Entreprenörskap, Hem & Inredning, Hjärtefrågor, K. LAGERQVIST

Ny här? Då börjar vi från början….

Sent igår fick jag en fråga i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett ordentligt svar. Och kanske framför allt en liten presentation.

Är du relativt ny läsare här inne? Då är det här inlägget till dig.

En läsare skrev så här:
Något helt annat men som jag reflekterade över som ny läsare när jag kom var att jag iaf hade svårt att få grepp om dig och din historia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? Vilka jobb har hon haft? Det tog mig relativt lång tid att lyckas läsa dina inlägg och känna att jag hängde med. Spännande på sitt sätt men kändes också lite utestängande och jag var på väg att ge upp. (Vilken himla tur att jag inte gjorde det!)
En annan blogg jag började läsa samtidigt hade lite länkar till viktiga och avgörande blogginlägg när man gick in och läste Om personen. Jag tänkte på det nu efter ditt inlägg om te och detta att du gått igenom dina gamla inlägg. Om viljan att berätta en historia och jobba med känslan. Jag personligen hade behövt en liten hej och välkommen samt kort intro/tillbakablick till dig när jag började läsa för att snabbt bli fast i din historia och allt bra du har att säga. Detta kan dock vara en ytterst personlig upplevelse och inget jag hävdar att ”alla” andra upplever.

Vilken bra reflektion! Och jag förstår verkligen vad hon menar.

Jag har ju bloggat sedan 2008 och hela mitt berättande bygger på att ni får följa livet medan det händer. Det är också en av bloggens styrkor, tycker jag. Men det innebär förstås att den som hittar hit idag kliver rakt in i en berättelse som pågått i snart 19 år. Inte helt lätt att få grepp om alla människor, platser, erfarenheter och vägskäl som format mig längs vägen. Fattar!

Så kanske behöver bloggen en liten dörr in för den som kommer ny. Jag funderar faktiskt på att skapa en egen sida i menyn som heter Ny här? Där jag samlar några betydelsefulla inlägg om min bakgrund, familjen, företagandet och livet i stort.

Men vi kan ju börja här:

Jag startade min blogg 2008 efter att en vän introducerat mig för fenomenet blogg. På den tiden hade jag varken egen dator, mejladress eller kamera och min man fick hjälpa mig att komma igång. Men jag fastnade direkt. Äntligen hade jag hittat en plats som var min egen. Där jag kunde skriva, fotografera, utforska färg och form och uttrycka min kreativitet. Jag var småbarnsförälder, husägare, relativt nygift och arbetade obekväma tider på Varbergs Stadshotell. Det fanns inte särskilt mycket utrymme för egna intressen under de där åren, men bloggen kunde jag pyssla med hemma när barnen hade somnat.

Och kanske var det precis vad jag behövde. För jag bar också omkring på en trasig och till stora delar obearbetad tonårstid. Erfarenheter av våld, rädsla och trauman som hade präglat mig under många år. I bloggen började jag så småningom hitta min röst. Jag blandade tipsiga och peppiga inlägg med poetiska texter om kustlivet, fotografier från vardagen och mörkare, mer upplysande berättelser där jag lyfte frågor om mäns våld mot kvinnor. Det blev en ganska brokig blandning. Och det är det väl fortfarande antar jag.
Men någonstans fanns också en röd tråd.

Jag ville berätta. Väcka känslor. Dela med mig. Och kanske framför allt skapa en plats där människor kunde känna igen sig och mötas. Bloggen blev uppskattad och växte med åren.

När jag började blogga hade jag absolut ingen affärsplan. Ingen strategi för sociala medier och definitivt ingen tanke på att det skulle bli mitt yrke. Det var en hobby. Men efter hand började jag förstå vilken fantastisk möjlighet det här faktiskt var. Jag kunde nå människor med mina berättelser, dela kunskap, inspirera, lyfta viktiga samhällsfrågor och kanske till och med bidra till förändring.
Samtidigt hände något med mig själv. Genom skrivandet fick jag möjlighet att bearbeta erfarenheter, formulera tankar och förstå mig själv lite bättre. Och så började jag fotografera mer och mer.

