Motvilligt gick jag med på att ha en tv i sovrummet men när den väl var på plats så insåg jag att det var en väldigt fin investering. Älskar att mysa ihop under täcket i pyjamas med te bredvid på nattygsbordet och glo på serier. Längtar till kvällarna. Häromdagen gick jag och la mig tidigt med lillebror för att kolla på en serie i sängen tillsammans.
Denna kväll somnade helt plötsligt lillebror bredvid mig. Antar att han hade haft en aktiv dag i skolan och fullt ös på skateparken för denna kille får man ofta föra långa debatter med om varför han behöver lägga sig tidigare än oss andra… Jag som också råkat slumra till på en liten powernap blev plötsligt prickvaken och slog på den nya säsongen av Familjen Bridgerton – ett kostymdrama full av flådiga buketter, gigantiska klänningar, ståtliga peruker och slottsmiljöer.
Bokserien består av åtta fristående böcker, varje bok med ett av syskonen Bridgerton och nu har det spelats in två säsonger av böckerna för Netflix. Ja, det är rätt fånig tv faktiskt – kärlek, intriger och och relationer bland societén i London. Men jag kan inte sluta glo. Försvinna bort bland huvudkaraktärernas hopplösa kärlekshistoria och dras med i de förstulna blickarna och pirret mellan dem båda. Jag glor på sju avsnitt den natten – bara ett till… sedan tar jag mig samman och inser att jag måste somna. Efter tre timmars sömn vaknar jag, brygger kaffe, lägger små pads under ögonen för de mörka ringarna och undrar vad fan jag håller på med. Vem gör så?
Min vän sa sedan att hennes kompis sjukskrivit sig för att kolla på SKAM så att bli fast i en serie är jag ju långt ifrån ensam om. Men Familjen Bridgerton?
Inser sedan att det är mina tidiga år med tantsnusk som färgat mig och som väcker den där pirriga elden inom. Jag var tolv då jag plöjde hela Virgina Andrews serie om Heaven och hennes öde. Därefter läste jag om alla böcker igen.
Jag läste otroligt mycket som barn – älskade försvinna in i andra världar. Senare i tonåren tappade jag tyvärr bort mig totalt men de där åren i grundskolan med alla mina böcker minns jag med stor kärlek. Kitty, Tvillingarna i Sweet Walley High och sedan när jag satte ögonen i mammas alla romaner. Jag läste Butter Fly av Kathryn Harvey, allt av Sidney Sheldon i bokhyllorna och jag minns otroligt starkt en bok som hette Glitter Baby. Skulle jag läsa allt detta nu med mina feministiska glasögon på mig så skulle jag förmodligen bli förbannad dock.
Men jag älskar ändå alla de här kärlekshistorierna.
Så mycket så jag offrar mina ”heliga” sömntimmar tydligen…
Hur är du med serier? Och kan du också fastna i ”chick lit” och ”romance” träsket även fast du vill vara den smarta svala som bara läser svår och bildande litteratur?