En parallell värld

Hej där. Hälsning direkt från soffan med mössa på eftersom det är så trist att tvätta håret. Här kommer ett transperent inlägg med en tillbakablick i livet.

Jag lyssnade på Billgren & Woods podd där de pratade om moderskapet. Om hur flödena fylls av det perfekta mammalivet, ammande mammor och gulliga ungar. Visar det en skev bild av verkligheten?
Väldigt bra podd för övrigt med kloka reflektioner.

Det är en lite fiktiv värld för mig – allt det där härliga och vackra är i och för sig ingen lögn bara för att man inte visar upp kräksjukan, Kalle Anka-tröjan, konflikterna och kaoset som alla familjer har. Så gör ju jag också.
Jag ser det snarare som att en kreatör funnit sitt forum där hon kan vara visuellt kreativ med form och färg och gräver där hon står, mitt i hemmalivet med barn. Och tusan, det vet vi väl alla att man vill skapa lite guldkant på den vardagen.
Fel blir det dock i hjärnan då det blir en norm och man börjar jämföra sig med den här bilden av hur det är att vara mamma.

Jag tycker det är så himla vackert och fint dock.
Men nu tänker jag krydda den här onsdagen med lite motvikt till just den bilden av mammalivet.

Jag känner en stor sorg och skam över hur moderskapet har varit för mig stundtals. Låt mig ge dig en inblick i hur mitt första år som mamma var.
En annan dag ska jag berätta för er hur om hur livet som tonårsmamma också kan se ut.

Jag blev gravid när jag var 19 år med min första son. Jag hade då levt i en relation där jag regelbundet blev fysiskt och psykiskt misshandlad sedan 16 års ålder och var vid detta laget väldigt isolerad från familj och vänner. Jag var ensam och kände mig smärtsamt oälskad och övergiven. Jag var också väldigt förvirrad och traumatiserad.

När jag kissade på den där stickan så vände livet – jag tänkte att om jag bara blir mamma så löser allt sig.
Jag blir inte ensam längre – ett barn älskar alltid sin mamma. Kanske det mest egoistiska beslut jag tagit.

Att föda ett barn rakt in i ett liv där jag inte ens kunde skydda mig själv – hur skulle jag då kunna skydda ett barn.
I maj 1999 födde jag min första son. Han föddes med navelsträngen virad runt halsen och med bakterier i lungorna. Så efter bara något dygn blev han väldigt sjuk och fick förflyttas till neonetala avdelningen och fick intravenöst antibiotika via en sond fastsatt i skalpen. Jag blev kvar på avdelningen för nyförlösta mammor och de kallade på mig då jag skulle amma. Väldigt konstig situation känner jag nu i efterhand – varför fick jag inte vara med mitt barn? Varför fick jag inget rum på samma avdelning?
Pappan kom och hälsade på en gång under denna tid & jag tror vi stannade på sjukhuset i 2 veckor innan vi skrevs ut och fick därefter gå på täta kontroller på sjukhuset.

När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att inget i relationen var förändrat bara för att jag hade ett barn på min arm. Det var snarare ännu svårare för mig att parera det minfält jag levde i då jag behövde anpassa mig efter barnets behov – sömn, närvaro och amning. Jag sov väldigt lite detta år men jag fann ändå en väldigt stor tröst i att vara mamma, jag kände mig betydelsefull.

Under den här tiden så blev det väldigt viktigt för mig att skapa vackert runt om. Jag skapade miljöer, små projekt och jag drömde mig bort. Jag är verkligen världens bästa dagdrömmare och det har många gånger varit min räddning.

När min son var 14 månader insåg jag att om vi stannar här så kommer vi nog inte överleva. & jag hade förmodligen aldrig haft modet att lämna om det inte var för mitt barn. Jag behövde skydda honom från att växa upp i den här miljön. Och på ett sätt blev ju då moderskapet min räddning.

Vi flyttade in i ett skyddat kvinnoboende på andra sidan Sverige och sedan rakt in i famnen på familjerätten och socialtjänsten. De gjorde definitivt inte livet lättare för mig och det är delvis därför jag engagerar mig i frågor kring att skydda kvinnor och barn nu som vuxen.
Direkt från Unizons mailutskick:

Barn tvingas gång på gång till umgänge med dokumenterat våldsamma pappor tvärt emot barnets uttryckliga vilja och mot all kunskap som idag finns om att barn inte kan läka från våld så länge våldet pågår. Fungerande familjefridsteam slås sönder med argumentation att socialtjänsten ska spara pengar. Mångåriga samarbeten försvinner och inga nya tillkommer. Pressade socialsekreterare ser våldet men kan inte besluta om det skydd och stöd som behövs.

