Jag ligger på en ljummen klippa vid havskanten & bloggar från mobilen. Har tagit ledigt & vi har bestämt oss för att maxa denna dagen med att turista i vår egen hemstad. Började med dopp i pool, kaffe i trädgården & packade sedan en ryggsäck.
Sedan cyklade vi iväg mot dagens äventyr som innehåller mycket god mat, bokläsning, bad, musik och härligt häng.
Det finns få platser som är så fantastiska som Varberg under sommaren. Det händer så mycket varje dag. Konserter i varje hörn, foodtrucks på rad, grymma restauranger och välfylld torghandel. Strandpromenaden och stränderna fylls av sommargäster. Roligt och levande!
Men å andra sidan – längtar lite till högsäsong är över och turisterna åker hem. Att det blir lugn o ro i staden, mindre köer och ett annat lunk. Fy tusan vad jag ska njuta då.
Jag ser fram emot att snickarna börjar med renoveringen. Att vissa jobbuppdrag som kreatör drar igång. Att rutiner börjar rulla. Att jag kommer få mer egentid igen. Jag ska & jobba i Belgien och kommer också hålla i ett retreat i vår hemstad. Så pepp på detta! Frankrike är såklart inplanerat också.
men nu är nu. Ska njuta av denna otroliga torsdag där det bjuds på 27 grader blandat med svala havsdopp, min make vid sidan, bra bok och en termos kaffe. Snart blir det nog skaldjur på kusthotellets uteservering och sedan pistageglass. Ikväll är det konsert och krog på torget då restaurangerna flyttar ut och har events tillsammans. Ska hem o vattna och lika lite i mellan. Vilken bra ledig dag.
Jag slängde ut mina vissna buketter igår och plockade in nya.
Några små blommor fick hamna bredvid äggen på diskbänken. På köksön fyllde jag en vas med tagetes och rosenskära, och på matbordet blandade jag hortensia med solrosor, blomstermorot och ännu fler rosenskäror.
”Fint”, sa jag högt för mig själv.
Sedan gick jag ut till växthuset, klippte ner vinrankan en aning och satte färska blommor i vasen där ute också. När jag kom in igen tvättade jag händerna med den där ”fintvålen” jag ställt vid diskhon och smorde in dem med den väldoftande handkrämen. Och så började jag fundera.
Hur mycket av allt det där jag gör i ett hem passerar egentligen helt obemärkt för de andra som bor här? Om det står färska eller vissna blommor på borden verkar vara av ganska litet intresse för mina killar. Att det står en riktigt fin tvål vid handfatet eller att sängen är bäddad med omsorg tycks inte heller spela någon större roll.
När man har bott ensam som tjej i en familj under många år hinner man ibland fundera över vem man egentligen gör allt det här för. Men, jag hade ju fyllt huset med blommor, tänt ljus och gjort det vackert även om jag bott här helt ensam.
Däremot kan jag erkänna att jag ibland saknar att någon lägger märke till det… ska påminna killarna om detta.
Jag undrar om det hade varit annorlunda om jag haft döttrar. Samtidigt vet jag att det inte handlar om kön. Jag har flera manliga vänner som älskar buketter, doftljus, vackra dukningar och perfekt bäddade sängar. Men just männen i min familj verkar vara mindre intresserade av sådana detaljer.
Det blev extra tydligt igår då denna incident ägde rum . Entrén består av en grönmålad dubbeldörr med ett gammalt handtag format som en ros. I mitt huvud har jag redan sett framför mig två klätterrosor som ramar in dörren och ett blyinfattat, färgat glas som smyckar entrén ovanför dörrarna. Kolla moodboarden nedan.
Så otroligt fint! Känner en så pirrighet inför att skapa en vacker entré till vårt nya hem. Lägger just nu ner en hel del arbete på att finna den perfekta klättrande rosen som passar till gröna dubbeldörrar.
