Att leva med skam. Ingen annan förstår.

 

Vet ni – jag är helt överväldigad av mottagandet till inlägget “Vi måste våga prata om det”.
Alla mail, dm på Instagram, kommentarer på både blogg och Instagram och länkningar gjorde mig otroligt berörd. & samtidigt förtvivlad. Vi är så många som bär på dessa historier – all smärta det medför. Våld & skam.

Döttrar, fruar, systrar. Detta måste få ett slut.
Makar, bröder, fäder. Ni måste sluta slå och förtrycka kvinnor. Det är 2019 – vi behöver tillsammans hjälpas åt att få ett slut på dessa fruktansvärda handlingar.

Att leva med skam gör något med En. Ingen annan förstår. /vän på Instagram

En sommarnatt år 2000 lämnade jag – jag var 21 år. Det tog mig nästan tjugo år att rakryggat kunna berätta min historia utan skam och skuldkänslor.
Den sommaren flyttade jag till andra sidan landet –  in på ett skyddat kvinnohem omgiven av andra livrädda mammor i ung ålder. När en man en dag ringde och frågade om en Kristin var där kom polisen och sa att jag måste flytta – jag var en fara för de andra kvinnorna på hemmet om en man var mig på spåren.
Det tog många år innan jag slutade låsa dörren direkt då jag steg innanför dörren. Väldigt ofta låg jag i sängen om kvällarna och skapade olika sorters flyktplaner i huvudet om han skulle dyka upp.
Vissa dagar hade jag den sjukaste ångesten  –  “nu lever jag på övertid” tänkte jag och var övertygad om att han skulle komma och skjuta mig.

Ingen ska behöva leva så.

Jag hade såklart planerat svara på precis allt. Så viktigt!
Men det tog så mycket energi att skriva om det jag varit med om öppet och efteråt kunde helt enkelt inte hantera mängden kommunikation –  det tog stopp. Jag har inte orden än.
Jag är så ledsen för detta. Jag läser allt. Svarar när jag kan.
Jag är otroligt glad över alla som öppnat upp sig och skrivit till mig. Alla dessa historier har fått ett mjukt, tryggt och varmt rum i mitt hjärta. Vi är så många.
Sluta inte skriva, skicka. Berätta. Håll det inte inom dig.
Det är förlösande att dela med sig och det kan hela hjärtat lite.

För dig som inte har egna erfarenheter av våld mot kvinnor och kanske också burit på en del fördomar – Kan jag få Dig att lyfta blicken och berätta mer om detta ämne så ska jag absolut ta den möjligheten. Sedan 2000 har 279 kvinnor dödats av en man hon haft en nära relation till. Mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället 43 miljarder varje år.

Passar på att dela ett mail jag fick av Zandra Kanakaris för ett par dagar sedan.

“Hej Kristin!

Jag läste precis ditt viktiga inlägg. Jag ville bara skicka ett stort varmt tack för att du använder din plattform för att berätta, det hjälper så oerhört mycket och många. Vi ser det varje dag i vårt arbete; hur stor betydelse andras berättelser har.

Jag tror att det kan vara extra viktigt att få höra om de erfarenheterna som började tidigt, precis som för dig. Inför 1000 Möjligheters satsning ungarelationer.seså har vi haft en massa referensgrupper med framförallt unga men också en del föräldrar och yrkesverksamma och när vi frågat de vem de ser framför sig när vi pratar om saker som mäns våld och kvinnofrid och liknande så tänker nästan alla på en medelålders kvinna med tre barn som flyr till en kvinnojour. Den bilden är ju också sann men jag tror det är livsavgörande att vi breddar den bilden till att innehålla även ungdomar (därav satsningen som startar den 1 februari med målgrupp 15-20år). Jag tror vi behöver ge unga ett språk för detta men också vuxenvärlden mer kunskap om att killars våld mot tjejer i relationer är så oerhört mycket vanligare än vad de flesta tror så att fler får på sig de glasögonen. Vi hoppas att ungarelationer.sekan bli startskottet för att bättre uppmärksamma och förebygga våld i ungas partnerrelationer.

Än en gång, tack för det du gör för frågan <3 det är av så stor betydelse.”

