om skammen och att inte räcka till

Just nu är jag inne i en maxad jobbperiod och har behövt sitta med arbete mer än vanligt. Några dagar ute på uppdrag upp på det gör att jag finner mig själv uppkrupen på diskbänken under tisdagskvällen beklagandes över hur dålig och otillräcklig jag är. “Jag är såååååå dålig, har jobbat dygnet runt,  har inte ens läst veckobreven och vi har ingen mat hemma!”

Egentligen är enda faran på taket att alla clementiner är slut. Men jag fattar ändå inte varför jag känner så då jag behöver fokusera på jobb – Skammen.

Tycker det är bland det jobbigaste som finns när folk kommenterar hur “mycket” jag jobbar och undrar hur jag får tiden gå ihop med familjen. Att jag sätter mig själv framför barnen upplever jag att de tänker. Att behöva ursäkta och förklara sig som kvinna för att man tar för sig i yrkeslivet 2018 är ju helt galet.
Ska dock tillägga att jag jobbade bra mycket mer då jag var servetris med helpannor och helgarbete året om.

Barnen har ju en pappa också som finns där. Och han har för övrigt aldrig blivit ifrågasatt även då han jobbar heltid med pendling och kvällsjobb…

Hatar att behöva tona ner mig själv och skruvar besvärat på mig över “du är ju överallt” och “oj oj oj, vad du jobbar. Glöm inte bort att vila.”
Jag jobbar och är med min familj. Jobbar dessutom inte mer än någon annan – snarare mindre. Men det är klart att det jag gör syns mycket mer eftersom jag jobbar med sociala medier.
Så lever jag och tack som frågar.

Ibland är det fullt ös på jobbet och då måste man hugga i och ibland är det lugnt och då passar man på att ta det lite lugnt. Inte mer med det.
Men nu är jag lite trött efter föreläsningar, workshops, inlämningar, planeringsmöten och deadlines. Phu.
Ser fram emot en ledig dag och ber skammen bestämt att flyga och fara. Jag duger och jag gör så gott jag kan på alla plan. punkt.

Finaste Boris ute på trappen idag.

Svamligt inlägg. Men det tar energi av mig att känna mig kass när jag egentligen borde känna mig stolt och glad över det jobb jag gör och jag kände för att dela. Kanske någon som känner likadant. Eller någon som sitter och bestört läser bloggen, höjer på ögonbrynen över hur “mycket jag jobbar”…hahaha…

Men i alla fall. Jag har världens finaste man som höll om mig och sa “Du behärskar så många saker – tar dig an uppgifter som du aldrig gjort förr och briljerar. Men vad du behöver öva på är att inte slå på dig själv så mycket”.

Så det så. Mer snäll mot sig själv alltså.

Mjuka dagar vid havet

Det bästa jag vet är att tillbringa tid vid kustlinjen ihop med familjen.

Att gå en promenad längs med vattnet och ha med sig termos och mackor i ryggsäcken, samtala kring viktigheter, klättra över klippor och leta efter fina stenar. Det är guld.

Under denna säsong så är det alldeles lugnt och stilla i dessa miljöer där det annars kryllar av turister under sommaren. Alla säsonger har sin charm men under denna period på året sänker jag alltid axlarna och lyssnar inåt.

Boris. Hahaha, han badar alltid.

Jag går unt i mjukisbralllor för femte dagen på raken och känner mig lite nöjd över att min träning kommit igång.

Boris ville gärna vara med i detta “bloggiga” foto.

Under helgen målade jag första strykningen på ett skrivbord och det här “kreativa rummet” som nu  mest ser ut som det “rörigaste rummet ever”…

Men man kan ju välja att fästa blicken på allt fint vi skapat under helgen istället och vända ryggen åt kaoset ett tag.
Vilken hörna va?! Så härligt att gå loss tillsammans på det här sättet.

Några lergubbar som ska in i ugn och sedan glaseras.

Och så har Lisaloves foto kommit upp i ramen. Ser att den hänger lite för långt ifrån från Lisa Burenius målning så det behöver jag justera.

