Att vara volontär på Kvinnojouren?

Jag är priviligerad på många sätt och jag har dessutom en möjlighet att nå ut till en stor skara människor som lyssnar.

Livet har sett annorlunda ut genom åren och jag är säker på att de smärtsamma livserfarenheter jag har med mig i bagaget varit med och byggt mig till den jag är idag.
Jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet och jag vet att jag inte behöver vara orolig för att bli nerslagen framför vettskrämda barn i mitt kök denna kväll.
Det har inte alltid varit så.

Mina egna erfarenheter av våld i nära relationer gjorde att jag till slut blev volontär för kvinnojouren i min hemstad. Nu har det gått lite mer än ett år och jag vill berätta om detta i hopp om att du kanske är redo för ett liknande engagemang i din hemkommun.
När du arbetar som volontär så spelar ingen roll vad du kan tänka dig att hjälpa till med eller hur mycket tid du kan bidra med, all hjälp är välkommen. I Varberg har kvinnojouren boenden där utsatta kvinnor och barn kan gömma sig från sina förövare och under mitt år som volontär har jag varit och handlat till dessa hem och hjälpt till med städning. En gång åkte vi iväg till Gekås och köpte ryggsäckar som vi fyllde med roliga saker till de barn som kommer till boendena och vi ordnade necessärer med mysiga ansiktsmasker och krämer i till kvinnorna. Det låter kanske trivialt med en ansiktsmask och ett nagellack när en utsatt kvinna mest av allt behöver trygg plats att gömma sig på, men det kan också vara den där lilla extra omtanken som är särskilt viktig när någon har det svårt.

Vi har ett rullande schema där vi volontärer tar hand om jourtelefonen på eftermiddag, kvällar och helger. När man ringer till oss så får man prata med någon som lyssnar och tror på det man berättar. Vi är ingen myndighet och för inga journaler, man kan vara helt anonym och vi har full sekretess.
Vi ger praktiska råd men det är viktigt att kvinnan själv känner att hon bestämmer över vad hon ska göra.
Kanske vill hon bara ha någon att prata med och kanske inte vet vad hon vill ha hjälp med, eller så vill hon få stöd vid polisanmälan eller i kontakt med socialtjänsten.

Kvinnojouren samarbetar med ungdomsjouren och där kan man också vara volontär. En stor del av det förebyggande arbetet för att minska våldet är just arbetet med ungdomarna. Det finns ingen som i 40-årsåldern får för sig att plötsligt börja slå kvinnor – detta är ett beteende som man har med sig från unga år och den kraftiga ökningen av våldsporr i samhället gör verkligen inte situationen bättre.

Hos Unizon finner du landets olika kvinnojourer.

Är det så att man inte har tiden för att bli volontär just nu men ändå vill engagera sig på något sätt så tycker jag att det bästa är att följa olika organisationer och aktivister i sociala medier – på det sättet förjer man med i arbetet och visar sitt stöd samtidigt som man kan dela deras information i andra sociala sammanhang, som på jobbet, i grannskapet, på föräldramötet, på middagar osv. Ju fler människor som pratar och engagerar sig i ämnet och lyfter fram detta samhällsproblem i ljuset, desto svårare gör vi det för förövarna.

Då och då får jag mail, sms och dm av följare eller bekanta som befinner sig i en situation där de känner stor oro för en kvinna. De vill hjälpa men vet inte hur.

Checklista om du vill hjälpa en kvinna att fly:
– Hjälp till att byta telefonnummer – ta bort appar där han kan komma i kontakt med henne.
– Hitta ett boende där hon kan gömma sig.
– Se till att det finns en vän eller annan anhörig som stöttar upp och är hos henne de första dygnen.
– Rekommendera att skriva ett tydligt avskedsbrev till förövaren så att det inte finns några frågetecken kring varför hon lämnar – viktigt med detta mentala avslut för henne också.
– Prata inte illa om förövaren – var snarare ett stöd och lyssna, var tydlig med att det inte finns någon framtid i en relation där man är utsatt för våld.

