Bra rutiner och blossande kinder

Dessa bilder tog jag då jag fortfarande hade blommande dahlior i trädgården. Tänkte tipsa om den gröna dryck jag försöker få i mig en liter per dag. Går lite i vågor det där beroende på om jag har grönkål hemma eller ej men tycker så mycket om denna rutin då jag märker att den får mig må bra.

Jag mixar en näve grönkål, en halv skalad citron, en stor bit skalad ingefära, ett äpple och en liter vatten.

Ibland har jag havergryn i också. En bra vana jag har fått från Lisa Burenius som är min hälsoguru och finaste mentor. Igår fick jag världens härligaste massage av henne efter ett träningspass på gymmet och hon mumlade något om att “det är en konst att ta emot” och att “nu ligger du bara här och slappnar av en stund”.

Fint att jag kunde plocka fram de här bilderna och blogga om detta då jag inte riktigt har landat i ett annat inlägg jag skulle publicera. Miranda och jag har bestämt oss för att uppmärksamma vårt projekt “Sisterhood” igen. Ett projekt där vår önskan och drivkraft är att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor och barn i samhället.
Där vi vill belysa problematiken och dela med oss av viktiga verktyg som kan väcka civilkurage hos grannar, anhöriga, skolor och förskolor. Eller kanske ger den där lilla extra knuffen i rätt riktning för Dig som kvinna att lämna en man som brukar våld på dig.

Precis som My Feldt sa i intervjun häromdagen:

“Jag vill svara på frågor där svaren kan inspirera och hjälpa andra människor på ett eller annat sätt. Jag behöver inte synas eller vara med i tidningar för att visa upp mitt egen ansikte och för att folk skall tycka om mig, jag har en familj som tycker jättemycket om mig. Men jag vill synas för att kunna vara med och påverka. Har jag fått ett fönster ut i världen, då vill jag använda det.”

Egentligen vill jag också kalla projektet “Brotherhood” för det är också dags att våra bröder och fäder backar utsatta barn och kvinnor i samhället.

Det finns så många godhjärtade och intelligenta män i samhället men det är otroligt sällan jag ser någon man driva kampen mot våldet. @petersvensson är ett gott exempel dock. Ta en kik på nedan inlägg på Instagram efter en fotbollsmatch där spelare rök ihop. Vad är det liksom? Har väldigt svårt att respektera män som agerar på detta sätt.
Jag kollade på klippet tre gånger och var helt röd i ansiktet.
Vuxna män – jag skäms å era vägar när jag ser den här sortens beteenden.

“Jag säger inte att fotboll inte får var känslor. Men detta? Really? I en tid när ungdomar slåss och hotar varandra i områden för att få respekt eller för att återta förlorad heder. När rivaliserande gäng mördar varandra i områden i Malmö där @malmo_ff har samhällsprojekt och i Stockholms norra förorter där @aik gör ett fantastiskt arbete för att öka viljan att ta sig framåt och uppåt i livet. Områden där unga söker förebilder och längtar efter guidning. Då tycker ni som tjänar miljoner på andras drömmar och är förebilder för tiotusentals barn att det är tid att visa att fotboll också handlar om att slåss? Tror ni era ultras somnar utan blodsmak i munnen i natt? Tror ni deras föräldrar, partners eller vänner kan somna utan oro? Spelares och ledares beteenden på och utanför planen får effekter, våld på planen subventionerar våldet utanför planen, det hjälper andra att rättfärdiga sitt våld. Det tänder gnistor och startar eldar. Gång på gång händer det här och hittills har jag inte sett en enda klubb gå från ord till handling, tagit våldet på allvar och gjort allt dom kan för att ta ställning mot, förebygga eller förhindra mäns våld. Kanske är problemet att det är för nära? Slagsmål på träningar för både klubb och landslag! Våld under matcher och på fritiden. En annan del av problemet att det här kommer beskrivas som en ”match med mycket känslor”,”en match som hade allt” och att det ger rubriker, sponsorer och fans. Fredrik Backman tål att citeras igen, ”kultur är allt vi uppmuntrar men också allt vi tillåter” nåt att fundera på för @svenskaspel@swemnt och @sef_elitfotboll som är dom som kan göra något åt det här på riktigt. Och nej, jag tror inte att det går att få bort, men se åtminstone till att kompensera genom att arbeta lika högljutt med att stoppa mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor inför, under och efter varje match. Låt oss höra att ni verkligen vill, låt oss se er ta den kampen också. Gör den minst lika viktig som till exempel barndiabetes. Över 200 000 barn i Sverige lever i hem med våld, dom finns mitt bland er också 💔mitt i ert kaos!”

Stilleben, för mycket möbler och ett projekt

Här kommer några glimtar från min dag.

Barnen har höstlov och det är galet skönt att inte behöva sätta klockan om mornarna – istället gå upp och äta en lugn frukost och starta dagen mjukt ihop.
Jag drog på mig en stor halsduk och stickat under för vi har inte kommit iordning med värmen i huset inför den kalla säsongen än.

