Vi lanserar första delen av vår vinterkollektion idag 15.00.
Morgonpromenader bland vinodlingar och solmogna fikon som jag plockar till frukosten. Små stunder i södra Frankrike har fått sätta tonen för vår vinterkollektion.
Detta moodboard sammanfattar min inspiration bra. Vi har delat upp släppen i två och ser verkligen farm emot att visa er vad vi kokat ihop. Älskar hur den mjukt rosa går ihop med kulören Ruby Wine. Bra kombination!
Eller hur?
Vi tar in klassiker som vi vet att ni kunder älskar kring jul. Favoriten blusen Emma i den här djupt smaragdgröna kulören och Marlene kjolen som faller perfekt på kroppen med den lilla slitsen vid sidan. Julkjolen?! Detta är ett klockrent set denna vinter om du frågar mig.
De randiga och blommiga plaggen håller vi på till nästa släpp.
Men tanken är att de ska gå att kombinera så här. Vår blazer Ruth släpps idag så häng på låset – den är sååååå fin!
Vi fotade på Vackra Gunnebo Slott.
Slottet ligger utanför Göteborg är en av Sveriges vackraste och bäst bevarade 1700-talsmiljöer. Slottet byggdes mellan 1784 och 1796 som sommarbostad åt den förmögne köpmannen John Hall och hans familj.
Det var arkitekten Carl Wilhelm Carlberg som fick uppdraget att skapa denna fantastiska plats. Och han ritade inte bara själva slottet, utan även inredningar, möbler och de omgivande trädgårdarna. En genomtänkt gustaviansk stil där arkitektur, natur och hantverk skulle bilda en vacker helhet. Så himla fint och inpirerande här.
Det är något alldeles speciellt med platser där historien känns så närvarande. De vackra salongerna, de omsorgsfullt utformade detaljerna och trädgårdarna som omger byggnaden. Måste återvända som privatperson och verkligen uppleva allt det vackra igen då. jag inte är upptagen m ed arbete. Kan tipsa om deras julmarknaden i år förresten.
Att få använda denna historiska miljö som inramning till vår vinterkollektion kändes så fint. Höll på att halvt frysa ihjäl men helt klart värt för bilderna blev så fina.
Jag inspireras så mycket av gamla byggnader, inredningen, hur ljuset faller och det tidlösa som skapats för att hålla i generationer.
I en trapp! Detta är vår populära klänning Emily. Den är verkligen vacker men jag är alldeles för lång för den upplever jag. Passar bättre på min kollega Theoni och på andra. Minns ni storyn bakom designen? Läs här.
”Är det By malene Birger?”
Frågan ställdes i min dm. Nej, pälsen som ligger över mina axlar fann jag i min mammas garderob faktiskt. Så fin detalj att fota vinter med. Hatten köpte jag på NK förra vintern men minns ej varumärke tyvärr.
Kika i hos K LAGERQVIST vid 15.00 idag för att ta del av vår vinterkollektion Del 1.
Så roligt att det numera bor en dansk influencer i vårt gamla hus i Frankrike! Vi sålde det till ett svenskt par för några år sedan men de behöll det nog bara i ett år. Kanske trivdes de inte? Kanske hände något i deras liv, prioriteringarna förändrades eller så blev det helt enkelt inte som de hade tänkt sig? Jag har ingen aning.
Nu har i alla fall danska @siforellana bott i Maison Violette i några år och jag blir så pepp och glad då hon uppdaterar sin feed med bilder från mitt första franska äventyr.
Jag lade så mycket själ och hjärta i att skapa ett mysigt hem här och när jag kikar på hennes bilder väcks så många fina minnen. Från tiden då barnen var små och vi tillsammans lärde känna Languedoc och allt det vackra som finns här. Det var också i det här huset jag skrev min första bok och utmanade mig själv genom att bo helt ensam i ett främmande land under fem veckor.
Jag vet att den nya ägaren skriver på Substack så vill ni följa med på hennes franska äventyr kan ni börja prenumerera på hennes nyhetsbrev. Hon delar vackra bilder från södra Frankrike och från byn vi bor i! Vi har faktiskt inte träffats ännu men jag har hört mycket gott om henne.
Så nu är vi alltså två influencers i byn… Eller kanske ännu fler om vi räknar med Yvonne, som skriver mycket om vackra La Belle Vue.
Och svenska Åsa, som bor på min gata, hon delar också flitigt med sig av livet här nere.