Men…
Vi verkar ha lite olika prioriteringar, om man säger så. När jag kom hem från jobbet igår berättade min man stolt över dagens jobb i huset
Jonas sa: ”Nu har jag skruvat upp ett kodlås på entrédörren! Så smidigt. Då slipper vi hålla på med nycklar och alla kan komma in med varsin kod.”
Jag: ”Que? … WTF?” Började gråta.
För honom var det en praktisk förbättring och för mig var det som att någon skruvat fast en router på en Carl Larsson-målning.
Nämen, mitt inlägg från igår ligger kvar opublicerat idag när jag går in på bloggen …snark. Så tröttsamt.
Håll tillgodo:
Jag var ledig igår och tillbringade förmiddagen med att städa upp i vårt nya hus efter ett trädgårdsmingel som ägde rum här i torsdags. 45 härliga vänner möttes upp i i vår trädgård och gick husesyn i vårt blivande hem. Det blev tipspromenad, bubbel, skratt och härligt häng.
Det var så roligt att få visa huset precis som det ser ut innan vi flyttar in och renoveringen tar fart på allvar. Ett fin upplevelse tillsammans innan allt förändras.
Det blev en del disk såklart. Är allergisk mot pappar- och plast för glas, bestick och tallrikar och hade därför tagit med. Fick diska upp allt i tvättstuga och det tog sin lilla tid vill jag lova. Men så värt.
Anledningen till att vi diskade upp allt i tvättstugan var att en familj var och hämtade vårt kök häromdagen. Bara kyl och frys kvar.
På golvet stod alla fina gåvor vi fick av våra vänner kvar. Vi kikar lite tillsammans.
Vår fina Anna gav oss ett survival-kit med nötter, bubbel, rökelse och ett fint brev.
Så många fina viner. jag tror visst det blev en härlig samling.
Jonas R hade ritat vår fasad. Så kreativt och fint.
Finn och Johanna hade samlat ihop surdegsbröd, salt, olja och stearinljus. Så fint – inflyttningspresenten är en gammal tradition med symbolisk betydelse. Gåvorna uttrycker en önskan om ett gott liv i det nya hemmet och JOhanna är alltid så fixig med julkort och gåvor. Så gulligt!
Våra vänner känner oss verkligen. Hahaha!
Hilda kom med nyslungad honung från hennes föräldrars bin och egenplockade hallon. Lisa och Jesper hade med sig en gurka, ett fikonträd och en tomatplanta. Patricia gav oss ett handgjort fat och de godaste kolorna. Titti hade hittat världens vackraste ask för tändstickor, som jag redan vet ska få sin plats på den vita kakelugnen.
Och gulliga Egson kom med den stora lerkannan som jag hade spanat in. Det är något väldigt fint med gåvor som känns genomtänkta och personliga.
När jag städade igår började jag också fylla hyllorna i det som ska bli vår vinkällare med min lilla samling.
Här ser jag framför mig att det inte bara ska stå vinflaskor, utan också rader av syltburkar, inlagda grönsaker och annat som tagits tillvara under säsongen. Jag älskar tanken på ett skafferi som fyllts av årets skörd. fast jag kommer iofs inte odla grönsaker i nya huset så det får blir råvaror från Varbergs Torg utanför huset.
Jag tror att jag kommer få mer tid till sådant nu. Vi går från ett stort hus och en stor trädgård till ett betydligt mindre boende, och även om det nya huset ska renoveras så kommer det att på sikt frigöra tid. Tid att fixa, lägga in gurkor, koka sylt och pyssla med allt det där som jag tycker så mycket om men inte alltid hunnit med.
Idag är min man och en av våra söner på plats i huset och river upp golvet för att komma åt den gamla isoleringen under. Planen är att lägga kalkstensgolv med golvvärme i kök, hall och vardagsrum, något vi verkligen ser fram emot.
