Vardag

Inte ett dugg synd om mig, såklart.

I juli infinner sig alltid ett par veckor då jag arbetar i butiken varje dag, eftersom min närmaste kollega Theoni har semester. Det är ganska ovant för mig som annars har friare arbetstider och själv styr över hur jag lägger upp mina arbetsdagar.

Under de här veckorna behöver jag vara på plats för att ta hand om kunder, packa ordrar, svara på frågor i kundtjänst och sköta allt det praktiska som hör till den dagliga driften. Det är både nyttigt och roligt att komma så nära verksamheten, men jag ska erkänna att jag inte är van vid att stå i butik så många timmar och så många dagar i sträck.

Dagarna börjar oftast tidigt hemma i soffan med att jag skriver texter och förbereder bilder till sociala medier. Sedan cyklar jag ner till butiken. Vi har öppet mellan klockan elva och arton, och när jag trampar hemåt på kvällen är jag rätt mör. Trött på ett bra sätt men väldigt medveten om hur mycket arbete som ryms i en vanlig arbetsdag.

Men kunderna är så otroligt gulliga och peppiga att jag får massor av energi av alla möten. Samtidigt är juli något helt annat än årets övriga elva månader, det är utan tvekan min mest extroverta och intensiva period på hela året. Det är ganska lustigt. För de flesta är juli synonymt med återhämtning, semester och ledighet. För mig är det precis tvärtom.

Tur att jag har elva månader på mig att vila upp mig sedan… Hahaha, skojar bara. Jag jobbar såklart då också, men på ett helt annat sätt.

Det som ställer till det lite under juli är att arbetsdagarna ska samsas med allt det där andra som också hör sommaren till. Barn som har sommarlov och springer ute om nätterna, lediga vänner som gärna vill ses, en man som vill hitta på roliga saker och en trädgård som pockar på uppmärksamhet. Ghaa…

Fråga mig inte hur många timmars sömn jag får varje natt.

Inte ett dugg synd om mig, såklart. Det här livet är helt självvalt och på sätt och vis går jag faktiskt igång på tempot och adrenalinet. Jag trivs när det händer mycket.

Det jag däremot har lärt mig med åren är att återhämtning är A och O. Förr körde jag bara på, men numera försöker jag lyssna på kroppen.

Så idag stämplade jag ut vid tre, snörade på mig vandringskängorna och gav mig ut längs havet. Jag gick långt och lyssnade på två av sommarens allra bästa Sommar i P1 – Maria Sid. och Ewa Fröling.

Nu är bastun uppvärmd och råvarorna till middagen ligger framdukade på köksön. Min man kom precis hem efter en dag på surfbrädan och sattes i arbete. Just nu står han och knådar en pastadeg medan jag sitter här och bloggar.
Utanför faller ett stilla sommarregn över trädgården och ikväll blir det zucchinipasta med citron. Sedan tänker jag krypa upp i soffan och leta fram en riktigt bra film att somna till.

Det känns som ett fint sätt att runda av en intensiv julidag.

Det här är Elin. En helt fantastisk tjej som arbetar med oss i sommar.

Om jag inte missminner mig var det faktiskt Elin själv som tog kontakt med oss och fick sommarjobbet den vägen. Och när jag tänker efter har det varit likadant med alla jag har arbetat tillsammans med genom åren. Jag har faktiskt aldrig sökt personal. Inte ens min högra hand, Theoni. Alla har själva hört av sig för att de velat vara en del av den värld vi byggt upp, och det är jag otroligt tacksam för.

Genom åren har jag haft förmånen att arbeta med så många lojala, generösa, vänliga, plikttrogna, ansvarstagande och initiativrika tjejer. Det är verkligen inget jag tar för givet.

Hoppas att ni har en riktigt härlig helg.Själv ska jag dra på mig morgonrocken och trippa ut i regnet mot bastun. Det får bli minst tre dopp i poolen innan det är dags att börja med middagen.