Att tänka på för dig som lämnar en våldsam relation:
– Packa en väska redan nu som du kan ha gömd någonstans om läget blir kritiskt då kan du snabbt komma iväg men ändå få med dig lite tillhörigheter.
– Ha ordning på pass och legitimation.
– Ordna med ny telefon och bank-id så du snabbt kan göra dig av med din gamla alternativt stänga av alla platstjänster och byta Apple-ID.
– Kontakta socialtjänsten, de kan hjälpa till med skyddat boende och sekretessmarkering om det krävs samt vara ett stöd i uppbrottsprocessen. Det går att kontakta soc innan man har bestämt sig, få hjälp att göra upp en plan om situationen inte är akut för dagen. Här finns även hjälp att få om det finns gemensamma barn.
– Fundera över att ta kontakt med läkare för sjukskrivning för att inte bli hittad på jobbet.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Vad du kan göra – Knacka på eller ring polisen om du hör bråk i lägenhet, i hotellrum osv.
Prata med era ungdomar om våld i unga relationer. Vad är ok i en relation?
Bli volontär. Dela kunskap.
Tillsammans minskar vi våldet.

Det blev långt det här inlägget – hoppas du orkat läsa hela vägen hit. Inför Internationella kvinnodagen arrangerar Länsstyrelsen här i Halland #vågavaraförebild – Känner du någon kvinna som är en god förebild i arbetet för jämställdhet? I så fall kan du nominera henne här fram till den 5 mars.

Följ @huskurage @unizonjourer @ninarungs @ungarelationer.se

I hans våld – del 1.

Ett litet soligt hej

Vårsolen har lyst med sin närvaro de sista dagarna här hemma och jag drog fram kameran för att knäppa av några foton.

Bara ben och fötter – det är väl ett vårtecken om något?

Jag plockade ner den sista julstjärnan för två dagar sedan och är sugen på att möblera om här inne och vårstäda växthuset. Också säkra vårtecken.

Phu, vi tog oss igenom den, hela den långa mörka vintern. Kanske gick det lättare i år eftersom den var kall, krispig och vit? Kanske gick det svårare i år eftersom vi var isolerade, ensamma och oroliga?

Känner en stor ödmjukhet inför allt och tar inget för givet.

Vad är klassiska vårtecken för dig?

Blir ett snabbt hej från mig här inne denna förmiddag men kikar in igen senare med ett längre inlägg om hur det är att vara volontär på en kvinnojour.
Vill passa på att tacka för alla era kloka reflektioner både i inlägget om Kvinnokroppen och i Bokcirkeln. Ni är fantastiska!
Jag är så stolt som har så smarta och intressanta följare. Tack för er – den här bloggen är inget utan dialogen med er – ni gör mig klokare, ödmjukare och ger mig nya perspektiv på saker och ting. Jag utvecklas med er.
Är tacksam för att ni utmanar mig, får mig att vilja vara mitt bästa jag och fortsätta arbetet med att dela med mig av det jag tycker är relevant för er.
Tack.

 

Bokcirkeln – Låt oss diskutera Otämjbar

Så vad tycker ni om Otämjbar?

Jag känner mig uppfylld och upplyst efter jag tagit del av Glennons senaste bok. Jag lyssnade på boken under mina promenader och tog skärmdumpar likt nedan på de sidor jag gärna ville stryka under med fet märkpenna. Det finns otroligt många insikter mellan sidorna och jag ska försöka sammanfatta vad som gav mig gåshud.

Först och främst tycker jag boken är välskriven i ett rappt tempo som tilltalar mig – språket är ärligt och det finns inget mästrande och självförhärligande som man ofta stöter på i den här sortens böcker annars. Ni som läst, håller ni med eller tycker ni författaren är självgod?

Jag personligen tycker inte Glennon sätter sig på några höga hästar eller är pretentiös i sitt budskap. Fast det beror naturligtvis också på vad det är för plats i livet jag själv befinner mig på när jag läser dessa rader.
Jag tycker hon pekar på den krassa sanningen med egna erfarenheter som underlag, visar sig mänsklig och sårbar, det är rått och ärligt. Hon ursäktar sig inte, hon är modig och skörstark, hon tar plats. Och jag gillar det.

Glennon skriver om könsroller, barnuppfostran, rasism, sina äktenskap, sociala normer, anorexia, psykisk ohälsa, missbruk och religion på ett väldigt empatiskt sätt – det är kärleksfullt och samtidigt självkritiskt och jag blir full av beundran. Otroligt inspirerande och läkande att få ta del av Glennons reflektioner i dessa ämnen.

