Intervju med min man – Nu har det snart gått 15 år sedan David lämnade oss.  

Nu kommer ett inlägg jag har velat skriva i flera år. Det är ett viktigt sådant. 

Jag vet att varje familj går igenom sitt öde och ingen slipper undan smärta och sorg – man gör det i olika former. Hos någon stiger cancer in i rummet och drar undan mattan för alla och hos en annan faller en anhörig ner i en stroke och de runt om förlorar en kär familjemedlem. 
En sjukdom vi inte pratar så mycket om, eller i alla fall inte i öppna rum, kanske bakom ryggen viskandes – det är vår folksjukdom alkoholism. Eller drogmissbruk. Beroendesjukdomar som sliter familjer itu och får alla runt om att sjunka in i ett medberoende som äter upp inifrån. 

I vår familj flyter denna sjukdom genom generationer och jag undrar vad det är den vill säga mig. 
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. (sinnesrobönen)

Jag skriver detta inlägg för att jag vill öka medvetandet kring beroendesjukdomar i samhället – min önskan är att det forskas mer inom området och att vården får mer resurser till att hjälpa sjuka och dess anhöriga.
Jag skulle vilja att skammen och tabubeläggningen kring beroendesjukdomar drar dit pepparn växer och att människor vågar prata mer öppet – så att vi alla förstår hur många människor runt  sjukdomem som påverkas, hur den påverkar samhället och att förståelsen i längden leder till mer hjälp.
Kommunikation och kunskap är lika med bättre förutsättningar för alla.

Det känns som jag har vigt större delen av mitt liv till att försöka att rädda människor från detta helvete – jag har jagat, bönat och bett fulgråtandes, har försökt vara listig, försökt tala samma språk, gömt undan, låst in, letat överallt, bett om hjälp, kört runt runt runt, fått panik och allt det där andra som hör medberoende till. Lägg till djup ångest, självhat och sömnlöshet.
Känslan av att inte kunna rädda den man älskar mest, om den inte vill bli räddad själv, är förlamande. Till slut måste du rädda dig själv. 

Jag blir så ledsen när jag skriver om det här –  sjukdomen är otroligt stigmatiserad i samhället – så jag väljer mina ord med stor omsorg här. 
Jag önskar så att jag skulle kunna skriva mer om mina erfarenheter i ämnet men det är svårt när det gäller anhöriga.
En dag i framtiden kanske.

Min man Jonas och jag har förts samman i livet, vi delar smärtan  – vi sitter ihop i den och vi bär varandra. Upp och ner. Men vi går framåt. Jag har fått lov att berätta om David. Jonas lillebror. Jag vill att hans minne ska vara ljust och leva vidare genom oss som blev kvar efter den där dagen i april. 

Och jag vill också att vi lyfter blicken och ser familjerna bakom dessa öden. Det drabbar vem som helst och det är inte en viss sorts familj eller ett visst föräldraskap som leder till missbruk. 

Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln. Oftast är det umgänge i tonårstiden och olyckliga omständigheter som gör att sjukdomen eskalerar och blir ohanterbar – man tappar kontrollen och det går snett.

Här kommer en intervju med min man som förlorade sin 24-åriga  lillebror efter flera års sjukdom.

Jonas, jag minns David som en av de vackraste unga männen jag sett i Varberg. Vi hade redan börjat hänga då jag blev presenterad för honom och den första tanken som flög igenom mig första gången var “kors – jag valde fel bror” hahaha, han såg ut som Leonardo Di Caprio. Så snygg! Jag upplevde David som glad, generös, otroligt charmig, mjuk och rolig.
Ni växte upp tillsammans, var nästan i samma ålder och jag skulle vilja beskriva er familj som den urtypiska Svenssonfamiljen –  trygg uppväxt i ett litet villaområde i en småstad.

Hur minns du er barndom?

Jag har i stort sett endast positiva minnen av vår uppväxt. En stabil familj utan konflikter med villa, Volvo och fredagsmys, med två kärleksfulla och närvarande föräldrar. Det skiljde två år mellan mig och min bror och vi delade många av vännerna i området. Som storebror såg jag till att försöka dra de fördelar jag kunde av att vara äldst, men våra föräldrar var noga med rättvisan oss emellan. Om jag skulle välja ett ord som sammanfattar vår uppväxt så hade det varit “trygg”. Om David hade fått frågan så tror jag att han hade svarat detsamma – men att sökandet och rastlösheten kom inifrån honom själv.

