En parallell värld

Hej där. Hälsning direkt från soffan med mössa på eftersom det är så trist att tvätta håret. Här kommer ett transperent inlägg med en tillbakablick i livet.

Jag lyssnade på Billgren & Woods podd där de pratade om moderskapet. Om hur flödena fylls av det perfekta mammalivet, ammande mammor och gulliga ungar. Visar det en skev bild av verkligheten?
Väldigt bra podd för övrigt med kloka reflektioner.

Det är en lite fiktiv värld för mig – allt det där härliga och vackra är i och för sig ingen lögn bara för att man inte visar upp kräksjukan, Kalle Anka-tröjan, konflikterna och kaoset som alla familjer har. Så gör ju jag också.
Jag ser det snarare som att en kreatör funnit sitt forum där hon kan vara visuellt kreativ med form och färg och gräver där hon står, mitt i hemmalivet med barn. Och tusan, det vet vi väl alla att man vill skapa lite guldkant på den vardagen.
Fel blir det dock i hjärnan då det blir en norm och man börjar jämföra sig med den här bilden av hur det är att vara mamma.

Jag tycker det är så himla vackert och fint dock.
Men nu tänker jag krydda den här onsdagen med lite motvikt till just den bilden av mammalivet.

Jag känner en stor sorg och skam över hur moderskapet har varit för mig stundtals. Låt mig ge dig en inblick i hur mitt första år som mamma var.
En annan dag ska jag berätta för er hur om hur livet som tonårsmamma också kan se ut.

Jag blev gravid när jag var 19 år med min första son. Jag hade då levt i en relation där jag regelbundet blev fysiskt och psykiskt misshandlad sedan 16 års ålder och var vid detta laget väldigt isolerad från familj och vänner. Jag var ensam och kände mig smärtsamt oälskad och övergiven. Jag var också väldigt förvirrad och traumatiserad.

När jag kissade på den där stickan så vände livet – jag tänkte att om jag bara blir mamma så löser allt sig.
Jag blir inte ensam längre – ett barn älskar alltid sin mamma. Kanske det mest egoistiska beslut jag tagit.

Att föda ett barn rakt in i ett liv där jag inte ens kunde skydda mig själv – hur skulle jag då kunna skydda ett barn.
I maj 1999 födde jag min första son. Han föddes med navelsträngen virad runt halsen och med bakterier i lungorna. Så efter bara något dygn blev han väldigt sjuk och fick förflyttas till neonetala avdelningen och fick intravenöst antibiotika via en sond fastsatt i skalpen. Jag blev kvar på avdelningen för nyförlösta mammor och de kallade på mig då jag skulle amma. Väldigt konstig situation känner jag nu i efterhand – varför fick jag inte vara med mitt barn? Varför fick jag inget rum på samma avdelning?
Pappan kom och hälsade på en gång under denna tid & jag tror vi stannade på sjukhuset i 2 veckor innan vi skrevs ut och fick därefter gå på täta kontroller på sjukhuset.

När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att inget i relationen var förändrat bara för att jag hade ett barn på min arm. Det var snarare ännu svårare för mig att parera det minfält jag levde i då jag behövde anpassa mig efter barnets behov – sömn, närvaro och amning. Jag sov väldigt lite detta år men jag fann ändå en väldigt stor tröst i att vara mamma, jag kände mig betydelsefull.

Under den här tiden så blev det väldigt viktigt för mig att skapa vackert runt om. Jag skapade miljöer, små projekt och jag drömde mig bort. Jag är verkligen världens bästa dagdrömmare och det har många gånger varit min räddning.

När min son var 14 månader insåg jag att om vi stannar här så kommer vi nog inte överleva. & jag hade förmodligen aldrig haft modet att lämna om det inte var för mitt barn. Jag behövde skydda honom från att växa upp i den här miljön. Och på ett sätt blev ju då moderskapet min räddning.

