K. LAGERQVIST, Vardag

Läsarfråga – En liten guide om te

Idag skriver jag ett önskeinlägg! Jag fick nämligen den här kommentaren från en läsare:

”Tack för allt du delar med dig av ❤️
Det här är en av få bloggar som jag regelbundet följer. Det är mycket beroende på den fantastiska blandningen av inspiration, allvar och livet, men också för att du har en kvalitet i din skrivna text och i bilderna. Inläggen känns alltid genomarbetade och med en tanke bakom. Eftersom du bjöd in till att fråga om något mer vi är nyfikna på så skulle jag gärna höra mer om ditt te. Du skriver mycket om processen att ta fram nya klädkollektioner men inte så mycket om hur du tar fram dina teblandningar och tanken bakom just dem. Kanske ett önskeinlägg i framtiden?”

Så roligt att få en sådan önskan! Och tack för de fina orden. Jag tar tag i detta direkt för faktum är att jag själv har funderat mycket på det här.
Jag inser att jag skriver betydligt mer om våra kläder än om våra teer. Det finns en affärsmässig förklaring till det. Kläderna har högre marginaler och ett betydligt tajtare försäljningsfönster. En kollektion ska lanseras, kommuniceras och säljas under en relativt kort period, medan våra teblandningar finns kvar i sortimentet över längre tid.

Men en av anledningarna till att jag överhuvudtaget ville arbeta med te från början var ju just berättelserna. Det finns otroligt mycket att förmedla kring denna fantastiska dryck. Allt från odling och produktion till råvaror, smaker, traditioner och ritualer. Hur samma teplanta kan ge helt olika sorters te beroende på hur bladen behandlas. Hur temperatur och bryggtid påverkar smaken och hur olika örter, blommor och kryddor kan kombineras till något fantastiskt.

Jag vill också berätta mer om själva ritualen kring tedrickandet. Den där stunden när man sätter på vattenkokaren, väljer sin blandning och sedan ger sig själv testunden.
Det finns också en väldigt spännande, modern utveckling kring hur vi använder te. Kallbryggda och fermenterade teer får större utrymme som alkoholfria alternativ vid middagar och som bas i drinkar. Det finns så mycket mer att göra med te än att bara servera det klassiskt varmt på påse.
Jag ska absolut bli bättre på att berätta om den här delen av vårt sortiment.

Men hur började då arbetet med våra egna teblandningar? Häromdagen berättade jag historien om hur idén till te föddes under en familjeresa till Sri Lanka och hur jag sedan byggde vidare på den när jag startade K LAGERQVIST. Vad jag däremot inte berättade var att min ursprungliga plan faktiskt var att arbeta direkt med en leverantör på Sri Lanka. Vintern 2019 hade vi lagt en stor beställning på fem fantastiska teblandningar som vi hade valt ut till vårt kommande sortiment. Jag var så otroligt förväntansfull för det här skulle bli en viktig del av mitt nya varumärke och jag såg fram emot att få hem produkterna. Men så kom pandemin.
Sri Lanka stängde ner, landet gick in i lockdown och militären patrullerade gatorna. Det var omöjligt att få hem våra teblandningar. Hela planen gick i stöpet och jag fick tänka om.
Ungefär ett år senare anlände för övrigt en stor pall med fuktskadade handdukar och stråhattar som jag hade betalat en mindre förmögenhet för att frakta till Sverige.  Ja, herregud. Det är förstås en helt annan historia, men jag kan säga att jag knappast var ensam om att som företagare få slicka såren både under och långt efter pandemin. Så många planer som fick ställas in, leveranser som aldrig kom fram och pengar som gick upp i rök.

Nåväl. Tillbaka till teet. Situationen gjorde att jag behövde hitta en ny lösning och genom en branschkollega kom jag i kontakt med ett svenskt företag som arbetar med import av te och andra fantastiska råvaror. Det blev början på ett samarbete som vi har fortsatt med sedan dess.
Idag arbetar vi på två olika sätt med vårt tesortiment. Dels väljer vi redan färdiga, klassiska teblandningar som vi köper in i större volymer. Dels utvecklar vi egna smakkombinationer tillsammans med vår leverantör, blandningar som är unika för K LAGERQVIST. Och det är såklart den senare delen som är allra roligast!