Jag kan verkligen förstå att så många förälskar sig i byn och längtar efter att resa hit. Eller kanske köpa sig ett eget boende.
Jag letade upp lite egna bilder från tiden i Maison Violette. Rummet som vetta ut mot takterassen var helt oinredd då vi tog över huset så vi la in stengolv och målade väggarna i kalkfärg. Här bodde killarna i varsin säng och det var så mysigt att äta frukost här om morgonen.
Fantastiskt mysig takterass med otrolig utsikt. Minns ni?
Där ligger min kimono från K LAGERQVIST. Den kulören var verkligen fin här nere i huset.
Vi renoverade köket med små medel. Tog ner överskåpen, målade väggar och tak och kaklade in bänkskivan.
Jag tyckte verkligen om sovrummet här. På ett sätt påminner det mycket om det vi har nu också med kalkade väggar, linnelakan, otroligt golv och ett vackert stort skåp.
Skillnaden är att det var en liten balkong som vette ut mot byrestaurangen så man kunde gå ut dit och lyssna på sorlet från torget och sippa på ett glas vin medan Jonas rökte en cigarill. Sedan satt vi där länge och pratade om livet, drömmar och framtidsplaner. Det är verkligen semesterkänsla.
Jag kombinerade en hel del arbete med min vistelse här nere precis som jag gör nu. En gång var vi nere ett helt team för att fota vintage jag funnit på olika marknader runt om i området.
Samma vinkel fast i mimosa tider…. Måste vara någon gång i februari då. Håret har växt en del sedan dess.
Kors så fint att drömma sig tillbaka till denna tid. Alla inlägg med bilder och texter kan du finna i mitt arkiv här på bloggen. Och så har jag en kategori som heter Frankrike också som du kan kika igenom.
Ibland längtar jag tillbaks till det här lite mindre boendet och då barnen var mindre. Det känns ibland som om livet var lättare då. Likadant med livet jag lever nu. Tänker ofta på hur lyckliga vi var då vi bodde i hyreslägenhet och levde som ett stort härligt kollektiv med grannarna. Gårdsfester, ungar som sprang runt in och ut ur allas hem, alltid någon att hänga med och inga skärmar. En svunnen tid vi aldrig får igen.
Men vi kikar på hur min senaste lördag såg ut tycker jag. Häng med på en promenad tillsammans med mig och min man Jonas! Jag var ute och gick nästan hela dagen och fick ihop runt 16 000 steg. Härligt! Vi hade varit förbi vårt nya hus för att inspektera hur bygget fortskrider och började bli ordentligt hungriga. Så vi bestämde oss för att promenera längs havet bort till vackra Kusthotellet och deras fantastiska restaurang Severin för att äta lunch.
Det är så galet fint här! Hotellet fick nya ägare för ett par år sedan och sedan dess har platsen genomgått en helt otrolig förvandling. Men vad annat kan man förvänta sig? Det är nämligen samma ägare som står bakom populära Ästad Vingård som nu driver hotellet precis vid havskanten här i Varberg. Det märks verkligen att de vet hur man skapar något alldeles extra.
Vi beställde deras 2-rätters meny och avslutade med en espresso.
Sedan gick turen hemåt igen längs strandpromenaden. Vi hade ätit en sen och lång lunch så solen höll redan på att gå ner över havet när vi strosade hemåt. Så korta dagarna är nu! Deppigt eller mysigt? Det beror på vilket humör jag är på.
Just den här lördagen kändes det bara mys. Vi ringde en av sönerna och bad honom sätta på bastun och när vi kom hem tände vi en brasa i en av eldkorgarna i trädgården. Där satt vi sedan med varsin kopp varm, kryddig äppelmust medan bastun värmdes upp. Sedan blev det bastu, minst tre kalldopp i poolen, middag med familjen och På spåret på tv med fotkli som avslutning. lördagen får 10 av 10.
Måste skapa mer utrymme för sådana dagar. Komma ut och njuta av när hösten möter vintern, alla vackra färger och skiftningar i vädret. Basta mer och scrolla mindre.
Snart tror jag de stänger kallbadhuset för renovering så passa på nu innan om du vill boka ett bastubad.
Nä du, nu ska jag återvända till min bildredigering. Igår fotade vi vår vinterkollektion och jag behöver få ordning på bildmaterial, texter och innehåll för sociala medier. Ekorrhjulet snurrar på. Ska genast planera in något mysigt som belöning när jag ska stämpla ut för dagen…
Så pepp på att få visa er vinterns nya viskosmönster, kulörer och vävda linnetyger! Reklam för eget.
