Jag brinner nu

Satte nästan lördagen i halsen. En stor klump sitter inom och hur jag än sväljer och sväljer så lättar den inte. Famlar nu runt i söndagen – försöker samla ihop. Hålla nära.

Igår jobbade jag här hos FGL. Är så tacksam över alla fina möten i de kunder som kommer förbi. tack. Tycker också om att vara själv i lokalen för jag hinner vara ensam i mina tankar och vila hjärnan.

Innan jag drog iväg till jobbet dukade jag fram frukost för familjen. Jag är alltid först uppe på helgerna och tycker så mycket om denna stund på dagen då jag dricker en kopp kaffe själv, läser, kikar på en serie eller jobbar lite. Denna morgon bläddrade jag i Frida Ramstedts bok. Så imponerad!
Mycket bra – en bok som saknats av många är jag helt övertygad om.

Jag hade dukat fram med äggkoppar i silver. Fyndade på loppis för bara några kronor.

Femton stycken kom jag över för ett par veckor sedan. Så många! Gav därför sex stycken till Johanna Bradford då vi möttes på en fika häromdagen. Loppisgrejer är så roligt att ge bort tycker jag.

“Vasseeeegooodaaaa!!
Nu är det frukost hörni!”
Sedan ramlar de ner för trappan en i taget…

Disk kan också vara vackert.

Måste visa dessa skedar också. Sådana här askar är så bra att använda som när man ska paketera en liten present i gåva också- Tipstack till Sofia på Mokkasin. Vink vink, vi saknar din blogg Sofia!

Inuti står det “Till Mallan på födelsedagen 1942, från Mamma.”

Små blommor – så vackra på båda sidor.

Den här vasen är också fyndad på loppis nyligen – en femma kostade den och det står Svenskt Tenn under. Perfekt för årets första små vårbuketter.

Jag vill skriva om #brinnförjosefin.
Jag har börjat skriva och tårarna har blandats med vågor av ångest. Stora tsunamis över min kropp och in i mitt inre. Det paralyserar.
Kände igen mig. såklart.

Det kommer mer. Jag brinner nu.
Vi måste gemensamt få ett slut på våldet mot kvinnor och barn. Tänd inte bara ljus. Agera.
Läs mer hos Huskurage.

Har jag ADHD ?

Det här blir ett ganska långt och personligt inlägg om NPF. (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
Jag kämpar verkligen med höga toppar och djupa dalar i mitt liv.
& hjärnan är sannerligen en märklig och fantastisk muskel.

Jag har så mycket i mitt liv att tacka för hur min hjärna fungerar. Den är snabb och full av kreativitet, beslutsamhet, mod & drömmar.
Men jag har också så mycket jag förbannar med den – den är ett enda kaos av olika tankar och idéer samt i ständig konflikt. Den gör mig totalt utmattad.

Låt mig förklara en vanlig vardaglig situation:
Jag är på restaurang med min familj och ska äta lunch. För att vi ska kunna vara tillsammans, fördriva tiden ihop innan maten kommer och för att ingen ska bli uttråkad och söka sig till en mobiltelefon så spelar vi kort. Det är en mysig stund. Jag älskar denna stund. Vi är ihop och är lyckliga. Jag vill ha total närvaro och njuta av detta.
Samtidigt noterar jag hur personalen jobbar, om de tagit upp beställning på borden bredvid, vad de har på sig och hur de inrett stället. Läser citat på väggarna, lyssnar på vad bordet bredvid pratar om, funderar på om det är en härlig stämning i dialogen, om damen vid ett annat bord är mamma till en i servisen, vad de valt för typsnitt på menyn, om man kanske ska försöka finna ett liknande mönster till vår verksamhet som en annan gäst har och vad det är för blommor på stället. Folk kommer och går – jag missar inget. Fan också. Blir så arg och besviken på hur tankarna vandrar iväg och hur jag tappar fokus. Känner mig som en dålig människa och skäms. Försöker samla mig.

Detta kan ofta vara ett stort problem för mig i sociala sammanhang och på jobbet.  Det tar energi att hålla mig fokuserad!
Kärnproblem vid ADHD handlar just om problem att fokusera på exempelvis det som sägs under ett möte. Har man då svårt att fokusera eftersom man distraheras av intryck eller egna tankar som svävar iväg – ja, då går det åt mer energi att ständigt behöva upprätthålla fokus på ”rätt” sak dvs en arbetsuppgift, vad chefen säger under mötet eller kollegan som pratar om något ointressant!