Alexandra Pascalidou skriver i förordet – “Använd den här boken som en spegel. Se dig själv och ditt eget liv.”
Jag är beredd att hålla med – detta är en bok jag kommer återkomma till och plocka upp då jag behöver påminnas och få styrning i livet. Den här boken vill jag rekommendera till alla jag känner – inte bara kvinnor.

Bokens början är fängslande minst sagt – “För fyra år sedan, då jag fortfarande var gift med pappan till mina tre barn, blev jag förälskad i en kvinna”. Klart man blir nyfiken på fortsättningen…

Ovan fick mig verkligen att tänka till. Det är ju sant.

Hela boken är full av den här sortens insikter och är verkligen en ögonöppnare. Så nyfiken på att höra vad ni tycker om boken – berätta gärna!

Nu är det dags för nästa bok och valet föll på Blå av Maja Lunde. Hoppas du kan få tag på den i den lokala bokhandeln, på webben, på bibblan eller som ljudbok.

Så ses vi här om två veckor igen, den 11 mars, och pratar om boken.

Ses i kommentarsfältet här under nu då – ska bli spännande att läsa era reflektioner.

 

Vilken bok ska vi välja?

Hej, hur är det med er?

Nu är det bara två dagar kvar till vi ska diskutera boken Otämjbar  av Glennon Doyle i vår bokcirkel. Hoppas ni gillade den lika mycket som jag!
Jag har två förslag på nya böcker som vi ska ta tag i. Vad tror ni om dessa?

Dagarna, dagarna, dagarna –  av Tone Schunnessons
Bibbs ska precis fylla trettionio år. Samtidigt finns det andra som fyller tjugosex eller nitton. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Som hyran. Den fasta punkten har varit Baby, och Bibbs kan inte att förlåta sig själv för att hon missade att han ville göra slut. När han lämnar Bibbs ställs hon dessutom inför ett ultimatum: om hon vill ha kvar lägenheten måste hon betala 100 000 kronor, inom en vecka. Det är pengar hon inte har. För tio år sedan hade hon kunnat skaffa fram dem lätt. Nu tvingas Bibbs fatta extrema beslut där lögnerna till sist blir det enda med uns av sanning.

Den sista migrationen – av Charlotte McConaghy
“Franny Stone har tillbringat hela livet vid havet, driven av kärleken till fåglarna som svävar ovanför. Men när klimatförändringarna medför att alla vilda djur börjar dö ut i fruktansvärd hastighet börjar även hennes älskade fåglar att försvinna.
På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet.
Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne.”

Detta ska tydligen vara en bok för alla som gillade Där kräftorna sjunger, Binas historia och Blå.

Älskade de första två men har inte slagit upp Blå än, den ligger och väntar på mig i bokhyllan. Ska vi ha den som förslag också? Vilken är ni sugen på?

Blå – av Maja Lund
“Romanen Blå utspelar sig liksom Binas historia under flera tidsplan, det första är året som har gått:
2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter “Blå” och en märklig last.
2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet.”

 

Nu väljer vi mellan:
Dagarna, dagarna dagarna
Den sista migrationen 
Blå

 

Intervju – musikern Lisa Pedersen om Kvinnokroppen

Serie – Kvinnokroppen – del 3

Hej Lisa, så glad att du vill vara med här och diskutera kvinnokroppen med mig.

Både du och jag undrar varför inte vi fått mer kunskap från början – varför har vi inte lärt oss mer om hur kroppen påverkas genom tonåren, graviditeter, i klimakteriet osv – det är ju folkhälsovård och kan förebygga så mycket.
Kvinnokroppen är stigmatiserad och att prata om ett ämne som känns laddat med skam gör att fler och fler tystnar och biter ihop – tänk om vi vetat att att fler lider i tysthet och genom mer kunskap kring kvinnokroppen skapar också mer insikt i vad man faktiskt själv kan göra för att hjälpa sig själv.
Ibland kanske det bara räcker med att prata så här som du och jag gör – att veta att man inte i är ensam i att känna sig som en galen människa när hormonerna rusar, då man vill skilja sig en gång i månaden och sälja barnen på torget. Hur känner du?

Så är det verkligen. Det är hög tid att bryta stigmat kring kvinnokroppen. Att vi inte tillåts lära känna våra kroppar ur ett neutralt perspektiv. Att våra kroppar antingen objektifieras eller mystifieras. Det finns så många lager i det här och jag vet inte riktigt i vilken ände man ska börja. Men nu när jag själv har blivit mamma till en dotter blir det så tydligt att jag vill att hon ska ha tillgång till kunskap om sin kropp och växa upp i ett annat klimat och öppnare samtal kring dessa frågor än vad jag har gjort .

