Om att föda barn och bli trebarnsmamma

 

Omtumlad, tvärsäker, stark och skör på samma gång.  Juni 2010.
Jag hade precis krystat ut den här killen.
Det tredje barnet.

Vår mellankille var fyra år. Familjens blonda lillebror med intensiva blå ögon och mycket finurliga och bestämda små egenskaper. Juni var sommarvarmt och vi hade bara bott i vårt första hus i något år och tillbrinagde mycket tid i trädgården.
Jag skulle föda 4 juni och jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha det gjort innan den intensiva tiden i juni börjar. Skolavslutningar, födelsedagar, studentfirande och bröllop.

Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra. Denna gången skulle allt vara så bra och lyckligt och jag kändse mig frisk och stark.
Jag blev gravid med min första kille då jag var nitton och han föddes utan något vidare stöd från mannen jag då levde med. Bebisen blev dessutom sjuk med en gång. Jag fick vara kvar på ett rum på bb medan mitt barn lades in på neonetala avdelningen. De kom med honom då han var hungrig och jag fick besöka honom då och då. Helst sjukt faktiskt. Hade det varit nu så hade jag krävt att få vara på samma avdelning som mitt nyfödda barn. Det var en smärtsam och förvirrad tid. Jag kände mig otroligt ensam.

När jag var gravid med min andra pojke så förlorade vi min mans lillebror en morgon i april. Han blev 24 år och rycktes ifrån familjen på ett otroligt tragiskt sätt. Det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Döden är så definitiv. Allt man ville säga. Göra. Finns ingen återvändo längre.
Kroppen fylldes av en enorm sorg. Men också av mycket liv. Att en liten bebis skulle komma in i familjen hjälpte sorgearbetet för många och två månader senare föddes mellanbror.

Gullig ju!

Det var alltså viktigt för mig att allt skulle vara normalt och härligt denna gång. Fullt fokus den lilla krabaten i magen. Men varför kom han inte…? Beräknad förlossning den 4e juni.

obs, Notera att jag på denna tiden sydde mina egna kjolar av gamla lakan jag fann på loppis och inredde glatt kreativt med kungen och drottningen på väggarna.

Så jäkla jobbigt att gå runt och vänta. Jag som hade planerat in allt i minsta detalj också. Farbrors studentfirande i vår trädgård, mellanbrors födelsedag, kusinens bröllop… Barnet skulle ju vara ute ur magen då.

Så här sitter jag den 19e juni på typ barnbordet. Eller i alla fall på det bordet med mest avlägsna singelkollegor. Hade bett om att få sitta på bordet längst mot utgången eftersom jag skulle ha med mig en ammande bebis i vagn och behövde gå ut och in utan att jag störde sittningen så mycket…

Nu i efterhand hade känts skönt att sitta bredvid Jonas för när denna bilden togs hade jag börjat få kraftiga sammandragningar. Jag valde dock att inte säga något till någon förrän jag var helt säker på att det var dags för förlossning. Ville inte ta fokus från någon annans bröllopsdag liksom…
Men jag var lite sur eftersom flera personer tyckte att Jonas kunde dricka alkohol under kvällen och så skulle vi ta taxi om något satte igång. Snark. Här har man gått 40 veckor plus 16 dagar övertid och det minsta man kan begära från sin partner är väl att han håller sig nykter så han kan köra sin fru till förlossning. Inte ett dugg missunnsamt att ha den åsikten enligt mig.

Det var tjo och tjim och Jonas satt på honnörsbordet och var fullt upptagen av tal, bordsgrannar och annat. Mina värkar blev bara kraftigare och kraftigare. Jag kände ingen vid mitt bord så jag ville inte berätta för dem att jag satt i förvärkar och höll på att klocka mig själv på mobilen diskret vinkandes till den här mannen i kostym. Fick ingen kontakt.
Började sms’a febrilt. Till slut skrev jag bara ” Nu går jag och föder barn, hejdå!” och så gick jag… hahaha.. Här var jag rätt förbannad minns jag. Ville typ slå någon.

Då kom Jonas springande. Han hade sett mina sms och tagit sig mot utgången. På vägen hade han nästan halkat i vatten som någon i servisen spillt ut och fått panik då han trode mitt vatten gått…
Vi körde till förlossningen här i Varberg, kom in och fick på oss alla grejer för att mäta värkar osv. Sedan dog värkarna helt plötsligt. Men va fan – då började jag lipa. Jävla unge, kom ut nu liksom!
“Gå hem och ta en alvedon och sov ett par timmar”, sa de. “När ni kommer hit imorgon bitti så har vi ett rum till dig och sätter vi igång den här förlossningen.”

