Intervjun – Med Louise Lejestrand

Idag kickar jag igång årets intevjuer och börjar med en lokal profil i Varberg – Louise Lejestrand.

Hej,
Så tacksam och glad över att du vill vara med i en intervju här i mitt digitala vardagsrum.

Vi har känt varandra i många år men vi har inte umgåtts privat så mycket.
Vi är båda verksamma entrepenörer i Varberg. Du driver en väletablerad reklambyrå i stan och är en av de kvinnliga företagarna jag ser upp till. Blir alltid så glad och inspirerad efter våra samtal .

Jag tycker du har en spännande, stark och sorglig berättelse att dela med dig av.
Både du och jag vet att det som drabbar oss i privatlivet formar oss också i yrkeslivet. Att bjuda på svagheter och inte bara lyckliga framgångshistorier är bland det mest generösa och mänskliga man kan göra tycker jag.

Det beundrar jag.

Innan jag går in på de lite djupare frågorna skulle jag vilja fråga vad du har varit mest tacksam över denna vecka?

Att jag har ett stort nätverk, många och roliga kompisar och att jag tränar som sjutton:)

Du driver en reklambyrå/kommunikationsbyrå i stan och har 8 anställda. Hur hamnade du här? Var detta ett utstakat mål du hade?

Har alltid gillat kommunikation och att påverka. Rätt kommunikation är nyckeln till mycket. Ett mål har alltid varit att driva eget.

Har du några bra råd till de som står i startgroparna inför att öppna eget företag?

Gör det, var modig, tro på dig själv. Skaffa ett bra nätverk och personer som du kan bolla med. Ta reda på de olika möjligheter som finns till hjälp.

Du jobbar ju med kommunikation och PR – hur viktigt är det egentligen för ett företag att vara synlig och göra sin röst hörd på sociala medier?

Jätteviktig, det är en kanal med stor möjlighet att nå ut med sitt budskap men det är viktigt att man tänker till innan om vad det är man vill säga/förmedla och hur man vill uppfattas. Trovärdighet.
Men viktigt att ha en tydlig strategi även i dessa kanaler och hela tiden tänka på hur målgruppen tar emot budskapet. Sen behövs ju lite humor också.

Vilka är dina förebilder?

Jag har många förebilder på olika sätt.
En är en vän sedan 30 år tillbaka som verkligen började med två tomma händer. Gucci Westman, känd make-up artist och entreprenör i New York. Hon utbildade sig I Paris och bodde i en skrubb, jag var där och hälsade på och var livrädd hela tiden. Idag är hon känd och framgångsrik med sitt egna varumärke Westman Atelier. Hennes driv och hårt arbete är jag imponerad över. Man får inget gratis, för att lyckas är det hårt arbete som gäller.

En annan förebild jag har haft med mig i många år är dottern Kajsas första lärare Lyona på Påskbergsskolan. Hon var fantastiskt i att se alla barnen och behandla dem individuellt.

Min tredje förebild är Carl Bildt och då är jag inte Moderat utan jag gillar att han alltid är påläst och kunnig och inte duckar när det blåser.

Sammanfattningsvis så är jag imponerad av driv, entreprenörskap, att se alla människor och ta dom för dem de är och att vara påläst samt att vara någon att hålla i när åskan går.

Jag befinner mig nu i en ålder då fler och fler runt mig skiljer sig och har otrohetsaffärer. Det tystas ner, ses som ett misslyckande och är väldigt skambelagt.
Att bli utsatt för lögner och svek av den man älskar måste vara bland det mest smärtsamma.  Många går igenom detta men ändå är ämnet så stigmatiserat. Jag önskar vi kunde prata mer om detta – om vi är fler som delar våra historia så stärker vi varandra.
När förstod du att din man hade träffat någon annan?

Jag hittade en lapp hemma, där någon hade skrivit
Längta efter din tjej….

Han var hemma i Sverige på semester. Han var annars på utlandstjänst i Kosowo under ett år. Och när han kom hem var han förändrad, sur, irriterad och hade låst sin mobiltelefon. Jag konfonterade honom men han nekade så klart och tyckte jag var helt ute och cyklade. Det visade sig senare att han hade en annan relation därnere som hade hållit på ganska länge.

Efter en lång period av denna pressade situation blev du sjuk. Vill du berätta om det?  Och om vad du fick för stöd från omvärlden?

Efter ett halvår av ljug och lögner orkade jag inte mer. Jag hade då försökt att jobba och hålla fokus men det gick inte längre. Jag blev sjukskriven och låg hemma under ca 7 månader. Stödet från vänner var enorm.
Nu har jag ju turen att ha ett stort kontaktnät, vilket jag alltid också vårdat.
Till exempel en kompis, Martin Bekken, ringde nästan dagligen och frågade hur jag mådde. Pia, min bästis, och hennes man Mattias var också ett stort stöd. Mattias är läkare och det var en trygghet att kunna rådfråga honom när som helst. Min äldsta kompis Ica tog med mig på träning och tvingade mig att åka med på Simmarläger till Plaitas och där kom vändningen, att komma till en annan miljö och träffa nya roliga människor. Jobbarkompisarna var också ett stort stöd och hörde av sig ofta.

Vad är de viktigaste verktygen du tagit med dig ur denna kris?

Träna & att tänka-positivt

Jag vet att du har en dröm om att föreläsa om dina erfarenheter och hur de tog dig vidare i livet – det tycker jag låter spännande. Kan du berätta mer om detta?

