Intervjun – Jennie Blomkvist, Allra helst hade jag önskat att depressioner inte fanns. 

Nu kommer intervjun jag utlovat – den är en lång och fängslande, skratt blandat med sorg och klokheter. Ta dig en kopp te och kryp upp i soffan. Den här intervjun är viktig och jag vill att du hjälper mig dela den. Det behövs kunskap och förståelse för ämnet i samhället vi lever i.

Jennie Blomkvist aka @kollijox är en av mina absolut bästa vänner. Känner sådan kärlek flör denna fina människa. Hon är ett geni – konstnär och poet. Hon jobbar fort och med stor precision. Hon är en skaparmaskin med världens största hjärta. Så glad att jag får dela med mig av hennes tankar och erfarenheter här med er.

Hej Jennie, så glad att just du vill vara med här.

Vi har funnit varandra i ljuset och i mörkret , skrattat så magen värkt i varandras armar och även gråtit ut då allt är svart och för hårt. Fint att ha dig som vän.

Runt mig och min familj kretsar psykisk ohälsa, depressioner och missbruk som djävulska spöken – detta slår sönder och tynger inte bara de som lider utan även alla runt om som förtvivlat försöker hjälpa och lindra

Jag personligen tycker det är oerhört jobbigt att den här sortens sjukdomar stigmatiseras, tystas ner, missförstås och skambeläggs.

För mig har alltid samtalet varit lösningen  – om man sprider kunskap och förståelse för människor som lider och dess anhöriga så tror jag till slut att konsekvensen blir att det är lika lätt att kunna berätta om detta ämne som om man delar att en familjemedlem lider av annan dödlig fysisk sjukdom.

Så låt oss prata mer om detta.

Innan vi dyker in på de lite tyngre frågorna så skulle jag vilja fråga vad du har uppskattat mest den senaste veckan?

Jamen det är så mycket så jag skulle kunna fylla hela sidan med att blaja om det, och där har du mig i ett nötskal.

Jag kan inte välja och när jag får sånna här frågor börjar mitt huvud typ att snurra, men om jag tar det första jag tänkte på när jag läste frågan så måste jag nog ändå säga att det jag uppskattade allra mest var att jag fått äta årets godaste kräftor (ja, redan).

Vad får ditt hjärta att sjunga?

Hmm, det skulle nog kunna vara en ljus och fluffig macka med nutella på och en kopp varmt kaffe.

Alltså du är den roligaste kompisen jag har – har du alltid haft humor som ett vinnande koncept eller kom det senare i livet?

Hjälp vad fint sagt!
Nu tror jag att mitt hjärta just sjöng faktiskt.
Du får inte säga detta till någon, men min hemliga dröm är att bli ståuppare, hahaha. Jag älskar nämligen att få folk i min närhet att skratta, men att vara ståuppare verkar vara så himla svårt. Sedan har vi ju det där med scenskräck, usch! nä det hade inte gått helt enkelt.

Jag blir alldeles för nervös och tänker att jag tråkar ut folk, eller att jag säger något som verkar dumt eller elakt…och då kommer folk hata mig och är det något jag är rädd för så är det just det, att inte vara gillad, att göra folk besvikna och att göra fel.

Men svara på frågan då tänker du nu…

Vet inte om det varit ett vinnande koncept, det har nog mer varit ett försvar.

Ett av tre ord jag skulle beskriva mig själv med är nämligen KONFLIKTRÄDD.

Det är nästa grej med min humor, den har en tendens att vara både ironisk, sarkastisk och lite så där -bäst att jag ställer mig bakom en gardin, för det här får man inte skratta åt eller skoja om. Jag får så lätt bilder när någon berättar något och ibland skrattar jag högt åt sånt andra inte tycker är såååå himla skojigt som jag tycker. Jag skrattar lite som en häxa och det kan vara lite äckligt, men jag brukar tänka att ett äckligt skratt är väl också gott (man vill ju leva länge).

Jag är rätt övertygad om att jag kommer hamna i helvetet. Nån berättade precis för mig att dom minsann tänkt på allt där nere vid magman, t. ex. att kaffet alltid serveras kallt. Fyfasen, jag hatar kallt kaffe.

För att vara något mer seriös, så är något annat som skrämmer skiten ur mig känslan av hopplöshet. Usch, den är otäck.

När den kommer till mig eller om jag ser eller hör den hos någon annan, så vill jag per automatik börja skoja för att personen i fråga skall bli glad.

Jag vet, det är helt jäkla osympatiskt, man har rätt till alla sina känslor. Fast det är ju inte så att jag går fram till någon som storgråter och drar ett göteborgsskämt för att skoja bort allvaret. Jag vill ju krama, trösta och lyssna också såklart. Att skratta känns dock befriande och skönt, speciellt när jag kan få andra att göra det. I skrivande stund inser jag att det är en form av belöningssystem hos mig, som en bit choklad. Jag märker också att jag direkt börjar granska mig själv, vilket jag gjort så mycket att jag nästan fastnat med pekfingret i naveln. Numer övar jag mig på att förtränga, lägga locket på och gå vidare. Det är svårt, men jag fyller ju snart 50 och känner att jag ältat upp tillräckligt med tid redan.

Fast mycket av ältandet och gnaget i mig har förvandlats till humor. Jag får ju ur mig en del i mina aforismer och jag är uppenbarligen allt annat än ensam om att känna mig ensam om du förstår vad jag menar? På ett sätt handlar min humor om överlevnad.

Du är trebarnsmorsa precis som jag och vi snackar ofta om att tonårstiden är livets jävla puckel. Du är några år äldre än jag och jag vet att jag såg upp till dig som barn, du blev Varbergs Lucia och var (är!!) så otroligt vacker. Jag ville va som du!

Men berätta – hur var din egen tonårstid?

Hehehe, sa du vacker?! Det är definitivt ett av tre ord jag aldrig skulle beskriva mig själv med, GULLIG kanske, men inte vacker. Fast nu har jag ju lärt mig att man skall säga tack så jag säger det, TACK! Kristin vad snällt sagt.

Tonårstiden ja, det är väl inget jag direkt längtar tillbaka till, skulle väl vara att ha samma typ av ork och drivkraft som då, men allt det andra….så mycket man skulle vilja hoppa över. Hormoner som rusar och frågor som snurrar…vem är jag, hur ser jag ut eg, vad skall jag bli? Finns det något och någon för mig, vem är jag egentligen osv osv. Tänk om man fått komma och prata med sig själv från nutiden till dåtiden. Då skulle jag vilja ge mig själv en kram och en klapp på kinden och säga -det ordnar sig skall du se!

Orkar du berätta om din mamma? 

Ja det gör jag gärna för Hon var den finaste mamman man kunde tänka sig att ha, hon förstod det inte själv bara.

Det går såklart inte att prata om henne utan att komma in på riktigt tunga minnen, men jag gör allt för att komma ihåg det fina och det roliga.

Hon hade t. ex. en alldeles fantastisk känsla för sköna ting och inredning, och så kunde hon matcha sin outfit som ingen annan. Helt fenomenalt alltså. Hon besatt också ett sjätte sinne, ett sinne för vad andra uppskattade och träffade allt som oftast mitt i prick när hon köpte presenter.

Att ge bort grejer var hennes grej skulle man kunna säga. Jag tror det var hennes sätt att säga -jag tycker om dig. Hon tyckte däremot inte om sig själv särsklit mycket. Det bodde så otroligt mycket självförakt i henne. Det var som ett slukhål, helt kolsvart och bottenlöst. Tillslut lurade det henne in i evigheten.

När förstod du att hon var sjuk och hur påverkade det er familj?

Jag var nio år då jag såg henne gråta i förtvivlan. Gråta på ett sånt sätt som gjorde att jag reagerade. Det var något annat än att “bara vara ledsen”. Jag minns att hon låg på soffan och min kompis mamma satt jämte henne och pratde/tröstade. Man kallade det för förlossningspsykos då vill jag minnas (fast barnet inte var fött )

Vi skulle flytta från vårt gamla lilla hus på lugnet till stan.
Till ett nybyggt hus där allt skulle vara nyckelfärdigt, men det var det nog inte. Jag vill minnas att det var försenat i alla fall och jag tror gravidhormoner, flytt, två barn och en hund blev lite förmycket där och då. Hon blev djupt deprimerad och det var under den perioden hon för första gången försökte ta sitt liv.
Det gjorde hon periodvis upprepade gånger fram till den dagen hon lyckades. Då hade jag hunnit bli 40 år och hon hade kämpat med depressioner till och från i över 30 år. Jag väljer att vara tacksam över den tiden vi fick tillsammans men hade såklart önskat att den varit väldigt mycket längre. Att hon velat kämpa så att hon fick uppleva och följa alla sina barnbarn t. ex.
Allra helst hade jag önskat att depressioner inte fanns.

Vad är det vackraste du minns från din mamma?

Vackert, hmmm, vet inte riktigt. Har lite svårt att förhålla mig till ordet vacker, det är liksom inte för oss, mig och mamma.