Jag tänker på kvinnokroppen i ett jämställdhetsperspektiv, varför har det inte forskats på män kring preventivmedel mer? Redan som unga tonåringar har vi fått hormoner utskrivna i tablettform utan att kanske egentligen reflektera över vad det gjort för det mentala tillståndet. Jag satte in kopparspiral och har haft det i flera år och när jag skulle ta ut och sätta in en ny så svimmade jag sedan ute på gatan efter.
Herregud, det är ju inte så att män skulle köra upp ett ankare  i sitt ollon var femte år för att förhindra graviditeter.
Helt galet att det faller på oss kvinnor att ta detta ansvar. 
Hur ser du på detta? & vad hände hände när du fick p-piller som ung tjej?

Jag hör dig syster! Första gången jag var på ungdomsmottagningen hade jag precis fyllt femton år. Jag hade träffat en kille men var fortfarande oskuld. Jag och en kompis gick dit för att vi var nyfikna och hade hört att de delade ut gratis kondomer. Vi gick båda därifrån med varsitt recept på P-piller. Herregud! Jag var ett barn!

Minns bara att jag var helt förvirrad när jag gick därifrån och att det inte var mitt beslut. Att någon annan hade övertalat mig om att det var det bästa för mig nu när jag hade träffat en kille. Jag mådde skit av att äta P-piller. Kände mig konstant svullen, hade ont i brösten, låg och grät och var framförallt inte sugen på att ha sex. Jag blev en annan person. Som att jag påskyndade en hormoniell process som min kropp absolut inte var redo för.
Trots det åt jag P-piller i flera år. Efter år av trixande med P-piller fick jag nog. Jag träffade en gynekolog som konstaterade att jag nog tillhör den gruppen kvinnor som är känsliga för att tillsätta hormoner till kroppen. Jag satte in en kopparspiral vilket resulterade i att jag hade så ont i underlivet och blödde orimliga mängder att jag till slut tog ut den. Under hela min ”hitta ett preventivmedel som funkar”- resa har jag alltid känt att det är mitt ansvar. Att det är upp till mig.

Mitt krassa svar är att kvinnan är det andra könet. Så länge männen sitter på majoriteten av makten och inte är beredda att göra avkall på den kommer också allt som rör det som är fördelaktigt för kvinnor att vara sekundärt. Det kan låta hårt men det är också så makt fungerar. Det är bekvämt att vara den som sitter på makten. Och ska jag vara riktigt cynisk är det väl också jätteskönt att lämpa över det ansvaret på kvinnor. Jag är på riktigt nyfiken på hur ett maktskifte eller åtminstone delad vårdnad om makten skulle se ut och vilka förändringar vi skulle se när det kommer till synen på och kunskapen om kvinnors kroppar. Ökade resurser inom forskning, vård och kvinnohälsa. Och förhoppningsvis skulle det framförallt prioriteras. Jämför med framtagningen av Viagra till exempel. Meine Godt. Nu tar vi en Treo.

Det som jag tror håller på att ske nu är att vi ser en generation kvinnor som ifrågasätter i det offentliga rummet på ett annat sätt än förr. Många är de kvinnor som kämpat före oss, men som såklart inte fick samma spridning som idag där vi så snabbt kan dela information och få kontakt med andra som också ifrågasätter:
Ska det vara såhär? Behöver det vara såhär? Kom igen, vi vill bara få vara människor och leva våra liv. Fullt ut. Utan att känna att allt hänger på oss. För det gör det inte. Allt är ett samspel. Vi ger och vi tar. En vågskål. Och när den där vågskålen tippar över av skuld, skam, oro och skräck är det inte längre ett värdigt liv. Och vi får ifrågasätta utan att bli påklistrade etiketter som bittra, griniga och otacksamma. Eller, vad fan, jag är gärna otacksam om det är det det innebär att kräva sin rätt att bli behandlad med respekt ock kärlek.

Du kände att något höll på att förändras i din kropp runt 36 år och då var du relativt nybliven tvåbarnsmamma. Du kände dig oförberedd och ifrågasättande – kan du berätta mer om detta?