Ja detta är verkligen en stor dröm och jag ska göra det men är inte där riktigt än. Jag tror att folk gärna vill lyssna på det och jag tror också att jag genom att berätta om mina tråkigheter kan hjälpa andra att komma igen.

Slutligen – har du några bra råd till att göra livet lite mjukare och skapa bra förutsättningar för en skön balans i livet?

Jag tror inte man ska ta allt på så stort allvar, man ska lita på sin känsla och tro på sig själv, man ska absolut inte jämföra sig med andra utan vara sig själv.
Många runt omkring jagar upp sig och målar fan på väggen innan det har hänt. Som någon smart har sagt – jag tror jag hörde det från trendspanaren Göran Adlen första gången ”det finns inget bevis att den negativa har mer rätt än den positiva men den positiva har roligare på vägen” och det försöker jag leva efter. Det där ligger nog lite i min uppväxt som hästtjej och hästtjejer är bra virke. De är vana att kavla upp och se motgångar som utmaningar som ska lösas, och allt löser sig.

Tusen tack för detta!

Du finner Louise Lejestrand hos Treativ i Varberg.

Berätta nu – vilka är era drömgäster här i “Intervjun” under året?
Skriv gärna i kommentarsfältet så ska jag försöka bjuda in mig själv på en kaffe och ett mjukt samtal.

Intervjun är tillbaka

Hej där!
Först och främst – stort tack för fantastisk respons på förra inlägget. Är så glad för alla fina ord, både här och på Instagram.

Jag har glada besked – Intervjun på Krickelin är tillbaka!!
Imorgon postar jag årets första. Men först tycker jag vi gör en liten återblick på de starkaste avtrycken genom åren. Här har du till din helgläsning.

Jennie Blomkvist aka @kollijox är en av mina absolut bästa vänner.
Känner sådan kärlek för denna människa. Hon är ett geni – konstnär och poet. Hon jobbar fort och med stor precision. Hon är en skaparmaskin med världens största hjärta. Så glad att jag får dela med mig av hennes tankar och erfarenheter här med er. Vi pratar om döden, livet, depressioner, konsten och mycket mer.

Intervjun är lång och fängslande, skratt blandat med sorg och klokheter – brygg den en kopp kaffe och slå dig sedan ner. Läs hela intevjun här.

My Feldt är tjejen jag blev störtförälskad i på avstånd då jag började följa henne på Instagram- @myfeldt. Vilken stjärna – så autentisk, levande, skör, stark, rolig, smart & viktig –  en fantastisk multitalang.

Känner nu mer än någonsin hur alla känslor ska få ta plats och lyftas upp på bordet mer hädanefter. Är så tacksam över nedan fina rader. Den här intervjun har jag läst om flera gånger för den är himla bra – klok, ärlig, kraftfull och sårbar.
Håll tillgodo – lär hela intervjun här.

En sommar intervjuade jag också Sofias man (Mokkasin)
Jag tycker det finns så himla många uppblåsta skitstövlar där ute som tar för sig alldeles förskräckligt mycket på andras bekostnad. Vill så gärna låta vettiga och fina män få ta plats i mitt forum för att vara med och bidra till en motvikt.

Kristo är klok, varm och väldigt kreativ. Snacka om att ha många skills och att ha ett brinnande intresse av att lära sig nytt hela tiden.
Samtidigt som han också besitter ett oerhört stort lugn och den positiva egenskapen – att vara inlyssnande. Det kan faktiskt vara den finaste egenskapen hos människor tycker jag – att vara intresserad och vilja lyssna mer och mer av det Du har att berätta. Läs hela intevjun här.

Vill du läsa fler intervjuer med spännande männskor så kommer du till en samlingssida här.

Intervjun – Jennie Blomkvist, Allra helst hade jag önskat att depressioner inte fanns. 

Nu kommer intervjun jag utlovat – den är en lång och fängslande, skratt blandat med sorg och klokheter. Ta dig en kopp te och kryp upp i soffan. Den här intervjun är viktig och jag vill att du hjälper mig dela den. Det behövs kunskap och förståelse för ämnet i samhället vi lever i.

Jennie Blomkvist aka @kollijox är en av mina absolut bästa vänner. Känner sådan kärlek flör denna fina människa. Hon är ett geni – konstnär och poet. Hon jobbar fort och med stor precision. Hon är en skaparmaskin med världens största hjärta. Så glad att jag får dela med mig av hennes tankar och erfarenheter här med er.

Hej Jennie, så glad att just du vill vara med här.

Vi har funnit varandra i ljuset och i mörkret , skrattat så magen värkt i varandras armar och även gråtit ut då allt är svart och för hårt. Fint att ha dig som vän.

Runt mig och min familj kretsar psykisk ohälsa, depressioner och missbruk som djävulska spöken – detta slår sönder och tynger inte bara de som lider utan även alla runt om som förtvivlat försöker hjälpa och lindra

Jag personligen tycker det är oerhört jobbigt att den här sortens sjukdomar stigmatiseras, tystas ner, missförstås och skambeläggs.

För mig har alltid samtalet varit lösningen  – om man sprider kunskap och förståelse för människor som lider och dess anhöriga så tror jag till slut att konsekvensen blir att det är lika lätt att kunna berätta om detta ämne som om man delar att en familjemedlem lider av annan dödlig fysisk sjukdom.

Så låt oss prata mer om detta.

Innan vi dyker in på de lite tyngre frågorna så skulle jag vilja fråga vad du har uppskattat mest den senaste veckan?

