Månad: oktober 2023

Det är något väldigt vilsamt i att vandra in i hösten 2023. Tempot och prioriteringarna är annorlunda från tidigare och jag vill vara i naturen och kika inåt istället för att söka storstad, social stimulans och yttre intryck. Jag scrollar och blir mätt direkt, städar skåp för inre frid,  lagar långkok med spiskummin, spelar musik och klär mig i mjuka sockar. Oktober har snart spelat ut alla sina kort och jag vet inte om det egentligen var min giv. Men jag var med i spelet ändå – det var jag med hela hjärtat.

I slutet av september åkte mina vänner och jag ut i skogen i Hyssna. Vi hade bokat en Hyssna Forest Resorts stugor för att fira vår bästa kompis som fyllde jämnt.
Hon blev så glad!

Det är väl det bästa man kan ge sina vänner – en stund tillsammans på ett härligt ställe.

Vi fann mängder av kantareller i skogarna.

Och alla hade med sig handarbete  – garn till stickning, måleri eller broderi.
Telefonerna lades bort till förmån för samtal och handarbete och det var fint.

God mat lagades och i skymningen åt vi gott.

Skog och hav läker. Tänker alltid på det när jag mår som sämst – tvingar mig ut och bara går och går tills det tunga släpper över bröstet.

Idag gick jag en lång tur med min hund vid havet. Det regnade måttligt och var alldeles så där friskt, salt och härligt som det bara kan bli på den svenska västkusten. Nu är jag hemma igen och regnet piskar på rutorna, bastun är uppvärmd och en gryta puttrar på spisen.

Det blir nog ingen tur till skogen denna helg men kanske nu i veckan då vi har höstlov.

Vad hittar ni på under höstlovet? Rullar livet på som vanligt eller gör ni något speciellt?

Är ni några här inne som lyssnar på vår podd  – Marina & Krickelins Podcast?

Vi började i januari och har sedan spelat in ett avsnitt varje vecka. Här har vi pratat pm livet i stort och smått – om konkurs, oro, sårbarhet och våld. Men också om framgång, glädje och skojiga händelser. Vi har en fin dynamik tycker jag som brukar lyssna på avsnitten i efterhand då de är färdiggklippta. Marina lyssnar inte och jag tror det är en blandning av tidsbrist och att hon inte vill analysera hur hon framstår för att då vara rädd för att hämma sig i nästa samtal. Man är olika i det där – jag har ganska stort kontrollbehov och behöver checka mig själv att jag är liksom good enough och Marina känner redan att hon är det. Jag skulle vilja ha hennes självförtroende, det hade sparat mig både tid och en del huvudbry.
Men det är inte bara negativt att kolla sig själv så man är på banan – det kan också vara utvecklande och få en att reflektera över hur man ska gå vidare.

I dagens avsnitt pratar vi om pengar. Vi snackar om att vi har varit fartblinda o oktober och unnat oss både det ena och det andra som nu får oss att dra efter andan. Jösses, höga räntor, el och andra omkostnader – nä, nu får det vara bra och det är dags att viga november åt att se över sina utgifter. Jag kommer tömma skafferi och frys, laga storkok och skippa restaurangbesök. Privat shopping över lag är satt på paus men jag har en jobbresa inplanerad i mitten av november. Både maina och jag kommer passa på att röja i förråd, skåp och källare, Kanske lägger jag ut lite fler grejer på min bloppis. Följer ni detta konto @krickelinsbloppis ?

Nä, nu ska jag ta tag i denna dag och dra mig upp från sängen. Jag är inne på min andra kopp kaffe här från sängkanten och borde verkligen börja städa huset inför hemfärd och fixa frukost. Det blir smoothiebowl idag också – är noll sugen på massa ost och bröd.

Hoppas att solen tittar fram så jag kan lägga mig här ett par timmar med en bok innan hemfärd. Önskar er en fin helg.

Här är veckans poddavsnitt förresten. 

Idag planerar vi en tur till Pezenas. Vi ska strosa i vintagebutiker och äta lunch. Kanske köpa med oss ett dussin ostron hem till kvällens middag. Man får passa på, det är just här de bästa ostronen odlas och de är riktigt prisvärda.
Vi har lagat den mesta maten hemma och varit helt för oss själva under resan. Haft en liten lista med “to do” för huset vilket påminner mig om att jag ska gå ut i trädgården och dra upp ogräs nu medan min man är i badrummet och kittar fönstren så det inte ska dra in kyla nu när graderna dalar.

Ja. Det är alltid så mycket jag vill göra när jag är här och sedan blir jag besviken över att tiden inte räcker till. Jag vill både vila, träna, jobba, läsa, umgås, vandra, göra mysiga utflykter, äta gott och fixa med huset. Både sova ut och gå upp tidigt för att fånga dagen. Hahaha, ekvationen går inte ihop. Som vanligt alltså.

Men gardinerna kom upp. Ett noll till mig.

Mitt huvud är så fullt av jobb just nu så det är faktiskt riktigt svårt att komma ner i varv.

Jag känner mig också kluven i kommunikationen genom mina digitala kanaler. Det blir mellanmjölk och jag tippar på tå. Rädd att skriva fel. Jag vet att det inte bara är jag som tycker det är extra utmanande att jobba offentligt när världen är orolig och det blir fullt av aggressivitet bland människor i kommentarsfält på sociala medier och i dm. Det är inte synd om mig såklart – jag är oerhört priviligerad och det är mitt jobb att inspirera online.

Jag är precis lika berörd och orolig som alla andra och känner stort förakt mot all form av våld – jag vill både beklaga och fördöma det som händer givetvis. Men varje gång man öppnar den dörren så störtar en flod av människor in med desinfomation, populism samt missvisande propaganda och jag vill inte bidra till det i mina kanaler. Jag vill vara en frizon och erbjuda inspiration. Jag kan inte heller moderera och ta ansvar för ett kommentarsfält när jag själv inte har tillräcklig kunskap i sakfrågan.
Betyder det att man strutsar verkligheten och inte bryr sig om att människor lider? Kan det räcka att man skänker till Rädda Barnen privat utan att behöva lägga upp det på sociala medier och plocka lätta poänger, tummen upp och gilla -markeringar?

Får man fortsätta i sin vardag och med sitt liv om man kan det? Jag vet inte heller. Många har synpunkter.

Jag hade ett samtal med min vän för ett tag sedan och det handlade en sjukdom i min familj. En sjukdom som dränker oss alla långsamt och som fått oss krypa av rädsla på knäna under många år. Jag sa att 80% av tiden så känner jag att det är min plikt att fortsätta göra det absolut bästa av mitt liv. För mina barns skull. För min egen skull. Njuta, skratta, älska och allt som får människan att må bra. Att det gynnar ingen någonsin om jag är bitter, arg och ledsen. Men 20% av tiden så känner jag stor skam just för att jag gör det. Att jag försöker må bra. Att jag solidariskt borde välja mörkret och gå ner mer i smärtan.
Det är svårt. Jag tycker det är svårt. Jag gör fel hur jag än vänder på myntet.

Jag har inga svar på något alls egentligen. Världen är ur led. Här är ytterligare en bild i mitt sovrum – på en gardin jag hängt upp.

Och här står jag och fånar mig i en hatt jag tyckte var fin. Ja, det blir nog en dag av skam trots allt.

Hur mår ni?