Status just nu

Jag har över åtta påbörjade utkast till inlägg på bloggen som jag inte lyckats skriva klart. Det handlar bland annat om håret, skam, loppisfynd, våld mot kvinnor, dahlior, inredning och mitt jobb.

Men jag har fått någon slags konstig skrivkramp den senaste tiden och jag tror nog aldrig den drabbat mig förr – inte alls under dessa tolv år som bloggare. Det är något med det bitiga och ifrågasättande klimatet i forumet som väcker någon slags obehag och självförakt  i mig och jag kan fasen inte svälja bort det.
Jag lyssnade på Billgren & Woods senaste podd och de sätter verkligen ord på vad jag känner.

Det är komplicerat – jag känner så stor skam. Och ångest. Jag hoppas sannerligen detta går över inom kort för jag har så mycket viktigt och härligt jag vill fömedla till er.

Jag kommer tillbaka. Kanske redan i eftermiddag, ska försöka skaka av mig obehaget.
Men då vet ni i alla fall varför det är lite tyst. kram från mig.

Spridda tankar – om helgen, jobb och våld

Jag tillbringade helgen i Stockholm. Åkte upp sent på fredagen för att delta i en utbildning om mäns våld mot kvinnor eftersom jag sedan en tid tillbaka är volontär hos Kvinnojoren här i Varberg.

Hade med mig fyra böcker och massa jobb på datorn som jag skulle ta tag i efter kursen på lördagen och på tåget. Hahaha… Min hjärna ibland alltså. Den fattar inte att inte allt är möjligt och det är väl en gåva stundtals men lika många gånger en förbannelse. Blir så besviken på mig själv då jag inte klarar av att maxa så som jag hade planerat.
På tågresan hem satt jag med en bok och sprängande huvudvärk, helt oförmögen att svara på både mail, blogga och jobba. Kunde inte formulera en enda rad faktiskt.

Samma dag hade vi gått igenom porrens påverkan i samhället och också pratat om barn som växer upp med våld i hemmet. Ni som har läst min blogg länge och vet mina egna erfarenheter av detta kanske förstår att det var jobbigt att ta in.

Mödrar som lever i våld fråntas rätten och möjligheten till att vara en bra förälder. Och när man sedan lyckas ta sig ifrån den våldsamma miljön så blir barnet en bricka i ett hotfull och omöjlig situation i ett bollande med umgängesrätten tack vare att alla barn har rätt till båda sina föräldrar enligt familjerätten. Det spelar ingen roll om pappan vill mörda mamman. Helt sinnsessjukt.
Var man inte knäckt innan så blir man det definitivt då. Att lämna är förresten den mest kritiska och farligaste tidpunkten för en kvinna – det är då mannen känner att han tappar kontrollen över henne och då svävar hon i absolut livsfara.

Ta dig tid att titta på denna film i dryga fem minuter – Barnen som blev kvar.

Bilderna har som vanligt inget med texten att göra. Jag gillar att ta vackra foton på trädgårsliv.

Idag ska jag hålla i en teprovning och en liten föreläsning hos KLco och försöka få iordning på massa nya grejer i lokalen. Känner att det är lite för mycket just nu faktiskt och har tagit in hjälp av en tjej som ska bli anställd på halvtid hos mig. Håller tummarna för att det ska bli riktigt bra.

Jag skulle vilja ha tid att vara mer i trädgården och så vill jag få in träningen i mitt liv igen.

Läsa mer, bada, chilla med barnen efter skoltid och gå långa promenader.

Kanske att jag kan plocka upp de här äpplena då. Fast nu kom jag på att Igor ska få en tjuga om han gör det idag faktiskt…

Ok. Det var ju verkligen gott och blandat i det här inlägget. Har du läst hela vägen hit så tycker jag du ska se nedan klipp på fem minuter också. Ha en fin dag.

 

Visionen – varför jag bloggar

Jag startade min blogg 2008 – det var en vän som introducerade mig för fenomenet blogg.