Jamen det är så mycket så jag skulle kunna fylla hela sidan med att blaja om det, och där har du mig i ett nötskal.

Jag kan inte välja och när jag får sånna här frågor börjar mitt huvud typ att snurra, men om jag tar det första jag tänkte på när jag läste frågan så måste jag nog ändå säga att det jag uppskattade allra mest var att jag fått äta årets godaste kräftor (ja, redan).

Vad får ditt hjärta att sjunga?

Hmm, det skulle nog kunna vara en ljus och fluffig macka med nutella på och en kopp varmt kaffe.

Alltså du är den roligaste kompisen jag har – har du alltid haft humor som ett vinnande koncept eller kom det senare i livet?

Hjälp vad fint sagt!
Nu tror jag att mitt hjärta just sjöng faktiskt.
Du får inte säga detta till någon, men min hemliga dröm är att bli ståuppare, hahaha. Jag älskar nämligen att få folk i min närhet att skratta, men att vara ståuppare verkar vara så himla svårt. Sedan har vi ju det där med scenskräck, usch! nä det hade inte gått helt enkelt.

Jag blir alldeles för nervös och tänker att jag tråkar ut folk, eller att jag säger något som verkar dumt eller elakt…och då kommer folk hata mig och är det något jag är rädd för så är det just det, att inte vara gillad, att göra folk besvikna och att göra fel.

Men svara på frågan då tänker du nu…

Vet inte om det varit ett vinnande koncept, det har nog mer varit ett försvar.

Ett av tre ord jag skulle beskriva mig själv med är nämligen KONFLIKTRÄDD.

Det är nästa grej med min humor, den har en tendens att vara både ironisk, sarkastisk och lite så där -bäst att jag ställer mig bakom en gardin, för det här får man inte skratta åt eller skoja om. Jag får så lätt bilder när någon berättar något och ibland skrattar jag högt åt sånt andra inte tycker är såååå himla skojigt som jag tycker. Jag skrattar lite som en häxa och det kan vara lite äckligt, men jag brukar tänka att ett äckligt skratt är väl också gott (man vill ju leva länge).

Jag är rätt övertygad om att jag kommer hamna i helvetet. Nån berättade precis för mig att dom minsann tänkt på allt där nere vid magman, t. ex. att kaffet alltid serveras kallt. Fyfasen, jag hatar kallt kaffe.

För att vara något mer seriös, så är något annat som skrämmer skiten ur mig känslan av hopplöshet. Usch, den är otäck.

När den kommer till mig eller om jag ser eller hör den hos någon annan, så vill jag per automatik börja skoja för att personen i fråga skall bli glad.

Jag vet, det är helt jäkla osympatiskt, man har rätt till alla sina känslor. Fast det är ju inte så att jag går fram till någon som storgråter och drar ett göteborgsskämt för att skoja bort allvaret. Jag vill ju krama, trösta och lyssna också såklart. Att skratta känns dock befriande och skönt, speciellt när jag kan få andra att göra det. I skrivande stund inser jag att det är en form av belöningssystem hos mig, som en bit choklad. Jag märker också att jag direkt börjar granska mig själv, vilket jag gjort så mycket att jag nästan fastnat med pekfingret i naveln. Numer övar jag mig på att förtränga, lägga locket på och gå vidare. Det är svårt, men jag fyller ju snart 50 och känner att jag ältat upp tillräckligt med tid redan.

Fast mycket av ältandet och gnaget i mig har förvandlats till humor. Jag får ju ur mig en del i mina aforismer och jag är uppenbarligen allt annat än ensam om att känna mig ensam om du förstår vad jag menar? På ett sätt handlar min humor om överlevnad.

Du är trebarnsmorsa precis som jag och vi snackar ofta om att tonårstiden är livets jävla puckel. Du är några år äldre än jag och jag vet att jag såg upp till dig som barn, du blev Varbergs Lucia och var (är!!) så otroligt vacker. Jag ville va som du!

Men berätta – hur var din egen tonårstid?

Hehehe, sa du vacker?! Det är definitivt ett av tre ord jag aldrig skulle beskriva mig själv med, GULLIG kanske, men inte vacker. Fast nu har jag ju lärt mig att man skall säga tack så jag säger det, TACK! Kristin vad snällt sagt.

Tonårstiden ja, det är väl inget jag direkt längtar tillbaka till, skulle väl vara att ha samma typ av ork och drivkraft som då, men allt det andra….så mycket man skulle vilja hoppa över. Hormoner som rusar och frågor som snurrar…vem är jag, hur ser jag ut eg, vad skall jag bli? Finns det något och någon för mig, vem är jag egentligen osv osv. Tänk om man fått komma och prata med sig själv från nutiden till dåtiden. Då skulle jag vilja ge mig själv en kram och en klapp på kinden och säga -det ordnar sig skall du se!

Orkar du berätta om din mamma? 

Ja det gör jag gärna för Hon var den finaste mamman man kunde tänka sig att ha, hon förstod det inte själv bara.

Det går såklart inte att prata om henne utan att komma in på riktigt tunga minnen, men jag gör allt för att komma ihåg det fina och det roliga.

Hon hade t. ex. en alldeles fantastisk känsla för sköna ting och inredning, och så kunde hon matcha sin outfit som ingen annan. Helt fenomenalt alltså. Hon besatt också ett sjätte sinne, ett sinne för vad andra uppskattade och träffade allt som oftast mitt i prick när hon köpte presenter.