Att börja med en känsla eller en smakidé och sedan fundera över vilka råvaror som skulle kunna skapa just den upplevelsen. Ibland vill jag ha något varmt, kryddigt och omfamnande. Andra gånger något friskt, blommigt eller lite oväntat. På många sätt liknar processen faktiskt arbetet med våra klädkollektioner. Allt börjar med en idé och en känsla som sedan ska översättas till något konkret. I ena fallet handlar det om kulörer, material och silhuetter. I det andra om dofter, smaker och råvaror. Och i båda fallen vill jag skapa något som får ta plats i människors vardag och ge något som förhöjer en stund av livet.

Den kanske mest spännande nyheten i vårt tesortiment just nu är ett nytt örtte med drakfrukt och kollagen. (Reklam)
Jag har nämligen börjat intressera mig alltmer för ingredienserna med fokus på kvinnohälsa och välbefinnande.

Mitt eget tedrickande ser ungefär ut så här: en eller två koppar kaffe när jag vaknar och sedan te under resten av dagen. Gärna pepparmynta, som jag upplever är skönt för svullen mage och också vårt nya örtte med drakfrukt och kollagen. Det är såååå gott!
Kollagen är ju ett protein som finns naturligt i huden, lederna, senorna och kroppens bindväv. Det bidrar bland annat till hudens struktur och elasticitet. Det finns också viss forskning som tyder på att kollagentillskott kan ha positiva effekter på hudens återfuktning och lindra ledsmärta hos vissa personer även om forskningen inte ger några tydliga svar kring detta.

Nu ska man förstås inte förväxla en kopp te med ett kollagentillskott.  Jag vet faktiskt inte om mängden kollagen i vårt te gör någon märkbar skillnad för kroppen. Och någon mirakelkur är det absolut inte. Men jag tycker att det är spännande att utforska ingredienser som också har en koppling till hälsa och välbefinnande.
Och smaken då! Ett fruktigt te med drakfrukt och bär, fina inslag av hibiskus och ros. Friskt, mjukt och alldeles underbart gott. Dessutom är det koffeinfritt vilket gör att det passar lika fint under dagen som på kvällen.

En liten vardagsritual som får ta plats i min egen hälsorutin i alla fall.

Visste ni att allt riktigt te kommer från en och samma växt? Den heter Camellia sinensis och är en tebuske som odlas på många håll i världen. Det fascinerande är att samma växt kan ge oss många olika sorters te, med helt olika färger, dofter och smaker. Det är framför allt hur bladen behandlas efter skörd som avgör vilket te vi får.

Grönt te dricks traditionellt mycket i Japan och Kina. Efter skörd hettas bladen snabbt upp för att förhindra oxidation och torkas sedan. På så sätt behåller de sin gröna färg och många av sina naturliga växtämnen, bland annat antioxidanter. Smaken är ofta frisk, gräsig och lite örtig.

Vitt te är en av de mest varsamt behandlade tesorterna. Här använder man unga knoppar och späda blad, ofta täckta av små silvervita hår. De plockas vanligtvis för hand och får sedan vissna och torka försiktigt. Resultatet blir ett milt, elegant te med fina smaker.

Svart te produceras på många håll i världen- bland annat i Indien, Sri Lanka och Kina. Efter skörd får bladen vissna innan de rullas eller bearbetas så att de kan oxidera. Det är den processen som ger teet dess mörka färg och fylliga, kraftigare smak.

Örtte är egentligen inte te eftersom det inte innehåller blad från tebusken. I stället består det av olika örter, blommor, frukter och kryddor. Örtblandningar har använts i århundraden, både som njutningsdryck och inom traditionell läkekonst. Pepparmynta, kamomill, hibiskus och citronmeliss är några ingredienser du säkert känner till. Många örtteer är dessutom naturligt koffeinfria.

Rött te, som vi ofta kallar rooibos, kommer inte heller från den vanliga tebusken. Rooibos och honeybush är två olika växter som växer i Sydafrika. Efter skörd bearbetas bladen och får vanligtvis genomgå en oxidationsprocess innan de torkas. Det ger drycken dess varma färg och mjuka, lite söta smak. Båda är naturligt koffeinfria och väldigt goda att dricka på kvällen.