Tio på morgonen. Jag hade fått värktimulerande dropp tror jag.
Hade nog fått lavemang här också och värkarna kom tätare, något jag tipsar alla som ska föda barn. Se till att tömma dig ordentligt innan förlossning så man slipper det efteråt då man har lite mer ont i de delarna av kroppen.

Jag har bara erfarenhet av lustgas vid förlossning och har ej testat något annat. Det har fungerat bra för mig och då har jag känt att jag har kontroll.

Tycker det är jobbigt och onödigt då mammor börjar dra upp sina smärtsamma förlossningar och berättar i detalj hur fruktansvärt det är. Som att det är någon tävling om vem som haft det värst…
Vad som då händer är att man skrämmer upp blivande mammor som kommer spända och livrädda till förlossningssalen och då får extra ont såklart eftersom kroppen är negativt förberedd.

Tillägg i efterhand: Självklart ska man bearbeta en smärtsam förlossning och prata om den. Viktigt!! Men kanske att man kan välja sina tillfällen?
Vad jag menar är att jag ibland upplever att mammor försöker bräcka varandra med vem som hade det värst och då ofta när det sitter en blivande mamma bredvid. Jag menar inte att man ska göra förlossningen rosaskimrande, för det gör sjukt ont såklart – men det känns så himla onödigt att skrämma upp blivande mödrar. 

Jag brukar rekommendera att titta på Margaux förlossningsvideo och att gå på bra kurser i andningsteknik innan förlossning.

Igor kom till oss en ljus junidag sommaren 2010. Jag hade grönt nagellack kände mig komplett.

Egentligen finns det inget starkare ögonblick i livet än då bebisen precis varit inom och sedan kommer ut och upp på varm hud. Blickar möts och bröstet letas upp. Vilken grej alltså!

En så stor grabb också –  fyra kilo kärlek i min famn. Tänker att han ville vänta där inne medan vi andra höll på med vårt på utsidan och allt lugnat ner sig lite.

Så himla klok – både då och nu.

Ett litet livstecken från mig

Idag har vi storm på västkusten och jag beslutade mig för att det var dags att ta tag i bloggandet igen.

Så – välkommen tillbaka – till både dig och mig!

Min man och jag har tillbringat några dygn i Torekov på ett helt fantastiskt 3 -dagars bröllop och jag har en mängd fina bilder jag längtar att få dela med mig av.

Denna morgon började med att jag sprang ut i trädgården för att rädda lite rosor innan de blev sönderblåsta av den kraftiga vinden. De blommade så tidigt i år och blommade helt över då vi var i Italien. Nu tar de ny fart på sensommaren – vilken lycka.
Efter morgonkaffe och tur med Boris så vattnade jag alla blommor inne i huset och funderade på hur jag skulle komma igång efter blogguppehållet.

Börjar med att tipsa om mitt recept på “bananflugegift”.
Blanda rödvinsvinäger med lite honung. Tillsätt sedan en liten droppe diskmedel.
Nu kommer bananflugorna drunkna i detta med all säkerhet, bästa tricket…

En liten förändring i sovrummet denna morgon också. Hängde upp en gammal oljemålning jag fyndade för en liten peng för tio år sedan. Den som spar den har.

Har funderat på hur jag kan vara intressant, motiverande och inspirerande i mina kanaler utan att ni läsare tycker att jag förtjänar ta emot vad som helst i mina kommentarsfält och på dm. Visst ska alla få ha sin egna åsikt, givetvis, även om den är kränkande, elak och full av fördomar.
Men behöver man dela den med bloggaren och de tusentals följare som också läser? Är det detta som kallas yttrandefrihet? Eller konstruktiv feedback?
Nja. Vart går gränsen? Hur ser vi på det där med respekt och medmänsklighet?

Ibland vill man bara vara så jävla dum för att det gör så ont i en själv tror jag. Pysa ut lite av sitt egna bittra gift på någon annan.
Så blir det hemma hos oss då och då – jag blir omotiverat dum mot min man ibland då jag mår dåligt. Speciellt under pms. Får gömma mig i skämskudden och be om förlåtelse när jag sansat mig.