Vi flyttade in i ett skyddat kvinnoboende på andra sidan Sverige och sedan rakt in i famnen på familjerätten och socialtjänsten. De gjorde definitivt inte livet lättare för mig och det är delvis därför jag engagerar mig i frågor kring att skydda kvinnor och barn nu som vuxen.
Direkt från Unizons mailutskick:

Barn tvingas gång på gång till umgänge med dokumenterat våldsamma pappor tvärt emot barnets uttryckliga vilja och mot all kunskap som idag finns om att barn inte kan läka från våld så länge våldet pågår. Fungerande familjefridsteam slås sönder med argumentation att socialtjänsten ska spara pengar. Mångåriga samarbeten försvinner och inga nya tillkommer. Pressade socialsekreterare ser våldet men kan inte besluta om det skydd och stöd som behövs.

Egentligen har inte inlägget något med hur moderskapet visas upp i sociala medier – eller så har det. Jag ville bara ge en motvikt och visa en parallell värld till allt.
Jag älskar alla mina barn gränslöst och vill skydda dem från allt ont.  Men moderskapet kan vara det mest smärtsamma som finns. Du kan inte värja dig mot den skuld och skam det ger då du inte kan skydda ditt barn ifrån sjukdomar, våld, psykisk ohälsa, utanförskap, destruktivt umgänge, droger och mycket mer.
Det finns där, rakt framför näsan på varje unge – i alla städer, i alla skolor och vid varje skärm. & även i många hemmiljöer.

Kom ihåg – Alla mammor gör så gott de kan utefter sin egna förmåga. Ibland är omständigheterna i livet upp och ner – det enda rådet jag kan ge är att våga prata med andra. Bryt stigman och bredda kunskap.
Slutligen, sociala medier är en liten skärva av livet så ta det inte på för stort allvar –  sluta jämföra dig.

 

Hemma hos Mokkasin

Sitter i en hotellsäng och redigerar  bilder – barnen sover och jag hämtade precis en kopp kaffe från frukostbuffén. Vi har sportlov och barnen och jag har begett oss inåt landet. Första stoppet var hemma hos familjen Mokkasin – vår tids Carl Larsson-familj om du frågar mig.

Här fångade jag Sofia mitt i frukoststöket.
Barnen trillade in en och en för att fixa sina morgonmackor och vi yrde runt med projektplaneringar och kreativt drömmeri.

& så drog vi fram kameran lite då och då också.

Detta hem är magi. Så långt från ängsligt man kan komma – här är liksom en pågående process och kreativ verkstad hela tiden plus att allt är så vackert så man vill typ vill stoppa det i munnen, krama det ellet plocka med hem.

Jag ligger mitt i en konceptutveckling för min verksamhet och har fått fin hjälp och kreativt stöd av Sofia och hennes man Kristo. Sofia och min hjärna fungerar lite likadant och det är skönt att jobba ihop med liksasinnade.

Solen flödade in och vinden ven utanför. Har faktiskt varit lite läskigt att vara ute och köra när det har varit så mycket olyckor på grund av stormen, speciellt då man har sina barn i bilen.

Drömklänningar och skåpets skåp. Den benvita fyndade Sofia nyligen på loppis och klart jag tvingade henne att dra på sig den så jag skulle få se hur den satt. Så synd att jag inte fick med det på bild.

En hel del hårddiskar.
Undrar vad det ligger på dessa…? Boken kanske? Eller nya projekt? Har hon hängt upp en nylonstrumpa där? Märker hon om man snor med sig stråväskan hem tro?
Man kan ju titta på denna bilden en evighet och fantisera ihop de mest spännande sagor i huvdet om kreatören som verkar i detta kontor.

Så kom supertalangen Johanna Garmlamd för att delta i vårt möte. Jag har följt Johannas arbete genom åren och är så imponerad av det hantverk hon utför.
Johanna är tredje generationen guldsmed i sin familj. Hennes företag är grundat av morfar Helge år 1934 och hennes  mamma Inga tog senare efter.  Johanna har i sin tur gått som lärling hos både morfar och mamma & samtidigt varvat med tekniska guldsmeds högskolan i Köpenhamn. Wow!
Så himla duktig alltså!

Vi drog vidare till hennes verkstad och den som följer oss i storys vet vad som hände där. Men jag sparar på det blogginlägget lite till.

Tycker om ett levande hus som detta.
Barn, hund, man, jobb, liv, måltider, skratt… Allt blandas ihop och alla får vara med.

Gulligaste Chester. Hade först tänkt ha med Boris men då hade ju Jonas blivit så ensam där bhemma.

