Jag öppnar balkongdörrarna i sovrummet och släpper in dagen efter nattens timmar. En sval morgonbris sveper förbi linnegardinerna, över golvplattorna och vidare till min sovande Boris. Sedan trippar jag ut för att göra kaffe. Tornseglarna sjunger och en tupp galer högt över byn. Snart går solen upp, och jag ska ta ett dopp i poolen.
Den här tiden på dygnet är bara jag vaken så behöver inte ens sätta på mig bikini. Perfekt start på dagen.
När solen sedan stiger bakom hustaken och strålarna letar sig in i sovrummet brukar Boris vakna.
Över helgen var min man här. Han hade jobb i Tyskland och kom direkt hit för några dagar tillsammans. Igår skjutsade jag honom till tågstationen i Béziers igen. Under dagarna hann vi både gå på matmarknad, hitta en gammal diskho till uteköket, äta en lång ostronlunch, vandra, spela Chicago och göra annat fint tillsammans. Det blev en väldigt bra helg. Man får bara anpassa sig till värmeböljan som dragit in över Languedoc.
Boris stannar med mig. Han verkar verkligen trivas här nere, och jag märker hur mycket han uppskattar att få vara nära. Han följer mig som en liten skugga överallt. Däremot har han slutat lyssna när han själv inte känner för det. Ibland tittar han bara på mig som om jag vore helt dum i huvudet när jag ber honom komma.
Det är otroligt vackert här och jag får nypa mig i armen varje dag. Så tacksam över att få ha detta i mitt liv och i min vardag.
Gullig ”Instagram husband”.
Råvarorna här nere är fantastiska och jag äter goda sallader och massor och frukt och bär varje dag. Lägg till lite lax, tonfisk eller en skaldjur så är middag och lunch fixad.
Nu har jag suttit i sängen sedan klockan sex och arbetat. Jag kikade precis på klockan och den är redan 08.40 … kors vad tiden sprang iväg medan jag redigerade foton. Lite frustrerande eftersom jag också hade tänkt hinna med en del admin under de här timmarna.
Jag försöker lära mig att göra bra Meta-annonser riktade mot Norge och Tyskland, men mitt huvud är så fullt av all information just nu. Utvecklingen går på steroider och alla verkar springa så fort. Jag känner att jag inte riktigt orkar hålla samma tempo längre.
Nu är det dags att rasta hunden, ta en sväng upp i bergen innan värmen blir för intensiv och sedan bege mig mot Béziers. Det blir en fin måndag här nere i Languedoc. På återseende.
Värmen här nere gör mig mindre effektiv. Jag blir långsam och lite dum i huvudet, får liksom ingenting gjort. Tänker att jag ska bygga ett kök ute i trädgården men kommer inte längre än att klippa ner den enorma salvian i kryddrabatten. Det vore en skräll om jag ens orkar vattna ikväll när den värsta hettan lagt sig och solen börjar gå ner.
Temperaturen kryper upp mot trettio grader och jag tog ett bad med ostronodlingarna som backdrop. Lördagar är till för matmarknaden i grannbyn, och jag kom hem med färsk pasta, lufttorkad skinka, bigarråer, aprikoser och gorgonzola. Ett obligatoriskt stop för espresso och färkpressad juice på byns bästa cafe.
Och till min stora glädje lyckades jag hitta två bikinis i en butik här nere.
Det är ärligt talat inte helt lätt när man har större byst. Antingen känns det som att allt håller på att ramla ur, eller så ser man plötsligt ut som någon slags överdriven vulgobrutta när man egentligen bara vill bada, läsa bok och äta melon i fred. Hade så gärna velat ha två små tuttar.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här nere, men en sak jag känner väldigt starkt just nu är en enorm tacksamhet över att jag lyckats bygga ett företag med personal som är så självgående att jag kan arbeta digitalt på distans. Vilken otrolig förmån det är. Det gör mig både stolt och väldigt ödmjuk.
Det fina är att jag aldrig behövt söka personal till företaget. Istället har jag fått mail från härliga, kompetenta tjejer som själva velat jobba med mig. Halleluja.
Något måste jag ju trots allt ha gjort rätt här i jordelivet. Och om jag lyckas utstråla något genom mina kanaler som gör att andra människor vill vara en del av det jag skapar så blir jag genuint och evinnerligt stolt.
Jag har tänkt en del på det där.
Nu när jag är här nere och faktiskt hinner navelskåda och kontemplera lite så går tankarna runt. Jag tänker på vart livet tagit mig. På prioriteringar, arv och mönster som upprepas. Jag tänker på min barndom och på vem jag egentligen vill vara.