Vid elva körde jag till jobbet och träffade Miranda. Boris fick följa med och han gav Mir mängder av mysiga pussar.

Jag svängde förbi Verket och hämtade upp lunch. Det blev torsk med brynt smör idag.

Efter lunchen så hade vi anställningsintervju, fotade en skjorta, gick igenom nya smycken, packade och kikade på olika sorters tyger.

På vägen hem köpte jag med mig nya akrylfärger och dukar. Håller nämligen på med projektet ” kreativt rum” – där stafflin, drejskiva, stort bord för att skapa grejer vid och hyllor att ställa allt på. Jag har inte kommit så långt än…
Jag har endast köpt ett tapetbord. Detta fann jag i en vintagebutik i Galtabäck efter jag hade ränt runt på alla byggvaruhus i hela Varberg. De var verkligen inte särskilt fina och det kändes dessutom inte så bra att köpa nyproduktion när de finns på andrahandsmarknaden och var finare förr i tiden.

I samma butik fann jag den här fina handmålade fisken i porslin. Så vacker!
Tips! Så fint att pryda hemmet med sådana här fynd – håll utkik på loppisar för liknande stilleben till ditt hem.

Så nu har vi lite för mycket möbler här hemma faktiskt. Allt är köpt på andrahandsmarknaden och går naturligvis att sälja vidare så det käns helt okej men jag måste ju ta tag i det. Förhoppningvis styr vi upp det under november. Tänkte gå en hustur med kameran snart för bloggen men först ska jag faktiskt visa er ett jobb jag gjort i mitt sovrum. Har redan tagit bilder och ska fixa ihop något fint.
Så himla nöjd med resultatet och redo att tipsa er om liknande förändring. Återkommer kring detta.

Vill passa på att tacka för all positiv feedback kring gårdagens intervju med My Feldt. Vi är båda rörda och glada över den fina och varma responsen.

Intervjun – sorg, skratt, blomster & tårar med My Feldt

My Feldt är tjejen jag blev störtförälskad i på avstånd då jag började följa henne på Instagram- @myfeldt. Vilken stjärna – så autentisk, levande, skör, stark, rolig, smart & viktig –  en fantastisk multitalang.
Tar ofta My Feldt som exempel då jag föreläser om sociala medier – snacka om att skapa något unikt som griper tag och lämnar ett viktigt avtryck i en annars ganska ytligt värld.
Hon blandar lycka, sorg, skratt, tårar bland bakverk och blommor. Den bästa kombinationen om du frågar mig.
Vet inte vem som tog första kontakten men vi började chatta med varandra och byggde upp en digital vänskap och äntligen sågs vi för några veckor sedan då jag var hemma hos henne och jobbade. Fler träffar lär det bli – ska absolut bjuda in mig själv igen och också be henne komma förbi mig i Varberg.

“My’s Bröllop” har precis haft premiär på Sjuan och jag hade typ gåshud och blev alldeles tårögd av all härlighet det bjöds på i programmet.

Och My’s  bok! Den går inte av för hackor. Den är ett mästerverk i både text och bild – det är vännen Linda Lomelino som tagit alla de fantastiska fotona och det är My som delar med sig av recept, stora och små tankar, poesi och illustrationer. Väldigt inspirerande!

Så glad att My är med i min intervju här på Krickelin. Det är en lång intervju så jag föreslår att du går ocvh sätter på en kopp kaffe, drar på dig raggsockar och kryper upp i soffan. Känner nu mer än någonsin hur alla känslor ska få ta plats och lyftas upp på bordet mer hädanefter. Är så tacksam över nedan fina rader.
Håll tillgodo!

Berätta, nyfiken, vad har du uppskattat mest under den senaste veckan?

Människor, mina vänner och min familj. Det har varit en väldigt omtumlade vecka, känslomässigt, för mig, både positivt och mindre positivt. Jag har blivit påmind om väldigt mycket saker och känslor har rivits upp och ner vilket också har benat ur exakt vad jag uppskattar. Jag uppskattar människor omkring mig.

Jag uppskattar min egen förmåga att våga höra av mig till människor i min närhet när något blåser i mig. Både när jag är ledsen men också glad. Man får inte glömma att höra av sig och säga -jag är så jävla glad nu! Då ger man också tillbaka lite av den energin man lånade när man var ledsen och ringde.
När oron trycker på så låter inte jag den gro utan hör av mig till mina livlinor. Jag var så satans orolig för ett av mina barn i veckan, som inte mådde bra, jag var rädd att jag skapat den oron och då tänkte jag – vad har jag gjort, vad ska jag göra?
Så hörde jag av mig till läraren de hade som gått i pension och sa, hjälp mig! Jag behöver råd från någon som känner mitt barn och som själv är förälder. I det uppskattar jag människan i andra änden av luren som finns fast den inte behöver.