Jag fick mina första fotouppdrag, började arbeta med företag och utvecklade samarbeten genom bloggen. Så småningom insåg jag att jag kunde försörja mig på det jag älskade allra mest, att skapa bilder, skriva och berätta. Vilken grej va!

Sedan dess har jag drivit flera olika projekt och verksamheter som vuxit fram ur min digitala närvaro. Jag har arbetat med fotografering, marknadsföring, kampanjer, utbildningar, föreläsningar och kreativa uppdrag. Och 2020 startade jag mitt eget livsstilsvarumärke K LAGERQVIST. Här designar och säljer jag bland annat kläder, smycken och egna teblandningar. Merparten av försäljningen sker online, men vi har också en fysisk butik på Kungsgatan 3 i Varberg som håller öppet onsdagar och lördagar. Jag tycker fortfarande att det är nästan overkligt att allt detta började med en liten blogg som jag satt och skrev på kvällarna när barnen hade somnat.

Så otroligt roligt yrkesliv jag fått skapa mig. Känner mig lyckligt lottad.

Något som kanske inte alla vet är att jag är helt autodidakt. Alltså självlärd. Jag hoppade av skolan redan som 16-åring och har ägnat en stor del av mitt tidiga yrkesliv åt restaurang- och hotellbranschen. Vägen in i marknadsföring, fotografi, kommunikation och företagande har därför inte varit särskilt rak. Jag har lärt mig genom att göra. Genom att prova, misslyckas, börja om och våga fråga människor som kan mer än jag. Genom fantastiska möten och samarbeten, men också genom ett närmast outtröttligt intresse för människor, relationer och kommunikation.

Att vara självlärd är både en befrielse och en förbannelse, skulle jag säga. Jag kan fortfarande drabbas av tvivel på min egen kompetens. Känna mig osäker i sammanhang där andra har utbildningar, titlar och erfarenheter som jag saknar. Men jag har också en stor dos mod och en revanschlust som nog följt med mig sedan ungdomen. Jag har sällan låtit det jag inte kan stå i vägen för det jag vill lära mig.

Men vem är jag då, bortom arbetet? Jag heter Kristin Lagerqvist och fyller 48 år i januari. Jag är mamma till tre söner som idag är 27, 20 och 16 år gamla. Jag är gift med min man Jonas sedan 20 år tillbaka och vi har också vår älskade labrador Boris, som hunnit bli tio år.

Vi bor i Varberg, staden som gärna beskriver sig som västkustens kreativa mittpunkt. Jag är beredd att hålla med. Här finns havet, människorna, kreativiteten och närheten till naturen. Så mycket av det jag tycker allra mest om.

För sex år sedan köpte vi också ett hus i södra Frankrike. En dröm som vi egentligen hade tänkt förverkliga först när vi blev pensionärer, men plötsligt öppnade sig en möjlighet tidigare än väntat & då gick vi in genom den dörren. Det är ett gammalt vinbondehus i en liten by i Languedoc, där vi tillbringar så mycket tid vi kan. Jag älskar kontrasterna mellan våra två hem. Havet och den salta vinden i Varberg. Vinodlingarna, de små marknaderna och det franska bylivet.

Just nu befinner vi oss dessutom mitt i ett nytt, ganska omfattande äventyr på hemmaplan. Vi har köpt ett kulturhistoriskt värdefullt hus från 1865, mitt i centrala Varberg, som vi håller på att renovera från grunden. Det är spännande, arbetsamt, stundtals ganska läskigt och fantastiskt på samma gång. Jag dokumenterar förstås hela resan här på bloggen. Både framstegen och alla de där besluten som gör att man ibland vill dra täcket över huvudet.