Har tänkt en hel del på hur vi människor går igenom svårigheter och vad vi gör för att klara av att gå upp om morgonen. Det är olika. Människor är olika. Ingen är sämre och ingen är bättre.
Kanske kommer man just inte – upp. Och det är ok. Man kanske behöver medicinsk hjälp och faktiskt vara sängliggande ett bra tag.

Eller så kanske man tar på sig sina mest färgglada kläder, mascaran, tar fram sitt största leende man har och går till jobbet och briljerar. Vi gör alla vad kan för att överleva dagen. Ingen har rätt att döma Dig och du ska aldrig behöva ursäkta dig över hur du hanterar situationer och att du försöker finna glädje i livet även när det är nattsvart.

Man följer olika människor i sociala medier. Individer man gillar, inspireras av och har daglig kontakt med.
Det är dock bara ett fönster, en liten inblick i någon annans verklighet.
Jag försöker så ofta jag kan visa fler färger i paletten  – jag tycker det är viktigt i dagens mediebrus att visa mig sårbar och mänsklig. Gå mot strömmen och ifrågasätta normer jag inte känner mig hemma i och berätta om situationer jag tror kan vara till hjälp och tröst för er som läser.

Jag har plockat nedan dialog ur mitt eget kommentarfält från ett par veckor tillbaka- jag tycker dialogen är intressant och att vi alla kan lära oss något ur den.

Läsare 1Naja, du har ett jättebra liv, svårt att tro på dina ‘mörka’ tider… Uppmärksammshype?

Jag – Intressant kommentar. Säger mycket om vår samtid där vi följer individer på en skärm via sociala medier och tror att vi vet hur de lever sitt liv fast man endast får ta del av en bråkdel.
Jag lever ett mycket bra liv, helt rätt. Men precis som alla andra går jag igenom sorger, kriser och andra trauman i livet.
Detta är ingen dagbok och jag väljer att lämna vissa delar av mitt liv helt utanför detta utrymme. Jag delar bara det jag tycker är relevant för er läsare och försöker hålla min familjs sorger utanför.
Men för att ge dig en liten inblick i hur min senaste tid har varit så kan jag berätta att vårt barn är väldigt sjukt. Han har haft en kritisk period den senaste månaden och vi var nära att förlora honom. Mer än så vill jag inte dela.

Läsare 1 – Hej, förlåt, det var en dum kommentar från min sida!
Men, jag har svårt ibland att tro att det är äkta om folk skriver om mörka, tunga tider men vill inte ‘avslöja’ vad det handlar om. Inte att man vill veta detaljer, men om du hade t.ex. skrivit: jag har en tung tid pga av mitt barn är sjuk så är det mer trovärdigt och du ‘avslöjer’ nånting eller berättar i detalj. Det är klart att det inget du måste göra för dina läsare
Men om man ser jättefina bilda, galabesök och mkt annat är du svårt att tro/förstå.
Själv går jag också genom sorgen pga av min systers död i somras…
Hoppas att ditt barn blir frisk igen!!!
Förlåt en gång till!

Läsare 2 – Ibland är det lätt att glömma att insidan inte alltid syns på utsidan. Avicii är ett tex ett sådant exempel. Hade han inte delat genom sin dokumentär så hade vi inte förstått alls. Kanske trott att det handlade om drogmissbruk snarare än svår ångest. Han visade att ångest kan plåga oss människor även i ett liv präglat av lyx och rikedom. Och det är inget konstigt med det. Det går inte att köpa lycka.

Läsare 3 – Tänker att alla har vackra saker och företeelser i sitt liv, precis som Kristin, men tar inte riktigt vara på dem under tuffa påfrestningar och perioder, vilket Kristin ändå gör genom sin blogg. Det svåra och lätta/vackra samexisterar hos oss alla så varför kan man inte tro att någon har det svårt trots vackra bilder? Utforska, se, samla och höj upp allt det goda och vackra i ditt liv trots svåra prövningar.

Ibland är det lätt att glömma att insidan inte alltid syns på utsidan. så sant.

