Har du en butternutpumpa liggande hemma i köket så tycker jag absolut att du ska göra den här höstfrukosten. Bakad pumpa med kanel, smörstekta äpplen, ingefära och vispad yoghurt. Så himla gott och värmande nu när morgnarna blir mörkare och kyligare.
Jag börjar med att dela pumpan på mitten och baka den i ugnen tills den är alldeles mjuk. Därefter skedar jag upp en lagom portion av pumpaköttet i en ugnsfast skål och vispar ihop med ett ägg, kanel, vanilj och en liten nypa salt. In i ugnen igen för att gratineras några minuter tills allt har satt sig och fått lite fin färg.
Under tiden skivar jag ett äpple och färsk ingefära som får fräsa i stekpannan tillsammans med en klick smör, kanel, nymortlad kardemumma och en nypa salt. När äpplena börjar bli mjuka och gyllene tillsätter jag en sked honung och låter allt karamelliseras en liten stund.
Doften i köket är nu höst och mys på hög nivå! Sedan är det dags för det allra bästa. Toppingen!
Jag vispar turkisk yoghurt tills den blir fluffig, klickar den över den varma pumpan och lägger på mina karamelliserade äpplen. River lite citronzest över och avslutar med hackade valnötter och bipollen. Så gott!
Pumpan räcker i flera dagar. Nästa morgon är det bara att vispa ihop en ny portion och ställa in i ugnen. Kanske byter jag äpplena mot smörstekta päron med ingefära och toppar med rostade pumpafrön istället?
Det här går ju att variera i all oändlighet. Jag tänker att man lika gärna skulle kunna använda sötpotatis istället för pumpa. Och vad händer om man vispar ner en matsked kakao i smeten och serverar med jordnötssmör och rostad kokos? Måste testa!
Jag älskar verkligen att experimentera fram nya frukostrecept. När jag väl hittar något jag tycker riktigt mycket om så äter jag exakt samma sak i flera veckor tills jag tröttnar. Minns ni hösten då jag kokade steel cut-gröt med dadlar som en galning? Var fullkomligt besatt av den gröten.
På tal om gröt. Befinner ni er i Varberg någon dag så tycker jag absolut att ni ska besöka Dans Bakstudio och beställa deras grötfrukost och en nybakad levainfralla. Herregud så gott! Det börjar vattnas i munnen bara jag tänker på det.
Men nu tycker jag att ni ska ge pumpafrukosten en chans. En mysig höstfrukost som både värmer och mättar. Gör det lite lättare att kliva upp ur sängen när det fortfarande är beckmörkt utanför fönstret. Idag 07.30 är det fortfarande kolsvart och regnar. Deppigt minst sagt.
Tillägg kl. 08.32! Har precis serverat både min son och mig själv ännu en variant på pumpafrukosten och måste bara dela med mig. För detta kan nog vara den allra godaste hittills! Jag delade två bananer på längden och stekte dem i smör med lite kanel pudrad över. Lade upp dem på varsitt fat och tog sedan fram den bakade pumpan ur kylskåpet.
Gröp ur några matskedar pumpakött och vispade ihop med två ägg, äkta vanilj och en nypa salt. Ner med en klick smör i stekpannan och tillagade blandningen precis som en riktigt krämig äggröra. Det går på ett kick, så håll koll! Den ska vara mjuk och len, inte torr.
Servera tillsammans med de smörstekta bananerna, en rejäl klick vispad yoghurt, rostade och saltade mandlar samt lite bipollen på toppen. Alltså OMG! Så himla gott.
Det här måste ni testa!
Idag tänkte jag att vi skulle ta en liten tur tillbaka i tiden. Tio år närmare bestämt. Till 2016. Innan pandemin, när barnen fortfarande var små och mitt företagande såg helt annorlunda ut.
Det var året då jag lämnade min fasta anställning på hotellet för gott och bestämde mig för att satsa fullt ut på min egen verksamhet. En enorm frihetskänsla, men också ett stort ansvar. Plötsligt var det bara jag som skulle se till att allt gick runt. Läskigt och underbart på samma gång.
Och så hade jag min blå period! Minns ni? Kläderna var blå, inredningen var blå och till och med redigeringen av mina fotografier drog åt det blå hållet.
Det är ganska roligt att blicka tillbaka och se hur ens uttryck förändras genom åren. Samtidigt känner jag igen mig själv så tydligt i både bilderna och berättandet. Smaken har utvecklats, livet har förändrats och jag har blivit tio år äldre. Men mycket av det som drev mig då finns kvar än idag.