Jag har även varit full av glädje och då har jag verkligen uppskattat att ha människor runt mig att dela den med och med glädje kommer ibland sorg över dem som inte är med och får uppleva glädjen, då är det fint att dela den också. Tillslut kom min fantastiskt fina kille ner från stockholm och flätade samman hela veckan så vi alla kunde landa tillsammans, barnen, han och jag. Människor är verkligen nyckeln, tillsammans blir man så mycket bättre än ensam.

Ett tag trodde jag att ensam var stark men så är det inte.

Jag har följt dig i sociala medier under det senaste året och är helt ”blown away” över din kreativitet och din fantastiska energi. Det inspirerar mig massor. Men handen på hjärtat, hur tro du att  ”folk” uppfattar dig? Eller rättare sagt, vad tror du är den vanligaste fördomen om My Feldt? Och bryr du dig om vad folk tycker egentligen?

Åh men tack fina du!
Det gör mig uppriktigt glad när du säger så. Jag tror, att många tror, att jag är lyckan själv på två ben, att jag klarar alla motgångar, att jag är superstark och alltid rolig och bubblig och full av energi. Det är sant till viss del, men en sak som är viktig att komma ihåg är att lycka och glädje inte är samma sak!
Jag försöker visa hela spektrat av mina känslor ganska öppet, mest för att jag vet att det behövs en motvikt till allt som är perfekt, men ibland när jag skriver att fan, livet är skit, då tycker folk jag är himla ball ändå som skriver det och då kan jag känna att vad fan, kan jag bara INTE vara det.

Jag tror att folk uppfattar mig som ärlig i det jag skriver och delar med mig av vilket jag är. Men ibland vill jag bara skrika -kan jag få vara ledsen utan att vara ball för det!!!!!!

Människor har nog uppfattningen att jag varit lyckligare än jag varit senaste tiden, det är bara för att jag är glad, jag är ALLTID glad, även när jag är ledsen. Och lyckad tror jag att de tror, här har vi en som har lyckats med sina drömmar. Många räknar nog lyckan på vad man presterar men så känner inte jag.

Min karriär har aldrig varit så blomstrande som senaste tiden, den har gått spikrakt uppåt i raketfart men samtidigt så har mitt privatliv varit i det mörkaste av mörker. Det har varit död, stress och privata saker som varit svåra.

Jag är väldigt personlig på instagram men sällan privat, det är två skilda saker. Jag tycker det finns väldigt tydliga gränser där min och min familjs integritet är viktigare än allt annat.
Man skulle bara veta ibland hur jävla trasig jag varit senaste åren. Hur djupt nere i skiten jag suttit och gråtit ur min ångest. Hur jag legat och hyperventilerat tills syret brister och det sticker överallt i kroppen. Det har varit en resa på många år som faktiskt är slut nu.
Nu är jag både glad OCH lycklig igen.

I våras satt jag i min trädgård i bikini och snickarbrallor i kvällsolen på trappan och kände mig för första gången lycklig på flera år, det var en VINST. Jag tittade ut över alla blommor och var lätt solkysst och kände bara att helvete, jag klarade, inte själv, jag hade väldigt mycket hjälp men jag kom ut ur dimman. Och plötsligt inser jag att det spelar ingen roll om man lyckas med allt i karriären om man inte mår bra själv. Det är bättre att må bra själv i privatlivet och ha en lite mindre blomstrande karriär.

Nu verkar det som att jag får turen att ha båda men det är fint att gå vidare med de insikterna. Dessutom har jag jobbat så jävla hårt för den så jag är värd den. Det är inget som kommit till mig på en räkmacka! Men gudarna skall veta att jag ställer mig väldigt ödmjuk inför livet för jag vet hur snabbt allt kan ändras, gå snett, hur fel vägar man själv kan ta när man är ledsen och hur lätt det är att gå vilse och inte alls hitta ut på länge.
Just nu känner jag mig superstark och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. När man lever själv efter en lång relation så måste man det för man minns inte riktgt.

På sista frågan om jag bryr mig vad folk tycker om mig?
Väldigt lite faktiskt! Jag förstår om det låter lögnaktigt, det gör väl alla?
Men jag har en otroligt bra självkänsla, jag trivs med hon den där tjejen, My, hon är fan så knäpp ibland men har kommit ifatt sig själv nu. Om någon tycker illa om mig så vet jag att det är dess egen energi som går åt. Inte min. Det vet jag ju själv när jag lägger energi på att störa mig på någon.

Ni vet att om man tippar över 50%gränsen för hur mycket energi man låter någon ta så skall man bara bryta, rakt av. Jag är så trygg i mig själv att jag inte behöver vara ängslig över vad folk skall tycka om mig, jag vet att jag är en älska- eller hatamänniska. Sen kan jag fortfarande oroa mig för saker, tex så vet jag att jag skulle tycka det var trist om mitt nya program hade urkassa tittarsiffror. Men då har jag valt att vara himla stolt och glad över den fina respons det fått och inte höra om några tittarsoffor, just nu!

Du är mamma till tre fantastiska ungar och det är sannerligen en berg och dalbana att vara förälder. Vad är den största utmaningen tycker du?

