Jag bor på hotell dessa dagar och följer med stort intresse vad som händer utanför på Hötorget. Som att jag tittar på en gammal film följer jag intresserat människorna där ute. De är mitt uppe i livet. Några är snabba i stegen och skyndar över snömodden. Några går långsamt, stannar, stirrar ner i telefonen, fortsätter några steg och fortsätter vara uppslukade av telefonen. Några stannar för att köpa kransar och gigantiska buketter av amaryllis. De har ingen aning om att jag står här på sjätte våningen och tittar på dem. Lika bra det.
Första kvällen äter jag med min vän på Brillo. Det blir linguini med skaldjur och det är alltid så svårt det där med restaurang tycker jag. Speciellt när borden är nära. Jag hör vad alla andra säger och börjar bygga upp historier i mitt huvud om relationer, personlighetstyper, kläder och vad de gör till vardags. Hur de mår framförallt – om de är glada, arga eller uttråkade. Mest ledsamt är det med de paren som glor ner i varsin telefon och inte möter blicken, bara äter och är frustrerade på varandra. Verkligen pengar i sjön- hade varit bättre med en macka vid köksbänken hemma kanske istället – eller ett varmt bad ihop för att försöka möta blicken och prata om skavet. Så svårt att fokusera på mitt egna samtal när jag observerar allt annat runt om. Både i servisen och de andra gästerna.
Jag tror de är konstnärer bredvid oss- För två damer kommer fram och pratar imponerande med männen när de ska lämna. Det är något med håret också – tänker att en sådan man med tofsen rakt upp på nog kanske inte jobbar på skattemyndigheten… Jag är full av fördomar såklart.
Den ena lyckas sprätta iväg en köttbit på min vän Hanna – den flyger i väldig fart. Vi fnittrar allihop och sedan fortsätter vi våra respektive samtal med tre centimeter mellan oss. Allt är nära här i Stockholm, det är köer och på tunnelbanan står man vackert och nära då man låter de andra stiga av först innan man går på. Jag känner mig inte hemma. Men försöker. Det är en vacker stad och promenadbenen bär mig. Jag har tänkt att jag måste förstå den. Få ett grepp om den. Egentligen borde jag åka hit en vecka och bara vandra på gatorna, gå på museum och äta gott. Det är alltid massa jobb jämnt.
Taxichauffören berättar om sin flytt från Syrien. Hans syster och föräldrar är kvar och han kom 2017. Han kan kan inte åka tillbaka så de har inte setts på flera år och jag säger att det är sorgligt. Frågar sedan om han har blivit väl mottagen i Sverige och om han känner sig hemma. Han är positiv i svaret – jag möter blicken i backspegeln. Sedan tittar jag ner i knät och tänker på om jag hade behövt lämna Varberg och köra taxi i en storstad när drömmen egentligen var att bli advokat – som var planen för honom i hemlandet. Han pratar om sitt vackra land, om Damaskus och naturen, vädret, om hur vackert det är. Jag googlar Damaskus sedan och ja, det är vackert. Vem vill inte bo där med sin familj istället för ett iskallt och stressigt Stockholm mitt i december…
Jag sover dåligt om nätterna här. Sämre än vanligt.
Detta är utsikten under natten från mitt hotellfönster. Vid femsnåret ställer de dit alla torgstånd.
Jag poddar också. Två gånger. Både från min hotellsäng och i en studio i Hornstull. Det är för långt att gå och det är turligt för då får jag en stund med taxichaffören.
Ha en fin dag nu.