-Vad uppskattade du mest med din bror och hur var han?

Han var en positiv och oerhört charmig person, en sån som man instinktivt gillar. Alltid glimten i ögat, arbetsam och ett sinne för affärer. Han började arbeta när han var 7 år gammal. Han var egentligen för ung för att sälja GT men han fick mamma till att gå några steg bakom honom på rundan. Sedan den dagen arbetade han regelbundet hela sitt liv, förutom under sina värsta sjukdomsperioder.

Han var också den minst konflikträdda av oss båda och vågade stå upp för mig när det ibland stormade i tonåren.

-Ni delade umgänge under uppväxten men när David började i högstadiet drogs han till ett annat sorts umgänge, stämmer det? Vad hände? 

Som person var David en sökare. Han var fysiskt mogen för sin ålder och skaffade tidigt en äldre flickvän som rörde sig i kretsar där alla i någon mån hade föräldrar som antingen var  frånvarande eller hade sina egna utmaningar. Där det helt saknades vuxna förebilder och vakande ögon. Senare skulle han berätta att han var 13 år när han började röka cannabis regelbundet.

-Ett missbruk smyger sig på – det är inte något som utvecklas över en natt – När förstod du att David hade problem? 

I våra tonår förekom det precis som idag droger i många olika sammanhang och umgängeskretsar. Det spelar ingen roll om du är fotbollskille, spelar dataspel eller åker skateboard. Eller om du bor i villaområde, om dina föräldrar är skilda eller inte. Droger fanns i någon form i de flesta sammanhang, precis som idag. Och precis som att alla som dricker alkohol inte är alkoholister så är inte alla som brukar droger narkomaner.

Jag visste att David tog droger ibland, men det var det fler av våra vänner som gjorde. Ansvarstagande personer som idag har familjer, bra jobb och fina liv. Men med David visste jag inte då vad han tog, hur mycket eller hur ofta. Jag var naiv och såg inte fullt ut allvaret i situationen.

-Er familj hade noll erfarenhet kring droger och jag kan inte tänka mig att skolan var så informerande i ämnet heller på 90-talet – jag tänker och hoppas  att det har blivit bättre nu 2020.
Hur ska man kunna misstänka att barnen tar droger om man inte vet vad det är? Tonåringar sover ju mycket och är oberäkneliga utan att stoppa i sig substanser. 
Hur tänker du kring detta? När förstod era föräldrar att David tog droger och fanns det något stöd från samhället kring dem? 

Våra föräldrar var naturligtvis okunniga inom ämnet, detta var ju något helt främmande som de flesta i deras generation aldrig stött på. Att en tonåring mitt i puberteten var trött och hade nära till konflikt var väl en naturlig del i att växa upp och bli sin egen person, eller? Och den information som ungdomar och föräldrar fick kring narkotika och missbruk, främst från skolan var precis som jag upplever att den är idag – bedrövligt dålig och framförd med en illusion om att skrämselpropaganda får ungdomar att avstå. Idag kan vi utgå från att de flesta ungdomar kommer att testa droger någon gång under sin uppväxt, och då måste informationen vara faktabaserad och korrekt.
Ungdomar låter sig inte luras.

Jag skulle vilja råda alla föräldrar att prata om droger med sina tonåringar, låt det inte bli ett tabu. Hjälp dem att vara förberedda när de hamnar i situationen där de blir erbjudna, och boosta dem med kunskap, självkänsla och argument för att klara av att stå emot. För de allra flesta kommer att hamna där – och sannolikt tidigare än vi vågar tro – i situationen där de kommer behöva allt detta för att kunna avstå.

Tyvärr bidrog den låga kunskapsnivån i vår omgivning till att våra föräldrar aldrig kunde tala med någon om sin situation. Responsen från personer i deras närhet var mest att ”ni får ju säga till honom på skarpen” – som att det var brist på disciplin och uppfostran som låg bakom deras sons problematik. Det gör mig fortfarande ledsen att tänka på hur ensamma de måste ha känt sig i detta.