Och när den här väggen försvinner kommer ljuset att kunna flöda mycket friare mellan rummen. Hela bottenvåningen kommer att kännas öppnare, luftigare och mer sammanhängande, samtidigt som vi försöker bevara husets själ.
Det är så spännande att se hur visionen sakta börjar ta form.
I juli infinner sig alltid ett par veckor då jag arbetar i butiken varje dag, eftersom min närmaste kollega Theoni har semester. Det är ganska ovant för mig som annars har friare arbetstider och själv styr över hur jag lägger upp mina arbetsdagar.
Under de här veckorna behöver jag vara på plats för att ta hand om kunder, packa ordrar, svara på frågor i kundtjänst och sköta allt det praktiska som hör till den dagliga driften. Det är både nyttigt och roligt att komma så nära verksamheten, men jag ska erkänna att jag inte är van vid att stå i butik så många timmar och så många dagar i sträck.
Dagarna börjar oftast tidigt hemma i soffan med att jag skriver texter och förbereder bilder till sociala medier. Sedan cyklar jag ner till butiken. Vi har öppet mellan klockan elva och arton, och när jag trampar hemåt på kvällen är jag rätt mör. Trött på ett bra sätt men väldigt medveten om hur mycket arbete som ryms i en vanlig arbetsdag.
Men kunderna är så otroligt gulliga och peppiga att jag får massor av energi av alla möten. Samtidigt är juli något helt annat än årets övriga elva månader, det är utan tvekan min mest extroverta och intensiva period på hela året. Det är ganska lustigt. För de flesta är juli synonymt med återhämtning, semester och ledighet. För mig är det precis tvärtom.
Tur att jag har elva månader på mig att vila upp mig sedan… Hahaha, skojar bara. Jag jobbar såklart då också, men på ett helt annat sätt.
Det som ställer till det lite under juli är att arbetsdagarna ska samsas med allt det där andra som också hör sommaren till. Barn som har sommarlov och springer ute om nätterna, lediga vänner som gärna vill ses, en man som vill hitta på roliga saker och en trädgård som pockar på uppmärksamhet. Ghaa…
Fråga mig inte hur många timmars sömn jag får varje natt.
Inte ett dugg synd om mig, såklart. Det här livet är helt självvalt och på sätt och vis går jag faktiskt igång på tempot och adrenalinet. Jag trivs när det händer mycket.
Det jag däremot har lärt mig med åren är att återhämtning är A och O. Förr körde jag bara på, men numera försöker jag lyssna på kroppen.
Så idag stämplade jag ut vid tre, snörade på mig vandringskängorna och gav mig ut längs havet. Jag gick långt och lyssnade på två av sommarens allra bästa Sommar i P1 – Maria Sid. och Ewa Fröling.
Nu är bastun uppvärmd och råvarorna till middagen ligger framdukade på köksön. Min man kom precis hem efter en dag på surfbrädan och sattes i arbete. Just nu står han och knådar en pastadeg medan jag sitter här och bloggar.
Utanför faller ett stilla sommarregn över trädgården och ikväll blir det zucchinipasta med citron. Sedan tänker jag krypa upp i soffan och leta fram en riktigt bra film att somna till.
Det känns som ett fint sätt att runda av en intensiv julidag.
Det här är Elin. En helt fantastisk tjej som arbetar med oss i sommar.
Om jag inte missminner mig var det faktiskt Elin själv som tog kontakt med oss och fick sommarjobbet den vägen. Och när jag tänker efter har det varit likadant med alla jag har arbetat tillsammans med genom åren. Jag har faktiskt aldrig sökt personal. Inte ens min högra hand, Theoni. Alla har själva hört av sig för att de velat vara en del av den värld vi byggt upp, och det är jag otroligt tacksam för.
Genom åren har jag haft förmånen att arbeta med så många lojala, generösa, vänliga, plikttrogna, ansvarstagande och initiativrika tjejer. Det är verkligen inget jag tar för givet.
