Jag dansar runt med kameran i varm vårsol denna morgon – höga toner av David Ritschard ljuder genom rummen och veckan landar inom. Effektiv är jag då inte, det kan jag säga. Frågor ska svaras på, utskick ska skapas och bilder ska redigeras men jag finner mig själv sittandes tomglo i soffan med kameran i knät. Jag tänker lite på allt jag borde göra och det slutar med att jag gör föga. Men sedan dealar jag med mig själv – gör nu bara tre bra ”måste-saker” sedan kan du få leka.
Landar i att jag ska svara revisorn om deklarationen, göra utskicket och svara på frågor till en kampanj jag ska delta i. Sedan ska jag gå ut i keramikateljén och städa inför säsongspremiär med leran.
Jag läser Babetta efter tips från Johanna och jag funderar på om denna är bra för bokcirkeln. Men nu är jag snart klar och det dröjer ju innan ni får hem den så vi stannar vid ett varmt tips tycker jag så läser vi något ihop snart istället tycker jag.
Jag tänker mycket på kroppen just nu. Min kropp alltså. Jag vill egentligen inte det – jag vill bara att den ska få vara ifred liksom. Äta sin ost, sova gott, dansa, smörjas in och träna på gym i lagom doser utan att bedömas av varken mig eller andra. Men så ska jag fotograferas för en grej om ett par veckor och nu står jag kritisk framför spegeln och funderar över kroppen. Känner jag mig fin? Ska jag stå i plankan lite och försöka träna upp min platta rumpa med några fler squatz?
Jag undrar varför? Vill faktiskt inte ens bry mig. Ska jobba med självkärlek istället för att fundera på magmuskler – vi säger så då va?
Uppväxt med Americas Next Top Model som satte normen för hur en kropp ska se ut har verkligen satt sina spår hos många tänker jag. Så glad att de ungdomar som växer upp idag tar del av ett annat mediaklimat som är mer inkluderande kring kroppsformer, etnicitet och ålder. Fast mediasamhället vi lever i idag har dock andra sjuka utmaningar i och för sig men det orkar jag verkligen inte ens tänka på nu för jag ska ju svara revisorn, göra utskick och så, som ni kommer ihåg…
Det är nästan som man glömmer lite hur det ser ut här hemma när jag inte dokumenterar det med kameran så ofta längre. Jag blir hemmablind.
Men det är rätt kul och förlåtande faktiskt. Både när det kommer till kulörer, former och möblering. Man tager lite vad man haver och hänger en del på sned.
Någon gång ska jag bannemej ta de där pianolektionerna.
Det är också kul hur jag hittar en spik och hänger upp fatet på den utan att flytta spiken så det blir bättre avstånd mellan – hahaha, känner mig lite som Karin Larsson. Brokigt, hemtrevligt och kul, inte så noga men med mycket kärlek. Tänk om jag ska skjuta på keramikateljén och måla tallrikstödet till köket idag istället?
Vad gillar ni för sorts inredning?
Fast nu var det revisorn som skulle prioriteras först. Sedan måste jag också kolla tågen till Göteborg för jag ska på operan med Igor ikväll.
Ha en riktigt fin helg nu.
Godmorgon,
Jag är uppe med tuppen. Eller till och med tidigare… Dels för att jag somnade så tidigt igår och också för att jag drömt vidriga mardrömmar om att bli jagad och gömma mig. Hujedamig – så obehagligt när man vaknar och inser att det var en dröm men känslan sitter kvar. Men nu måste jag släppa det för jag har en jättespännande dag framför mig.
Jag ska ha en tångdykning med några gäster som besöker Halland. De är här för att få en fin upplevelse och ta del av både vår mat- och havskultur. Först möter jag upp dem på en liten teprovning hos KLco och så ska vi spana in butikerna som ligger runt min butik, sedan blir det god lunch på Varbergs bästa ställe Spiseriet och därefter tångdykning i en av vikarna i Varberg. Det händer mer men jag ska skriva ett helt inlägg om upplevelsen sedan så jag får återkomma till detta. Måste kolla så kameran är laddad och börja koka buljong med tång i…
Men ja, vad har bilderna med texten att göra?