En sak som  gör stor skillnad för smaken är hur varmt vatten man använder. Olika tesorter trivs nämligen bäst vid olika temperaturer. För varmt vatten kan göra framför allt grönt och vitt te beskt, medan svart te och örtte ofta behöver hetare vatten för att utveckla sina smaker ordentligt.

Vitt te: 70–80°C – varsam bryggning som bevarar de fina, milda smakerna.
Grönt te: 70–80°C – för varmt vatten kan göra teet beskt.
Svart te: 90–100°C – hett vatten lyfter fram den fylliga smaken.
Rooibos och honeybush: 95–100°C – tål kokhett vatten och längre dragning.
Örtte och fruktte: 100°C – kokande vatten hjälper örter och frukter att frigöra sina smaker.

Dricker ni mycket te förresten?
Själv varierar jag mitt tedrickande efter årstid. Under sommaren blir det mycket kallbryggt te, gärna med is och kanske lite färska örter, is eller frukt. Under vinterhalvåret vill jag ha mitt te varmt, gärna i en riktigt stor kanna. En favorit är vårt Pumpachai 018, som jag dricker med en skvätt havremjölk och lite honung. Så otroligt gott! Kryddigt, värmande och nästan som en liten dessert i koppen. Här finner ni våra teblandningar>>

Det är fint med hela ritualen kring te tycker jag. Ska genast brygga mig en kanna och ta med mig ut i höstsol och trädgård där jag försöker städa upp inför kommande vinter.

Entreprenörskap, Vardag

Kreativitet, pannben och få saker gjorda

Jag har befunnit mig i en riktig kommunikationssvacka när det gäller mitt eget varumärke ett tag nu. Inte känt mig särskilt inspirerad och om jag ska vara ärlig inte heller tyckt att det varit speciellt roligt. Det är ju så lätt att stoppa huvudet i sanden när man känner så. Strunta lite i marknadsföringen och den digitala närvaron. Bara tuffa på, hålla tummarna för att det säljer ändå och kanske luta sig mot gamla meriter. Men det funkar ju sällan så. Öron bör hållas mot rälsen och tungan vara rätt i mun om man säger så.
Det märks på försäljningen då man svajar och tappar grepp och lust.

Skärpning!
Men vad tar jag då till för medel när jag inser att varken motivation, kreativitet eller lust infinner sig på beställning? Jo, då är det tyvärr pannben som gäller. Och några ganska enkla verktyg.

I mitt fall handlar det om att plocka fram kalendern, förbereda uppslag för innehåll och planera publiceringar. Skapa lite struktur kring arbetet och sedan bara göra. Göra igen. Och imorgon göra samma sak. Ibland måste man ta sig upp på hästen innan man känner för att rida.

Jag tänker mycket på begreppet execution. Alltså förmågan att genomföra sina idéer. Det finns så otroligt många kreativa småföretagare som sitter på fantastiska idéer, produkter och möjligheter, men som inte riktigt lyckas paketera, kommunicera och visa upp det de skapar. Kanske för att de inte tycker att just den delen av företagandet är särskilt rolig. Eller ens speciellt viktig. Visst kan man köpa in den kompetensen från en kommunikations- eller mediebyrå, men det kan snabbt bli en ganska dyr historia. Och där riskerar ju tyvärr hela affären att försvinna om marginalerna är små.

Hur ska kunden hitta dig om du inte berättar att du finns? Världen är full av kreativa idésprutare, men det är betydligt färre som faktiskt genomför.
Jag tror att det är just där en stor del av skillnaden ligger. För det krävs pannben. Att lägga undan både prestige och skämskudde. Tro på sin idé, våga ta plats, sträcka på sig och visa upp det man har skapat. Även när det känns lite obekvämt, när man tycker att man upprepar sig eller när responsen uteblir. Och sedan göra samma sak imorgon igen. Och dagen efter det.
Det behöver inte vara så komplicerat. En smartphone, ett enkelt redigeringsprogram, lite lekfullhet och nyfikenhet. En mapp där man sparar inspiration och idéer. Tid som man avsätter i kalendern för att skapa innehåll och en enkel publiceringsplan som hjälper en att hålla i arbetet.