Jag har verkligen haft tur som fått tre fina, kloka, arga, envisa och starka barn. Så otroligt många i min omgivning kämpar med det som det ofta är tyst om, barnlöshet och jag är så tacksam för dessa tre liv och skulle gärna få fler om det går. Det är verkligen en ynnest.

Med det sagt så är föräldraskap något av det svåraste och vackraste jag varit med om. Herregud vad man går igenom. För det första så gör graviditeterna mig sjuk. Jag är konstant sjuk i nio månader. Det är så konstigt att det skall behöva vara så att graviditet inte kan räknas som sjukdom. Skall man behöva ligga på ett golv och jobba i sina egna spyor med noll värdighet för att “man är ju trots allt bara gravid” Nog om det möjligen men tycker fler borde fatta att man kan bli riktigt dålig utan att behöva hålla ihop för att man inte vill vara gnälligt.

Det svåraste med att vara mamma till mina barn är att se dem i sina motgångar och försöka ge dem styrkan att klara dem. Få dem att förstå att ibland måste man gå igenom helvetet för att förstå det och lära sig från det. Att om man inte gör saker man är rädd för så kommer man inte vidare.

När deras kompisar varit dumma mot dem, de känner sig ensamma eller ledsna för att något hänt. Du vet när man kokar inombords men förstår att här är jag föräldern, nu skall jag hjälpa. Det är svårt. Att bygga deras självkänsla. En gång hade de haft tävling i skolan om vem som var smalast, då blev jag helt förkrossad.
Så små liv, redan så påfrestade. Hur skall JAG göra för att få mitt barn att älska sig själv? Genom allt. Kan man det? Jag försöker ge mina barn tid, för i tiden kan man prata, få dem att vilja öppna sig, prata med mig. Så länge man pratar finns en ventil. Utan ventilen sprängs man tillslut.

Jag vill lära dem egentligen en enda grej, som jag alltid upprepar. “var snäll” Mot dig själv, och mot andra. Så har du vunnit.

Vad är din styrka och din svaghet, enligt dig?

Min styrka är mitt skratt, min stolthet, mitt driv och min eld.
Jag brinner, som en jävla eld med ett vindkraftverk framför. Ingen hejd.
Ibland försöker jag hejda den men det blir motsatt effekt. Sen hittar jag en styrka i ordet, jag känner att jag har orden i mina händer och det är en kraft.  Min största svaghet är en fysisk och en psykisk. Den fysiska är min huvudvärk som är en effekt av elden, den lamslår mig och den psykiska är min extrema scenskräck och rädsla att möta mycket människor. Den hindrar mig från mängder av saker jag egentligen tror jag hade velat göra.

Jag förstår att den kan tyckas konstigt med allt jag tar mig för just nu men om man tänker ett varv längre så har jag aldrig mycket människor framför mig fysiskt. Det gör mig livrädd. Varenda gång jag skall göra något framför en folksamling så tror jag att jag skall dö. Bokstavligen. Det blir svart. Jag tar inte tag i problemet heller utan låter det marineras i min egen ångest. Men jag utsätter mig för det gång på gång men det blir inte bättre…jag tror att jag skall vänja mig men det gör jag inte.

& nästa fråga då, vad tycker de som står dig nära? Alltså vad din styrka respektive svaghet är?

Mina nära skulle nog säga att viljan och glädjen är mina starkaste sidor och min svagaste är att ta hand om mig själv, ge mig tid och omsorg.

“Genom sol och åska går vi genom livet” säger du, så fint och klokt- vill du berätta vad/vem ditt solsken är?

Mitt solsken är många olika saker. Det är mina älskade coola barn, min kära fina kille. Mina fantastiska syskon, min familj, min trädgård som är full av blommor och allt det vackra i världen. Det är de dagar som jag minns med glädje och dem jag stoppar i hjärtat för de dagar då åskan dundrar in.

Under de senaste två åren har du givit ut en bok, spelat in ett tv-program, separerat från en långvarig relation, varit ett av de regelbundna inslagen i Nyhetsmorgon,  drivit bageri parallellt med allt detta och samtidigt lyckats skapa content till ditt inspirerande konto @myfeldt på Instagram. Där har du över 50 000 människor som hejar på dig och applåderar dig varje dag.
Möjligt att detta kan skapa ganska mycket prestationsångest och rädslor tänker jag.
Ångest brukar du och jag prata om ibland. Bor den inom dig? Hur ger den sig uttryck i så fall?

Ja herregud, jag förstår knappt själv hur jag klarade av allt det där, det var mycket som erbjöds på samma gång och jag hade svårt att säga nej till allt roligt.

Jag känner ingen prestationsångest alls över vad jag visar för mina följare, inga rädslor heller. De får följa med på ett väldigt litet hörn av mitt liv, det är frivilligt. Det är alltid 100% äkta och på riktigt men jag är väldigt noga vad jag väljer att dela med mig av. Vissa saker kan man inte dela med sig av när man är mitt i stormen. Och nu när stormen lagt sig så har jag fortfarande inget intresse alls av att dela det med någon som inte var med. Om man googlar mitt namn så kommer de deppigaste sökningarna upp, vet du vad folk söker allera mest på i toppen tillsammans med mitt namn? My skilsmässa, My man, My skild, My separerad, My Johan, My död mamma. My familj.

