riktigt vet vad som väntar på andra sidan.
Och så hade vi ju katten Siv! Det här måste ha varit precis innan vår älskade Boris flyttade hem till oss. Åh, vilka minnen som väcks när jag bläddrar bland alla gamla bilder. Ett helt annat liv men ändå så välbekant.
Tänk om jag bara hade låtit trädgården vara som den var 2016.
Då hade jag ju sluppit stå här tio år senare med detta gigantiska trädgårdsmonster som nu ska tas om hand innan vi flyttar. Det ser ju riktigt mysigt ut med några få pallkragar fyllda med blommor, en stor gräsmatta och lite grus. Så enkelt och lättskött!
Men nej, jag skulle såklart gräva, plantera, bygga och förvandla varenda liten kvadratmeter. Nu står jag här med resultatet av tio års skaparlust.
Jag bakade tydligen en hel del på den här tiden också. Trädgårdens plommon blev en härlig kaka som barnen älskade. Andra tider nu kan jag säga! Idag ratar de hembakat och min egen kropp är inte riktigt lika bra med gluten och socker som när jag var 37 år.
Tänk så mycket som förändras på tio år. Men åh, vad mysigt det var med alla dessa fikastunder och små barn runt bordet. Längtar tillbaka!
Tapeten i hallen var riktigt fin, det tycker jag fortfarande! Och så hade jag min blekt blonda page som krävde regelbundna frisörbesök för att hålla de mörka utväxtrötterna. Dyrt underhåll! Ännu en sak jag förenklat med åren. Men visst är det roligt att se hur både stil och smak förändras samtidigt som vissa saker faktiskt håller än idag.
Vilken nostalgisk bild. Legobygge pågår!
Jag är så otroligt glad över att det var just under de här åren, när barnen var små, som jag arbetade mest hemifrån. Att jag fick finnas nära, fixa och ordna för att skapa en fin vardag för dem. Och att de samtidigt fick se mig bygga företag, vara kreativ och skapa mitt eget arbetsliv. De var ju själva med på ett hörn i allt detta. Mitt i vardagen, bland fotograferingar, bloggen och hemmafixet.
Men om det är något jag ångrar från den här tiden så är det att jag fotograferade mina barn och lät dem vara en del av bloggen. Det hade jag aldrig gjort idag med den kunskap och erfarenhet jag har nu. Jag förstod inte då vilka konsekvenser det kunde få för deras integritet och deras möjlighet att själva välja hur mycket de vill synas offentligt.
Numera vet ingen av er som följer mig hur mina barn ser ut. Ingen stannar dem på stan, känner igen dem eller börjar prata med dem om mig och mitt offentliga arbete. Det känns både tryggt och bra för oss alla.
Är det förresten någon av er som har hängt med mig ända sedan den här tiden? Jag började ju blogga redan 2008, alltså för hela 18 år sedan! Galet när jag tänker på det. Frågan är om jag kan gräva fram några återblickar från de allra första åren också? Det hade ju varit något. Undrar vad jag skulle tänka om den där 29-åriga Kristin och hennes tankar om livet…
Kram K
