Lite tankar om kvällen

Du dimmiga mjuka sena kväll. Det är så mycket som rör sig där inom och så lite som syns utanpå. Allt får plats i livet och det är få som kan runda de skarpa svängarna utan att vurpa rejält. Man tror så mycket – om vad och hur andra är. Sluta upp med det där. Vi vet inget.

– Vi vilar i mellanrummen, säger hon och jag i mun på varandra – vi drömmer om rosenskäror och tröstar varandra i ett stilla regn.

Att göra det så vackert jag bara kan i helvetet har alltid legat nära. Överlevnad kallade någon det. Nu bor jag inte i helvetet längre men det stormar som tusan på andra håll. Jag håller i mig och försöker se till så att inte några av mina nära ramlar i utan flytväst med huvudet först. Livet.

Någon sa:
“Ibland vill jag kasta in handduken. Men sedan inser jag att det bara blir mer tvätt”

Puss på dig och fin kväll. Detta var kl 22 i trädgården igår. Magisk kväll.
Njut av det lilla – glöm inte det.

 

3 foton från dagen

Lägger ännu en dag av otillräcklighet på högen av annan mammaångest.

Jajaja, kom inte här och säg att jag att jag gör mitt bästa och duger och allt det där. Det vet jag –  jag gör sannerligen det bästa jag kan men ibland är man ju kass oavsett hur mycket man vänder och vrider sig och då kan man ju få vara lite under isen tänker jag. Då inte ens trädgård och bad botar trasigt hjärta.

Ibland är människan så fokuserad på en lösning och sitt egna perspektiv att den har svårt att bara låta en annan få gråta en skvätt. Man måste få vara ledsen över att livet är piss även om körsbäret blommar och solen värmer näsan.
Tänk på det – du som kämpar med något tungt just nu. Fortsätt andas. Imorgon är en annan dag.

Idag knäppte jag tre bilder. Det blev dessa:

Då vi hade frukostmöte inför Kustfolk i helgen, 4-5 maj på Brukstorget bredvid FGL Store. Vi har 21 utställare plus vi andra som är verksamma i området. Det kommer bli grymt- så kom. Lovar att jag har torkat tårarna tills dess.

Michelle förberedde sig för kvällens yoga medans jag packade varor. Hon skulle få 30 personer på kvällens pass och det gläder mig verkligen att vår lokal används på detta sätt..

Den tredje bilden – solen går ner bakom körsbärsträdet då Igor borstar tänderna och sedan kryper vi ner i sängen och tittar på Our Planet.

Imorgon är en annan dag.

 

I hans våld – del 1

Får plötsligt en känsla av att jag måste skriva om det här. Nu.
Jag har skrivit i duschen. På hundpromenader. I bilen. På väg in i sömnen. I trädgården. Men texterna har inte blött ut ur mina fingrar och över tangentbordet än. Nu sitter jag här och vill berätta.

Jag var 21 år då jag lämnade. Men nu förstår jag att det slutade inte där. Det slutade inte ens fem år efter – då de verbala dödshoten upphörde. Jag bär det med mig varje dag för resten av mitt liv och vissa dagar går jag nästan under av självförakt och smärta.
Det kanske är nu – när jag själv har barn i tonåren –  det gör det som mest ont. Eller för att andra börjar prata om våld i det öppna rummet. Nu kan jag inte ducka längre.
Jag har sprungit så fort, så länge. Kämpat emot och bara lagt ett nytt blommigt plåster över de variga sår som bara växt och växt till en stor böld som inte går att skyla längre.

Alltid har jag känt mig smutsig och varit full av stort sjävhat efter mina upplevelser med manligt våld. Förbrukad och äcklig.

Jag ska berätta hur det började och jag ska berätta hur det var. Sedan ska jag berätta om hur jag tog mig därifrån. Därefter vad som hände, om hur samhället och myndigheter stöttade en 20-årig misshandlad ensamstående mamma. Och sedan ska jag berätta om hur våldet har format mig, alla mina relationer och mitt föräldraskap. Och också om min oerhörda lust och driv att ta mig framåt – att förändra. Är jag still så dör jag. Då var allt förgäves.

