Kroppshets – Vad betyder det?

 

Jag har funderat en del över kommunikation kring kroppen på sociala medier ett tag och undrar vad ordet kroppshets betyder för er? Innan jag började skriva detta inlägg så googlade jag till och med ordet och då kom det mest upp information om serien “kroppshets” som Mia Skäringer spelade in för några år sedan.
“Kroppshets är en svensk TV-serie i tre delar som hade premiär på SVT 20 september 2018. Programmet handlar om vilken betydelse sociala medier, reklam, massmedia har för hur vi ser på våra egna kroppar. I programmet som leds av Mia Skäringer tas problem som bland annat självskadebeteende och ätstörningar som kroppshetsen och de idealbilder om hur vi ska se som vi dagligen exponeras av kan leda till”

Anledningen till varför jag undrar är för att jag fått feedback likt ovan och det gör mig nyfiken. För ur mitt perspektiv så har jag en sund inställning till kropp, träning och mat så någon hets skulle jag inte vilja hålla med om. Men jag är såklart väldigt intresserad av vart ni står?

Vi sitter ju på olika stolar och därför har jag också varit väldigt försiktig med att skriva om min träningsresa detta året och varje gång jag skriver om mat så försöker jag också tänka på hur jag formulerar mig på ett klokt sätt för att budskapet inte ska upplevas triggande för någon. Men jag inser nu att det är en omöjlighet – vad jag än kommer skriva om träningen jag utför och maten jag äter kommer upplevas triggande av andra eftersom vi sitter på helt olika stolar i livet – med olika bakgrund, erfarenheter, drivkrafter och livssituationer.

Hos Petra Månström,  aka Maratonpetra,  läste jag en reflektion från en äldre text:
“Vad är egentligen kroppshets? Att visa upp en vältränad kropp och låta andra göra sina egna tolkningar om ens eventuella budskap? Eller att visa upp en vältränad kropp och samtidigt uttryckligen uppmana andra att det är det här som är idealet, det är så här man bör se ut? Jag har mer och mer kommit fram till att vad som uppfattas som hets är högst subjektivt. När man ser något som man triggas av på ett negativt sätt så uppfattar man det som hets. Och tvärtom: ser man något som man triggas av på ett positivt sätt så uppfattar man det som pepp.”

Jag tänker inte ursäkta eller förklara mig och mitt budskap utan fortsätta dela det jag själv tycker är inspirerande, roligt och bra i livet och ni som vill hänga på och inspireras ni gör helt enkelt det. Jag lägger mig i genren “livsstil” som bloggare så här finner man allt möjligt. Det är en gottepåse av både inredning, recept, natur, resor, boktips, livsåskådningar och mycket mer.

Och ja, Jag började ju träna förra årskiftet och det har öppnat nya dörrar i mitt liv. Från att vara en som blivit ohyggligt provocerad och trött på människor som längtar efter träning och vill övertala andra att haka på deras träningslust så sitter jag nu på en annan stol. Nu längtar jag efter att hänga i den här riggen väldigt ofta.

Men jag har med det i bakhuvudet – hur mycket jag verkligen hatade när andra skulle pådyvla mig något som själv hade “frälst dem”. Jag ville bara be dem dra åt helvete och kände mig väldigt dålig för att jag varken hade lust eller ork att prioritera mer fysisk aktivitet i mitt liv. You do you. Liksom.

Men eftersom jag har den här platsen och skriver om det jag fyller mitt liv med så känns det även naturligt att skriva lite om detta – inte skifta fokus totalt såklart, men dela lite grann då och då.

Hur känner ni? Vore roligt att höra om några av er är intresserade av att höra mer om den här delen av mitt liv.
Och ni andra som tycker det är jobbigt och triggande  – kan vi klura lite kring varför det känns så?

Array ( )

I höstens mjuka famn

Det är något väldigt vilsamt i att vandra in i hösten 2023. Tempot och prioriteringarna är annorlunda från tidigare och jag vill vara i naturen och kika inåt istället för att söka storstad, social stimulans och yttre intryck. Jag scrollar och blir mätt direkt, städar skåp för inre frid,  lagar långkok med spiskummin, spelar musik och klär mig i mjuka sockar. Oktober har snart spelat ut alla sina kort och jag vet inte om det egentligen var min giv. Men jag var med i spelet ändå – det var jag med hela hjärtat.