Att ge bort grejer var hennes grej skulle man kunna säga. Jag tror det var hennes sätt att säga -jag tycker om dig. Hon tyckte däremot inte om sig själv särsklit mycket. Det bodde så otroligt mycket självförakt i henne. Det var som ett slukhål, helt kolsvart och bottenlöst. Tillslut lurade det henne in i evigheten.

När förstod du att hon var sjuk och hur påverkade det er familj?

Jag var nio år då jag såg henne gråta i förtvivlan. Gråta på ett sånt sätt som gjorde att jag reagerade. Det var något annat än att “bara vara ledsen”. Jag minns att hon låg på soffan och min kompis mamma satt jämte henne och pratde/tröstade. Man kallade det för förlossningspsykos då vill jag minnas (fast barnet inte var fött )

Vi skulle flytta från vårt gamla lilla hus på lugnet till stan.
Till ett nybyggt hus där allt skulle vara nyckelfärdigt, men det var det nog inte. Jag vill minnas att det var försenat i alla fall och jag tror gravidhormoner, flytt, två barn och en hund blev lite förmycket där och då. Hon blev djupt deprimerad och det var under den perioden hon för första gången försökte ta sitt liv.
Det gjorde hon periodvis upprepade gånger fram till den dagen hon lyckades. Då hade jag hunnit bli 40 år och hon hade kämpat med depressioner till och från i över 30 år. Jag väljer att vara tacksam över den tiden vi fick tillsammans men hade såklart önskat att den varit väldigt mycket längre. Att hon velat kämpa så att hon fick uppleva och följa alla sina barnbarn t. ex.
Allra helst hade jag önskat att depressioner inte fanns.

Vad är det vackraste du minns från din mamma?

Vackert, hmmm, vet inte riktigt. Har lite svårt att förhålla mig till ordet vacker, det är liksom inte för oss, mig och mamma.

Hon var väldigt stolt över sin smyckessamling, den var snygg. Vid fler än ett tillfälle sa hon -den får ni bråka om när jag är död. Det gjorde att jag nästan inte ville spara något i den lådan, men som tur är har jag en faster som sparat och som kommit senare med ringar hon “visste” att jag skulle vilja ha.

Jag minns Ingas fantastiska små tomtar. 

Jaaaa! hjälp vilken tomteverkstad hon hade där hemma vid köksbordet. Massor av små små, riktigt pyttesmå tomtar med sitt eget lilla personliga tomteuttryck. Några hade små slädar med gran och paket på medan andra höll i en lykta eller en krans. Hon älskade det. Att sitta där och få vara kreativ och skapa något för sig själv. Tänk dig själv att försöka hitta egentid med 5 barn hemma, hehehe.

Den oro man lever i när en familjemedlem inte vill leva längre förlamar. Man är så maktlös och spänd som en fiolsträng – som om man springer ett maraton uppe på livet och alla andra ”vanliga” springer därnere. 

Att också leva med skulden av att man inte lyckas ”laga” den man älskar gör så himla ont. Vi har pratat mycket om detta. 

I vissa lägen tänker jag att inte vilja leva längre är den mest egoistiska handlingen man kan göra men när vi pratar så förstår jag att om man är sjuk så är man helt övertygad om att alla andra runt om skulle få det så mycket bättre ”om jag bara inte fanns mer”. 

Vill du utveckla detta och dela med dig av dina erfarenheter ?

Förlamande är verkligen ordet. Man vet liksom inte vad man har att vänta sig. Om man skall hitta personen ifråga nånstans, livlös kall och stel. Ni har säkert redan listat ut att jag själv gått i en hel del samtalsterapi. En gång fick jag frågan om jag konfronterat henne med min rädsla och oro. Det hade jag inte, så det fick bli min uppgift till nästa gång vi skulle ses. Eftersom jag är plikttrogen gjorde jag min läxa och sa att jag älskade henne så mycket och att jag var livrädd att förlora henne och att hon skulle ta sitt liv. Hjälp vad läskigt det var. Jag frågade henne om hon aldrig varit arg eller ledsen på sina föräldrar som aldrig visat henne någon kärlek eller gett henne några kramar osv. Hon svarade att det var hon inte för dom visste ju inte bättre. Konstigt ändå tyckte jag, men idag vet jag varför det var så svårt att kramas och tänk om hon vetat det också.

Vi har nämligen haft en osynlig “förbjudet att kramas lag” i vår släkt.

Hennes mormor insjuknade i tuberkulos och fick bo avskilt i ett eget rum, det “vita” rummet. Det utfärdades ett kramförbud för att inte bära smittan vidare, ett kramförbud som levde vidare i två generationer. Man fick alltså inte kramas, vilket min mormor växte upp med och min mamma och sedan jag. Jag förstod att det var ganska märkligt då jag och min bästis gjorde en test i veckorevyn.
En av frågorna löd, när kramade du din mamma senast?
1. I dag
2.förra veckan eller
3. det minns jag ej.
Ni fattar vilket som blev mitt svar.

För att återgå till uppgiften/konfrontationen. Jag tyckte det kändes olustigt och inte alls som om jag fick lättat mitt hjärta och mycket riktigt skulle det visa sig att det blev som en uppmaning för henne istället, att försöka ta sitt liv, för att slippa, för att det skulle bli så mycket bättre utan henne.

