Hjärtefrågor, Spridda tankar

Räddas den som räddas kan – & varför skyddar jag fortfarande människor som inte skyddade mig.

Jag gick en kurs i självförsvar när jag gick i högstadiet.
Det var i en lokal på Norrby och vi var ett gäng tjejer som stod i den stora salen och lärde oss hur armbågen först skulle slå in i magen så att förövaren tappade andan. Sedan skulle knytnäven upp i ansiktet på honom och därefter ner i skrevet. Sedan skulle man springa som fan, såklart.

Räddas den som räddas kan.

Under samma period i livet gick jag hem från fritidsgården om kvällarna, genom mörkret och skogen mellan Kristineberg och Hedvigsborg. Jag hade alltid hög puls när jag tog mig igenom gångpassagen där det inte fanns några bilar eller andra människor. Det är här de väntar på en, tänkte jag. Våldtäktsmännen. Männen som vill skada kvinnor.
Det visade sig att det inte alls var där faran väntade på mig.

Det var män jag gav min kärlek och mitt förtroende till som skulle komma att skada mig mest. Män jag trodde att jag kunde lita på. Jag tycker att det är märkligt, det där. Hur vi så länge har varnat unga kvinnor, förberett dem, delat kunskap och rustat dem för en värld där män kan skada dem.
Håll nyckeln mellan fingrarna. Gå inte ensam hem. Håll koll på din drink. Ring när du är hemma. Ta inte den vägen. Sätt dig längst fram i bussen. Gå en självförsvarskurs.
Men var finns motsvarande arbete riktat till pojkar? Samtalen om gränser, samtycke, empati, respekt, ansvar och om hur man blir en trygg människa för andra?

Jag gick mellan Kristineberg och Hedvigsborg med nyckeln i en knuten näve, beredd på att bli överfallen bakifrån. Men en av de första som lärde mig något helt annat om utsatthet var killen jag var stormförälskad i och som jag hade sex med första gången. När han var klar sa han bara:
”Du kan gå nu.”
Sedan hånskrattade han åt mig.
Jag har många gånger funderat på om han har döttrar idag. Om han varnar dem för killar som är som han själv var då han gick i gymnasiet.

När kvinnor berättar för varandra om sexuella övergrepp, kränkningar och våld är det så många kvinnor som bär på berättelser om män som har gått över deras gränser. Men killar verkar inte känna någon alls som gått över gränsen. Make it make sense, please.

Jag har aldrig använt det där greppet jag lärde mig på Norrby. Min strategi blev snarare freeze. Att följa med i djävulsdansen. Vara tyst. Förminska mig själv. Ta så lite plats som möjligt för att inte elda på vreden hos den andra. Min egen vrede växte istället på insidan. Inte i knytnävarna. En natt sommaren 20o1 lämnade jag en lång våldsam relation. Jag hade en väska med kläder på ena armen och min bebis på den andra. Efter det träffade jag minst två män till som också betedde sig fruktansvärt mot mig. Men vad ska jag säga… det finns grader i helvetet.
De tog i alla fall inte strypgrepp på mig. Drog mig inte genom lägenheten i håret. Höll ingen kniv mot min hals. Och just därför tog det tid för mig att förstå att också annat kan vara våld.

Förnedring. Manipulation. Kontroll. Kränkningar. Materiellt våld. Det lämnar inte samma blåmärken men det bryter sannerligen ner en människa. Jag fyller snart 48 år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag har haft flera olika förövare i mitt liv.

Hur många har du haft? Orkar och vill du berätta?

Och ha då med dig att våld kan se ut på många olika sätt:

Fysiskt våld – slag, sparkar, knuffar, stryptag, fasthållning eller att kasta saker.

Psykiskt våld – hot, kränkningar, förnedring, skrämsel, manipulation och beteenden som systematiskt bryter ner någon.

Sexuellt våld – sexuella handlingar utan samtycke, sexuellt tvång eller övergrepp.

Ekonomiskt våld – att kontrollera pengar, skuldsätta någon, hindra henne från att arbeta eller göra henne ekonomiskt beroende.

Materiellt våld – att slå sönder eller förstöra saker, exempelvis möbler, telefoner eller personliga ägodelar.