Hon var väldigt stolt över sin smyckessamling, den var snygg. Vid fler än ett tillfälle sa hon -den får ni bråka om när jag är död. Det gjorde att jag nästan inte ville spara något i den lådan, men som tur är har jag en faster som sparat och som kommit senare med ringar hon “visste” att jag skulle vilja ha.

Jag minns Ingas fantastiska små tomtar. 

Jaaaa! hjälp vilken tomteverkstad hon hade där hemma vid köksbordet. Massor av små små, riktigt pyttesmå tomtar med sitt eget lilla personliga tomteuttryck. Några hade små slädar med gran och paket på medan andra höll i en lykta eller en krans. Hon älskade det. Att sitta där och få vara kreativ och skapa något för sig själv. Tänk dig själv att försöka hitta egentid med 5 barn hemma, hehehe.

Den oro man lever i när en familjemedlem inte vill leva längre förlamar. Man är så maktlös och spänd som en fiolsträng – som om man springer ett maraton uppe på livet och alla andra ”vanliga” springer därnere. 

Att också leva med skulden av att man inte lyckas ”laga” den man älskar gör så himla ont. Vi har pratat mycket om detta. 

I vissa lägen tänker jag att inte vilja leva längre är den mest egoistiska handlingen man kan göra men när vi pratar så förstår jag att om man är sjuk så är man helt övertygad om att alla andra runt om skulle få det så mycket bättre ”om jag bara inte fanns mer”. 

Vill du utveckla detta och dela med dig av dina erfarenheter ?

Förlamande är verkligen ordet. Man vet liksom inte vad man har att vänta sig. Om man skall hitta personen ifråga nånstans, livlös kall och stel. Ni har säkert redan listat ut att jag själv gått i en hel del samtalsterapi. En gång fick jag frågan om jag konfronterat henne med min rädsla och oro. Det hade jag inte, så det fick bli min uppgift till nästa gång vi skulle ses. Eftersom jag är plikttrogen gjorde jag min läxa och sa att jag älskade henne så mycket och att jag var livrädd att förlora henne och att hon skulle ta sitt liv. Hjälp vad läskigt det var. Jag frågade henne om hon aldrig varit arg eller ledsen på sina föräldrar som aldrig visat henne någon kärlek eller gett henne några kramar osv. Hon svarade att det var hon inte för dom visste ju inte bättre. Konstigt ändå tyckte jag, men idag vet jag varför det var så svårt att kramas och tänk om hon vetat det också.

Vi har nämligen haft en osynlig “förbjudet att kramas lag” i vår släkt.

Hennes mormor insjuknade i tuberkulos och fick bo avskilt i ett eget rum, det “vita” rummet. Det utfärdades ett kramförbud för att inte bära smittan vidare, ett kramförbud som levde vidare i två generationer. Man fick alltså inte kramas, vilket min mormor växte upp med och min mamma och sedan jag. Jag förstod att det var ganska märkligt då jag och min bästis gjorde en test i veckorevyn.
En av frågorna löd, när kramade du din mamma senast?
1. I dag
2.förra veckan eller
3. det minns jag ej.
Ni fattar vilket som blev mitt svar.

För att återgå till uppgiften/konfrontationen. Jag tyckte det kändes olustigt och inte alls som om jag fick lättat mitt hjärta och mycket riktigt skulle det visa sig att det blev som en uppmaning för henne istället, att försöka ta sitt liv, för att slippa, för att det skulle bli så mycket bättre utan henne.

Till alla er som tänker eller tror det, NEJ NEJ NEJ! det blir det inte, det blir bara sämre utan. Alla är värda sitt liv i guld! (nytt ordspråk)

Den här gången hade jag just fått veta att vi väntade vårt första barn. Det var himmel och helvete på en och samma gång.

Några år tidigare hade hon försökt avsluta livet vid en plats vi fick leta efter med hjälp av helikopter och skallgångskedja.

Fyfasen för den tortyren, väntan på samtalet som skulle ge besked. Död eller levande. Det var höst och riktigt kyligt om natten, chanserna minskade timma efter timma, så när beskedet kom, att hon var vid liv men kraftigt nerkyld, började jag skaka av chock och lättnad.

Det är så förbannat sorgligt att en sjukdom kan få en att tro att alla skulle ha det bättre om man inte var där. Att det skulle bli en lättnad.
Det var det också många som trodde efter att hon gått bort, att det skulle kännas skönt att slippa vara så orolig hela tiden, men NEJ! inte för mig i alla fall, aldrig någonsin har det känts som en lättnad, och oron den blir jag nog aldrig av med.

Jag blir fortfarande kall när jag hör ambulansen köra med syrenerna på eller när telefonen ringer och det är pappa eller något syskon som ringer. Innan jag hört tonläget på deras röst kan jag inte slappna av. Syrran och jag har kommit överens om att alltid säga grönt ljus, så släpper oron snabbare och vi kan prata vanligt.

Ni förlorade din bror året innan din mamma gick bort. Så otroligt smärtsamt och chockerande. Vill du berätta om Martin och om alla hjärtan han nu lämnar till dig?

Det ringde i telefonen hemma, vi hade en fast sådan då så min stora tjej svarade medan jag hade min lilla tjej på armen. Det är till dig mamma sa hon och räckte fram luren. Det var pappa. Han sa -Martin är död. Jag fattade inte riktigt och trodde han sa mamma är död. han fick säga det igen och jag blev helt tyst. Hur? Vad har hänt? och så berättade han. Martin dog i sömnen bara 25 år gammal. Plötsligt hjärtstopp. Hur kan sånt bara hända tänker man, men det händer och drabbar varje år ungefär 10 000 personer i Sverige. I cirka 5 500 av fallen påbörjas hjärt-lungräddning av ambulanspersonal. Nästan 600 överlever. För att överleva ett plötsligt hjärtstopp behövs omedelbara insatser i form av hjärt-lungräddning och stöt från en hjärtstartare. Ge en gåva till Hjärt och lungfonden,

Martin hade kämpat mot ocd i över 10 år men livet hade börjat vända och han hade just fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet tillsammans med sin flickvän. De skulle bo hemma hos mamma och pappa i väntan på att den skulle bli klar och kvällen innan hade de burit, släpat och kånkat på allt så Martin var trött. Det hade han sagt till pappa på morgonen också då de möttes för att släppa ut hundarna. Hans kulle bara gå upp och sova lite till sade han, men han vaknade aldrig mer. Jag tröstar mig ändå med att han fick uppleve lycka, kärlek och jobb sånt som ett “vanligt” liv förhoppningsvis kan få innehålla. Minnena jag har om honom är till skillnad från mamma, väldigt roliga och jag blir ofta fnissig och full i skratt när jag tänker på Martin. Idag brukar jag tänka att han och mamma skickar ett hjärta till mig när han vill tala om att han är nära. Ett hjärta i form av tuggat tuggummi på marken, ett hjärtformat löv osv, ni hajar.

Den mäktigaste upplevelsen av ett sådant “meddelande” var väl ändå när du, jag och Marina skulle göra boken om Strömma. Ni hade byggt ett kollage på en vägg med foton, pappersklipp och bilder. En av bilderna var ett kort med ett bränt hjärta på. Det kortet hade Martin gjort till Marina. Vi kände ju inte ens varandra innan bokprojektet drog igång. Det var som om han vill föra oss samman och du fick vara budbäraren. Så märkligt va.

Fotot är som bekant omslaget på boken.

Hur har du bearbetat detta? 

Tar den korta versionen –  Jag har gått i terapi. Ätit medicin. Ältat. Gråtit. Skrattat. Pratat. Pratat. Pratat. Fått sjukgymnastik för att lösa upp alla knutor kring bröstkorgen och i nacken (det som gör att man blir som en fiolsträng)

Jag har kramat människor och talat om att jag gillar dem. Det gör jag ofta faktiskt. Ger komplimanger högt istället för att bara tänka dem.

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden – det är det enda vi vet om vår framtid, vi kommer och dö. Varför trordu människor är rädda för att prata om detta? 

Det är ju så förbannat läskigt! Man vet ju inte vad som skall hända. Blir det svart? Blir det som innan man blev född….det har jag ju inget minne av i alla fall, så hur är det?. Eller blir det paradis och choklad eller helvetet och kallt kaffe. Eller blir det ett nytt liv med andra läxor att lära eller är det bara klart slut over and out. Själv var jag så rädd för döden att jag fick panikångest vid 27. Det var strax efter att jag flyttat till en ny stad och brutit upp ett långt förhållande, men den utlösande faktorn var att min kusin bestämt sig för att han inte tänkte leva längre.
Det var som om någon drog undan mattan för mig och jag föll rätt ner i avgrunden, en bottenlös grop av ångest och rädsla. Jag fick åka till psykakuten bums. Fick fantastisk hjälp, men det tog ett helt år att ta sig upp ur gropen.

Om du skull kunna ge ett råd för livet – vad skulle det vara?

Fantisera mycket och ha drömmar. Super enkla och små men gärna stora och orealistiska, man behöver inte uppfylla dem alla.
Det viktigaste är att man har några om så bara det är en dröm om en god glass.

Mina ledord är som följer…

En sak i taget, det roligaste först, vem vet vad som händer i morgon? 
Bättre att passa på, än upp och in! 