Ingenting såklart. Det var jag som efter jag bryggt min kopp kaffe satte mig vid datorn och tänkte på vad som ger mig mest ro – och då var det att redigera bilder från Frankrike. Så här kommer en liten bildkavalkad från sovrum och kök i den lilla huset där nere. Minns ni att jag byggde den här skänken av skåpen som stod i källaren – kökets före detta överskåp? Jag hittade också en bräda som jag skruvade upp som hylla.
Min man hånade mig lite över att jag inte ens sågade av den lilla delen som sticker ut över fönstret – men jag bara ”du anar inte hur svårt det vara att stå själv på en stol med skruvdragare i ena hand och hyllan i andra och skruva samtidigt…)
Äsch, jag tycker det är charmigt att det inte är estetiskt perfekt och att vi använt det som finns nära till hands. Här kom flera knopplister upp och nu saknas bara en fläkt.
Hade vi gjort om köpen så hade jag inte valt svart kyl och frys samt spis. Det är så litet och mörkt så det hade varit bra med beiga vitvaror – men här sa både tillgång, ekonomi och tiden nej så det får bli väl. Nu blir det också svart fläkt alltså. Måste hitta någon som kan sätta upp den innan jag ska ner hit igen.
Det är så himla litet och mysigt. Går på ett kick att städa.
Bra stolt över att jag själv tagit mig runt på varuhus och köpt både kakel, blandare och diskho.
Nästa gång jag kommer ner ska jag ha med mig ett litet team som ska fota mig för en kampanj här i huset. Väldigt spännande! Är så roligt att få inspiration till andra vinklar av en annan fotograf.
Vi har extra linnesängkläder att bädda rent med varje gång man kommer eller åker. Beror lite på vilka som kommer nästa gång – vi lånar ut huset till våra föräldrar och svågerns familj.
Nu fick vi så bråttom sist och jag vet att det är vi som kommer nästa gång så de fick ligga kvar.
Efter man stängt fönsterluckorna blir det alldeles mörkt och bara några strimmor ljus tvingar sig in – vackert tycker jag. Under de varmaste veckorna under sommaren så måste man ha stängt hela tiden så man inte släpper in värmen – då har det gamla stenhuset en kylande effekt. Men nu när vi kom sist så var det tvärtom svinkallt inne – kallare än ute… hahaha.
Jag har köpt en ny spännande bok jag ska ta med mig vid nästa gång.
Ja, vad säger ni? Vad händer med bokcirkeln egentligen?
Jag klarade inte av att ta mig igenom en av böckerna jag valde – kom helt enkelt inte in i handlingen och så blev det inget mer av det. Men jag har läst flera andra sedan dess. Nu får jag kicka igång igen tror jag allt. Ses snart igen.
Våldet hade brutalt eskalerat de två senaste veckorna och jag står med böjt huvud över mina skor i hallen. På den orange plastmattan försöker jag göra mig så osynlig och liten som möjligt medan barnet skräckslaget gråter i min famn. De överröstar varandra – jag är en hora, en jävla smutsig patetisk fitta och jag ska ut ur hans hus och den jävla skrikande ungen, få käft på han då!!! Allt är mitt fel, jag får honom att bli sådan här och jag är helt jävla värdelös, gormar han och tar den öppna högerhanden och slår mot sidan av mitt huvud. Det tjuter i öronen och blixtrar bakom ögonen.
”Det är lugnt, det är lugnt, vi ska gå…” viskar jag i min ettåriga sons öra samtidigt som jag pressar ner fötter i skor, får på oss ytterkläder och trycker upp dörren. Utanför står barnvagnen och jag placerar med skakande händer barnet i den och rullar ut oss mot friheten. Gårdsplanens lilla sluttning uppför och ut på grusvägen, rundar granarna och börjar småspringa. Det är 1,5 kilometer till busshållsplatsen vid den stora vägen och jag tänker att jag liftar eller vad som när jag når den om inte bussen kommer, bara vi kommer bort från huset och honom. Hjärtat hoppar nästan ur bröstet, adrenalinet pumpar och jag vågar knappt tro att det ska gå denna gång heller – detta har vi varit med om förr. Han kastar ut oss och sedan ångrar han sig och så fortsätter allt i en loop som drar oss alla ner på botten.