Utöver familjen och arbetet är det mycket som ryms i mitt liv. Jag älskar att fotografera, skriva, resa, laga mat, odla, inreda, läsa och upptäcka nya platser. Jag tycker om vackra miljöer, gamla hus, vintage, böcker, musik, konst och långa samtal med människor som får mig att tänka i nya banor. Jag badar i havet året runt, bastar gärna, rör på mig mycket, besatt av reformer pilates och försöker skapa ett liv där det finns utrymme för både aktivitet och återhämtning. Med åren har jag också blivit alltmer intresserad av hälsa, självledarskap och hur vi egentligen vill leva våra liv.
Vad är viktigt på riktigt? Vad vill vi lägga vår tid och energi på? Och hur skapar vi ett arbetsliv som ger plats åt allt det där andra som också betyder något?

Det är frågor som jag återkommer till ganska ofta här inne på bloggen.
Det har förstås hänt otroligt mycket sedan 2008. Både i mitt eget liv och i världen omkring oss. Men min drivkraft är i grunden densamma. Jag tror på berättandets kraft, på möten mellan människor, olika perspektiv och på det goda i människan. Jag tror att vi behöver platser där det finns utrymme för både det lätta och det svåra. Där vi kan inspireras av vackra miljöer och samtidigt prata om sådant som skaver.
Att kunna lyfta viktiga samhällsfrågor i ett så här mjukt rum, bland dahlior, kalla havsbad, recept och inredningsinspiration, tycker jag är något av det finaste med min plattform. För livet innehåller ju allt detta samtidigt. Glädje och sorg. Skaparlust och tvivel. Vardag och stora drömmar.

Hela min verksamhet har på något sätt vuxit fram som ett paraply över just den visionen. Att skapa, dela kunskap, inspirera och använda mitt berättande till något meningsfullt och kanske är det därför jag fortfarande tycker så mycket om att blogga, snart 19 år senare. Här på Krickelin får ni följa livet medan det pågår. Familjen, företagandet, renoveringarna, resorna, trädgården och allt däremellan. Jag försöker hitta det vackra i det vardagliga, våga följa min egen väg och skapa ett liv som känns meningsfullt att leva.

Och jag hoppas att något av det jag delar också kan betyda något för dig. Så. Nu vet du lite mer om vem som sitter bakom tangenterna.

Varmt välkommen hit! Och tack till dig som ställde frågan och fick mig att inse att det kanske behövdes en liten presentation.
Har du några frågor eller är det något du är nyfiken på? Skriv gärna i kommentarsfältet. Jag tycker om när samtalen fortsätter där och uppskattar alltid era avtryck.

Kram!

2015 publicerade jag ett inlägg som hette Här är jag!  –  intressant återblick kring vart jag befann mig då.

Hjärtefrågor, Spridda tankar

Återpublicering; Inte alla män – svar på tal

Jag har nu haft en aktiv blogg sedan 2008. I arton år har jag skrivit, berättat och delat med mig i ett digitalt forum som jag själv byggt upp från grunden. Så många tankar, erfarenheter och ämnen som passerat genom mitt tangentbord under alla dessa år. Högt och lågt. Ytligt och djupt. Vackert, fult, upplysande och ibland rätt så viktigt. Under tiden har jag förstås förändrats. Utvecklats, vuxit, omvärderat och fått nya perspektiv på både livet och mitt eget berättande.

Nyligen kom jag till en punkt där jag kände ett behov av att gå igenom mitt digitala avtryck. Att få en överblick över vad jag faktiskt har publicerat genom åren inom ett särskilt ämne. Det blev en intressant genomgång.
Jag har vid flera tillfällen lyft frågan om mäns våld mot kvinnor. Delat kunskap, erfarenheter och information, engagerat mig i kvinnojoursverksamhet, föreläst och varit med och skapat sammanhang där vi kunnat mötas och samtala kring frågan. Ett samhällsengagemang som ligger mig varmt om hjärtat. När jag nu gick tillbaka i arkivet fastnade jag särskilt för ett inlägg från 2019.

Det handlade om en kvinna som ifrågasatte om min man inte kände sig kränkt när jag skrev om mäns våld mot kvinnor. Hon tyckte rent av lite synd om både honom och alla andra ”goda män med karaktär”, som hon menade riskerade att förknippas med våldsamma män och dras över samma kam.
Vilket jag för övrigt aldrig har gjort.