Finaste Jennie – tusen tack bästa du. Är så tacksam över att du vill vara med på denna intervju.
Älskar dig så mycket!

Ta del av Jennies konst och vardag här @kollijox

Intervjun – Tigerlilja

Idag välkomnar jag två fantastiska hjältar till min intervju här på Krickelin.

Julia och Karin driver Ungdomsjouren Tigerlilja i Varberg och är också den enda ungdomsjouren i hela länet – från Halmstad till Kungsbacka. De har ett enormt högtryck hos sig och ser ett stort behov av deras verksamhet bland ungdomarna.

Karin Modiggård, Verksamhetsledare,  & Julia Bonde, Verksamhetsutvecklare

Hej, Hur länge har ni jobbat med Ungdomsjouren och vad var det som fick er att börja jobba med detta viktiga arbete?Vi är båda anställda sedan sensommaren 2016 i samband med att jouren mottog sitt första Statsbidrag och då för första gången fick finansiell möjlighet att kunna ha anställd personal. Vi var båda engagerade i Tigerlilja ideellt och blev väldigt glada över att få en möjlighet att arbeta med att driva och utveckla jourens verksamhet på heltid. Viljan att förändra och kunna påverka strukturer och normer som finns överallt i samhället fick oss att söka oss till en lokal förening som vi kände stämde överens med våra värderingar. Det vi arbetar för är ett jämställt samhälle fritt från våld och vi vill inget hellre än att alla underbara barn och unga ska få möjlighet att växa upp i ett sådant samhälle.

Hur jobbar ni?
Våra två grundstommar i ungdomsjouren är våldsförebyggande arbete och stödarbete riktat till ungdomar i åldrarna 13-25. Vi är en ideell förening som utöver bådas vårt arbete är beroende av ideell arbetskraft så t.ex. vår chatt dit ungdomar kan höra av sig helt anonymt två kvällar i veckan bemannas av våra fina volontärer. Som verksamhetsledare och verksamhetsutvecklare driver vi allt våldsförebyggande arbete ute i skolorna med workshops, stödverksamhet via mejl och medföljning, samverkansmöten och såklart blir det en hel del administrativt arbete. Vår förening är medlem i ett förbund som heter Unizon där vi också är utvalda som spjutspetsjour, vilket innebär att vi ligger i framkant med våldsförebyggande arbete så vi är runt i Sverige och utbildar samt driver påverkansarbete riktat mot beslutsfattande och politiker där vi kan lyfta ungdomarnas röster.

Vad är det bästa med arbetet?
Det är att känna att vi faktiskt kan påverka och göra skillnad. Sen kontakten med alla ungdomar och att få höra deras åsikter och tankar, det ger så mycket energi! De unga är verkligen framtiden och vi är ödmjukt tacksamma över förtroendet vi får i mötet med dem.

Vad är det sämsta?
Vi arbetar egentligen för vår egen icke-existens, vi önskar att vi inte behövde finnas. Det är tufft att se vad vuxna ställer till med och se hur många unga som faktiskt lever i hemförhållanden och våldsutsatthet som ingen borde behöva uppleva. Vi märker tydligt hur stort behovet av en verksamhet som vår är och vi önskar såklart att vi kunde göra mer, rädda alla från allt ont på direkten liksom.

Vad behöver ungdomarna för hjälp och vilka problem stöter de på i sin vardag?
Vår grundprincip är att alltid lyssna, stötta och peppa. Vi finns där som ett komplement till andra instanser och vår uppgift är inte att lösa problem eller komma med diagnoser. Det vi ser är att det finns ett jättebehov av någon som bara lyssnar och tar in en berättelse utan att direkt komma med en quick fix, lösning eller bolla vidare till någon annan. Oavsett varför någon kontaktar oss så är det ofta otroligt mycket skuld och skam inblandat – det är något vi alltid vill lyfta från deras axlar. Vi reagerar heller aldrig med chock eller säger till någon vad de “måste” göra vilket många känner är väldigt skönt. Det vi ser att ungdomar behöver i sin vardag och som för en hel del saknas är bra och trygga vuxna förebilder. Någon som genuint lyssnar och ger guidning i den värld vi faktiskt lever i nu, livskunskap helt enkelt.

Porrkulturen håller på att förstöra kärlekslivet för en hel generation – ungdomar pratar om att de inte vill ha ”vaniljsex” och att alla har strypsex och analsex. Jag blir chockad – jag tror inte vuxna förstår hur stor denna problematiken är. Hur kan vi nå vuxna utan att skrämma iväg dem? Upplever det som att många stoppar huvudet i sanden och skruvar på sig när porr kommer på tal. Det är ett jobbigt ämne…
Det är ett jobbigt ämne. Det är många som tycker det är lite för privat, känsligt och pinsamt att prata om. Men vi känner att det är så otroligt viktigt att börja prata om detta! Vi ser skadeverkningarna som finns just pga porren och att ingen vågar prata om det. Det är ingen som berättat för barnen och ungdomarna att det dom ser i porren inte är sex och alltså tror dom att det är så det ska gå till. Snittåldern i Sverige att för första gången exponeras för porr är 8 år och 11.5 år för att aktivt börja söka efter det själv. Det vi också ska komma ihåg när vi pratar om porr är att det inte är Playboy-tidningar, Hustler eller någon slags “mjukporr” med en handling som det nuförtiden handlar om. Det som för bara 10 år sen klassades som våldsporr är idag helt vanlig mainstreamporr och det första man kommer i kontakt med.

Vi möter många, framför allt unga tjejer, i vår verksamhet som lever i eller har levt i förhållanden där dom tycker det är något som känns fel men inte riktigt kan sätta fingret på vad. Det kan röra sig om frågeställningar som “Det känns inte bra för mig och jag vill inte men det är ju så i porrfilmer och alla gör det, är det mig det är fel på?”.
Det har alltså skett en normalisering som gör att många unga lever i en gråzon och inte vet att man får säga nej till sin partner eller tror att det är dom det är fel på eftersom dom inte gillar t.ex. strypsex, att bli spottade på eller analsex. Vi upplever att det inte talas om samtycke eller om vad sex egentligen är och vad porr är, vilket gör att många vi pratar med tror att det som dom ser i porren är så dom också förväntas ha sex. Vi berättar alltid att porr inte är sex.

Om ni får ge ett råd till en förälder till en 9-åring, vad skulle det vara?
Med risk för att upprepa oss så tycker ju vi att det absolut viktigaste är att lyssna. Finnas där, lyssna och stötta. Vi behöver inte alltid ha alla svaren eller leta upp lösningar till alla problem, ibland behöver man bara lite bekräftelse i sina känslor. Visa intresse! Lär dig apparna barnet använder, fråga hur det ser ut och vad dom pratar om i spelen (utan att det blir förhör, utan ett genuint intresse).
Lika naturligt som vi frågar hur det varit i skolan eller hos kompisar så vill vi också att det ska finnas intresse i hur det är i den digitala världen som är precis lika verklig som den fysiska.

Det finns ett sådant enormt behov av att få prata med någon som lyssnar som inte direkt vill hitta en lösning, bara få prata! Att  vara ledsen. Att  vara arg. Att  vara osäker.

Vi vuxna är så otroligt benägna att vilja hjälpa, alla vill alltid hitta en lösning till allt och är någon ledsen måste vi göra den glad. Men vem har sagt att det är fel att vara ledsen? Vem har sagt att man måste ha en anledning att vara ledsen? Varför är det fel att vara arg? Det finns ju saker att vara arg över och det finns saker som gör en ledsen. Bara för att vi inte fått några verktyg att ta hand om dessa känslorna betyder det ju inte att dom är fel.

Och till en högstadieelev?
Det pratas ibland om begrepp som unga vuxna. Det vi tycker är viktigt att tänka på och komma ihåg är att de också är barn med samma behov och samma känslor. Vi blir ibland lurade av att barn och unga idag har tillgång till så mycket information och kunskap som vi inte hade förr och alltså är det lätt att tänka på dom som lite äldre än dom faktiskt är. Men det handlar om barn. Kanske behöver man anpassa språket och formuleringarna lite men annars är det lite samma som vi sa innan, lyssna, var intresserad och bekräfta.

Det är många tjejer som tar kontakt med er men det är även viktigt att nå pojkarna. Jag vet att ni behöver manliga volontärer till exempel – vad kan man mer göra för att få killar att be om hjälp och våga ringa/chatta om de problem som tynger dem?
Vi önskar att alla redan från tidig ålder ska få samma förutsättningar till att hantera känslor. Det är något vi ofta pratar om i vårt våldsförebyggande arbete t.ex. att en stor del i dagens problematik med mäns våld mot kvinnor, självmordsstatistiken (över 70% är män) och att könsklyftorna grundar sig normer och en machokultur som finns från väldigt låg ålder. Så genom att prata med dom som är unga nu om att det är okej att be om hjälp, alla behöver hjälp ibland, och att även prata om känslor mer öppet. Alla har alla känslor, det är inte så att vissa bara känner vissa känslor. Vi kan prata mer kring det och hur man kan hantera olika känslor och återigen att det är okej att känna, oavsett kön.