-Du var hans kontaktperson – vad innebar det? Vad fick David för hjälp och hur bemöttes han av vården? Jag antar att det var svårare att ha koll och hjälpa honom då han blev myndig.  När man är myndig så kontaktar inte sjukvård, polis och socialtjänsten familjen längre om man åker in för vård?

Jag reste utomlands och arbetade säsong, och flyttade sedan till Stockholm. Detta var under perioden som allt kom upp till ytan och det blev tydligt hur allvarlig situationen var. David togs in på LVM, och var in och ut på behandlingshem och tolvstegsprogram. Jag hade kontakt med socialtjänsten och reste hem med jämna mellanrum och vi hade många bra stunder tillsammans.

Jag var under en period länken mellan honom och våra föräldrar. Efter för många lögner, sömnlösa nätter och svikna löften var relationen dem emellan alltför komplicerad för att inrymmas under samma tak och han hade flyttat in hos en kompis.

Överlag var kontakten med vården och socialtjänsten som jag minns det god, människorna där ville väl. Problemet ligger istället i samhällets syn på att missbrukare i första hand inte är patienter med vårdbehov – utan kriminella personer som själva satt sig i situationen och har sig själva att skylla. Ett moment 22 utan dess like, där en missbrukare ska vara ren innan de får medicin, och där varje återfall är ett misslyckande där du riskerar kastas ut ur systemet igen.

Jag har till exempel aldrig hört talas om en cancerpatient som fråntas sin rätt till vård för att han eller hon inte för egen maskin klarat av att ta sig till ett läkarbesök, eller för att denne inte tagit emot den vård som erbjudits med tillräckligt stor tacksamhet.

Det finns så mycket okunskap inom ämnet missbruk som behöver lyftas fram. 

 

-Kan du berätta om din rädsla – går den att sätta ord på? 

Hur konstigt det än låter så blir även det hemska och mest skrämmande också vardag till slut. Man blir avtrubbad och vänjer sig vid denna märkliga vardag, där du alltid är på helspänn och där katastrofen alltid lurar runt hörnet. Antar att det är detsamma för människor som lever i krig. När de ringer från intensivvården efter ännu en överdos, och det första man känner inte är rädsla och oro, utan istället irritation. Låter helt sjukt när jag säger det. Men någonstans mitt i allt kaos blev, i alla fall jag, istället praktisk och lösningsorienterad. Sedan fanns naturligtvis rädslan och sorgen ständigt närvarande också. Men det är först när man satt sig ner och hinner reflektera som man inser hur nära den definitiva förlusten vi balanserar.

-Vi satt häromdagen och talade om då David lämnade oss och jag pratade om vad som hände kvällen innan. Det var en födelsedag, vi skulle äta köttfärslimpa och David skulle laga den. Samma dag eller dagarna tidigare hade han besökt ett behandlingshem och han skulle skrivas in veckan efter – den 11 april. Alla var optimistiska. 
Men han åkte iväg och lämnade matlagningen i all hast. Du sa att du minns inget från den kvällen- att det är helt svart.
Det är inte ovanligt att beroendesjuka tar ett sista återfall när de bestämt sig för att bli helt rena. Var det detta som skedde tror du?
David kom hem och var inte sig själv – vi blev besvikna och arga. Jag var höggravid och skulle föda barn om bara några veckor och i bilen hem var vi förtvivlade. Minns du vad som hände därefter? 

Jag minns att jag var arg och besviken. Och att de sista orden jag sa till David varken var vänliga eller kärleksfulla. 

Tidigt morgonen därefter ringde mamma och bad mig komma. David andades svagt och ambulansen var på väg. Jag minns att jag kände mig lättad över att jag inte mötte ambulansen på vägen dit – om de inte tagit med honom till sjukhuset kunde det ju inte vara så farligt. De två sjukvårdarna gjorde hjärt-lungräddning när jag kom fram. David låg på golvet i sovrummet i källaren som var hans när han var hemma hos våra föräldrar. Min andra lillebror stod och såg på.  Det var han som hade gjort HLR i väntan på ambulansen. Han var 14 år.

Jag minns att jag såg hur kurvorna på deras instrument rörde sig upp och ner. Skönt – hjärtat slår som det ska. Efter en stund såg jag att det var ambulanssjukvårdarnas kompressioner som gjorde så att kurvorna rörde sig – inga hjärtslag.