Om att älska sig själv

Jag har så många inlägg att posta. Mängder av bilder och idéer men just nu känns det inte som det finns utrymme för det här.

Tänker så mycket på självkärlek. Det är inte samma som att göra sitt bästa och också veta att man gör det. Det ligger inte i prestationer och framgångar. Det ligger inte i hur många människor man älskar och hur mycket de älskar en tillbaka. Att vara nöjd, stolt och glad är en sak men att älska sig själv och alla sina fantastiska egenskaper tillsammans med sina svagheter är så svårt. Speciellt då man går igenom tunga perioder i livet.
Jag känner mycket skuld och skam när livet visar sig från sin mörkaste sida – även fast jag vet att jag gör så gott jag kan efter min  egna förmåga.

Denna vecka har det handlat om att läka. Självläka från en lång tids plågsamma slag mot mig själv. Jag är en trasig figur och kommer med största sannolikhet alltid vara det. Den sortens människor är ofta de mest intressanta också tycker jag själv –  men jag måste dock kunna bära mig själv.
Jag måste älska det här. Hela alltet.

Så jag har:

– Bokat in mig på behandlingar för kropp och ansikte.
– Sprungit mig svettig.
– Suttit i bastun med en bok med vägledning i “Lycka”.
– Tagit kalla dopp
– Dragit ut min onda tand.
– Mött en andlig vägledare som sa att universum jobbar för mig.
– Varit med mig själv så mycket jag bara kan.
– Låtit läggningen med barnen ta en evighet för att det är så mysigt.
– Börjat att äta mer och bättre.
– Gått runt Subbe Fyr i storm och med favoritlåt i öronen.
– Jag har också varit på en klass i Breath Work med Michelle.

Vad som slog mig då vi satt i en ring och delade våra tankar bland levande ljus och dämpad musik var att jag inte var själv i min vilsenhet. Alla i ringen var i behov av självläkning och självkärlek.

Visst är ni många som slår på er själva?
På ett sätt som ni aldrig skulle göra mot någon annan som stod er nära kan jag tro…

Denna vecka har jag också lyssnat väldigt mycket på musik. Markus Krunegårds “Ben Kött och Känsler“, “Limits” med Arctic Lake och Det Brinner med “Jag lovar dig“.

Jag är en sådan som lyssnar på all text och tycker så mycket om introt i “Jag lovar dig”:

“Hon vill inte ha någon spegelbild längre, ville bara få va ifred. Försökte hitta en plats där hon kunde få vara men allting blev bara svårare. Ju mer hon fick syn på hur spelet skulle spelas – hon vill inte vara med.  Det blev för tungt att andas, fanns bara en väg ut. Hon vill inte finnas mer,”

Och kanske att jag älskar mig själv lite mer idag än i för fyra dagar sedan. Till och med mina sönderbitna fingertoppar med avskavt nagellack, mina högar med “viktigheter” i alla hörn, även fast jag slänger alla kläder på golvet och att det växer svarta hårstrån på min haka, trots min osorterade och obesvarade mailkorg och mina långa röriga listor.

Är du förresten också en sådan som skriver upp punkter på grejer du redan gjort på din lista med “to do’s” för att det är så tillfredställande att dra ett streck över uppgiften?

Vill mest säga att du som kikar in förtjänar all kärlek i världen och att älska sig själv är viktigt. Självplågeri tar så mycket energi och den kan man lägga på annat.

kram.

Om måndagen – skört och trasigt

 

Otvättat hår, nedbitna naglar, tandvärk och gammal lusekofta på. Inget kan få mig att skratta idag – det är mer än bara tandvärk jag bär på.

Knäppte bilder i ett vardagsrum badande i höstsol och skrev ett inlägg  jag raderade efteråt. För skört och nära inpå.
Vet av erfarenhet att jag måste gå igenom och pussla ihop det trasiga innan jag kan dela. För visst kan man dela det sköra och svåra i livet.

Att släppa rustningen då och då och gråta ut ihop är helande. Men släpper du denna rustning vid fel tajming så kan du lätt få en överraskande spark rakt i solarplexus.