Vad är det?
Är det vad folk undrar om en människa de inte känner? Alltså hur sugna kan folk vara på att gotta ner sig i det? Jag fattar att folk är nyfikna men det är inget de någonsin kommer få läsa om. Något så privat som det måste få stanna mellan de som genomgår den men sen kan man fortfarande dela med sig av vissa känslor och ångest som rör en själv. Sen finns det mycket annat som jag har presatationsångets över, eller är rädd för. Tex var jag för ett år sedan, rädd för att aldrig bli riktigt på djupet lycklig igen. Men det blev jag.

Ångest hos mig tar uttryck i att jag får ont i bröstet, panikångestattacker, blir väldigt låg och går in i mig själv, samtidigt blir jag enormt kreativ då och målar mina allra finaste målningar, skriver de bästa texterna.
Det har varit otroligt tuffa år, samtidigt så var det kanske skönt att hålla uppe hjärnan med så mycket saker för jag har varit så under isen. Hade jag inte skrivit på min bok hade jag förmodligen bara suttit hemma och grinat. Jag gick totalt förlorad ett tag, helt vilse. Inte i mitt yrke, tvärtom. Men i mig själv. Jag försvann helt. Jag gjorde allt fel, blev så arg på mig själv.

Jag minns när jag lämnat in boken i mars, efter nästan två år, jag hade skrivit på den varje dag, slitit, kämpat. Så satte jag mig i duschen och duschade skållhet vatten över mig, så bara brast det, jag bara skrek ut mina tårar bland allt vatten, jag var helt tom, tömd, borta. Duschade tills allt varmt vatten tog slut och sen satt jag där och kallvattnet och frös. Barnen var hos sin pappa och jag kände bara att vad fan har jag sysslat med, inte bearbetat något alls, inte mammas död, inte allt koas efter. Vad spelar något alls för roll? Vad har jag gjort? Skit i allt, jag dör fan nu.

Jag bara grät och grät och hade panikångestatack på panikångestattack. Satt flera timmar i luren med mina vänner och kunde inte andas men de andades med mig i veckor. De försökte så mycket, säga att allt skulle bli bra. De var världens finaste.
Men min känsla var att INGET kommer någonsin bli bra igen. Allt har gått åt helvete, alla är döda och borta och jag är olyckligast i världen! Även fast det bara var en som dött och ingen annan var borta. Barnen hade ju det hur bra som helst hos sin världsbästa pappa men ändå.
Jag skulle ju vara glad, för min bok, men jag bara grinade för allt annat. Jag kämpade superlänge med känslorna över vad man inte var längre. Man var ingens barn längre, man var ingen hel familj. Istället för att tänka på vad man hade. Vad fan, man är visst en familj, vem bestämmer hur en familj ser ut? Åh vad jag försökte komma till insikter alltså men det var omöjligt!

En vän till mig sa för längesedan, det tar två år My, att komma ut på andra sidan, när man går igenom svåra saker. Nej fy fan tänkte jag, skjut mig i huvudet. Det kan inte vara möjligt men jo, ganska exakt två år.

Men så sa en av de viktigaste personerna i mitt liv några av de helt avgörande orden till mig som fick mig att förstå, ta mig upp och ur allt. Du blandar ihop konsekvenserna och beslutet.
Beslutet har skitdåliga konsekvenser, men det behöver inte betyda att det är ett dåligt beslut, nu måste du ta dig samman och ta konsekvenserna, det är ett val,
Folk simmar över medelhavet My, för sina liv. Du sitter hemma i dina soffa, i ditt varma hem med tre underbara barn, en karriär och en trädgård, i ditt allra sämsta tillstånd, har du det fortfarande oändligt mycket bättre än så många andra. Ta ansvar över ditt liv, beslutet är taget”
Då gjorde jag det. Sen fattade jag, att ja, nu är detta livet, det är såhär det skall vara.

Sen gick det ganska fort att resa sig. Jag kände mig gladare och starkare för varje dag. Väldigt tidigt i sommras detta året så kände jag det jag aldrig trodde jag skulle känna igen, jag kände mig lycklig inombords. Det var så befriande skönt. Jag kände mig stark, cool och tillbaka. Jag kände att nu skall jag leva själv med våra fina barn.
Det här kommer gå så himla bra!

Vad är det läskigaste du tagit dig för under 2018?

Känns som jag gjort massor av läskiga saker detta året. Att kasta sig ut i en TV-produktion med oändligt många utmaningar varje dag! Herregud vad jag lärt mig mycket, det har varit en erfarenhet för livet och jag är så stolt över det vi gjort tillsammans.