-Nu har det snart gått 15 år sedan David lämnade oss.  

Den 5 april – det rök från bondens åkrar och solen värmde kinderna denna tidiga vårdag. 
Men vi steg in i mörkret. In i djup sorg. Det var det mest smärtsamma jag någonsin upplevt att se dig förlora din bror på detta sätt. Tiden läker såren, det vet vi och jag tänker att du och din andra lillebror har utvecklats på ett speciellt sätt efter er förlust. Ert driv i livet är imponerande – det känns som om ni vill leva lite mer än alla andra. Det är inspirerande. 
Jag vet att David går här genom rummen – klappar våra barn på pannan medan de sover, ser till att vi inte missar salta pastan och står först i ledet att high fiva dig i livet. 
Hur känner du att du formats? Att leva med ett medberoende och att ha förlorat en älskad familjemedlem skapar en speciell sorts individ tänker jag?

Svårt att säga vad som är arv, miljö och omständigheter. Jag upplever kanske inte att jag tar några särskilt annorlunda medvetna beslut på grund av mina erfarenheter. Förutom när det gäller våra barn.
Där använder jag alla mina dyrköpta kunskaper så mycket jag kan för att undvika att historien upprepar sig. Fast det finns såklart inga garantier.
Jag vet att jag bara kan hjälpa dem med kunskaper och självkänsla för att hjälpa dem att ta rätt beslut i de situationer jag vet att de kommer möta i livet.
Vi kan aldrig skydda våra barn, bara ge dem verktygen att skydda sig själva.

Jag tror definitivt att vår familjs historia format mitt sätt att ta mig an livet. Jag är ganska positiv, nyfiken och bekymmerslös. Och modig när det behövs.
Jag tror att detta är egenskaper som förstärkts av allt som hänt. 

När det kommer till livets svårigheter vet jag att mina erfarenheter gett mig andra referensramar än många andra har. Och jag tror att jag tack vare dessa har lättare för att inte oroa mig över saker. Att jag kan vara lite mer bekymmerslös och ha ett lite annorlunda perspektiv på vad som är svårt i livet. Och för det är jag tacksam. 

 

Tack Jonas för att du delar dina erfarenheter kring detta – jag tror det kan hjälpa många, öka förståelsen för sjukdomen och  få fler att våga prata om sina upplevelser. Man är inte ensam i detta även om det ofta känns så.

I Sverige uppskattas det finnas ungefär 26 000 narkomaner och ungefär 300 000 alkoholister, men mörkertalet är stort.

(källa)

Vad är beroendesjukdom?
Beroende av alkohol och narkotika är en folksjukdom. Att ha en beroendesjukdom betyder att det är mycket svårt att sluta eller minska på missbruket. Kroppen har vant sig vid att vara påverkad och kan behöva större och större doser för att uppnå önskad effekt. När substansen inte intas leder det till abstinensbesvär.

Beroendesjukdom beror på en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. Belöningssystemet är till för att motivera oss till saker som är viktiga för vår överlevnad, genom att frisätta dopamin när vi till exempel äter god mat, tränar eller har sex. När vi dricker alkohol eller använder narkotika lurar vi hjärnan att frisätta dopamin på konstgjord väg.
Istället för en känsla av naturligt välmående kan det ge en berusande känsla, som många vill uppleva om och om igen. Olika människor har olika hög genetisk risk att utveckla ett beroende med oss från födseln.

Hur påverkas livet av beroendesjukdom?
Ett beroende kan ta över hela livet. Plötsligt finns det inget viktigare än att stilla suget efter mer. Det är vanligt att tänka mycket på till exempel alkoholen eller narkotikan och att börja smyga med sitt missbruk. Det kan inkräkta på arbete, familj, hälsa – saker som tidigare kändes lustfyllda och viktiga. Ett beroende kan skada den drabbades fysiska och psykiska mående, och även omgivningens.

Var finns hjälpen?
Du kan alltid vända dig till en vårdcentral. Där hjälper de dig och skickar en remiss till den vårdenhet som passar bäst för just dig. Det finns även annan hjälp att få.