Egentligen har inte inlägget något med hur moderskapet visas upp i sociala medier – eller så har det. Jag ville bara ge en motvikt och visa en parallell värld till allt.
Jag älskar alla mina barn gränslöst och vill skydda dem från allt ont.  Men moderskapet kan vara det mest smärtsamma som finns. Du kan inte värja dig mot den skuld och skam det ger då du inte kan skydda ditt barn ifrån sjukdomar, våld, psykisk ohälsa, utanförskap, destruktivt umgänge, droger och mycket mer.
Det finns där, rakt framför näsan på varje unge – i alla städer, i alla skolor och vid varje skärm. & även i många hemmiljöer.

Kom ihåg – Alla mammor gör så gott de kan utefter sin egna förmåga. Ibland är omständigheterna i livet upp och ner – det enda rådet jag kan ge är att våga prata med andra. Bryt stigman och bredda kunskap.
Slutligen, sociala medier är en liten skärva av livet så ta det inte på för stort allvar –  sluta jämföra dig.

 

Men vad skriver hon egentligen?!

Ibland vill jag bara kräkas rakt ut på mig själv och be mig hålla käften – “skriv inte en enda rad till pucko!” säger min hjärna då jag läser vad jag själv fömedlat några dagar tidigare.

Som då jag skrev att jag valde bort att köpa buketten och plockade en gren istället – i detta inlägg. Lätt att någon stackare med en nyköpt bukett vallmo sitter med skammen växande i bröstet då hon eller han läser raderna –  sekunden innan jättestolt över de fina blommorna där hemma.
Usch, dumma känsla. Jag vet – det händer mig också nämligen, hela tiden. Vi konsumerar varandras åsikter och val hela tiden och de påverkar oss ständigt. På gott och ont.

Eller då jag skriver om hur jag gör för att må bra:
“Kanske är det för att jag tar hand om min kropp bättre än någonsin – jag tränar regelbundet, badar kallt ofta, äter ren mat, går på healing, vilar och känner ofta efter vad jag själv vill göra innan jag hoppar på tåget och tackar ja.
Eller det är nog en kombination av allt.”

Blä! Kan tänka mig att en del bakom skärmen bara “alltså, håll käften – jag hatar dig, dina jävla joggingrundor och dahlior!!!”
Texten är menad att vara peppig och inspirerande men kan landa lite hur som helst beroende på hur mottagaren mår och vad hon eller han är på för plats i livet.

Jag vill ju gärna möta människor där de är i livet såklart – men då man skriver rakt ut så här utan att veta vem som sitter bakom skärmen blir det naturligtvis en omöjlighet.

Eller de dagar jag tagit massa fina bilder, sätter mig ner och ska lägga in dem och skriva något inspirerande och härligt i ett blogginlägg som dessutom ska ha något form av nyhetsvärde.
Fast minuterna innan har jag precis avslutat ett destruktivt samtal med en sjuk familjemedlem, ångesten och maktlösheten river i bröstet & jag planlöst gått runt i huset och velat riva ner alla jävla pelargoner från fönsterbrädorna.
Då kommer det typ ut:
“Idag är det måndag. Jag har ätit en apelsin och solen skiner. Köpte en ny tröja. peppigt. Ha en bra dag – tack o hej!”

I dessa lägen hade man såklart kunnat avstå att blogga. Visst. Men för mig är görandet alltid nyckeln för att ta mig upp ur det mörka. Då säger min hjärna “fan, skärp dig och gör ditt jobb människa!” och sedan mår jag faktiskt lite bättre.

Så vad vill jag ha sagt med det här egentligen. Kanske ingenting egentligen mer än att jag kan befinna mig på massa olika platser i livet då jag skriver till er. Mänskligt tänker jag. Precis som ni befinner er på en mängd olika platser då ni tar emot texterna.
Ibland blir det skönt och ibland skaver det.
& att jag vill verkligen vill att vi ska kunna hålla varandra i handen och veta att vi alla gör så gott vi kan efter vår egna förmåga.

Bilderna tog jag ju helt klart innan jag hade en aning om vad jag skulle skriva – som ni säkert förstår. Det är min samling stenar, några tidningar jag köpt på loppis och det mest fantastiska örhänget från IAMELENI som jag skrev om här.