Kanske är det den gyllene medelåldern. Eller det nya skedet vi går in i med flytten som får mig att ifrågasätta och fundera så mycket. Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar det.
Det känns som att jag håller på mitt värdeord för 2026:
SINNESRO.
Och även om hela havet stormar stundtals så verkar jag ändå ha någon slags förmåga att rida ut, acceptera och fortsätta framåt. Det känns skönt.
Det är en hel del att fundera över när man ska sälja ett hus. Framför allt behöver man riktigt bra bilder som faktiskt lyckas visa vad det är man säljer. Känslan, ljuset, atmosfären och livet i huset.
Personligen är jag inte särskilt förtjust i de där väldigt upplysta mäklarbilderna där inomhus- och uteljus redigeras ihop till något som känns lite overkligt. Jag dras mycket mer till bilder med naturligt ljus, skuggor och lite mer stämning och djup.
Men samtidigt måste man ju också förhålla sig till marknaden och försöka hitta någon slags balans där emellan.
När jag nu går igenom mitt eget bildmaterial står det däremot ganska klart att jag själv nog inte kommer vara fotograf till försäljningen i alla fall. Hela min bildbank är nämligen fylld av stående bilder eftersom det är det format jag arbetar med till blogg och Instagram, där innehållet oftast konsumeras via telefon. På det sättet får bilden ta större plats på skärmen och man kommer närmare känslan i innehållet.
Så nu får jag helt enkelt försöka tänka om lite och se huset med “mäklarögon” istället för bloggar-ögon.
I en mäklarannons och på Hemnet arbetar man däremot nästan alltid med liggande bilder, eftersom det är det bästa sättet att visa ytor, rymd och flödet i ett hem.
Det är dessutom bra att låta en extern fotograf ta bilderna, eftersom hen kan se och fånga vinklar och detaljer som jag själv lätt missar. När man arbetar i miljöerna varje dag blir man lätt hemmablind.
Jag har till exempel hundra miljoner bilder från just den här vinkeln, men typ bara två foton på mitt kök.
Det var dessutom många år sedan jag senast gick in i mina barns rum med kameran.
Min mellankille bor förresten numera i en liten lägenhet högst upp i huset, som också hör till fastigheten. Två rum och ett mysigt litet kök med rutigt golv. Vi har hyrt ut den i omgångar genom åren, mest som övernattningslägenhet till personer som arbetat på sjukhuset och pendlat hem över helgerna. När de byggde tunneln bodde det någon där också. Jag kan tänka mig att det är betydligt trevligare än hotell.
Annars har den varit perfekt som ett första steg att prova på att bo själv innan man flyttar hemifrån på riktigt. Och väldigt bra när vi får gäster, hela Sofias på Mokkasin familj bodde där några dagar en sommar, och vi har haft många andra övernattande gäster som då fått ett helt eget litet boende.
Huset stod klart 1927 och bär på en gedigen historia. De vackra originalritningarna finns fortfarande kvar, sparade i ett stort kuvert i vårt bibliotek. Jag ska fotografera dem och visa er, det är något alldeles särskilt med gamla blåritningar och handritade detaljer.
En gång i tiden låg det dessutom ett bageri i källaren och den stora bakugnen finns fortfarande kvar där nere. Ett väldigt fint minne från en annan tid och från människorna som levt och arbetat i huset före oss.
Det ligger vitsåpade plankgolv i alla rum och just de här tre rummen är mina absoluta favoriter. Matsalen, biblioteket och vardagsrummet. De ligger i fil med varandra och har ett helt otroligt ljusinsläpp genom dagen.
Och trots de stora fönstren har vi nästan ingen insyn alls eftersom våningen ligger så högt över markplan.
På samma plan ligger köket, ett platsbyggt kök från Kungsäter Kök. Mitt i rummet står en stor köksö med marmorskiva, men den går att flytta om man hellre vill ha ett litet matbord med ett par stolar där istället. Samtidigt är det väldigt trevligt med köksö och barstolar, det skapar ett naturligt och inbjudande häng i köksdelen.
Tyvärr har jag inte så många bilder från sovrummet. Jag har målat rummet i en mjuk gul ton och eftersom det ligger mot nordost når morgonsolen in en stund under sommarhalvåret. Det blir ett väldigt stilla och fint ljus där inne.
Även här ligger tre rum i fil med vackra skjutdörrar mellan rummen, vårt sovrum, ett rymligt tv-rum och kontoret. Under åren har rummen fått vara mycket olika saker. Här har det funnits både barnrum och tonårsrum, och precis som resten av huset bär de på många olika perioder av livet.
