Just nu är jag inne i en maxad jobbperiod och har behövt sitta med arbete mer än vanligt. Några dagar ute på uppdrag upp på det gör att jag finner mig själv uppkrupen på diskbänken under tisdagskvällen beklagandes över hur dålig och otillräcklig jag är. “Jag är såååååå dålig, har jobbat dygnet runt, har inte ens läst veckobreven och vi har ingen mat hemma!”
Egentligen är enda faran på taket att alla clementiner är slut. Men jag fattar ändå inte varför jag känner så då jag behöver fokusera på jobb – Skammen.
Tycker det är bland det jobbigaste som finns när folk kommenterar hur “mycket” jag jobbar och undrar hur jag får tiden gå ihop med familjen. Att jag sätter mig själv framför barnen upplever jag att de tänker. Att behöva ursäkta och förklara sig som kvinna för att man tar för sig i yrkeslivet 2018 är ju helt galet.
Ska dock tillägga att jag jobbade bra mycket mer då jag var servetris med helpannor och helgarbete året om.
Barnen har ju en pappa också som finns där. Och han har för övrigt aldrig blivit ifrågasatt även då han jobbar heltid med pendling och kvällsjobb…
Hatar att behöva tona ner mig själv och skruvar besvärat på mig över “du är ju överallt” och “oj oj oj, vad du jobbar. Glöm inte bort att vila.”
Jag jobbar och är med min familj. Jobbar dessutom inte mer än någon annan – snarare mindre. Men det är klart att det jag gör syns mycket mer eftersom jag jobbar med sociala medier.
Så lever jag och tack som frågar.
Ibland är det fullt ös på jobbet och då måste man hugga i och ibland är det lugnt och då passar man på att ta det lite lugnt. Inte mer med det.
Men nu är jag lite trött efter föreläsningar, workshops, inlämningar, planeringsmöten och deadlines. Phu.
Ser fram emot en ledig dag och ber skammen bestämt att flyga och fara. Jag duger och jag gör så gott jag kan på alla plan. punkt.
Finaste Boris ute på trappen idag.
Svamligt inlägg. Men det tar energi av mig att känna mig kass när jag egentligen borde känna mig stolt och glad över det jobb jag gör och jag kände för att dela. Kanske någon som känner likadant. Eller någon som sitter och bestört läser bloggen, höjer på ögonbrynen över hur “mycket jag jobbar”…hahaha…
Men i alla fall. Jag har världens finaste man som höll om mig och sa “Du behärskar så många saker – tar dig an uppgifter som du aldrig gjort förr och briljerar. Men vad du behöver öva på är att inte slå på dig själv så mycket”.
Så det så. Mer snäll mot sig själv alltså.