Efter min andra graviditet och förlossning upplevde jag att balansen i hela min kropp rubbades totalt. Jag kände inte igen mig. Dels en enorm trötthet, såklart. Det skiljer bara lite mer än två år på våra barn. Att inte få sova gör en helt galen. Men utöver sömnbristens dimma upplevde jag att dagarna då jag trodde att jag skulle gå sönder var klart överrepresenterade. Framförallt ifrågasatte jag varför det var så få som pratade om vad livet med två små barn faktiskt kan innebära: Hur relationen till sin partner förändras, att man kanske inte alls vill ha sex, hur kroppen plötsligt känns helt ockuperad och behovet av att frigöra sig från den känslan. Jag kände mig ensam i min amningsdimma och fastnade i det klassiska jämförandet med hur lyckliga alla andra verkade vara på sociala medier. Kanske att det håller på att ske ett skifte i det där. Samtidigt är min upplevelse att majoriteten av innehållet på sociala medier är bedrägligt och självklart ser vi oftast bara en bråkdel av människors liv.

Hur kan man lyfta samtalet med vad som händer med den mentala hälsan vid en graviditet, amning, förlossning osv. Och efter?

Jag tror att samtalen om allt det du nämner kan uppstå i ett rum och sammanhang som präglas av ett icke-dömande och öppet klimat. Både hos dem som i sin profession träffar gravida och nyblivna mödrar. Men även kvinnor sinsemellan. Psykisk ohälsa är generellt förenat med skuld och skam. Att då befinna sig i det när man har fött barn och förväntas vara happy happy är väl den största tabun kopplat till moderskapet. Kan du ta hand om ditt barn? Ingen vill vara en dålig mamma. Ingen vill vara en mentalt frånvarande mamma.

Hur var det att bli mamma för dig?

Båda våra barn var väldigt efterlängtade då vi fick upprepade missfall inför bägge graviditeterna. Både jag och barnens pappa hade jobbat i många år som frilans i musik- och kulturbranschen. Jag var trött på att flänga runt på turné och jämt jobba men knappt kunna betala mina räkningar. Jag längtade efter något annat. En fast punkt och något som stillade mitt ego. Och det fick jag ju sannerligen, haha! Det innebar en stor omställning, så klart. Jag undrar fortfarande vad jag gjorde med all min tid. Klassiskt. Att bli mamma är det vackraste och i särklass svåraste jag gjort. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men för mig har det inte varit helt självklart att navigera i alla förväntningar och normer kopplade till moderskapet, kontra vem jag är. Bilden av hur en mamma SKA vara upplever jag fortfarande är en snäv och snårig korridor. Det heligaste av allt. Jag älskar att jobba, är otålig, tycker att det är jättetråkigt att sitta på golvet och leka, älskar att slappa och svär oavbrutet. Min räddning var när en vän sa till mig: ”Skärp dig, Lisa! Du kanske inte kommer att baka örti miljarder bullar och vara en friluftsmamma. MEN du kommer att lyssna, prata och visa att du också har behov. Du kommer att vara en annan slags mamma. En punkmorsa. Och det är också en jättebra mamma!” Det var fint. Det bär jag med mig. Man får hitta sin flock och sin sort att bli peppad av och inte jämföra sig så mycket. Den stora domen kommer att komma oavsett. Jag räknar stenhårt med att barnen också kommer att gå i terapi och prata ut om sin barndom sedan när de är stora. Behöver inte alla det?

Jag förstår att det måste varit omtumlande eftersom du blev sjuk under graviditeten – vad fick du för symptom? Hur blev du bemött?

När jag var gravid med vårt första barn fick jag havandeskapsförgiftning. Jag flaggade för att något inte stämde men fick inget gehör. Jag var väldigt svullen och trött. Tyvärr möttes jag av en läkare som inte tog mig på allvar utan uppenbart tyckte att jag var gnällig. Vad trodde jag- att allt var som vanligt när man är gravid eller? Runt vecka 30 fick jag avbryta en turné för att jag inte kunde spela gitarr längre och jag bara grät, mina fingrar var som tjocka korvar. Läkaren ifrågasatte om det var så lämpligt att vara på turné som gravid och jag var minsann inte den första kulturarbetaren som hade försökt få havandeskapspeng. Bla bla bla… Till slut var det en barnmorska som reagerade på hur jag såg ut. Jag hade så mycket vatten i kroppen och gick upp 45 kilo. Hon var jättefin och såg till att jag fick hjälp de sista veckorna innan förlossningen. Helt galet.

