Krickelins

Jag sitter med rak rygg vid mitt matbord och arbetar idag. Ingen tid att slappna av och krypa upp med datorn i knät i soffan. Matar mig själv med ostbitar och fröknäcke. Västerbottenosten är den godaste.

Vid elva trettio sticker jag bara fötter i birken och går ut i trädgården för att kolla om mina plantor har klarat natten. Dessa dagar nu mellan kallt och varmt, då små plantor växer ur sina krukor i glödhett växthus i väntan på att få komma ner i rabatten, de dagarna är avgörande. Missar du ett dygn utan att ge dem en slurk vatten så är du körd och jag tackar min lyckliga stjärna att jag blev kvar i Sverige denna vår. Men vad händer i helgen då jag ska till ostkusten…? Vågar jag lita att de får den kärlek de förtjänar då jag är iväg? Tveksamt…

Trädgården är torr som ett fnöske och mina nyplanterade perenner hänger trötta och uppgivna i torkan. Jag sätter på vattenspridaren och går in i köket för att brygga kaffe innan jag återgår till min arbetsplats. En duva badar i vattenspridarens mjuka duschar. Det är en fascinerande syn. Hon dansar när vattnet forsar över henne och sitter sedan still och väntar in nästa bad. Jag märker inte att jag häller kaffe över nya jeans och suckar sedan åt mig själv. Nu måste jag jobba.

Välja ut och redigera alla bilder jag tagit. Lägga in, skriva texter och kissa hund. En förälder har lagts in på sjukhus och ett barn gör nationella prov. Livet pågår och jag tänker att jag ska sätta på bastun sen. Torrborsta kroppen och sedan slå mig ner på mjuk träbrits med an apelsin, pytsa vatten över aggregatet då och då för att sedan låta axlar sjunka.

Men nu. Jag tittar på de blommiga klänningarna och fixar med bilder från vår location. Min vän Malin lät oss fota i hennes vackra hem och än en gång sköljer en stor tacksamhet över bröstet – tänk så fina relationer och vänner jag haft ynnesten att korsa liv med. Vi spikade resa till antikmarknaden till hösten, skålade i vitt te och pratade om branschen. Så fint. Det är torsdag och här är lite behind the scenes bilder från igår.

Malin är så fin. Både magnolian och tulpaner på sista refrängen, kanske då de är som vackrast.

Stämningsfullt med skuggorna vid matplatsen. Älskar dessa fönster.

Malin har också plantor på vänt.

Och de här utemöblerna lägger jag gärna vantarna på. Sålde våra solsängar i år för jag tyckte inte de passade vårt hus och ångrade mitt inköp totalt.

Fina Theoni vid vårt snacksbord. Vi hade med oss melon, nötter, choklad och vindruvor.

Det var allt. På återseende.

Ett regn har fallit under natten och när jag öppnar fönstret för att släppa ut mina mardrömmar möts jag av en renhet jag inte känt på länge. Som att allt börjar om nu och allt är nystädat, energifullt och friskt. Det är måndag och jag bokar av lunchträningen till förmån för att vandra långt vid havet med ljudbok i örat. Jag ska lyssna på Jackie som jag fått tips om:
Anne Swärds roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. ”Jackie” är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.

Därefter ska jag måla uthusen en andra strykning och ge extra näring till rosor och hortensia. Kanske ska jag börja gräva ner mina plantor?
Kikar på vackertväder.se och ser att det blir en minusgrad tre nätter från nu. Ska man chansa…Min trädgård är så skyddad så jag tror det kan gå bra.

Samtidigt kollar jag på kök till mitt nya hus jag ej har köpt. Gör moodboards. Tänk om jag kan få flytta och börja om. Göra alla rätt denna gång. Fast, barnen är ju snart utflugna så att få en ny chans i snårigt föräldraskap är ju det mest omöjliga. Lagt kort ligger och så vidare.
Jag tänker på det själv nu när jag är i medelåldern och mina föräldrar är på en annan plats. Funderar på om mina barn kommer vilja komma och hälsa på. Bjuda in. Och räkna med mig?
Kan jag räkna med dem?

Vill aldrig vara en börda. Jag tänker att jag ska skapa mig ett rikt liv som jag fyller med gottigheter och att jag inte ska räkna med andra. De ska alltid vara välkomna och komma och gå som de vill. Leva sina liv så gott de kan. Har börjat spana in färglära, komposition och olika tekniker för all tid med skapande framöver. Jag påminner mig själv om att bild var det enda ämnet jag hade bra betyg i när jag gick ut högstadiet med 2,1. Min mamma grät ner i jordgubbstårtan.
Vad blir det av den stackars struliga blonderade tjejen i Dieseljeans och linne från Filippa K?

Jag fick sedan aldrig gymnasiekompetens då jag skippade vidare studier. Jag började terminen på Bäckäng men ganska ofta bestämde min kille att jag inte fick gå och det var liksom aldrig värt bråket. Sedan blev jag gravid och jag som skulle ha barn vid 16 års ålder resonerade mig fram till att jag skulle ha svårt att fullfölja studier med en knott på armen. Mamma fick dock reda på att barnbarn väntades och lyckades övertala mig om att det var på tok för tidigt.

Senare i livet gick jag till en spådam för att få vägvisning och och en mjuk smekning över kinden. Tårar föll då jag berättade att jag jag kände mig vilsen och misslyckad i föräldraskapet. Hennes  förklaring var att jag borde be mitt aborterade barn om ursäkt för att jag förvisade det och molnen skulle sedan skingra. Skammen fortsatte växa i bröstet.

Jag tänker att en dag står en rymlig studio där och väntar med staffli, dukar och penslar i rader. Allt kommer vara förlåtet. En varm fransk bris får de skira linnegardinerna att dansa i de stora fönsterna ut mot terassen. Jag dricker iskaffe, staplar bokhögar och vattnar mitt blåregn. Det som blir det blir och min förhoppning är att jag då känner att jag gjorde allt jag kunde och inte slår på mig själv något mer. Att alla blåmärken bleknat och ryggen är rak. Kanske skriver jag istället för att måla eller så gör jag alltihop. Lagar mat, bakar godsaker, ringlar lera, målar i olja och akvarell, vandrar i berg och samlar skatter på antikmarknader. Kanske skriver jag dessutom på min blogg och uppdaterar er om hur det går. Om ni hänger kvar vill säga…