Hur blev det så här – “dom mot mig – känslan”?  

Systrar. Ni anar inte hur varm i magen jag blir av alla kommentarer i mitt förra inlägg. Nu känns denna plats alldeles mysig och skön igen när jag vet att ni kloka, fina, sköra, starka qvinns kikar in och är med mig i min vardag.

Känner på något sätt att det varit så kallt och jobbigt klimat i sociala medier de sista månaderna och klyftor har skapats.
Jag är ju med er – inte emot er. Är i ett läge där jag nästan vill sudda ut ordet “influencer” från mitt cv och säga att jag bara är en vanlig bloggare som gillar att ha kompisar på nätet. Hur blev det så här – “dom mot mig – känslan”?
Varför tror jag att folk vill “sätta dit” mig. Och att det i så fall är en del av jobbet som jag måste finna mig i.

Jag vet ju att jag inte är mer än människa och långt ifrån felfri. Precis som alla andra.

Läste det här hos Julia igår och det tåls verkligen att upprepa även här i min feed. Det finns alltid mer bakom rutan. Ingen lever livet utan sliriga vägar, sjukdomar, död och annan sorg. Julia har också en riktigt bra blogg och det här inlägget kändes extra nära hjärtat just nu.

jag smög runt med kameran idag. Magnolian jag lutat mot väggen har slagit ut och gör vår anslagtavla än mer mysig och full av liv.

Här sätter vi all kärt.

Hur fin var inte denna lilla teckning från Igor till mig då jag fyllde år?

Jag köpte en polaroidkamera och valde att lägga bort min egna kamera och mobilen några dagar. Det var längesedan jag kände mig så fri. Ingen vet vad jag gör och jag behöver inte dokumentera något. Härlig känsla för någon som bloggat i elva år…

Jag håller på att ställa om ett rum i huset för ett jobb. Publiceras nästa vecka och jag är verkligen glad över att det blev så bra – hämtade inspirationen rakt av från serien “hemma igen” och håller just nu på att leta efter exakt rätt lampskärm från stadens alla loppisar.
Det roliga är att när vi målade bokhyllan och skuulle ställa in alla böcker igen så gjorde jag vissa fynd ur min egna boksamling. Till bords hos Monet som jag fick i gåva 1995, året då jag fyllde 16år. Hade lite annat i skallen då om man säger så – men klart uppskattad nu, som 40-åring.

Så spännande – Den här ska slukas. Måste bara bli klar med lite olika jobbprojekt först.

Så länge sedan jag blev liggandes men denna veckan slogs jag verkligen ner med värkande kropp och huvud. Har ägnat ett par dagar här – varvat med jobbdator och serier.

Jag har tittat på Mandelmanns och serien Friends from College på Netflix.

Och ätit knäckebröd i sängen. till lunch.
Önskar dig en fin helg. Jag lyssnar på Ben Harper. Gör det du med.

10 snabba om mig

10  snabba om mig.

1.Jag har vunnit distriktmästerskap i dubbelbugg.

2.Jag började röka när jag var tretton och slutade inte förrän jag var alldeles för gammal och hade bestämt mig för att springa Göteborgsvarvet.

3.Jag har alldeles för stort beräftelsebehov – sannolikt en konsekvens av att under flera år fått höra att jag är värdelös, ointelligent och ful.

4.Detta foto är en av mina favoriter. Gillar färgerna och känslan jag har då jag är i trädgården.

5.Under många år trodde jag att jag var ointelligent eftersom jag fått så många slag mot mitt huvud – att jag liksom förlorat så mycket hjärnceller. Stämmer det ens? Idag tycker jag i alla fall att jag är oerhört streetsmart,  får inte längre hjärtklappning och vill kräkas om samtalsämnen jag inte har koll på kommer på tal.

6.Jag önskar jag gav mig tid att måla, dreja och skriva mer.

7.När jag var barn pratade jag med rosorna i trädgården och döpte dem.