På den tiden hade jag varken dator, mail eller kamera och min man fick hjälpa mig komma igång. Jag fastnade direkt – äntligen fick jag en plats som var min egen och jag kunde uttrycka mig i text och utforska min kreativitet när det kom till färg, form och komposition.
Jag var småbarnsförälder, husägare, relativt nygift och jobbade “obekväma” arbetstider på Varbergs Stadshotell. Det fanns inte jättemycket utrymme för andra hobbys men detta var något jag kunde pyssla med hemma – då barnen sov.
Under denna tid bar också runt på en trasig och obearbetad tonårstid full av våld och trauman i bagaget.
I bloggen fann jag min röst – jag blandade tipsiga och peppiga inlägg med poetiska texter om kustlivet och mörka men upplysande inlägg där jag lyfte stigmatiserande ämnet “mäns våld mot kvinnor”.
Bloggen blev uppskattad och växte med tiden.

Det började som ett hobby, helt klart. Jag hade ingen vision och hade inte skapat några strategier med min närvaro på sociala medier då jag började.
Med tiden insåg jag dock att detta är en plats där jag har möjlighet att påverka och skapa förändring i världen – jag kan hjälpa, dela kunskap och inspirera. Samtidigt läka mig själv.
Jag insåg också att jag hade en möjlighet att försörja mig på bloggen genom att ta fotouppdrag och börja jobba med samarbeten. På det sättet kunde jag skapa ännu mer kvalitativt innehåll och utveckla mig mer i denna relativt nya branch.

Med åren har jag drivit olika projekt och verksamheter sprungna ur min egna digitala närvaro och jag har också jobbat med utbildningar och som föreläsare. Så roligt jobb! Känner mig väldigt lyckligt lottad.

Men – vad jag vill komma till – min vision och min drivkraft i allt jag gör har alltid varit att ha möjlighet att påverka samhället och de som följer mig till det bättre. Att lyfta viktiga samhällsfrågor i ett så här mjukt rum – bland dahlior, kalla bad och vackra tapeter – det tror jag är bland det bästa.

& Hela min nya verksamhet är uppbyggt som ett paraply över min vision – här har jag skapat en plats full av kreativitet och en plats att dela kunskap och mötas på. Mellan generationer, branscher och kulturer.

Vill inte att detta ska vara ett präktigt “kolla vad bra jag är”- inlägg men ibland är det viktigt att komma ihåg sitt “Varför”. Och också dela det med andra.
Det här är min vision, mitt Varför och vart jag kommer ifrån.

Jag uppskattar verkligen att ni följer mig här i detta forum. Och jag lovar att vårda det med omsorg och alltid dela det jag upplever relevant för er. En blandad kompott av inspiration, allvar, skratt, livsnjut och kunskap.

 

Om jobbångest

Måndag morgon och första dagen i skola och på jobb för många. Lycka till!
jag börjar veckan med att ta tag i en av frågorna jag fick i mitt önskeinlägg häromdagen.

“Läser kommentarer på fb om mångas jobbångest nu när semestrarna lider mot sitt slut. Jag är inget undantag. Sommaren bara försvann och hösten känns tung och trist. Gjorde då en reflektion kring hur jag kände som barn. Längtade alltid till skolstart och kände mig taggad. Nu kör vi, lixom! Så känns det inte längre. Förstår att långt ifrån alla barn och unga längtar till skolstart, men många. Upplever att inte lika många vuxna känner så för jobbet. Vad beror det på? Vill gärna höra dina tankar kring detta. Är det lika ångestfyllt när en som du lever och arbetar med sina intressen och är sin egen ledare? Behöver vi längre ledigheter för att hinna längta? Eller är det jobbet som är problemet? Skulle vi bli lyckligare om vi följde hjärtat och inte plånbokens behov när vi väljer arbete och arbetsgivare?”

Jag kan endast tala för mig själv såklart men jag är ju helt pirrig i magen av att få jobba hela dagar igen. Det känns både skönt och roligt. Men precis som du skriver – jag anpassar mina dagar efter mina egna behov eftersom jag är min egen chef  – med det så kommer en oerhörd frihetskänsla.
Jag tror dock det är många ensamma företagare som har en stor klump i magen nu – det kanske beror på ekonomin i företaget, oro för pandemin och personalen eller att de helt enkelt inte tycker det är så skönt med det stora ansvaret längre och vill hellre ha trygga arbetstider med säkra pengar in på kontot varje månad.