Digitalt våld – exempelvis övervakning, hot och trakasserier via digital teknik eller spridning av privata bilder.

Kontroll och isolering – att begränsa vem någon får träffa, var hon får gå, vad hon får göra eller successivt isolera henne från familj och vänner.

Våld i en relation behöver alltså inte vara slag och sparkar. Det kan vara ett mönster av makt och kontroll där flera former av våld pågår samtidigt och där gränserna steg för steg förskjuts. En relation kan vara väldigt våldsam även om personen aldrig blivit slagen.
Jag tycker därför att det är bra att strålkastarljuset just nu riktas mot vad våld faktiskt kan vara. Att män med unkna värderingar tar plats i tv gör att dialoger kring middagsbord och fikaraster startas. Att psykiskt våld får ta större plats i samtalet och att både kvinnor och män diskuterar innebörden av det. Kunskap och reflektion behövs för att skapa förändring och ett tryggare samhälle.
Inte minst i en tid där unga pojkar möter misogyna budskap och förebilder på sociala medier och nu på bästa sändningstid i tv-rutan. 

Läser om det uppmärksammade fallet vid Cornell University i USA. En ung kvinna har blivit drogad och sexuellt utnyttjad av sju killar under flera timmars tid.  Samtidigt har en chatt med över 50 killar tagit del av vad som pågår och ingen reagerar och skyddar henne. Berättelsen, debatten och alla frågor som väcks kring ansvar, samtycke, makt och hur samhället hanterar uppgifter om sexuellt våld är smärtsamma.

Mitt i detta finns en motsägelse som jag själv har svårt att förstå. Jag lever fortfarande med stora sår och konsekvenser efter destruktiva relationer med män. Ändå finns det en del av mig som är livrädd för att min berättelse om det jag varit med om ska försätta just dessa män i en obekväm situation i deras liv.

Tänk på det lite. Jag skyddar fortfarande människor som inte skyddade mig. Make it make sense.

För någonstans har jag lärt mig det här. Genom samhället, normer och föreställningarna om hur flickor och kvinnor förväntas bete sig. Kanske började det redan på lågstadiet på Svedjeskolan i Borås.  Vreden kokar på insidan men fortfarande inte i knytnävarna. För jag har inte lärt mig att lösa konflikter med våld.

& jag är inte ute efter att skuldbelägga eller skambelägga. Inte heller efter att klä mig i offerkofta. Det som däremot intresserar mig enormt är det förebyggande arbetet. Vad kan vi faktiskt göra för att förhindra.  Så låt oss prata om det. Mobilisera oss, vara kloka, ställa frågor och arbeta aktivt med de normer och beteenden som göder våld. Inte bara ta hand om konsekvenserna efteråt, utan försöka förhindra att fler människor behöver bära dem resten av sina liv.

Kvinnofridslinjen: 116 016
Sveriges nationella stödlinje för den som utsatts för hot, fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Telefonen är öppen dygnet runt, samtalet är gratis och du kan vara anonym. Även närstående kan ringa. Det finns också chatt.

 

Frankrike, Hem & Inredning

Ni kan signa oss direkt, SVT. Vi är på!

Vi har världens vackraste höst här på svenska västkusten just nu. Igår kväll gick jag hundpromenad i mörkret i t-shirt och väst och den här morgonen sjönk jag ner i poolen för ett krispigt kalldopp vid sextiden. Alldeles stilla, hög luft och precis lagom svalt.

Idag väntas 22 grader och jag får nästan nypa mig i armen. Kan inte tänka mig något lyxigare än sol, vindstilla dagar och sköna dopp i havet så här års. Nu sitter jag och planerar dagen och känner att jag måste få ut bästa möjliga av den. Jag har ett arbete att spela in och lite mail att beta av men annars tänker jag unna mig en sväng över torghandeln, en lång promenad, reformer pilates, kratta upp äpplen i trädgården och hålla ett långsamt tempo. I eftermiddag har jag dessutom dejt med min man och jag tror att vi går till vår nya kvarterskrog på samma gata som vi snart ska flytta till. Fina dagar.

Men samtidigt tänker jag mycket på vårt hem i Frankrike. Det går ju alldeles utmärkt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att njuta av det man har precis framför sig och ändå längta efter något annat. Nästa vecka åker jag ner tillsammans med min kompis Malin Persson och när jag började planera vår lilla tur letade jag fram bilder från förra året då vi var där tillsammans.