Om du är alkoholmissbrukare eller anhörig kan du vända dig till Anonyma alkoholister i Sverige (AA), eller ring till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48.
För narkotikamissbrukare och dess anhöriga kan man kontakta Anonyma Narkomaner.
För spelmissbrukare och dess anhöriga finns Spelberoendes Riksförbund.

-Jag är så himla lycklig, sa han

Jag minns denna morgon så väl. Det var i maj 2017 och min man och jag satt på en hotellbalkong i Positano.
Utsikten var magnifik, sällskapet det absolut bästa, boken i min hand var en bladvändare, jordgubbarna kunde inte smaka sötare och jag hade en hel kanna kaffe framför mig så jag lätt kunde fylla påtår i koppen då jag druckit upp. Livet kändes komplett.
Missförstå mig inte – den här känslan kan givetvis infinna sig när jag sitter på en varm klippkant i min hemstad efter ett dopp i havet också. Känslan av att “Inget kan slå det här! Harmoni och lycka!”
Den känslan kan jag locka fram även i vardagen och behöver inte ta mig till Positano för – men i alla fall…

Här satt vi – nöjda, utvilade, kärare än någonsin och så hade vi en hel dag i Positano framför oss. Vad skulle vi göra? Ta en båt längs Amalfikusten och gå iland i en annan hamn för lunch? Gå upp och ner i gränderna och stanna för att äta citronglass i rån? Lägga oss på stranden och läsa?

-Jag är så himla lycklig, utbrast Jonas och log sitt allra mest bländande leende.

Det var en fin morgon, det var det. Båtarna guppade där ute i turkosblå hav nedanför bergsluttningen och alla dess kulörta vackra små byggnader var som små karameller för ögat.
Jonas tog upp sin telefon och började scrolla på Facebook eller Instagram.
Efter en stund så suckade han besvärat och muttrade något om att den där fantastiska känslan han haft hade försvunnit då han kikade på vänner som var på skidresa i Alperna.

-Märkligt, jag sitter ju här och har det jättebra men nu känns det inte så längre, sa han sedan.

Det säger lite om hur hjärnan fungerar. Hur bra du än har det så finns det alltid någon som har det lite bättre. Kan lite mer. Verkar vara lyckligare. Är bättre förälder. Bor i ett finare hus. Tränar mer. Äter bättre. Hinner/orkar baka. Jobbar hårdare. Är mer kreativ. Får fler likes. Har vackrare klänningar. Lägger kristyren så mycket vackrare på pepparkakorna. Har dubbelt så mycket energi. Har mer vänner.

Så är det. Jag känner det ibland. Vill gärna säga att det inte är så, men fasen, den här känslan har nog alla till och från – och sociala medier förstärker det såklart.

Jag bor så himla fint men vill ändå flytta in i Sofia Woods nya våning. Jag vill ha en valp som Elsa Billgren. Jag vill ha Ditte Svanfeldts statistik på mina storys. Jag vill ta bilder som Emily Slotte. Jag vill ha lika långt hår som Angelica Svanström. Jag är inte avundsjuk men jag känner att mitt egna är liksom inte bra nog ibland.

Men jag är bra. Jag ska inte tro på allt jag tänker som Björn Nathiko så klokt säger.

Kan vi inte bara tänka på detta när vi scrollar runt bland varandra för lite härlig inspiration. Att inte jämföra och hålla på. Lägga bort telefonen när det blir så.
Påminna oss om att inte låta den där jobbiga känslan av att andra har det lite bättre än Du själv – även fast man gör sitt absolut bästa med att skapa ett fantastiskt liv efter de förutsättningar man har.

Livet har verkligen varit upp och ner för mig. Jag måste påminna mig om vart jag kommer från då och då för att komma ner på jorden och känna tacksamhet i bröstet.  Jag har haft perioder då jag inte haft råd med mat, knappt haft tak över huvudet och elen blivit avstängd på grund av för många obetalda räkningar. Jag har också levt gömd på skyddad adress i rädsla för att bli funnen och ihjälslagen. Jag vet att frihet, hälsa, någonstans att sova, mat i magen och kärlek är det enda jag behöver för att kunna känna mig hel och lycklig.

Allt det där andra kommer och går i livet. Någon har mer och någon annan mindre. Alla gör sitt bästa.