Processen började ju för länge sedan, som ni vet. Pantonekulörer spikas efter noggranna färgprover, mönster tas fram, tyger färgas och vävs upp samtidigt som prover på våra nya designer skickas fram och tillbaka mellan leverantören och Varberg.
Vis av erfarenhet vet jag att det finns ett ganska snävt fönster för att lansera klassiska julkläder. Därför har jag i år valt att arbeta med kulörer och uttryck som ska funka lika bra i november som i februari eller mars. Mer vinter, mindre tomterött. Festligt, klassiskt och juligt, absolut, men inga Madickenvolanger i år.
Kulörerna jag har tagit fram går snarare åt burgundy, rubinrött och smutsigt brunrosa. Tänk djupt vinröda blommor, mogna fikon och en klassisk rand i nyanser jag förälskat mig i. Allt i en färgskala som harmonierar förträffligt med min moodboard ovan. Ja, välkomna in i min skalle och den kreativa processen inför vintern 2026!
Jag har en idé och en vision, och utifrån den sätter vi oss med Pantonekulörer och väljer ut nyanser som vi sedan beställer infärgade linneprover av. Ibland blir det tokigt och då får vi tänka om. Men varje gång något blir fel innebär det flera veckors försening och det är bannemej förödande när man har en tajt tidsplan för leverans och lansering.
Jag har också många gånger haft problem med att få fram mönster i tid för att hinna trycka upp tygerna. Det har till och med hänt att jag på grund av tidspress har godkänt mönster som jag egentligen inte varit hundra procent nöjd med och som inte riktigt motsvarat min vision. Det visar sig alltid i försäljningen sedan. Jag har fått lära mig den jobbiga vägen att inte kompromissa med min magkänsla. Det har varit dyra lärdomar.
Den här randen bor i mitt hjärta just nu. Är så oerhört sugen på att både fotografera och bära plaggen! Imorgon har vi hyrt ett slott där vi ska fotografera hela kollektionen. Tänk er ett helt set i den här randen – skjorta, väst och byxa. Så himla coolt!
Jag är också så nöjd med årets viskostyger. Inspirationen till fikonmönstret föddes under mina dagliga promenader och frukostar i södra Frankrike. Där brukar jag plocka en näve solmogna fikon och ta med mig hem för att äta tillsammans med yoghurt och nötter. Så enkelt, så gott och så otroligt vackert!
En liten sneak peek. Den här blusen heter Elisabeth och har en alldeles otrolig krage. Jag tycker så mycket om att vi valt färgade knappar som harmonierar med randen. En liten detalj som gör att hela plagget känns extra genomarbetat och lyxigt.
Det här är vår klassiska linneblazer som vi tidigare lanserat i både blått och beige. Nu kommer den i en helt underbar rubinröd kulör med detaljer från det randiga tyget på fickor och beslag. Älskar!
Är ni pepp? Jag ska visa er ännu mer under veckan och så tycker jag att ni ska ställa klockan på 15.00 nu på söndag för då lanserar vi hela vinterkollektionen hos oss!
Jag blir alltid trött och kränkt när influencers fördummas, förlöjligas och hånas av både följare och media. Ja, jag tycker att det är oförtjänt!
Det finns naturligtvis all anledning att granska och kritisera influencerkulturen, precis som vilken annan bransch som helst. Men det är skillnad på saklig kritik och att förminska människorna som arbetar i den.
Jag läste någonstans att man blir tilldelad det narrativ man förtjänar. Kanske är det därför många influencers inte ens vill kalla sig influencers. För att yrkestiteln blivit så belastad att man skäms för den? Jag som har arbetat som bloggare i snart arton år och försökt navigera genom hela den här utvecklingen kan såklart bara tala för mig själv. Men personligen tycker jag inte att det är jätteskoj att skriva influencer på mitt CV. Yrkestiteln har hånats och spottats på i princip sedan den uppkom för tio år sedan.
Jag kallar mig hellre digital kreatör eller entreprenör och gömmer mig lite bakom att jag faktiskt driver ett annat företag också. Ibland säger jag bara bloggare men vi är väl snart bara ett tiotal kvar i den genren? De flesta har flyttat över till Instagram eller skriver långa texter på Substack bakom betalvägg.
Nyligen släpptes Therese Bohmans roman Kapitalet, som kretsar kring en influencer vid namn Alice. Helt klart inspirerad av en rad svenska influencers jag själv följer i min vardag.