Härliga lördag. Jag känner att jag redan har återhämtat mig till hälften efter den intensiva veckan och då har jag inte ens hunnit fram till söndagen än. Happy days. kram K

Hjärtefrågor, Vardag

Det är ingen mänsklig rättighet att få följa en influenser – ibland blockar jag bara

Det är ingen mänsklig rättighet att få följa en influencer, ibland blockar jag osköna följare.

”Men vadå, vill du bara ha ja-sägare runt dig och positiva tillrop? Så funkar ju inte världen. Man måste kunna ta emot kritik när man är offentlig.”

Både ja och nej. Självklart behöver man kunna ta emot konstruktiv kritik och lyssna på andra perspektiv när man arbetar i offentligheten. Dialog är viktig och jag tycker att den gör mitt jobb både roligare och mer utvecklande.

Men jag väljer också själv vilken ton och vilket klimat jag vill ha i mina egna kanaler.

Därför säger jag ibland ifrån. Och ibland blockar jag människor som medvetet kommenterar för att trycka till, göra mig obekväm, håna eller såra. Det handlar inte om att de tycker annorlunda än mig utan det handlar om hur de väljer att uttrycka sig.

Den här sommaren har jag fått många nya läsare eftersom vi har sålt ett hus, köpt ett nytt och nu renoverar. Samma sak hände när vi köpte huset i Frankrike. Jag tänker att trafiken ökar vid dessa tillfällen eller om jag blir gravid, skiljer mig eller blir sjuk. Stora händelser i livet väcker nyfikenhet, engagemang och åsikter. Och det är helt naturligt.

En del av mitt jobb är att skapa engagemang och bygga relevanta samtal i kommentarsfälten. Jag uppskattar när människor tycker olika, ställer frågor eller kommer med kloka invändningar. Men det finns en gräns mellan en diskussion och ett personligt påhopp anser jag. Ibland känner jag att jag behöver påminna om den gränsen. Lite som att ”uppfostra” kring hur vi beter oss mot varandra på internet. Det är läskigt hur många som verkar tappa allt vanligt hyfs så fort de gömmer sig bakom en skärm. Jag skäms å deras vägnar.

Jag blir dock sällan ledsen av kommentarer numera. Efter många år i offentligheten har jag tjock hud och jag tänker ofta att människor som känner ett behov av att kasta skit på andra nog bär på något jobbigt.
Men det betyder såklart inte att jag tänker acceptera beteendet. Tvärtom.

Jag blockar de flesta som beter sig oskönt i min kanal på instagram. Ibland blockar jag till och med människor som jag ser uppträda illa mot någon annan. Jag har ingen lust att omge mig med den energin utan jag vill lägga min tid på människor som är där av nyfikenhet, glädje, inspiration och respekt. Även när vi tycker olika.

Det ska aldrig löna sig att vara taskig. Jag har levt i en destruktiv relation där jag ständigt blev rättad och fick höra att jag gjorde fel, oavsett hur mycket jag försökte göra rätt. Den tiden är förbi. Jag accepterar inte den typen av beteende från en partner. Inte från vänner. Inte från familj. Och inte heller från människor som följer mig på internet.

Självklart väljer jag att lägga mest fokus på de 99,9 procent av er som varje dag skriver omtänksamma, kloka och uppmuntrande kommentarer. Ni är en av anledningarna till att jag älskar det här jobbet.
Men vi kan inte bara låta dåligt beteende passera. Om ingen säger ifrån normaliseras det. Att sätta gränser handlar inte om att tysta människor. Det handlar om att markera att det finns ett sätt att behandla andra med respekt.

Jag tror att det spelar roll, inte bara i kommentarsfält, utan i samhället i stort. Säg ifrån när någon beter sig illa. Sätt gränser. Visa att respekt är normen. I längden tror jag att det är så vi motverkar mobbning, hat, rasism och den hårda ton som ofta får fäste när ingen reagerar.

