Ett retreat för dig som behöver ta en paus för att kunna ta fart. Om naturen kan skifta, så kan vi.
Tillsammans med min vän Anna Linton har jag skapat ett retreat i Varberg i försommar. Sanningen är att jag har burit på den här idén i flera år, att bjuda hit kvinnor, dela mina guldkorn, äta riktigt god mat, uppleva vår kustnära natur, kallbada och basta, och samtala om livet, företagsamhet, drömmar och utmaningar.
Det var först när jag var i Åre i januari som jag tog mig själv i kragen. Jag ringde Anna, vi satte oss ner och skapade en agenda. Och nu händer det.
Kombinationen vi har satt ihop känns helt rätt. Vi bor på Varbergs Fästning, precis vid havet. Vi hyr kallbadhuset en dag. Vi bjuder in en inspirerande entreprenör som delar sin resa som företagare och kvinna mitt i livet. Anna och jag delar våra erfarenheter och verktyg inom hållbart företagande, självledarskap och hälsa. Det blir breathwork och yinyoga. Vandringar längs Hallands kust. God mat på stadens bästa restauranger, samtal och gemenskap. Lunch och frukost kommer såklart också fixas gott och bra. Och en dag ger vi oss ut på en mindre tångsafari mot Subbe Fyr.
Jag är övertygad om att det här kommer bli något alldeles extra. Både te- och tångkunskap utlovas. Så spännande ju!
Och jag tänker att även om du inte driver eget företag kan den här helgen vara för dig. Kanske bär du på en dröm om att starta? Kanske är du anställd men längtar efter ny riktning, energi eller perspektiv?
”Jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv”, sa min man och skrattade när han ställde sig på vågen efter våra dagar i Tyskland.
Jag ställde mig på vågen. Tre kilo upp. På bara några dagar. Wow! Helt otroligt och samtidigt inte alls förvånande. Salt mat, sena middagar, massa desserter, vin, öl, gigantiska portioner flera gånger om dagen. Ätit tills jag trott att jag skulle spricka. Det har säkert samlats massa vätska i kroppen av dessa dagar dessutom. Annorlunda mot min vardag så det är klart kroppen reagerar.
Även fast jag verkligen njutit och upplevt otroligt god mat så kan jag inte hjälpa att ifrågasätta mig själv lite – kroppen blir i obalans och det ger mig ett obehag.
Uppsvullen, gasig, tung, molande huvudvärk, trött och ett märkligt sug efter mer socker.
Jag resonerar med mig själv om det är värt det eller inte och bestämmer mig själv för att det trots allt är det. Så trist med begränsningar på semester eller då man blir bjuden. Mat är kultur, gemenskap och närvaro.
Nu ska jag ge min kropp några dagars återhämtning med mycket grönsaker och fibrer, lugn träning, bastu och långa promenader så kommer kroppen i balans igen. Det är okej och jag är så glad över alla matupplevelser i Tyskland. Inga straff och negativa tankar, bara omtanke.
Det blir så tydligt hur socker, alkohol och sena kvällar påverkar kroppen. Vi är olika, men jag som är noga med sömn, rörelse och mat vanligtvis märker enorm skillnad i mitt mående. För mig är det inte frihet att äta mat som inte gynnar hälsan till vardags utan jag känner nog mest att det begränsar i långa loppet.
Det är frihet att få må bra i sin kropp.
Vill man förändra och ta mer hälsosamma val i vardagen så tror jag på små steg och inte förändra allt på en gång. Då tröttnar man och det blir krångligt.
Kanske skippa läsk och godis först. Göra egen granola utan socker och tillsatser. Röra ihop yoghurt med riven gurka och örter istället för gräddig sås. Ta frysta bär istället för sylt. Ha ägg, nötter eller en banan i väskan så slipper man panikstanna vid en drive-in.
Äta sig mätt. Inga dieter och konstiga regler. Bara mer av det som bygger kroppen och mindre av det som bryter ner i vardagen.
Jag försöker också äta tidigare på kvällen så kroppen får vila och satsa på återhämtning istället för matsmältning under natten. Små justeringar som gör stor skillnad. Det är njutigt, om du frågar mig.
