Sommarvärmen är tillbaka i Varberg och vi fått tillträde till vårt nya hem. Min mans familj är här i några dagar och bor hos oss samtidigt som vi båda arbetar, har tonåringar springandes ut och in och vuxna barn som går upp 06 för att komma till jobbet. Känns som en omöjlig ekvation men på något sätt så lyckas jag ändå komma iväg till både träning och bad. Phu. Det gäller att finna de små stunderna för återhämtning. Det glömmer ni väl inte nu i semestertider?
Vi kvinnor hamnar så lätt i rollen som den som ska få allas semester att fungera. Se till att alla mår bra, planera, fixa och vara en god värdinna. Plötsligt har ledigheten blivit ännu ett projekt.
Detta har jag på mig just idag och det är ta mig tusan det bästa på sommaren med birkentofflor, kort linnekjol och linne.
Nu sjunger mina rosor på sista versen här hemma och jag går runt i gränderna i vår fina lilla stad och beundrar alla rosor mot vackra husväggar. Vilken ska jag plantera utanför vårt nya boende tro?
Jag hörde att det var sjutton grader i vattnet då jag doppade mig efter morgonens tabata. Det var friskt!
Även kvällsdoppet jag tog i solnedgången igår då vi cyklade hem från mysigt födelsedagsfirande. Livet är bra fint just nu.
Små bitar av sommarlycka att spara som fina minnen.
Hoppas ni njuter av sommaren och det vackra vädret.
Jag var inte klar med Languedoc. Jag känner det med hela hjärtat och det drar i magen.
Jag hade två böcker kvar jag ville läsa och jag ville stanna i den lugna lunken minst två veckor till. Nu fattar jag vad alla säger när de pratar om att man behöver fyra veckor för att landa efter ett års arbete.
Kanske har jag nått det skedet i livet då jag behöver det också. Har aldrig haft det faktiskt… Har alltid jobbat inom hotell och restaurang eller varit egenföretagare och då har man liksom alltid jobbat när alla andra är lediga. Det kan vara vilsamt i och för sig. För vad jag har märkt är att det är så mycket sociala grejer man förväntas göra då det är semestertider och det i sig kan ju vara helt utmattande om man är en sådan som jag. Trevligt att umgås och men blir ofta socialt utbränd och energin bara rinner iväg.
Då gäller det att fylla på sedan. Ut och gå långt med sin hund. Eller dra till gymmet. Städa med en podd i öronen. Luka i trädgården.
Så här ser min frukost ut vareviga dag just nu. Jag äter ett par skedar fet turkisk eller grekisk yoghurt, frukt, bär, nötter och frön. Lite honung ibland också. Färsk mango med jordgubbar är det bästa! Ska påminna mig själv om att göra en ny sats granola idag för lite mer variation på tallrikarna.
Är det bara jag som samlar på olika sorters honung?
I år firar vi 22 år ihop. Och nästa år har vi varit gifta 20 år. Då är det Porslinsbröllop. Porslin symboliserar något som är både vackert och hållbart, men också något som behöver hanteras varsamt, en fin bild av ett äktenskap som har vuxit sig starkt genom åren.
Man växer liksom ihop efter så många år. Vi har å andra sidan verkligen utvecklats båda två under åren men följts åt. Jag är inte samma kvinna som Jonas gifte sig med 2007 men det hade ju å andra sidan varit deppigt. Då hade han nog dumpat mig…hahaha. Ett äktenskap handlar lika delar om nyfikenhet, acceptans och respekt anser jag.
Största utmaningen hittills har varit då Jonas tränade för en Iron Man och tiden innan jag fick hjälp med östrogen i förklimakteriet. Vi hade svårt att förstå varandra under dessa perioder. Ja, herregud, jag hade svårt att förstå mig själv när jag gick igenom detta så då fattar jag förvirringen hos mina anhöriga.
Men dessa situationer har senare gjort relationen starkare. Föräldraskapet har varit utmanande för relationen också, vi har två barn med NPF och i vissa stunder av livet har vi verkligen gått på knäna. Jag har hört att vissa föräldrar med barn som har NPF skiljer sig bara för att få pausa från ansvaret och den svåra vardagen varannan vecka… kan det stämma? Har hört att 95% skiljer sig…. stämmer det verkligen? måste googla.
nej.. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta föräldrar till barn med NPF skiljer sig inte. Många par beskriver visserligen en högre stressnivå, men med rätt stöd, kunskap och fungerande strategier kan relationen också stärkas genom de utmaningar familjen går igenom.