Vardag

Det var det värt!

Mina vänner och jag åkte till Göteborg för att mysa runt och äta god mat. Ett bord var bokat på på Teatergatan och vi var peppade till tusen.

Jag drog på mig min lilla röda jag köpte hos Zadig & Voltaire i Montpellier.  Tips, jag såg att de hade rea på den klänningen på deras hemsida.
Rätt pricy men man kan ju ha den på olika bröllop och andra festligheter och alltid känna sig smashing.

Får till och med plats i klänningen om man har en bebis i magen…

Skämt åsido. Så här ser min mage ut när jag äter gluten. Eller ja, när jag äter sådant jag vet att jag inte riktigt tål. Sedan ser jag ut så här resten av dagen och det är faktiskt rätt jobbigt. Därför väljer jag mina tillfällen. Den här gången bestämde jag mig för att strunta i konsekvenserna och moffla i mig både det ena och det andra.

När jag har läst på lite har jag förstått att det kanske inte ens är gluten jag reagerar på. Det kan istället vara vetets kolhydrat, fruktan. Det tycker jag är ganska fascinerande. Forskning visar nämligen att många som tror att de är glutenkänsliga i själva verket reagerar på fruktanerna i vetet och inte på själva glutenproteinet. Så kan det vara.

Jag äter nästan aldrig rå lök eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt av det. Illamående, uppsvälld mage och ett allmänt elände. Lök innehåller också mycket fruktaner. Kanske finns där ett samband? Jag vet inte, men jag tänker läsa vidare och kanske be om en ordentlig utredning innan jag drar några slutsatser.

Det här blir visst en liten följetong om min mage här på bloggen. Men sanningen är att den alltid har varit ett bekymmer. När jag var liten hade jag ibland så kraftiga magkramper att jag inte kunde gå till skolan. Jag märker också tydligt hur magen påverkas av stress. Därför är mina rutiner en livboj. Oj, oj, vad besvärligt livet blir när jag börjar slarva med sömn, mat och återhämtning.

Jag läste dessutom att kvinnor med ADHD verkar ha en högre förekomst av mag-tarmbesvär än befolkningen i stort. Det betyder förstås inte att ADHD orsakar magproblem, men kopplingen mellan hjärnan och tarmen är spännande.

Och ja… jag är fortfarande självdiagnostiserad, så ta mig med en nypa salt. Samtidigt är det ungefär alla människor i min närhet som säger samma sak: ”Kristin, du har ju ADHD.”  Slutbabblat.

Sushi himlen! Hela den här måltiden var magi från det vi steg innanför dörren till det vi gick ut.

Varenda rätt var ett litet konstverk och jag tyckte det var häftigt hur de blandade svenska och asiatiska smaker. Som västerbottenost och vinbär på sushin…Men va, det har man ju inte tänkt på, När ni går dit så välj en meny där det ingår rökupplevelse, det var otroligt häftigt att uppleva.  Tips – Evolushi Plus i Göteborg,

Göteborg på sommaren. Älskar!
Tänk att jag har dryga fyrtio minuter dit med tåg bara. Lyx!

Efter middagen strosade vi genom staden och spanade in jättemånga vackra hus. Jag hade världens coolaste gäng med mig, bara kreatörer och konstnärer. Samtalsämnen som var på det mörkaste djupet och ytligt gapskratt från magen. Det bästa jag vet! När man får vara sig själv med hela alltet och inte behöva tänka på att ta för mycket plats och vara för flummig för alla är likadana… hahaha!

Vi avslutade dagen på Skanshof innan vi promenerade tillbaka till stationen för att ta tåget hem. Men hör och häpna, alla avgångar var inställda.