Det var sommaren mellan nionde klass och ettan på gymnasiet. Vi drack Blue Nun, folköl och rökte röd Marlboro. Jag kände mig vuxen och omgav mig med en mängd vänner av alla de slag. Jag pendlade mellan den trygga klicken i klassen och de äldre vännerna på gymnasiet. Alltid välkommen men min egna känsla var att jag var oerhört ensam och vilsen.
Så som tonåringar ofta känner kan jag tro. Jag var dessutom en kicksökare och galet skoltrött.
En initiativtagare till fester, skoluppträdanden, discon och resor. En kreativ entrepenör redan då kan jag se nu.
Jag var så himla nyfiken och orädd, testade allt –  men var ändå lite blyg.

Jag mötte Honom en kväll på krogen. Jag var för ung för den miljön förstås.
Jag visste vem han var –  fem år äldre med en stökig historia. Det sas att föräldrarna inte klarat av honom, inte lärarna heller och till slut hade han hamnat på ett ungdomshem och senare flyttat till min stad.
Jag visste på avstånd hur “dålig” han var.
Den kvällen stod han där framför mig med världens gulligaste smilgropar och såg mig. Rakt in i mig.
Jag ville rädda honom. Jag skulle göra honom hel och bra igen. Han hade bara hamnat lite snett i livet…
Han blev min första riktiga pojkvän.

Det var intensivt och passionerat i början. Fjärilar i magen.
Jag släppte allt och blev snabbt helt uppslukad i honom och hans liv.

Våldet kom smygandes. Jag vet inte exakt när men jag vet att han kontrollerade mig efter bara ett par veckor. Vilka jag pratade med, hur jag var klädd och vart jag var. Det var som om jag sögs in i en pararell verklighet där hans sanning var lag.  I början visade jag motstånd men det blev bara värre och jag kapitulerade istället helt efter ett tag. Jag skämdes och var otroligt förvirrad. Jag kunde vakna på nätterna av att han sparkade mig ur sängen och anklagade mig för att ligga och drömma om andra män. Sedan kunde ett sådant “bråk” eskalera och dra ut i flera timmar. Jag var alldeles utmattad av alla dessa konflikter och började lägga mitt egna Jag platt redan från början.
Jag var inget värd och jag var en dålig människa. Förlåt.

Första året var det mycket strypningar och kvävningar med kuddar. Han slog med öppen hand över min skalle där håret sitter och ofta över öronen som blev alldeles blå. Ganska sällan i ansiktet men det hände då och då.
Kroppsminnet är fantastiskt, jag kan fortfarande visualisera hur det kändes i käken då jag inte kunde äta mat på över en vecka. Jag kunde inte tugga med käken för jag hade fått ett hårt slag över högra sidan. Det sexuella våldet var hemskt.
Ibland var de fysiska slagen förlösande – smärtan och skräcken inombords för vad jag hade att vänta när hatet bara eldades på var nämligen förlamande – när slagen väl kom så visste jag att ilskan hade nått sin peak och snart var över. Det psykiska våldet och alla vakna timmar höll på att göra mig tokig. Jag kunde inte gå till affären utan att sitta i förhör efter.
Jag slutade gå till skolan. Jag slutade träffa vänner. Jag slutade vara med min familj. Jag flyttade hem till honom.

Jag skrev dagbok som barn och när jag läser sidorna från sommaren -95 så är början av boken utriven.
Jag vet varför – jag blev straffad över livet jag levde innan han steg in i det. Jag tillbringade många vakna nätter med att ursäkta hela min varelse och gång på gång erkänna vilken hora jag var. Jag bläddrar mellan de återstående sidorna och läser hur jag systematiskt gör mig ovän med alla. Mina vänner, min syster, mina föräldrar. “Alla säger att vi inte ska vara ihop!” Jag vänder dem ryggen och skriver att de är psykopater som inte förstår någonting.
Han älskar mig – jag måste bara bli bättre – sluta göra så mycket fel.

Ur min dagbok:
“Jag sover aldrig, äter inte, är inte hungrig, är bara med honom. Jag skolkade tre lektioner idag och vi har skaffat katt. Jag är värsta ovänner med mina föräldrar. Jag mår kass. Jag vågar aldrig säga nåt för allt missförstås.”

En natt drog han en kniv mot min strupe och tryckte upp mig mot en husvägg. När jag läser om det i min dagbok:
“När vi skulle hem fick han sig ett “spel” och var hur svinig som helst mot mig. Han bad mig ta mitt liv och kallade mig fitta.”
Så mycket hat. Jag var chockad över situationen och la all skuld på mig själv.
Hur kunde jag locka fram detta ursinnne hos  människan jag älskade?
Jag var 16 år då jag började be om ursäkt för vem jag var, hur jag var, vad jag sa och hur jag såg ut. Jag var fel. Det var svårt att älska mig. Jag var en psykopathora som behövde lära mig.
All den kunskap jag fick om hur det var att vara en “bra flickvän” det där första året förintade hela mig – den sprudlande glada tonåringen som hade hela världen och livet framför sig var som bortblåst.