Jag vet att om jag öppnar kylskåpsdörren nu så finns det mat till mig och mina barn. Jag vet att jag ska gå och lägga mig med lillebror bland nytvättade lakan och känna mig trygg denna kväll.

Samma afton sitter någon och äter pasta med ett glas mustigt rött vid sin sida och tittar ut över detta. Hoppas hon eller han känner tacksamhet och lycka i bröstet.
Varm kram till oss alla oavsett vilken livssituation vi är i.

Det handlar om julgranen, barn och mitt jobb

Helgen passerade och jag lyckades äntligen få ner alla tulpanlökar i jorden.

Finns det något skönare än en dags arbete i trädgården med bastu, kallt dopp, familjemiddag och film i sängen därefter. Recept på söndag som passar mig.

Vi fick upp granen där på lördagskvällen också och alla var engagerade. Jag blir så lycklig när barnen vill vara med  – när de sitter kvar vid matbordet i långa samtal, när de hoppar med in i bastun, då de följer med på utflykten till skogen…

Nu fattar jag precis vad alla äldre föräldrar pratar om när de säger att man ska njuta av småbarnsåren då barnen vill vara med en hela tiden.
Nu får jag be snällt, muta och hålla tummarna för att de ska vilja hänga med mig typ. Vi har börjat spela basket ihop på skolgården här bredvid och ganska ofta kan man locka med filmmys, fotkli och popcorn.

Tur jag har Boris – han vill alltid vara med mig.

Idag ska jag vara på jobbet och packa massa ordrar och gå igenom schema för juldagarna. Jag har precis publicerat ett av årets sista jobb i mina digitala kanaler och kan nu fokusera helt på KLco och planering inför kommande år. Känns skönt.
Såg ni förresten gårdagens inlägg om Ellos Awards?
Jag tycker detta är ett grymt initativ och så rätt ute. Uppmärksamma kreatörer som använder sin digitala plattform till att förändra världen till det bättre för andra kvinnor.

Nu har jag jobbat med detta i tolv år och jag har lärt mig så mycket. Det är en ny bransch där både kreatörer, kunder och följare lär sig hela tiden och är med och bygger digitala plattformar med inspirerande innehåll. Jag försöker bygga mina kanaler så hållbart som möjligt men visst har jag gjort många fel längs vägen, självklart. oj, vad tokigt det blivit ibland. Magont och ångest.

Ett av mina mål de senaste åren har varit att jobba ännu mer hållbart med samarbeten – ha återkommande och mer långsiktiga samarbeten som ska vara bjussiga och skänka er som följer ett mervärde. Jag lägger ner otroligt mycket jobb på dessa och de är viktiga för mig.
Jag är till exempel väldigt stolt över att ha jobbat med Boråstapeter och så många år. Ellos har jag gjort flera inspirerande och kul saker med det senaste året – minns ni linnekollektionen vi gjorde i januari?
Classicum och Blomsterlandet är också kunder som ligger mig nära hjärtat och som känns helt rätt i mina kanaler.

Jag har lärt känna många människor längs vägen – en del har jag knutit hållbara vänskapband med och jag är så tacksam för dessa. Jag har också kommit underfund med vilka sammanhang jag inte vill vara i.

Ett som är säkert är att jag vill sprida ljus – jag vill bredda kunskap inom områden mitt hjärta bankar för. Som kampen mot Mäns våld mot kvinnor, psykisk ohälsa och att bredda kunskapen kring NPF.
Jag vill också motivera fler kvinnor att satsa på eget företagande – att vara generös med information om hur min egna resa som digital entrepenör har sett ut och hur mina verksamheter är uppbyggda. Hur jag kombinerar dem hållbart och vart jag finner drivkraft.

Har ni några frågor kring detta?  Det kan vara bra för mig att ta med mig i så fall.
Som en del i planeringen inför nästa år så kommer jag börja med kategorier som bygger på ovan ämnen – dessa nedslag kommer vara regelbundna och återkommande i bloggen och jag ser verkligen fram emot att skapa fler bra och välformulerade texter här inne.

Hur känner ni för det?

 

Komplicerad 40-åring, förklimakterie och päron.