Men vi ser ju också att det finns ett stort behov av manliga förebilder som inte bara är macho. Vi ser ett stort intresse från engagerade tjejer och kvinnor som kontaktar oss men på 7 år har vi haft en enda manlig volontär t.ex. Vi tror att fler killar och pojkar hade känt sig tryggare att be om hjälp och söka sig till oss om de också såg att det fanns ett manligt engagemang. Nu är tyvärr normen fortfarande stark i det att killar inte ska visa sig sårbara.

Ni ska komma och prata på Ett Mjukare Varberg den 24/4 – vad kan man räkna med att få ta del av?
Vi kommer berätta om vår verksamhet, vilket stöd som finns att få i Varberg och hur vi alla faktiskt tillsammans kan förändra det som kanske inte är så bra. Sprida hopp! Det kommer bli en fin kväll!

————–

Tack som tusan tjejer! Börjar typ gråta över hur viktiga ni är och vill ställa mig på torget och ropa till alla om att bidra till er verksamhet med tid och pengar.
Driver du ett företag och vill bidra – detta är viktigt, skänk en stor slant till Tigerlilja så de kan växa och därmed hjälpa fler ungdomar.

Här får ni lite bra länkar nedan och deras mejladress ifall någon vill kontakta dem 🙂

ungdomsjourentigerlilja@gmail.com om man vill komma i kontakt.
Chatten är öppen måndagar och torsdagar 19-21 via vår hemsida.

https://tjejjouren.se/Varberg

https://www.reality-check.nu/

http://talita.se/_themes/talita/img/RealityCheck_10myteromporr.pdf

https://changingattitudes.co/

https://www.porrfribarndom.se/

http://unizon.se/sites/default/files/media/10_punkter_fran_forksningen_om_porr_och_porrindustrin_.pdf

 

 

 

Intervjun – Petter Heldt

För att det känns både spännande och kul samt för att få lite mångfald här bland intervjuerna på bloggen så har jag idag bjudit in Petter Heldt.

I de rum jag rör mig i på sociala medier är det oftast kvinnor som tar plats och diskuterar viktiga samhällsfrågor. Jag skulle vilja läsa fler dialoger med kloka och synpatiska män.
Vilken tur att jag har ett alldeles egen plats som når ut till flera tusen på Internet  – där jag kan bjuda in till samtal med mjuka, fina män som jag önskar kan inspirera er läsare.
Detta är min kompis Lisa Burenius man Petter och jag tycker så mycket om deras sätt att se på livet.

Hej Petter,
Det glädjer mig verkligen att du vill vara med här i min intervju. Första frågan – Vad är tacksam över just nu?
Att mina närmast och jag själv mår bra. Att jag känner glädje över att gå till jobbet varje dag.

Berätta om dina samlingar. Jag har ju varit hos dig och jag beundrar både din gröna samling av keramik och dina fina små saltströare. När började du samla och vad letar du efter på loppisar?
Jag har nog alltid gillat att samla på grejer. Mina samlingar består av ”hang ups”.

Inte bara ska de vara vackra i mina ögon, de måste berätta något också. Berätta om en tid. Jag älskar 30-talets estetik, mina far och morföräldrars generation. Art deco. Det får gärna vara lite slitet, trasigt till och med. Aldrig ekonomiskt spekulativt. Snyggt kantstött som vårt gamla folkhem. Jag letar just nu efter emaljsaker tillverkade av Kockums. Backelit grejor om det finns. Jag köper inte så mycket numera, jag nöjer mig oftast med att titta.

Men gröna Uppsala –Ekebysaker är svåra att motstå. Porslin ibland…

Vad säger din fru Lisa om samlandet?
Hon skakar på huvudet om hon lyckas hitta sakerna som jag fiffigt gömt undan i källaren.

Då frågar hon: Vad är det här för grej?
Och jag svarar: Den där är gammal, den köpte jag för länge sedan… (vilket ofta stämmer)

Hon gillar samma stil som jag, så det funkar.
Jag köper vasen och hon ställer något fint i den.

Hur länge har du jobbat som skådespelare? Vad är det positiva och det negativa med detta yrke?
Jag har jobbat som skådespelare sedan 1988 och i Varberg sedan 1992.

Det positiva är så mycket. Att få undersöka mänskligt liv. Att få leka, hitta på. Att få människor att skratta.
Att göra detta tillsammans med andra. Det negativa är att vara utsatt för tyckanden hela tiden även om det är positivt.

Vilken är din favoritroll?
Det är många. Jag spelade en gris i pjäsen ”Om kärleken” av Lorca. Alla clownföreställningar vi gjorde mellan -98 och -05.
En annan favoritroll är herr Blomfeld i ”Bättre utan hund ” av Kafka.

Du är humanist. Kan du förklara vad det betyder och vad det innebär för dig?
Att aldrig sluta tro på det goda i människan och att tro att människan kan göra stora saker trots att vi hela tiden blir matade med motsatsen. Jag har t ex försökt lära mina barn värdet av att hälsa på människor de möter. Bekräfta varandra. Vi blir till i andras ögon.

Vad är det för skillnad mellan humanist  och feminist?
Det finns ingen skillnad. Jag är humanist och feminist. Jag förstår inte varför en del människor är rädda att kalla sig feminister. Vi kan vara så mycket.

Vad betyder Varberg som stad för dig? Hur du några ”hidden gems”?
Jag tycker mycket om Varberg. Min juvel är klipporna i kohagen på Södra Näs.
Där badar och solar jag på sommaren. Våran lummiga och fina baksida av trädgården.

Vad är du rädd för?
Klimatförändringar och korkad, historielös nationalism.

Jag vet att du slukar serier – kan du tipsa om dina favoriter?
Jag kollar på belgiska, argentinska, franska, polska, italienska och engelska serier helst.

Gärna lite skruvade. Jag älskar att höra olika språk och se andra länder och miljöer.  Klimatsmart resande!
Två tips: Baron Noir och The Break.

Du har två söner – hur har ni tänkt under deras barndom för att få dem att växa upp till de mjuka och kärleksfulla unga män de är idag?
Vi har försökt ge dem kärlek och humor. Låtit de vara de känsliga personer de är och lyssnat på dem. Att prata om empati hemma är viktigt.

Skrämmer machokulturen dig?
Jag har aldrig känt mig som en del av den. Alltid haft tjejkompisar. Att driva med matchokulturen är tacksamt på scenen. Att bygga upp skal som blir för hårda är dumt och skaver sönder det mjuka i oss.

Om du får ge mig eller alla som läser det här ett klokt råd i livet – vad skulle det vara?
Läs sagor för era barn. Lyssna på andras berättelser. Sluta aldrig bilda er. Gemensamma kunskaper är bra för freden.

Tusen tack Petter!!

 

 

Intervjun – konst, företagande, ålder & livets frågor med Lisa Burenius

Innehåller reklam för egen verksamhet  

Vad vore livet utan alla möten med spännande människor?

Sedan Lisa Burenius steg in i min värld för några år sedan har livet varit så mycket roligare. Vi är verkligen som två glada tonåringar i varandras sällskap – impulsiva, fulla av jäkelskap och lättroade. Skitsura & trötta ibland. En annan dag väldigt fnissiga & pratglada. Vi gillar livets goda och tager ofta vad vi haver och skapar något väldans gott eller tjusigt.
Lisa är en jäkel på matlagning, hundar, måleri och massa mer. Hon är en virvelvind och samtidigt en latis. Bästa kombinationen tycker jag.

Lisa har modet att ta för sig och säger vad hon tycker. Det inspirerar.
Jag åkte till Lisa i veckan, stylade henne i kläder från FGL Store och knäppte sedan en mängd foton på henne i ateljén och sedan ute i trädgården.
Vi har en kampanj med 20% på alla skjortor och blusar hos FGL i helgen – så kika in här.

Men hallå där – först ska du såklart ta del av den här grymma intervjun med Lisa.

Nyfiken. Du har aldrig varit anställd utan jobbat för dig själv hela ditt verksamma liv. Fördelar och nackdelar med det?
När jag var klar med min utbildning från HDK i Göteborg och hade en Master  i min hand hade jag dessutom studieskulder upp över öronen. Då lovade jag mig själv att göra allt som stod i min makt att bara arbeta med färg och form.

Jag har aldrig haft en fast anställning men däremot kortare produktionsanställningar på Teater  Halland som scenograf till ett antal föreställningar.

Att klara mig utan ” brödjobb” har jag fixat sedan 1995… det närmar sig ett 25 årsjubileum…Det kommer vi fira! Var så säker!

Fördelarna är att kunna bestämma sin dag själv. Inga ineffektiva möten till exempel.
När barnen var små kunde jag vara hemma utan att min man behövde ställa in några föreställningar.

Att ha arbetsdisciplin är helt nödvändigt eftersom det är upp till dig om du jobbar eller ligger på soffan och kollar Netflix…
Jag har bitit i täcket och haft känslan av att jag sjunker så otroligt många gånger! Jag har varit livrädd att inte klara det ekonomiskt.
Min man har en fast anställning på Teater Halland men som kulturarbetare är lönen inte särskilt hög och vårat liv bygger på att vi båda måste ha en hyfsad inkomst. Det är knappt så att jag vågar säga det men det går ganska bra nu…
Jag tror det beror på att jag varit konsekvent och någonstans har jag självtillit.