Jag har liknande svalor där hemma som jag fått av Sofia.

Kanske ska hålla utkik efter en sådan här ljuskrona till vårt kök – otroligt vacker.

Och de här blommorna. Tjatar på Sofia och säger att hon måste börja sälja. Men hallå – hur prissätter man något sådant egentligen? De tar ju en evighet att göra, är världens pill och ett makalöst konstverk.

Precis när vi skulle åka kom vi på att vi skulle beställa blomsterfrön och bestämma tapeter också. Så detta blev nästan gjort på två minuter…

Kristo tar allt med ro.

Min Jonas och han påminner väldigt mycket om varandra. Stabilt och tryggt. Skönt.

“Nu så – Nu åååååker viiiiii! ta på er skorna!!” ropade jag men kom då precis själv på att jag nog skulle knäppa en bild i deras sovrum innan jag tog på mig mina egna skor.

Där har de precis tapetserat med den nya kollektionen från Falsterbo, precis som jag gjort i hallen. Den här heter Dahlia Garden, väldigt fin.

Så där. Hoppas du har orkat ta dig igenom hela inlägget hit nu.
Ses snart igen.

Knäckebrödets dag 19 februari – Tips på topping

Betalt samarbete med Wasa 

Visste du att det finns en knäckebrödsakademi som varje år röstar fram Årets knäckebröd?
Detta äger rum 19 februari, på Knäckebrödets dag och det är inga mindre än bland annat Benny Andersson och Marie Ledin som sitter med i akademin.

Jag är, som ni alla säkert redan vet, beroende av knäckebröd och äter det dagarna igenom. Ibland lyxar jag till det med godsaker på men oftast äter jag det med smör och ost bara. Eller bara smör.
Knäckebröd har jag ätit genom hela livet och föredrar det framför det mjuka.
& när jag var barn då bröt min mamma ner knäckebrödet i filen och serverade det till frukost.

En favorit hemma i skafferiet är “Din Glädje”, som blev utröstat till Årets bröd 2019, den har smak av fänkål. anis och havssalt. En annan going är knäckebrödet med chia på, också från Wasa.

Tänkte tipsa om lite olika toppingar på brödet.
Här har jag brett rikligt med färskost på båda och sedan lagt ägg, majonäs och tångrom på den ena, den andra fick en krispig liten sallad på sig – jag hyvlade fänkål, rödlök och äpple, skvätte över lite citron och klippte ner dill. Otroligt gott!

Fint också ju! Har du något favoritpålägg?

Har jag bråttom så är färskost, en god olja och chiliflakes en klassiker här hemma också.

Två dagar kvar till Knäckebrödets dag nu alltså – se till att bunkra upp med dina favoriter i skafferiet och fira ordentligt med en god macka!

På spännande besök inåt landet

Ingen var gladare än jag då min feber försvann efter två dygn och jag slapp ställa in mer denna vecka. På fredagen hade jag nämligen bestämt mig för att åka inåt landet och besöka Anna Ileby i Värnamo. Denna konstnär är helt fantastisk och en så stor talang! Det är Anna som gjort min header här på bloggen. Och ser du konstverket här på väggen?
Älskar det.
Anna ska även få göra min nästa tatuering. En supertalang med andra ord.

Rolig och ödmjuk också. Och det är verkligen två  av de bästa egenskaperna tycker jag. Vi ramlade båda två fort ner i de tunga samtalen om livet och jag tycker det är så avväpnande när man bara blöder ut och visar sig mänsklig – det är så mina bästa samarbeten och relationer börjar.
Och så blev jag inbjuden till ateljén också, det är alltid inspirerande.

Det här var helt nytt för mig – någon form av puderfärg. Har redan glömt vad det hette tyvärr … kanske Anna kan fylla på här nere i kommentarfältet då hon läser inlägget.

Anna och jag har skoj grejer på gång under detta året och det känns roligt att ha med henne i mitt team framöver.

Men alltså – vem vill inte jobba med Anna!?  Kolla porträttet hon gjort av Greta! Hoppas jag har möjlighet att komma på Annas utställning i Värnamo den 7 mars. Gå dit om du kan.