Samma vecka har han vid två tillfällen sagt att han ska köra ihjäl oss rakt in i en bergvägg och besinningslöst tryckt ner gasen för att visa allvaret i hotet. Hur ska detta sluta? Hur kan det sluta?
En natt står jag med handen på den vassaste kniven i kökslådan – funderar över om det är jag som ska avsluta denna fruktansvärda mardröm så vi alla kan få ro från skräck och vansinne. Ett snitt över hans hals, går det med en sådan här räfflad kniv? Är den tillräckligt vass, tänk om det inte går? Vad händer då? Då är jag död.
Jag kommer åka in för mord och barnet omplaceras om jag lyckas. Ska jag avsluta mitt eget liv? Vad händer med barnet då – ska han växa upp med honom? Herregud, jag kan inte tänka klart – jag är så förvirrad. Detta måste få ett slut.
Jag vänder mig om efter 50 meter och ser hur han kommer i rusande i full fart mot oss. Han skriker och sparkar våldsamt mot barnvagnens ena sida så hjulet viker sig – jag får lyfta ur barnet och trösta, schhhhh, jag måste lugna dem båda. Vad ska jag göra? Vad vill du att jag ska göra – ska jag gå eller vända? Schhhh, vi går tillbaka, ska vi göra det? Jag försöker läsa av läget och kalkylerar frenetiskt i huvudet vilken strategi jag ska ha för att ilskan ska ebba ut – ska jag resonera, vara tyst, trösta, vara hjälpsam, försöka stå emot och bli arg…? Arg fungerar aldrig så det går bort, det blir bara värre och jag drar vagnen mot huset igen samtidigt som jag pratar i lugnande haranger om hur allt kommer bli bra. Se, nu är vi på väg hem igen, allt kommer bli bra.
Det blir inte bra – det finns inga gränser för vreden som forsar fram i det lilla timmerhuset. Ännu en gång sätter jag barnet i en vagn och rullar ut på grusvägen – denna gång sulkyn eftersom barnvagnen inte går att köra längre och nu måste vi verkligen komma iväg. Jag hinner lite längre denna gång och när han når ikapp mig så tar han sats och sparkar ner mig så jag faller mot gruset – han brukar inte slå mig utanför husets väggar och jag blir förvånad över vad som hände och tittar mig om. Är det någon som ser vad som händer? En pappa har precis sparkat omkull en mamma på grusvägen i den lugna stugbyn och ett ettårigt barn sitter och gråter i sulkyn bredvid. Ja, det går någon hundra meter bort. Vi går hem igen. Han är skamsen, ångerfull och orolig – nu kommer polisen snart och allt är mitt fel, säger han. Han blir så orolig och ursinnig över detta så han börjar tända eld på tidningar som han slänger runt om sig. ”Lika bra vi brinner inne allihop”
Jag har fortfarande mina skor på mig och med barnet i famnen släcker jag alla små bränder av papper på trägolvet i vardagsrummet. Helt plötsligt öppnar han dörren till altanen, rycker barnet ur min famn och puttar ut mig ur huset. Sedan drar han för alla gardiner så jag inte ser in. Paniken som slår till i magen är obeskrivlig och jag kippar efter andan. Efter detta är det svart. Jag minns ingenting. Jag har spenderat 22 år med att fundera på vad som faktiskt hände efter det men jag har ingen aning – det är helt raderat från mitt medvetande.
Dagarna efter gör jag något jag aldrig gjort förut, under fem års tid har jag aldrig någonsin tagit mig mod – jag tar upp telefonen och ringer min mamma. – Ni måste hjälpa mig härifrån – stannar jag kvar så dör vi.
