Frankrike, Spridda tankar

Vardag, mod och Valter Nilsson

Jag är tillbaka i min vardag med familj, arbete och träning. Och jag känner en nästan obeskrivlig tacksamhet över att ha skapat mig ett liv och en vardag som jag verkligen älskar. Visst finns det problem, precis som hos oss alla. Livet pågår ju med allt vad det innebär. Men rutinerna här hemma skänker mig så mycket trygghet, tröst och glädje.

Det är fint att ha skapat en vardag man inte längtar bort ifrån.

Jag funderar mycket på mitt varför just nu. Kanske extra mycket eftersom jag medverkar i en serie som snart sänds på SVT och dessutom har fått förfrågningar om att föreläsa för ungdomar.

Jag har alltid varit ganska öppen med att jag hade det tufft under min ungdom och mina tidiga vuxenår. Jag tror verkligen på samtalet och på kraften i att dela med sig av sina erfarenheter. Att vi genom att berätta, lyssna och våga prata om det som är svårt kan bygga relationer, sprida kunskap och kanske till och med förebygga att andra hamnar i liknande situationer. Min historia har format mig på många sätt. En del erfarenheter hade jag såklart helst varit utan men de är en del av den jag är idag. Och jag tänker att om det jag har gått igenom kan hjälpa någon annan, ge tröst, skapa förståelse eller få en ung människa att känna sig mindre ensam så kanske det trots allt kan komma något värdefullt ur allt det svåra.

Det känns meningsfullt att kunna använda sina erfarenheter till något gott.

Det var för övrigt väldigt kul att hänga med Emily och Malin under några dagar i Frankrike. Vi spelade nämligen inte bara fransk musik i högtalarna, utan satt också och skrålade i bilen för full hals till göteborgaren Valter Nilsson. Hahaha! Kanske inte det mest självklara soundtracket till våra dagar i Languedoc.

Älskar verkligen Valters texter. Så träffsäkra, vardagliga och lite skaviga. Med både humor och vemod på samma gång.

”Hon skyllde allting på ADHD
Jag löser allt med sprit när det går dåligt
Men det går dåligt jämt nu för tiden
Har riggat mina segel i Hinsholmskilen

Åh ja tänkte ja
Skulle ta några dagar och dra
För jag vet vägen till Danmark
Rakt in i solen och sen rakt fram…”

Men så kom det sig att jag lyssnade på Moonica Mac på väg till gymmet i morse. Och när jag åkte hem satte jag på samma låt igen, den här gången för att verkligen lyssna och ta in budskapet. Det är Mikael Wiehe som ursprungligen skrev och framförde låten, men jag vill verkligen tipsa er om att lyssna på Moonicas version. Så otroligt fin – En sång till modet.

”Här är en sång till modet
Hos dem som vågar se
Som inte låter tysta sig
Men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dem som tror att människan
Kan göra det hon vill

Här är en sång till alla
Som vägrar att ge opp
Till dem som kämpar vidare
Fast livet är så hårt
Till alla som vill längta
Till nåt de aldrig sett
Som inte låter kuva sig
Men håller på sin rätt…”

Jag tycker om budskapet. En hyllning till de människor som vågar stå upp för det de tror på, säga ifrån när något är fel och visa solidaritet med andra. Jag tänker på det vardagliga modet. Ni vet, när man inte vänder bort blicken när något skaver. Att man bryr sig, vågar ta ställning och fortsätta tro på att förändring är möjlig även fast världen känns rätt mörk. Mod handlar ju inte heller om att vara orädd. Snarare tvärtom tänker jag. Att vara livrädd men ändå våga göra det man innerst inne vet är bra och rätt. Det är det modet vi behöver lite mer av.

Kan knappt fatta att detta bara var några dagar sedan. Har så många vackra bilder från våra dagar i Frankrike. Kanske ska jag ta en liten paus med dem här på bloggen  och plocka fram dem när höstrusket viner om knutarna så vi tillsammans kan drömma oss bort lite?

Jag funderar på om jag ska köra ner till Frankrike själv någon vecka och lägga allt mitt fokus på att fixa nytt kakel och måla om köket. Det hade varit så himla härligt att få gå runt där och pyssla i lugn och ro.