Spåren hade blivit för varma i sommarhettan och tydligen klarade tågtrafiken inte av det. Det låter nästan bekant, eller hur? På vintern ställs tågen in för att det snöar och på sommaren för att det är för varmt. Missförstå mig inte, jag åker gärna kollektivt och tycker att fler borde kunna göra det. Men det blir svårt när man aldrig riktigt vet om tåget faktiskt kommer att gå. Lite mer tillförlitlighet hade inte skadat.

 

Flytten, Hem & Inredning

Jag blev förvånad

Jag blev förvånad över de starka åsikter jag fick ta emot i min dm och bland kommentarerna på Instagram då jag berättade om vår renovering. Det verkar sannerligen engagera många och väcker mycket känslor med renovering och modernisering. Jag är absolut för att bevara och förvalta men vi ska bo här många år och kommer därför göra lite förändringar.

Visst är det sorgligt att riva en vägg med dessa vackra tapeter. Men vi har många väggar kvar i samma stil så vi river långt ifrån allt.
Vi fann dem under spånskivor och ett mer modernt ytskikt.  Spännande att se linet i springorna.
I svenska hus från mitten av 1800-talet användes nästan uteslutande naturmaterial och lindrev är det det vanligaste. Lösa linfibrer användes för att täta springor mellan timmer, runt dörr- och fönsterkarmar och ibland även mellan väggkonstruktioner.

På övervåningen har vi funnit lera som isolering under golvplankorna. Massa gräs i taket och också en hel del tjära.

Huset har funnits i över 150 år och bär spår av många olika tidsepoker. Vi kommer att bevara så mycket av originalet som möjligt. Det vi planerar att ta bort är främst sådant som byggdes till under 70- och 80-talet, samt ett par väggar för att skapa en bättre planlösning.

Att renovera, uppgradera och modernisera behöver inte innebära att man förstör. Vi renoverar med stor respekt för husets historia och dess själ, samtidigt som vi vill skapa ett hem som passar vår familj och som vi kommer att trivas i under många år framöver.

Golv & kök är 80-tal och det kommer vi byta. Även fönsterpartier här är från sent 1900-tal. Livet har levts här, det har moderniserats för att passa de familjer som lever sina liv här under olika tidsepoker. Nu är det vår tur att fylla huset med vår karaktär och jag lovar er att vi ska göra det bästa vi kan & absolut behålla karaktären.

Även vissa trägolv som lades under 80-talet kommer få vara kvar. De ska slipas och vitsåpas.

Men eftersom vi ska bygga ihop kök, hall och vardagsrum så kommer vi vilja ha samma golv på dessa ytor. Det roliga var att när köket rykte så såg vi att det redan har varit en öppning mellan kök och vardagsrum som vi ritat in i vår nya planlösning. Så på ett sätt återställer vi ju till det  som var på vissa ställen…

Till min stora glädje har jag nu en blommande höstanemon. Jag har försökt driva upp denna perenn i två olika trädgårdar under livet men misslyckats i bägge.

Dessa syrener har vi beskurit ordentligt och helt plötsligt känns den mysiga innergården dubbelt så stor.

Vi har också intagit första måltiden i nya huset. Mysigt!

Skål då! Så pepp på framtiden här.

Och så roligt att ta sig an detta projekt tillsammans. Vi ska verkligen skapa en fin plats att leva på och samtidigt bevara huset själ.

K. LAGERQVIST, Okategoriserade, Vardag

Att skala ner för att växa

Jag sitter just nu med två kommande kollektioner i knät samtidigt som jag har en tät dialog med vår leverantör kring kollektionen som snart lämnar produktionen och skickas till oss. Samtidigt säljer vi den nuvarande kollektionen i butiken, medan en tredje precis sålts på vår outlet ARKIVET.

Vojne, vojne. Min hjärna går på högvarv. Mitt i sommarvärmen, högsäsongen och allt som ska planeras gäller det verkligen att hålla tungan rätt i mun. Jag gillar det.