En annan situation:
Jag är själv utan yttre distraktioner. Jag sitter och redigerar bilder, skickar iväg en deadline, svarar på alla mail, bygger upp en presentation jag ska ha om tre dagar, skriver två blogginlägg. Totalt fokus och närvaro i fyra timmar. När jag är klar så märker jag att jag är både kissnödig och jättehungrig. Känner mig som en jävla kung.
Ha! Satan vad snabb och grym jag är.

En odiagnostiserad person med ADHD löper större risk att någon gång drabbas av depression, utmattning och sjukskrivning från arbetet än en person med diagnostiserad ADHD. ADHD finns hos vuxna i arbetslivet, inte bara hos barn i skolan.

Om ADHD – Ostoppbar vilja, passion och idérikedom. Men också glömska, passivitet och depression. Adhd är en åkomma med många ansikten.

Jag har två barn med add och adhd samt en förälder med adhd. Funderar ibland på om jag bör gå och göra en utredning… Är det viktigt?
Eftersom jag inte vill äta medicin så måste jag kanske bara acceptera hur min  hjärna fungerar och använda de verktyg jag har. Motion, bra kost samt tid för komma ikapp och vara själv i naturen.

Jag vet precis vad jag ska göra och vad jag bör skapa för förutsättningar i livet för att kunna fungera optimalt. Det är ju dock inte alltid det funkar. Livet är, som du vet, en berg och dalbana. Saker man inte rår över kommer ens väg –  ibland blir det förbannat snårigt.

Hade jag varit barn idag så hade jag haft det väldigt jobbigt. Kanske hade jag gått under.
Med all yttre distraktion och alla krav från samhället förstår jag att barn med NPF inte fixar skolan. Jag tror inte att det blir fler och fler människor som har dessa svårigheter i vårt samhälle utan det är livet vi lever som gör omöjligt för alla att klara av vardagen och att dessa då utmärker sig mer än förr.
Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år.

Får barn med NPF rätt förutsättningar kan de bygga sin egna farkost och flyga till månen, programmera det coolaste spelet eller skriva en spänninsgroman på en vecka.

Jag har tur som får leka med “min flock” av likasinnade nu som vuxen. Fota, skriva och skapa.
Idag föreläser jag om mitt arbete och tro det eller ej men jag får ofta mail från kvinnor som har mig som förebild och ber mig om råd kring hur man når framgång.
Framgång är förresten ett knepigt ord – jag känner mig inte framgångsrik. Vad är ens det? Vem mäter det?
Jag känner mig orimligt kass alldeles för många gånger ska jag avslöja.

Skolan var skit från 3an och upp för mig. Då fick jag inte leka längre och var tvungen att sitta still och göra tråkiga saker som någon annan bestämde att jag skulle göra. Flera timmar om dagen.

Skulle så gärna vilja ge alla barn med NPF som har det tufft i skolan en “push fast forward”-knapp och ett signerat kontrakt på att allt kommer lösa sig.
Du hittar din flock – försök stå ut några år till och gör ditt bästa med att inte gå helt vilse i mörkret på vägen. Du är unik och älskad för den du är.

 

Är jag där jag ska vara? 

Jag vaknar tidigt och kryper upp i soffan om morgnarna med tända ljus och kaffe. Huset är tyst och när jag tassar förbi hundkorgen får jag bara en trött blick från Boris innan han somnar om i en djup suck. Jag påminner mig själv om att jag älskar tidiga morgnar och soluppgång, drar filten om knäna och lägger datorn i knät.

Våren sänker sig över Varberg idag. Vi går längs min barndoms strand då klockan slagit tolv och jag sluter ögonen för ett slag. Andas in, minns och vilar i nuet. En urna  från min barndom och ett grönt skrin fullt med mina förfäders minnen packas in i baksätet då jag åker hem. Jag vill veta allt om Då men inser hur viktigt det är att leva i Nu. Famlar efter balans, sinnesro och lugn.

Klär mig i en t-shirt broderat med “Give a damn”. Berättar den något om mig?
Vet inte. Tänker att jag tappat bort mig lite i mitt digitala universum och letar efter mina ord. Har varit upptagen med att lyssna in alla andra och och tvivlet kommer krypande.
Är jag där jag ska vara?