Och då började jag längta ännu mer.

Vi hade sannerligen fina dagar ihop.

Jag bäddade upp för Malin i vårt kontor och det blev så fint. Bra att veta att man kan fixa ett extra sovrum ifall man är många.

Det visade sig att Emily var nere på jobb i våra trakter samtidigt i år så hon kommer sätta sig på ett tåg till oss och följa med oss på den stora vintagemarknaden I Pezenas.

Så roligt! Man kanske inte tror det, men vi är faktiskt rätt lika i våra personligheter och funkar toppen ihop. Helt plötsligt är det någon mer som är uppe med tuppen precis som jag, fixar kaffe i köket och dessutom är snabb som en vessla med snacks, middag, disk och allt möjligt annat som behöver styras upp. Älskar!
Nära till skratt och ärlig som tusan är hon också. Två egenskaper som ger pluspoäng i min bok.

Ser fram emot många middagar, långa samtal och gapskratt i det här köket. Nu behöver vi bara ha vädergudarna med oss på resan ner.
Och fixa varsin Dramaten-väska, såklart. Livsviktigt.

Jag längtar alltid hit. Efter dofterna. Ljuset. Ljuden. Stillheten.

Det tar några år att verkligen lära känna ett hem. Att förstå hur ljuset faller mellan rummen under olika tider på dygnet och året. Känna in energin, rytmen och tempot. Det ska bli så spännande att flytta in i vårt nya hus och få börja om med precis den processen där. Att långsamt lära känna ännu ett hem.

Jag tvivlar på att vi någonsin kommer få elda i den här öppna spisen. Jag har hört att det kan vara svårt att få tillstånd när man har trävind. Men de eldade ju här förr så på något sätt borde det väl gå att lösa även idag? Måste undersöka detta lite mer. Om vi börjar vara här mer under vintrarna framöver hade det varit helt underbart att kunna elda både här och i sovrummet. Tänk sprakande brasor under kalla franska vinterkvällar… Vilket otroligt mervärde.

Undrar vem som paxar detta rum i år. Min äldsta son sov här sist och klagade på att sängen gnisslar då man vänder sig i sömnen. Får fixa en ny säng tror jag allt…

Tavlor har jag i alla fall gott om. Den vackra kvinnan som står lutad mot väggen köpte jag på vintagemarknaden i Pézenas i maj 2026. Ett ganska idiotiskt köp rent praktiskt, eftersom tavlan saknar upphängning och jag tydligen är både för lat och för ohändig för att ta tag i den saken. Så där har hon stått på golvet sedan dess istället… Snart 1,5 år.

Ni följer väl med oss ner? Jag kommer såklart uppdatera flitigt i mina kanaler under resan.
Någon skrev till mig att det hade varit så roligt att följa oss som i ett tv-program, där vi åker runt och letar vintageskatter här nere i Languedoc och sedan tar med fynden hem och inreder våra svenska hem med dem.

SÅ KUL idé! Ni kan signa oss direkt, SVT. Vi är på! Haha.

Spridda tankar, Vardag

Glasögon, franskt kök och vintagemarknad.

Godmorgon bloggen.

Jag har precis bokat av mitt morgonpass på gymmet till förmån för en riktigt lång vandring ute på Getterön idag. Känner i hela kroppen att jag behöver natur och rörelse i den formen med avslutande bastu och kallt dopp  istället för hög musik, andra människor och utfallssteg med vikter. Vilken tur  att jag har en vardag där jag har möjlighet att lyssna in kroppen och kasta om planerna.

Just nu sitter jag i soffan med levande ljus och kaffe bredvid mig. Mina nya glasögon vilar på näsroten och jag känner mig helt ärligt ful och tantig i dem. Vill inte ha glasögon. Vill inte se dåligt. Men nu är det väl som det är antar jag. Jag valde i alla fall ett par som inte tar för mycket plats i fejan men ändå känns helt ok. Dyrt var det också, fy fanken. Hade mycket hellre åkt på en weekend till Paris i september än lagt stålarna på de här. Men skit i det nu.

