Jag har tillbringat hela dagen ute i min gyllene trädgård. Röjt, krattat, klippt och sågat. Kors vad vi jobbat hårt hela dagen!
En stilla, ljummen och solig söndag tackar man ju inte nej till. Så välbehövlig!
Bastustunden efteråt var mer än ljuvlig och nu sitter jag i köket efter middagen och längtar efter sängen.
Fina Boris var med oss här ute idag. Världens bästa sällskap.
Ja, detta blogginlägg innehöll ju knappt någonting men jag ville ändå kika in och säga att jag mår ok. Tack för alla fina ord på dm och i kommentarer. En dag i taget.
Kommande vecka ska jag fota vinterns kollektion för KLco, göra några uppdrag, röja klart i min trädgård inför vintern, sätta tulpanlökar och glasera keramik.
Hoppas ni haft en fin helg. Skrev först mjuk men suddade ut då jag kom att tänka på det här roliga inlägget... hahahah.
Ibland längtar jag så mycket så det trycker lite under bröstbenet. Speciellt nu när jag är lite vilsen i min egna vardag här hemma i allt det vanliga. En vardag jag älskar såklart men ja, man kan väl få längta ändå, även fast man trivs bra?
Jag älskar känslan jag har i kroppen när jag är här. Den blir mer vilsam och mindre pressad.
Just nu tänker jag ju extra mycket på detta huset eftersom det har varit flera visningar denna vecka och det verkar som att en budgivning är igång. Ska väl inte jinxa det här nu – men får vi rätt pris så säljer vi men annars får det vara. Allt löser sig.
Pirr och vemod på samma gång. Avgudar denna plats.
Men vi är som sagt öppna för att flytta in i ett större där vi kan ta med hela familjen och kanske lite vänner. Tittade på Husdrömmar i Sicilien med Bill och Marie denna morgon då jag vaknade. Ja, jag har absolut varit vaken sedan 05 och klämt 1,5 avsnitt. Blev så himla pepp på att åka ner och hänga med goda vänner – visa dem vardagen vi byggt upp här nere och låta dem njuta av den tillsammans med oss. Kul att åka ner med min mans lilla familj och ha en mysig tid tillsammans.
När vi var där i februari stod mandelträden i blom. Älskar att våren kommer tidigt.
Jag satt här med blicken fäst på tornseglarna som flög fram och tillbaka över taknockarna.
Det var då vi fotade vårens kollektion för KLco här nere. Vi får se om vi gör om detta nästa år.
Månaden efter skulle jag lansera min bok och här var känslorna rätt svajiga inför detta. Boken skrev jag ju faktiskt här i Frankrike under oktober året innan och den har sålt på bra sedan den släpptes i mars. Tusen tack för att ni läser.
Det är spännande att se vart livet tar en om man är öppen för förändringar och vågar tacka ja till saker man är rädd för. Utmaningar lär mig alltid mycket och det är oftast värt att försöka – ett misslyckande är också lärorikt och bör därför ses som en naturlig del av livet. Man går vidare, lite vatten rinner under broarna och så känns allt lättare efter ett tag. Bättre det än att inte våga tycker jag.
Önskar jag kunde bädda ner mig i denna säng med en bok just idag. Jag har lagt fram svarta långbyxor och letat efter svart kappa i källaren – jag vet att vi sa att man kan ha vad som helst på sig, bara man känner sig bekväm, men det kändes ändå bäst. En vän ska sjunga i kyrkan. Det blir äppelkaka sedan. Jag kunde inte få i mig frukosten idag.
Jag skriver rubriken innan texten idag och jag funderar på om handlingsförlamad är rätt, kanske borde det stå att jag gått i ide…
Min vän skriver sms, hon vill bara gå i ide och sova bort alltihop. Jag sover inte. Om det är något jag inte gör under oktober så är det sova. Ide har jag inte gått i men jag har nog försvunnit bort bort ett tag. Dragit mig undan. Min kompis lämnade oss en måndag i början av oktober och jag kan fortfarande inte begripa hur hon ena dagen var där och den andra dagen inte fanns. Mina existentiella funderingar har tagit sig till en helt annan nivå samtidigt som mitt medberoende för en nära anhörig har blossat ut i orimlig ångest.