I anslutning till vårt sovrum har vi gjort om ett annat rum, som ursprungligen var vår mellankilles sovrum, till ett rum för våra kläder. Ja, alltså en walk-in closet. Det låter ju väldigt lyxigt, och det är det såklart också … om man är en ordningsam människa. Vilket min man är.
På hans sida är allt färgkoordinerat och nystrukna skjortor hänger i prydliga rader. På min sida ligger det en ständig hög på golvet, förpackningar överallt, galgar huller om buller och kläder som bara väller fram ur alla öppningar på min stackars sida.
Det är väl en av nackdelarna med att arbeta med kläder och samtidigt inte ha tålamod att vika och lägga in fint. Jag tänker hela tiden att “det där gör jag sen” och under tiden växer högen bara mer och mer.
Never mind. Lyxen i att kunna ta ett av de gamla barnrummen och göra om det till ett rymligt kontor åt min man, med egen kaffemaskin och allt. Ja… ni hör ju själva. Det säger väl egentligen ganska mycket om var vi befinner oss i livet just nu. Det här huset har blivit alldeles för stort för oss.
Och även om det känns sorgligt på många sätt så känns det också väldigt rätt att låta nästa familj få fylla rummen med ett nytt liv.
När vi flyttade in så låg det en heltäckningsmatta i alla dessa rum och den har vi tagit bort till förmån för plankgolven. På denna våning har vi två toaletter och en mängd garderober för förvaring.
Ja, det här var ungefär vad jag lyckades hitta i min egen bildbank som visade lite mer av huset. Men jag inser ju också att vi behöver göra en ordentlig styling och lägga en hel dag på fotografering för att kunna visa upp hela fastigheten och alla ytor på ett riktigt proffsigt sätt.
Sådana här “bloggbilder” fungerar ju egentligen inte till en försäljning.
Så det kommer mer framöver. Jag hojtar när det börjar bli dags!
Och obs, jag får jättemycket DM från personer som är intresserade av huset. Så fort vi går ut med vilken mäklare vi ska arbeta med och har klart fotomaterial till annonsen så lovar jag att länka vidare. Ha en fin helg nu. kram
Och så låste jag upp den rosa dörren och hamnade helt plötsligt hemma i Frankrike. Inte alls planerat men livets utmaningar tog mig hit och jag har kört i en evighet. Första gången jag körde hela vägen själv och jag har lyssnat på alla poddar som finns och druckit på tok för mycket kaffe.
Boris och jag gick en tur runt vinfälten igår då dagen nådde sitt slut, himlen färgades rosa och en blek måne visade sig över hustaken. Dagen efter vaknade jag med honom vid fotänden och denna torsdag har han förflyttat sig mellan dagbädd, poolkant och här på hallgolvet. Han är gammal gubbe nu och och den här sömniga byn passar honom perfekt.
Här lägger man märke till livet och alla ljud på grund av att det är så lugnt och tyst. Grannens nya höns tjattrar trivsamt, farbrorn med hästen passerar på väg till vinfälten och huset tvärs emot har hantverkare som putsar på fasaden. Jag äter lax och jordgubbar till lunch och graderna trippar hela vägen upp till tjugonio.
Dagarna lunkar. Jag har jobbet med mig. Allt blir bra,
Jag har en minst sagt märklig vecka just nu med en hel del privata problem blandat med mycket arbete och husförsäljning. Puh… just nu känns det faktiskt ganska kämpigt att hålla näsan ovanför vattenytan.
Det är i sådana stunder man får påminna sig om att “this too shall pass”.
Men syrenen blommar ju precis nu. Det är den vackraste tiden på året. Ljuset, dofterna, kvällarna… och då känns det nästan extra absurt att behöva sitta mitt i en massa trassel och oro. Det finns ju aldrig någon bra timing för en kris.
Äppelträdet blommar också och alla säger att det vore perfekt att fotografera huset prick nu när allt är som allra vackrast. Men jag är faktiskt inte så orolig, det kommer bara bli vackrare och vackrare här ute för varje vecka som går.
Samtidigt är det mycket som ska hinnas med. Jag måste städa ur huset, rensa, få ordning i trädgården, styra upp alltihop och dessutom hitta en riktigt bra fotograf. Så alla otåliga får helt enkelt vänta lite till.
Jag kan inte stressa fram det här och jag tror faktiskt att bra saker får ta lite tid. Till alla som skriver och frågar om huset försöker jag säga samma sak, ha tålamod och vänta tills huset kommer ut på marknaden.
Det är väl värt väntan.
Det är ett ljuvligt hus. Kan inte fatta att jag ska flytta härifrån…