Så viktig fråga att ställa sig ändå.
Påminner mig själv, igen, –  jag älskar att skriva och fotografera. Berätta. Att jag har tankar jag vill dela. Ska bara ställa in skärpan på kameran lite bättre och vässa pennan.

 

Våld – & Unga Relationer

Under 2019 är ett av mina mål på bloggen att öppna upp mer och prata om ämnen som berör mig – där jag känner att jag kan göra skillnad i samhället.
Närmst mitt hjärta är Mäns våld mot kvinnor och Unga relationer.

Då vill jag lyfta problematiken kring de män som slår  – inte kring de män som inte slår. Alla män utövar inte våld men majoriteten av våldet världen över utövas av män.
Ingen går fri från mäns våld, oavsett kön och ålder.

Mitt fokus har aldrig legat på att straffa män utan det ligger på att förebygga våld, dela med mig av fakta kring detta stora samhällsproblem och hjälpa utsatta kvinnor och barn.

När någon haft en traumatisk upplevelse så har de såklart en stark åsikt om vad som hände men som utomstående verkar det ibland som om man är så mån om att straffa den kriminella mannen att man straffar alla män. Att det går så långt att män börjar känna att de är mindre värda, att vara man är något att skämmas över och att vara kvinna innebär automatisk felfrihet och att allt kvinnligt är en symbol för urgodheten.” /läsare från mitt kommentarsfält

Jag tycker det är viktigt att man inte tappar fokus här och glömmer vad som är viktigt.

Jag har egna erfarenheter av kvinnomisshandel, ja. Det är en smärtsam börda som alltid följer mig. Men – de största känslorna jag burit på sedan den dag jag lämnade är sorg och skam över att så många år gick förlorade till ett sådant mörker.
Hämnd och ilska har inte alls tagit lika stor plats inom mig.
Nu vill jag  hjälpa andra så de inte hamnar i samma situation som mitt 16 åriga jag. Jag vill också inspirera misshandlade kvinnor och ge dem mod till att lämna.
& jag vill även hjälpa unga män så de inte hamnar i ett destruktivt beteende.

Jag har då och då kontakt med Zandra Kanakaris som är generalsekreterare för Stiftelsen 1000 Möjligheter – detta är en idéburen organisation som stöttar och  stärker unga och arbetar förebyggande för ett jämställt samhälle fritt från våld.
Tillsammans vill vi ge vuxenvärlden mer kunskap om att killars våld mot tjejer i relationer är så oerhört mycket vanligare än vad de flesta tror – så att fler får på sig de glasögonen.

Nu har ungarelationer.se haft öppet i två veckor och de har haft 50 000 besökare på sajten och fler än 750 unga som tagit kontakt via chatten. Det är så uppenbart att behovet av att motverka våld i ungas partnerrelationer är oerhört stort.
Hjälp oss att sprida detta. Lägg fokus på något som gör skillnad och tar oss framåt.

Har du en.png

Klicka på bilden ovan och du kommer direkt in på länken till Unga Relationer.
Titta gärna in på 1000 möjligheter och Unizon också för att få bra information kring våld.

Vill du engagera dig på en jour i vår?
I Varberg hart vi en grym ungdomsjour som heter Tigerlilja. De gör ett fantastiskt arbete som bör uppmärksammas och stöttas.

Tack för att du tog dig tiden att läsa – det betyder mycket för mig.
Kram Kristin

 

 

Inte alla män – svar på tal

Jag fick en kommentar idag som jag tycker är värd att bemötas i ett helt blogginlägg. En viktig fråga att lyfta och reflektera över eftersom jag vet att det är många i vårt samhälle som känner så här. Jag skulle vilja ge en nyanserad bild, försöka få alla att tänka ur ett annat perspektiv och se den strukturella problematiken i ämnet. Om vi endast diskuterar mäns våld på individnivå kommer vi aldrig komma tillrätta med problemet.

Alla män slåss inte. Helt rätt.
I Sverige mördas en kvinna var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Helt rätt.
Ska vi gemensamt se till att få en ändring på detta. Ja, detta är helt rätt.

Då behöver vi gå i samma riktning.