Åh, jag minns den här klänningen från Rodebjer så väl! Bar den tillsammans med metallicfärgade sneakers från Veja och kände mig så himla fin. Sockorna tror jag kom från GANNI. Vad hände med det varumärket förresten? Jag älskade ju deras grejer!
Det känns nästan som att jag hade hur mycket tid som helst under 2016. Jag hann vara småbarnsförälder, driva eget företag och samtidigt engagera mig i en massa olika hjärteprojekt som inte drog in en enda krona.
Tänk att jag fotograferade allt material till Marinas bok om Strömma just det året. Ett fantastiskt roligt projekt som jag kastade mig in i med hull och hår. Det är först nu, när jag blickar tillbaka, som jag inser hur otroligt mycket jag faktiskt gjorde. Och hur mycket av mitt arbete som drevs av ren lust och skaparglädje.
Jag hade också en hel del uppdrag som fotograf under den här perioden och fotograferade bland annat kampanjbilder för Scorett och STENK. Och om jag inte minns helt fel blev det en hel del barn- och bröllopsfotograferingar också. Kameran gick verkligen varm!
Och ja, det var ju ungefär vid den här tiden som influencer marketing verkligen började ta fart och jag skapade kreativt innehåll för en mängd olika varumärken. Jag satte mitt namn på både kulörer och klädkollektioner, tapetserade om, spelade in filmer och fotograferade kampanjer. Och däremellan bloggade jag som en galning!
Jag åkte dessutom runt och intervjuade andra kreatörer, gjorde hemma hos-reportage och delade med mig av allt i mina egna kanaler. Jag minns att jag lade väldigt mycket tid och energi på att nätverka, knyta kontakter och bygga broar inom min bransch. Jag var nyfiken på andra människor och deras skapande. Många av de relationer jag byggde då finns kvar än idag och har på olika sätt öppnat dörrar och skapat möjligheter, hela tio år senare. Det säger ändå något om värdet av att vara generös med både sin tid, sitt engagemang och sina kontakter.
Kika på filmen här nedan som jag gjorde tillsammans med Skanska Bostad. En tavelvägg och kulören blå var helt klart mitt signum 2016.
Någon som minns?
Fin vägg.
Barnen var ju fortfarande ganska små på den här tiden. Idag är mina killar 27, 20 och 16 år, vilket betyder att den lille killen med ballongen bara var sex år här. Men åh, gulle honom! Vart tog tiden vägen egentligen?
Och ser ni? Till och med glasen på bordet var blå. Det var verkligen en blå period i mitt liv.
FYI -Den blå perioden fick sitt slut 2019, då jag sålde mitt bolag till min dåvarande partner. Jag hade kommit till en punkt där jag behövde förändring, både i mitt liv och i mitt sätt att arbeta. Det var inget enkelt beslut och den tiden blev både omtumlande och känslosam. Men det var också en väldigt viktig milstolpe som banade väg för något nytt.
Ibland måste man ju våga lämna något man själv har byggt upp för att kunna utvecklas vidare även om man inte riktigt vet vad som väntar på andra sidan.
Och så hade vi ju katten Siv! Det här måste ha varit precis innan vår älskade Boris flyttade hem till oss. Åh, vilka minnen som väcks när jag bläddrar bland alla gamla bilder. Ett helt annat liv men ändå så välbekant.
Tänk om jag bara hade låtit trädgården vara som den var 2016.
Då hade jag ju sluppit stå här tio år senare med detta gigantiska trädgårdsmonster som nu ska tas om hand innan vi flyttar. Det ser ju riktigt mysigt ut med några få pallkragar fyllda med blommor, en stor gräsmatta och lite grus. Så enkelt och lättskött!
Men nej, jag skulle såklart gräva, plantera, bygga och förvandla varenda liten kvadratmeter. Nu står jag här med resultatet av tio års skaparlust.
Jag bakade tydligen en hel del på den här tiden också. Trädgårdens plommon blev en härlig kaka som barnen älskade. Andra tider nu kan jag säga! Idag ratar de hembakat och min egen kropp är inte riktigt lika bra med gluten och socker som när jag var 37 år.
Tänk så mycket som förändras på tio år. Men åh, vad mysigt det var med alla dessa fikastunder och små barn runt bordet. Längtar tillbaka!
Tapeten i hallen var riktigt fin, det tycker jag fortfarande! Och så hade jag min blekt blonda page som krävde regelbundna frisörbesök för att hålla de mörka utväxtrötterna. Dyrt underhåll! Ännu en sak jag förenklat med åren. Men visst är det roligt att se hur både stil och smak förändras samtidigt som vissa saker faktiskt håller än idag.
Vilken nostalgisk bild. Legobygge pågår!