Det är ångestfyllt att lämna. Jag skriver ett långt brev och har dåligt samvete. Vi flyr in i sommarnatten till ett skyddat boende där mammor gömmer sig med sina barn. Våldet upphör inte där men jag kan tygla det på ett helt annat sätt när jag får en geografisk distans och hjälp av omgivningen – till slut ebbar hoten ut, fem år senare.
Jag har inget behov av att blotta mina trauman för er men jag har ett behov av att upplysa och skapa förändring i samhället. Jag har skrivit om detta förr – men det tar så mycket av mig varje gång så det blir inte så ofta. Men det är värt det om jag kan hjälpa andra. Dessa inlägg är är några av dem.
2018 – Vi måste våga prata om det
2019 – Att leva med skam. Ingen annan förstår.
2019 – I hans våld
2021 – 21 år senare
1. Lever du under våld och hot så sök hjälp. Berätta för någon du litar på. Det finns mycket information och stöd att hämta hos Unizon och Kvinna till Kvinna. Ta kontakt med socialtjänsten för att få hjälp med flyktplan. Ingen ska behöva leva i våld.
2. Misstänker du att någon i din omgivning utsätts för våld? Det finns mycket bra information hos Huskurage – Huskurage är en våldspreventiv metod för att förebygga, förhindra och stoppa mäns våld mot kvinnor och våld mot närstående. Metoden innebär att kunskap om våld och civilkurage sprids för att få fler att agera vid oro för att någon far illa i sitt hem. Att knacka på, att hämta hjälp av fler grannar, att ringa polis och att kontakta socialtjänst är vad du som granne kan göra för att bidra till ökad trygghet och minskad utsatthet i huset eller i grannskapet där du bor!
3. Prata med ungdomarna, både killar och tjejer, om hur en sund relation ser ut. Att det inte är gulligt och kärleksfullt med svartsjuka och ett kontrollerande beteende. Att våldsporren/porren som finns tillgänglig digitalt är missvisande och rent skadlig för deras hjärna, deras syn på sex och relationer överlag. Hos Unga Relationer finns väldigt mycket kunskap och information – bra för både föräldrar och ungdomar.
4. Reflektion – Du är inte ditt trauma så låt det inte definiera vem du är. Dina upplevelser har gett dig erfarenheter och djupa sår men det går att ta sig vidare och skapa ett bra liv. Det är du skyldig dig själv och du är värd det – det är skitjobbigt och tufft, du kommer tvivla på dig själv och andra ofta men kärlek och empati kommer hjälpa dig. Gå inte vilse i mörker och bitterhet. Gå framåt.
Börjar du bli stressad? Har ”alla” hunnit långt med sina blomsterfrön och har buskiga plantor som de snart kan gräva ner i trädgården?
Instagrams förbannelse – så inspirerande men också sååååå stressande. Ta det lugnt!
Än finns det gott om tid att förså frön och det går också bra att hoppa över detta moment och gräva ner dina frön rakt i rabatten. Lugna bananer – du gör det som passar bäst efter dina förutsättningar och din lust.
Jag själv känner mig rätt loj i år faktiskt – jag har ganska mycket jobb med KLco och vill inte vara i aktiv vila för återhämtning.
Jag ska försöka vara mer still, läsa böcker, glo på serier, hänga med kompisar på långa luncher och bara vara. Förr har alltid trädgården varit en plats för vila – arbetet här har gett mig så mycket energi och varit otroligt meditativt för mitt inre kaos.
Men för första gången i hela mitt liv känns trädgården lite som bokföring – ett otroligt stort arbete som man varken har lust eller energi till men det måste ändå göras. Jag hoppas sannerligen lusten kommer tillbaka, tro inget annat – detta är ju mitt absolut största intresse. Men så länge försöker jag ta det hela med ro.
Jag tar genvägarna till en frodig blomstrande trädgård och väljer att direktså massor.
Jag bor i Zon 1 på västkusten och har googlat när sista nattfrosten i Varberg är i år – 26 april står det och jag tänker att detta är riktigt snart. De sommarblommor som har en kort utvecklingstid hinner blomma redan under högsommaren om de sås nu i april- maj. De flesta utvecklas dessutom ännu bättre med direktsådd eftersom de inte riskerar att bli rangliga av för tidig sådd.