Samtidigt kan jag ibland känna mig fångad i ett ekorrhjul. Pausar jag, så står hjulet still  och då rullar inte affärerna heller. Det är baksidan med att driva eget. Men jag har också ordnat det väldigt bra för mig. Jag har fantastiska tjejer som sköter den dagliga driften, vilket ger mig en frihet jag inte haft tidigare. Jag tror faktiskt aldrig att jag har jobbat så mycket från en fransk terrass som jag gjort i år.

Det senaste året har vi dessutom gjort om hela affärsmodellen. Vi flyttade till en mindre lokal på ett, för många, ganska otippat läge. Bara den förändringen har sänkt våra hyreskostnader med över 50 procent. Den mindre butiken gör också att vi behöver färre medarbetare under högsäsongen.

Vi har dessutom blivit betydligt mer strategiska i våra inköp. Produkter från externa leverantörer kompletterar vårt sortiment, men de är inte där vi har våra bästa marginaler. Därför lägger vi allt större fokus på vår egen design och våra egna produkter.

Summa summarum?
Mer frihet. Bättre ekonomi. Win-win.

Det är inte alltid den bästa affären att skala upp. Ibland är det precis tvärtom.
Det jag varit allra mest nervös över har faktiskt varit kundflödet. Vi ligger inte på en shoppinggata längre. Vi har inget naturligt förbipasserande flöde av människor som råkar kika in.

Och vet ni?
Fy sjutton vad skönt det är. När vi låg nere i hamnen var det många som sa:

”Vilket guldläge ni har!”

Och ja, det var fantastiskt att ligga granne med havet och kallbadhuset. Men med det läget följde också ett enormt flöde av människor som egentligen inte var våra kunder. Barn som sprang runt i butiken med glass i händerna. Turister som behövde vägvisning. Badgäster som ville testa våra krämer efter en dag på stranden. Människor som undrade vad byggnaden var eller bara ville svalka sig en stund. Och missförstå mig inte – jag älskar att Varberg lever upp på sommaren. Turismen betyder otroligt mycket för vår stad.
Men jag saknar inte den typen av butiksliv.

När vi låg på Brukstorget var utmaningen en annan.
Vi hade en stor lokal med höga kostnader och låg mitt i ett shoppingområde. Under sommaren drog vi mycket folk till området, samtidigt som flera grannbutiker höll semesterstängt mitt under högsäsongen. Vi fick bära ett stort ansvar för flödet samtidigt som kostnaderna för lokalen blev allt svårare att motivera. Mot slutet började jag faktiskt känna ångest när jag åkte dit.
Jag var färdig.

Nu har vi haft vår nya butik i ett halvår och är mitt i första riktiga högsäsongen. Och flödet är över all förväntan. Skillnaden är att nästan alla som kommer in faktiskt har ett ärende hos oss. De har följt oss länge, vill uppleva miljön, handla våra produkter eller bara komma in och säga hej.

Vi lägger nästan ingen tid på sådant som inte tillför verksamheten, samtidigt som vi har mindre ytor att sköta och lägre kostnader. Det är en enorm skillnad.

Men jag inser också att det här aldrig hade fungerat utan vår digitala närvaro. Instagram och bloggen har under många år byggt upp något mycket större än ett konto eller en hemsida. De har byggt ett varumärke som inte är beroende av att ligga på ”rätt” adress. Vi är destinationen.

Människor hittar till oss för att de redan känner oss. De har följt resan, inspirerats och vill uppleva platsen på riktigt. Det är ganska häftig. Och jag känner en enorm tacksamhet över att vi vågade göra förändringen.

Bilderna är från våra två dagar med ARKIVET. Vi flyttade ut nästan allt på vår stora bakgård bakom huset där vi har butik. En buffnad från slutet av 1800-talet med en fantastisk historia bakom sig. Så vackert och lite danskt sa vi. Blev som en fantastisk torgplats. Tusen tack för alla besök och för tillströmningen i vår ordinarie butik denna sommar. det är inget jag tar för givet. /Kristin