Å andra sidan pågår ju en gigantisk renovering här hemma i Varberg och just nu behöver både alla pengar och all energi gå till den. Får dock djup ångest varenda gång jag kliver in på bygget och är övertygad om att jag ska gå i personlig konkurs, skilja mig och bli utbränd. Allt på samma gång. Fy satan.
Kan jag bara snälla få komma över den här puckeln med ett hus som saknar både tak, golv och väggar? Så att jag åtminstone kan börja ana att det faktiskt ska bli ett hem där någon gång. Just nu krävs det en ganska livlig fantasi för att se framför sig hur vi ska sitta där och mysa framför kakelugnen.

Igår gick mamma och jag en sväng genom bygget och hon började genast oja sig över vart vi ska ta vägen när de nya ägarna flyttar in i vårt nuvarande hus. Hon är helt övertygad om att det nya huset kommer vara långt ifrån färdigt, eller ens beboeligt, i februari. Jag håller med henne tyvärr.Fan vad jobbigt.

Kram på er och fin helg!

Entreprenörskap, K. LAGERQVIST, Vardag

Mustasch, hängande ögonlock & social överstimulans

Idag var det inte roligt att vara min kollega. Inte särskilt kul att vara jag heller, ska jag verkligen säga…

Kom hem sent igår efter 24 timmars bilfärd och kastades rakt in i en deadline och en kollektionsfotografering. Prick allt planerat av mig själv så det finns absolut ingen annan att skylla på. Men min hjärna protesterade högljutt. Energin var på den lägsta nivån jag upplevt på länge. Sist jag mådde så här var när jag ansvarade för huvudutställningen på Formex. Och då hade jag ju inte ens fått mina östrogenplåster än…

Det är något som händer med mig när jag maxar den sociala stimulansen under flera dagar i sträck. Hur roligt jag än har det så kommer det liksom en nota efteråt. Jag behöver helst planera in  total isolering för att hitta tillbaka till min normala energinivå. Det vet jag ju. Ändå lyckas jag göra så här ibland.

Och nu stod alltså kampanjfotografering på agendan.
”Oj, oj, oj… hur ska vi få upp din energi?” sa min kollega och räckte fram en kopp kaffe.

Kändes som om hela världen rasat samman. Håret var platt och fett, jag hade en mörk mustasch på överläppen, solfläckar på kinderna, hängande ögonlock och ringar under ögonen. Allt var fel. Det enda jag ville var att krypa ner under ett täcke och glo på Boyfriends. Men nej, nu skulle jag leka fotomodell istället.

På något märkligt sätt lyckades vi ändå få ihop bilderna, svara leverantören om olika prover, springa runt på stranden med drönaren och bära in all nyinköpt vintage i butiken. Hur det gick till vet jag knappt. Nu är klockan 19.57 och jag ska ta några tunga steg uppför trappan, borsta tänderna och krypa ner i min säng. Imorgon får jag en ny chans att skapa en bättre dag och då ska jag redigera klart alla bilder och visa er.

 

Frankrike

Bila ner genom Europa – är det krångligt?

Godmorgon,
Jag sitter i en hotellsäng i Tyskland och samlar ihop mig. Inser att jag behöver åka på Silent retreat efter dessa dagar då jag pratat och lyssnat nonstop från 05.15 om mornarna till då huvudet når kudden igen… vojne vojne. Så otroligt trevligt, roligt, härligt och bra såklart men min hjärna funkar inte toppen över att vara så social. hahaha!

Är det någon som känner igen sig?

Men snälla. Detta har varit en dröm. Åka iväg med kollegor för massa mys blandat med skratt och skapande. Vintage, mat, sol, ostron….
Har så mycket bilder jag vill visa er.

Malin lagar pasta och kokar kronärtskocka i soligt kök. Mysigt!

Hon var för övrigt helt ny på det här med att bila genom Europa och blev förvånad över hur smidigt det faktiskt var. Hon hade föreställt sig att man behövde planera mer, boka hotell i förväg, passa färjetider till färjan och ha hela resan uppstyrd från början till slut.
Men nej då! Vi löser det mesta längs vägen och kör helt enkelt så långt vi orkar. Det behöver inte vara krångligare än så. Boka hotell när ni inte pallat köra längre.