Men det intressanta var egentligen inte hennes kommentar, utan Jonas svar. Jag tycker att han formulerade sig så klokt och självklart, och när jag läste det igen, sju år senare, kände jag att hans ord fortfarande är lika relevanta och jag påminns än en gång i hur viktigt det är att män också engegerar sig i detta ämne.
Så idag tänkte jag helt enkelt lyfta fram det gamla inlägget från 2019 igen. Håll till godo:

Jag fick en kommentar idag som jag tycker är värd att bemötas i ett helt blogginlägg. En viktig fråga att lyfta och reflektera över eftersom jag vet att det är många i vårt samhälle som känner så här. Jag skulle vilja ge en nyanserad bild, försöka få alla att tänka ur ett annat perspektiv och se den strukturella problematiken i ämnet. Om vi endast diskuterar mäns våld på individnivå kommer vi aldrig komma tillrätta med problemet.

Alla män slåss inte. Helt rätt.
I Sverige mördas en kvinna var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Helt rätt.
Ska vi gemensamt se till att få en ändring på detta. Ja, detta är helt rätt.

Då behöver vi gå i samma riktning.

Frågan var ställd till min man och löd:
Eftersom jag antar att du är en man som behandlar kvinnor med respekt – hur känns det när din partner ofta pratar om män i allmänhet som om att de alla misshandlar kvinnor eller beter sig på andra sätt mot kvinnor som ingen självrespekterande man skulle göra? Känner du dig som att din karaktär kritiseras inför publik? Jag frågar eftersom min man aldrig någonsin skulle behandla kvinnor illa och jag blir lite irriterad när alla män dras över en kam, när det kunde kännas som att de kriminella männen som gör sådana saker borde vara de som kritiseras, inte alla män. För det är en milsvid skillnad mellan en man som har karaktär och respekt för kvinnor och män som tar sig friheter, tycker jag.

Jonas svar:
Det korta svaret på din fråga om hur jag känner mig när Kristin talar om mäns våld mot kvinnor – är att jag känner en oerhörd stolthet över att hon använder den röst ni läsare gett henne till att försöka hjälpa kvinnor och göra skillnad. Jag vet också vad dessa erfarenheter kostat henne i livet, vilket gör henne till den mest generösa och goda människa jag känner.

Jag kan inte sluta undra vad som egentligen ligger bakom din fråga. Att du känner dig kränkt å din mans vägnar? Att du finner det viktigare att de goda männen i samhället hålls okränkta än att kvinnor skyddas mot våld? Borde inte du som hustru istället ställa dig upp tillsammans med din goda man och förbanna alla de män som begår övergrepp (och de är  många) för att de gör tillvaron lite irriterande för er?

Kanske att frågan bara var något du kastade ur dig utan att riktigt ha reflekterat innan. Och när du läser de efterföljande kommentarerna så känner du att det kanske inte var helt genomtänkt. Du är ju trots allt en klok person, och dessutom en god människokännare som ser skillnad på en man ”med karaktär” och en som  ”tar sig friheter”.

Tyvärr tror jag att du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, vilket är ledsamt. Det gör att alla som kämpar för samma sak som Kristin – strävar i motvind, snöstorm och uppförsbacke på en och samma gång. Jag skulle önska att du och din man – för ni är förmodligen goda människor – funderar över varför ni reagerar som ni gör.

Så, nej – varken jag eller min karaktär känner oss det minsta uthängda, kritiserade eller kränkta. Jag lever med en person som valt att blotta sig själv för att hjälpa andra, och det tycker jag är storartat!

Emma, en annan följare, gav detta svar i kommentarsfältet och jag tycker vi läser också detta och funderar över våra egna värderingar och vart vi står i frågan:

Ingen har någonsin sagt ”alla män”. Däremot män. För det är män som slår, våldtar, trakasserar, trycker ner och förföljer. Män.
Och det är ett strukturellt problem.

Om ditt barn kommer hem från skolan och berättar att flera andra barn har mobbat hen, då svarar du knappast att ”ja men lilla vän, alla barn mobbas inte”.
När sedan grannbarnet kommer hem och berättar samma sak men från en annan skola, då svarar du inte att du minsann känner barn som är snälla.
Nej, du svarar att mobbning är uppenbarligen ett problem i flera skolor som man behöver göra något åt.

