Jag är en vanemänniska. Älskar mina rutiner så mycket och håller stenhårt i dem. Jag som lever med människor som har NPF har sugit i mig mängder av kunskap genom åren som både dotter och förälder – och jag vet att ja, äpplet faller inte långt från trädet.
En av mina största utmaningar är när det inte blir som jag förväntat mig eller när saker planeras utan mig. Då blir det jobbigt.
Jag har egentligen inget utåtagerande beteende men jag är väldigt impulsiv så i min lekmannahjärna, om jag ska diagnostisera mig själv, så är det kanske ADHD jag har ändå. Vi har både ADHD och ADD här hemma och man kan säga att man vid ADHD har svårighet med uppmärksamhet och koncentration, överaktivitet och impulsivitet men att man vid ADD enbart har problem med uppmärksamhet och koncentration.
Jag tittade på Stjärnorna på Slottet då det var Caroline af Ugglas dag, och inför det hade jag hört en hel del hån och skratt om att hon var totalt gränslös och inte alls visste vad som passade sig att säga i sällskap och i en tv-ruta. Som att hon var helt galen. Jag tittade. Och ja, jag känner bara att hon var genuin, gav allt hon kunde, försökte få de andra må bra och ha en bra dag samt göra ett riktigt spännande och roligt program. Det fanns inget ont i detta. Men på något sätt blir vårt samhälle alltid så sjukt provocerade av dessa människor – de är för mycket, de tar för stor plats, det går för fort och det som kommer ur deras munnar är totalt gränslöst. Men ändå fascineras de och applåderar ibland. Men oftast blir människor provocerade.
Jag undrar varför. Varför blir vi så provocerade av kvinnor som tar plats och inte uppträder likt normen?
I alla fall. Jag pressar min halva citron i vattenglaset. Dricker långsamt och häller sedan upp kaffet i min morgonmugg. Men på min plats i soffan denna morgon vid 05.30 sitter redan min man som inte heller kunnat sova. Hm. Nu blir det tokigt känner jag.
Tog han min plats?!
Om vi lägger utmaningen åt sidan då och fokuserar på det som är bra. Jag hintade lite igår på bloggen om att pusselbitar föll på plats och det bara är att ösa ur den kreativa källan. Så ja. Jag går med min hund på en stig och ser plötsligt allt helt klart framför mig. Ringer min kollega som läser mig som en öppen bok och säger direkt “jag antecknar!” så berättar jag alla kulörer, stilen, inspirationen, vilka mönster och olika kombinationer som ska skapas och designas. Skärmdumpar skickas fram och tillbaka i etern och jag skriver också i mina anteckningar vilken information jag ska leta upp och vad som ska skissas på.
Phu. Lägger på och står och stirrar rakt ut i dimman där två svanar simmar långsamt genom ett grått stilla hav. Det gick fort. Så skönt. Fortsätter runt hela udden och drar in januari i lungorna.
Tänk så fint att vi är olika. Jag tycker det är fantastiskt. Tycker inte vi ska bli så skrämda och leta fel hos människor som inte är som oss själva. Mer ha en öppen nyfiken inställning och vara med ödmjuka kring att alla behövs, Både de där trygga, lugna och strukturerade. Men också de yviga och snabba som tar lite mer plats än just Du tycker passar. Alla kommer med baksidor men det fina är att man kan fokusera på framsidorna och hjälpa till att sätta guldkanter på dem.