Mina buketter. Jag plockar, flyttar runt och fixar för att få det lite fint. Bästa terapin kan man tycka.

I vissa hörn ligger det alltid massa grejer som hör hemma någon annanstans. Och då har jag inte ens öppnat skåpsluckorna och visat er vad son finns innanför…
På vissa platser i hemmet behöver jag alltid ha det undanplockat och på vissa ställen funkar total kaos. Viktigt med balansen sa de va…hehehe..

Eller precis som Johanna Bradford sa en gång “Nu så förstår jag för första gången någonsin vad min mamma menat när hon sagt att de som har för städat hemma försöker i själva verket städa bort något annat.”

Försökte mig på att ta tvätten idag. Kom bara en våning och sedan fortsatte någon annan och bar ner till tvättstugan och startade maskiner. Jag är så bra på det där – en uppstartare är vad jag är. De är viktiga i en arbetsgrupp har jag förstått säger jag högt så ingen tycker jag är flummig och lat. Inte för stt jag bryr mig så mycket om vad folk tycker.

(harkling…lögn, tyvärr!)

Lång kvällspromenad, ett långväga samtal i lurarna under tända gatlampor och sedan vill jag säga godnatt.

Så trösterikt att ha en så här fin kille att dela dagarna med. Nu finns det inget mer att skriva – bara  vad Kristian Gidlund sa innan han lämnade.

“Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.”

 

 

Om att föda barn och bli trebarnsmamma

 

Omtumlad, tvärsäker, stark och skör på samma gång.  Juni 2010.
Jag hade precis krystat ut den här killen.
Det tredje barnet.

Vår mellankille var fyra år. Familjens blonda lillebror med intensiva blå ögon och mycket finurliga och bestämda små egenskaper. Juni var sommarvarmt och vi hade bara bott i vårt första hus i något år och tillbrinagde mycket tid i trädgården.
Jag skulle föda 4 juni och jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha det gjort innan den intensiva tiden i juni börjar. Skolavslutningar, födelsedagar, studentfirande och bröllop.

Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra. Denna gången skulle allt vara så bra och lyckligt och jag kändse mig frisk och stark.
Jag blev gravid med min första kille då jag var nitton och han föddes utan något vidare stöd från mannen jag då levde med. Bebisen blev dessutom sjuk med en gång. Jag fick vara kvar på ett rum på bb medan mitt barn lades in på neonetala avdelningen. De kom med honom då han var hungrig och jag fick besöka honom då och då. Helst sjukt faktiskt. Hade det varit nu så hade jag krävt att få vara på samma avdelning som mitt nyfödda barn. Det var en smärtsam och förvirrad tid. Jag kände mig otroligt ensam.

När jag var gravid med min andra pojke så förlorade vi min mans lillebror en morgon i april. Han blev 24 år och rycktes ifrån familjen på ett otroligt tragiskt sätt. Det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Döden är så definitiv. Allt man ville säga. Göra. Finns ingen återvändo längre.
Kroppen fylldes av en enorm sorg. Men också av mycket liv. Att en liten bebis skulle komma in i familjen hjälpte sorgearbetet för många och två månader senare föddes mellanbror.

Gullig ju!

Det var alltså viktigt för mig att allt skulle vara normalt och härligt denna gång. Fullt fokus den lilla krabaten i magen. Men varför kom han inte…? Beräknad förlossning den 4e juni.

obs, Notera att jag på denna tiden sydde mina egna kjolar av gamla lakan jag fann på loppis och inredde glatt kreativt med kungen och drottningen på väggarna.

Så jäkla jobbigt att gå runt och vänta. Jag som hade planerat in allt i minsta detalj också. Farbrors studentfirande i vår trädgård, mellanbrors födelsedag, kusinens bröllop… Barnet skulle ju vara ute ur magen då.