Bild in action…

Jag lämnar er med en skön spellista och några ögonblickbilder – önskar er ett fint avslut på veckan. Allt blir bra. Vi vilar i det.

 

Den stora tröttheten

Den stora tröttheten nockade mig och jag är lite vilsen i dagen.

Jobbat gäspande  i soffan och funderat på om jag kunde krypa i säng redan vid fem. Tackat ja till en grej och bokat hotell. Städat upp och städat bort. Hjälpt Kvinnojouren med en av lägenheterna. Skällt på Boris som rotat i soporna. Skalat morötter till barn. Messat med en vän. Betat av min lista. Börjat använda mina glasögon igen och ser äntligen vad jag läser utan ansträngning.
Allt blir bra. Även fast jag är trött så är jag mjuk i bröstet.

Tack för alla fina kommentarer i detta inlägg – älskar när ni skriver hälsningar till mig. Även fast jag vet att ni är flera tusen som läser här inne varje dag så kan det ibland kännas lite ensamt och lite som en monolog utan er respons.
Är så tacksam över er feedback och utan er så hade det ju inte funnits någon blogg. Tack!

Lite svamligt inlägg här från soffan. Sätter punkt här och önskar er en fin kväll.

 

Instagramsvammel och kärlekförklaring

Nu är det inte många timmar kvar på detta år och det gör mig lite sugen på att titta i backspegeln och se vilken resa jag gjort under de senaste månaderna.
Jag gjorde en sammanfattning i storys på Instagram och skrev några lättsamma rader till fotona jag valde ut att reposta.
Kors vad härligt det såg ut!

Så mycket fantastiskt och, hå hå ja ja, vilken trädgård!! Buketterna och den gulliga hunden – glada och fina barn också. Jätteskojiga jobb och resor till både Island och Frankrike. Så instagrammigt och härligt.

Blev nästan lite provocerad för det där stämmer ju inte alls. Jag har ju mått skitdåligt!
Eller inget var ju en lögn såklart, det var himla vackert och bra under 2019 men svårigheterna vi gått igenom är inte med i den där lilla fyrkanten. Och där vill jag ju inte ha dem heller.

Det blir sannerligen en skev bild av verkligheten på Instagram väldigt ofta – det är viktigt att ha med sig då man scrollar igenom alla vackra flöden och själv känner sig otillräcklig.
Ingen kommer undan sjukdomarna och svårigheterna i livet – det spelar ingen roll vart man köpt sin tröja eller soffa.

Ok, nog om det. Nu vill jag lämna er med något peppigare än detta svammel.

Jag har åkt på semester och ser fram emot dagar fyllda med aktivt familjehäng blandat med mycket vila. Har packat ner både UNO, Memory och kortspel. Och typ hundra pocketböcker…

Här är förresten årets hjälte. Här sitter han och hjälper mig med bokföringen och jag kan inte tänka mig något peppigare att lämna er med än att verkligen bedyra min kärlek för den här klippan i mitt liv. Ingen inspirerar och stöttar mig mer än Jonas. Detta året hade jag gått under utan han vid min sida.
Kram till er och Gott Nytt år!

Ur en annan verklighet – ledigheten kan vara en mardröm

Jag vet att ni är många som väntar på det här utlovade inlägget. Det kom ett litet hinder i vägen och jag behövde ta ny sats och skrapa ihop nytt mod för att dela.

Jag känner ett stort behov att dela det nu när vi är många som går in i ledigheter. Ledighet kan betyda avkoppling och återhämtning men det kan också betyda skräck för många kvinnor och barn som lever i hem med våldsamma män. Julhelgerna är också tuffa för de familjer som lever med beroendesjukdomar. Ofta är det en kombination av båda.

Min vän ringde mig och sa att han hade fått stort stöd och mod av de tidigare inläggen jag skrivit om att lämna en relation där man blir utsatt för våld. Han ville stötta en kollega i en flykt och jag föll nästan ut i gråt över att höra att det jag delat i mina digitala kanaler ledde till att andra får hjälp. Så tacksam. Det hjäper mig själv att läka.

Jag har delat med mig av mina egna erfarenheter tidigare och berättat att det är viktigt att erbjuda kvinnan en flyktplan – hon kanske inte behöver den med en gång, hon kanske rent av nekar och slår bort hela påståendet om att hon lever i en livssituation som håller på att ta livet av henne.