En annan läskig grej var att bestämma att jag och barnens pappa skulle öppna ett ställe till tillsammans fast vi inte var tillsammans längre. Det gjorde vi på en kväll. Vi käkade middag tillsammans med ungarna och så sa han att han tappat arbetsgnistan lite. Så då bestämde vi att öppna ett cykelcafe, dagen efter hade vi en lokal och en vecka senare hade vi skrivit på en stor jäkla lokal mitt i city. Detta var i mars. Impulsiva som fan men samtidigt skall man inte låta drömmar falla för ängslighet. Det säger jag jämt. Så nu skall det öppna i december och det är ett stort läskigt projekt men hans gnista är tillbaka och det är så viktigt att båda föräldrarna mår bra för at kunna vara bra föräldrar för barnen, våra barn är det viktigaste!
Samtidigt som rädslor finns så jämnför jag allt med döden nu för tiden och när man tänker på det så är allt annat en piss i nissan! Vad kan hända? Allt går åt helvete, ja visst, där har jag varit och jag vet att man kan komma ut.

Vad var roligast i år?

Jag skulle kunna säga boken som jag är superstolt över, skulle kunna säga tv-programmet som jag älskar men jag väljer att min fantastiska kille kom in i mitt liv som en blixt från klar himmel! För vad jag lärt mig är att familjen är det allra viktigaste i livet, det är det som ligger närmast mitt hjärta och det som får en att må riktigt, äkta bra. Han är bland det finaste jag varit med om. Jag får den stora äran att leva med honom och få vara brutalt kär, han får mig till mitt allra bästa jag, varje dag. Han och barnen är min stora lycka i livet. Jag är så glad att jag fick bli stark själv först, hitta tillbaka till livet och lära känna mig själv igen innan det hände. Det är så vackert med stark kärlek men den kan komma väldigt fel om man inte är på samma station. Vi steg på, på samma station och tåget var ett jävla X500 000 som bara for rakt upp i solen.

Har du något mål – i sådana fall, vad?

Att varje dag, vara rädd om mina nära och kära, göra dem lyckliga och få dem at känna sig trygga. Fostra mina barn till starka kärleksfulla människor och att göra dem jag lever med, till sedda människor. Att ägna mitt yrkesliv till att så frön i människor. Frön som får människor att ta hand om naturen, se den och bli kär i den, för allt man älskar vill man vårda. Sen drömmer jag om att se rabarberknopparna brista i vår, se mina barn bli vuxna och få älska Rickard tills jag dör. Allt annat, bokdrömmar, tvdrömmar och andra arbetsrelaterade drömmar dom vet jag att om man verkligen vill, så kan man komma vart man vill. Men livet, människorna, känslorna runt en och hur man mår, det kan man inte bestämma själv, när någon råkar ut för döden eller sjukdom, då har man inget att sätta emot. Då hjälper inget, då bryts man på mitten.

Vad skulle du vilja vara med och påverka i samhället?

Jag vill få människor till att ta hand om naturen, utan att egentligen tvinga dem eller säga det. Jag vill få människor till att prata mer öppet om känslor och visa att det inte är något farligt alls. Få föräldrar till att sluta prata skit om andra inför sina barn. Och få människor att öppna sina hjärtan till ett mer fritt samhälle där alla får vara med.

Du förlorade din mamma som gick bort i cancer och lämnade livet och er alldeles för tidigt. Det är förjävligt!
Hur ser/såg sorgearbetet ut?

Att mamma dog är den största sorg och chock som drabbat mig i livet. Jag hade liksom bara en mamma. Ingen annan. Det var så ensamt att bli äldst i generationen. Den dagen hon ringde och sa att hon fått cancer och att det såg riktigt illa ut så visste jag direkt att hon skulle dö. Nu händer det, det jag alltid varit så rädd för. Jag har alltid haft enorm dödsångest. När jag var liten så var jag så rädd för att min mamma skulle dö att jag kunde gråta mig till söms varje natt. Vem skulle ta hand om oss då, tänkte jag… Skulle jag ta hand om alla mina syskon?

Men nu hade döden kommit. ” Det är skönt att nästan alla hunnit bli vuxna” sa hon.
Men Putte hade inte ens gått ur skolan. Hon kämpade med att överleva så hon skulle få se honom ta studenten. “Jag har inte fött sju ungar för att inte se dem alla ta studenten” och hon klarade det. Det var en underbar dag som vi alla fick uppleva tillsammans och mamma fuskade till sig vinst i kubb. Hon kämpade på övertid i ett och ett halvt år, eftersom hon bara fick någon månad från början.

När jag sa att vi väntade barn igen så gav hon upp, för då fattade hon att hon inte skulle klara det. Vi pratade aldrig om det barnet. Lilla Ingrid. Hon hade rätt, hon hann inte. Några dagar innan Ingrid föddes så dog hon. Allt var nattsvart. Även fast jag förstod direkt att hon skulle dö så trodde jag att hon skulle överleva. När hon tog sitt sista andetag så chockades hela systemet, jag tryckte på larmknappen och trodde de skulle återuppliva henne. Min lillasyster kastade sig över henne och skrek. Det var hemskt. Vi satt alla sju syskon på balkongen på sjukhuset i orange filtar i sommarstorm och regn, två dagar innan midsommar. Vi firade midsommar med dans och blommor som hon älskade, sen fyllde vi kyrkan med sommarblomster och gav henne den vackraste av begravningar.

