Någonstans bland bergen börjar det mullra och den heta dagen där temperaturen peakar runt fyrtio bryter ut i ett ljummet regn. Välkommet. Som om tisdagen drar djupt efter andan och får syre igen.
Vi hann precis hem från stranden – där sanden var så het att man fick ta på sig tofflor för att klara av stegen från solbädden ner i vattnet. Brännande fossingar, men med ett svalkande dopp som belöning.
Redan vid åtta slocknade jag nästan stående. Ögonlocken var tunga som bly.
Den där stora tröttheten har landat nu. Jag klagade lite för min vän Anna över min rastlöshet – att jag har så svårt att vila. Hon svarade att det brukar ta henne minst fjorton dagar att varva ner. ”Men fjorton dagar är allt jag har”, kontrade jag. Om en vecka ska jag packa bilen, köra hemåt och kasta mig in i högsäsongen i Varberg.
Det är onsdag nu. Jag har lämnat poolkanten och trädgårdens dallrande hetta för en tupplur mitt på dagen. AC:n gör det svalt i rummet. Sommar i P1 i bakgrunden – det är Petra Mede. Jag gillar henne.
Och just det – visst var det Underbaraclara som pratade om vilan? Kanske var det i vinterpratet? Jo, så var det. Den 30 december 2022.
Clara Lidström, Underbaraclara, pratade då om konsten att vila som vuxen. Hon berättade om utmattningen som kom, om återhämtningen som måste få ta plats. Om att läka – i naturen, i stillheten, i de små stunderna. Ett program som verkligen lyfter fram vikten av att lyssna på kroppens signaler och våga stanna upp.
Hej kära ni,
Jag har börjat på en ny bok och gjort ett riktigt fint fynd på en vintagemarknad – ett stort, brunt fat som genast fick följa med hem. I en av de vackraste byarna jag vet åt vi räkor med avokado under ett blåregn, och jag vet att jag sa minst tre gånger till familjen: ”Tack för att ni följer med till alla dessa vackra platser.”
I en liten hantverksbutik hittade jag också en ring med en aprikosfärgad sten – ett minne att bära med mig på fingret, för att alltid kunna påminna mig om just den här dagen.
Och än är dagen inte slut – jag ska slumra i en solbädd en stund och sedan laga middag till bästa spellistan med klirrande isbitar i glaset.
Under dagen har vi också lanserat ett nytt släpp hos K. LAGERQVIST – och ja, jag jobbar lite i mellanrummen. Det är okej. Jag har förmånen att kunna ta med mig jobbet i fickan, och den friheten är jag oändligt tacksam för.
(reklam.)
Om du är nyfiken på våra senaste nyheter hittar du dem här. Det är vackra klassiker som många har längtat efter – så passa på innan de tar slut igen.
Tittar in för att önska er en riktigt fin midsommarhelg, oavsett hur ni väljer att fira. Här nere firar vi inte på det traditionella sättet. Istället har vi tillbringat dagen i Montpellier – strosat runt i butiker, ätit lunch och hängt vid stranden. En perfekt mix av storstad och semesterlugn.
Nu har vi landat hemma i vår trädgård en stund, innan det är dags att svida om och bege oss till byns restaurang. Tydligen blir det livemusik ikväll, vilket är både charmigt och mysigt. Jag har redan bestämt mig för att börja kvällen med en laxförrätt.
Idag är också en speciell dag eftersom min yngsta fyller femton år. Det känns nästan overkligt att ha barn som är 26, 19 och 15… Jag själv känner mig inte en dag äldre än trettio. Är jag ens vuxen på riktigt? Det är tveksamt ibland, haha.
Dagarna här är långa, varma och väldigt vilsamma. Den här gången har vi inte så många måsten, vilket är otroligt skönt. Jag hade stora planer på att anlägga en kryddrabatt – men har inte ens börjat gräva än. Däremot har jag sopat terrassen och investerat i nya trädgårdsmöbler, så något har i alla fall blivit gjort.
Vi är långt ifrån klara i trädgården. En betongplatta ska stenläggas, ett utekök och en platsbyggd soffa står på önskelistan, och i det stora hålet som öppnats mot källaren ska ett stort glasparti monteras. Offert är inskickad, och det verkar som att fönstret blir klart redan i sommar – resten får vänta lite. Kanske ger jag mig på att bygga både köket och soffan själv. Hur svårt kan det vara egentligen…? Hahaha!
Ja – nu ska jag lägga mig i en solsäng och läsa bok.
Imorgon är det midsommarafton. Har ni koll på läget, härliga planer och känner pepp?
Jag är otroligt tacksam över att jag är i Frankrike och inte behöver bry mig det minsta om denna högtid.
Vad händer i Frankrike i helgen då ?
Jo, I helgen är det Musique à la fête – Överallt – från små byar till stora städer som Paris, Marseille, Lyon och Nice – förvandlas gator, torg, parker och kaféer till scener för livemusik.
Tänk dig en varm junikväll, doften av grillat i luften, vin i plastglas, barn som springer omkring, en jazztrio i ett gathörn, techno från en innergård, och en kör som sjunger Edith Piaf från ett balkongräcke. Det är spontant, levande och alldeles underbart! Jag tror de pratade om att det kommer en tjur till byn på lördag men jag vet inte – paella på torget med rosé och massa musik blir det i alla fall. Jag har lite svårt att hänga med i det franska resonemanget när det går fort. I morse pratade till exempel ostronkillen om att det var mjölk i vissa sorter och jag fattade noll. Pekade bara, log och sa ”två dussin, merci”.