För många år sedan så vet jag att jag sa till min man ” jag bryr mig inte om vad jag jobbar med bara alla på mitt jobb är snälla och att jag får känna mig trygg och må bra”.
Jag jobbade för att kunna leva och det är inget fel i det. Men jag kanske inte jublade sista söndagen på semestern i och för sig. Så ser det inte ut för mig längre och jag har ett arbete som jag längtar till under både semester och helger.
Allt har sin tid och man går igenom olika skeden i livet.

Jag tror dock att man har mycket att vinna på med att ha en positiv inställning. Om man är i rum av människor som klagar och tycker saker är besvärliga och tråkiga så blir man oftast likadan.
Reflektion – Skit i att läsa fb – varför skriver de att det är jobbigt att gå tillbaka till jobbet där? Uttrycker man detta också i hemmet så skapar man ju en negativ känsla inför barnen kring att arbeta.

Jag tror alltså det är väldigt individuellt hur man känner inför terminstarten men faktum kvartsår –  om du jobbar med något du brinner för så känns det knappt som att du jobbar. Det måste ju vara nyckeln till att slippa känna ångest inför sitt arbete. Vi skulle definitivt bli lyckligare om vi följde hjärtat och inte plånbokens behov när vi väljer arbete och arbetsgivare tror jag. 

Men den där lilla ångestklumpen då? Som ofta kommer vid förändring. Det är som med duschen då jag var barn tänker jag – åh, vad jobbigt, jag drog mig och tyckte det var oerhört besvärligt att hoppa in och tvätta mig men när jag väl stod där inne var det ju jätteskönt och kändes bara bra.
Så är det nog för många på arbetet också – man möter kollegorna, gör sina arbetsuppgifter, tar lunch… & förhoppningvis har  de jobbiga känslorna försvunnit då och man är tacksam för att vardagen är tillbaka.

Hoppas den nya terminen kickar igång mjukt och fint för er alla och att vardagen känns bra trots allt.

Min mamma brukar skicka citat och skärmdumpar till mig varje dag på dm – idag kom det:
“I slutändan är det inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år”

Passar ju bra idag till detta inlägg. Fint om man kan fylla åren med det som får hjärtat att pirra.

Kram till er.

Repris, Ur en annan verklighet – ledigheten kan vara en mardröm

“Tack vare att du o jag pratat om detta förut, och att jag då lärde mig massvis, kunde jag nu hjälpa denna tjejen”

Nu är det andra gången min vän hör av sig och ber om råd inför att hjälpa ännu en utsatt kvinna att lämna en våldsam och destruktiv relation. Bra!! Blir stolt och varm i magen av engagemanget. Hade han inte haft kunskapen så är det möjligt att han inte heller sett signalerna och kanske varit en av dem som blundat och tänkt att han inte ska lägga sig i.
Därför vill jag dela samma inlägg jag skrev dagarna innan julafton 2019.

Läs detta – du kan rädda liv. Här kommer det:
Jag känner ett stort behov att dela det nu när vi är många som går in i ledigheter. Ledighet kan betyda avkoppling och återhämtning men det kan också betyda skräck för många kvinnor och barn som lever i hem med våldsamma män. Semestern är också tuff för de familjer som lever med beroendesjukdomar. Ofta är det en kombination av båda.

Min vän ringde mig och sa att han hade fått stort stöd och mod av de tidigare inläggen jag skrivit om att lämna en relation där man blir utsatt för våld. Han ville stötta en kollega i en flykt och jag föll nästan ut i gråt över att höra att det jag delat i mina digitala kanaler ledde till att andra får hjälp. Så tacksam. Det hjäper mig själv att läka.

Jag har delat med mig av mina egna erfarenheter tidigare och berättat att det är viktigt att erbjuda kvinnan en flyktplan – hon kanske inte behöver den med en gång, hon kanske rent av nekar och slår bort hela påståendet om att hon lever i en livssituation som håller på att ta livet av henne.

Men en dag så behöver hon fly och då minns hon att Du var den som sträckte ut handen – Du ville hjälpa till.