Man kan inte sitta och vänta på att inspirationen ska knacka på dörren varje morgon. Ibland kommer den ju faktiskt först när man har börjat arbeta. Kreativitet är en fantastisk tillgång men idéerna behöver också omsättas i handling. Ibland tror jag att det är just det där ganska oglamorösa, konsekventa arbetet (köttandet liksom) som är skillnaden mellan en fin idé och ett företag som faktiskt rullar.

Och på tal om att synas och nå ut. En annan sak jag har funderat på. Har du en vän som driver ett litet företag? Som försöker nå ut med sina produkter, sälja en tjänst eller bygga upp något från grunden? Men vad fasen. Det minsta vi kan göra är väl att hjälpa till lite?
Gilla ett inlägg. Lämna en kommentar. Dela något vidare ibland så att fler får upp ögonen för det personen skapar.

Det kostar absolut ingenting och tar några sekunder av ens tid. Men för den som sitter där och försöker få sitt företag att gå runt kan det betyda så otroligt mycket. Både för synligheten, försäljningen och inte minst för känslan av att någon faktiskt hejar på. Jag tycker ibland att det är lite märkligt hur mycket tid och engagemang vi kan lägga på att diskutera Kylie Jenners medverkan i Victoria’s Secret eller Urbans framträdande i Skavlan men inte orkar uppmärksamma det våra egna vänner försöker åstadkomma. Missförstå mig rätt. Ingen är skyldig att agera marknadsföringsavdelning åt sina vänner. Men lite generositet och uppmuntran kan man väl ändå bjuda på?
Jag tror att vi ibland underskattar hur stor betydelse de där små handlingarna har.
En kommentar, en rekommendation eller ett delat inlägg kan vara precis det som gör att någon ny hittar fram till ett litet företag. Det är väl ändå ganska fint att vi med så små medel kan hjälpa varandra framåt.

Till dig som själv sitter med en idé, en produkt eller ett företag som du försöker få fart på. Fortsätt. Visa upp det du gör. Berätta varför det finns. Våga vara lite tjatig. Själv ska jag återgå till min publiceringskalender. Plaggen säljer inte sig själva även fast jag tycker att de borde det… kram o fin dag.

Entreprenörskap, Hem & Inredning, Hjärtefrågor, K. LAGERQVIST

Ny här? Då börjar vi från början….

Sent igår fick jag en fråga i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett ordentligt svar. Och kanske framför allt en liten presentation.

Är du relativt ny läsare här inne? Då är det här inlägget till dig.

En läsare skrev så här:
Något helt annat men som jag reflekterade över som ny läsare när jag kom var att jag iaf hade svårt att få grepp om dig och din historia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? Vilka jobb har hon haft? Det tog mig relativt lång tid att lyckas läsa dina inlägg och känna att jag hängde med. Spännande på sitt sätt men kändes också lite utestängande och jag var på väg att ge upp. (Vilken himla tur att jag inte gjorde det!)
En annan blogg jag började läsa samtidigt hade lite länkar till viktiga och avgörande blogginlägg när man gick in och läste Om personen. Jag tänkte på det nu efter ditt inlägg om te och detta att du gått igenom dina gamla inlägg. Om viljan att berätta en historia och jobba med känslan. Jag personligen hade behövt en liten hej och välkommen samt kort intro/tillbakablick till dig när jag började läsa för att snabbt bli fast i din historia och allt bra du har att säga. Detta kan dock vara en ytterst personlig upplevelse och inget jag hävdar att ”alla” andra upplever.

Vilken bra reflektion! Och jag förstår verkligen vad hon menar.

Jag har ju bloggat sedan 2008 och hela mitt berättande bygger på att ni får följa livet medan det händer. Det är också en av bloggens styrkor, tycker jag. Men det innebär förstås att den som hittar hit idag kliver rakt in i en berättelse som pågått i snart 19 år. Inte helt lätt att få grepp om alla människor, platser, erfarenheter och vägskäl som format mig längs vägen. Fattar!

Så kanske behöver bloggen en liten dörr in för den som kommer ny. Jag funderar faktiskt på att skapa en egen sida i menyn som heter Ny här? Där jag samlar några betydelsefulla inlägg om min bakgrund, familjen, företagandet och livet i stort.