Frågan var ställd till min man och löd:
Eftersom jag antar att du är en man som behandlar kvinnor med respekt – hur känns det när din partner ofta pratar om män i allmänhet som om att de alla misshandlar kvinnor eller beter sig på andra sätt mot kvinnor som ingen självrespekterande man skulle göra? Känner du dig som att din karaktär kritiseras inför publik? Jag frågar eftersom min man aldrig någonsin skulle behandla kvinnor illa och jag blir lite irriterad när alla män dras över en kam, när det kunde kännas som att de kriminella männen som gör sådana saker borde vara de som kritiseras, inte alla män. För det är en milsvid skillnad mellan en man som har karaktär och respekt för kvinnor och män som tar sig friheter, tycker jag.

Jonas svar:
Det korta svaret på din fråga om hur jag känner mig när Kristin talar om mäns våld mot kvinnor – är att jag känner en oerhörd stolthet över att hon använder den röst ni läsare gett henne till att försöka hjälpa kvinnor och göra skillnad. Jag vet också vad dessa erfarenheter kostat henne i livet, vilket gör henne till den mest generösa och goda människa jag känner.

Jag kan inte sluta undra vad som egentligen ligger bakom din fråga. Att du känner dig kränkt å din mans vägnar? Att du finner det viktigare att de goda männen i samhället hålls okränkta än att kvinnor skyddas mot våld? Borde inte du som hustru istället ställa dig upp tillsammans med din goda man och förbanna alla de män som begår övergrepp (och de är  många) för att de gör tillvaron lite irriterande för er?

Kanske att frågan bara var något du kastade ur dig utan att riktigt ha reflekterat innan. Och när du läser de efterföljande kommentarerna så känner du att det kanske inte var helt genomtänkt. Du är ju trots allt en klok person, och dessutom en god människokännare som ser skillnad på en man “med karaktär” och en som  “tar sig friheter”.

Tyvärr tror jag att du är långt ifrån ensam om att känna som du gör, vilket är ledsamt. Det gör att alla som kämpar för samma sak som Kristin – strävar i motvind, snöstorm och uppförsbacke på en och samma gång. Jag skulle önska att du och din man – för ni är förmodligen goda människor – funderar över varför ni reagerar som ni gör.

Så, nej – varken jag eller min karaktär känner oss det minsta uthängda, kritiserade eller kränkta. Jag lever med en person som valt att blotta sig själv för att hjälpa andra, och det tycker jag är storartat!

Emma, en annan följare, gav detta svar i kommentarsfältet och jag tycker vi läser också detta och funderar över våra egna värderingar och vart vi står i frågan:

Ingen har någonsin sagt ”alla män”. Däremot män. För det är män som slår, våldtar, trakasserar, trycker ner och förföljer. Män.
Och det är ett strukturellt problem.

Om ditt barn kommer hem från skolan och berättar att flera andra barn har mobbat hen, då svarar du knappast att ”ja men lilla vän, alla barn mobbas inte”.
När sedan grannbarnet kommer hem och berättar samma sak men från en annan skola, då svarar du inte att du minsann känner barn som är snälla.
Nej, du svarar att mobbning är uppenbarligen ett problem i flera skolor som man behöver göra något åt.

Att skriva att Kristin besitter ett sådant mansförakt att hon hävdar att alla män är svin, efter hennes starka inlägg tidigare om sina fruktansvärda erfarenheter, det tyder på en sådan oerhörd respektlöshet, empatilöshet och en förvånande okunskap kring vilka strukturer som kvinnor idag lever i.
Förutom din brist på respekt och empati bör du snarast dra huvudet ur sanden och läsa på.
Googla patriarkat, feminism, strukturella problem + jämställdhet.
Följ Cissi Wallin på instagram och utbilda dig.
Vi har inte råd med kvinnor som inte är med o kämpar för en förändring, gör inte framtidens medmänniskor en björntjänst genom att stanna vid att konstatera att du har en snäll man. Ojämställdhet har dödliga konsekvenser även i Sverige, två exempel är att unga pojkar är den mest representerade gruppen som tar livet av sig. Mycket pga machonormen som ett patriarkat bidrar till. Andra exemplet är att en kvinna i Sverige mördas var tredje vecka av en man som hon har/haft en relation med. Och tro inte för en sekund att det är en viss typ av kvinnor som faller för dessa män. Att inte råka ut för en sådan man, det är ren jävla tur ska gudarna veta.

Så hoppa på tåget. Läs på.