Till alla er som tänker eller tror det, NEJ NEJ NEJ! det blir det inte, det blir bara sämre utan. Alla är värda sitt liv i guld! (nytt ordspråk)

Den här gången hade jag just fått veta att vi väntade vårt första barn. Det var himmel och helvete på en och samma gång.

Några år tidigare hade hon försökt avsluta livet vid en plats vi fick leta efter med hjälp av helikopter och skallgångskedja.

Fyfasen för den tortyren, väntan på samtalet som skulle ge besked. Död eller levande. Det var höst och riktigt kyligt om natten, chanserna minskade timma efter timma, så när beskedet kom, att hon var vid liv men kraftigt nerkyld, började jag skaka av chock och lättnad.

Det är så förbannat sorgligt att en sjukdom kan få en att tro att alla skulle ha det bättre om man inte var där. Att det skulle bli en lättnad.
Det var det också många som trodde efter att hon gått bort, att det skulle kännas skönt att slippa vara så orolig hela tiden, men NEJ! inte för mig i alla fall, aldrig någonsin har det känts som en lättnad, och oron den blir jag nog aldrig av med.

Jag blir fortfarande kall när jag hör ambulansen köra med syrenerna på eller när telefonen ringer och det är pappa eller något syskon som ringer. Innan jag hört tonläget på deras röst kan jag inte slappna av. Syrran och jag har kommit överens om att alltid säga grönt ljus, så släpper oron snabbare och vi kan prata vanligt.

Ni förlorade din bror året innan din mamma gick bort. Så otroligt smärtsamt och chockerande. Vill du berätta om Martin och om alla hjärtan han nu lämnar till dig?

Det ringde i telefonen hemma, vi hade en fast sådan då så min stora tjej svarade medan jag hade min lilla tjej på armen. Det är till dig mamma sa hon och räckte fram luren. Det var pappa. Han sa -Martin är död. Jag fattade inte riktigt och trodde han sa mamma är död. han fick säga det igen och jag blev helt tyst. Hur? Vad har hänt? och så berättade han. Martin dog i sömnen bara 25 år gammal. Plötsligt hjärtstopp. Hur kan sånt bara hända tänker man, men det händer och drabbar varje år ungefär 10 000 personer i Sverige. I cirka 5 500 av fallen påbörjas hjärt-lungräddning av ambulanspersonal. Nästan 600 överlever. För att överleva ett plötsligt hjärtstopp behövs omedelbara insatser i form av hjärt-lungräddning och stöt från en hjärtstartare. Ge en gåva till Hjärt och lungfonden,

Martin hade kämpat mot ocd i över 10 år men livet hade börjat vända och han hade just fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet tillsammans med sin flickvän. De skulle bo hemma hos mamma och pappa i väntan på att den skulle bli klar och kvällen innan hade de burit, släpat och kånkat på allt så Martin var trött. Det hade han sagt till pappa på morgonen också då de möttes för att släppa ut hundarna. Hans kulle bara gå upp och sova lite till sade han, men han vaknade aldrig mer. Jag tröstar mig ändå med att han fick uppleve lycka, kärlek och jobb sånt som ett “vanligt” liv förhoppningsvis kan få innehålla. Minnena jag har om honom är till skillnad från mamma, väldigt roliga och jag blir ofta fnissig och full i skratt när jag tänker på Martin. Idag brukar jag tänka att han och mamma skickar ett hjärta till mig när han vill tala om att han är nära. Ett hjärta i form av tuggat tuggummi på marken, ett hjärtformat löv osv, ni hajar.

Den mäktigaste upplevelsen av ett sådant “meddelande” var väl ändå när du, jag och Marina skulle göra boken om Strömma. Ni hade byggt ett kollage på en vägg med foton, pappersklipp och bilder. En av bilderna var ett kort med ett bränt hjärta på. Det kortet hade Martin gjort till Marina. Vi kände ju inte ens varandra innan bokprojektet drog igång. Det var som om han vill föra oss samman och du fick vara budbäraren. Så märkligt va.

Fotot är som bekant omslaget på boken.

Hur har du bearbetat detta? 

Tar den korta versionen –  Jag har gått i terapi. Ätit medicin. Ältat. Gråtit. Skrattat. Pratat. Pratat. Pratat. Fått sjukgymnastik för att lösa upp alla knutor kring bröstkorgen och i nacken (det som gör att man blir som en fiolsträng)

Jag har kramat människor och talat om att jag gillar dem. Det gör jag ofta faktiskt. Ger komplimanger högt istället för att bara tänka dem.

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden – det är det enda vi vet om vår framtid, vi kommer och dö. Varför trordu människor är rädda för att prata om detta? 

Det är ju så förbannat läskigt! Man vet ju inte vad som skall hända. Blir det svart? Blir det som innan man blev född….det har jag ju inget minne av i alla fall, så hur är det?. Eller blir det paradis och choklad eller helvetet och kallt kaffe. Eller blir det ett nytt liv med andra läxor att lära eller är det bara klart slut over and out. Själv var jag så rädd för döden att jag fick panikångest vid 27. Det var strax efter att jag flyttat till en ny stad och brutit upp ett långt förhållande, men den utlösande faktorn var att min kusin bestämt sig för att han inte tänkte leva längre.
Det var som om någon drog undan mattan för mig och jag föll rätt ner i avgrunden, en bottenlös grop av ångest och rädsla. Jag fick åka till psykakuten bums. Fick fantastisk hjälp, men det tog ett helt år att ta sig upp ur gropen.

Om du skull kunna ge ett råd för livet – vad skulle det vara?