Det första jag gjorde när jag kom hem var en plåt granola. Fröknäcke. Ett saftigt banan- och morotsbröd med nötter. En kanna juice med morot, ingefära, citron och gurkmeja. Och till lunch min snabba favorit – linspasta med kapris, tonfisk, majonnäs och massor av grönsaker. Men så lyxigt!
En annan sak att tänka på är rörelser i vardagen. Ta trappan. Cykla. Låta bilen stå och gå så mycket man kan. Se det som en sport att samla steg.
Få igång lymfan när man vaknar med mjuka rörelser, pressa citron i morgonvattnet och låta systemet vakna mjukt.
Siffran på vågen är sekundär tycker jag. Jag tror man mår så mycket bättre om man slutar fokusera på vikt, förbud och måsten. Att välja det kroppen mår bra av ska inte vara jobbigt. Jag vill känna mig stark. Klar i huvudet. Lätt i kroppen och orka mycket.
Det är i alla fall min definition av rikedom och lyx. Snart sitter jag på en fransk bar vid havet och äter ostron med bubbel i glaset. Kontrasterna och balansen är fin.
Blir till exempel så himla glad över att jag sov nästan åtta timmar i natt och att jag nu ska gå en riktigt lång promenad efter jag ätit upp matlådan på jobbet. Haha! Tänk vad man ändrar prioriteringar i livet beroende på vart man är. Har levt för godispåsen och varit storrökare ända till jag var trettio så vill inte på något sätt låta präktig. Men ja, kan jag inspirera en och annan till att göra små hälsosatsningar i livet så är ju det toppen. Rör dig. Ät gott. Må bra.
Dela gärna bra vardagstips i kommentarerna så hjälps vi åt att må bra.
Det är tredje dagen i vackra Garmisch-Partenkirchen. Jag ligger i sängen med datorn i knät strax efter sex, balkongdörren står öppen och fåglarna kvittrar. Samtidigt hör jag hur de spränger kontrollerade laviner uppe på berget.
Jag är här för att åka skidor med min man och vår mellanpojke. Han fyller tjugo i år. Det är inte ofta man får de där stunderna på tu man hand längre, när barnen blivit stora. Herregud, min äldsta är 27. Det betyder ju att jag själv närmar mig 50, och det är något som händer i kroppen när man blir äldre. Eller kanske i huvudet?
Jag har blivit räddare. Mer försiktig i backen. Tänker på hur det skulle bli om jag ramlade och bröt ryggen. På konsekvenser. Och rädslan stannar inte bara i kroppen, den flyttar in i huvudet och börjar möblera om med katastroftankar. Laviner. Gondoler som störtar ner i dalen. Liftar som pajar. Galna snowboardåkare som klyver mig på mitten. Faror lurar överallt.
Är lika glad varje dag när jag tar mig från backen till bastun med en kropp som fortfarande bär mig.
Igår öppnade jag dock bastudörren och möttes av sju nakna äldre män. Jaha, nudistbastu är tydligen grejen här nere i Tyskland, men där går min gräns. Jag separerar gärna män och kvinnor om vi ska ta av oss kläderna. Kunde inte tänka mig något mer obekvämt än att slå mig ner där, så jag gick och tog en simtur istället.
Maten är däremot otrolig. Jag är verkligen positivt överraskad. Här går jag all in på gluten och socker, man måste ju smaka allt. Magen mår sådär, lär vara förstoppad i en vecka men det kan det ju vara värt. Jag vill ogärna begränsa matupplevelsen när jag möter en ny matkultur.
Och ja, vi har haft lite otur. Det är inte meningen att låta negativ, men så här är det ju ibland när man reser. På sociala medier låter allt alltid så lyckat, så jag tänkte skriva några ärliga rader om hur det också kan vara.
Vi var sena med bokningen och det mesta var fullt. Hittade ett hotell som såg okej ut och jag tyckte det var smidigt med middag på plats om kvällarna. Väl framme visade det sig att standarden inte riktigt matchade mina förväntningar och att de serverar buffé varje kväll. Mitt värsta. Vi har valt att kolla upp lite bra restauranger att besöka om kvällarna istället för hotellbuffén. Frukosten är dock fantastisk.