I slutet av september åkte mina vänner och jag ut i skogen i Hyssna. Vi hade bokat en Hyssna Forest Resorts stugor för att fira vår bästa kompis som fyllde jämnt.
Hon blev så glad!

Det är väl det bästa man kan ge sina vänner – en stund tillsammans på ett härligt ställe.

Vi fann mängder av kantareller i skogarna.

Och alla hade med sig handarbete  – garn till stickning, måleri eller broderi.
Telefonerna lades bort till förmån för samtal och handarbete och det var fint.

God mat lagades och i skymningen åt vi gott.

Skog och hav läker. Tänker alltid på det när jag mår som sämst – tvingar mig ut och bara går och går tills det tunga släpper över bröstet.

Idag gick jag en lång tur med min hund vid havet. Det regnade måttligt och var alldeles så där friskt, salt och härligt som det bara kan bli på den svenska västkusten. Nu är jag hemma igen och regnet piskar på rutorna, bastun är uppvärmd och en gryta puttrar på spisen.

Det blir nog ingen tur till skogen denna helg men kanske nu i veckan då vi har höstlov.

Vad hittar ni på under höstlovet? Rullar livet på som vanligt eller gör ni något speciellt?

 

Fartblind i oktober – spara i november

Är ni några här inne som lyssnar på vår podd  – Marina & Krickelins Podcast?

Vi började i januari och har sedan spelat in ett avsnitt varje vecka. Här har vi pratat pm livet i stort och smått – om konkurs, oro, sårbarhet och våld. Men också om framgång, glädje och skojiga händelser. Vi har en fin dynamik tycker jag som brukar lyssna på avsnitten i efterhand då de är färdiggklippta. Marina lyssnar inte och jag tror det är en blandning av tidsbrist och att hon inte vill analysera hur hon framstår för att då vara rädd för att hämma sig i nästa samtal. Man är olika i det där – jag har ganska stort kontrollbehov och behöver checka mig själv att jag är liksom good enough och Marina känner redan att hon är det. Jag skulle vilja ha hennes självförtroende, det hade sparat mig både tid och en del huvudbry.
Men det är inte bara negativt att kolla sig själv så man är på banan – det kan också vara utvecklande och få en att reflektera över hur man ska gå vidare.

I dagens avsnitt pratar vi om pengar. Vi snackar om att vi har varit fartblinda o oktober och unnat oss både det ena och det andra som nu får oss att dra efter andan. Jösses, höga räntor, el och andra omkostnader – nä, nu får det vara bra och det är dags att viga november åt att se över sina utgifter. Jag kommer tömma skafferi och frys, laga storkok och skippa restaurangbesök. Privat shopping över lag är satt på paus men jag har en jobbresa inplanerad i mitten av november. Både maina och jag kommer passa på att röja i förråd, skåp och källare, Kanske lägger jag ut lite fler grejer på min bloppis. Följer ni detta konto @krickelinsbloppis ?

Nä, nu ska jag ta tag i denna dag och dra mig upp från sängen. Jag är inne på min andra kopp kaffe här från sängkanten och borde verkligen börja städa huset inför hemfärd och fixa frukost. Det blir smoothiebowl idag också – är noll sugen på massa ost och bröd.

Hoppas att solen tittar fram så jag kan lägga mig här ett par timmar med en bok innan hemfärd. Önskar er en fin helg.

Här är veckans poddavsnitt förresten. 

Vardagen fortsätter. Eller?

Idag planerar vi en tur till Pezenas. Vi ska strosa i vintagebutiker och äta lunch. Kanske köpa med oss ett dussin ostron hem till kvällens middag. Man får passa på, det är just här de bästa ostronen odlas och de är riktigt prisvärda.
Vi har lagat den mesta maten hemma och varit helt för oss själva under resan. Haft en liten lista med “to do” för huset vilket påminner mig om att jag ska gå ut i trädgården och dra upp ogräs nu medan min man är i badrummet och kittar fönstren så det inte ska dra in kyla nu när graderna dalar.