Jag går upp sådär tidigt igen – det är hopplöst. Jag slår upp ögonen 04.35 och sedan ligger jag och försöker somna om. Men istället kommer bara funderingar som ger mig ångest och då försöker jag meditera men då blir jag plötsligen prick vaken och då känns det mysigare att gå upp och kika på en serie under en filt och dricka dagens första kaffe med massa tända ljus framför sig.

Jag har inte bloggat på några dagar  – av den enkla anledningen att jag inte gillar mina bilder. Det gör jag dock aldrig då jag har pms, allt är fult och jag är dålig. punkt.

Päronbilderna här har jag redigerat om nio gånger men jag tror egentligen ingen av er bryr er om de har en varm eller kall ton och hur mycket skuggor jag penslar fram.
Låt mig berätta – de blir fula vilket som så nu får ni det här i alla fall för jag hatar när det går flera dagar utan att jag bloggar. Det om något får mig att känna mig dålig. Så nu är jag här med hela mig, med svarta tankar & tjurig som en fjortis.
Hur har ni det?

Jag vet inte vilken ålder ni är i men jag är 41 år och min man hävdar att jag blir bara mer och mer komplicerad. Och jag funderar på om det kanske är så att jag varit så upptagen med att ta hand om alla andra sedan jag sexton år så det aldrig har funnits utrymme att få ta hand om mig själv och känna efter vad jag vill. Och nu gör jag ju det. Det plus att jag kanske går igenom något förklimakterie och det skojar man ju inte bort så lätt har jag förstått. Det där kan bli riktigt mörkt har jag hört. Som att gå igenom tonåren rent känslomässigt igen.

Fast det är mycket möjligt det blir komplicerat för andra när mammor känner efter och kommer ikapp med sig själva. Men i längden tror jag att det gynnar alla.

Denna vecka deltar jag i tre intervjuer i magasin som kommer ut nästa år. Tre olika ämnen – Kalla bad, mina tankar kring Imposter Syndrom och mitt liv med hund. Det märks nog inte så mycket i mina digitala kanaler men en stor del av mitt arbete är att jobba med 2021 – knyta kontakter med kunder och föra dialoger kring arbeten och också arbetet med att vara mitt i produktionen av sortiment för kommande år. Samtidigt som vi är mitt i julklapssförsäljningen.

Idag ska jag fota alla Mårbacka smycken och ta hand om min fakturering. Och så ska jag tänka på glada saker.
Som att vårt nya matbord kommer nästa vecka – min man hävdar att det är för stort men jag håller tummarna för att det blir bra. En annan glad sak är att det blir skaldjur till fredagen och då ska också hela familjen ta tag i julpyntet. Mulan har premiär denna helg så den ska vi se ihop. Vi ska dessutom basta, bada kallt och spela basket på skolgården under helgen. Allt blir bra.

Vill ni har receptet  på päronen?

Jag kokade häften av mina skalade päron i en flaska glögg (750cl) med kanelstång och mortlad kardemumma.
Den andra häften kokade jag i 7dl vatten, 2dl socker, 2 apelsiner (saft med cest) & en påse saffran.
15 min lät jag dem puttra i varsin gryta och sedan lät jag dem dra i i vätskan ett dygn i kylskåp. Serverade med vispad sojagrädde. Jättegott!

 

 

25 november – just denna dag…

Jag vaknar tidigt igen – denna morgon visar klockan 05,12 när jag känner att det är omöjligt att somna om och går upp. Tittar på Kärlek och Anarki, dricker kaffe i skenet av tre tända ljus på soffbordet framför. Lägger mig ner under filten. När klockan närmar sig 06.15 tänker jag att jag ska blogga.

Idag är det den 25 november. Internationella dagen för mot mäns våld mot kvinnor.

Det handlar om våld och kontroll.

Jag vill att vi sätter strålkastarljuset på våld i unga relationer –  hur farlig tillvaron kan vara för den tjej som kanske är i sin första kärleksrelation.
Bakom en ung förälskelse kan det finnas svartsjuka, kontroll och dödshot. Och det är viktigt att vi som vuxna ser varningssignaler och vågar lägga oss i.

En man blir inte plötsligt kvinnomisshandlare då han är 40 år…
Det är från början en pojke som gått in sina livs första relationer med ett stort maktmissbruk. Sedan har han fortsatt på den vägen i livet.