Varma hälsningar

Zandra Kanakaris
Generalsekreterare 1000 Möjligheter
Förbundsordförande Unizon

Vi behöver hjälpas åt – förebygga och minska våldet män utsätter kvinnor och barn för.

Tack & hej – 2018

2018 går mot sitt slut och min familj tillbringar de sista dagarna på året uppe i fjällstugan. Här bygger vi snögrottor, åker längdskidor, dricker varm choklad och badar bastu. Jag tänker avsluta alla böcker jag påbörjat i december, läsa julklappsböcker med barnen och lyssna på mina favoritpoddar i längdskidspåret.
Och så tänker jag vila i lugnet här uppe.

Ovan ser du en liten sammanfattning av mina mest uppskattade foton på Instagram. Mycket jag med Boris vid min sida men också en del dopp i havet. Besöket hos Marie med hennes vita duvor var såklart populärt och många tyckte om då jag ändrade köket. Min man Jonas fick vara med på ett hörn – så fint.
En tillbakablick till timmarna efter vår tredje pojke fötts var också ett uppskattat inlägg.

2018, sista året som 30 -åring för mig och det år bloggen fyllde 10.
Året där jag landade i hur jag skulle jobba smart för att må bra och året då jag förlät för att kunna gå vidare. Detta år har jag saktat ner och varit hemma mer. Ett av barnen har varit väldigt sjuk och det har varit otroligt smärtsamt att stå maktlös vid sidan. 2018 har varit mitt sömnlösa år med tre panikångestattacker och värkande hjärta.
Samma år har jag älskat, lekt och skrattat som aldrig förr. Livet.
Jag har funderat mycket på livshistorier och att bryta nedärvda mönster.
2019 vill jag vara min bästa version och inget annat.

Jag skulle vilja tacka alla fina följare här. Utan er ingen blogg.
Tack för era kloka tankar, hejarop och egna livshistorier.
Jag uppskattar er otroligt mycket och ser fram emot ett nytt spännande år tillsammans.

Gott Nytt År! Låt oss få en mjuk start på 2019.

 

 

 

Vi måste våga prata om det

Jag undrar ibland över relevansen i det jag delar med er. Fikastunder avbryts med trädgårdsliv och inredning. Ibland lyfter jag ett ämne som står mig nära hjärtat, då och då bjuder jag in någon klok individ hit till min hörna på nätet.

En sak jag vet är att jag vill det jag delar ska göra intryck och samtidigt lämna avtryck.
Jag vill väcka känslor och förändra.
Jag vill göra vårt samhälle mjukare att leva i. Kanske behöver man dela med sig av sådant som gör väldigt ont ibland för att hjälpa någon annan.

Om mina tunga erfarenheter kan leda till att andra människor får hjälp och stöd så känns det helt plötsligt värt att jag delar med mig av mitt liv.
Att jag gick igenom min tonårstid för att jag skulle stå upp och prata om den rakryggad långt fram i ledet, så att mitt mod spiller över på dig, dig och dig som kämpar i samma misär just nu.

Jag vill berätta om mina förlorade år men brottas samtidigt med vad som är rimligt att dela.
Är det passande att berätta för er att jag redan som 16-åring tvingades naken ner i ett badkar fullt med kallt vatten och isbitar i –  där min förövare sedan ställde sig och urinerade över mig. Varm gul doftande vätska rann ner över min hjässa, mina kinder och över mina läppar. Väldigt naken. väldigt liten. otroligt ensam.

Jag minns inte om han tvingade sig över mig sexuellt efter detta men jag minns just det här tillfället eftersom det var så sjuk. Så uträknande. Så förnedrande.
Jag minns inte heller hur många gånger jag legat med en tryckt kudde över ansiktet och kippat efter luft i panik. Hur många gånger jag sparkats ur sängen och tillbringat natten på kallt golv i bara trosor  som straff för att jag “drömt om en annan man”. Jag vet inte hur många gånger jag blev tvingad att upprepa orden “Du är min kung. Jag är din slav.”  Eller hur många timmars övergrepp jag utsattes för där jag själv hade svårt att hålla mig vaken på grund av total utmattning.
Jag vet inte hur många gånger jag låtsas vara medvetslös för att slagen skulle sluta pumpas över min kropp.