Att skriva att Kristin besitter ett sådant mansförakt att hon hävdar att alla män är svin, efter hennes starka inlägg tidigare om sina fruktansvärda erfarenheter, det tyder på en sådan oerhörd respektlöshet, empatilöshet och en förvånande okunskap kring vilka strukturer som kvinnor idag lever i.
Förutom din brist på respekt och empati bör du snarast dra huvudet ur sanden och läsa på.
Googla patriarkat, feminism, strukturella problem + jämställdhet.
Följ Cissi Wallin på instagram och utbilda dig.
Vi har inte råd med kvinnor som inte är med o kämpar för en förändring, gör inte framtidens medmänniskor en björntjänst genom att stanna vid att konstatera att du har en snäll man. Ojämställdhet har dödliga konsekvenser även i Sverige, två exempel är att unga pojkar är den mest representerade gruppen som tar livet av sig. Mycket pga machonormen som ett patriarkat bidrar till. Andra exemplet är att en kvinna i Sverige mördas var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Och tro inte för en sekund att det är en viss typ av kvinnor som faller för dessa män. Att inte råka ut för en sådan man, det är ren jävla tur ska gudarna veta.

Så hoppa på tåget. Läs på.

Här finner ni det urspungliga inlägget oh dess kommentarer >>

Här finner ni ett inlägg om i hur det är att engagera sig i den lokala kvinnojouren>>

Vardag

Vilken frisyr passar mig bäst?

 

Hej på er! Den här helgen tillbringar jag i vår kära grannstad Göteborg. Inte mindre än två konserter, flera mysiga restaurangbesök och lite shopping har fått bli starten på höstlovet. En riktigt härlig kombination.

Här kommer två klassiska badrumsselfies från samma hotell, men från två olika badrum. Båda med nylockat hår, men med lite olika frisyrer. Nyfiken, vilken frisyr tycker ni passar mig bäst?

Jag tror inte jag har klippt håret på över ett halvår nu och jag trivs riktigt bra med den här längden. Visst är topparna rätt slitna men jag gillar också det lite mjukare, mer avslappnade fallet som blir när det går långt mellan klippningarna. Får vara lite flitigare med håroljan i topparna bara.

Idag är det ruskväder och jag planerar att ta mig hem från Göteborg, ge mig ut på en långpromenad, köra ett pass reformerpilates och sedan krypa in i bastun. Därefter tänker jag landa i soffan med mina killar och se Pulp Fiction. En utmärkt söndag om ni frågar mig!
Måste bara komma på något gott och enkelt att laga till middag också. Funderar på linguine med chili, vitlök och räkor. Det är ju gott och går snabbt att svänga ihop. Men kanske har ni något annat smarrigt tips?

Hoppas ni har haft en riktigt härlig helg och får en fin avslutning på den. Varm kram från mig!

Flytten, Hem & Inredning, Varberg

Sju ton lera, en kakelugn och vårt hus från 1865

Den gyllene hösten är här och nästan som genom ett trollslag har renoveringen gått in i nästa skede. Plötsligt syns framstegen på riktigt. Häromdagen var jag på plats för att dokumentera huset och allt som händer just nu.

Detta foto är taget från byggställningen utanför taket ut mot Varbergs torg.

Taket är nu omlagt och de nya hängrännorna och stuprören sitter på plats. Vi har valt att återskapa den äldre stilen med kantiga böjar och traditionella detaljer. Det blev så himla fint!

På 1800-talet såg stuprännor ofta annorlunda ut än i dag. Hängrännorna kunde vara mer fyrkantiga eller lådformade och stuprörens böjar tillverkades för hand av separata plåtdelar som sammanfogades med falsar. Det gav de karaktäristiska skarpa vinklarna i stället för dagens mjukt rundade böjar. Själva rören var däremot oftast runda.