När kände du att du fick obalanserade hormoner som rusade & kan vi bena ut vad pms och pmds är? Vad misstänker du att du har?

Tydligast var det efter vårt andra barn, även om jag känt av det i flera år. Men efter andra graviditeten och förlossningen finns det ett tydligt före och efter. Han fyller snart fyra år och sedan han kom blir det värre och värre.

Såhär definierar 1177 PMS och PMDS:
PMS innebär att ditt humör förändras och att du får andra kroppsliga besvär dagarna före mens. PMS är vanligt, men det kan variera från person till person vilka besvär man får. Du kan också få olika mycket besvär från månad till månad. Besvären kräver oftast ingen behandling med läkemedel. Symtomen vid PMDS är oftast psykiska och kan vara så svåra att de upplevs som symtomen vid depression och ångest. Skillnaden är att symtomen vid PMDS avtar när du får mensen. Det är vanligt att PMDS påverkar hela ens tillvaro. Det kan till exempel göra att du hamnar i konflikter eller att du vill vara i fred och undviker att umgås med andra. Ungefär tre till fem procent av alla som har regelbunden mens har PMDS. Jag misstänker att det rör sig om PMDS jag har.

Berätta om din cykel? Vi båda har pratat om paranoia, ångest, torgskräck. 
Vad får detta för konsekvenser i vardagen?

Ungefär 14 dagar före mens börjar det jobbiga. Sedan eskalerar det stadigt fram till mensen. Oftast börjar det med att jag blir orolig och nojig. Sover dåligt. Veckan före mens är värst. Jag blir paranoid och får för mig att hela världen är emot mig. Jag tycker att det är skitjobbigt att vara bland folk och står inte ut med att vara i affärer eller på platser jag inte kan lämna på ett naturligt sätt. En klaustrofobisk känsla. Jag får svårigheter med min koncentration, tycker att jag är ful och värst av allt får jag stark ångest. Jag tycker att jag luktar konstigt och vill helst bara ligga under täcket och knarka serier på Netflix. Charmigt, eller hur? När mensen väl kommer är det som att världen åter får sina färger och dagarna efter mens och framförallt under ägglossning mår jag toppen. Då är jag oslagbar och tycker att jag är världens härligaste människa. Det är oftast då jag planerar in och bokar upp allt som jag sedan får ställa in när det jobbiga börjar.

Jag känner igen mig Lisa, & jag har dåligt samvete över att den här obalansen hos mig går ut över familjen och försöker alltid överkompensera när jag mår bra igen. Det känns olustigt och  jag skäms.
Du berättade för mig att du ville vara den lugna stabila  i familjen men så blev det tvärtom. Hur känns det för dig?

Jo, precis så blir det för mig också. Familjen får ta smällen eftersom jag i min vardag på jobbet försöker hålla ihop mig själv så gott det går. Jag blir jättekänslig och kan bryta ihop för vad som helst, blir irriterad och har noll tålamod. Vi försöker lösa det så att jag inte ska behöva hämta och lämna så mycket på förskolan de dagarna och avsätter tid så att jag ska komma iväg och göra saker på egen hand. Begreppet PMS- choklad är barnen väl bekanta med och har såklart lanserat det på sin förskola. Hurra. Framförallt går det ut över min man som inte gör många rätt under den här perioden. Jag blir irriterad, stör mig och har många gånger deklarerat att det bästa för alla inblandade förmodligen vore om jag bara flyttade. Och det är ju jättehemskt. Han är världens finaste, snällaste och mitt ankare på alla sätt. Jag hade aldrig accepterat att han höll på sådär mot mig. Skammen ligger mycket i att inse att man tappar kontrollen på ett sätt som inte känns bra. Och gentemot barnen vill jag ju vara en lugn och trygg vuxen. Barn känner in allt och framförallt outtalade energier. Så även om jag försöker hålla ihop mig själv gentemot dem så märker dem ju såklart att det är något.