Nästa stop var i Norra Hammar.
Här mötte jag upp Karin på Dakabom – jag skulle kolla på vackra gamla möbler.
Det tog en lång stund innan jag gick runt och spanade in möbler för vi ramlade snabbt ner i intressanta samtal kring något vi båda brann för. Antar att det var en sådan dag – öppen som en bok, sårbar och ärlig – då får man ofta samma bemötande.  Önskar att samhället i över lag var lite mer så. Att vi pratar med varandra om det verkliga livet – upp och ner.

Men till möblerna nu då – visst var denna skänk vacker?

Kikade på tallrikshylla. Eller heter det tallriksställ?  Fint oavsett. Såg ni det Johanna Bradford varit med och skapat?

Borde köpt en eller flera  av dessa nu när jag tänker efter.
Så fint att få kika runt här i Dakaboms lokaler. Ett väldigt inspirerande möte på många plan.
Ser fram emot att visa mina köp för er när de är på plats.

Här hemma idag. Jag började dagen med en loppistur, sedan var Igor och jag på hans ju jutsu -träning innan vi drog till bion och sjönk ner i med knät full av popcorn. Älskar lördagar.
Snart blir det Jonas goda risotto här hemma och sedan melodifestivalen. Imorgon drar vi iväg på sportlovsutflykter – vi ska hälsa på Sofia på Mokkasin i Katrineholm och sedan familjens fina storebror. Längtar.

Dessa behåller jag alltid i garderoben

Just den här tiden på året – då dagarna börjar bli ljusare och längre, då fåglarna börjar hitta hem igen och små snödroppar kikar upp i rabatterna – ja, då börjar jag alltid snegla på min vårgarderob.

Jag har varit velig i min klädstil under åren, hoppat runt bland olika märken och stilar. Jag har haft plaggen ett tag och sedan sålt vidare då jag tröttnat. Inte så hållbart i längden egentligen – även om någon annan får väl användning av plagget. Jag vill ju ha en garderob och en stil att leva med i många år –  tvätta plaggen varsamt, laga då knappar faller av och ha plagg som slits ut av för mycket användning.

När jag kikar in i min garderob och ser vilka kläder jag håller mest av så är det alla mina plagg från Nygårdsanna. Jag vet inte hur många år och hur mycket jag använt mina randiga linnebyxor. Och min skjortor och klänningar. Dessa skulle jag aldrig sälja vidare eller tröttna på.

Idag var jag inne och kikade på vårnyheterna på deras vackra hemsida och föll än en gång pladask för deras kampanjfoton. Jag finner så mycket inspiration här. I både bild och text på hemsidan.
Hela företaget är helt fantastiskt.
En gång var faktiskt Anna inne och hälsade på mig på jobbet och jag blev så himla glad och smickrad – har så stor beundran för henne och fick nästan nypa mig lite i armen.

Storyn bakom varumärket har jag läst flera gånger. Så inspirerande.
Och extra kul att vårda kläderna och bära dem med stolthet då man vet så mycket om arbetet bakom.

“Jag lärde mig sticka och sy som femåring. I nioårsåldern gjorde jag mina första egna plagg. Det var mor, mormor och farmor som lärde mig. Det var fantastiskt att växa upp med de duktiga kvinnorna och Dalarnas starka hantverkstradition. Jag var klädintresserad. Men hemma i Mora fanns inte mycket att köpa. Så jag sydde eget, sydde om och höll på hela tiden. Jag tänkte aldrig att jag skulle jobba med kläder.” Anna

Det är lustigt det där vart ödet leder oss i livet.

Galet snygg hög midja med ett linne till. De randiga byxorna kanske bör ersätta mina gamla som nästan går sönder på låren på grund av välanvända. Och den vita blusen är ju definitivt en klassiker. Måste låta håret växa ut så jag kan ha det i en knut så här.

Har du något favoritmärke som du helst bär och inspireras mycket av?

Fotona lånade jag från Nygårdsanna.

Bildcred till dessa :
Design: Nygårdsanna Bengtsson
AD: Anna Romson
Fotograf: Carl Bengtsson
Fotoassistent och retusch: Jakob Sandell
Fotografagent: Skarp Agent
Modell: Kajsa Mohammar
Location: Linkoping