Ja. Det är alltid så mycket jag vill göra när jag är här och sedan blir jag besviken över att tiden inte räcker till. Jag vill både vila, träna, jobba, läsa, umgås, vandra, göra mysiga utflykter, äta gott och fixa med huset. Både sova ut och gå upp tidigt för att fånga dagen. Hahaha, ekvationen går inte ihop. Som vanligt alltså.

Men gardinerna kom upp. Ett noll till mig.

Mitt huvud är så fullt av jobb just nu så det är faktiskt riktigt svårt att komma ner i varv.

Jag känner mig också kluven i kommunikationen genom mina digitala kanaler. Det blir mellanmjölk och jag tippar på tå. Rädd att skriva fel. Jag vet att det inte bara är jag som tycker det är extra utmanande att jobba offentligt när världen är orolig och det blir fullt av aggressivitet bland människor i kommentarsfält på sociala medier och i dm. Det är inte synd om mig såklart – jag är oerhört priviligerad och det är mitt jobb att inspirera online.

Jag är precis lika berörd och orolig som alla andra och känner stort förakt mot all form av våld – jag vill både beklaga och fördöma det som händer givetvis. Men varje gång man öppnar den dörren så störtar en flod av människor in med desinfomation, populism samt missvisande propaganda och jag vill inte bidra till det i mina kanaler. Jag vill vara en frizon och erbjuda inspiration. Jag kan inte heller moderera och ta ansvar för ett kommentarsfält när jag själv inte har tillräcklig kunskap i sakfrågan.
Betyder det att man strutsar verkligheten och inte bryr sig om att människor lider? Kan det räcka att man skänker till Rädda Barnen privat utan att behöva lägga upp det på sociala medier och plocka lätta poänger, tummen upp och gilla -markeringar?

Får man fortsätta i sin vardag och med sitt liv om man kan det? Jag vet inte heller. Många har synpunkter.

Jag hade ett samtal med min vän för ett tag sedan och det handlade en sjukdom i min familj. En sjukdom som dränker oss alla långsamt och som fått oss krypa av rädsla på knäna under många år. Jag sa att 80% av tiden så känner jag att det är min plikt att fortsätta göra det absolut bästa av mitt liv. För mina barns skull. För min egen skull. Njuta, skratta, älska och allt som får människan att må bra. Att det gynnar ingen någonsin om jag är bitter, arg och ledsen. Men 20% av tiden så känner jag stor skam just för att jag gör det. Att jag försöker må bra. Att jag solidariskt borde välja mörkret och gå ner mer i smärtan.
Det är svårt. Jag tycker det är svårt. Jag gör fel hur jag än vänder på myntet.

Jag har inga svar på något alls egentligen. Världen är ur led. Här är ytterligare en bild i mitt sovrum – på en gardin jag hängt upp.

Och här står jag och fånar mig i en hatt jag tyckte var fin. Ja, det blir nog en dag av skam trots allt.

Hur mår ni?

Äppelkaka och kokosglass

Dagarna lunkar här nere och aldrig har jag haft så mycket vardag som vid detta tillfälle. Jo, när jag var här nere för ett par år sedan under hela oktober och skrev en bok. Det var ensamt, vilsamt, utmanande och utvecklande. Denna gång tog jag med mig ett bokat arbete men kollade på briefen och insåg att jag inte behöver skicka in förrän i november så arbetstimmarna här nere vigs åt KLco och innehåll till blogg och Instagram.

Ser ni hur ljuset landar på väggen här? jag skulle kunna skriva en hel bok om hur ljuset förflyttar sig genom rummen här under dagarna. Under kvällen fylls köket i ett badade gyllene ljus medan man klagar middag.

Under sen eftermiddag sjunker den här bakom vinterträdgården och jag satt här och läste bok tills det mörknade.

Så mysigt! Jonas läser Alex Schulman och jag Katarina Wennstam.

Det hade redan blivit mörkt när vi lagade middag. Jag hade hand om en äppelkaka och tomatsallad. Jonas öppnade ostron och brynte kantareller med mycket smör.

Lättaste och godaste. Köpte färdig smördeg och la i en form, skar äpplen tunt och la dem vackert där i, pudrade massor av kanel på och ringlade honung över och därefter klickade jag mycket smör över. Nästa gång ska jag bryna smör och hälla över och testa hur det smakar. In i ugnen ett tag och ha koll på när du tror den är klar. Mums!
Vi åt med krämig kokosglass och det blev toppen.