Hjärtefrågor, Kvinnokroppen, Vardag

Mina tankar kring ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående

Jag fick ett DM av en tjej på Instagram häromdagen. Hon skrev att hon blev chockad när hon läste att jag snart fyller 48 år. Hon hade trott att jag var runt 38. Det gjorde mig nyfiken, så jag frågade mina följare i en story hur gamla de trodde att jag var.

Många visste såklart redan min ålder. Jag har ju bloggat i sjutton år och det är ingen hemlighet att jag åldras och har vuxna barn. Men jag blev faktiskt överraskad över hur många nyare följare som trodde att jag var under 40.

Jag har aldrig haft åldersnoja. Aldrig. Kanske beror det på att jag blev gravid som nittonåring? Det känns lite som att jag hunnit med så mycket redan.
Visst kan det kännas sorgligt att inse att man inte har hur många år som helst kvar att vara stark och frisk nog för alla de där äventyren man drömmer om. Men att mitt utseende förändras med åren bryr jag mig inte inte så mycket om. Jag tycker att det är vackert med kvinnor som äger sin ålder och sträcker på sig när de är 50, 60 eller 70. Visst är det så?

Varför skulle jag vilja se ut som 25 när jag snart är 48?

Samtidigt funderar jag ibland på om det är ett privilegium att kunna känna så. Jag lever i en trygg relation och är inte ute i dejtingvärlden. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag varit singel, med tanke på hur komplicerad dejting verkar vara 2026…

Hur som helst var det intressant att så många uppfattade mig som yngre. Och det fick mig att fundera över ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående. Det är inte helt enkla frågor att förhålla sig till som kvinna i medelåldern, kanske särskilt inte när man arbetar i en bransch där utseendet ständigt granskas och kommenteras.

Det här är mitt sätt att se på det. Om det kan inspirera någon till positiva val blir jag glad. Men det är också viktigt att komma ihåg att vi är olika. Det som ger mig trygghet, energi och balans kan upplevas som press och stress för någon annan.

Så vad ska egentligen komma först? Den starka kroppen på gymmet? Medvetna kostval, protein och telefonens recovery points? Ansiktsbehandlingar och LED-masker för slätare hy?
Eller ett lugnt nervsystem? Återhämtning i bastun och naturen? Sömn, skratt och trygga relationer?

Ett hållbart liv består av så många olika delar. Och ibland kan själva strävan efter att göra ”allt rätt” bli det mest stressande av allt. Jag tror inte på snabba lösningar. Men jag tror på de små vardagliga valen. Ett steg i taget kan göra enorm skillnad över tid, både för den fysiska och den mentala hälsan.

Mitt stora intresse för hälsa tog en helt ny riktning när jag gick in i förklimakteriet. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag ville inte leva längre. Allt kändes meningslöst och mitt självförakt växte till något som blev ohanterbart. Mina anhöriga blev oroliga och vädjade att jag skulle söka vård och få hormonbehandling.
Innan dess hade jag försökt med allt jag kunde för att hålla näsan ovanför vattenytan: antiinflammatorisk kost, ren mat, träning, prioriterad sömn, mindre stress, bastu, vila och promenader.
Allt det där hjälpte till viss del. Men det var först när de goda vanorna kombinerades med hormonbehandling som jag verkligen började må bra igen.

Och jag vill må bra. Jag vill fortsätta vara nyfiken på livet, njuta av det som erbjuds, utvecklas och upptäcka nya saker. Jag är så tacksam över att få vara med, för jag vet ju att långt ifrån alla får den möjligheten. Det försöker jag bära med mig hela tiden med både ödmjukhet och tacksamhet.

Och så var det ytan då…
Jag vill inte döma hur andra väljer att göra med sina kroppar. Det är inte min sak. Men när det gäller mig själv vill jag vara öppen med att jag inte gör några ingrepp. Jag har varken botox eller fillers. Hur jag känner om tio år vet jag inte. Men just nu känns det här rätt för mig.

Jag vill gärna vara en influencer som inspirerar till ett mer naturligt förhållningssätt till åldrande. Jag tror att mycket av det vi stoppar i oss och hur vi lever påverkar både vår insida och utsida.

För att må bra och hjälpa kroppen på traven gör jag bland annat lymfrörelser varje morgon, har en bra hudvårdsrutin, torrborstar kroppen, använder LED-mask med rött ljus, bastar ofta, promenerar långt varje dag, badar kallt, dricker mycket vatten och prioriterar sömnen. Jag går också på reformerpilates ett par gånger i veckan och styrketränar med vikter en gång i veckan.