Jag sitter och arbetar med kommande kollektioner och sparar ner mängder av inspiration i en mapp på Pinterest. Färger, former, material, detaljer och  allt möjligt som sätter igång kreativiteten. I natt låg jag vaken en stund och passade istället på att drömma kring vårt franska kök. Vad vill jag egentligen göra där efter vattenskadan…?
Så jag tog en liten paus från kollektionsarbetet och började spara färger, kök och inredning som ligger nära den känsla jag önskar skapa där nere istället nu när jag hade kreativiteten och drömmarna nära till hands. Vill ni se?

Mörkt trä, mässing och jordiga toner. Mycket konst och antikviteter såklart.

Vackert ljusinsläpp och hyllor fulla med karotter. Böcker på hög, fransk jazz i högtalarna och doften av palo santo. Mmmm. Drömmigt, visst?
Snart åker jag ner hit igen och den här gången blir det Malin Persson och jag som bilar ner för den stora vintagemarknaden i Pézenas. Hon har lovat att inte köpa riktigt lika många tunga stenreliker den här gången, men jag tycker faktiskt att hon ska passa på nu när vi har bil… Det var betydligt värre förra året när hon skulle få med sig allt på flyget hem. Hahaha!
Själv ska jag hålla utkik efter ett liknande huvud som det jag har sparat i mitt moodboard. Och säkert en massa annat jag absolut inte visste att jag behövde förrän jag såg det.

Ha en fin dag nu. Kram K

Hjärtefrågor, Spridda tankar, Trädgården

Det mänskliga i en värld full av AI – Om berättande, möten och septemberträdgården

I en tid där AI kan ge oss kunskap och information på några sekunder tror jag att våra egna, personliga erfarenheter blir ännu mer värdefulla.

Jag tänkte mycket på det i helgen när jag skulle hålla en presentation om självledarskap och började förbereda mig. När jag ska föreläsa eller prata inför en grupp människor behöver jag vanligtvis förbereda mig väldigt mycket eftersom jag lider av ganska stor scenskräck. Det är kanske inget jag pratar så ofta om, framför allt för att jag har noll lust att låta den begränsa mig. Jag vill kunna stå framför stora grupper och prata. Och jag tror dessutom att jag har något viktigt att berätta.

Så min scenskräck får jag helt enkelt deala med på olika sätt. Jag accepterar att den finns där, försöker samtidigt förminska dess betydelse och ser till att vara förberedd, trygg och framför allt stolt över min intention och det jag vill förmedla.

Men tillbaka till berättandet.
Den här helgen valde jag en helt annan strategi. Jag lutade mig inte mot någon presentation eller något bildspel. Jag förberedde inget manus. Istället bestämde jag mig för att lita helt på min magkänsla, min egen erfarenhet och energin i rummet och längs vägen känna efter vad som var viktigt att dela just där och då.

Det blev en fantastisk erfarenhet. En liten milstolpe för mig. Efteråt kom en av deltagarna fram och frågade om hon fick ta med sin gymnasieklass för att lyssna på exakt samma presentation. Wow, så fint!
Det betydde mycket för mig. Det blev ett kvitto på att det jag har att berätta faktiskt kan göra skillnad och påverka andra människor i en positiv riktning.

Någon sorts mening kan växa fram ur de tunga saker man själv har gått igenom. Inte för att de behövde hända eller att allt svårt måste ha en mening men att jag idag kan välja att använda mina erfarenheter till någonting som berör, hjälper eller öppnar en dörr hos någon annan.

Jag började med att berätta om hur jag har byggt mitt företag och vad kommunikation och relationer betyder för mig. Samtidigt fick deltagarna smaka på mina teblandningar, lära sig lite om teplantan och höra berättelsen om varför jag en gång började arbeta med just te.

Därefter gick jag över till något betydligt mer personligt. Jag berättade om min stora sorg och utmaning i livet och om hur jag med tiden har lärt mig att acceptera den och låta den samexistera med allt det vackra, hoppfulla och fantastiska som livet också bjuder på. Hur jag rent praktiskt gör för att bära båda delarna och vad det har gett mig, både som företagare och privatperson.