Jag är så otroligt glad över att det var just under de här åren, när barnen var små, som jag arbetade mest hemifrån. Att jag fick finnas nära, fixa och ordna för att skapa en fin vardag för dem. Och att de samtidigt fick se mig bygga företag, vara kreativ och skapa mitt eget arbetsliv. De var ju själva med på ett hörn i allt detta. Mitt i vardagen, bland fotograferingar, bloggen och hemmafixet.
Men om det är något jag ångrar från den här tiden så är det att jag fotograferade mina barn och lät dem vara en del av bloggen. Det hade jag aldrig gjort idag med den kunskap och erfarenhet jag har nu. Jag förstod inte då vilka konsekvenser det kunde få för deras integritet och deras möjlighet att själva välja hur mycket de vill synas offentligt.
Numera vet ingen av er som följer mig hur mina barn ser ut. Ingen stannar dem på stan, känner igen dem eller börjar prata med dem om mig och mitt offentliga arbete. Det känns både tryggt och bra för oss alla.
Är det förresten någon av er som har hängt med mig ända sedan den här tiden? Jag började ju blogga redan 2008, alltså för hela 18 år sedan! Galet när jag tänker på det. Frågan är om jag kan gräva fram några återblickar från de allra första åren också? Det hade ju varit något. Undrar vad jag skulle tänka om den där 29-åriga Kristin och hennes tankar om livet…
I så fall hade jag nog plockat fram min stora fina kamera och förevigat denna vardagliga lyx ordentligt istället för att bara knäppa en snabb bild med telefonen. Ghaaaa….Den här morgonen började som vanligt med mina rutiner och en snabb scroll genom min feed. Oj, så många dahliaodlingar som fått gå i vila efter helgens frost. Jag har längtat lite efter just detta. Att få slå ihop boken, avsluta detta kapitel, städa upp i trädgården och lämna över nycklarna till de nya ägarna. Men samtidigt hade det ju varit fint att hinna plocka in både äpplen, svartkål och några sista dahlior innan frosten lägger sin kalla hand över alltihop.
Vi får se när dagen gryr och det inte längre är beckmörkt där ute. Får jag några dagar till med min trädgård eller går denna epok i graven just den 19 oktober 2026?
Idag har jag annars tänkt laga en riktigt god, varm frukost, fotografera och dela med mig här inne. Perfekt med lite goda tips på vad man kan stoppa i magen den här tiden på året. Jag ska fixa något med pumpa, ägg, yoghurt, äpplen, nötter och kanel som känns extra härligt just nu. Jag återkommer till detta!
Annars då? Jag fortsätter att njuta av vardagen och har bestämt mig för att inte pressa på alls den här veckan. Vanligt arbete, fix med nya huset, bastu och havsbad med en vän, en föreläsning och min pilates står på schemat. Lagom mycket av sådant jag gillar. Däremellan tänker jag ta tag i sådant som får mig att må riktigt bra och känna mig lite duktig. Fylla kyl och skafferi med god mat, bli av med källsorteringen, få lite ordning i tvättstugan, rensa garderoben och städa ur växthuset. Köra några lass till loppis och lägga ut lite kläder på Tradera. Väl optimistiskt?
Till helgen väntar en kul lunch med kollegor och inte mindre än två konserter i Göteborg. Så roligt! En fin blandning av vardag, arbete, träning, vänner och sådant som fyller på med energi. Vad ska ni hitta på?
Det finns något alldeles särskilt med svart och vitt, tycker jag. Så tidlöst, vackert och enkelt att bära. Två färger som alltid fungerar, oavsett säsong, och som jag aldrig tröttnar på.
Idag kl. 15.00 släpper vi vår nya mid-season-kollektion BLACK & WHITE och jag är så glad över att äntligen få visa er dessa plagg.
Här har vi låtit materialen, silhuetterna och de små genomtänkta detaljerna få ta plats. Inget krångligt eller överflödigt, utan snarare en hyllning till det enkla. För ibland är det ju precis där det allra vackraste finns.
Min tanke är att skapa plagg som får leva länge i garderoben. Sådana man sträcker sig efter om och om igen, som går att kombinera med det man redan äger och som känns lika fina år efter år.
Hoppas ni ska tycka lika mycket om kollektionen som vi gör! Den här västen är vändbar och så fin.
Jag är tillbaka i min vardag med familj, arbete och träning. Och jag känner en nästan obeskrivlig tacksamhet över att ha skapat mig ett liv och en vardag som jag verkligen älskar. Visst finns det problem, precis som hos oss alla. Livet pågår ju med allt vad det innebär. Men rutinerna här hemma skänker mig så mycket trygghet, tröst och glädje.
Det är fint att ha skapat en vardag man inte längtar bort ifrån.