Och om jag ska avsluta med en enda tanke så är det den här:
Jag tror inte att mängden gympass eller antalet gröna smoothies  kan skapa verklig lycka om inte acceptans, empati och självkärlek får ta störst plats först. Goda vanor är fantastiska. Ofta leder en bra vana till en annan. Men jag tror att de blir hållbara först när nervsystemet får vara i balans.  Det goda livet ser inte likadant ut för oss alla.
Och i slutändan är det upp till var och en att finna det som funkar för en och som skänker mest välmående.

Hur ser ni på ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående?
Nyfiken på era tankar i detta ämne.

Stor kram K

Frankrike, resor

Nästan 900 år av historia – därför är Abbaye de Valmagne ett av Languedocs vackraste kloster

I Languedoc ligger otroliga Abbaye de Valmagne,  ett av södra Frankrikes mest fascinerande kloster. Vi brukar besöka varje år och här känns det som om tiden har stannat. När man kliver in genom den mäktiga porten möts man av en stillhet som bara riktigt gamla platser kan bära på. Jag älskar denna plats.

Klostret grundades redan år 1139 och blev med tiden ett av de rikaste cisterciensklostren i södra Frankrike. Under medeltiden levde här hundratals munkar som odlade jorden, bad sina dagliga böner och utvecklade vinodlingen som fortfarande präglar området.

Jag älskar kontrasten mellan den otroliga arkitekturen inne i klostret och de prunkande trädgårdarna utanför. Här odlas fortfarande örter, grönsaker och blommor precis som under klostrets storhetstid och vinfälten utanför frodas. Försöker föreställa mig munkarna som vandrade genom korsgångarna för nästan 900 år sedan.

Abbaye de Valmagne grundades som sagt år 1139 av de mäktiga herrarna av Cabrières, som bjöd in benediktinermunkar att slå sig ner på platsen. Bara tjugo år senare anslöt sig klostret till cisterciensorden, den reformrörelse som ville återvända till ett enklare och mer arbetsamt klosterliv. Munkarna levde efter mottot ora et labora – ”be och arbeta” – och blev skickliga jordbrukare, ingenjörer och vinodlare.

Läget var ingen slump har jag läst. Här fanns bördig jord, gott om vatten och ett gynnsamt klimat mellan Medelhavet och de kalkrika kullarna i Languedoc. Munkarna anlade dammar, bevattningssystem och vingårdar som gjorde klostret självförsörjande och mycket välmående. Under 1200-talet växte Valmagne till ett av de rikaste och mest inflytelserika cisterciensklostren i södra Frankrike. Som mest tros närmare 300 munkar ha levt här.

Den första kyrkan byggdes i romansk stil, men när klostret blomstrade blev den för liten. År 1257 påbörjades därför den magnifika gotiska kyrkan som fortfarande står kvar. Med  höga valv, ljus interiör och imponerande höjd påminner den nästan mer om en katedral än en klosterkyrka. Det är en otrolig känsla att vandra här igenom.

Men storhetstiden blev såklart inte bestående. Hundraårskriget, pestutbrott och senare religionskrig slog hårt mot klostret. Den mörkaste händelsen inträffade 1575, då den dåvarande abboten Vincent Concomblet de Saint-Séverin anslöt sig till de reformerta styrkorna och ledde ett angrepp mot sitt eget kloster. Flera munkar dödades, byggnaderna plundrades och Valmagne låg sedan övergivet i omkring fyrtio år. Fy tusan.

För er som ej vet – Jag har själv googlat. De reformerta styrkorna var de protestantiska grupper som deltog i de franska religionskrigen under 1500-talet.

Religionskrigen (1562–1598) utkämpades mellan:
-Katoliker, som ville bevara den katolska kyrkans makt.
-Reformerta protestanter, som inspirerades av bland andra Jean Calvin och ville reformera kyrkan.

Under 1600-talet återvände munkarna och med stöd av kardinal Pierre de Bonzi restaurerades klostret. Men när den franska revolutionen bröt ut var ekonomin väldigt svag. År 1791 flydde de sista fem munkarna till Spanien och klostret blev statlig egendom.

Men då fick klostret en oväntad vändning. En vinodlare från Villeveyrac köpte egendomen och förvandlade den enorma klosterkyrkan till vinkällare. De gigantiska ekfaten, en del med en kapacitet på över 40 000 liter, står fortfarande kvar inne i kyrkorummet.

Sedan 1838 har klostret ägts av samma familj, som steg för steg restaurerat byggnaderna och samtidigt fortsatt den flera hundra år gamla vintraditionen. Idag är vingårdarna ekologiskt certifierade, de medeltida trädgårdarna har återskapats och besökare kan fortfarande uppleva den unika kombinationen av klosterhistoria, arkitektur och vinodling.

Jag tycker det mest fascinerande är att Valmagne bär på tre olika historier samtidigt, munkarnas historia, vinets historia och den franska revolutionens historia.