Nåväl. Vi kämpar på. Jag tror först och främst det handlar om att vi alltid väljer varandra först och alltid gjort. Prioriterat tiden ihop och varit nyfikna på varandra. Nu går vi in i ett nytt skede av vårt äktenskap då tar oss an en stor renovering av ett nytt hem. Idag får vi tillträde till vårt nya hus. Sjukt spännande!
Känns som tredje delen av relationen börjar nu. Den när man har mer egentid och kan upptäcka världen ihop utan små barn. Den delen som många har i början av sin relation.
Eftersom jag hade en 5-årig son som bodde hos mig heltid då vi träffades så har vi aldrig haft den fasen. Vi har alltid varit småföräldrar och kämpande tonårsföräldrar. Jag skriver ”kämpande” för tonåren har verkligen varit något alldeles extra utmanande tycker jag. Jag är uppriktigt sagt helt slut. Ge mig hellre tio ammande bebisar som har kolik istället. Allt har ju sin tid. Det är viktigt att veta.
”This, too, shall pass” – tänker ofta på det. Citatet påminner om livets föränderlighet. Att varken våra mörkaste stunder eller våra ljusaste ögonblick varar för alltid. Pass på.
Navelskåderiet är färdigt för denna dag. Nu ska jag ta ut kissnödig hund och gå den långa vandringen runt Subbe Fyr och ta en simtur i havet tillsammans med honom.
Det är så vackert då det skymmer i trädgården. Då solen har gått ner och lamporna tänds. Jag blir alldeles mjuk i kroppen efter en lång stund i bastun och flera svalkande dopp. Smörjer in mig med nattkräm och dricker en kopp örtte i växthuset om kvällen innan huvudet når kudden.
Vi är tillbaka i vardagen men ändå inte. Min man och jag arbetar och försöker samtidigt kombinera härligt sommarhäng med vänner och fix i trädgården. Att leka ledighet samtidigt som man arbetar är en utmaning varje år men vi har frivilligt satt oss i denna båt. Man kan också se det som att vi får det bästa av två världar och det är ju faktiskt fantastiskt.
När jag vaknade denna morgon så satte jag mig med arbetsdatorn i knät och kaffet vid sidan. Sedan gick jag en tur i trädgården med kopp två och sedan tillbaks till lite admin. Senare ska jag gå till min lilla butik som bara ligger fem minuters promenad från mitt hem och därefter gå en lång promenad med min hund längs havet. Kanske en simtur bland tången? En perfekt start på en juliveckan.
Nu är jag hemma i Sverige igen och har arbetat ett par dagar. Med mig hem hade jag både fransk vintage, härlig energi och ny inspiration.
(reklam för egen verksamhet)
Så nu har jag stylat om butiken och plockat upp nyheter på hyllorna. Blev riktigt fint!
Vi är så glada över att få välkomna Elin till vårt team. En positiv, driven och varm person som vi ser fram emot att jobba tillsammans med hela sommaren. Hon har redan fått så mycket fin feedback från er som besökt butiken under den första sommarveckan och det gör oss verkligen glada.
Jag har susat runt med kameran för att samla in lite bildmaterial för sociala medier.
Är så pepp över att vi är inne i högsäsong och över att det är så många destinationsbesökare som kommer till oss. Många lägger sin semester i Varberg eller stannar över dagen och då tar de en tur förbi vår butik. Vi är så tacksamma!
Framförallt många norrmän, kul!
Vi har ju det mindre denna sommar än tidigare men ack så mysigt och ombonat.
Det känns som att stiga in i ett hem och alla våra nyheter hänger såklart på galgarna.
Fransk vintage är nytt för i år.
Känns fint att plocka med sig en del av Frankrike och Languedoc med hem till mina kunder i butiken. Den bästa sortens återbruk om du frågar mig.
Just nu prunkar det i min trädgård så det kommer stå buketter på borden ända fram till september. Härligt!
Färgkoordinerat….
I butiken finner man smått och gott, mycket presenter och fina grejer till hemmet. Och givetvis våra egna kläder, smycken, läderprodukter och teblandningar.
Vramt välkomna! Vi har extra öppet vecka 27-32 med tiderna
Måndag–fredag kl.11–18
Lördag kl.11–15
Vi komemr anordna ARKIVET i år med två dagars ordentlig utförsöljning och jag återkommer strax med datum för detta.
Jag fick ett DM av en tjej på Instagram häromdagen. Hon skrev att hon blev chockad när hon läste att jag snart fyller 48 år. Hon hade trott att jag var runt 38. Det gjorde mig nyfiken, så jag frågade mina följare i en story hur gamla de trodde att jag var.
Många visste såklart redan min ålder. Jag har ju bloggat i sjutton år och det är ingen hemlighet att jag åldras och har vuxna barn. Men jag blev faktiskt överraskad över hur många nyare följare som trodde att jag var under 40.