Jag funderar mycket på mitt varför just nu. Kanske extra mycket eftersom jag medverkar i en serie som snart sänds på SVT och dessutom har fått förfrågningar om att föreläsa för ungdomar.
Jag har alltid varit ganska öppen med att jag hade det tufft under min ungdom och mina tidiga vuxenår. Jag tror verkligen på samtalet och på kraften i att dela med sig av sina erfarenheter. Att vi genom att berätta, lyssna och våga prata om det som är svårt kan bygga relationer, sprida kunskap och kanske till och med förebygga att andra hamnar i liknande situationer. Min historia har format mig på många sätt. En del erfarenheter hade jag såklart helst varit utan men de är en del av den jag är idag. Och jag tänker att om det jag har gått igenom kan hjälpa någon annan, ge tröst, skapa förståelse eller få en ung människa att känna sig mindre ensam så kanske det trots allt kan komma något värdefullt ur allt det svåra.
Det känns meningsfullt att kunna använda sina erfarenheter till något gott.
Det var för övrigt väldigt kul att hänga med Emily och Malin under några dagar i Frankrike. Vi spelade nämligen inte bara fransk musik i högtalarna, utan satt också och skrålade i bilen för full hals till göteborgaren Valter Nilsson. Hahaha! Kanske inte det mest självklara soundtracket till våra dagar i Languedoc.
Älskar verkligen Valters texter. Så träffsäkra, vardagliga och lite skaviga. Med både humor och vemod på samma gång.
”Hon skyllde allting på ADHD Jag löser allt med sprit när det går dåligt Men det går dåligt jämt nu för tiden Har riggat mina segel i Hinsholmskilen
Åh ja tänkte ja Skulle ta några dagar och dra För jag vet vägen till Danmark Rakt in i solen och sen rakt fram…”
Men så kom det sig att jag lyssnade på Moonica Mac på väg till gymmet i morse. Och när jag åkte hem satte jag på samma låt igen, den här gången för att verkligen lyssna och ta in budskapet. Det är Mikael Wiehe som ursprungligen skrev och framförde låten, men jag vill verkligen tipsa er om att lyssna på Moonicas version. Så otroligt fin – En sång till modet.
”Här är en sång till modet Hos dem som vågar se Som inte låter tysta sig Men säger som det är Till alla som bygger broar Till alla som släpper in Till dem som tror att människan Kan göra det hon vill
Här är en sång till alla Som vägrar att ge opp Till dem som kämpar vidare Fast livet är så hårt Till alla som vill längta Till nåt de aldrig sett Som inte låter kuva sig Men håller på sin rätt…”
Jag tycker om budskapet. En hyllning till de människor som vågar stå upp för det de tror på, säga ifrån när något är fel och visa solidaritet med andra. Jag tänker på det vardagliga modet. Ni vet, när man inte vänder bort blicken när något skaver. Att man bryr sig, vågar ta ställning och fortsätta tro på att förändring är möjlig även fast världen känns rätt mörk. Mod handlar ju inte heller om att vara orädd. Snarare tvärtom tänker jag. Att vara livrädd men ändå våga göra det man innerst inne vet är bra och rätt. Det är det modet vi behöver lite mer av.
Kan knappt fatta att detta bara var några dagar sedan. Har så många vackra bilder från våra dagar i Frankrike. Kanske ska jag ta en liten paus med dem här på bloggen och plocka fram dem när höstrusket viner om knutarna så vi tillsammans kan drömma oss bort lite?
Jag funderar på om jag ska köra ner till Frankrike själv någon vecka och lägga allt mitt fokus på att fixa nytt kakel och måla om köket. Det hade varit så himla härligt att få gå runt där och pyssla i lugn och ro.
Å andra sidan pågår ju en gigantisk renovering här hemma i Varberg och just nu behöver både alla pengar och all energi gå till den. Får dock djup ångest varenda gång jag kliver in på bygget och är övertygad om att jag ska gå i personlig konkurs, skilja mig och bli utbränd. Allt på samma gång. Fy satan.
Kan jag bara snälla få komma över den här puckeln med ett hus som saknar både tak, golv och väggar? Så att jag åtminstone kan börja ana att det faktiskt ska bli ett hem där någon gång. Just nu krävs det en ganska livlig fantasi för att se framför sig hur vi ska sitta där och mysa framför kakelugnen.
Igår gick mamma och jag en sväng genom bygget och hon började genast oja sig över vart vi ska ta vägen när de nya ägarna flyttar in i vårt nuvarande hus. Hon är helt övertygad om att det nya huset kommer vara långt ifrån färdigt, eller ens beboeligt, i februari. Jag håller med henne tyvärr.Fan vad jobbigt.
