Bloggar från bilen…

Sitter i passagerarsätet på min bil och repeterar inför helgens event. Min mamma kör och hon nickar och låtsas att hon hänger med i resonemanget jag för. Hon pratar om att jag måste fylla på spolarvärska och boka service på bilen då displayen larmar om det var femte minut. Antar jag har blivit så van vid att se den blinka och tänker helt bort det…
Vi är på väg till ett jobb jag ska göra med Marimekko i Göteborg och här på bilden ser du sista rycket bland packning, presentationer och mailande.

Jag skulle så gärna vilja posta ett annat inlägg jag snart är klar med. Under en veckas tid har nämligen två helt oberoende vänner kontaktat mig och frågat hur de ska gå tillväga då de hjälper en kvinna fly från en våldsam man. Vad behöver man tänka på?
Så himla viktigt att bredda kunskapen så att fler får stöd och hjälp.

Jag ska berätta om mina egna erfarenheter här och dela den kunskap jag har i ämnet så snart jag kan. Under tiden så undrar jag om ni har några erfarneheter kring detta? Kan vi hjälpa varandra här?

Tack på förhand. kram

Vad läser du in? Behöver du veta allt?

Under de senaste månaderna har jag förbluffats över vad människor väljer att läsa in hos de profiler de följer i sociala medier. Vilka förväntningar de har eller vilka krav de ställer på individnivå. Det finns ju alltid något att ifrågasätta och tycka till om – inte sant?

Då jag läste Elsa Billgrens inlägg om vad hennes följare hade för fördomar om henne tappade jag hakan och bröt nästan ut i tårar över vad en del skrev. För sjukt fördomsfulla – ja, det verkar människor vara över lag tycker jag.
Det döms ut till höger och vänster utan rim och reson.
Hur kommer det sig? Hur blev det så?

Jag funderade på den här kommentaren jag läste hos Johanna Bradford för ett par månader sedan:

“Vill enbart upplysa att det finns “influensers” som undanhåller sådant som inte passas att visas upp i sociala medier. Du vet allt som skrivs är inte sanning! Stor eloge till Johanna som trots negativa kommentarer står för det hon gör, den äktheten känner jag starkt för.”

Jag undrar lite hur avsändaren menar. Klart det finns mängder av saker man inte delar med sig av till sina följare.
Är det man delar med sig av en lögn bara för det?

Jag blev överraskad av min man med en weekendresa då jag fyllde 40 år. Vi flög både fram och tillbaka till Berlin och jag skrev inte ett ord om det i mina digitala kanaler. Känner ni er blåsta och förda bakom ljuset när jag berättar detta nu?
Gör detta mig till en dålig människa?
Säkerligen, för en hel del.
Och därför hade jag ingen lust att bemöta den kritiken och stå till svars i mitt kommentarsfält.
Är jag en riktigt lögnaktig fegis alltså?

Jag har skrivit om att vi lever med NPF här hemma. Detta är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det är något vi behöver bredda kunskapen kring i samhället. Ges man rätt förutsättningar i skola och familj så kan man verkligen blomstra och nå oanade höjder i livet med dessa utmaningar men ödet kan också få dig att sjunka så djupt ner i mörkret så du kanske aldrig finner ljuset igen.
Jag har stött på väldigt många fördomar kring NPF under åren och vill hjälpa till att  bredda perspektiven och kunskapen eftersom jag har digitala kanaler som låter mig nå ut till många.

Häromdagen svarade jag på en fråga i min story om vad min största utmaning i livet är. Jag svarade ärligt och berättade att det är att finnas där för min son som är väldigt sjuk.

Fick genast en kommentar om att jag inte borde prata om NPF som en sjukdom – att det var väldigt problematiskt att jag valde att uttrycka mig så. Ändå hade jag inte ens nämnt någon funktionsnedsättning i mitt svar. Bara att ett barn var sjukt. Följaren läste bara in det ut ifrån vilken bild hon hade av mig sedan innan.

Och jag vet ju att alla vakna nätter, krissituationer och sjukhusbesök under flera års tid vet ni inget om. Och så måste det får vara. För nu.
NPF är ingen sjukdom. Vi har andra svårigheter också.