Idag läste jag att enligt Brottsförebyggande rådet är unga tjejer mellan 16 och 24 år de som är allra mest utsatta för våld i sina relationer.
Men vi talar alldeles för lite om detta och många kanske inte ens har hört talas om det.
Forskningen visar också att de här tjejerna oftast inte polisanmäler det våld de utsätts för.

Jag återkommer till det här ämnet lite då och då här. Det är viktigt för mig att vi breddar kunskapen kring detta samhällsproblem och inser vad detta får för konsekvenser.

Våld är inte oundvikligt, det går att förebygga, och ansvaret för det arbetet måste ligga på hela samhället. Vi behöver förändra normer och beteenden. Det kräver bra ledarskap, mod, innovation och uthållighet – därför är det viktigt att jag gör vad jag kan och lyfter detta gång på gång i mina kanaler.

Jag var sexton år då jag blev kär i den kille som blev min första riktiga pojkvän. Det var sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet. Här blev det så fel.

Jag tänker att om jag hade haft mer kunskap och självkänsla som ung tonåring och om mina föräldrar och vänner hade haft mer information om våld i unga relationer. Eller om min pojkvän hade haft ett umgänge som sagt – stop, sluta! Det här är inte ok!
Tänk om han hade haft lektioner i skolan om detta – föreläsningar i empati, respekt och kärlek. Tänk om han hade fått mer kärlek av vuxenvärlden, vågat vara svag och blivit sedd för den pojke han var på ett mjukt sätt tidigare, då kanske inte våldet hade kommit in i hans liv.

Det syns inte på bilden ovan men – där har jag precis fyllt 20 år och håller i min 2 månaders baby i famnen –  jag har ett stort blåmärke på vänster överarm. Jag har slängt alla bilder som visar det.
Jag minns då jag ser detta foto från sommaren 1999.
Och minnet är så tydligt för jag ångrade att jag inte tog på mig något mer täckande den dagen då jag mötte min syster i parken. Vi åt glass i skuggan. Jag var stolt över att vara mamma – jag kände mig meningsfull för första gången på flera år.
Men det var så otroligt varmt så jag hade linne på mig. Det var svårt att förklara bort blåmärket. Det var dumt. Jag kände mig dum. Jag hade ofta strypmärken & blåmärken och det gjorde att jag drog mig undan och ville inte träffa folk.
Dessutom blev det alltid långa jobbiga förhör när jag kom hem efter jag träffat andra människor.
Det var sällan värt det.

Så många tillfällen. Här är två.
En gång vid middagsbordet hos mina föräldrar – de frågade vad jag hade på min hals. Det var strypmärken.
-Katten har rivit mig, sa jag.
De accepterade svaret.
En gång satt jag på bussen med min vän, jag hade ett stort märke och en bula i pannan.
– Jag kommer ringa polisen, sa hon.
– Nej, jag förlåter dig aldrig om du gör det, sa jag.
Sedan träffades vi knappt mer. Jag drog mig undan.

Jag gick inte till skolan. Det var inte värt det. Där fanns det alltid andra killar som jag kanske behövde prata med och det var helt enkelt inte värt det. Jag tynade liksom bort. Rättade mig. Klädde mig som jag skulle. Pratade när jag skulle. Jag gick på minor mest hela tiden.

Vet du.
Det finns så många flickor och kvinnor som lever precis så just nu. Därför är det viktigt att vi pratar om det i alla rum.

Vad kan du göra? 
-Finns det någon i din omgivning som befinner sig i en otrygg relation? Visa att du vill stötta och hjälpa henne att få det bättre. Erbjud en väg ut ur relationen och hjälp till  med det praktiska.
-Bidra med en peng eller stötta som volontär i de organisationer som arbetar med att skydda kvinnor och föebygga våld.
Unizon, Kvinna till Kvinna, Huskurage och Unga Relationer  är några av dem som gör ett jätteviktigt jobb.
– Prata om machokultur, sexuellt våld och om att svartsjuka inte är romantiskt. Prata med din son, kollega eller klasskompis om samtycke, hur normer påverkar pojkar och män, säg stopp till sexistiska kommentarer i fikarummet och i omklädningsrummet och våga prata kritiskt om porr och dålig kvinnosyn. Och viktigast av allt; börja med dig själv.