Hoppas att ni har en riktigt härlig helg.Själv ska jag dra på mig morgonrocken och trippa ut i regnet mot bastun. Det får bli minst tre dopp i poolen innan det är dags att börja med middagen.
Härliga lördag. Jag känner att jag redan har återhämtat mig till hälften efter den intensiva veckan och då har jag inte ens hunnit fram till söndagen än. Happy days. kram K
Det är ingen mänsklig rättighet att få följa en influencer, ibland blockar jag osköna följare.
”Men vadå, vill du bara ha ja-sägare runt dig och positiva tillrop? Så funkar ju inte världen. Man måste kunna ta emot kritik när man är offentlig.”
Både ja och nej. Självklart behöver man kunna ta emot konstruktiv kritik och lyssna på andra perspektiv när man arbetar i offentligheten. Dialog är viktig och jag tycker att den gör mitt jobb både roligare och mer utvecklande.
Men jag väljer också själv vilken ton och vilket klimat jag vill ha i mina egna kanaler.
Därför säger jag ibland ifrån. Och ibland blockar jag människor som medvetet kommenterar för att trycka till, göra mig obekväm, håna eller såra. Det handlar inte om att de tycker annorlunda än mig utan det handlar om hur de väljer att uttrycka sig.
Den här sommaren har jag fått många nya läsare eftersom vi har sålt ett hus, köpt ett nytt och nu renoverar. Samma sak hände när vi köpte huset i Frankrike. Jag tänker att trafiken ökar vid dessa tillfällen eller om jag blir gravid, skiljer mig eller blir sjuk. Stora händelser i livet väcker nyfikenhet, engagemang och åsikter. Och det är helt naturligt.
En del av mitt jobb är att skapa engagemang och bygga relevanta samtal i kommentarsfälten. Jag uppskattar när människor tycker olika, ställer frågor eller kommer med kloka invändningar. Men det finns en gräns mellan en diskussion och ett personligt påhopp anser jag. Ibland känner jag att jag behöver påminna om den gränsen. Lite som att ”uppfostra” kring hur vi beter oss mot varandra på internet. Det är läskigt hur många som verkar tappa allt vanligt hyfs så fort de gömmer sig bakom en skärm. Jag skäms å deras vägnar.
Jag blir dock sällan ledsen av kommentarer numera. Efter många år i offentligheten har jag tjock hud och jag tänker ofta att människor som känner ett behov av att kasta skit på andra nog bär på något jobbigt.
Men det betyder såklart inte att jag tänker acceptera beteendet. Tvärtom.
Jag blockar de flesta som beter sig oskönt i min kanal på instagram. Ibland blockar jag till och med människor som jag ser uppträda illa mot någon annan. Jag har ingen lust att omge mig med den energin utan jag vill lägga min tid på människor som är där av nyfikenhet, glädje, inspiration och respekt. Även när vi tycker olika.
Det ska aldrig löna sig att vara taskig. Jag har levt i en destruktiv relation där jag ständigt blev rättad och fick höra att jag gjorde fel, oavsett hur mycket jag försökte göra rätt. Den tiden är förbi. Jag accepterar inte den typen av beteende från en partner. Inte från vänner. Inte från familj. Och inte heller från människor som följer mig på internet.
Självklart väljer jag att lägga mest fokus på de 99,9 procent av er som varje dag skriver omtänksamma, kloka och uppmuntrande kommentarer. Ni är en av anledningarna till att jag älskar det här jobbet.
Men vi kan inte bara låta dåligt beteende passera. Om ingen säger ifrån normaliseras det. Att sätta gränser handlar inte om att tysta människor. Det handlar om att markera att det finns ett sätt att behandla andra med respekt.
Jag tror att det spelar roll, inte bara i kommentarsfält, utan i samhället i stort. Säg ifrån när någon beter sig illa. Sätt gränser. Visa att respekt är normen. I längden tror jag att det är så vi motverkar mobbning, hat, rasism och den hårda ton som ofta får fäste när ingen reagerar.