 

Din man Jesper letade upp olika appar för att du skulle få hjälp eftersom han såg ett mönster i ditt mående. Då började du logga dig själv och dina symptom, eller hur? Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

Ja, och det är ju också intressant; att det var han som började se ett mönster och inte jag. Jag har nog bara mest tänkt att jag är en högkänslig person som det känslomässigt går mycket upp och ner för. Men det hjälper mig jättemycket att hålla koll på mig själv med hjälp av appen. I två års tid loggade jag mitt mående i appen och började se ett tydligt mönster, därefter sökte jag hjälp för en utredning om hormonrubbningar.

Hur såg utredningen ut? Lämnade du prover eller hur gick det till? Du kände att du fick bekräftelse och förståelse?

Jag fick tipset av en vän som blivit hjälpt av att söka till Sokolova kliniken i Göteborg. Det är en privat klinik och totalt kostade det runt 3000 kr. Först fick jag träffa en läkare och berätta om hur min cykel ser ut och mina besvär. Hon bekräftade det jag berättade och menade att dessa besvär är väldigt vanliga, även om många inte pratar om det. Hon förklarade hur de olika hormonerna påverkar kroppen och organen och vilka hormoner som utsöndras när beroende på var i cykeln du befinner dig. Därefter gör man en plan utifrån cykeln och kommer till kliniken och lämnar blodprover vid flera tillfällen.
På deras hemsida går att läsa om vad just hormonrubbningar innebär och hur behandlingen ser ut.

Efter en tid kom mina provsvar som visade på att mina värden såg helt normala ut. Men av min historia att döma, med sömnbrist och en utmattningsdepression i bagaget menade läkaren att det var viktigt att jag fick ordning på min sömn och ordinerade melatonin. Min sömn har blivit bättre men jag upplever fortfarande att mina besvär kopplade till min cykel fortfarande kvarstår. I dagsläget vet jag inte hur jag ska gå vidare. Alternativet som den offentliga vården erbjuder är att ordinera antidepressiva medel. Något som jag aldrig tagit.

För mig blev utredningen som att få en utförlig biologilektion om det viktigaste i min kropp. Jag blev helt knockad. Varför har ingen berättat det här för mig? Jag är 39 år när jag får min första crash course om kvinnokroppen. Var var den lektionen i skolan? Eller inom vården?

Har man fött två barn med allt vad det innebär för kroppen borde det varit någon som berättat för en hur allt hänger ihop. Man kan tycka att det är upp till var och en att söka information men om man inte ens vet om att det existerar eller i vilken ände man ska börja är det svårt. Jag bröt ihop där och då. Dels av lättnad när jag förstod att jag inte är ensam om det här och att det kanske finns en förklaring till mitt mående. Men också för att det sköljde en sorg genom hela min kropp när hon satt där och berättade. Jag hade aldrig mött en sådan mjuk och samtidigt tydlig och kunnig läkare inom det här området. När jag satt där i hennes rum var det som att en pusselbit i mig föll på plats. Bara av den enkla anledningen att bli bemött med respekt, förståelse och kunskap. Där och då visste jag ju inte om och hur jag skulle bli hjälpt. Men jag blev lyssnad på och fick bemötandet ” Hej, vet du vad? Du är inte ensam, du är inte galen, detta är jättevanligt och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig.” Det sjönk in hur många gånger jag sökt kvinnorelaterad vård och fått bemötandet av raka motsatsen. Att jag gått därifrån med en ännu större klump i magen än när jag kom och känslan av att ”ok, jag får väl bara lära mig att leva med det här”. Det är ett stort samhälleligt misslyckande om allt det här handlar om att forskning och kunskap kring kvinnohälsa inte är viktigt eller prioriterat just för att det är just det: kvinnors hälsa. Jag blir bestört när jag tänker på alla kvinnor som kämpar på med sina besvär och samtidigt försöker ha en fungerande vardag. Det ska inte behöva vara såhär.

Har du några tips eller råd du vill dela med dig av? 