Navelskåderiet här på bloggen breder ut sig mer än vanligt medans pelargonerna vissnar i fönstren och en orm ålar sig upp genom en lampa på nyheterna. Det är som när man blev någorlunda vuxen att inse att föräldrar och lärare inte alls hade någon aning om vad de håller på med. Står med hakan i backen och tror inte mina ögon över utvecklingen runt om just nu. Jag har ett tappat förtroende och jag tror i ärlighetens namn att det är många med mig.
Mina vänner och jag planerar en begravning – det är en surrealistisk situation så jag fokuserar på de små grejerna för att palla – hur kommer äppelkakan till minnesminglet, vart ska gästerna börja ta från buffén, vilken spellista ska ljuda ut ur högtalarna och hur kyler vi ner drickan – ska jag köpa is? Jag har en lista på vad jag har kvar att handla och min vän säger att hon ska ta med sig sand från havet och lägga runt kistan – hon älskade ju havet så. Och att resa.
På morgonen sitter jag där med kaffet igen. Tänder ljus och väntar in dagen. Längtar efter kvällen då jag får gå och lägga mig. Känner mig handlingsförlamad för energin är som bortblåst – får tvinga mig själv att utföra saker jag annars tycker om. Oktober kom med sina gyllene löv, skörhet och smärta. Jag tog mig igenom med hjälp av vandring i skog, lillebrors kramar och bastubad vid bryggan. Aldrig har jag varit mer medveten om att leva fullt ut och ta tillvara på dagarna jag får. Aldrig har det varit svårare att göra just det.
En ganska stor förändring med små medel är ny färg på väggarna och en ommöblering. Denna hösten var jag galet sugen på en förändring här hemma och slog slag i saken.
Nu är jag så nöjd över att jag tog tag i att måla trappa och väggar gröna i hallen. Det blev väldigt bra så jag fick blodad tand och målade även ett skåp och skjutdörrar i vardagsrummet också.
Färgen jag använde var Organic Green från Jotun och jag fann den hos min lokala färghandel Colorama. Färgen matchar stolarna i matsalen oerhört bra tycker jag. Älskar den gyllene lädersitsen som verkligen förhöjer rummet.
Färg är intressant – jag gillar att blanda men vill ändå ha en röd tråd genom hemmet. Här har jag valt brända kulörer mot det gröna och jag tycker det fungerar riktigt bra. Skåpet slukar familjespel och typ julgrejer – ett himla stök där inne som jag borde ta tag i faktiskt.
Vi möblerade om i vardagsrummet och ställde soffan framför burspråket. Det öppnade upp och rummet känns mycket större. Funderar på att plocka ner mina loppisfynd från väggarna och hänga upp konsten som vi säljer hos KLco istället.
Ja, det ska jag nog göra. Pixie ska nog få flytta in i alla fall. Beskrivningen min vän Jennie har till denna illustration måste jag verkligen ha hemma. Så fin.
Konstnären Jennie Blomkvist om konsttrycket: Varma och kalla bad, ljumma sommarvindar och mjuka toner. Den här bilden heter Pixie men den handlar om min vän Kristin. En sårbar och stark person med mycket integritet. Hon är väldigt personlig. Bjuder både dej och mej på sina livserfarenheter och funderingar men håller det privata utanför. Orden mjuk – värme och kyla möts. Som kallbad och bastu.
Vi skulle flytta runt i rummen, städa källaren och röja idag. Jag ser mig själv fly ifrån det hela med att gå ut med hund, laga mat, kissa väldigt länge och så vidare…
Finns inget som är jobbigare och det kryper i hela kroppen. Inte att jag har något emot att städa, nej, jag älskar att dammsuga, skura golv, städa toaletter och så, det är inga problem. Men det är när allt ska röjas fram och sorteras för att sedan slängas, skänkas eller komma tillbaka på dessa plats igen. Får panik. Tröttnar innan vi ens börjat och jag är världens sämsta teamplayer när det kommer till sådant här. Blä.
Kolla nu. Jag har flytt till min dator och sitter och bloggar istället. Det blir liksom för mycket tror jag och jag kan inte prioritera – det blir bara kaos i huvudet och jag flyttar runt på saker på ett osmart sätt. Har ni sett Pernilla i Wahlgrens Värld? Då hon ska sortera inför flytt? Det är jag.
Tråkigt att snacka om ens mindre smickrande sidor så vi skiftar fokus och kikar på vad jag sparat på Instagram den senaste veckan istället. Detta säger rätt mycket om mig också kanske. En otrolig blandning om jag får säga det själv. tack och hej. Nu får jag nog hjälpa till lite här ändå.