Men vi kan ju börja här:

Jag startade min blogg 2008 efter att en vän introducerat mig för fenomenet blogg. På den tiden hade jag varken egen dator, mejladress eller kamera och min man fick hjälpa mig att komma igång. Men jag fastnade direkt. Äntligen hade jag hittat en plats som var min egen. Där jag kunde skriva, fotografera, utforska färg och form och uttrycka min kreativitet. Jag var småbarnsförälder, husägare, relativt nygift och arbetade obekväma tider på Varbergs Stadshotell. Det fanns inte särskilt mycket utrymme för egna intressen under de där åren, men bloggen kunde jag pyssla med hemma när barnen hade somnat.

Och kanske var det precis vad jag behövde. För jag bar också omkring på en trasig och till stora delar obearbetad tonårstid. Erfarenheter av våld, rädsla och trauman som hade präglat mig under många år. I bloggen började jag så småningom hitta min röst. Jag blandade tipsiga och peppiga inlägg med poetiska texter om kustlivet, fotografier från vardagen och mörkare, mer upplysande berättelser där jag lyfte frågor om mäns våld mot kvinnor. Det blev en ganska brokig blandning. Och det är det väl fortfarande antar jag.
Men någonstans fanns också en röd tråd.

Jag ville berätta. Väcka känslor. Dela med mig. Och kanske framför allt skapa en plats där människor kunde känna igen sig och mötas. Bloggen blev uppskattad och växte med åren.

När jag började blogga hade jag absolut ingen affärsplan. Ingen strategi för sociala medier och definitivt ingen tanke på att det skulle bli mitt yrke. Det var en hobby. Men efter hand började jag förstå vilken fantastisk möjlighet det här faktiskt var. Jag kunde nå människor med mina berättelser, dela kunskap, inspirera, lyfta viktiga samhällsfrågor och kanske till och med bidra till förändring.
Samtidigt hände något med mig själv. Genom skrivandet fick jag möjlighet att bearbeta erfarenheter, formulera tankar och förstå mig själv lite bättre. Och så började jag fotografera mer och mer.

Jag fick mina första fotouppdrag, började arbeta med företag och utvecklade samarbeten genom bloggen. Så småningom insåg jag att jag kunde försörja mig på det jag älskade allra mest, att skapa bilder, skriva och berätta. Vilken grej va!

Sedan dess har jag drivit flera olika projekt och verksamheter som vuxit fram ur min digitala närvaro. Jag har arbetat med fotografering, marknadsföring, kampanjer, utbildningar, föreläsningar och kreativa uppdrag. Och 2020 startade jag mitt eget livsstilsvarumärke K LAGERQVIST. Här designar och säljer jag bland annat kläder, smycken och egna teblandningar. Merparten av försäljningen sker online, men vi har också en fysisk butik på Kungsgatan 3 i Varberg som håller öppet onsdagar och lördagar. Jag tycker fortfarande att det är nästan overkligt att allt detta började med en liten blogg som jag satt och skrev på kvällarna när barnen hade somnat.

Så otroligt roligt yrkesliv jag fått skapa mig. Känner mig lyckligt lottad.

Något som kanske inte alla vet är att jag är helt autodidakt. Alltså självlärd. Jag hoppade av skolan redan som 16-åring och har ägnat en stor del av mitt tidiga yrkesliv åt restaurang- och hotellbranschen. Vägen in i marknadsföring, fotografi, kommunikation och företagande har därför inte varit särskilt rak. Jag har lärt mig genom att göra. Genom att prova, misslyckas, börja om och våga fråga människor som kan mer än jag. Genom fantastiska möten och samarbeten, men också genom ett närmast outtröttligt intresse för människor, relationer och kommunikation.

Att vara självlärd är både en befrielse och en förbannelse, skulle jag säga. Jag kan fortfarande drabbas av tvivel på min egen kompetens. Känna mig osäker i sammanhang där andra har utbildningar, titlar och erfarenheter som jag saknar. Men jag har också en stor dos mod och en revanschlust som nog följt med mig sedan ungdomen. Jag har sällan låtit det jag inte kan stå i vägen för det jag vill lära mig.

Men vem är jag då, bortom arbetet? Jag heter Kristin Lagerqvist och fyller 48 år i januari. Jag är mamma till tre söner som idag är 27, 20 och 16 år gamla. Jag är gift med min man Jonas sedan 20 år tillbaka och vi har också vår älskade labrador Boris, som hunnit bli tio år.