Det öppnade upp för många fina samtal och delningar i gruppen. Att våga vara sårbar och dela egna erfarenheter i en trygg gemenskap unnar jag verkligen alla. Ryggsäcken blir lite lättare att bära när man delar på innehållet en stund. Man växer tillsammans. Bitterhet, ångest, fördomar och skam kan få rinna av tunga axlar och man inser att man kanske inte är så ensam som man ibland tror.

Det blev väldigt tydligt för mig under de här tre dagarna att i en värld full av AI, snabba medier och oändliga mängder information blir det riktiga mötet och det mänskliga samtalet bara viktigare. Forskning och fakta kan ge oss kunskap. Den egna erfarenheten tillför en annan sorts förståelse av den som kommer av att faktiskt ha levt igenom något. AI kan samla, analysera och förmedla enorma mängder kunskap, men den har aldrig levt ett liv.

Det personliga berättandet blir allt viktigare. Istället för att börja med att berätta vad man kan, vilka utbildningar man har eller varför man är expert lutad mot forskning så bör man berätta historien som bara Du kan berätta. Dina erfarenheter, misslyckanden, vägval, relationer, motgångar och lärdomar går inte att kopiera. Det är just där en del av vårt värde kommer att finnas i en värld där kunskap blir allt enklare för alla att komma åt. Detta blev extra tydligt för mig under de här tre dagarna.

Ju enklare generisk kunskap blir att producera desto mer värdefullt blir det personliga perspektivet. Note to self.

Från det ena till det andra. Jag hade en märklig växt som vällde ut i min rabatt. Något jag aldrig sett förut. Som en flod av krokus utan bladverk mitt i september… Jag frågade ChatGpt och fick detta svar:
På bilden ser det väldigt mycket ut som tidlösa, Colchicum, sannolikt någon form av höstblommande Tidlösa.Bladen kommer istället upp på våren, blir ganska stora och vissnar sedan bort under sommaren. När blommorna plötsligt dyker upp i september ser de därför nästan ut att komma direkt ur jorden. Och när de har fått stå länge och föröka sig kan de bilda precis sådana där floder eller mattor av blommor. Det måste vara otroligt fint när hela beståndet står upp på din bild ser det ut som att många redan lagt sig efter regn.

här kan ni se hur de ser ut då de blommar för fullt.

Min höstträdgård. Så älskad.
Men det ska bli sjukt skönt att slippa ta hand om den i framtiden och lägga min tid på annat.

Har aldrig haft så mycket tomater, svartkål, vinduvor, tagetes, rosenskäror och äpplen som i år. Bra avslut. Tack för det.

Vardag

Om min helg

Vi vaknar upp till dag tre på vårt vandringsretreat här i Varberg – Coastal Reboot.

Jag har ägnat morgonen åt att vispa ihop ett örtsmör med tång som ska avnjutas tillsammans med fröknäcke under dagens vandring och har därför inte riktigt tid att breda ut texten här på bloggen. Synd. Ni vet ju att jag gärna gör det. Jag missade att kika in här igår och ville mest säga hej och tack.

Jag uppskattar verkligen er och engagemanget här inne. Det är fint att ni ser och uppmärksammar att jag lägger mycket tid, tanke och energi på att fylla bloggen med sådant som jag hoppas ska kännas både intressant, personligt och givande för er. Tack, det betyder mycket.

Vi fyller dessa dagar med yoga, breathwork, vandring, samtal och god mat.

Anna och jag kompletterar varandra väldigt bra. Vi har olika energi och styrkor som tillsammans skapar en fin dynamik i gruppen och får ledarskapet att flyta naturligt.

Jag bjöd på min nygjorda äppelmust från trädgården. Toppade med salvia från samma ställe.

Varje kväll har vi gått från Varbergs Fästning upp mot centrala Varberg och besökt de bästa restaurangerna, enligt mig. Prästgatan och NAMI. Favoriter!

Vilken klippa hon är, min Theoni. Det är så fint att samskapa med henne.

En annan stjärna som följde med på detta äventyr, Lisa! Igår plockade hon fram gitarren och sjäng en låt innan middagen. Guld!

Så häftigt att ha denna plats som sitt högkvarter för vårt retreat. Varbergs Fästning är så vackert. jag ska berätta mer men nu måste jag kila… Dagens vandring går strandpromenaden bort mot Subbe Fyr och det är strålande sol! Kanske blir det ett dopp i havet även idag.