I början av sommaren tipsade kreatören Sofia Wood om den här desserten och det är faktiskt i princip det enda jag har serverat sedan dess. Om det överhuvudtaget åker fram någon dessert här hemma…
Det är lite märkligt, men nästan hela min familj tackar alltid nej till både desserter och bakverk så det blir väldigt sällan något sött efter maten. Den enda som alltid tackar ja är min äldsta och han bor ju inte hemma längre.
Jag får alltså tjata och truga lite. ”Men kom igen, jag har ju fixat något gott som ni kommer älska!”
Och den här gången hade jag rätt. Jag lät saftiga dadlar brynas i riktigt gott smör tills de blev varma, lite krispiga på ytan och alldeles karamelliga. Lite flingsalt över det och sedan fram med den lyxigaste vaniljglassen.
Så enkelt och så löjligt gott.
Alltså, lätt som en plätt och bland det godaste man kan äta om du frågar mig.
Testa detta och låt mig sedan veta vad du tyckte. Perfekt för att sätta lite guldkant på måndagen när vardagen precis dragit igång efter semestern. Eller just det, är ju tisdag idag!
Här har alla dragit iväg till skola och jobb och jag sitter med datorn i soffan. Bredvid mig sitter Boris och glor på mig eftersom han anser att det är hög tid för en lång promenad. Så jag tänker gå honom till mötes och ta vägen längs strandpromenaden. Sedan jobba ikapp en del, fixa lite i trädgården, krypa in i bastun en stund och sedan laga en god middag till familjen.
Just idag släpps Carina Bergfeldts nya programserie ”Alla mina bokstäver” på SVT Play, där hon tar med oss genom sin ADHD-utredning.
Det ska bli otroligt spännande att titta och ta del av både hennes och andra kvinnors erfarenheter. Jag har själv många gånger funderat på om jag också har ADHD. Det finns diagnoser bland mina anhöriga och jag känner igen mig i väldigt mycket. Min hjärna är på något sätt både min största superkraft och min ständiga fiende jämnt fördelat skulle jag beskriva det som.
Den har försatt mig i både otroligt jobbiga och ibland farliga situationer. Men den har också gett mig ett enormt driv, en stor nyfikenhet och en äventyrslust som format hela mitt liv och tagit mig till platser och situationer jag kanske aldrig annars hade hamnat på.
Jag har aldrig gjort någon utredning. Länge har jag tänkt att eftersom jag ändå inte varit intresserad av medicinering så spelar det kanske ingen större roll för mig om jag har en diagnos på papper eller inte. Däremot har jag gått föräldrautbildningar och läst hyllmeter om ämnet genom åren, så jag har samlat på mig både kunskap och erfarenheter och hittat verktyg som fungerar för mig.
Fysisk aktivitet, bra mat, ordentligt med sömn och framför allt att hålla nere stress gör stor skillnad. Bastu, natur, kalla bad. Och omge mig bland människor som lirar bra med min personlighet.
Annars är det lätt att jag jobbar som en galning i två veckor, har hybris och är helt ostoppbar med massa energi för att sedan behöva ligga i fosterställning med självhat i tre dagar efteråt.
Balansen alltså. Ett livslångt projekt. Phu.
Carina skriver på sin Instagram idag: Vid 45 års ålder trodde jag nog att jag hade förstått det mesta om mig själv.
En del av mig hade koll på läget, ledde en talkshow och var framgångsrik. En del av mig var fullständigt kaos och det kändes som om jag gick sönder inifrån.
En uppväxt med våld och destruktivitet, PTSD, dålig självkänsla och mitt i allt det en stridslystenhet utan dess like. Allt detta hade format mig.
Men vissa saker gick fortfarande inte ihop. Varför föräldraskapet kändes så övermäktigt. Varför garderober och köksbord exploderade runt mig på några timmar. Varför jag ständigt glömde att betala räkningar. Varför avståndet mellan impuls och handling så ofta var obefintligt. Begäret efter adrenalin. Kicksökandet.
Mitt i det gjorde min vän och makeupartist Jessica Wahlgren Norman en adhd-utredning, och berättade saker om sig själv som jag tyckte var skrämmande bekanta. Men inte skulle jag väl ha missat adhd i 45 år?