Har du några tips att dela med dig av kring att vara egen företagare?
Mitt råd till dig som egen företagare är att ta hand om din oro! Träna kondition och styrketräning och lär dig bokföring! Omge dig med människor som tror på dig.
Då får du bättre kontroll på dina känslor och på statusen i din verksamhet. Det kommer hjälpa dig.

Du är en mästare på att gräva där du står när det kommer till mode, inredning, mat och träning. Vad är hemligheten och varför tror du människor gör saker svårare än vad de är?
Åh tack! Kul att du säger det!

Människan gillar att tillhöra en flock. Vi är nog i grunden ängsliga för att inte tillhöra den.
Våga lita på dig själv i både inredning och mode.

Ja, en tager vad en haver…
Har alltid tyckt det varit kul med trender och mode och lagt till och dragit ifrån så som det passat mig.
Älskar att resa till storstäder som Tokyo, London, Milano och New York och glo på människor på gatan.
Allt hänger ihop.
Konst, mode politik och ekonomi.
Kolla på Vivienne Westwood.
Grandmother of Punk!
Vilken förebild!
Jag har nog alltid försökt att skapa  mitt eget uttryck.
Köpt något dyrt och tidlöst på rea och ”stökat till det” med något annat från loppis.
Min garderob är ganska full…
och det gillar jag! Finns ju alltid nya kombinationer då.

En morgonrutin?
Min morgonrutin just nu är att sova lite längre…
Otroligt lyxigt.

Vad läser du helst?
Jag läser skönlitteratur och SvD.
Fast helst lyssnar jag på talböcker och poddar!

Jag kan minimalt om konst. Vad bör man kunna för att ha hyfsad koll?
Få lite koll på konsthistoria och samtidskonst! Bli bekant med olika konstuttryck i tiden.

Gå på utställningar, konsthallar, museum och gallerier. Ta del av någon guidad visning i samband med en utställning.
Det ger mycket.
Men framför allt gå på magkänslan!

Om man vill investera i konst – vad ska man satsa på då?
Besök avgångseleverna på konsthögskolorna! De har examensutställning på vårkanten. De har ju alla passerat en kritisk och kunnig jury i samband med att de kom in på sin långa utbildning.
En slags garanti.
Grafiska blad brukar inte kosta en förmögenhet och finns i begränsad upplaga.
Ha koll auktionssajter och glöm inte att kolla loppisar!

Vad är den största utmaningen med att leva på sitt konstnärskap?
Att tro på att du har något!

Framtidsdrömmar – har du sådana eller lever du bara för dagen din lyxlirare?
Ja! jag gillar att improvisera!
Hoppas på att utveckla mitt bildskapande och att fortsätta kunna leva på det.
Jag har många idéer på att skapa något riktigt unikt och roligt i vår nya studio CLAY AND ART STUDIO tillsammans med Frida och Jennie. Vi är ju numera grannar och tillsammans med dig och Miranda startade vi ju Kustfolk och med det är v inte klara! Här kan hända vad som helst! Bäst av allt är att vi bestämmer innehållet själva!
Jag har också idéer kring det som började med en T -shirt med texten STAY SOFT…
Nu finns ju snart både tvål och handkräm…och fler saker lär det bli…

 

Berätta om din fetish för siden och kashmir?
Har du testat det vill du aldrig mer ta av dig det!
Min pappa var chef på Kamgarn i Borås och köpte in ull främst från England. Han var en sådan fena på kvalite och fiberns struktur.
Han lärde mig tidigt att göra brännprov för att ta reda på vad ett garn innehöll.
Min mamma gillar också kashmirkoftor.
Några har hon kvar sedan 60-talet som
fortfarande ser helt nya ut!
Jag skyller alltihop på min mamma och pappa!

Berätta om din relation till mat? Att gå och äta med dig på restaurang kan ju göra en smått nervös…
Jag är uppvuxen med vällagad mat. Min mamma är jätte duktig och har lärt mig grunden. Jag var alltid med henne i köket. Det var så varmt och trevligt där bland grytorna. Hon lagade så otroligt mycket mat till vår stora familj! Det behöver inte vara flott men äter du ute ska bordet vara rent och maten vällagad om det så bara är en potatissoppa. Så enkelt är det faktiskt! Omsorgen framförallt.

Ha ha ha ja jag är nog ganska kräsen… Det är bara det att jag har ingen lust att lägga pengar på tråkig mat. Om jag äter ute vill jag inte drabbas av lust att berätta för kocken vad hen borde gjort för att lyfta rätten. Usch nu låter jag dryg och snobbig… det är jag inte! Men jag har svårt att hålla tyst.
Jag har skickat ut en del rätter… Men jag har även tackat kocken många gånger t ex på Campino här i stan när jag åt en kebabrulle för första gången…
Då var jag tydligen inte vegetarian…

Varför ska du och jag starta en podd? Tror du verkligen vi kommer genomföra det?
Vi har mycket gemensamt och jag tror vi kan tillföra olika vinklar i olika ämnen
Vi måste ha en utrustning först men vi är ju båda snabba och gillar att testa nya saker! Så svaret är JA! Tekniska lösningar kan vi få hjälp med.

Vad vi ska prata om?
LIVET så klart! Huller om buller högt och lågt! Det vi brinner för! Det svåra och det lätta. Berätta om hur vi gör! Tipsa och vara generösa! Allt ska få plats! Kanske intervjua någon otippad person då och då…

Träningen. Jag har dig att tacka för att träningen kommit in i mitt liv och räddat mitt ganska trasiga inre. Vad betyder träningen för dig och hur gör du för att ah en sund relation till den?
Så härligt att kunna inspirera någon till träning!

Det är verkligen världens bästa medicin!
Känslan av att orka är obetalbar!
Det är min drog och jag tränar faktiskt på att tagga ner och känna efter hur det känns i min kropp. Men problemet är att jag tycker det är så himla kul och jag är en rastlös typ med spring i benen…
Förut hade jag både hund och hästar omkring. Det var underbart då men var sak har sin tid.
Just nu har jag en härlig frihet i stället!

Kan vi prata om ålder. Du är 55 år och det känns som om vi är jämngamla. Hur kommer det sig tror du?
Människan har väl alla åldrar i sig. Jag har aldrig haft problem med att umgås med vare sig yngre eller äldre personer. Vänskap är oberoende av ålder. Jag kan känna mig som en yvig tonåring i sällskap av någon som är yngre. Jag tror det handlar om att vara nyfiken hela livet och att inte sitta på några givna svar. Att tro på något en stund men att hela tiden vara beredd på att omvärdera och tänka om är självklart för mig.
Tröttnar bums på människor som slår fast sanningar.
Då tar ju samtalet slut!
Därför är du min jämnåriga syster❤️

Tusen tack Lisa! Over & out. puss

Intervjun – sorg, skratt, blomster & tårar med My Feldt

My Feldt är tjejen jag blev störtförälskad i på avstånd då jag började följa henne på Instagram- @myfeldt. Vilken stjärna – så autentisk, levande, skör, stark, rolig, smart & viktig –  en fantastisk multitalang.
Tar ofta My Feldt som exempel då jag föreläser om sociala medier – snacka om att skapa något unikt som griper tag och lämnar ett viktigt avtryck i en annars ganska ytligt värld.
Hon blandar lycka, sorg, skratt, tårar bland bakverk och blommor. Den bästa kombinationen om du frågar mig.
Vet inte vem som tog första kontakten men vi började chatta med varandra och byggde upp en digital vänskap och äntligen sågs vi för några veckor sedan då jag var hemma hos henne och jobbade. Fler träffar lär det bli – ska absolut bjuda in mig själv igen och också be henne komma förbi mig i Varberg.

“My’s Bröllop” har precis haft premiär på Sjuan och jag hade typ gåshud och blev alldeles tårögd av all härlighet det bjöds på i programmet.

Och My’s  bok! Den går inte av för hackor. Den är ett mästerverk i både text och bild – det är vännen Linda Lomelino som tagit alla de fantastiska fotona och det är My som delar med sig av recept, stora och små tankar, poesi och illustrationer. Väldigt inspirerande!

Så glad att My är med i min intervju här på Krickelin. Det är en lång intervju så jag föreslår att du går ocvh sätter på en kopp kaffe, drar på dig raggsockar och kryper upp i soffan. Känner nu mer än någonsin hur alla känslor ska få ta plats och lyftas upp på bordet mer hädanefter. Är så tacksam över nedan fina rader.
Håll tillgodo!

Berätta, nyfiken, vad har du uppskattat mest under den senaste veckan?

Människor, mina vänner och min familj. Det har varit en väldigt omtumlade vecka, känslomässigt, för mig, både positivt och mindre positivt. Jag har blivit påmind om väldigt mycket saker och känslor har rivits upp och ner vilket också har benat ur exakt vad jag uppskattar. Jag uppskattar människor omkring mig.