Är jag en lögn för att jag står leende i min trädgård med en dahliabukett i handen och kisar in i solen samtidigt som jag håller på att gå sönder inombords? Fejk liksom?
Eller är det de mjuka stunderna i livet som får oss som går genom stora kriser att överleva?

I sociala medier får man endast ta del av små skärvor i någons liv. Detta försöker jag ha i bakhuvudet då jag scrollar.
Gör du?

Livrädd för att tala inför grupp

Det sägs att vi är mer rädda för att hålla tal än för att dö. Men jag tror nog inte det riktigt stämmer…

Men att många är livrädda för att tala inför en grupp människor är jag helt övertygad om. Jag är nämligen en av dem.
Det har alltid varit så. Vet inte vad det beror på. Kanske att jag är rädd för att tappa kontrollen och inte veta vad jag ska säga när alla ögon riktas mot mig? Att alla ska komma på att jag är helt kass och egentligen inte vet vad jag håller på med?

Att sitta i en ny grupp där ledaren ber oss att gå laget runt och berätta vad vi heter och jobbar med kan få mitt hjärta nästan att hoppa ur kroppen, öronen att börja surra och får mig att vilja dricka en liter vatten på grund av plöstlig muntorrhet. Samma på föräldramöten och i andra sammanhang.
De första tillfällena då jag talade inför stora grupper var då jag skulle presentera menyn då jag jobbade som servitris. Det var så jäkla nervöst innan men så fort jag öppnade munnen så kändes det fint och den obeskrivliga lättnaden och triumfkänslan efteråt var oslagbar. Jag klarade av att göra något jag var livrädd för – yes, check på den.

Minns en gång då jag utmanade mig ordentligt då jag var med i ett kreativ process på hotellet där jag jobbade. Detta var många år sedan. Jag skulle upp på scen inför ett hundratal kollegor och ingå i ett panelsamtal. Jag mådde illa hela två veckor innan och kunde inte äta på hela dygnet inför scenframträdandet. Det var så sjukt jobbigt – men jag ville ju det här.
Jag kunde inte låta min rädsla för att tala inför människor stoppa mig så jag bet ihop. Det gick helt ok.
Efteråt kom en kollega fram till mig, skrattade lite och sa “ja, du blev ju så där röd i ansiktet som du alltid blir när du blir osäker…”
Tack som fan. De orden ligger fortfarande kvar och gnager i mig och jag önskar så att jag hade frågat henne vad syftet med den kommentaren var.

Trots detta har jag fortsatt att utmana mig i dessa lägen och har nu under några års tid tagit på mig uppdrag som föreläsare och ledare under workshops. Och varje gång jag utmanar mig känns det bara bättre och bättre. Nuförtiden kan jag till och med få i mig lite mat innan framträdandet och jag har hittat lite olika verktyg att ta till längs vägen. Muntorrheten släpper om jag biter mig i tungspetsen, hjärtslagen lugnar sig om jag tar några djupa andetag och jag slår bort panikkänslorna med varma tankar om mig själv. Förberedelse är a och o. Ett leende och ett avlappnat kroppspråk är lika viktigt. När jag väl börjar prata släpper de obehagliga känslorna och allt går strålande.
Är du en av dem som varit och lyssnat på mig under åren så vill jag tacka dig – du har givit mig kraft och uppmuntran till att vilja bli ännu bättre.

Mitt mål är att kunna utveckla mig själv ännu mer inom retorik och jag sitter just nu på tåget hem från Malmö där jag gått en kurs i just detta. Så spännande och sjukt läskigt. Åker hem med ny klokskap och tankar kring mitt arbete.

Nu kommer jag vässa mitt framträdande på A La Varberg med nya kunskaper. Kommer du till Varbergs Teater den 16 november förresten? Vi kommer ha en grym dag ihop så jag rekommenderat detta varmt.

Hur känner du inför att hålla tal eller tala inför grupper överlag?

 

Det var en ding ding värld.

Jag körde mot regnbågen och mötte sedan smattret på bilrutan i Borås. Staden där jag växte upp.
Staden jag älskat att hata så starkt.
Det tog mig mer än tio år att få bort klumpen i magen då jag rullar in och Daltorpskolan tronar upp sig framför.

