Jag undrar ibland över relevansen i det jag delar med er. Fikastunder avbryts med trädgårdsliv och inredning. Ibland lyfter jag ett ämne som står mig nära hjärtat, då och då bjuder jag in någon klok individ hit till min hörna på nätet.
En sak jag vet är att jag vill det jag delar ska göra intryck och samtidigt lämna avtryck.
Jag vill väcka känslor och förändra.
Jag vill göra vårt samhälle mjukare att leva i. Kanske behöver man dela med sig av sådant som gör väldigt ont ibland för att hjälpa någon annan.
Om mina tunga erfarenheter kan leda till att andra människor får hjälp och stöd så känns det helt plötsligt värt att jag delar med mig av mitt liv.
Att jag gick igenom min tonårstid för att jag skulle stå upp och prata om den rakryggad långt fram i ledet, så att mitt mod spiller över på dig, dig och dig som kämpar i samma misär just nu.
Jag vill berätta om mina förlorade år men brottas samtidigt med vad som är rimligt att dela.
Är det passande att berätta för er att jag redan som 16-åring tvingades naken ner i ett badkar fullt med kallt vatten och isbitar i – där min förövare sedan ställde sig och urinerade över mig. Varm gul doftande vätska rann ner över min hjässa, mina kinder och över mina läppar. Väldigt naken. väldigt liten. otroligt ensam.
Jag minns inte om han tvingade sig över mig sexuellt efter detta men jag minns just det här tillfället eftersom det var så sjuk. Så uträknande. Så förnedrande.
Jag minns inte heller hur många gånger jag legat med en tryckt kudde över ansiktet och kippat efter luft i panik. Hur många gånger jag sparkats ur sängen och tillbringat natten på kallt golv i bara trosor som straff för att jag “drömt om en annan man”. Jag vet inte hur många gånger jag blev tvingad att upprepa orden “Du är min kung. Jag är din slav.” Eller hur många timmars övergrepp jag utsattes för där jag själv hade svårt att hålla mig vaken på grund av total utmattning.
Jag vet inte hur många gånger jag låtsas vara medvetslös för att slagen skulle sluta pumpas över min kropp.
Jag vet inte när jag tappade bort mig själv men det gick fort.
Kanske bara två veckor efter den första kyssen.
Vi bodde i fem olika lägenheter under fem år. I dem alla var det fullt av knytnävslag och knivhugg i väggar och köksluckor.
Inte en enda gång knackade det på dörren.
Det var min första riktiga pojkvän – han kostade mig nästan livet.
Jag har fortfarande svårt att gå på gatorna i staden jag växte upp. Känns som om staden och alla där i svek mig.
Här dog jag ung.
När jag berättar om de fem år jag levde i en mans våld, om tiden som gömd på skyddat kvinnoboende och de fem år fulla av hot som sedan följde så blir människor bestörta.
“Men du – som är så klok, duktig och glad?”
Jag vet inte hur en “slagen och våldtagen kvinna” ser ut i din värld men låt mig berätta att de finns överallt. Kanske mitt framför dina ögon.
Om du slutar blunda för den krassa sanningen så kanske du faktiskt kan hjälpa henne.
Ofta får jag frågan om varför jag inte lämnade. Märker att det är svårt att förstå hur man kan “välja” att leva i total misär.
Så länge jag stannade så kände jag att jag på något sätt hade kontroll. Jag var så rädd att han skulle göra illa mina anhöriga om jag lämnade. Jag var manipulerad och helt övertygad om att allt våld orsakades av min egna uppenbarelse. Jag var fel. Jag gjorde fel. sa fel. var äcklig och ful. så fel.
Är det inte väldigt läskigt att dela med sig av så här jobbiga upplevelser till tusentals främlingar? Så privat liksom?
Jo, oerhört läskigt. Men – kan jag med mina erfarenheter och med mitt digitala fönster bidra till att män slutar slå kvinnor och barn så är det värt det.
Och hur ska vi någonsin kunna få ett starkt, förstående och hjälpande samhälle om vi aldrig vågar prata med varandra om svårigheter?
Vad kan Du göra?
I Sveriges dödas runt 20 personer varje år av sin nuvarande eller tidigare partner. Minst 200 000 barn i Sverige lever i hem med våld och över 400 000 barn lever i hem med missbruk och psykisk ohälsa. Juletider är en extra utsatt tid för många barn.
Den finaste julgåvan du kan ge i år är trygghet.
Vid oro för att någon far illa där du bor:
1. Knacka på och uttryck din oro. Fråga hur du kan bidra. Du kan också bara knacka på och gå. Det kan lugna en situation och avbryta pågående våld.
•••••••••••
2. Hämta hjälp. Med fler grannar som bidrar, ökar tryggheten för alla.
•••••••••
3. Ring polisen.
Känner du en kvinna eller ett barn som du känner oro för så erbjud en flyktväg. Hjälp till med det praktiska runt en flykt. Hon kanske slår ifrån sig erbjudandet och blir arg först men det är troligtvis dig hon ringer mitt i natten då hon behöver hjälp.
Obs. Det finns ett stort behov av att nå ut till ungdomar tidigt för att motverka våldet och uppmärksamma samhället om att våldet sker redan där.
50 % av allt våld i nära relation sker mellan 19-25 år. Man skulle önska att det finns tidiga insatser avseende våldet och att alla skolor blir bättre på att uppmärksamma dessa barn för att ge dem möjlighet att bryta sitt beteende.
Läs denna artikel I DN med Unizons ordförande Zandra Kanakaris:
“Ett lågintensivt krig mot halva befolkningen. Så beskriver Zandra Kanakaris det strukturella våldet mot kvinnor och barn.
– Det blev mer och mer uppenbart att vi måste fånga upp både utsatta och förövare. Om det finns en chans att hjälpa unga killar innan de fastnar i destruktiva mönster så vill vi göra det.”
Sådär. Det kändes viktigt att dela detta innan julledigheten. Var rädda om er där ute nu.
Lämnar dig med denna låt som jag brukar lyssna på då jag behöver gråta lite över det jag förlorat.