Jag har aldrig haft åldersnoja. Aldrig. Kanske beror det på att jag blev gravid som nittonåring? Det känns lite som att jag hunnit med så mycket redan.
Visst kan det kännas sorgligt att inse att man inte har hur många år som helst kvar att vara stark och frisk nog för alla de där äventyren man drömmer om. Men att mitt utseende förändras med åren bryr jag mig inte inte så mycket om. Jag tycker att det är vackert med kvinnor som äger sin ålder och sträcker på sig när de är 50, 60 eller 70. Visst är det så?
Varför skulle jag vilja se ut som 25 när jag snart är 48?
Samtidigt funderar jag ibland på om det är ett privilegium att kunna känna så. Jag lever i en trygg relation och är inte ute i dejtingvärlden. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag varit singel, med tanke på hur komplicerad dejting verkar vara 2026…
Hur som helst var det intressant att så många uppfattade mig som yngre. Och det fick mig att fundera över ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående. Det är inte helt enkla frågor att förhålla sig till som kvinna i medelåldern, kanske särskilt inte när man arbetar i en bransch där utseendet ständigt granskas och kommenteras.
Det här är mitt sätt att se på det. Om det kan inspirera någon till positiva val blir jag glad. Men det är också viktigt att komma ihåg att vi är olika. Det som ger mig trygghet, energi och balans kan upplevas som press och stress för någon annan.
Så vad ska egentligen komma först? Den starka kroppen på gymmet? Medvetna kostval, protein och telefonens recovery points? Ansiktsbehandlingar och LED-masker för slätare hy?
Eller ett lugnt nervsystem? Återhämtning i bastun och naturen? Sömn, skratt och trygga relationer?
Ett hållbart liv består av så många olika delar. Och ibland kan själva strävan efter att göra ”allt rätt” bli det mest stressande av allt. Jag tror inte på snabba lösningar. Men jag tror på de små vardagliga valen. Ett steg i taget kan göra enorm skillnad över tid, både för den fysiska och den mentala hälsan.
Mitt stora intresse för hälsa tog en helt ny riktning när jag gick in i förklimakteriet. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag ville inte leva längre. Allt kändes meningslöst och mitt självförakt växte till något som blev ohanterbart. Mina anhöriga blev oroliga och vädjade att jag skulle söka vård och få hormonbehandling.
Innan dess hade jag försökt med allt jag kunde för att hålla näsan ovanför vattenytan: antiinflammatorisk kost, ren mat, träning, prioriterad sömn, mindre stress, bastu, vila och promenader.
Allt det där hjälpte till viss del. Men det var först när de goda vanorna kombinerades med hormonbehandling som jag verkligen började må bra igen.
Och jag vill må bra. Jag vill fortsätta vara nyfiken på livet, njuta av det som erbjuds, utvecklas och upptäcka nya saker. Jag är så tacksam över att få vara med, för jag vet ju att långt ifrån alla får den möjligheten. Det försöker jag bära med mig hela tiden med både ödmjukhet och tacksamhet.
Och så var det ytan då…
Jag vill inte döma hur andra väljer att göra med sina kroppar. Det är inte min sak. Men när det gäller mig själv vill jag vara öppen med att jag inte gör några ingrepp. Jag har varken botox eller fillers. Hur jag känner om tio år vet jag inte. Men just nu känns det här rätt för mig.
Jag vill gärna vara en influencer som inspirerar till ett mer naturligt förhållningssätt till åldrande. Jag tror att mycket av det vi stoppar i oss och hur vi lever påverkar både vår insida och utsida.
För att må bra och hjälpa kroppen på traven gör jag bland annat lymfrörelser varje morgon, har en bra hudvårdsrutin, torrborstar kroppen, använder LED-mask med rött ljus, bastar ofta, promenerar långt varje dag, badar kallt, dricker mycket vatten och prioriterar sömnen. Jag går också på reformerpilates ett par gånger i veckan och styrketränar med vikter en gång i veckan.
Och om jag ska avsluta med en enda tanke så är det den här:
Jag tror inte att mängden gympass eller antalet gröna smoothies kan skapa verklig lycka om inte acceptans, empati och självkärlek får ta störst plats först. Goda vanor är fantastiska. Ofta leder en bra vana till en annan. Men jag tror att de blir hållbara först när nervsystemet får vara i balans. Det goda livet ser inte likadant ut för oss alla.
Och i slutändan är det upp till var och en att finna det som funkar för en och som skänker mest välmående.
Hur ser ni på ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående?
Nyfiken på era tankar i detta ämne.