Jag minns första ettan vi bodde i på Hedvigsborg. Katten hette Tuff, lägenheten låg inbäddad i nikotin och elen stängdes av där någon gång i november då inte räkningarna blev betalda.

Vi hade en förlängningssladd från grannen utanför fasaden så vi kunde ha en ensam lampa i fönstret och för att kunna titta på tv. Kvinnofängelset på tv4. Vi rökte fimpar och jag var alltid hungrig. Jag fick gå och panta burkar till honom och hans polare på Statoil om nätterna, köpa ett litet paket Marlboro  & fick aldrig umgås med några egna vänner.
Då och då var vi hos en tjej som hade ett riktigt jobb och jag tog sockerbitar ur hennes skål på köksbordet då hon vände ryggen till – jag hade inte ätit på länge och det sved i magen.
Ibland lagade hon mat till mig. Köttgryta med paprika i. Hennes kille slog henne bara ibland vill jag minnas – hon sa ifrån mer än jag och kunde bli riktigt arg. Jag såg upp till henne.
Jag var mest tyst – gjorde vad alla sa åt mig att göra.
En gång tvingade de mig äta en matsked smör och ställa mig på alla fyra medan de skrattade.  Det var otroligt förnedrande.
Jag fattar i ärlighetens namn inte varför jag inte bara gav dem fingret och gick därifrån . Varför stod jag inte upp för mig själv?
Jag var 16 och redan då livrädd för konsekvenserna. Helt duperad.

Det var ett sjukt liv. Vi var ute på nätterna och gick – i flera timmar. Vinterkylan bet om kinderna, jag var alltid trött men fick aldrig sova. Folk blev paranoida – jag försökte medla lågeffektivt och lyssna. En vän skar halsen av en annan och efter några dagar sköt han sig själv. Han var alltid snäll mot mig och chocken blandades med tårarna.
Det var en ding ding värld.

Jag fick hem Jysks reklamkatalog i brevlådan och drömde om inredning, tapetbårder, små side boards och gardiner. Det var där i dagdrömmarna jag skapade allt fint – i fantasin byggde jag vackra rum att vara trygg i.
I sömnen sprang jag barfota i skogen och gömde mig i ett älgtorn – han jagade alltid i fatt mig och satte pistolen mot min tinning.

De tog många år för mig att sluta planera flyktvägar –  in minsta detalj,  i alla hem jag flyttade in i efter jag fyllde 21 år. Idag är jag 40 år.
Inget är unikt. Den här historian bär många kvinnor runt på.

Ett inlägg om dagen var det va?

Hej där.
Jag tittar in så här sent på kvällen och säger hej. Egentligen har jag inte så mycket och säga – eller jag menar att jag inte har något färdigt i hjärnan och med risk för svammel så vill jag bara skriva att jag har satt som mål att posta ett inlägg om dagen – och det är viktigt för mig att följa upp mina mål för att det ska kännas gott i magen.

Idag känner jag mig arg tyvärr. Antar att det hör ihop med att jag har det jobbigare och jobbigare kring pms – måste söka hjälp för det. Är påfrestande att vilja skilja sig en gång i månaden. Min man har bett mig titta på samma grej för en byggrej i trädgården typ hundra gånger nu och jag har helt tröttnat på skiten. Hur mycket kan man grotta ner sig i ett projekt egentligen?
“Men ta någon bara” sa jag och gick med bestämda steg därifrån –  hann bli uttråkad redan tredje gången vi gick igenom alla val.

Fast jag vet ju att det är bra att han är noggrann. Jag har ju uppenbarliga brister på den fronten. Min styrka är att jag är snabb och har lätt för att se visuella helheter.

Imorgon när jag vaknar kommer jag vara så tacksam. Har jobbat med FGL hela dagen och suttit i möten. Allt har rullat på och gått bra – vi fick mycket gjort.
På eftermiddagen släppte vi en föreställning mina vänner och jag satt ihop. Vi har verkligen skapat något helt fantastiskt tillsammans och hyrt hela jäkla Varbergs Teater. Det blir massa klokheter, pepp, skratt, musik, mat och bubbel. Ska berätta mer om det då inte mina ögon grusar sig.
Här sätter jag punkt.

Hoppas ni haft en bra dag. kram K