När vi kom till backen insåg vi att vi prickat in sportlov för både UK, Bayern och Sverige. Mycket folk. Plusgrader. Regn. Dimma så tät att vi knappt ser tio meter framför oss. Backarna körs snabbt upp till puckelpist och längst ner är det slush i stora högar och i princip omöjligt att åka utan att vara livrädd. Alla ser ut som om det är första gången de står på skidor.
Det är bättre högre upp, runt 2000 meter, där det snöar ordentligt. Men när jag ser att det är lavinvarning 4 börjar det snurra i huvudet igen.
Googlar:
”Stor fara” på den femgradiga skalan. Mycket instabilt snötäcke. Laviner kan lösas ut lätt. Stora spontana laviner kan förekomma.
Hm. Så härligt med Alperna, haha. Så kan det ju också vara när man reser bort.
Nu har jag en skiddag kvar och vill såklart inte döda stämningen med min rädsla. För vi har också haft helt fantastiska stunder. Det är obeskrivligt vackert här. Byn är magisk med alla vackra hus och som sagt, maten är bland det godaste!
Jag är så tacksam att vi kom iväg. Fullt medveten om att det är få förunnat att resa till Alperna med sitt barn.
Men jag påminner mig själv om att det lönar sig alltid att vara ute i god tid. Att göra ordentlig research kring hotell och restauranger. Vädret kan man inte styra över, men packade liftköer och högsäsong kan man faktiskt försöka undvika. Nu ska vi vara ute i riktigt god tid denna morgon för härligt nypistade åk. Så nu ska jag stänga datorn.
Fler sprängladdningar ekar genom dalen. Wish me luck.
Det har regnat in i vårt franska hem. Både på längden och på tvären.
Konstant regn och kraftig vind i sex veckors tid har ställt till en stor oreda för alla gamla hus där nere i de små franska vinbondebyarna.
Hade önskat jag åkt dit och mött våren med tjugo grader och sol som nu väntas under helgen. Men jag vaknade i en tysk säng. I en snöig by med Bretzel till frukost.
Jag är lite rädd för laviner och för att komma bort från min familj. De är mycket duktigare på skidor än vad jag är. Men det ska bli skoj!
Återkommer med en uppdatering. kram
När förklimakteriet började smyga sig på mig, mitt i livet, förstod jag först inte vad det var som hände. Det började med sömnen, oroliga nätter som sakta men säkert tog ett fast grepp om min mentala hälsa.
I efterhand har jag läst att klimakteriet kan påverka kvinnor med ADHD extra starkt. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur den här perioden skulle forma mig. Hur den skulle förändra mina förutsättningar, min energi, mitt sätt att fungera & nästan göra mig till en ny människa.
Jag känner en ödmjukhet inför det. Och samtidigt en sorg. En sorg över att ha förlorat det där självklara drivet och den energi som en gång kändes oändlig.
Jag blev intervjuad av magasiner Umenopaus för ett tag sedan och lovade att lägga intervjun här också. Håll tillgodo.
När började du känna att det var något som inte stämde, och vilka var de tidiga symptomen?
– När jag fyllde 40 började jag vakna vid fem varje morgon – oavsett när jag gick och lade mig. Det var nog det första tydliga tecknet på att något hade förändrats. Därefter smög sig känslor som ångest, oro, ilska, förvirring och osäkerhet på.
Till en början kopplade jag inte alls detta till hormonförändringar. I stället fick det väldigt negativa konsekvenser för mina relationer, min självkänsla och min energi. Jag var arg och irriterad nästan hela tiden, det var enormt jobbigt och inte alls likt mig.
Och hur utvecklades symtomen allteftersom?
– Det började som sagt med sömnen, och sedan utvecklades jag successivt till en ganska svår människa att ha att göra med… haha. Skämt åsido, jag överdriver kanske, men jag upplevde mig ofta missförstådd, utanför, ledsen och arg. Det var det absolut jobbigaste med förklimakteriet.
Var förklimakteriet ingenting du tänkte på?
– Nej, inte först. Men efter ett tag så började jag följa olika profiler som pratade om förklimakteriet och kvinnohälsa, och jag slukade allt jag kom över. Jag var alltså medveten om att det kunde handla om hormoner och förstod att mina förändringar kunde ha med det att göra.