Mitt bästa tips är däremot att packa med ordentligt med mat i bilen så man slipper stanna och köpa en massa konstigheter längs vägen. Det mår varken plånboken eller magen särskilt bra av.

Nu står Malin i duschen och vi ska strax hoppa in i bilen för dagens biltur. Tio till elva timmar hem tror jag. Snor alltid med mig kokta ägg och banan från hotellfrukosten.

(reklam) Förresten. Både blusen som Malin har på sig i detta inlägg och min skjorta släpps på söndag. Ja, även den vita skjortan och de svarta brallorna. Alla svarta släpp brukar göra succé så häng på låset. kram och fin dag.

Frankrike

Våra franska dagar – vintagemarknad, ostron och sol

God morgon! Jag är nere i mitt franska hem tillsammans med dessa fina och vi har det så himla bra! Fullspäckade dagar med utflykter, middagar, promenader, långa luncher, ändlösa samtal och massor av skratt. Precis det jag älskar!

Idag står vintagemarknad på agendan och jag slog upp ögonen redan klockan fem. Inte med flit dock. Hade ställt klockan på sex men jag är ju så hopplöst dålig på att sova. Speciellt om jag druckit vin dagen innan. Och detta trots att vi kröp ner i sängarna redan vid 21-tiden igår. Ja, kämpigt minst sagt. Hahaha!
Verkligen inte ett dugg synd om mig, men nu får jag nog doppa hela huvudet i en hink med isvatten så att mitt svullna morgonansikte får en någorlunda pigg start på dagen.

Sedan är jag redo för vintageskatter och äventyr!

Jag tar dem runt på mina favoritställen här i Languedoc. Givetvis.

Languedoc är ju känt för sina ostronodlingar, framför allt här kring Étang de Thau, den stora saltvattenslagunen mellan Sète och Marseillan. Här har man odlat ostron i generationer och det speciella vattnet där Medelhavets saltvatten möter sötvatten från land ger ostronen deras speciella smak. Ostronen odlas på rep som hänger ner från stora odlingsställningar i lagunen. Och längs vattnet ligger små ostronodlingar och enkla restauranger där man kan njuta av färska ostron med krispigt lokalt vitt vin.

För mig är det här något av det bästa med Languedoc. Att sitta precis vid vattnet, äta ostron och blicka ut över odlingarna.

Mums! Kreativ servering med dessa ostron. Mangon var otrolig!

Igår var vi på matmarknaden givetvis. I Pezenas har de en stor marknad varje lördag och det är perfekt att handla frukt, grönsaker, ost och pasta för att ta med sig hem till middagen.

Ja, ni ser vad vi fick med oss!

Jag har med mig mina linneplagg inför nästa släpp och igår hann jag fota mig i en outfit. Gav Emily kaneran och ska redigera bilderna sedan för att visa.
Älskar dessa  svarta vida byxor ihop med enkel och klassisk linneskjorta. Bra kombination!

För gullig! En dröm att resa med dessa två stjärnor och det är så fint att lära känna varandra mer på djupet.

Här är kyligt på morgonen och varmt om dagarna. Man får ta på sig lager på lager och ha koftan i väskan. jag tänker mig lång kjol, ballerina, linne och kofta idag. Och en riktigt stor kasse att fylla vintage i. Så pepp! Ska kolla efter ett runt litet entrébord till nya huset.

Nä. Denna dessert får avsluta detta blogginlägg. Jag måste svepa en kaffekopp till, kicka igång mig själv och hoppa in i duschen.

resor, Spridda tankar

Reser vi som gäster eller kunder?

För några veckor sedan var jag i Brygge på jobb och nu ska jag ta mig ner till södra Frankrike. Denna gång kör jag och vi har funnit en liten by i Tyskland vi ska övernatta i.

Längtar som tusan efter några franska dagar.
Jag tar mig alltid in i gamla kyrkor och kloster då jag reser. Det är de vackraste platserna om du frågar mig. Så mycket att titta på, ett lugn som råder och i den sakrala miljön sänker sig lugnet i bröstet. Jag brukar skänka en peng och tända ett litet ljus, tänka på anhöriga jag önska att de ska må bra och få tröst.