Jag bestämde mig för att göra en utredning, och frågade en chef om SVT ville dokumentera den. Jag tänkte väl inte riktigt efter där, kan man säga. Agerade impulsivt, som så många gånger förr. Det blev en spännande, sorglig och sårbar resa där jag längs vägen möter kvinnor som alla delar en diagnos.
Idag finns vår berättelse ute på SVT Play. Alla tre avsnitten av ”Alla mina bokstäver” finns att kolla på nu – eller så kan du vänta och titta ikväll kl 19.00 på SVT Play tillsammans med mig och några av de fina kvinnorna som ni möter i programmet.
Jag hoppas så att ni vill se. Det är inte alltid lätt att vara människa.
Jag ska kolla. Ska du?
Känner igen mig så mycket i hennes beskrivning.
Jag har alldeles för få dagar här och jag grämer ihjäl mig att jag inte planerat in fler semesterdagar efter högsäsongen. Klantigt!
Har njutit skiten ur dagarna och bara latat oss. Hade med mig lite nyheter från kommande kollektion som jag egentligen behöver fota och visa upp men phu vad osugen jag är.
Vill bara ligga med min bok vid poolkanten.
Här är det bra fint nu. Lite för varmt att stanna i trädgården om dagarna även om vi har pool att svalka oss i, man behöver dra till hav eller flodbad alternativt vara inne i svalt hus när det är 40 grader varmt om dagarna. Faktum är att min vän sa att hon kommer nog skippa vara här under högsommaren för det är på tok för varmt och man orkar inte göra någonting. Mars, maj, juni, september och oktober är dock magiska här i Languedoc.
Jag får en hel del frågor om att resa hit, följare vill ha tips kring restauranger, badstränder, utflykter, boenden och vingårdar. Jag tycker det är svårt att hinna med individuell guidning i hur man tillbringar sin semester här eller i Varberg. Jag sparar dock så mycket jag kan i höjdpunkter, det fins kategorier här på bloggen och det finns såklart en hel del inlägg om man orkar scrolla eller googla.
Jag kan till exempel få ett dm som lyder:
”På väg till Varberg – lista dina bästa tips. Vad ska vi göra, äta och bo?”
Detta är sjukt vanligt och frågan kan till och med komma från människor som ej följer mig. Mitt jobb är såklart att ha en dialog med följare och jag uppmuntrar till det.
Men det finns något rätt gränslöst i att tro att en influencer är en 24-7 personlig turistbyrå i dm på grund av att hon arbetar med inspiration kring resor till destinationer. Eller jag vet inte.. ?
Tänker jag fel här? Jag blir som mest provocerad av detta när jag själv är stressad och inte har tid för detta såklart. Hur svårt kan det vara att kolla mina tips i mina kanalar – det är liksom bara en googling bort oftast…
Ofta googlar jag mig själv och bara klistrar in länken eller ger länk till inlägget som har mina färgkoder, tips om saker de ber om eller annat. Äsch. Vilket sjukt i-lands problem, jag hör ju själv. Men folk är fan lata alltså. Inte så trevliga heller. Jag hade nog börjat med ett ”hej, jag gillar dig” och kanske tackat på förhand eller nåt…varit lite artig och trevlig om jag ber om en tjänst…Eller?
Men det digitala klimatet är dock helt bananas just nu. Såg ett inlägg David Beckham la ut där hans fru gick in på en restaurang på Portofino. Han skrev något romantiskt om henne och han är väl för go och hon var ju snygg som satan såklart. Men kommentarerna…. 2000 kommentarer om hur ”unflattering her dress was”. WTF!
Vad är det för fel på folk?!
Vad går genom människors huvud när man tar sig rätten att skriva att man tycker någon har ful klänning. Är fet. Är gammal. Är för smal. Är ointressant. Sluta bara. Lägg bort skärmen nu.
Sluta leta fel hos andra människor och gå ut och lev det bästa liv ni själva kan skapa med det ni har. Åk till havet och ta en simtur. Gå ut i skogen och krama ett träd.
Ok, nu spårade ju det här inlägget ut totalt. Jag skulle bara dela några fina bilder från mitt hus i Frankrike innan jag ska leta reda på en restaurang som har öppet i Pezenas en söndag.