Men en dag så behöver hon fly och då minns hon att Du var den som sträckte ut handen – Du ville hjälpa till.

Jag flydde en sommarnatt för 20 år sedan. Då hade jag levt i en våldsam relation i fem år. Jag fattade beslutet efter de senaste veckornas hotfullt accelererande händelser.
– Paniken i att återigen sitta i en bil där han gasar och hotar att ta livet av oss rakt in i en bergvägg.
– Desperationen där hemma då han tänder eld på tidningssidor som han slänger runt om oss i huset samtidigt som han säger att han ska bränna oss inne och avsluta allt.
–  Skräcken i då han drar mig i håret genom rummen och säger att han ska skjuta mig.
– Vanmakten då jag om nätterna står i köket med handen runt den vassa kökskniven och funderar över om det är Jag själv som ska avsluta allt för att inte behöva leva med skräcken längre.

Det sägs att det farligaste ögonblicket är då Hon lämnar. Kanske var det därför det dröjde tills det nästan var för sent för mig.

Jag skrev ett avskedsbrev och lämnade då han var på jobbet. Åkte genom Sverige och flyttade in på ett hem för misshandlade mammor och deras barn.
Där bodde en trebarnsmamma vars förövare för tillfället var inlåst på PIVA – efter att han hade försökt skära halsen av henne.
Där var också en ung tjej som var jagad av en hel släkt – hon hade varit deras slav och till slut hade hon lyckats fly med sin lilla bebis. Hon var nog inte mer än 18 år, hon var väldigt tyst och rädd.

En dag kom polisen och sa att jag måste flytta från det skyddande boendet. Jag var ett hot mot de andra kvinnorna eftersom en man hade ringt och frågat efter mig. De kunde inte skydda mig längre.

Så här ser det ut för mängder av kvinnor i Sverige just nu. Gömda. Under hot. Hemlösa med stora skulder som männen dragit på dem. Med trasiga kroppar och krossade drömmar. De känner sig smutsiga och inget värda. De är rädda.
De är ensamma.

I Sverige 2018 – En stor andel av det dödliga våldet sker i närstående relationer. Sedan en tid tillbaka har snittet på antalet dödade kvinnor i närstående relation legat på 14 per år, nu har det ökat till 22.
67 procent av det dödliga våldet mot kvinnor sker i parrelationer; 22 dödade kvinnor under 2018.

Checklista om du vill hjälpa en kvinna att fly:
– Hjälp till att byta telefonnummer – ta bort appar där han kan komma i kontakt med henne
– Finn ett boende där hon kan gömma sig.
– Se till att det finns en vän eller annan anhörig som stöttar upp och är hos henne de första dygnen.
– Rekommendera att skriva ett tydligt avskedsbrev till förövaren så att det inte finns några frågetecken kring varför hon lämnar – viktigt med detta mentala avslut för henne också.
– Prata inte illa om förövaren – var snarare ett stöd och lyssna,  var tydlig med att det inte finns någon framtid i en relation där man är utsatt för våld.

Att tänka på för dig som lämnar en våldsam relation:
– Packa en väska redan nu som du kan ha gömd någonstans om läget blir kritiskt då kan du snabbt komma iväg men ändå få med dig lite tillhörigheter.
– Ha ordning på pass och legitimation.
– Ordna med ny telefon och bank-id så du snabbt kan göra dig av med din gamla alternativt stänga av alla platstjänster och byta Apple-ID.
– Kontakta socialtjänsten, de kan hjälpa till med skyddat boende och sekretessmarkering om det krävs samt vara ett stöd i uppbrottsprocessen. Det går att kontakta soc innan man har bestämt sig, få hjälp att göra upp en plan om situationen inte är akut för dagen. Här finns även hjälp att få om det finns gemensamma barn.
– Fundera över att ta kontakt med läkare för sjukskrivning för att inte bli hittad på jobbet.

Tack så mycket för bra info och kloka kommentarer i detta inlägg.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Under hösten har jag blivit volontär i den lokala kvinnojouren och vi har också stöttat upp kvinnan som behövde skydd via min vän.
Vad du kan göra – Knacka på eller ring polisen om du hör bråk i lägenhet, i hotellrum osv.
Prata med era ungdomar om våld i unga relationer. Vad är ok i en relation?
Bli volontär. Dela kunskap.
Tillsammans minskar vi våldet.

Följ @huskurage @unizonjourer @ninarungs @ungarelationer.se