8.Första gången jag hade sex var med en elak boråsare i page – jag var en extremt berusad 15 åring på en skolresa i Alperna. Fail! Hade jag träffat honom idag så hade jag velat ge honom en örfil, vilken idiot. Ha! Blir så jävla arg när jag tänker på honom.

9.Jag sätter aldrig på korken eller locket på saker och det stör min man ihjäl sig på. Försöker bättra mig.

10.Jag gråter varje gång jag ska göra kvittoredovisningen eftersom jag alltid prioriterar bort förarbetet. Det slutar med att min man gör allt åt mig och jag gör te och knäckemacka till oss båda. Ändring på det under 2019.

Vill du berätta 3 snabba om dig? Nyfiken.

Bristerna inom psykiatrin och missbrukarvården

Sorry. Är i en svacka.
Såg senaste Kalla Fakta där redaktionen granskar bristerna inom psykiatrin och missbrukarvården och grävde ner mig ett tag, sörjde och grät i några dagar. Det finns så mycket att skriva och prata om kring detta.

Citerar läkaren som blir intervjuad i programmet.
– Problemet är allvarligt för att vi missar att ge rätt hjälp till en grupp människor som är mycket svårt sjuka.
Vad leder det till?
-Sjukdomen leder till elände, social utslagning, det leder till att man hamnar på gatan, det leder till kroppsskador, skallskador, det leder till allsköns sjuklighet och självmord, det leder till död. Olycksfall.
Vad behöver förändras?
– Dels så behöver man ha en attitydsförändring till att det här är inte människor som ska skylla sig själva. Det här är människor som är svårt sjuka.
Hur viktigt och akut är detta?
– Jag skulle vilja säga att det är kroniskt akut, det är inget nytt problem. Denna problematik har jag sett de senaste trettio åren.

 

Att leva med skam. Ingen annan förstår.

 

Vet ni – jag är helt överväldigad av mottagandet till inlägget “Vi måste våga prata om det”.
Alla mail, dm på Instagram, kommentarer på både blogg och Instagram och länkningar gjorde mig otroligt berörd. & samtidigt förtvivlad. Vi är så många som bär på dessa historier – all smärta det medför. Våld & skam.

Döttrar, fruar, systrar. Detta måste få ett slut.
Makar, bröder, fäder. Ni måste sluta slå och förtrycka kvinnor. Det är 2019 – vi behöver tillsammans hjälpas åt att få ett slut på dessa fruktansvärda handlingar.

Att leva med skam gör något med En. Ingen annan förstår. /vän på Instagram

En sommarnatt år 2000 lämnade jag – jag var 21 år. Det tog mig nästan tjugo år att rakryggat kunna berätta min historia utan skam och skuldkänslor.
Den sommaren flyttade jag till andra sidan landet –  in på ett skyddat kvinnohem omgiven av andra livrädda mammor i ung ålder. När en man en dag ringde och frågade om en Kristin var där kom polisen och sa att jag måste flytta – jag var en fara för de andra kvinnorna på hemmet om en man var mig på spåren.
Det tog många år innan jag slutade låsa dörren direkt då jag steg innanför dörren. Väldigt ofta låg jag i sängen om kvällarna och skapade olika sorters flyktplaner i huvudet om han skulle dyka upp.
Vissa dagar hade jag den sjukaste ångesten  –  “nu lever jag på övertid” tänkte jag och var övertygad om att han skulle komma och skjuta mig.

Ingen ska behöva leva så.

Jag hade såklart planerat svara på precis allt. Så viktigt!
Men det tog så mycket energi att skriva om det jag varit med om öppet och efteråt kunde helt enkelt inte hantera mängden kommunikation –  det tog stopp. Jag har inte orden än.
Jag är så ledsen för detta. Jag läser allt. Svarar när jag kan.
Jag är otroligt glad över alla som öppnat upp sig och skrivit till mig. Alla dessa historier har fått ett mjukt, tryggt och varmt rum i mitt hjärta. Vi är så många.
Sluta inte skriva, skicka. Berätta. Håll det inte inom dig.
Det är förlösande att dela med sig och det kan hela hjärtat lite.