Fantisera mycket och ha drömmar. Super enkla och små men gärna stora och orealistiska, man behöver inte uppfylla dem alla.
Det viktigaste är att man har några om så bara det är en dröm om en god glass.

Mina ledord är som följer…

En sak i taget, det roligaste först, vem vet vad som händer i morgon? 
Bättre att passa på, än upp och in! 

Finaste Jennie – tusen tack bästa du. Är så tacksam över att du vill vara med på denna intervju.
Älskar dig så mycket!

Ta del av Jennies konst och vardag här @kollijox

Intervjun – Tigerlilja

Idag välkomnar jag två fantastiska hjältar till min intervju här på Krickelin.

Julia och Karin driver Ungdomsjouren Tigerlilja i Varberg och är också den enda ungdomsjouren i hela länet – från Halmstad till Kungsbacka. De har ett enormt högtryck hos sig och ser ett stort behov av deras verksamhet bland ungdomarna.

Karin Modiggård, Verksamhetsledare,  & Julia Bonde, Verksamhetsutvecklare

Hej, Hur länge har ni jobbat med Ungdomsjouren och vad var det som fick er att börja jobba med detta viktiga arbete?Vi är båda anställda sedan sensommaren 2016 i samband med att jouren mottog sitt första Statsbidrag och då för första gången fick finansiell möjlighet att kunna ha anställd personal. Vi var båda engagerade i Tigerlilja ideellt och blev väldigt glada över att få en möjlighet att arbeta med att driva och utveckla jourens verksamhet på heltid. Viljan att förändra och kunna påverka strukturer och normer som finns överallt i samhället fick oss att söka oss till en lokal förening som vi kände stämde överens med våra värderingar. Det vi arbetar för är ett jämställt samhälle fritt från våld och vi vill inget hellre än att alla underbara barn och unga ska få möjlighet att växa upp i ett sådant samhälle.

Hur jobbar ni?
Våra två grundstommar i ungdomsjouren är våldsförebyggande arbete och stödarbete riktat till ungdomar i åldrarna 13-25. Vi är en ideell förening som utöver bådas vårt arbete är beroende av ideell arbetskraft så t.ex. vår chatt dit ungdomar kan höra av sig helt anonymt två kvällar i veckan bemannas av våra fina volontärer. Som verksamhetsledare och verksamhetsutvecklare driver vi allt våldsförebyggande arbete ute i skolorna med workshops, stödverksamhet via mejl och medföljning, samverkansmöten och såklart blir det en hel del administrativt arbete. Vår förening är medlem i ett förbund som heter Unizon där vi också är utvalda som spjutspetsjour, vilket innebär att vi ligger i framkant med våldsförebyggande arbete så vi är runt i Sverige och utbildar samt driver påverkansarbete riktat mot beslutsfattande och politiker där vi kan lyfta ungdomarnas röster.

Vad är det bästa med arbetet?
Det är att känna att vi faktiskt kan påverka och göra skillnad. Sen kontakten med alla ungdomar och att få höra deras åsikter och tankar, det ger så mycket energi! De unga är verkligen framtiden och vi är ödmjukt tacksamma över förtroendet vi får i mötet med dem.

Vad är det sämsta?
Vi arbetar egentligen för vår egen icke-existens, vi önskar att vi inte behövde finnas. Det är tufft att se vad vuxna ställer till med och se hur många unga som faktiskt lever i hemförhållanden och våldsutsatthet som ingen borde behöva uppleva. Vi märker tydligt hur stort behovet av en verksamhet som vår är och vi önskar såklart att vi kunde göra mer, rädda alla från allt ont på direkten liksom.

Vad behöver ungdomarna för hjälp och vilka problem stöter de på i sin vardag?
Vår grundprincip är att alltid lyssna, stötta och peppa. Vi finns där som ett komplement till andra instanser och vår uppgift är inte att lösa problem eller komma med diagnoser. Det vi ser är att det finns ett jättebehov av någon som bara lyssnar och tar in en berättelse utan att direkt komma med en quick fix, lösning eller bolla vidare till någon annan. Oavsett varför någon kontaktar oss så är det ofta otroligt mycket skuld och skam inblandat – det är något vi alltid vill lyfta från deras axlar. Vi reagerar heller aldrig med chock eller säger till någon vad de “måste” göra vilket många känner är väldigt skönt. Det vi ser att ungdomar behöver i sin vardag och som för en hel del saknas är bra och trygga vuxna förebilder. Någon som genuint lyssnar och ger guidning i den värld vi faktiskt lever i nu, livskunskap helt enkelt.

Porrkulturen håller på att förstöra kärlekslivet för en hel generation – ungdomar pratar om att de inte vill ha ”vaniljsex” och att alla har strypsex och analsex. Jag blir chockad – jag tror inte vuxna förstår hur stor denna problematiken är. Hur kan vi nå vuxna utan att skrämma iväg dem? Upplever det som att många stoppar huvudet i sanden och skruvar på sig när porr kommer på tal. Det är ett jobbigt ämne…
Det är ett jobbigt ämne. Det är många som tycker det är lite för privat, känsligt och pinsamt att prata om. Men vi känner att det är så otroligt viktigt att börja prata om detta! Vi ser skadeverkningarna som finns just pga porren och att ingen vågar prata om det. Det är ingen som berättat för barnen och ungdomarna att det dom ser i porren inte är sex och alltså tror dom att det är så det ska gå till. Snittåldern i Sverige att för första gången exponeras för porr är 8 år och 11.5 år för att aktivt börja söka efter det själv. Det vi också ska komma ihåg när vi pratar om porr är att det inte är Playboy-tidningar, Hustler eller någon slags “mjukporr” med en handling som det nuförtiden handlar om. Det som för bara 10 år sen klassades som våldsporr är idag helt vanlig mainstreamporr och det första man kommer i kontakt med.