När allt känns jobbigt och man surfar runt så känns det kanske rätt att nypa till den där leende bloggaren som är såååå sjukt provocerande lycklig, med de “rätta” prylarna, med den härliga semestern och som dessutom jobbar med något så knasigt som att dela med sig av en livsstil på sociala medier.

Öppet mål för elakheter och ej genomtänkta kommentarer.
För visst är det de så kallade “influencers” fel att vi konsumerar så mycket, flyger och köper avokado och sånt…
Att bloggare dessutom har mage att påstå att de försöker leva hållbart! Hur många olika klänningar har hon haft på sig denna sommar in sitt Instagram-feed egentligen? De kan gott få höra att de är skit och att deras bransch är giftig för samhället! Eller?

En vän sa – “Är det inte bättre med 50% rätt än 100% fel. Någonstans måste man ju börja.”
Alla gör så gott de kan efter sin egna förmåga tänker jag.

Delade med mig av min frustration på Instagram och fick massiv feedback. Kolla även @Johannabradfords inlägg som får en att tänka till ur ett annat perspektiv.
Så viktigt det där ju!

Om du har tid – Kolla också hos @mickegunnarsson. Läs kommentarerna.

Japp. Nu är jag i alla fall tillbaka här med mina funderingar och redo att dela med mig av vad som inspirerar mig just nu.
Kanske en weekend på cykel i Lofoten? Eller en tur upp för Kebnekaise.

Imorgon kommer ett härligt inlägg från bröllopet i Torekov. Vill också passa på att tipsa dig om att följa Miranda och mig på storys för vi kommer vara på Way out West med Scorett. Möt gärna oss gärna där vid 16-tiden.
Fin helg till dig nu.

Om vattenbrist, tankar och kuddar.

En fredag nästan alldeles själv…. Vad gör man då?
Vill göra allt. Landar i att jag springer slingan med Boris,  letar efter barn med urladdat batteri på festival, fotar mig själv i motljus i trädgården, äter sushi, nattar tre flamsande tweenies och sedan sätter mig med jobbdatorn och en skål valnötsglass innan jag nattar mig själv alldeles för sent.

Det är en sommar full av allt. Barn, jobb, sol och gula gräsmattor. Jag går runt och pillar på dahliorna om kvällarna och undrar hur länge de ska få leva då jag nog inte vattnar dem så mycket som jag egentligen borde. Hur tåliga är dahlior?
Två lådor med perenner har jag i princip slutat vattna och rabatterna får ingenting alls. Varför berättar jag detta? Har jag egentligen dåligt samvete över att jag ger mina blommor vatten då vissa uppmanar mig att låta bli… ?
Är ju riktigt sparsam och använder det som blir över på anat håll så bra jag kan.
Jag undrar lite hur alla gör? Har ni slutat vattna era blommor?

Vi har inte bevattningsförbud i Varberg än men jag försöker ta till mig alla tips och råd om hur man sparar i vardagen på bästa sätt så att jag känner att jag kompenserar för de kannor jag häller ner bland dessa blommor. Här är tips till dig också.:

Undvik att vattna gräsmattan.
Tvätta inte bilen nu under värmeböljan.
Duscha istället för att bada.
Stäng av vattnet när du borstar tänderna.
Kör fulla disk- och tvättmaskiner.
Ställ en fylld tillbringare med vatten i kylen så slipper du låta kranen rinna för att vattnet ska bli kallt.
Har du swimmingpool? Undvik att fylla på den.

Andra saker att tänka på:
En vattenspridare gör av med 150 liter vatten på 20 minuter.
För varje minut som kranen står och rinner går det åt 6 liter vatten.
Ett fyllt badkar motsvarar 150 liter vatten. En dusch på 3 minuter motsvarar 36 liter.
Det går åt ca 50 liter vatten för en maskintvätt.
Om en familj på fyra personer stänger av kranen medan de borstar sina tänder sparar de tillsammans 100 liter vatten på en dag

Något annat fruktansvärt – Det brinner i Sverige. Hur kan man då ha mage att njuta av en sådan här trädgård kan man undra, eller?