Jag uppskattar min egen förmåga att våga höra av mig till människor i min närhet när något blåser i mig. Både när jag är ledsen men också glad. Man får inte glömma att höra av sig och säga -jag är så jävla glad nu! Då ger man också tillbaka lite av den energin man lånade när man var ledsen och ringde.
När oron trycker på så låter inte jag den gro utan hör av mig till mina livlinor. Jag var så satans orolig för ett av mina barn i veckan, som inte mådde bra, jag var rädd att jag skapat den oron och då tänkte jag – vad har jag gjort, vad ska jag göra?
Så hörde jag av mig till läraren de hade som gått i pension och sa, hjälp mig! Jag behöver råd från någon som känner mitt barn och som själv är förälder. I det uppskattar jag människan i andra änden av luren som finns fast den inte behöver.

Jag har även varit full av glädje och då har jag verkligen uppskattat att ha människor runt mig att dela den med och med glädje kommer ibland sorg över dem som inte är med och får uppleva glädjen, då är det fint att dela den också. Tillslut kom min fantastiskt fina kille ner från stockholm och flätade samman hela veckan så vi alla kunde landa tillsammans, barnen, han och jag. Människor är verkligen nyckeln, tillsammans blir man så mycket bättre än ensam.

Ett tag trodde jag att ensam var stark men så är det inte.

Jag har följt dig i sociala medier under det senaste året och är helt ”blown away” över din kreativitet och din fantastiska energi. Det inspirerar mig massor. Men handen på hjärtat, hur tro du att  ”folk” uppfattar dig? Eller rättare sagt, vad tror du är den vanligaste fördomen om My Feldt? Och bryr du dig om vad folk tycker egentligen?

Åh men tack fina du!
Det gör mig uppriktigt glad när du säger så. Jag tror, att många tror, att jag är lyckan själv på två ben, att jag klarar alla motgångar, att jag är superstark och alltid rolig och bubblig och full av energi. Det är sant till viss del, men en sak som är viktig att komma ihåg är att lycka och glädje inte är samma sak!
Jag försöker visa hela spektrat av mina känslor ganska öppet, mest för att jag vet att det behövs en motvikt till allt som är perfekt, men ibland när jag skriver att fan, livet är skit, då tycker folk jag är himla ball ändå som skriver det och då kan jag känna att vad fan, kan jag bara INTE vara det.

Jag tror att folk uppfattar mig som ärlig i det jag skriver och delar med mig av vilket jag är. Men ibland vill jag bara skrika -kan jag få vara ledsen utan att vara ball för det!!!!!!

Människor har nog uppfattningen att jag varit lyckligare än jag varit senaste tiden, det är bara för att jag är glad, jag är ALLTID glad, även när jag är ledsen. Och lyckad tror jag att de tror, här har vi en som har lyckats med sina drömmar. Många räknar nog lyckan på vad man presterar men så känner inte jag.

Min karriär har aldrig varit så blomstrande som senaste tiden, den har gått spikrakt uppåt i raketfart men samtidigt så har mitt privatliv varit i det mörkaste av mörker. Det har varit död, stress och privata saker som varit svåra.

Jag är väldigt personlig på instagram men sällan privat, det är två skilda saker. Jag tycker det finns väldigt tydliga gränser där min och min familjs integritet är viktigare än allt annat.
Man skulle bara veta ibland hur jävla trasig jag varit senaste åren. Hur djupt nere i skiten jag suttit och gråtit ur min ångest. Hur jag legat och hyperventilerat tills syret brister och det sticker överallt i kroppen. Det har varit en resa på många år som faktiskt är slut nu.
Nu är jag både glad OCH lycklig igen.

I våras satt jag i min trädgård i bikini och snickarbrallor i kvällsolen på trappan och kände mig för första gången lycklig på flera år, det var en VINST. Jag tittade ut över alla blommor och var lätt solkysst och kände bara att helvete, jag klarade, inte själv, jag hade väldigt mycket hjälp men jag kom ut ur dimman. Och plötsligt inser jag att det spelar ingen roll om man lyckas med allt i karriären om man inte mår bra själv. Det är bättre att må bra själv i privatlivet och ha en lite mindre blomstrande karriär.

Nu verkar det som att jag får turen att ha båda men det är fint att gå vidare med de insikterna. Dessutom har jag jobbat så jävla hårt för den så jag är värd den. Det är inget som kommit till mig på en räkmacka! Men gudarna skall veta att jag ställer mig väldigt ödmjuk inför livet för jag vet hur snabbt allt kan ändras, gå snett, hur fel vägar man själv kan ta när man är ledsen och hur lätt det är att gå vilse och inte alls hitta ut på länge.
Just nu känner jag mig superstark och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. När man lever själv efter en lång relation så måste man det för man minns inte riktgt.

På sista frågan om jag bryr mig vad folk tycker om mig?
Väldigt lite faktiskt! Jag förstår om det låter lögnaktigt, det gör väl alla?
Men jag har en otroligt bra självkänsla, jag trivs med hon den där tjejen, My, hon är fan så knäpp ibland men har kommit ifatt sig själv nu. Om någon tycker illa om mig så vet jag att det är dess egen energi som går åt. Inte min. Det vet jag ju själv när jag lägger energi på att störa mig på någon.

Ni vet att om man tippar över 50%gränsen för hur mycket energi man låter någon ta så skall man bara bryta, rakt av. Jag är så trygg i mig själv att jag inte behöver vara ängslig över vad folk skall tycka om mig, jag vet att jag är en älska- eller hatamänniska. Sen kan jag fortfarande oroa mig för saker, tex så vet jag att jag skulle tycka det var trist om mitt nya program hade urkassa tittarsiffror. Men då har jag valt att vara himla stolt och glad över den fina respons det fått och inte höra om några tittarsoffor, just nu!

Du är mamma till tre fantastiska ungar och det är sannerligen en berg och dalbana att vara förälder. Vad är den största utmaningen tycker du?

Jag har verkligen haft tur som fått tre fina, kloka, arga, envisa och starka barn. Så otroligt många i min omgivning kämpar med det som det ofta är tyst om, barnlöshet och jag är så tacksam för dessa tre liv och skulle gärna få fler om det går. Det är verkligen en ynnest.

Med det sagt så är föräldraskap något av det svåraste och vackraste jag varit med om. Herregud vad man går igenom. För det första så gör graviditeterna mig sjuk. Jag är konstant sjuk i nio månader. Det är så konstigt att det skall behöva vara så att graviditet inte kan räknas som sjukdom. Skall man behöva ligga på ett golv och jobba i sina egna spyor med noll värdighet för att “man är ju trots allt bara gravid” Nog om det möjligen men tycker fler borde fatta att man kan bli riktigt dålig utan att behöva hålla ihop för att man inte vill vara gnälligt.

Det svåraste med att vara mamma till mina barn är att se dem i sina motgångar och försöka ge dem styrkan att klara dem. Få dem att förstå att ibland måste man gå igenom helvetet för att förstå det och lära sig från det. Att om man inte gör saker man är rädd för så kommer man inte vidare.

När deras kompisar varit dumma mot dem, de känner sig ensamma eller ledsna för att något hänt. Du vet när man kokar inombords men förstår att här är jag föräldern, nu skall jag hjälpa. Det är svårt. Att bygga deras självkänsla. En gång hade de haft tävling i skolan om vem som var smalast, då blev jag helt förkrossad.
Så små liv, redan så påfrestade. Hur skall JAG göra för att få mitt barn att älska sig själv? Genom allt. Kan man det? Jag försöker ge mina barn tid, för i tiden kan man prata, få dem att vilja öppna sig, prata med mig. Så länge man pratar finns en ventil. Utan ventilen sprängs man tillslut.

Jag vill lära dem egentligen en enda grej, som jag alltid upprepar. “var snäll” Mot dig själv, och mot andra. Så har du vunnit.

Vad är din styrka och din svaghet, enligt dig?

Min styrka är mitt skratt, min stolthet, mitt driv och min eld.
Jag brinner, som en jävla eld med ett vindkraftverk framför. Ingen hejd.
Ibland försöker jag hejda den men det blir motsatt effekt. Sen hittar jag en styrka i ordet, jag känner att jag har orden i mina händer och det är en kraft.  Min största svaghet är en fysisk och en psykisk. Den fysiska är min huvudvärk som är en effekt av elden, den lamslår mig och den psykiska är min extrema scenskräck och rädsla att möta mycket människor. Den hindrar mig från mängder av saker jag egentligen tror jag hade velat göra.

Jag förstår att den kan tyckas konstigt med allt jag tar mig för just nu men om man tänker ett varv längre så har jag aldrig mycket människor framför mig fysiskt. Det gör mig livrädd. Varenda gång jag skall göra något framför en folksamling så tror jag att jag skall dö. Bokstavligen. Det blir svart. Jag tar inte tag i problemet heller utan låter det marineras i min egen ångest. Men jag utsätter mig för det gång på gång men det blir inte bättre…jag tror att jag skall vänja mig men det gör jag inte.

& nästa fråga då, vad tycker de som står dig nära? Alltså vad din styrka respektive svaghet är?