Så här sitter jag den 19e juni på typ barnbordet. Eller i alla fall på det bordet med mest avlägsna singelkollegor. Hade bett om att få sitta på bordet längst mot utgången eftersom jag skulle ha med mig en ammande bebis i vagn och behövde gå ut och in utan att jag störde sittningen så mycket…

Nu i efterhand hade känts skönt att sitta bredvid Jonas för när denna bilden togs hade jag börjat få kraftiga sammandragningar. Jag valde dock att inte säga något till någon förrän jag var helt säker på att det var dags för förlossning. Ville inte ta fokus från någon annans bröllopsdag liksom…
Men jag var lite sur eftersom flera personer tyckte att Jonas kunde dricka alkohol under kvällen och så skulle vi ta taxi om något satte igång. Snark. Här har man gått 40 veckor plus 16 dagar övertid och det minsta man kan begära från sin partner är väl att han håller sig nykter så han kan köra sin fru till förlossning. Inte ett dugg missunnsamt att ha den åsikten enligt mig.

Det var tjo och tjim och Jonas satt på honnörsbordet och var fullt upptagen av tal, bordsgrannar och annat. Mina värkar blev bara kraftigare och kraftigare. Jag kände ingen vid mitt bord så jag ville inte berätta för dem att jag satt i förvärkar och höll på att klocka mig själv på mobilen diskret vinkandes till den här mannen i kostym. Fick ingen kontakt.
Började sms’a febrilt. Till slut skrev jag bara ” Nu går jag och föder barn, hejdå!” och så gick jag… hahaha.. Här var jag rätt förbannad minns jag. Ville typ slå någon.

Då kom Jonas springande. Han hade sett mina sms och tagit sig mot utgången. På vägen hade han nästan halkat i vatten som någon i servisen spillt ut och fått panik då han trode mitt vatten gått…
Vi körde till förlossningen här i Varberg, kom in och fick på oss alla grejer för att mäta värkar osv. Sedan dog värkarna helt plötsligt. Men va fan – då började jag lipa. Jävla unge, kom ut nu liksom!
“Gå hem och ta en alvedon och sov ett par timmar”, sa de. “När ni kommer hit imorgon bitti så har vi ett rum till dig och sätter vi igång den här förlossningen.”

Tio på morgonen. Jag hade fått värktimulerande dropp tror jag.
Hade nog fått lavemang här också och värkarna kom tätare, något jag tipsar alla som ska föda barn. Se till att tömma dig ordentligt innan förlossning så man slipper det efteråt då man har lite mer ont i de delarna av kroppen.

Jag har bara erfarenhet av lustgas vid förlossning och har ej testat något annat. Det har fungerat bra för mig och då har jag känt att jag har kontroll.

Tycker det är jobbigt och onödigt då mammor börjar dra upp sina smärtsamma förlossningar och berättar i detalj hur fruktansvärt det är. Som att det är någon tävling om vem som haft det värst…
Vad som då händer är att man skrämmer upp blivande mammor som kommer spända och livrädda till förlossningssalen och då får extra ont såklart eftersom kroppen är negativt förberedd.

Tillägg i efterhand: Självklart ska man bearbeta en smärtsam förlossning och prata om den. Viktigt!! Men kanske att man kan välja sina tillfällen?
Vad jag menar är att jag ibland upplever att mammor försöker bräcka varandra med vem som hade det värst och då ofta när det sitter en blivande mamma bredvid. Jag menar inte att man ska göra förlossningen rosaskimrande, för det gör sjukt ont såklart – men det känns så himla onödigt att skrämma upp blivande mödrar. 

Jag brukar rekommendera att titta på Margaux förlossningsvideo och att gå på bra kurser i andningsteknik innan förlossning.

Igor kom till oss en ljus junidag sommaren 2010. Jag hade grönt nagellack kände mig komplett.

Egentligen finns det inget starkare ögonblick i livet än då bebisen precis varit inom och sedan kommer ut och upp på varm hud. Blickar möts och bröstet letas upp. Vilken grej alltså!

En så stor grabb också –  fyra kilo kärlek i min famn. Tänker att han ville vänta där inne medan vi andra höll på med vårt på utsidan och allt lugnat ner sig lite.

Så himla klok – både då och nu.