Vi återställer kuporna till dess ursprungliga utseende efter att de gjordes om på 70-talet. Nu har de fått en utformning som passar betydligt bättre med husets ursprungliga arkitektur.

Ni anar inte hur mycket tid, energi och pengar vi lägger på att återställa huset till ett så tidstypiskt skick som möjligt.

Just nu skrapas hela fasaden inför ommålning med linoljefärg, precis som man målade från början. Två av sidorna måste dessvärre få helt ny panel eftersom tidigare ägare målat över den gamla linoljefärgen med en annan typ av fasadfärg. Ett stort no no på gamla hus och en ganska trist extrakostnad för oss att fixa.

Men nu gör vi om och gör rätt. Vi har dessutom en antikvarie som kikar oss över axeln och ser till att allt går rätt till.

Jag måste ändå säga att det borde vara ganska tacksamt att det finns människor som både har ork och ekonomi att ta sig an den här sortens gamla fastigheter mitt i stadskärnan. Jag fattar ju att det är vårt gemensamma kulturarv vi försöker bevara men ändå bygga ett hus som funkar leva i med dagens standard. Borde få en liten guldmedalj.

En av de mest spännande delarna med renoveringen är alla gamla byggnadslösningar vi upptäcker. På övervåningen låg exempelvis inte mindre än sju ton lera som fyllning och isolering i golvbjälklaget. SJU TON! Allt har nu sugits ut genom huset med hjälp av en lastbil och en gigantisk lersug. Ser inte direkt fram emot den fakturan.

Och apropå fakturor.

Häromdagen frågade min man om jag verkligen tyckte att det var värt 100 000 kronor för att få elda i en kakelugn. Jag började nästan gråta. Det är vad det kostar att montera ner, täta och sedan mura upp vår gamla kakelugn igen så att den går att använda.

Hundratusen kronor för att kunna tända en brasa…

Jag ska erkänna att jag ångrat det här husköpet minst tio gånger vid det här laget. Det är ständigt nya överraskningar, nya beslut och framför allt nya kostnader. Men nu får jag faktiskt skärpa mig och börja peppa i stället för att gräma mig. Ångest kommer jag inte särskilt långt med.

Och vi har kommit rätt långt!

All sand, alla stenbumlingar och all lera är nu borta. Nästa steg är att gjuta platta, isolera golv och väggar, ordna ventilation och äntligen börja bygga upp något här inne.

Fönstren är beställda, med munblåst glas från en skicklig hantverkare. De kommer bli helt magiska! Köket är också beställt och alla materialval finns uppdaterade i våra dokument. På måndag ska vi ha möte om övervåningens golv där planen är att lägga riktigt breda plankor i gran. Så vackert och precis det uttryck jag vill åt.

Under arbetets gång hittar vi också spår som påminner om husets och stadens historia.
Den 5 november 1863 drabbades Varberg av en förödande stadsbrand. Elden började vid Västra Vallgatan och spred sig snabbt i den kraftiga vinden. Hela 16 av stadens 32 kvarter brann ner och omkring tusen människor blev hemlösa. Stora delar av staden söder om Torggatan ödelades.

Efter branden byggdes Varberg upp på nytt, med bland annat bredare gator och fler hus i sten och tegel.

Vårt hus byggdes 1865, bara två år efter branden, mitt under den stora återuppbyggnaden. Det är ganska svindlande att tänka på att huset stått här i över 160 år och att så många generationer levt sina liv innanför de här väggarna. Nu är det vår tur att ta hand om det.
fortsättning följer…

Entreprenörskap, K. LAGERQVIST, Spridda tankar

Bygga ett varumärke genom berättelser och upplevelser

Redan torsdag! Det betyder att helgen närmar sig och jag börjar känna mig lite nervös. Jag har nämligen bokat in konserter i Göteborg både fredag och lördag kväll. Hur härligt som helst, kan man ju tycka. Problemet är bara att jag hela den här veckan har varit fullständigt färdig med dagen redan när klockan slagit 19. Så jag fattar helt ärligt inte hur jag ska orka.