Detta är mitt happy place. Morgonen här med min kaffekopp är helig. Då har jag druckit citronvatten, tagit ett dopp och gjort lymfrörelser innan och så kryper jag sedan ner här. Guld!
Hoppas ni haft en fin helg. Kram till er och tack för reflektioner kring betalda texter i tidigare inlägg. Tack speciellt till Sara Rönnö, måste bli kompis på riktigt med henne (Dig!) – IRL.
Tror jag blir riktigt jävla smart då om jag har sådan klokskap vid min sida. Heja smarta, drivna, äventyrliga och kloka tjejer. Hennes blogg finner ni här >>
Hej. Jag kom ner till Languedoc strax innan solförmörkelsen denna onsdag. Sedan dess har jag bara sovit, ätit, badat och läst bok. Just nu Systrar. Den är fantastisk.
Idag var min vän och jag lite mer aktiva och hade bokat kajaker. Passade också på att stanna för hopp från klippor vid flodbad. Nu är jag helt slut och funderar över hur jag ska orka byfesten ikväll. Borgmästaren ska bjuda på musslor och det kommer bli dans. Klart man vill vara med men har varit mätt och trött de senaste 48 timmarna så hade varit skönt att bara krypa ner i sängen med en bok.
Men det blir det inget av! Jag ska ta mig i kragen och ha en riktigt rolig afton i vår fina lilla by.
Igår åt jag fyllda paprikor i rostad tomatsås. Fyllningen var en kall röra av torsk. Spännande kombination.
Jag älskar att komma hit för allt är så oängsligt. Både människorna och allt runt omkring. Mitt hem är det mest oängsliga. Haha!
En röra av allt på en hylla från IKEA, sladdar, konst och en massa goda råvaror och. Love it!
Fråga mig inte hur jag tänkte när jag hängde upp allt det här på väggen och ställde Jesus x2 på hyllan. Det bara blev så.
Min fina kompis Anna är med och hon är så sjukt äventyrlig. Hon vill bara surfa, hoppa från klippor, dansa eller typ göra galna saker som ger massa energi. Det är förbannat kul att leva livet vid sidan av henne.
Vad händer här på bloggen då? Har jag några planer för den nu efter semestern eller kommer jag fortsätta blogga med vänsterhanden, a la minute och med mobilfoton?
Sorry för detta men jag har också förstått att många uppskattar den här sortens inlägg som bara blir helt spontana och ogenomtänkta.
Men så ska det inte vara dagligen. Det köper i alla fall inte jag… Har funderat på Substack. Nej nu ljög jag. Det har jag inte men jag har noterat att många kollegor gått över till formatet. Vad tycker ni om det?
Jag personligen prenumererar på Underbaraclaras blogg och podd, podme, alla olika tjänster för streaming av serier, DN, VSCO, Spotify och några fler appar jag jobbar i och vet inte riktigt om jag är beredd att betala för de bloggare jag följer sporadiskt varje vecka. Skulle ni betala 50-80kr per månad för mig? Jag är osäker.
Tror det bästa för mig är att nå fler och inte ta betalt för då har jag också möjlighet att berätta för många om mitt företag och mina kollektioner och det är ju det som genererar mest intäkter för mitt bolag.
Jag är så intresserad av att veta hur ni ser på detta?
Nu när jag ändå har er uppmärksamhet. Ge mig lite bloggförslag så ska jag börja skriva lite proffsiga inlägg med dessa ämnen som grund. Tack på förhand kära ni. Nu ska jag jag svalka mig i poolen och ladda om för byfest. Kram och fin helg till er.
Jag har haft så många samtal med kvinnor i min egen ålder som går igenom förklimakteriet eller klimakteriet och plötsligt inte längre känner igen sin kropp. För mig har det tagit några år att förstå vad som händer. Att acceptera, förändra och försöka leva så bra jag bara kan med den kropp och det liv jag har.
Jag började träna CrossFit när jag var 43 och jag tackar min lyckliga stjärna för det. Aldrig tidigare hade jag känt någon direkt träningsglädje och inte heller någon gemenskap kring träning. Jag har alltid känt mig klumpig, otränad, obekväm och lat och helt enkelt sett träning som något jävligt jobbigt.