Sen kom hon, vårt tredje barn och jag orkade inte med att sörja. Det krockade. Jag och alla mina syskon gjorde på olika sätt, någon försvann, någon gick in i djup depression, någon städade frenetiskt, men vi försökte göra det tillsammmans. Vi skrattade oss igenom sorgen, vi pratade om henne varje dag, vi drog alla mammas skämt och varenda dag sedan hon dog så har vi imiterat henne och brustit i skratt. Värst var sorgen från mina barn. Min äldsta dotter var helt förstörd, hennes hjärta var krossat!! mormor var hennes bästa vän och jag skulle bära hennes sorg med.

Jag har absolut inte sörjt klart min mamma, jag gör det varje dag och så fort något roligt händer så brister det. Man vill ringa, man blir förbannad ibland, varför dog hon??? Man skall inte förlora sin mamma när man är mitt i livet med barn och familj. Jag behöver henne, men jag klarar mig utan också. Barnens farmor har alltid varit som en extramamma för mig. Johan och jag var ju  tillsammans hela mitt vuxna liv så hon har alltid funnits där. Nu har vi starkare band än någonsin. Vi umgås när vi kan och vi pratar flera gånger i veckan, jag älskar henne så. Så tacksam att hon finns i mitt liv. Varje dag utan mina mamma är en dag till. Jag saknar henne varje dag och tänker på henne konstant. Jag hade önskat att hon var med nu, se alla mina syskon bli lyckliga, se dem få barn, träffa dessa underbara barnbarn och jag hade önskat att hon fick veta att jag blev glad igen, hon visste att jag satt ute på parkeringen flera dagar i veckan men aldrig vågade gå in till henne, kunde inte med att se henne försvinna, bli svag. Hon var ju den starkaste jag visste. ” Jag vet att my inte klarar av detta” hade hon sagt till min storasyster, men det är okej! Jag satt på parkeringen med min bebis i magen och skrekgrät. Var inte människa nog att gå in men var människa nog att förlåta mig själv för det och jag lovade mig själv att jag inte skulle ångra det. Utan vara förlåtande mot mig själv när döden tagit henne och jag missat tiden. När tåget lämnat perongen skulle jag stå kvar utan ånger. Det har jag varit. Förlåtande mot mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde, det gör vi alla. Att du dog mamma, är det värsta som hänt men det skall inte vara för inget. Bara för att du dog, skall jag leva, lite extra varje dag.

Många blir osäkra när de ska möta en människa i sorg – har du något bra råd till dem som inte vet vad de ska säga eller göra?

Tycker bara man kan säga såhär
-FAn, jag är så ledsen, det är så hemskt och orättvist, jag blir så osäker på vad jag skall säga eller göra men tveka aldrig at be om vad som helst. Jag kan laga mat, jag kan lyssna eller jag kan tvätta alla dina kläder. Vi kan gå tillsammans på en promenad eller så bara skickar jag ett sms om dagen och ber dig dricka vatten men du behöver aldrig svara.

Något mer ytligt – Hur många intervjuer har du egentligen varit med om i år och vad är den vanligaste frågan?

Oj herregud, jag tror jag gjort snart 150 stycken. Det har varit sååå intensivt presspåslag. Jag märker att de flesta ställer samma frågor och att många intervjuer ser likadana ut. Ofta känner jag att intervjun inte blir mig rättvis i slutet för att frågorna som ställs har ett svar som inte jag gillar. Den vanligaste frågan eller det folk vill veta om är när jag var i new york och london och jag är sååå trött på de frågorna. Det är 13 år sedan nu och jag vill fokusera på vad jag gör nu, inte vad jag gjorde då. Det är gamla meriter. De säger ingenting om vem jag är idag. Sen vill de konstigt nog veta vad jag skulle vilja vara för bakverk? Det är helt orimlig fråga? Jag kommer aldrig bli ett bakverk, kommer aldrig drömma om att bli ett så varför skall jag ens ägna tankar på att fundera över det, hahahaha Men många ställer också intressanta frågor och det blir de bästa intervjuerna. Den här tex, handlar om verklighet, svåra ämnen och sådan man aldrig pratar om. Det gillar jag, detta kommer hjälpa någon annan. Då har jag gjort något jag brinner för.

Vilken fråga känns viktig och vad skulle du helst av allt vilja svara på?