Jag vet inte när jag tappade bort mig själv men det gick fort.
Kanske bara två veckor efter den första kyssen.
Vi bodde i fem olika lägenheter under fem år. I dem alla var det fullt av knytnävslag och knivhugg i väggar och köksluckor.
Inte en enda gång knackade det på dörren.

Det var min första riktiga pojkvän – han kostade mig nästan livet.

Jag har fortfarande svårt att gå på gatorna i staden jag växte upp. Känns som om staden och alla där i svek mig.
Här dog jag ung.

När jag berättar om de fem år jag levde i en mans våld, om tiden som gömd på skyddat kvinnoboende och de fem år fulla av hot som sedan följde så blir människor bestörta.
“Men du – som är så klok, duktig och glad?”
Jag vet inte hur en “slagen och våldtagen kvinna” ser ut i din värld men låt mig berätta att de finns överallt. Kanske mitt framför dina ögon.
Om du slutar blunda för den krassa sanningen så kanske du faktiskt kan hjälpa henne.

Ofta får jag frågan om varför jag inte lämnade. Märker att det är svårt att förstå hur man kan “välja” att leva i total misär.
Så länge jag stannade så kände jag att jag på något sätt hade kontroll. Jag var så rädd att han skulle göra illa mina anhöriga om jag lämnade. Jag var manipulerad och helt övertygad om att allt våld orsakades av min egna uppenbarelse. Jag var fel. Jag gjorde fel. sa fel. var äcklig och ful. så fel.

Är det inte väldigt läskigt att dela med sig av så här jobbiga upplevelser till tusentals främlingar? Så privat liksom?
Jo, oerhört läskigt. Men – kan jag med mina erfarenheter och med mitt digitala fönster bidra till att män slutar slå kvinnor och barn så är det värt det.
Och hur ska vi någonsin kunna få ett starkt, förstående och hjälpande samhälle om vi aldrig vågar prata med varandra om svårigheter?

Vad kan Du göra?
I Sveriges dödas runt 20 personer varje år av sin nuvarande eller tidigare partner. Minst 200 000 barn i Sverige lever i hem med våld och över 400 000 barn lever i hem med missbruk och psykisk ohälsa. Juletider är en extra utsatt tid för många barn.
Den finaste julgåvan du kan ge i år är trygghet.

Vid oro för att någon far illa där du bor:
1. Knacka på och uttryck din oro. Fråga hur du kan bidra. Du kan också bara knacka på och gå. Det kan lugna en situation och avbryta pågående våld.
•••••••••••
2. Hämta hjälp. Med fler grannar som bidrar, ökar tryggheten för alla.
•••••••••
3. Ring polisen.

Känner du en kvinna eller ett barn som du känner oro för så erbjud en flyktväg. Hjälp till med det praktiska runt en flykt.  Hon kanske slår ifrån sig erbjudandet och blir arg först men det är troligtvis dig hon ringer mitt i natten då hon behöver hjälp.

Obs. Det finns ett stort behov av att nå ut till ungdomar tidigt för att motverka våldet och uppmärksamma samhället om att våldet sker redan där.
50 % av allt våld i nära relation sker mellan 19-25 år.  Man skulle önska att det finns tidiga insatser avseende våldet och att alla skolor blir bättre på att uppmärksamma dessa barn för att ge dem möjlighet att bryta sitt beteende.

Läs denna artikel I DN med Unizons ordförande Zandra Kanakaris:
“Ett lågintensivt krig mot halva befolkningen. Så beskriver Zandra Kanakaris det strukturella våldet mot kvinnor och barn.
– Det blev mer och mer uppenbart att vi måste fånga upp både utsatta och förövare. Om det finns en chans att hjälpa unga killar innan de fastnar i destruktiva mönster så vill vi göra det.”

Sådär. Det kändes viktigt att dela detta innan julledigheten. Var rädda om er där ute nu.
Lämnar dig med denna låt som jag brukar lyssna på då jag behöver gråta lite över det jag förlorat.

 

Lately

Under några dagar har jag vänt mig inåt och försäkt hämta hem. Energin har varit låg och jag har krupit i säng tidigare än någonsin om kvällarna.

Vissa morgnar har jag bara stigit upp och tagit med mig morgonkaffet till sängen igen.

Att titta på filmer eller läsa bok i sängen känns som min favoritsyssla nu i jultider. Så himla skönt att få flyga iväg i någon annans historia och inte fokusera på sin egna.