För dig som inte har egna erfarenheter av våld mot kvinnor och kanske också burit på en del fördomar – Kan jag få Dig att lyfta blicken och berätta mer om detta ämne så ska jag absolut ta den möjligheten. Sedan 2000 har 279 kvinnor dödats av en man hon haft en nära relation till. Mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället 43 miljarder varje år.

Passar på att dela ett mail jag fick av Zandra Kanakaris för ett par dagar sedan.

“Hej Kristin!

Jag läste precis ditt viktiga inlägg. Jag ville bara skicka ett stort varmt tack för att du använder din plattform för att berätta, det hjälper så oerhört mycket och många. Vi ser det varje dag i vårt arbete; hur stor betydelse andras berättelser har.

Jag tror att det kan vara extra viktigt att få höra om de erfarenheterna som började tidigt, precis som för dig. Inför 1000 Möjligheters satsning ungarelationer.seså har vi haft en massa referensgrupper med framförallt unga men också en del föräldrar och yrkesverksamma och när vi frågat de vem de ser framför sig när vi pratar om saker som mäns våld och kvinnofrid och liknande så tänker nästan alla på en medelålders kvinna med tre barn som flyr till en kvinnojour. Den bilden är ju också sann men jag tror det är livsavgörande att vi breddar den bilden till att innehålla även ungdomar (därav satsningen som startar den 1 februari med målgrupp 15-20år). Jag tror vi behöver ge unga ett språk för detta men också vuxenvärlden mer kunskap om att killars våld mot tjejer i relationer är så oerhört mycket vanligare än vad de flesta tror så att fler får på sig de glasögonen. Vi hoppas att ungarelationer.sekan bli startskottet för att bättre uppmärksamma och förebygga våld i ungas partnerrelationer.

Än en gång, tack för det du gör för frågan <3 det är av så stor betydelse.”

Varma hälsningar

Zandra Kanakaris
Generalsekreterare 1000 Möjligheter
Förbundsordförande Unizon

Vi behöver hjälpas åt – förebygga och minska våldet män utsätter kvinnor och barn för.

Tack & hej – 2018

2018 går mot sitt slut och min familj tillbringar de sista dagarna på året uppe i fjällstugan. Här bygger vi snögrottor, åker längdskidor, dricker varm choklad och badar bastu. Jag tänker avsluta alla böcker jag påbörjat i december, läsa julklappsböcker med barnen och lyssna på mina favoritpoddar i längdskidspåret.
Och så tänker jag vila i lugnet här uppe.

Ovan ser du en liten sammanfattning av mina mest uppskattade foton på Instagram. Mycket jag med Boris vid min sida men också en del dopp i havet. Besöket hos Marie med hennes vita duvor var såklart populärt och många tyckte om då jag ändrade köket. Min man Jonas fick vara med på ett hörn – så fint.
En tillbakablick till timmarna efter vår tredje pojke fötts var också ett uppskattat inlägg.

2018, sista året som 30 -åring för mig och det år bloggen fyllde 10.
Året där jag landade i hur jag skulle jobba smart för att må bra och året då jag förlät för att kunna gå vidare. Detta år har jag saktat ner och varit hemma mer. Ett av barnen har varit väldigt sjuk och det har varit otroligt smärtsamt att stå maktlös vid sidan. 2018 har varit mitt sömnlösa år med tre panikångestattacker och värkande hjärta.
Samma år har jag älskat, lekt och skrattat som aldrig förr. Livet.
Jag har funderat mycket på livshistorier och att bryta nedärvda mönster.
2019 vill jag vara min bästa version och inget annat.

Jag skulle vilja tacka alla fina följare här. Utan er ingen blogg.
Tack för era kloka tankar, hejarop och egna livshistorier.
Jag uppskattar er otroligt mycket och ser fram emot ett nytt spännande år tillsammans.

Gott Nytt År! Låt oss få en mjuk start på 2019.