Jag vill svara på frågor där svaren kan inspirera och hjälpa andra människor på ett eller annat sätt. Jag behöver inte synas eller vara med i tidningar för att visa upp mitt egen ansikte och för att folk skall tycka om mig, jag har en familj som tycker jättemycket om mig. Men jag vill synas för att kunna vara med och påverka. Har jag fått ett fönster ut i världen, då vill jag använda det. Precis samlade jag in nästan 200000 kr till världens barn, på tre inlägg på insta med hjälp av alla som skänkte. Hur ballt??? vilken kraft. Om jag känner att jag inte gör någon som helst nytta med det jag gör så lägger jag av bums och bara kliver av hela tåget och har det bra med min familj istället. Men just nu brinner jag så starkt för så mycket så jag älskar att göra det jag gör.

Vad bjuder du på om du vill göra någon glad och kanske lite imponerad?

Jag lagar mat, dukar fram och ser till att när den personen kommer innanför dörren så kan den bara sätta sig ner och ta en andetag, sen vad som står på bordet spelar ingen roll.

Till sist – kan du berätta lite om ert tv-program ”My’s bröllop” som precis haft premiär på sjuan?
Det är ju faktiskt våra gemensamma vänner på Lismejeri som gifter sig. Så coolt och kul!

Ja alltså här snackar vi något jag är stolt över. FY FAN!!!!!! Det är en så fin produktion bakom. Vi höll på från och till i tre månader och namnet kan tyckas lite konstigt, är det jag som skall gifta mig? men såklart inte. Det innehåller så mycket fint, detta program. Såklart kärlek, matlagning, ekologiskt, återbruk men bäst av allt, KÄNSLOR!!!! Äkta, på riktigt, inga ytliga fasader, inget tv-smink. Det är Putte, min lillebror och jag som skall fixa tidernas bröllop till våra vänner Rina och Johan. Vi skall göra saker man inte gör egentligen för att det inte är innanför ramarna för vad som är normalt men vi älskar konstigt. Det är skratt, tårar och äventyr hela långa sommaren och allt slutar med ett brakbröllop på slutet. Blixten slår ner och allt, sååååå KUL!!!

Tusen tack My!

Sista buketten för i år

En ledig söndag fylld med allt jag älskar mest. Lång pannkaksfrukost med barnen, en sväng i trädgården, ett pass på gymmet med Lisa, en tur till kallbadhuset och en eftermiddag full av matlagning med både stora och små. Det blev massa musslor och glass med granatäpple till dessert. Igor briljerade i köket.
Vi somnar gott ikväll.

Så gulliga.

Jag ska börja med mina intervjuer igen. Så kul!

De kommert inte vara bundna till just söndagar och jag har ändrat upplägg en aning. Imorgon publicerar jag säsongens första så kika in här för en lång och inspirerande intervju i början av veckan.  Allt gott till dig.

Utbildningsdag, middagar, venst och mycket mer…

Mitt i hösten och vi räknar ner till Miranda ska få en liten. Så spännande. Bara några veckor kvar nu och vi maxar det lite extra på jobbet nu innan…
Hela oktober har vi fyllt med roliga saker hos FGL Store. Vi har haft kreativa gäster varje lördag..

…lanserat nyheter och förberett inför vårens plagg som ska tryckas och sys upp.

Vi har jobbat en hel del administrativt också. Bästa arbetsplatsen för detta är i vårt kök och här kombinerar vi skype-möten med både Indien och Halmstad.

Vi har dukat upp för middagar också och jag är så stolt och glad över de möten som äger rum på vår vackra plats här i Varberg.

En typiskt bloggig bild tagen av Miranda på dukningen ovanfrån.

En måndag hade vi utvecklingsdag med kollegor, en dag full av föreläsningar och grupparbeten.

Vi pratade om olika personlighetstyper och fick välja kort som passade ens egen personlighet.

Daniella och Jennie i köket, pratade om tiden man lägger ner på sociala medier och hur man finner balans.

Vi har släppt biljetter till ett liknande event där vi vänder oss till både influencers och andra entrepenörer som vill växa i sitt personliga varumärke och lära sig mer om sociala medier. Bilder, text, statistik, samarbeten osv. Tips och trix – en väldigt inspirerande dag kan jag lova och vi kommer också ha Emma Gunnarsson från Finnvedens Säljkraft med som föreläser och moderar under dagen. Hon är en klippa. Hanna Wendelbo kommer också och delar sina erfarenheter i branschen och berättar om hur hon jobbar. Så inspirerande tjej!

Boka in dig direkt om det känns intressant och tipsa gärna andra. Läs mer här.

Mysig middag under kvällen. Älskar dessa kvällar här.

Älskar även dessa kvällar i lokalen. Då Michelle rullar ut yogamattor och har en afton med Breathworking. Denna kväll fick jag med min man och testa och han var verkligen positiv över upplevelsen och vill följa med även nästa tillfälle.

Jag kombinerar blått och gyllene toner och håller tummarna för att vi får spännande grannar som flyttar in här på Brukstorget.

Förra lördagen var Frida Eklund här med sin keramik.

Och denna lördagen var Emma von Brömssen och Götefors här med vackra kuddar och porslin. En riktigt fin dag!

Nu tar jag helg med familjen och hoppas på en tur till Kallbadhuset under söndagen. Trevlig helg till dig.