Skäms nästan lite över det här. Vill ju inte göra någon besviken, men jag begriper inte varför jag inte längre orkar hålla mig vaken efter 22. Eller jo, det begriper jag väl. Men jag vill inte acceptera det. Inte när jag har en sådan här helg framför mig! Jag vill ju maxa livet, dansa på borden och vara roligast på festen. Inte sitta där med min vätskeersättning klockan 21 och meddela att nä, nu får nog tanten krypa till kojs.

Vem fan har jag blivit?

Just nu sitter jag i soffan och lägger sista handen vid dagens presentation om företagande. Och eftersom jag inte hunnit förbereda något blogginlägg idag tänkte jag helt enkelt bjussa er på slide 2 och 3 ur min föreläsning istället. Håll till godo!

Idag har jag tre olika ekonomiska ben att stå på i mitt företagande. Tre ganska olika delar som på många sätt kompletterar varandra, men som också kräver helt olika saker av mig.

-Det första är influencer marketing. Det innebär att företag anlitar mig för att skapa innehåll till mina egna eller deras digitala kanaler. Det kan handla om fotografier, filmer, berättelser eller hela kommunikationskampanjer. Här får jag användning för allt jag byggt upp genom åren, mitt bildspråk, mitt berättande och den relation jag har till människorna som följer mig.

-Det andra är mitt eget livsstilsvarumärke K LAGERQVIST. Här designar och producerar vi kläder, smycken och teblandningar som vi säljer både online och i vår fysiska butik i Varberg. Ett helt annat slags företagande, med allt vad det innebär.

-Och det tredje benet är föreläsningar och kreativa uppdrag. Jag blir anlitad för att föreläsa, projektleda kreativa arbeten och delta i olika sammanhang där min erfarenhet av kommunikation, varumärkesbyggande och företagande kommer till användning.

Om vi ska prata ekonomi så är influencer marketing faktiskt det som betalar bäst i förhållande till min arbetsinsats. Här behöver jag inte köpa in några stora lager, ligga ute med pengar för produktion eller ta samma ekonomiska risker. Det är framför allt min kreativitet, erfarenhet och energi som är själva produkten. Och det är ofta här jag känner att jag  får maxa det jag tycker allra mest om att skapa bilder och berätta. Mitt eget varumärke är betydligt mer komplicerat. Här binder vi stora summor pengar i lager, produktion och inköp. Det kräver planering, kapital, logistik, personal och många beslut. Och såklart innebär det större ekonomiska risker. Men det är också otroligt roligt! Att få skapa något från grunden, se en idé växa fram till en färdig produkt och sedan möta människor som faktiskt vill använda det vi har skapat. Det är en skön känsla.
Dessutom tycker jag om tanken på att bygga något som kan leva vidare och utvecklas utan att precis allt behöver vara beroende av mig som person.

Föreläsningar och andra kreativa uppdrag tackar jag ja till när tiden finns och när ämnet känns relevant, roligt och inspirerande. Jag har blivit betydligt bättre på att välja vad jag lägger min tid och energi på.

Under dagens föreläsning får eleverna  smaka på vårt kallbryggda te. Jag är nyfiken på vad de tycker om det!
Fortsätter …. Men varför i hela friden har jag valt att arbeta med just te? Och varför har vi  26 olika teblandningar i vårt sortiment?

Svaret handlar faktiskt väldigt mycket om något som har följt mig genom hela mitt företagande.
Storytelling. Konsten att berätta en historia och skapa en känsla kring något som annars bara hade varit en produkt.

Vid årsskiftet 2019–2020 började jag utveckla det som skulle bli mitt eget livsstilsvarumärke, K LAGERQVIST. Vi befann oss då på Sri Lanka. En ö vi hade återvänt till fem vintrar i rad för att surfa, umgås och vara tillsammans som familj.
Ibland brukade vi dela upp oss och hitta på något med ett barn i taget. Vid ett sådant tillfälle tog jag och en av mina söner en tuk-tuk till en helt fantastisk teplantage. Där fick vi lära oss om teplantan Camellia sinensis, hur bladen odlas, plockas och förädlas och hur en och samma planta faktiskt kan ge upphov till så många olika sorters te. Min son var helt fascinerad. Och jag med, ska jag säga.