Vi bor i Varberg, staden som gärna beskriver sig som västkustens kreativa mittpunkt. Jag är beredd att hålla med. Här finns havet, människorna, kreativiteten och närheten till naturen. Så mycket av det jag tycker allra mest om.

För sex år sedan köpte vi också ett hus i södra Frankrike. En dröm som vi egentligen hade tänkt förverkliga först när vi blev pensionärer, men plötsligt öppnade sig en möjlighet tidigare än väntat & då gick vi in genom den dörren. Det är ett gammalt vinbondehus i en liten by i Languedoc, där vi tillbringar så mycket tid vi kan. Jag älskar kontrasterna mellan våra två hem. Havet och den salta vinden i Varberg. Vinodlingarna, de små marknaderna och det franska bylivet.

Just nu befinner vi oss dessutom mitt i ett nytt, ganska omfattande äventyr på hemmaplan. Vi har köpt ett kulturhistoriskt värdefullt hus från 1865, mitt i centrala Varberg, som vi håller på att renovera från grunden. Det är spännande, arbetsamt, stundtals ganska läskigt och fantastiskt på samma gång. Jag dokumenterar förstås hela resan här på bloggen. Både framstegen och alla de där besluten som gör att man ibland vill dra täcket över huvudet.

Utöver familjen och arbetet är det mycket som ryms i mitt liv. Jag älskar att fotografera, skriva, resa, laga mat, odla, inreda, läsa och upptäcka nya platser. Jag tycker om vackra miljöer, gamla hus, vintage, böcker, musik, konst och långa samtal med människor som får mig att tänka i nya banor. Jag badar i havet året runt, bastar gärna, rör på mig mycket, besatt av reformer pilates och försöker skapa ett liv där det finns utrymme för både aktivitet och återhämtning. Med åren har jag också blivit alltmer intresserad av hälsa, självledarskap och hur vi egentligen vill leva våra liv.
Vad är viktigt på riktigt? Vad vill vi lägga vår tid och energi på? Och hur skapar vi ett arbetsliv som ger plats åt allt det där andra som också betyder något?

Det är frågor som jag återkommer till ganska ofta här inne på bloggen.
Det har förstås hänt otroligt mycket sedan 2008. Både i mitt eget liv och i världen omkring oss. Men min drivkraft är i grunden densamma. Jag tror på berättandets kraft, på möten mellan människor, olika perspektiv och på det goda i människan. Jag tror att vi behöver platser där det finns utrymme för både det lätta och det svåra. Där vi kan inspireras av vackra miljöer och samtidigt prata om sådant som skaver.
Att kunna lyfta viktiga samhällsfrågor i ett så här mjukt rum, bland dahlior, kalla havsbad, recept och inredningsinspiration, tycker jag är något av det finaste med min plattform. För livet innehåller ju allt detta samtidigt. Glädje och sorg. Skaparlust och tvivel. Vardag och stora drömmar.

Hela min verksamhet har på något sätt vuxit fram som ett paraply över just den visionen. Att skapa, dela kunskap, inspirera och använda mitt berättande till något meningsfullt och kanske är det därför jag fortfarande tycker så mycket om att blogga, snart 19 år senare. Här på Krickelin får ni följa livet medan det pågår. Familjen, företagandet, renoveringarna, resorna, trädgården och allt däremellan. Jag försöker hitta det vackra i det vardagliga, våga följa min egen väg och skapa ett liv som känns meningsfullt att leva.

Och jag hoppas att något av det jag delar också kan betyda något för dig. Så. Nu vet du lite mer om vem som sitter bakom tangenterna.

Varmt välkommen hit! Och tack till dig som ställde frågan och fick mig att inse att det kanske behövdes en liten presentation.
Har du några frågor eller är det något du är nyfiken på? Skriv gärna i kommentarsfältet. Jag tycker om när samtalen fortsätter där och uppskattar alltid era avtryck.

Kram!

2015 publicerade jag ett inlägg som hette Här är jag!  –  intressant återblick kring vart jag befann mig då.