Sådär ja, då har vi lärt oss lite om den franska historian idag. Alltid intressant! Borde blivit historievetare istället för bloggare…
Fast bloggare och historiker är ju dock en förträfflig kombination. Lägg till resejournalist också på mitt cv så blir det perfekt.

Frankrike

Tre kjolar och zucchini

Hej där! Följ med mig till helgens matmarknad i Pézenas.

Jag tar alltid med mig en stråväska så att jag får plats med alla grönsaker, frukter, kryddor och all pasta jag köper. Nästa nivå är nog att skaffa en dramaten Det verkar vara det självklara valet bland de äldre, kloka damerna på marknaden.

Vi åker dit tidigt, medan morgonen fortfarande är sval. Min man brukar vara snabb att knipa ett bord på stadens populäraste café, Café des Arts. Under tiden strosar jag runt bland fruktstånden och köper bigarråer och annan frukt.

Sedan ställer jag mig i kön till bageriet precis bredvid caféet. Det lustiga är att man bara kan beställa dryck vid bordet, men det är helt okej att ta med sig egna croissanter, baguetter och andra godsaker från bageriet. Väldigt osvenskt och jag gillar det.

Sedan packade jag upp frukosten på bordet. En baguette med skinka och ost, en smörig croissant och en ask söta bigarråer. Till det serverade en trevlig kypare nypressad apelsinjuice och rykande hett kaffe. En ganska perfekt start på dagen, om du frågar mig.

En mysig start på dagen helt klart.

Dags att köpa skinka och pasta. Jag svängde också in på apoteket med mitt svenska recept på östrogenplåster och hör och häpna – jag fick en ask. Den är beställd och jag ska hämta upp den måndag morgon.

På vägen till bilfen plockade jag en stor bukett rosa blomster och lät Boris bada här bakom mig en stund.

¨

När vi kom hem packade vi snabbt in alla våra fynd i kylen, bytte om och slängde ner det sista i strandväskan. Sedan styrde vi bilen mot stranden.

De hetaste timmarna på dagen tillbringade vi i havet, det enda stället där man faktiskt känner sig sval just nu. Här råder värmebölja, men det har väl knappast undgått någon som sett nyheterna. Jag vet att ni också har det varmt i Sverige, men här ligger temperaturen ungefär tio grader högre… puh!

Värmen gör också att man inte orkar laga mat förrän efter klockan åtta på kvällen. Det är nog det jag tycker är jobbigast. Jag äter helst vid sex, så att kroppen hinner smälta maten innan det är dags att sova.

De senaste åren har jag blivit ganska mån om mina rutiner och vad jag stoppar i mig. Här blir det lite väl mycket gluten, bröd, vin och sena middagar. Härligt på sitt sätt, men inte direkt optimalt för hur jag mår. Så om det är något jag faktiskt längtar efter när vi kommer hem så är det min pilates, vettiga mattider och noll bröd. Haha!

Tänk att man har blivit en sådan person som längtar efter vardag, rutiner och hälsosamma val. Det trodde jag aldrig.

Zucchini och citron köptes på marknaden. Jag brynte dem lätt i panna och kastade in dem i ugnen en stund, rev citronzest och salt över.

 Serverade till färsk tagliatelle med lufttorkad skinka, mozzarella, melon och solmogna tomater. Jag hoppade faktiskt över pastan dock,  den kändes som total överkurs och var egentligen helt onödig på tallriken.

Gott var det i alla fall!

Till dessert blev det söta, kylda bigarråer. Den perfekta avslutningen på en varm sommardag.

Och en mysig film också. Vi såg Je m´mapelle Agneta som har spelats in här i en av grannbyarna. Den var fin! Vad tycker ni om den?
Månen reste sig över taken och dagens sista simtur togs innan huvudet nådde kudden. Fin lördag.

Frankrike, Hem & Inredning

Vårt blivande kök i vårt franska hem

Jag var otroligt förväntansfull inför att komma ner till vårt franska hem den här gången. Medan vi varit hemma hade hantverkarna varit här och lagt stenplattor över hela vår patio i trädgården. ”Gör precis som runt poolen”, sa vi. Samma travertinplattor och samma beige, grova fog.

Det blev grå plattor med vit fog. Ja, det är väl sådant som kan hända när man inte är på plats och kan följa arbetet. Typiskt, förstås. Hantverkarna kom förbi för att inspektera resultatet och erbjöd sig direkt att komma tillbaka och lägga om fogarna när vi har åkt hem igen. Det uppskattar jag verkligen.

Så allt är okej och nu har vi ett bygge av utekök kvar här ute. Är så glad över att vi väntade med att göra klart allt. Nu har vi haft ett år med trädgården och inser vad vi har för behov och hur solen vandrar. Här skulle det ursprungligen vara en platsbyggd soffa.

Nu står där ett bord istället och så ska jag ställa en dagbädd på pation, plocka bort ett bord och bygga uteköket. Tror det kan bli bra i slutändan. kanske skippar vi pergola och nöjer oss med parasoll.