Vi möter många, framför allt unga tjejer, i vår verksamhet som lever i eller har levt i förhållanden där dom tycker det är något som känns fel men inte riktigt kan sätta fingret på vad. Det kan röra sig om frågeställningar som “Det känns inte bra för mig och jag vill inte men det är ju så i porrfilmer och alla gör det, är det mig det är fel på?”.
Det har alltså skett en normalisering som gör att många unga lever i en gråzon och inte vet att man får säga nej till sin partner eller tror att det är dom det är fel på eftersom dom inte gillar t.ex. strypsex, att bli spottade på eller analsex. Vi upplever att det inte talas om samtycke eller om vad sex egentligen är och vad porr är, vilket gör att många vi pratar med tror att det som dom ser i porren är så dom också förväntas ha sex. Vi berättar alltid att porr inte är sex.

Om ni får ge ett råd till en förälder till en 9-åring, vad skulle det vara?
Med risk för att upprepa oss så tycker ju vi att det absolut viktigaste är att lyssna. Finnas där, lyssna och stötta. Vi behöver inte alltid ha alla svaren eller leta upp lösningar till alla problem, ibland behöver man bara lite bekräftelse i sina känslor. Visa intresse! Lär dig apparna barnet använder, fråga hur det ser ut och vad dom pratar om i spelen (utan att det blir förhör, utan ett genuint intresse).
Lika naturligt som vi frågar hur det varit i skolan eller hos kompisar så vill vi också att det ska finnas intresse i hur det är i den digitala världen som är precis lika verklig som den fysiska.

Det finns ett sådant enormt behov av att få prata med någon som lyssnar som inte direkt vill hitta en lösning, bara få prata! Att  vara ledsen. Att  vara arg. Att  vara osäker.

Vi vuxna är så otroligt benägna att vilja hjälpa, alla vill alltid hitta en lösning till allt och är någon ledsen måste vi göra den glad. Men vem har sagt att det är fel att vara ledsen? Vem har sagt att man måste ha en anledning att vara ledsen? Varför är det fel att vara arg? Det finns ju saker att vara arg över och det finns saker som gör en ledsen. Bara för att vi inte fått några verktyg att ta hand om dessa känslorna betyder det ju inte att dom är fel.

Och till en högstadieelev?
Det pratas ibland om begrepp som unga vuxna. Det vi tycker är viktigt att tänka på och komma ihåg är att de också är barn med samma behov och samma känslor. Vi blir ibland lurade av att barn och unga idag har tillgång till så mycket information och kunskap som vi inte hade förr och alltså är det lätt att tänka på dom som lite äldre än dom faktiskt är. Men det handlar om barn. Kanske behöver man anpassa språket och formuleringarna lite men annars är det lite samma som vi sa innan, lyssna, var intresserad och bekräfta.

Det är många tjejer som tar kontakt med er men det är även viktigt att nå pojkarna. Jag vet att ni behöver manliga volontärer till exempel – vad kan man mer göra för att få killar att be om hjälp och våga ringa/chatta om de problem som tynger dem?
Vi önskar att alla redan från tidig ålder ska få samma förutsättningar till att hantera känslor. Det är något vi ofta pratar om i vårt våldsförebyggande arbete t.ex. att en stor del i dagens problematik med mäns våld mot kvinnor, självmordsstatistiken (över 70% är män) och att könsklyftorna grundar sig normer och en machokultur som finns från väldigt låg ålder. Så genom att prata med dom som är unga nu om att det är okej att be om hjälp, alla behöver hjälp ibland, och att även prata om känslor mer öppet. Alla har alla känslor, det är inte så att vissa bara känner vissa känslor. Vi kan prata mer kring det och hur man kan hantera olika känslor och återigen att det är okej att känna, oavsett kön.

Men vi ser ju också att det finns ett stort behov av manliga förebilder som inte bara är macho. Vi ser ett stort intresse från engagerade tjejer och kvinnor som kontaktar oss men på 7 år har vi haft en enda manlig volontär t.ex. Vi tror att fler killar och pojkar hade känt sig tryggare att be om hjälp och söka sig till oss om de också såg att det fanns ett manligt engagemang. Nu är tyvärr normen fortfarande stark i det att killar inte ska visa sig sårbara.

Ni ska komma och prata på Ett Mjukare Varberg den 24/4 – vad kan man räkna med att få ta del av?
Vi kommer berätta om vår verksamhet, vilket stöd som finns att få i Varberg och hur vi alla faktiskt tillsammans kan förändra det som kanske inte är så bra. Sprida hopp! Det kommer bli en fin kväll!

————–

Tack som tusan tjejer! Börjar typ gråta över hur viktiga ni är och vill ställa mig på torget och ropa till alla om att bidra till er verksamhet med tid och pengar.
Driver du ett företag och vill bidra – detta är viktigt, skänk en stor slant till Tigerlilja så de kan växa och därmed hjälpa fler ungdomar.