Hjärtefrågor, Spridda tankar

Återpublicering; Inte alla män – svar på tal

Jag har nu haft en aktiv blogg sedan 2008. I arton år har jag skrivit, berättat och delat med mig i ett digitalt forum som jag själv byggt upp från grunden. Så många tankar, erfarenheter och ämnen som passerat genom mitt tangentbord under alla dessa år. Högt och lågt. Ytligt och djupt. Vackert, fult, upplysande och ibland rätt så viktigt. Under tiden har jag förstås förändrats. Utvecklats, vuxit, omvärderat och fått nya perspektiv på både livet och mitt eget berättande.

Nyligen kom jag till en punkt där jag kände ett behov av att gå igenom mitt digitala avtryck. Att få en överblick över vad jag faktiskt har publicerat genom åren inom ett särskilt ämne. Det blev en intressant genomgång.
Jag har vid flera tillfällen lyft frågan om mäns våld mot kvinnor. Delat kunskap, erfarenheter och information, engagerat mig i kvinnojoursverksamhet, föreläst och varit med och skapat sammanhang där vi kunnat mötas och samtala kring frågan. Ett samhällsengagemang som ligger mig varmt om hjärtat. När jag nu gick tillbaka i arkivet fastnade jag särskilt för ett inlägg från 2019.

Det handlade om en kvinna som ifrågasatte om min man inte kände sig kränkt när jag skrev om mäns våld mot kvinnor. Hon tyckte rent av lite synd om både honom och alla andra ”goda män med karaktär”, som hon menade riskerade att förknippas med våldsamma män och dras över samma kam.
Vilket jag för övrigt aldrig har gjort.

Men det intressanta var egentligen inte hennes kommentar, utan Jonas svar. Jag tycker att han formulerade sig så klokt och självklart, och när jag läste det igen, sju år senare, kände jag att hans ord fortfarande är lika relevanta och jag påminns än en gång i hur viktigt det är att män också engegerar sig i detta ämne.
Så idag tänkte jag helt enkelt lyfta fram det gamla inlägget från 2019 igen. Håll till godo:

Jag fick en kommentar idag som jag tycker är värd att bemötas i ett helt blogginlägg. En viktig fråga att lyfta och reflektera över eftersom jag vet att det är många i vårt samhälle som känner så här. Jag skulle vilja ge en nyanserad bild, försöka få alla att tänka ur ett annat perspektiv och se den strukturella problematiken i ämnet. Om vi endast diskuterar mäns våld på individnivå kommer vi aldrig komma tillrätta med problemet.

Alla män slåss inte. Helt rätt.
I Sverige mördas en kvinna var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Helt rätt.
Ska vi gemensamt se till att få en ändring på detta. Ja, detta är helt rätt.

Då behöver vi gå i samma riktning.

Frågan var ställd till min man och löd:
Eftersom jag antar att du är en man som behandlar kvinnor med respekt – hur känns det när din partner ofta pratar om män i allmänhet som om att de alla misshandlar kvinnor eller beter sig på andra sätt mot kvinnor som ingen självrespekterande man skulle göra? Känner du dig som att din karaktär kritiseras inför publik? Jag frågar eftersom min man aldrig någonsin skulle behandla kvinnor illa och jag blir lite irriterad när alla män dras över en kam, när det kunde kännas som att de kriminella männen som gör sådana saker borde vara de som kritiseras, inte alla män. För det är en milsvid skillnad mellan en man som har karaktär och respekt för kvinnor och män som tar sig friheter, tycker jag.

Jonas svar:
Det korta svaret på din fråga om hur jag känner mig när Kristin talar om mäns våld mot kvinnor – är att jag känner en oerhörd stolthet över att hon använder den röst ni läsare gett henne till att försöka hjälpa kvinnor och göra skillnad. Jag vet också vad dessa erfarenheter kostat henne i livet, vilket gör henne till den mest generösa och goda människa jag känner.

Jag kan inte sluta undra vad som egentligen ligger bakom din fråga. Att du känner dig kränkt å din mans vägnar? Att du finner det viktigare att de goda männen i samhället hålls okränkta än att kvinnor skyddas mot våld? Borde inte du som hustru istället ställa dig upp tillsammans med din goda man och förbanna alla de män som begår övergrepp (och de är  många) för att de gör tillvaron lite irriterande för er?