Summa summarum:

Något förenklat vill jag utgå från två avgörande faktorer för att få till en förändring när det kommer till allt det här. Det ena handlar om kunskap och det andra handlar om att hitta sina medsystrar. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Under min korta tid på jorden vill jag slippa strida för och försvara mig för att jag är kvinna. Jag vill rita kartan över hur jag vill leva mitt liv och mina möjligheter till det ska inte definieras utifrån mitt kön. Mitt kön ska inte styra mina möjligheter att leva och verka på samma premisser som andra. Och jag vill inte höra ett ord till om att jag är besvärlig när jag kräver den rätten. Min mamma minns att jag tidigt pratade om att jag uttryckte känslan av att inte få luft och inte få ta den plats jag ville och behövde. Många kvartsamtal slutade med budskapet om att det vore bra om jag kunde tona ner mig lite. På riktigt hade jag en lärare på mellanstadiet som tyckte att jag måste förstå att andra vuxna och barn inte var bekväma med en tjej som ifrågasatte. Det vore bra om jag bara kunde ”flyta” med lite grann. Som vuxen kan jag se att jag istället för att ha fått använda alla mina färger många gånger varit hänvisad till en alltför grå/vit/beige palett. Och på den paletten ingick det inte att öppna upp sig och berätta om hur man kände. I de flesta rum fanns en förväntan att jag som tjej och kvinna skulle veta min plats och hålla käft. Aldrig uttalat, strukturella överenskommelser är sällan det. Det faktum att jag inte varit tyst och sällan accepterat när något skavt har många gånger gjort att jag upplevt att jag setts som den jobbiga tjejen som pratar för mycket och för högt. Hon som tror att det är ok att säga ifrån. Fortfarande tycks det vara så att det upplevs som ett stort hot när kvinnor säger: ”Stopp! Ska det vara såhär? Det här ställer jag inte upp på”. I ekvationen att vara kvinna blir det såklart helt fel om vi kvinnor plötsligt börjar ställa krav. Krav på information och krav på resurser. Krav på att bara. Få. Vara. För det strider mot allt som samhället lär oss; att vara anpassningsbara, tacksamma och duktiga. Om vi delar med oss av våra berättelser, ifrågasätter våra premisser och vägrar att gå med på den tysta överenskommelsen om att det vi är och behöver inte är tillräckligt viktigt; så kanske vi iallafall kan känna oss lite mindre ensamma. Kanske kan vi hjälpas åt att sakta men säkert montera ner de stigman som omger att vara kvinna och att bära en kvinnokropp. Allt från att få sin första mens till graviditet, förlossning, abort och hormonförändringar. Hade det inte varit för alla fina kvinnor som delat med sig av sina berättelser och känslor hade jag varit rökt för längesedan.

Det händer något när vi får ta del av och delar med oss av det som inte omges av ett rosa skimmer. För trots allt, är det ju det som det innebär att vara människa. Ibland är det underbart, och ibland är det skit. Och det är ok. Och ju mer vi tillåts att själva definiera våra känslor, desto mindre skam och skuld tvingas vi deala med. Om vi kan närma oss något slags icke- värderande förhållningssätt tror jag att vi skulle slippa så himla mycket ångest och smärta. Jag tänker främst på den påläggande skulden och skammen. Den som inte går att ta på. Den som bara finns där. Studier visar att den för många tjejer och kvinnor börjar tidigt, för vissa redan på förskolan. Och hur ska vi kunna prata om det som inte syns men känns? Vi kan börja med att skapa ett tillåtande klimat som inte dömer känslor. Och sist men absolut inte minst; allt börjar med kunskap. Kunskap hos beslutsfattare och kunskap hos alla som möter tjejer och kvinnor inom vård, skola och omsorg.

Nu ska jag snart avsluta mitt brandtal.
En sista sak bara:

Allt detta är svårt att sammanfatta i en intervju. Men det jag försöker säga är att stora delar av detta handlar om stora strukturella problem som sedan sipprar ner som en kletig sörja på den enskilda individen. Och då är det inte så konstigt att den enskilda kvinnan går runt och tänker ”Vad är det för fel på mig? Jag som försöker så hårt att göra allting rätt och ändå känner jag mig så misslyckad”. Inga tjejer och kvinnor ska behöva gå runt och känna sig ensamma och miserabla. Oavsett om det handlar om hormonrubbningar, pms, förklimakteriet, moderskapet eller att vara den gapiga tjejen i klassrummet som skrattar för högt och får höra att hon tar för mycket plats. Det blir en enda nedåtgående spiral av skuld och skam. Och det orkar vi faktiskt inte, eller hur? Vi har ett liv att leva. Vi har större eller mindre stordåd att utföra. Såsom att äta en god middag med dem vi älskar, uppfinna ett vaccin eller plantera ett träd.

Tack så mycket Lisa – tack för att du är med oss här idag och delar dina erfarenheter.
Du finner Lisa här @lisapedersenmusic

Kvinnokroppen:
Del 1
Del 2