Den här ytan ser mycket mer klädd och trevlig ut när stenplattorna kom på plats.

Ljummet i vattnet nu. Jag var uppe redan 05.15 denna morgon och natten var fortfranade mörk. Byns belysning stängs av vid 24 så det vara bara jag, en mörkblå himmel, min kaffekopp och en svart katt som tog ett skönt morgondopp.

SEdan sätter cikador, tornseglar och tuppar igång vid 05.45… Det blir ett jäkla liv här ute. Men det är ett mysigt och trivsamt ljud tycker jag. Som att lyssna på vågor som bryter.

Är ni sugna på att se en AI-bild som vi skapat för att illustrera köket som ska byggas?

Vad tror ni? Vi behöver helt klart bygga någon bättre lösning för eldstaden så att det inte blir sotigt på väggen… men annars fint ju?!

Frankrike

Värmebölja i Languedoc

Kanske är det den första semestern på länge med så få måsten. Inga små barn att hålla koll på. Minimalt med arbete. Ingen renovering eller några projekt på huset. Vi ska bara vila, umgås, äta gott, läsa, bada och spela Chicago.

Jag vet knappt vilken dag det är, men jag vet att barnen önskade sig en strand med solbäddar och parasoller idag. En sådan där man kan beställa glassiga drinkar genom att hålla upp en liten flagga och så kommer någon och serverar. Det enda man behöver göra är att ligga raklång med en bok eller en podd i öronen, smörja ryggen noggrant och dra på sig tofflorna när man tar de få stegen ner mot vattenkanten. Annars bränner man sig på den heta sanden.

Själv dras jag mer till naturstränder. Vilda och vackra platser med klippor, mörk sand och få människor. Där man får känslan av att vara en liten del av landskapet snarare än en gäst på ett strandresort.

Nudiststränder däremot är inte riktigt min grej. Den mest kända platsen för naturister i hela Languedoc är Cité Naturiste René Oltra i Cap d’Agde., som ibland kallas ”den nakna staden”. Där finns restauranger, matbutiker, barer, frisörer, boenden och shoppingområden där det är helt normalt att röra sig naken. Tanken är att man ska kunna leva hela semestern utan kläder. Nja, det lockar inte mig direkt.

Samtidigt är jag inte särskilt pryd. Jag går gärna ner till Damernas i Varberg för ett nakendopp året om. Men i juli undviker jag det gärna. Då blir det lite väl många nakna kroppar som köar ut i vattnet och ligger tätt på bryggorna. Det är kanske inte nakenheten i sig som stör mig, utan trängseln med alla nakna kroppar som känns ofräscht. Tänker på alla kroppsvätskor i vattnet och mår typ illa.
Så ska jag bada där på sommaren tar jag helst cykeln ner vid sex på morgonen, innan resten av staden har vaknat.

Dagen har precis vaknat här och jag sitter ute i dagbädden med kaffekoppen bredvid mig och en bok i handen. Boris och Jonas är ute på en morgonpromenad i den svala luften medan barnen fortfarande sover. Några franska hantverkare balanserar uppe på ett tak innan dagen blir alltför het och syrsornas sång vaggar morgonen i ett rofyllt tempo.

Vi hade egentligen planer på ett litet äventyr idag. Tanken var att ge oss ut på en Via Ferrata, en form av bergsklättring där man följer leder med fasta vajrar, stegpinnar, broar och ibland stegar som är monterade direkt i klippan. Så spännande och jag hade verkligen sett fram emot det.

Men värmen sätter stopp för planerna. Temperaturen väntas krypa över 40 grader idag och då känns det klokare att stanna på marken. Bergen får vänta till en svalare dag.

Om morgonen äter vi bär, frukt, nötter och kokta ägg.

Till lunch och middag blir det oftast en matig sallad med skaldjur eller fisk, ibland en grillad köttbit. Häromdagen köpte vi färsk pasta på matmarknaden och igår svängde jag ihop den med räkor, smör, salvia och vitlök. Det gick snabbt som tusan och blev verkligen hur gott som helst.

När solen sjönk bakom berhen och skymningen lade sig över byn tog jag ett kvällsdopp i den ljumma poolen och kände en sådan tacksamhet över dagen. När mörkret sedan blir kompakt och stillheten lägger sig kan man ligga på rygg och flyta, medan blicken vilar på den otroliga stjärnhimlen ovanför. Då känns det nästan som att sväva helt viktlös ute i universum.

Nu ska jag läsa några sidor i min bok innan det är dags att fixa frukost och väcka killarna. Kanske överraskar jag dem med att boka jetski efter lunch, så att det blir lite äventyr ändå nu när bergsklättringen inte blev av.

Ha nu en riktigt fin dag.