Jag som är lite våghalsig grävde ner några solrosfrön redan nu.
Har förberett alla mina bäddar och rabatter med bokashijord och kogödsel. Och så har jag börjat vattna en del – det är ju ganska torrt här ute nu när vårsolen dragit in över vår fina lilla stad.
Så här direktsår du blommor: -Du bör alltså vänta med sådd tills jorden är tillräckligt varm.
-Innan du sår dina fröer är det bra om du rensar bort ogräs också.
– Så höga blommor längre bak i rabatten så får du bra komposition bland dina blommor.
– Sådjupet står på påsen, ofta ca tre gånger fröets längd.
-Så inte för tätt – läs på påsen om lämpligt avstånd.
-Vattna i sågropen först – annars flyter fröet upp.
-Täck med torr jord därefter.
– Du kan också märka upp var du sått – det är så lätt att glömma.
– Håll koll efter ogräs och mördarsniglar första tiden.
Just nu har jag äran att kunna erbjuda er en rabatt på hela FLOREA’s sortiment. Använd rabattkoden Kristin20 för 20% och klicka hem era fröer direkt vetja – erbjudandet gäller i en vecka. FLOREA har grymt snabb leverans så du bör ha dem i början av veckan om du beställer nu.
Vi hade tre hela dagar i Frankrike över påsk och för första gången var vi där utan prestationer – inget jobb var med på datorn, kameran fick vila och vi valde också bort att greja med måsten till huset. Total maxad ledighet!
En dag stod jag i köket och kände mig sjukt stressad över att utbudet av härlighet var så oändligt så jag visste inte vart jag skulle börja. Ville maxa njutet med att springa i bergen och sova i dagbädden samtidigt. En omöjlighet rent av. Yoga och en bok sen då? Fast barnen är ju med så nu får vi hitta på något allihopa…
Sen blev jag såklart förbannad på mig själv över att jag stod mitt i den sköna ledigheten och kände att jag till och med vill prestera i vilan. Hur vilar jag bäst och utnyttjar de här dagarna optimalt. Inte klokt faktiskt, sa både min man och jag och bestämde oss för att sänka axlarna och göra vårt bästa i att inte ställa några som helst krav på varken oss själva eller barnen.
Min man berättade om ett dygn han hade hemma själv utan barn och mig en gång. Detta är ganska ovanligt då jag och barnen nästan alltid är hemma eller så åker vi någonstans ihop eller allena. I alla fall – detta var nytt för honom och han tänkte att han vill ta vara på dessa ”dyrbara” timmar på bästa sätt och började finurla på vad han skulle göra. Han ville ligga på soffan och vila men samtidigt cykla långt, vara social och ringa en vän för en fika, eller åka förbi föräldrarna och äta middag, passa på att städa och röja källaren kanske, läsa en bok eller kanske ännu bättre, se en dokumentär.
Han började lite här och där – började tre olika böcker han inte fastnade i, snurrade runt bland de olika kanalerna för att hitta ”den perfekta” filmen eller dokumentären utan framgång och nu började stressen slå in… tiden tickar och han har inte gjort något ”vettigt av sin egentid” – han blev mest frustrerad och kände sig stressad av situationen.
Än en gång – prestera i vila. Har man hört något så dumt?
Hur är hjärnan funtad egentligen?
Min man lyfte upp en en av mina böcker från matbordet i början av veckan och höjde på ögonbrynen frågande – ”kattens läkande krafter” ?
– Hm, hur tänker du nu? Mycket att ta in liksom. Katter, yoga, vandring, kalla bad, keramik, trädgård… hur många böcker ska du behöva läsa om välmående?
Jag vet inte vart jag vill komma med dessa reflektioner men jag tycker det är bra märkligt att man/jag känner att jag till och med behöver prestera i sökandet efter välmående och vila, prestera i njutning – hur vi hela tiden vill bilda oss till att vara människa 2.0 även när det kommer till återhämtning. Intressant tycker jag.
Jag önskar mig själv balans här men inser också att jag är en sökande och nyfiken människa som vill uppleva mycket.