En dag tog jag mig ut i trädgården för att städa bort sommaren på allvar. Tomatplantor, vindruvor och vissna sommarblomster slängdes i komposten, jag fick iordning ljusslingorna i träden och fixade mat för fåglarna.

Vilken tur. För när jag gick upp morgonen efter så såg det ut så här utanför badrumsfönstret. Vilket vackert ljus det blev över vår fina lilla kuststad.
Knaster under skosulorna och ljust dygnet runt. Så stämningsfullt.

En annan dag så fyndade jag den här gamla träramen på loppis. Blev lika glad för innehållet och bestämde mig för att låta den få vara så här. Ska finna en bra plats i hemmet för tavlan och tänkte mycket på Billgren & Wood’s fina poddavsnitt om deras besök på Karin Larssons gård. Lyssna om du inte redan har gjort det.

Jag började slå in några paket med tygband och lack. Vanligt brunt papper och ska också blanda upp med lite tapetstuvar jag har här hemma för att få in lite mönster under granen.

På loppis fann jag gamla vykort att skicka med paketen.

Ett stort pysselbord har det varit här i matrummet några dagar. Längst bort ligger min kvittoredovisning och pockar på min uppmärksamhet.

Jag hängde upp en girlang och kom sedan på att jag nog kanske ville ha fler.

Lite apelsiner i ugnen…

Ja, vad gör man inte när en kvittoredovisning kallar på en liksom?! Prokrastrinera är verkligen mitt mellannamn. Plus att jag har tyckt fasligt synd om mig själv det senaste på grund av tröttheten från hell och en deppighet som är brutal. Min mor påminde mig om att detta drabbar mig varje år vid denna tid. Snark. Lika jobbigt varje gång dock.

Det som är bra är dock att jag skrivit färdigt en text som var viktig. Vill gärna publicera den innan julhelgen och hoppas jag får till det imorgon eller på fredag.
På återseende alltså. kram på dig.

Att vara förälder till barn med NPF

Det här blir ett långt inlägg och kanske det viktigaste.
Som mamma till två barn med funktionsnedsättningar så omfamnar jag digitaliseringen som öppnar dörrar till kunskap och gemenskap kring ämnet. Vi har så mycket att lära av varandra.

Att vara förälder till ett barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, (NPF) kan vara ett helt annat föräldraskap jämfört med ett ”vanligt” föräldraskap. Det ställer väldigt höga krav på alla familjemedlemmar.

Jag älskar mina barn och kan inte tänka mig ett liv utan dem.
Men hade jag vetat hur mycket jag hatat mig själv, då föräldraskapet är för svårt och snårigt för att klara av stundtals – så vet jag inte om jag hade gett mig in i leken.
I alla fall inte i ett samhälle som inte är uppbyggt för dessa fantastiska ungar med speciella behov.
Mitt i allt står mamman – förmedlar & krigar. Hon gråter arga tårar rakt ner i morgonkaffet när ingen ser, sover väldigt lite och försöker hålla huvudet högt i alla lägen.
Kanske att många säger att det är hennes fel. Till och med hon själv säger ju det.

Under åren som förälder har jag fått otroligt mycket ” välmenande tips” av andra om hur jag ska vara som förälder och jag kan faktiskt påstå att inte ett enda av dessa har fått mig känna mig speciellt mycket starkare i min sitaution. Bara ännu mer svag. Folk tycker så mycket och har ofta åsikter om både det ena och det andra utan att vara ett dugg insatta i NPF. Blir så trött, det har gjort mig väldigt ledsen och sänkt genom åren.

Jag slukar allt om människor med adhd, add, aspergers och autism. Tänk att det ändå går så bra för många – Petter, Victor Frisk, Denise Rydberg, Mia Skäringer mfl, Är helt övertygad om att jag själv har adhd och mig har det ju gått helt ok för – när jag väl kom ur den galet jobbiga tonårstiden med livet fortfarande i behåll. Med nöd och näppe.