Visst har jag vandrat mycket, surfat, åkt skidor och gjort en massa aktiva saker genom livet, men aldrig tränat regelbundet på ett sätt som faktiskt byggde upp och stärkte min kropp.
Men i alla fall. Min kompis Anna drog med mig efter att hon sett ett erbjudande på vårt lokala CrossFit-gym. Det började med några PT-timmar och slutade med att jag tränade tre-fyra gånger i veckan. Så kul! Redan efter ett halvår kände jag en enorm skillnad. Jag var starkare, piggare och mycket gladare. Jag fick dessutom med mig min man som också fastnade för träningsformen och den fantastiska gemenskapen i boxen.
Efter ett par år var jag SÅ stark! Klarade till och med en pull-up. Bara en ren, haha, men några chin-ups kunde jag göra på raken. Var så stolt! I februari -25 fick jag dessutom stöttning i min livssituation av HRT, i mitt fall östrogenplåster, och mina depressiva stunder blev färre och färre.
Men, samma höst tog jag emot en wallball på fel sätt och skadade ryggen. Sedan dess har det varit en lång period av sjukgymnastik, kiropraktor och två MR-undersökningar. Det visade sig att jag har artros i ländryggen och dessutom hade skadat ett ligament. När jag försökte komma tillbaka till CrossFit blev ryggen bara sämre av den explosiva och ganska tunga träningen. Så årsskiftet testade jag Reformer Pilates. Och vilken grej!
Reformer Pilates görs på en särskild maskin med en rörlig plattform, fjädrar och remmar som skapar motstånd. Träningen är skonsam men effektiv och fokuserar mycket på styrka, stabilitet, rörlighet, balans och kroppskontroll. Framför allt får core och alla de där små stabiliserande musklerna jobba ordentligt.
Parallellt med detta har jag börjat GÅ överallt. Jag tar i princip aldrig bilen längre utan planerar bara min tid lite bättre. Det blir runt 12 000 steg om dagen, ibland mindre & ibland mer.
De senaste månaderna har jag också börjat testa lite olika pass på gymmet. Ett heter Lifting Club, där vi lyfter tungt tillsammans utan en massa pulshöjande övningar. Jag går också på Tabata ungefär en gång i veckan. Det är kul!
Jag har vänner som försöker dra in mig i Hyrox som finns på samma gym, men jag känner att jag behöver vara lite försiktig med den typen av träning just nu. När jag tränar väldigt högintensivt och pressar kroppen till max upplever jag att jag blir svullen och håller mer vätska. Hård träning innebär ju också en tillfällig stress- och inflammationsrespons i kroppen, och just nu verkar jag helt enkelt må bättre av träning där jag får bygga styrka utan att maxa systemet varje gång.
Har ni upplevt något liknande?
Så här ser i alla fall mina träningsrutiner ut just nu. Och det bästa är att jag inte haft några problem alls att hålla i dem under sommaren. Värre är det när jag reser bort, för jag tycker det är så trist att träna ensam. Jag verkar behöva gemenskapen och någon som berättar för mig vad jag ska göra. Annars ledsnar jag och går därifrån, haha.
När det kommer till hälsa och välmående tror jag mer och mer på att se kroppen ur ett holistiskt perspektiv. Inte straffa och pressa. Mer njuta, älska och ta hand om. Sömn, natur, god mat, skratt, relationer och mindre stress är minst lika viktiga delar som själva träningen. Ibland kanske det bästa du kan göra för kroppen faktiskt är att ligga i soffan och kolla på en serie. Lugna nervsystemet och bara slappa. Boka en massage. Ta en promenad. Eller boka av något du egentligen inte har lust med.
Men med det sagt, att skapa bra träningsrutiner kräver också lite pannben och disciplin. För mig kom det njutiga med träningen först när den blivit en självklar del av livet. När jag började längta efter att gå till gymmet istället för att leta anledningar att slippa.
Och det är aldrig för sent. Jag var en bra bit över 40 när jag till slut knäckte koden.
Har tyvärr noll foton från gymmet då jag är upptagen med annat där men här får ni tre spegelselfies som kan porträttera vardagen med träning ganska bra. Ibland är det högt tempo och fullt hus. Ibland har man hybris och stark core. Och ibland är man bara seg och depp men tar sig dit ändå.