En roman om fascination, avund och gränsen mellan det privata och offentliga. Boken utforskar hur vi idag kan göra nästan hela våra liv till en affärsidé och vad det innebär för våra relationer och vår identitet. Jag köpte den fysiska boken men det slutade med att jag lyssnade på den då jag försökte sova om nätterna. Jag läste sedan Sandra Beijers krönika i DN och lyssnade på när Billgren Wood diskuterade boken i sin podd. Intressant.
Sandra skriver bland annat om hur influencern Alice i romanen helst vill slippa de åtaganden som hör till hennes yrke. Hon vill inte skriva, podda eller gå på event. Hon vill hellre dricka vin och vila. Sandra beskriver henne som en modern hovdam, instängd i sin egen omsorgsfullt arrangerade värld. Hon konstaterar att influencern blivit en allt vanligare gestalt i samtidslitteraturen, där yrket gång på gång skildras som något huvudpersonen egentligen inte vill ägna sig åt. Och så ställer hon frågan: Varför är det så?
Ja, varför är det så? Jag kan som sagt bara tala för mig själv, men jag förstår verkligen inte varför det här narrativet ska fortsätta matas ut i media och kommentarsfält.
Privilegierat? Ja! Är jobbet fullt av frihet, spännande upplevelser och möjligheter att tjäna pengar? Absolut!
Men föreställningen om att allt bara ramlar ner i huvudet på influencers utan någon större arbetsinsats, samtidigt som de otacksamt sitter där som prinsessan på ärten och är uttråkade mitt i alltihop? Nej, den bilden känner jag inte igen. Alla kollegor jag har omkring mig arbetar hårt. De bygger företag, skapar innehåll, utvecklar affärsidéer och bär många olika hattar. Teknik, administration, ekonomi, strategi, försäljning, produktion och drift. De är både kreatörer och företagsledare på samma gång.
Jag har under arton år själv byggt upp en egen kanal där jag idag kan finansiera mitt skrivande och skapande genom kommersiella samarbeten. Det är min affärsmodell och jag är både stolt och tacksam över att den fungerar. Jag älskar mitt arbete. Jag tycker att det är lustfyllt, kreativt och utvecklande. Jag har stor frihet och får göra väldigt mycket roligt. Det är väl fantastiskt att kunna säga så om sitt jobb?
Men varför skulle det göra arbetet mindre värt och hånas av andra?
Lena skrev till mig. Som så många andra kvinnor i övre medelåldern.
”Alla kan inte jobba med lustfyllda saker.”
”Någon måste också göra det som är mindre lustfyllt.”
”Din värld är förljugen.”
Hon beskriver alltså först mitt arbete som lustfyllt och använder sedan detta mot mig. Hon menar att den värld jag omger mig med är förljugen. Att allt är snyggt, välregisserat och doftar underbart. Men vänta. Är det inte skillnad på att välja att visa det vackra i sitt liv och att påstå att hela ens liv är vackert.
Det blir dessutom lite märkligt med tanke på att jag nyligen medverkat i en dokumentär på SVT där jag berättar om några av de svåraste erfarenheterna i mitt liv. Ändå beskrivs min värld som förljugen och perfekt.
Varför betraktas ett yrke som mindre seriöst bara för att det är lustfyllt, kreativt och dessutom kan vara lönsamt? Att ett arbete är roligt betyder inte att det saknar värde. Att visa ett vackert liv betyder väl inte att man ljuger?
Varför är det så fult att vara influencer?
Det finns ett fåtal fotbollsstjärnor där ute som får ägna dagarna åt det de älskar och dessutom tjänar miljoner på det. Vi vet att det krävs både talang, hårt arbete och en hel del tur för att lyckas. Många bygger dessutom starka personliga varumärken och tjänar pengar på kommersiella samarbeten vid sidan av fotbollen. Och det är väl ingen som tycker att deras karriärer är mindre värda för det?
Men när kvinnor bygger företag kring sina intressen, sin kreativitet och sina personliga varumärken blir det plötsligt något annat. Då är det ytligt, förljuget och inte ett riktigt arbete. Då ska man helst skämmas lite över att man har roligt på jobbet och dessutom tjänar pengar på det.
Handlar det verkligen om yrket i sig eller finns det också en invand föreställning om kvinnors arbete i hur vi pratar om influencers? Jag kan inte låta bli att fundera över varför vi har så lätt att beundra män som lyckas tjäna pengar på det de älskar samtidigt som vi gärna förminskar kvinnor som gör precis samma sak.