Här får ni lite bra länkar nedan och deras mejladress ifall någon vill kontakta dem 🙂

ungdomsjourentigerlilja@gmail.com om man vill komma i kontakt.
Chatten är öppen måndagar och torsdagar 19-21 via vår hemsida.

https://tjejjouren.se/Varberg

https://www.reality-check.nu/

http://talita.se/_themes/talita/img/RealityCheck_10myteromporr.pdf

https://changingattitudes.co/

https://www.porrfribarndom.se/

http://unizon.se/sites/default/files/media/10_punkter_fran_forksningen_om_porr_och_porrindustrin_.pdf

 

 

 

Intervjun – Petter Heldt

För att det känns både spännande och kul samt för att få lite mångfald här bland intervjuerna på bloggen så har jag idag bjudit in Petter Heldt.

I de rum jag rör mig i på sociala medier är det oftast kvinnor som tar plats och diskuterar viktiga samhällsfrågor. Jag skulle vilja läsa fler dialoger med kloka och synpatiska män.
Vilken tur att jag har ett alldeles egen plats som når ut till flera tusen på Internet  – där jag kan bjuda in till samtal med mjuka, fina män som jag önskar kan inspirera er läsare.
Detta är min kompis Lisa Burenius man Petter och jag tycker så mycket om deras sätt att se på livet.

Hej Petter,
Det glädjer mig verkligen att du vill vara med här i min intervju. Första frågan – Vad är tacksam över just nu?
Att mina närmast och jag själv mår bra. Att jag känner glädje över att gå till jobbet varje dag.

Berätta om dina samlingar. Jag har ju varit hos dig och jag beundrar både din gröna samling av keramik och dina fina små saltströare. När började du samla och vad letar du efter på loppisar?
Jag har nog alltid gillat att samla på grejer. Mina samlingar består av ”hang ups”.

Inte bara ska de vara vackra i mina ögon, de måste berätta något också. Berätta om en tid. Jag älskar 30-talets estetik, mina far och morföräldrars generation. Art deco. Det får gärna vara lite slitet, trasigt till och med. Aldrig ekonomiskt spekulativt. Snyggt kantstött som vårt gamla folkhem. Jag letar just nu efter emaljsaker tillverkade av Kockums. Backelit grejor om det finns. Jag köper inte så mycket numera, jag nöjer mig oftast med att titta.

Men gröna Uppsala –Ekebysaker är svåra att motstå. Porslin ibland…

Vad säger din fru Lisa om samlandet?
Hon skakar på huvudet om hon lyckas hitta sakerna som jag fiffigt gömt undan i källaren.

Då frågar hon: Vad är det här för grej?
Och jag svarar: Den där är gammal, den köpte jag för länge sedan… (vilket ofta stämmer)

Hon gillar samma stil som jag, så det funkar.
Jag köper vasen och hon ställer något fint i den.

Hur länge har du jobbat som skådespelare? Vad är det positiva och det negativa med detta yrke?
Jag har jobbat som skådespelare sedan 1988 och i Varberg sedan 1992.

Det positiva är så mycket. Att få undersöka mänskligt liv. Att få leka, hitta på. Att få människor att skratta.
Att göra detta tillsammans med andra. Det negativa är att vara utsatt för tyckanden hela tiden även om det är positivt.

Vilken är din favoritroll?
Det är många. Jag spelade en gris i pjäsen ”Om kärleken” av Lorca. Alla clownföreställningar vi gjorde mellan -98 och -05.
En annan favoritroll är herr Blomfeld i ”Bättre utan hund ” av Kafka.

Du är humanist. Kan du förklara vad det betyder och vad det innebär för dig?
Att aldrig sluta tro på det goda i människan och att tro att människan kan göra stora saker trots att vi hela tiden blir matade med motsatsen. Jag har t ex försökt lära mina barn värdet av att hälsa på människor de möter. Bekräfta varandra. Vi blir till i andras ögon.

Vad är det för skillnad mellan humanist  och feminist?
Det finns ingen skillnad. Jag är humanist och feminist. Jag förstår inte varför en del människor är rädda att kalla sig feminister. Vi kan vara så mycket.

Vad betyder Varberg som stad för dig? Hur du några ”hidden gems”?
Jag tycker mycket om Varberg. Min juvel är klipporna i kohagen på Södra Näs.
Där badar och solar jag på sommaren. Våran lummiga och fina baksida av trädgården.

Vad är du rädd för?
Klimatförändringar och korkad, historielös nationalism.

Jag vet att du slukar serier – kan du tipsa om dina favoriter?
Jag kollar på belgiska, argentinska, franska, polska, italienska och engelska serier helst.

Gärna lite skruvade. Jag älskar att höra olika språk och se andra länder och miljöer.  Klimatsmart resande!
Två tips: Baron Noir och The Break.

Du har två söner – hur har ni tänkt under deras barndom för att få dem att växa upp till de mjuka och kärleksfulla unga män de är idag?
Vi har försökt ge dem kärlek och humor. Låtit de vara de känsliga personer de är och lyssnat på dem. Att prata om empati hemma är viktigt.

Skrämmer machokulturen dig?
Jag har aldrig känt mig som en del av den. Alltid haft tjejkompisar. Att driva med matchokulturen är tacksamt på scenen. Att bygga upp skal som blir för hårda är dumt och skaver sönder det mjuka i oss.

Om du får ge mig eller alla som läser det här ett klokt råd i livet – vad skulle det vara?
Läs sagor för era barn. Lyssna på andras berättelser. Sluta aldrig bilda er. Gemensamma kunskaper är bra för freden.

Tusen tack Petter!!