Mina nära skulle nog säga att viljan och glädjen är mina starkaste sidor och min svagaste är att ta hand om mig själv, ge mig tid och omsorg.

“Genom sol och åska går vi genom livet” säger du, så fint och klokt- vill du berätta vad/vem ditt solsken är?

Mitt solsken är många olika saker. Det är mina älskade coola barn, min kära fina kille. Mina fantastiska syskon, min familj, min trädgård som är full av blommor och allt det vackra i världen. Det är de dagar som jag minns med glädje och dem jag stoppar i hjärtat för de dagar då åskan dundrar in.

Under de senaste två åren har du givit ut en bok, spelat in ett tv-program, separerat från en långvarig relation, varit ett av de regelbundna inslagen i Nyhetsmorgon,  drivit bageri parallellt med allt detta och samtidigt lyckats skapa content till ditt inspirerande konto @myfeldt på Instagram. Där har du över 50 000 människor som hejar på dig och applåderar dig varje dag.
Möjligt att detta kan skapa ganska mycket prestationsångest och rädslor tänker jag.
Ångest brukar du och jag prata om ibland. Bor den inom dig? Hur ger den sig uttryck i så fall?

Ja herregud, jag förstår knappt själv hur jag klarade av allt det där, det var mycket som erbjöds på samma gång och jag hade svårt att säga nej till allt roligt.

Jag känner ingen prestationsångest alls över vad jag visar för mina följare, inga rädslor heller. De får följa med på ett väldigt litet hörn av mitt liv, det är frivilligt. Det är alltid 100% äkta och på riktigt men jag är väldigt noga vad jag väljer att dela med mig av. Vissa saker kan man inte dela med sig av när man är mitt i stormen. Och nu när stormen lagt sig så har jag fortfarande inget intresse alls av att dela det med någon som inte var med. Om man googlar mitt namn så kommer de deppigaste sökningarna upp, vet du vad folk söker allera mest på i toppen tillsammans med mitt namn? My skilsmässa, My man, My skild, My separerad, My Johan, My död mamma. My familj.

Vad är det?
Är det vad folk undrar om en människa de inte känner? Alltså hur sugna kan folk vara på att gotta ner sig i det? Jag fattar att folk är nyfikna men det är inget de någonsin kommer få läsa om. Något så privat som det måste få stanna mellan de som genomgår den men sen kan man fortfarande dela med sig av vissa känslor och ångest som rör en själv. Sen finns det mycket annat som jag har presatationsångets över, eller är rädd för. Tex var jag för ett år sedan, rädd för att aldrig bli riktigt på djupet lycklig igen. Men det blev jag.

Ångest hos mig tar uttryck i att jag får ont i bröstet, panikångestattacker, blir väldigt låg och går in i mig själv, samtidigt blir jag enormt kreativ då och målar mina allra finaste målningar, skriver de bästa texterna.
Det har varit otroligt tuffa år, samtidigt så var det kanske skönt att hålla uppe hjärnan med så mycket saker för jag har varit så under isen. Hade jag inte skrivit på min bok hade jag förmodligen bara suttit hemma och grinat. Jag gick totalt förlorad ett tag, helt vilse. Inte i mitt yrke, tvärtom. Men i mig själv. Jag försvann helt. Jag gjorde allt fel, blev så arg på mig själv.

Jag minns när jag lämnat in boken i mars, efter nästan två år, jag hade skrivit på den varje dag, slitit, kämpat. Så satte jag mig i duschen och duschade skållhet vatten över mig, så bara brast det, jag bara skrek ut mina tårar bland allt vatten, jag var helt tom, tömd, borta. Duschade tills allt varmt vatten tog slut och sen satt jag där och kallvattnet och frös. Barnen var hos sin pappa och jag kände bara att vad fan har jag sysslat med, inte bearbetat något alls, inte mammas död, inte allt koas efter. Vad spelar något alls för roll? Vad har jag gjort? Skit i allt, jag dör fan nu.

Jag bara grät och grät och hade panikångestatack på panikångestattack. Satt flera timmar i luren med mina vänner och kunde inte andas men de andades med mig i veckor. De försökte så mycket, säga att allt skulle bli bra. De var världens finaste.
Men min känsla var att INGET kommer någonsin bli bra igen. Allt har gått åt helvete, alla är döda och borta och jag är olyckligast i världen! Även fast det bara var en som dött och ingen annan var borta. Barnen hade ju det hur bra som helst hos sin världsbästa pappa men ändå.
Jag skulle ju vara glad, för min bok, men jag bara grinade för allt annat. Jag kämpade superlänge med känslorna över vad man inte var längre. Man var ingens barn längre, man var ingen hel familj. Istället för att tänka på vad man hade. Vad fan, man är visst en familj, vem bestämmer hur en familj ser ut? Åh vad jag försökte komma till insikter alltså men det var omöjligt!

En vän till mig sa för längesedan, det tar två år My, att komma ut på andra sidan, när man går igenom svåra saker. Nej fy fan tänkte jag, skjut mig i huvudet. Det kan inte vara möjligt men jo, ganska exakt två år.

Men så sa en av de viktigaste personerna i mitt liv några av de helt avgörande orden till mig som fick mig att förstå, ta mig upp och ur allt. Du blandar ihop konsekvenserna och beslutet.
Beslutet har skitdåliga konsekvenser, men det behöver inte betyda att det är ett dåligt beslut, nu måste du ta dig samman och ta konsekvenserna, det är ett val,
Folk simmar över medelhavet My, för sina liv. Du sitter hemma i dina soffa, i ditt varma hem med tre underbara barn, en karriär och en trädgård, i ditt allra sämsta tillstånd, har du det fortfarande oändligt mycket bättre än så många andra. Ta ansvar över ditt liv, beslutet är taget”
Då gjorde jag det. Sen fattade jag, att ja, nu är detta livet, det är såhär det skall vara.

Sen gick det ganska fort att resa sig. Jag kände mig gladare och starkare för varje dag. Väldigt tidigt i sommras detta året så kände jag det jag aldrig trodde jag skulle känna igen, jag kände mig lycklig inombords. Det var så befriande skönt. Jag kände mig stark, cool och tillbaka. Jag kände att nu skall jag leva själv med våra fina barn.
Det här kommer gå så himla bra!

Vad är det läskigaste du tagit dig för under 2018?

Känns som jag gjort massor av läskiga saker detta året. Att kasta sig ut i en TV-produktion med oändligt många utmaningar varje dag! Herregud vad jag lärt mig mycket, det har varit en erfarenhet för livet och jag är så stolt över det vi gjort tillsammans.

En annan läskig grej var att bestämma att jag och barnens pappa skulle öppna ett ställe till tillsammans fast vi inte var tillsammans längre. Det gjorde vi på en kväll. Vi käkade middag tillsammans med ungarna och så sa han att han tappat arbetsgnistan lite. Så då bestämde vi att öppna ett cykelcafe, dagen efter hade vi en lokal och en vecka senare hade vi skrivit på en stor jäkla lokal mitt i city. Detta var i mars. Impulsiva som fan men samtidigt skall man inte låta drömmar falla för ängslighet. Det säger jag jämt. Så nu skall det öppna i december och det är ett stort läskigt projekt men hans gnista är tillbaka och det är så viktigt att båda föräldrarna mår bra för at kunna vara bra föräldrar för barnen, våra barn är det viktigaste!
Samtidigt som rädslor finns så jämnför jag allt med döden nu för tiden och när man tänker på det så är allt annat en piss i nissan! Vad kan hända? Allt går åt helvete, ja visst, där har jag varit och jag vet att man kan komma ut.

Vad var roligast i år?

Jag skulle kunna säga boken som jag är superstolt över, skulle kunna säga tv-programmet som jag älskar men jag väljer att min fantastiska kille kom in i mitt liv som en blixt från klar himmel! För vad jag lärt mig är att familjen är det allra viktigaste i livet, det är det som ligger närmast mitt hjärta och det som får en att må riktigt, äkta bra. Han är bland det finaste jag varit med om. Jag får den stora äran att leva med honom och få vara brutalt kär, han får mig till mitt allra bästa jag, varje dag. Han och barnen är min stora lycka i livet. Jag är så glad att jag fick bli stark själv först, hitta tillbaka till livet och lära känna mig själv igen innan det hände. Det är så vackert med stark kärlek men den kan komma väldigt fel om man inte är på samma station. Vi steg på, på samma station och tåget var ett jävla X500 000 som bara for rakt upp i solen.

Har du något mål – i sådana fall, vad?

Att varje dag, vara rädd om mina nära och kära, göra dem lyckliga och få dem at känna sig trygga. Fostra mina barn till starka kärleksfulla människor och att göra dem jag lever med, till sedda människor. Att ägna mitt yrkesliv till att så frön i människor. Frön som får människor att ta hand om naturen, se den och bli kär i den, för allt man älskar vill man vårda. Sen drömmer jag om att se rabarberknopparna brista i vår, se mina barn bli vuxna och få älska Rickard tills jag dör. Allt annat, bokdrömmar, tvdrömmar och andra arbetsrelaterade drömmar dom vet jag att om man verkligen vill, så kan man komma vart man vill. Men livet, människorna, känslorna runt en och hur man mår, det kan man inte bestämma själv, när någon råkar ut för döden eller sjukdom, då har man inget att sätta emot. Då hjälper inget, då bryts man på mitten.