Läser hos @Kungamamman på Instagram:

“Det är mycket vi överlevt.
Och idag står vi alla tre lite blåslagna på benen.
Men vid liv och blickar framåt.
Det är inte allt för länge sedan när kartan var en annan och vi famlade efter våra borttappade kompasser. 
När livet var ett helt annat mot idag.
Snudd på ljusår ifrån.
.
Måste bara flika in här och säga att så här bra som mina killar mår nu är nog så långt tillbaka som till barnaåren de mådde så bra.
I sådan harmoni.
Med tillbakatagen självkänsla.
Tonårstiden kom att bli jävlig.
Jävligare.
Jävligast.
.
Ha det i åtanke när jag skriver om förr.
Det vände och vände med hästlängder – men resan hit till där vi är idag – är syftet med min instagramsida.
Att få berätta.
Inge hopp.
Ta lärdom av allt det svåra. 
Sprida kunskap och acceptans. .
.
Jag vet för mycket för att kunna vara tyst.
Jag vill påverka för mycket för att kunna vara tyst. 
Jag vill hjälpa andra och det gör jag inte med att tiga.”

Jag inspireras mycket av detta.

Inte för att jag behöver förklara mig för någon eller ursäkta mig men hela mitt arbete är uppbyggt kring att jag alltid ska vara flexibel, kunna lämna, hämta, gå på möten, hantera dagliga krissituationer och alltid vara där då det behövs. Blir alldeles matt de gånger, oftast i den äldre generationen, påpekar att jag jobbar för mycket och har så mycket runt omkring mig. Ingen skulle någonsin sagt samma sak om min man som både jobbar heltid och pendlar två timmar per dag…
Hur det kommer sig är ju dock ett helt annat blogginlägg för sig.
Vad jag vill säga är – Jag gör verkligen mitt absolut bästa i rollen som mamma. Tro inget annat.

Tillbaka till barn med funktionsnedsättningar. Det här inlägget har legat som utkast i min blogg en evighet. Det är så sårbart – föräldraskapet.
Att känna att man misslyckas med den viktigaste uppgiften man har i livet öppnar liksom ett stup framför och man faller handlöst. I vårt samhälle är det skamfullt att “inte kunna uppfostra/kontrollera sina barn” och man pressar och tvingar dem in sociala sammanhang som gör så att det vänder sig i magen på både barn och föräldrar och allt blir bara fel.
Det kan sluta med att man isolerar sig, går in i djupa depressioner samt får ett utåtagerande och destruktivt beteende. I många fall skapas också ett självskadebeteende.
Alla barn vill lyckas och må bra. Alla barn vill klara skolan, finna sitt sammanhang och känna att de duger.

Människor som kan uppföra sig gör det.
Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan personen vi har ansvar för uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring.

Idag när jag tittade på Kalla Fakta “De osynliga barnen” så kände jag starkt i magen att det var dags att posta detta inlägg. Det är många familjer som kämpar och Ni är inte ensamma. Vi måste hjälpas åt. Och vi måste prata och skriva mer om detta så att problematiken lyfts upp på bordet och mer resurser och kunskap tillförs sjukvård, föräldrar, skola och barnomsorg. Konsekvenserna blir förödande om inte barnen får det stöd de behöver.

Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är lång. Förra året klarade inget landsting målet om att alla ska få hjälp inom 30 dagar och sex stycken lyckades inte ens ta emot hälften av alla sökande. När familjer väl vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin så har situationen redan spårat ur och alla går på knäna. Familjen är trött.

Jag har gått på utbildningar, i samtal, slukat litteratur och vi har testat en mängd metoder i vårt hem under åren.  Det som har fungerat absolut bäst har varit ett “lågaffektivt bemötande” och jag har mycket att tacka Bo Hejlskov för detta.  Han har skrivit många bra böcker i ämnet, speciellt “Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” och “Problemskapande beteende” På hans sida finner du också bra poddar, bland annat  “Den lågaffektiva podden”.
Ett lågaffektivt bemötande är klokt och fungerar väldigt väl i alla situationer och med alla sorters barn. Väl värt att läsa in sig lite i ämnet oavsett alltså.

På Instagram följer jag @mickegunnarsson @adhdpodden @underbaraadhd @kungamamman

På podcaster “Funka med adhd” & “adhd-podden”.

Det kan vara svårt att diskutera detta sakligt och neutralt utan att på något sätt dra in mina egna barns individuella livssituationer i detta men jag ska absolut göra mitt bästa.
För detta är så viktigt.

Lämnar dig med detta målande inlägg från @waldersten  😉