Jag flydde en sommarnatt för 20 år sedan. Då hade jag levt i en våldsam relation i fem år. Jag fattade beslutet efter de senaste veckornas hotfullt accelererande händelser.
– Paniken i att återigen sitta i en bil där han gasar och hotar att ta livet av oss rakt in i en bergvägg.
– Desperationen där hemma då han tänder eld på tidningssidor som han slänger runt om oss i huset samtidigt som han säger att han ska bränna oss inne och avsluta allt.
–  Skräcken i då han drar mig i håret genom rummen och säger att han ska skjuta mig.
– Vanmakten då jag om nätterna står i köket med handen runt den vassa kökskniven och funderar över om det är Jag själv som ska avsluta allt för att inte behöva leva med skräcken längre.

Det sägs att det farligaste ögonblicket är då Hon lämnar. Kanske var det därför det dröjde tills det nästan var för sent för mig.

Jag skrev ett avskedsbrev och lämnade då han var på jobbet.
Åkte genom Sverige och flyttade in på ett hem för misshandlade mammor och deras barn.
Där bodde en trebarnsmamma vars förövare för tillfället var inlåst på PIVA – efter att han hade försökt skära halsen av henne.
Där var också en ung tjej som var jagad av en hel släkt – hon hade varit deras slav och till slut hade hon lyckats fly med sin lilla bebis. Hon var nog inte mer än 18 år, hon var väldigt tyst och rädd.

En dag kom polisen och sa att jag måste flytta från det skyddande boendet. Jag var ett hot mot de andra kvinnorna eftersom en man hade ringt och frågat efter mig. De kunde inte skydda mig längre.

Så här ser det ut för mängder av kvinnor i Sverige just nu. Gömda. Under hot. Hemlösa med stora skulder som männen dragit på dem. Med trasiga kroppar och krossade drömmar. De känner sig smutsiga och inget värda. De är rädda.
De är ensamma.

I Sverige 2018 – En stor andel av det dödliga våldet sker i närstående relationer. Sedan en tid tillbaka har snittet på antalet dödade kvinnor i närstående relation legat på 14 per år, nu har det ökat till 22.
67 procent av det dödliga våldet mot kvinnor sker i parrelationer; 22 dödade kvinnor under 2018.

Checklista om du vill hjälpa en kvinna att fly:
– Hjälp till att byta telefonnummer – ta bort appar där han kan komma i kontakt med henne
– Finn ett boende där hon kan gömma sig.
– Se till att det finns en vän eller annan anhörig som stöttar upp och är hos henne de första dygnen.
– Rekommendera att skriva ett tydligt avskedsbrev till förövaren så att det inte finns några frågetecken kring varför hon lämnar – viktigt med detta mentala avslut för henne också.
– Prata inte illa om förövaren – var snarare ett stöd och lyssna, var tydlig med att det inte finns någon framtid i en relation där man är utsatt för våld.

Att tänka på för dig som lämnar en våldsam relation:
– Packa en väska redan nu som du kan ha gömd någonstans om läget blir kritiskt då kan du snabbt komma iväg men ändå få med dig lite tillhörigheter.
– Ha ordning på pass och legitimation.
– Ordna med ny telefon och bank-id så du snabbt kan göra dig av med din gamla alternativt stänga av alla platstjänster och byta Apple-ID.
– Kontakta socialtjänsten, de kan hjälpa till med skyddat boende och sekretessmarkering om det krävs samt vara ett stöd i uppbrottsprocessen. Det går att kontakta soc innan man har bestämt sig, få hjälp att göra upp en plan om situationen inte är akut för dagen. Här finns även hjälp att få om det finns gemensamma barn.
– Fundera över att ta kontakt med läkare för sjukskrivning för att inte bli hittad på jobbet.

Tack så mycket för bra info och kloka kommentarer i detta inlägg.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Under hösten har jag blivit volontär i den lokala kvinnojouren och vi har också stöttat upp kvinnan som behövde skydd via min vän.
Vad du kan göra – Knacka på eller ring polisen om du hör bråk i lägenhet, i hotellrum osv.
Prata med era ungdomar om våld i unga relationer. Vad är ok i en relation?
Bli volontär. Dela kunskap.
Tillsammans minskar vi våldet.

Följ @huskurage @unizonjourer @ninarungs @ungarelationer.se