Vaknade innan sex idag också. Tänk om jag en dag skulle kunna sova till åtta i alla fall…
Smög runt med kameran de svala timmarna innan solen gick upp över byn. Rätt mysigt ändå. Morgonstund har ju verkligen guld i mun.
Obäddade sängar är de vackraste om du frågar mig.
Min man går klädd i mitt märke nästan varje dag – blir så stolt. Barnen använder också skjortorna flitigt.
Morgonkoppen. Den bästa på dagen.
& så hästen jag köpte på en vintagemarknad denna måndag. Bra fynd! Nu har jag flera hästar så då är det visst en liten samling som påbörjats…
Första köpte jag i Antibes 2019. Här är ett matigt inlägg om när jag bodde över där själv ett par nätter.
Saknar verkligen inte den korta mörka pagen… Men den blå blusen – varför sålde jag den?
Jag sitter här, några dagar in på semestern, och försöker zooma ut från jobbet. Det är inte helt lätt. Mitt arbete är så sammanvävt med min vardag – jag jobbar med mig själv, som person och varumärke. Och med kultur, i en form som kanske sällan kallas just det. Sedan 2008 har jag berättat historier från mitt liv, delat vardagsbetraktelser, tankar och inspiration genom bild och text.
Ända sedan jag började uttrycka mig som digital kommunikatör har jag känt att mitt arbete ofta ses som något lättviktigt av andra. Kreativt, absolut – men inte riktigt ”på riktigt”. Som något man lite snabbt viftar bort. Men trots det tar tusentals människor varje dag del av mina bilder och texter.
En av de mest trötta fördomarna om influencers är att vi bara glider runt i snygga kläder och tar selfies. Men bakom varje inlägg finns ett arbete som inte syns: vi jobbar med idéarbete, planering, teknik, kommunikation, redigering, strategi, kundsamarbeten, statistik, kampanjer, fakturering… Det är ett maskineri, ofta drivet av en enda person.
Det här är ett jobb som kräver både kreativitet, uthållighet och omvärldsbevakning. Och just för att det ser enkelt ut – och ofta är skickligt gjort – så tror jag att många inte förstår vad det faktiskt kräver. Det känns lite ensamt ibland.
Många konton handlar om mode, inredning, trädgård, mat och träning. Men att kalla det ytligt är att förenkla något som ofta är mycket mer anser jag.
Många influencers använder sina plattformar för att prata om viktiga frågor, lyfta marginaliserade röster, skapa debatt eller bara bjuda in till samtal och reflektioner. Inspirerar i det stora och det lilla. Att skapa en trygg plats online har ett stort värde anser jag.
Fördomarna säger mer om samhället än om oss som arbetar som influencers.
Jag tror att många av fördomarna om influencers bottnar i något större. I vår syn på arbete, status och vilka röster som får ta plats. Influencer-branschen är till stor del kvinnodominerad. Många är unga, självlärda och jobbar utanför traditionella ramar. Det sticker i ögonen och det väcker motstånd – för att det utmanar gamla idéer om vem som får synas och vad som räknas som “riktigt” arbete. Vi har fortfarande svårt att ta kvinnligt signerad kreativitet på allvar. Vi misstror självständiga röster som inte bett om tillstånd att få vara här.
Om vi tänker att influencers är dagens kultur- och kommunikationsaktörer – likt journalister, konstnärer eller författare förr. De påverkar människors livsstil, världsbild och konsumtion, på gott och ont.
Fin- och fulkultur – vad räknas egentligen?
Det här hänger också ihop med vårt sätt att värdera kultur. Klassisk musik, teater, oljemålningar – det är “fint”. En livsstilsblogg, TikTok eller en inläggsserie om växter i ett växthus – det är “fult”. Men vem har egentligen bestämt det?
För mig känns begreppet ”finkultur” ganska dammigt. Som om vissa uttryck automatiskt skulle vara mer värdefulla än andra. Kultur är något levande. Det förändras med tiden, med människorna som skapar den och med plattformarna där vi möts.
En hiphopkonsert av Jireel kan vara lika konstnärligt uttrycksfull som en symfoni. En berättande blogg kan säga mer om vår samtid än en klassisk roman. TikTok och Instagram är också kultur – bara i en annan form.
Så nej – jag tror inte att jag är ute och cyklar. Jag tror snarare att vi behöver ett nyare språk för kultur, kreativitet och kommunikation. Ett språk där fler får plats.
Jag har inga formella meriter inom det jag gör. Jag är autodidakt. Jag har arbetat som fotograf, formgivare, inredare, kampanjansvarig, varumärkesbyggare – utan att ha en examen att luta mig mot.
Och jag förstår att det kan skava. Särskilt för den som pluggat i flera år, tagit studielån och kämpat sig in i en bransch. Att sedan se en influencer få det uppdrag man själv längtar efter – det kan kännas orättvist.
Men är det verkligen fel kreatör på plats? Eller är det mottagaren – betraktaren, kunden, läsaren, följarna – som faktiskt avgör detta?
Då kanske det är rätt kreatör på rätt plats trots allt.
Jag behöver inte passa in i något fack och jag har har heller inget behov av att positionera mig. Tycker du att mina berättelser är ytliga och kommersiella – då är det helt okej. Jag lever på mitt arbete, jag har frihet, jag får uppleva spännande platser, jag plockar ut lön varje månad. Det räcker för mig.
Men ändå… när vi pratar om vad som är ”riktig” kultur, vad som är värt något och vad som bara är fluff – då vill jag ändå säga: det kanske är dags att tänka om?
