Hej. Jag har fått nytt jobb och hinner inte riktigt med Krickelin känner jag… Så medan jag håller på och styr upp mig själv med familj, full mailkorg, jobb och middagar som jag har bjudit in till, surar i tvättstugan och gör vårfint i trädgård, plus typ allt annat som snurrar så håll tillgodo med mina bästa tips
Lite konstigt känns det allt att gå över Ponte Vecchio utan en mängd turister och sedan traska fram på Florens folktomma gator en tidig söndagsmorgon mot bussen, för att sedan ta sig hem och lägga sig i rabatten, dra upp kirskål och titta på maskar med lillebror. Allt under samma dag liksom.
I Florens fanns våren och god nötig glass.
Och visst fanns det ett och annat par skor som vara svåra att inte plocka med sig hem…
06.45 satt jag och sörplade goda frukostdrinkar och åt hemmagjord musli strödd över smaskig youghurt samtidigt som jag lyssnade på en intressant föreläsning om kost och hälsa.
En av mina fina vänner har kommit hem från andra sidan jordklotet. Och jag visste väl hela tiden att hon skulle hitta tillbaka då snön smälte. Har du läst krickelin länge så har du säkert sett vackra Miranda ståendes bland rosa blomster och gröna skogar på mina foton. Nu är hon några tatueringar rikare och vi planerar redan nästa fotostund. Men i alla fall. Hon har börjat jobba på sundaste stället i stan, Spis & Deli. Äntligen fick jag en riktigt bra anledning att se över vad jag stoppar i mig. Tusen tack för god hälsofrukost och ny kunskap inom kosthållning. Från och med nu så kommer jag dricka mer kokosvatten, även fast det är rätt äckligt…och äta mer D-vitamin.
Med hem fick jag både bröd och honung. Förmodligen den godaste citronhonungen jag ätit.
Idag gick jag runt i nya skor med stora kliv, jag har nya utmaningar att ta tag i. Tack, livet är rätt fint nu.
"Och det spelar ingen roll om hon låser dörren och släcker ljuset. För ondskan bor i samma rum och äter henne på nätterna.
– Inget kan rädda oss nu, han ropar högt med panik i rösten och kör rakt in i bergväggen med den vinröda Forden.
Han förföljer henne på flygplatsen, går som en spökfigur vid hennes sida och viskar om döden i hennes öra. Sedan river han sönder hennes flygbiljett och drar med henne till bilen. Barnet gråter i baksätet. Och hon har svårt att andas.
Gång på gång ber han henne gå för att sedan få följa efter. Hinna ikapp och sparka ner henne i farten.
I månskenet stod hon vid köksbänken i hennes nya stad och drack vatten direkt från kranen. Hon lät händerna kupa sig under vattnet, böjde ner huvudet och öste sedan det över ansiktet för att tvätta bort nattens värsta farhågor."
"Så stod hon där i mörkret igen. På flykt. Med barnet på armen klev hon ut genom det öppna fönstret och på rak mörk grusgång sprang hon med snabba steg. Bakom grenarna, in i skogen och med paniken snurrande. Tyst bakom träden och spänt letande efter ljudet av steg i mörkret. Svaga svordomar inom och vädjanden om att bli räddad.
Snaran runt halsen och ljudet av hennes raspande läte. Blöta händer och slag mot öron. Hår i munnen och krökt rygg. Kanske vill vi ändå dö. Vi är nog döda.
In i skogen igen och hon springer mot det lilla älgtornet men hinner aldrig dit. Stigen är får lång och skogen är för mörk, hon ser inte. Han kommer ta henne. Han tar henne. Drar henne i foten över rötter som skjuter upp ur skogens golv. Inget kan rädda henne nu. Vem tar barnet.
Hon vaknade med öppen mun och blött bröst. Nattlinnet klibbade och filten låg trasslig vid fötterna."
Nu är snart slutet av april nära. Så nära. Det är då jag ska knyta ihop säcken runt vårt novellprojekt. Jag skriver om livet jag levde. Lyfter på locket kring att leva ett liv med en man som håller på att slå ihjäl mig. Om svårigheten att ta sig därifrån. Jag skriver om det söndriga och smutsiga. Tillsammans med två andra kvinnor skriver jag en novellsamling på arton noveller och har som ambition att få den publicerad under sommaren. Så jobbar du på ett bokförlag, känner någon som gör det eller kan tipsa om ett förlag som kan ta sig an vårt projekt, tveka inte med att sända mig ett mail på kristin@krickelin.net
Idag får jag ett besked som jag väntat på. Jag vet inte varför jag klätt mig så mörkt, kanske för att jag visste att jag skulle skriva om ondska. Får nog gå och byta om och räta ut axlarna igen. Kanske dricka mycket varmt vatten och fästa blicken på horisonten ett slag. Jag har slarvat med min pilates, tvättstugan är i ett kaos och det verkar som att någon samlar på skoblock i vår hall. Men det är nu det vänder, för under denna veckan slår allt ut. Så är det.
Kram och tack för allt fint jag får i min mailkorg.