Igår i mitt kommentarfält –  jag postade en bild från trädgården:
“Kanske tänker på de värsta skogsbränderna i Sverige på hundra år? Jeje jag vet att alla ”inflencers” försöker ge folk en dos verklighetsflykt att försvinna in men jag blir verkligen lack på alla #influencers då det flesta bara är gående reklampelare för den typ av konsumerade som varit del i att skapa det klimat där förödande skogsbränder och vattenbrist blir allt vanligare. Unfollow! ”

Ja, så kan man såklart göra. Stå och peka på andra och ropa åt dem vad de gör för fel.
Om man önskar förändring så tror jag själv på att de bästa resultaten nås när en öppen och tydlig dialog får ta plats. En bra blandning av kommunikation, ödmjukhet och kunskap.
Att inte stänga dörrar – snarare öppna dem och informera med den information man har och så får man önska att var man och kvinna tar sitt ansvar utefter det.

Sommaren öppnar många existentiella frågor för mig. Jag har haft svårt att navigera i mina tankar och därför känt mig oinspirerad till att skriva här på bloggen. Jag vill lämna avtryck som jag kan stå för och känner mig vilsen just nu.

Eller så är det bara så mycket runt om under sommaren så mina egna behov och tankar ryms inte i det hela. Så många som ska vara nöjda. Någon vill springa långt, en annan vill spela länge, en vill ligga och sova, någon vill bara vara ensam och någon vill gå på fest… Vem städar, lagar maten, packar väskan?
“Vart är den? Vart är det? Vet någon vart den där hamnade? Och är juicen slut nu igen?”
Kanske vill jag bara fly in i jobbet en stund och slippa hela alltet. Semester i sitt nötskal. Pissig som satan. Och alldeles, alldeles underbar.

Jag konstaterade dock för mig själv att detta är nog första sommaren sedan jag var 16 år som jag inte behövt deala med anhöriga som har problem med sitt missbruk. Du vet att sommaren är vidrig för så många där ute va? Det är då det går bananas i hemmen. Hjälp så många som sitter och är förtvivlade just nu.

Eftersom inga kriser har ägt rum i år så kanske det är dags att känna efter. Landa lite.

Oj, det här inlägget börjar bli långt. Men så började jag också på det under fredag kväll och idag är det måndag eftermiddag och de här solrosorna hänger trötta i gassande sol.

Egentligen skulle jag skriva om denna spaljén. Min man byggde en ram runt armeringsjärn och målade det sedan med svart falufärg. Så bra insynskydd till växthuset och så ger det lite skugga där inne också.

Jag ville också skriva att jag klickade hem fina kuddar i linne på Ellos rea.

Och en bäddmadrass som man kan somna på här efter skymning under de varmaste nätterna.

Böckerna jag påbörjat. Jag ska ta mig igenom varenda en innan sommaren är slut.

Hur är din sommar?

Lupiner, kastanj och tacksamhet

Jag satte lupiner, viburnum och rosa blommande kastanjekvistar på bänken utanför växthuset. Sedan föll regnet så tacksamt över trädgården och Varberg.

Jag har några luktärt att placera ut men ingen plats för dem. Jag får klura ut något bra…

Jag skulle vilja tacka  alla som lämnat kommentarer och små hjärtan i detta inlägg. Det kan vara läskigt att lyfta den här sortens ämnen men modet och styrkan att lyfta psykisk ohälsa och missbruk är större än rädslan. Jag vet att vi kan hjälpa varandra och att vi får ett samhälle med mer förståelse, bättre vård och breddar vår kunskap om vi vågar prata med varandra. Sluta gömma oss.
Tips – Lyssna på Djävulspodden.
Jag ska svara er alla och uppmanar också andra att fylla på. Det är trösterikt att dela erfarenheter, rädslor och sorg.

Avslutar med att dela några mycket varma ord som en läsare skickade via dm idag. De får mig att känna mig på helt rätt väg.

“Hej och nej! Du behöver inte svara på detta meddelande. Vill bara påpeka att din gåva är så viktig. Skönhet och yta är inte samma sak. Tog ett tag för mig att förstå det. Genom att skapa all denna skönhet som du har förmåga att göra i kombination med mod och ärlighet att kommunicera det som är viktigt, så har du en otrolig arena att få nå ut med något som faktiskt kan få människor att må bättre på riktigt. Lååång mening där. Vi lever i en ny tid som känns förvirrande för många.

Och vi behöver nya ”andliga” ledare att följa, lyssna på och framförallt identifiera oss med. Med andlig menar jag inte religiöst utan mer själsligt.