Någonstans där, bland tebuskarna på Sri Lanka, föddes en idé. För tänk så otroligt mycket det finns att berätta om något så vardagligt som en kopp te! Och så många möten som kan äga rum. En enkel testund kan betyda mycket för människor som möts över generationer, kulturer, religioner och landsgränser. Vi slår oss ner, dricker något varmt och pratar med varandra.

Jag ville dessutom ha en produkt i mitt sortiment som inte handlade om att äga den senaste saken eller följa nästa trend. Kläder och smycken kan ju lätt bli en del av konsumtionshetsen, även om min ambition alltid har varit att skapa tidlösa produkter som man använder länge. Men te är något annat.  En liten ritual i vardagen som inte behöver kosta särskilt mycket men som ändå kan kännas väldigt värdefull. Här såg jag också en fantastisk möjlighet att arbeta med kommunikation och storytelling.

För tänk så här. Jag säljer te i min webbshop. Men om jag bara lägger upp en bild på en tepåse och skriver Köp vårt te för 120 kronor, hur spännande är det egentligen? Inte särskilt, va?

Men om jag i stället tar med er till ett teplantage på Sri Lanka, visar hur bladen plockas, berättar om människorna bakom produktionen eller delar med mig av hur man kallbrygger te en varm sommardag? Eller kanske fotograferar en vacker testund hemma i mitt kök när morgonljuset faller in genom fönstret. Då händer något helt annat. Plötsligt har jag en mängd olika berättelser att dela. Sådant som kan väcka nyfikenhet, inspirera, lära ut något nytt eller bara ge någon en fin stund i sitt flöde.
Jag skapar innehåll som faktiskt har ett värde i sig, även för den som inte har den minsta tanke på att köpa mitt te.

Och det är precis det storytelling handlar om. Att inte bara berätta om prudukten och att den går att köpa. Utan varför det finns, varifrån det kommer och vilken känsla man vill förmedla.

Det här  följer med oss hela vägen in i vår fysiska butik i Varberg också. Vi bjuder alltid våra besökare på te. Kallbryggt under sommaren och varmt under vintern. Det är en liten sak egentligen, men den gör väldigt mycket för upplevelsen. Vi får en naturlig anledning att börja prata med människor. Berätta lite om teet, fråga vad de tycker, dela lite kunskap och kanske tipsa om hur man brygger. Utan att någon behöver känna sig jagad av en säljare som undrar om man behöver hjälp så fort man kliver över tröskeln.

Det spelar faktiskt ingen roll om personen handlar något just den dagen. Det viktigaste för mig är hur man känner sig när man lämnar vår butik. Jag vill att man ska tänka:

Men gud, vilket härligt ställe! Vad trevliga de var där. Dit vill jag gå igen!

Kanske berättar man om besöket för en vän, sin mamma eller sin granne. Kanske lägger man upp en bild på Instagram eller kommer tillbaka en annan dag med någon man tycker om. Och då har vi skapat något som är betydligt mer värdefullt än ett enskilt köp. Vi har börjat bygga en relation.

Det är också därför vi lägger så mycket omsorg på allt det där runt omkring i butiken. Hur det doftar, vilken musik vi spelar, hur vi dukar upp våra produkter på bord och i hyllor, hur vi möter människor och vilken känsla som infinner sig när man kliver innanför dörren. Jag vill att ett besök hos oss ska vara en upplevelse.

Och det här är nog en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig under alla mina år med kommunikation och företagande:
Människor kanske glömmer exakt vad du sa, vad något kostade eller vilka produkter som stod på hyllorna. Men de kommer ofta ihåg hur du fick dem att känna sig.

Och har du dessutom en riktigt bra produkt, ja, då kommer förhoppningsvis köpet på köpet. Där har ni en stor del av förklaringen till varför jag började sälja te. Och hur en utflykt med min son på Sri Lanka blev början på en hel produktkategori i mitt företag.

Ha en fin dag nu. Jag ska packa bilen full av rekvisita, min mac och bege mig. Kram K