Jag läste en intressant text av Sara Rönne som jag funderat på i några dagar. Hon problematiserar hur ordet destination har letat sig ut från besöksnäringens språk och in i vårt eget  och vad som händer med vår blick på en plats när en stad, by eller ö börjar beskrivas som något vi ska konsumera.

Hennes resonemang fick mig att börja fundera på mitt eget sätt att resa. Och också på hur jag berättar.

När jag tänker tillbaka på mina dagar i Brygge så funderar jag lite över detta nu. Det var fantastiskt på så många sätt men samtidigt märktes det tydligt hur mycket av staden som anpassats efter oss turister. Jag smög gärna ut i arla morgonstund för att få uppleva de vackra gränderna och kanalerna innan köerna ringlade långa och turisterna fyllde gatorna. Det var då jag tyckte allra mest om staden och jag kan tänka mig att många av dem som faktiskt bor här håller med…
Som i min egna hemstad i juli. Jag lämnar knappt mitt hem denna månad och tar morgondoppet vid 06 i havet…

Turismen är såklart otroligt viktig för många platsers ekonomi. Men det behöver ju finnas en balans där vardagen som faktiskt pågår får fortsätta ta plats och vi som kommer på besök anpassar oss lite mer efter den. Vi kanske behöver resa lite mindre som kunder och lite mer som gäster.
Läs hela Saras text här>>

Egen reflektion. Vi reser mer, recenserar mer, betygsätter hotell, restauranger, stränder och hela städer. Vi förväntar oss öppettider, service, tillgänglighet, Instagramvänliga miljöer och valuta för pengarna. Samtidigt vill vi gärna uppleva det ”autentiska”. Där finns en stor motsättning. Vi söker det lokala livet samtidigt som vår egen närvaro verkligen förändrar det.
Kanske därför jag får skäll av vissa varbergare då jag tipsar om mina badplatser.

Från det ena till det andra. Här kommer just ett sådant tips…
Adornesdomein & Jeruzalemkapel var en av de där lite mer undangömda pärlorna i Brygge som jag verkligen tyckte om. Adornesdomein är en historisk egendom från 1400-talet som har tillhört familjen Adornes i generationer. Otroligt nog förvaltas egendomen fortfarande av samma familj som idag är av den 17:e generationen.

Det allra mest speciella är Jeruzalemkapel som är familjens egen kyrka. Det första kapellet invigdes 1429 och fick senare sitt speciella utseende inspirerat av Heliga gravens kyrka i Jerusalem efter familjens resor till det heliga landet. Här finns fortfarande målningar, reliker, krypta och Anselm Adornes och hans hustru Margaretas gravmonument. Det var verkligen häftigt att uppleva detta på plats och vi var dessutom helt själva, inte en enda turist i sikte.
Anselm själv mördades faktiskt i Skottland och hans kropp begravdes där läste jag. Men hans hjärta fördes tillbaka till Brygge sägs det. Vilken historia!

En liten tur i kvarteren. Adornesdomein ligger i Sint-Annakvarteren, Brygges gamla arbetarkvarter och en betydligt lugnare del av staden. Här finns smala kullerstensgator, små gamla arbetar- och hantverkarhus och betydligt färre turister än kring de stora torgen. Mitt bland allt detta ligger den märkliga och vackra Jeruzalemkapel nästan lite undangömd från resten av staden. Jag tänker lite på tidigare reflektion om plats kontra destination. Här kommer man lite närmare Brygge som stad och inte bara som turistmål.

Och jag inser såklart ironin i att jag själv är en av turisterna jag försöker komma undan från. Jag vill också resa, upptäcka vackra platser, äta på restauranger och fotografera de där kullerstensgränderna. Samtidigt vet jag precis hur det känns från andra hållet eftersom jag bor i en stad som fullkomligt exploderar av besökare varje juli.

Hur känner ni kring detta? Tänker ni på er själva som gäster när ni reser och märker ni skillnad på platser där turismen fått ta väldigt stor plats?