Tack för att du är du. Fortsätt lyssna på din inre röst. Du kan verkligen göra skillnad. Och även om du känner dig låg så lyser du upp.
Med vänlig hälsning,
En vanlig hederlig följare”

Somnar tacksam i kväll.

 

Det blev så tyst – men jag funderade bara

Sorry. Jag har inte bloggat på flera dagar. Har en mängd påbörjade inlägg och hur mycket bildmaterial som helst. Antar att jag är lite slut i hjärnan bara. Känner mig ängslig och helt fel – precis så som det är för de flesta människor stundtals.

Jag har fyllt dagarna med jobb och familjeliv och i slutet av veckan drog jag till Malmö och mötte upp kollegor. Idag ska jag gå en lång promenad med Boris på morgonen, jobba hos FGL Store 11-15 och sedan dra med killarna till stranden.

Jag pratar mycket med mina vänner om psykisk ohälsa just nu. Lyssnar på alla avsnitt av Djävulspodden.
Vi är många som mår dåligt eller har anhöriga som är nere på botten och kravlar men det talas inte så mycket om det. Vi tystar ner, man vill heller inte skapa dålig stämning eller känna sig ifrågasatt.
Alla gör ju så gott de kan efter sin egna förmåga – fast en annan hade gjort på ett helt annat sätt. Och det finns så otroligt mycket okunskap och fördomar kring psykisk ohälsa.

Hela mitt liv har jag levt som medberoende till anhöriga med missbruk av alkohol och droger. Det har format mig. Jag känner mig som en kameleont och försöker anpassa mitt beteende och personlighet efter de runt mig. Otillräcklighet och skuld rinner som en het gegga igenom mig.
Så svårt att veta vem man själv är och vilken väg man ska gå då man bär runt på andras livsöden?

Tänker att jag håller på att forma mig själv och är på god väg att släppa taget om mitt bekräftelse – och kontrollbehov.
Jag tänker att du som läser bloggen nog tycker att jag har ett ganska prydligt liv och inte en aning om att jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit bredvid i psykakutens väntrum med önskan om att bli avlastad av sjukvården.

Sanna Lundell och Ann Söderlund berättar i sitt senaste avsnitt att det är hisnande många människor i Sverige som påverkas varje dag i vardagliga miljöer av att leva med någon som har någon form av beroende. 1 miljon människor lever med missbruk i Sverige, lågt räknat. Kring varje missbrukare drabbas i snitt fyra personer. Alltså fyra miljoner svenskar som lever i det här tysta mörka anhörigskapet.
Anhörigskapet – som Ann och Sanna beskriver som “Sveriges mest välbevarade folkhemlighet. Man pratar inte om det, det finns inga insamlingsgalor för detta. Skam- och tabusjukdomar.”
Lyssna mer här.

Jag har blivit en fena på att fixa det där vackra runt om för att kunna överleva. Det måste få vara så runt om annars går jag under – jag måste också skratta, dansa och jobba med det jag älskar utan att ha dåligt samvete. För det går inte annars. Det är i mellanrummen man hämtar andan.

Jag driver en stor blogg och har möjlighet att nå ut, inspirera och motivera.  Jag vet att sociala medier är stressande för många och att det kan vara jobbigt att se “alla lyckade, framgångsrika, kreativa, snygga människor” då man scrollar runt – man jämför sig även fast man bestämt sig för att inte. Så lätt att känna sig mindre värd vid dessa tillfällen.

Men kom ihåg att det är bara en liten ruta in i någons liv. Någon som bara försöker skapa lite vackert runt sig och andra för att må bra i sina egna liv. Det är inte fejk – men det är bara en liten del av helheten.

Jag har en möjlighet att lyfta på locket och bjuda in till en mjuk och viktig dialog oss i mellan. Jag har insett att jag visst kan dela med mig av mina erfarenheter och tankar utan att känna att det är på bekostnad av de som står mig nära. Jag äger min egna historia. Om vi pratar mer om hur vi mår så breddar vi vår kunskap och hjälper varandra.

Lyssna på Sanna och Anns podd och dela gärna med dig av erfarenheter och kunskap nedan. Vi är fler än vi tror.

Ps. Egentligen hade jag tagit bilderna för att visa min nya loppisfyndade vas, solrosor och muggen Frida drejat. Fint ju.