Vad skulle du vilja vara med och påverka i samhället?

Jag vill få människor till att ta hand om naturen, utan att egentligen tvinga dem eller säga det. Jag vill få människor till att prata mer öppet om känslor och visa att det inte är något farligt alls. Få föräldrar till att sluta prata skit om andra inför sina barn. Och få människor att öppna sina hjärtan till ett mer fritt samhälle där alla får vara med.

Du förlorade din mamma som gick bort i cancer och lämnade livet och er alldeles för tidigt. Det är förjävligt!
Hur ser/såg sorgearbetet ut?

Att mamma dog är den största sorg och chock som drabbat mig i livet. Jag hade liksom bara en mamma. Ingen annan. Det var så ensamt att bli äldst i generationen. Den dagen hon ringde och sa att hon fått cancer och att det såg riktigt illa ut så visste jag direkt att hon skulle dö. Nu händer det, det jag alltid varit så rädd för. Jag har alltid haft enorm dödsångest. När jag var liten så var jag så rädd för att min mamma skulle dö att jag kunde gråta mig till söms varje natt. Vem skulle ta hand om oss då, tänkte jag… Skulle jag ta hand om alla mina syskon?

Men nu hade döden kommit. ” Det är skönt att nästan alla hunnit bli vuxna” sa hon.
Men Putte hade inte ens gått ur skolan. Hon kämpade med att överleva så hon skulle få se honom ta studenten. “Jag har inte fött sju ungar för att inte se dem alla ta studenten” och hon klarade det. Det var en underbar dag som vi alla fick uppleva tillsammans och mamma fuskade till sig vinst i kubb. Hon kämpade på övertid i ett och ett halvt år, eftersom hon bara fick någon månad från början.

När jag sa att vi väntade barn igen så gav hon upp, för då fattade hon att hon inte skulle klara det. Vi pratade aldrig om det barnet. Lilla Ingrid. Hon hade rätt, hon hann inte. Några dagar innan Ingrid föddes så dog hon. Allt var nattsvart. Även fast jag förstod direkt att hon skulle dö så trodde jag att hon skulle överleva. När hon tog sitt sista andetag så chockades hela systemet, jag tryckte på larmknappen och trodde de skulle återuppliva henne. Min lillasyster kastade sig över henne och skrek. Det var hemskt. Vi satt alla sju syskon på balkongen på sjukhuset i orange filtar i sommarstorm och regn, två dagar innan midsommar. Vi firade midsommar med dans och blommor som hon älskade, sen fyllde vi kyrkan med sommarblomster och gav henne den vackraste av begravningar.

Sen kom hon, vårt tredje barn och jag orkade inte med att sörja. Det krockade. Jag och alla mina syskon gjorde på olika sätt, någon försvann, någon gick in i djup depression, någon städade frenetiskt, men vi försökte göra det tillsammmans. Vi skrattade oss igenom sorgen, vi pratade om henne varje dag, vi drog alla mammas skämt och varenda dag sedan hon dog så har vi imiterat henne och brustit i skratt. Värst var sorgen från mina barn. Min äldsta dotter var helt förstörd, hennes hjärta var krossat!! mormor var hennes bästa vän och jag skulle bära hennes sorg med.

Jag har absolut inte sörjt klart min mamma, jag gör det varje dag och så fort något roligt händer så brister det. Man vill ringa, man blir förbannad ibland, varför dog hon??? Man skall inte förlora sin mamma när man är mitt i livet med barn och familj. Jag behöver henne, men jag klarar mig utan också. Barnens farmor har alltid varit som en extramamma för mig. Johan och jag var ju  tillsammans hela mitt vuxna liv så hon har alltid funnits där. Nu har vi starkare band än någonsin. Vi umgås när vi kan och vi pratar flera gånger i veckan, jag älskar henne så. Så tacksam att hon finns i mitt liv. Varje dag utan mina mamma är en dag till. Jag saknar henne varje dag och tänker på henne konstant. Jag hade önskat att hon var med nu, se alla mina syskon bli lyckliga, se dem få barn, träffa dessa underbara barnbarn och jag hade önskat att hon fick veta att jag blev glad igen, hon visste att jag satt ute på parkeringen flera dagar i veckan men aldrig vågade gå in till henne, kunde inte med att se henne försvinna, bli svag. Hon var ju den starkaste jag visste. ” Jag vet att my inte klarar av detta” hade hon sagt till min storasyster, men det är okej! Jag satt på parkeringen med min bebis i magen och skrekgrät. Var inte människa nog att gå in men var människa nog att förlåta mig själv för det och jag lovade mig själv att jag inte skulle ångra det. Utan vara förlåtande mot mig själv när döden tagit henne och jag missat tiden. När tåget lämnat perongen skulle jag stå kvar utan ånger. Det har jag varit. Förlåtande mot mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde, det gör vi alla. Att du dog mamma, är det värsta som hänt men det skall inte vara för inget. Bara för att du dog, skall jag leva, lite extra varje dag.

Många blir osäkra när de ska möta en människa i sorg – har du något bra råd till dem som inte vet vad de ska säga eller göra?

Tycker bara man kan säga såhär
-FAn, jag är så ledsen, det är så hemskt och orättvist, jag blir så osäker på vad jag skall säga eller göra men tveka aldrig at be om vad som helst. Jag kan laga mat, jag kan lyssna eller jag kan tvätta alla dina kläder. Vi kan gå tillsammans på en promenad eller så bara skickar jag ett sms om dagen och ber dig dricka vatten men du behöver aldrig svara.

Något mer ytligt – Hur många intervjuer har du egentligen varit med om i år och vad är den vanligaste frågan?

Oj herregud, jag tror jag gjort snart 150 stycken. Det har varit sååå intensivt presspåslag. Jag märker att de flesta ställer samma frågor och att många intervjuer ser likadana ut. Ofta känner jag att intervjun inte blir mig rättvis i slutet för att frågorna som ställs har ett svar som inte jag gillar. Den vanligaste frågan eller det folk vill veta om är när jag var i new york och london och jag är sååå trött på de frågorna. Det är 13 år sedan nu och jag vill fokusera på vad jag gör nu, inte vad jag gjorde då. Det är gamla meriter. De säger ingenting om vem jag är idag. Sen vill de konstigt nog veta vad jag skulle vilja vara för bakverk? Det är helt orimlig fråga? Jag kommer aldrig bli ett bakverk, kommer aldrig drömma om att bli ett så varför skall jag ens ägna tankar på att fundera över det, hahahaha Men många ställer också intressanta frågor och det blir de bästa intervjuerna. Den här tex, handlar om verklighet, svåra ämnen och sådan man aldrig pratar om. Det gillar jag, detta kommer hjälpa någon annan. Då har jag gjort något jag brinner för.

Vilken fråga känns viktig och vad skulle du helst av allt vilja svara på?

Jag vill svara på frågor där svaren kan inspirera och hjälpa andra människor på ett eller annat sätt. Jag behöver inte synas eller vara med i tidningar för att visa upp mitt egen ansikte och för att folk skall tycka om mig, jag har en familj som tycker jättemycket om mig. Men jag vill synas för att kunna vara med och påverka. Har jag fått ett fönster ut i världen, då vill jag använda det. Precis samlade jag in nästan 200000 kr till världens barn, på tre inlägg på insta med hjälp av alla som skänkte. Hur ballt??? vilken kraft. Om jag känner att jag inte gör någon som helst nytta med det jag gör så lägger jag av bums och bara kliver av hela tåget och har det bra med min familj istället. Men just nu brinner jag så starkt för så mycket så jag älskar att göra det jag gör.

Vad bjuder du på om du vill göra någon glad och kanske lite imponerad?

Jag lagar mat, dukar fram och ser till att när den personen kommer innanför dörren så kan den bara sätta sig ner och ta en andetag, sen vad som står på bordet spelar ingen roll.

Till sist – kan du berätta lite om ert tv-program ”My’s bröllop” som precis haft premiär på sjuan?
Det är ju faktiskt våra gemensamma vänner på Lismejeri som gifter sig. Så coolt och kul!

Ja alltså här snackar vi något jag är stolt över. FY FAN!!!!!! Det är en så fin produktion bakom. Vi höll på från och till i tre månader och namnet kan tyckas lite konstigt, är det jag som skall gifta mig? men såklart inte. Det innehåller så mycket fint, detta program. Såklart kärlek, matlagning, ekologiskt, återbruk men bäst av allt, KÄNSLOR!!!! Äkta, på riktigt, inga ytliga fasader, inget tv-smink. Det är Putte, min lillebror och jag som skall fixa tidernas bröllop till våra vänner Rina och Johan. Vi skall göra saker man inte gör egentligen för att det inte är innanför ramarna för vad som är normalt men vi älskar konstigt. Det är skratt, tårar och äventyr hela långa sommaren och allt slutar med ett brakbröllop på slutet. Blixten slår ner och allt, sååååå KUL!!!

Tusen tack My!