Kanske att frågan bara var något du kastade ur dig utan att riktigt ha reflekterat innan. Och när du läser de efterföljande kommentarerna så känner du att det kanske inte var helt genomtänkt. Du är ju trots allt en klok person, och dessutom en god människokännare som ser skillnad på en man ”med karaktär” och en som  ”tar sig friheter”.

Tyvärr tror jag att du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, vilket är ledsamt. Det gör att alla som kämpar för samma sak som Kristin – strävar i motvind, snöstorm och uppförsbacke på en och samma gång. Jag skulle önska att du och din man – för ni är förmodligen goda människor – funderar över varför ni reagerar som ni gör.

Så, nej – varken jag eller min karaktär känner oss det minsta uthängda, kritiserade eller kränkta. Jag lever med en person som valt att blotta sig själv för att hjälpa andra, och det tycker jag är storartat!

Emma, en annan följare, gav detta svar i kommentarsfältet och jag tycker vi läser också detta och funderar över våra egna värderingar och vart vi står i frågan:

Ingen har någonsin sagt ”alla män”. Däremot män. För det är män som slår, våldtar, trakasserar, trycker ner och förföljer. Män.
Och det är ett strukturellt problem.

Om ditt barn kommer hem från skolan och berättar att flera andra barn har mobbat hen, då svarar du knappast att ”ja men lilla vän, alla barn mobbas inte”.
När sedan grannbarnet kommer hem och berättar samma sak men från en annan skola, då svarar du inte att du minsann känner barn som är snälla.
Nej, du svarar att mobbning är uppenbarligen ett problem i flera skolor som man behöver göra något åt.

Att skriva att Kristin besitter ett sådant mansförakt att hon hävdar att alla män är svin, efter hennes starka inlägg tidigare om sina fruktansvärda erfarenheter, det tyder på en sådan oerhörd respektlöshet, empatilöshet och en förvånande okunskap kring vilka strukturer som kvinnor idag lever i.
Förutom din brist på respekt och empati bör du snarast dra huvudet ur sanden och läsa på.
Googla patriarkat, feminism, strukturella problem + jämställdhet.
Följ Cissi Wallin på instagram och utbilda dig.
Vi har inte råd med kvinnor som inte är med o kämpar för en förändring, gör inte framtidens medmänniskor en björntjänst genom att stanna vid att konstatera att du har en snäll man. Ojämställdhet har dödliga konsekvenser även i Sverige, två exempel är att unga pojkar är den mest representerade gruppen som tar livet av sig. Mycket pga machonormen som ett patriarkat bidrar till. Andra exemplet är att en kvinna i Sverige mördas var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Och tro inte för en sekund att det är en viss typ av kvinnor som faller för dessa män. Att inte råka ut för en sådan man, det är ren jävla tur ska gudarna veta.

Så hoppa på tåget. Läs på.

Här finner ni det urspungliga inlägget oh dess kommentarer >>

Här finner ni ett inlägg om i hur det är att engagera sig i den lokala kvinnojouren>>

Vardag

Vilken frisyr passar mig bäst?

 

Hej på er! Den här helgen tillbringar jag i vår kära grannstad Göteborg. Inte mindre än två konserter, flera mysiga restaurangbesök och lite shopping har fått bli starten på höstlovet. En riktigt härlig kombination.

Här kommer två klassiska badrumsselfies från samma hotell, men från två olika badrum. Båda med nylockat hår, men med lite olika frisyrer. Nyfiken, vilken frisyr tycker ni passar mig bäst?

Jag tror inte jag har klippt håret på över ett halvår nu och jag trivs riktigt bra med den här längden. Visst är topparna rätt slitna men jag gillar också det lite mjukare, mer avslappnade fallet som blir när det går långt mellan klippningarna. Får vara lite flitigare med håroljan i topparna bara.

Idag är det ruskväder och jag planerar att ta mig hem från Göteborg, ge mig ut på en långpromenad, köra ett pass reformerpilates och sedan krypa in i bastun. Därefter tänker jag landa i soffan med mina killar och se Pulp Fiction. En utmärkt söndag om ni frågar mig!
Måste bara komma på något gott och enkelt att laga till middag också. Funderar på linguine med chili, vitlök och räkor. Det är ju gott och går snabbt att svänga ihop. Men kanske har ni något annat smarrigt tips?

Hoppas ni har haft en riktigt härlig helg och får en fin avslutning på den. Varm kram från mig!