Vad gjorde du för att må bättre?
– Jag är inte så mycket för medicinering och ville försöka lösa problemen så naturligt som möjligt. Jag fokuserade på kost, träning och sömn. Började träna crossfit, var extremt noga med vad jag åt och blev nästan besatt av att komma i säng i tid. Tyvärr räckte det inte hela vägen men det hjälpte mig helt klart.
Så när sökte du hjälp och hur upplevde du bemötandet från vården?
– Jag gick till en privat klinik i Göteborg i ett tidigt skede och de var motvilliga till behandling och pratade om att det kan vara många olika faktorer i mitt liv som fick mig att må så dåligt som jag gjorde. Jag fick ingen hjälp och kände mig lite korkad och gnällig. De ville ge mig en hormonspiral så jag skulle få mindre pms-problem.
Det var tack vare min man som jag till slut tog kontakt med vården en andra gång. Han var på mig länge eftersom han såg hur dåligt jag mådde. En dag i december 2024 sa jag att jag inte ville leva mer. Då tvingade han mig att boka tid via 1177. Jag ångrar verkligen att jag lät det gå så långt och att jag försökte hantera allt själv under så lång tid. Jag vände mig till en lokal privat gynekolog och blev bemött med förståelse, kunskap och stöd.
Så fruktansvärt! Hur gick tankarna när du mådde som sämst?
– Jag hade tappat all glädje och var övertygad om att alla andra skulle må bättre om jag inte fanns kvar. Så sorgligt nu när jag tänker på det i efterhand. Jag gjorde verkligen allt jag kunde för att må bättre, men till slut stod det klart att jag inte klarade det på egen hand och att jag behövde hjälp med hormonbehandling.
Hur har stödet och förståelsen sett ut från omgivningen?
– Jag mötte kvinnor som knappt haft några besvär alls och andra som haft det väldigt tufft. Många pratade om viktuppgång och värmevallningar, men det var inte det som var svårast för mig. För mig handlade det om depression, sorg och ilska.
Min familj och mina närmsta var väldigt stöttande men jag hamnade helt klart i olika situationer där jag tror att människor tänkte att jag inte var riktigt klok, hade väldigt kort stubin och det var kanske förvirrande för både mig själv och min omgivning. Jag gick ju inte direkt runt med en skylt på magen där det stod att jag var mitt i förklimakteriet, hahaha…
Vad tror du är viktigt för att kunskapen kring förklimakteriet ska bli bättre?
– Jag tycker det är avgörande att vi pratar mer om hur förklimakteriet påverkar den mentala hälsan. Jag trodde på riktigt att jag höll på att bli galen. Vi vet att många kvinnor i den här åldern blir sjukskrivna för utmattning och att många relationer kraschar och jag tror absolut att förklimakteriet spelar in där. Samtidigt kan det ju också vara så att hormonförändringar ger modet att lämna relationer som inte längre är bra, och det behöver ju inte vara något negativt.
Vad vill du ge för råd till kvinnor som just nu befinner sig i det tidiga stadiet och försöker navigera kring alla känslor och symptom?
– Se över livsstilen och sänk kraven. Press och stress är verkligen förödande. Energin är inte densamma längre, och det behöver man acceptera, man går in i en ny fas i livet. Prioritera kost, rörelse och sömn. Jag har bastat och kallbadat jättemycket och det har hjälpt mig. Och om du fortfarande lider så ta kontakt med vården och våga be om hjälp med hormonbehandling.
Vad var det som slutligen fungerade så att du kunde må bättre?
– Depotplåster och hormonspiral. Det var som att dra upp en mörk rullgardin framför ögonen och äntligen få leva igen.
Hur mår du idag och vilka förändringar har du gjort i din livsstil?
– Jag mår toppen! Jag sköter min kost noggrant, undviker socker, processad mat och gluten, äter mer protein och kompletterar med olika hälsosamma tillskott. Jag tränar flera dagar i veckan, går runt 12 000 steg om dagen, försöker lägga mig tidigt och har också min hormonbehandling. De här rutinerna är guld värda, jag vill aldrig, aldrig tillbaka till det mörker jag varit i.