Allt handlade om kontroll. Jag blev lika paranoid som honom. Jag blev sjuk och kunde inte tänka klart. Det var som att vara i en krigszon 24/7 och nu när jag läser om posttraumatisk stress, identifikation med förövare och Stockholmssyndromet så förstår jag vad jag gått igenom. Allt handlade om överlevnad till syvende och sist. Men det blev också mitt liv och min “normala” vardag under flera år. Utåt spelade jag charader.

Varför lämnar man inte en sådan relation undrar du?
Jag var livrädd för vad som skulle hända om jag lämnade. Jag trodde han skulle skära halsen av mina bästa vänner, elda upp mina föräldrar och skjuta min syster. Jag kunde inte se det som ett alternativ.
Och det fanns ju fina dagar utan våld också såklart, då man tänkte “nu är nog allt bra igen” och tryckte bort det jobbiga.

Vad gjorde min familj och mina vänner åt detta? 
Jo, de gjorde så gott de kunde utifrån deras egen förmåga. De hade inte kunskap inom området och jag var otroligt manipulerande. Strypmärken blev “klöst av katten” och lögnerna avlöste varandra.
Jag gjorde mig dessutom oanträffbar och vände dem ryggen.

– Jag hade önskat att de varit mer uthålliga och knackat på oftare. Låtit gärningsmannen veta att han hade ögonen på sig och gjort det svårt för honom.
-Jag hade önskat att hans vänner hade satt ner foten och vågat stå upp för mig. Jag såg i deras ögon att de inte tyckte hans handling var okej – men de sa inget.
-Jag hade önskat att grannar vågat slå larm. Vi bodde i fem lägenheter under åren ihop och de alla hade knytnävslag och knivhugg i väggar, dörrar och luckor.
-Jag hade önskat att jag inte skulle känt mig så ensam. Att jag och mina vänner hade haft ungarelationer.se , @1000mojligheter & @ungdomsjourentigerlilja att vända oss till.
-Jag hade önskat att människor hade vågat lägga sig i och inte vänt bort blicken när det kändes obehagligt.

Vad jag önskar nu?
– att samhället tillsätter resurser för att skydda kvinnor från detta våld.
-att vi sprider kunskap om ämnet i skolorna och bland föräldrar.
-mer civilkurage i vårt samhälle.
-att vi installerar porrfilter på de förskolor, fritids och skolor där det inte redan finns filter. Att barn ska skyddas från våldsamt, sexistiskt och rasistiskt innehåll som ofta förekommer inom porren. Skolan ska vara en skyddad plats där detta inte finns.
-att skolan ska föra porrkritiska samtal med barnen, att sexualundervisningen behöver förbättras och att porr behöver pratas om.
-att vi behöver prata med våra barn om vad en relation betyder.

Min historia är inte ovanlig. Just nu när du läser detta blir  flickor, kvinnor och barn utsatta för liknande våld i sina egna hem. Tänk INTE att detta inte gäller dig och dina barn. Ta dig tid att läsa  den här intervjun>>

Bor du i Varberg så ber jag dig att närvara vid Ett Mjukare Varberg där temat är Unga relationer.

Mvh/ Tidsoptimist sedan -79

Det blev lite glest här bland inläggen de senaste dagarna. Jag har något viktigt som jag skriver på och varenda dag tänker jag att jag ska publicera men så skriver jag istället lite mer. Eller tar bort.

Så nu får ni här lite våriga foton från trädgården – foton jag tänkt använda på FGL’s Instagram. Miranda och jag byter ansvaret för den varje måndag och nu tänkte jag ta ett krafttag. Tycker personligen att Miranda gör det bättre – kanske kommer det mer naturligt för henne då hon har det engelska språket i sin vardag. För mig blir det liksom ett himla högt trappsteg och kommer inte så naturligt. Blir också lite omotiverad då det är ganska lite kommentarer under inläggen och dialogen med följarna blir då lite ensidig.

Andra grejer denna veckan. Under måndagen hade jag en presentation i FGL’s lokaler, lite möten, packning, mail och annat jobb och träning på kvällen.

Tisdag: Idag ska jag åka och hälsa på min äldsta son, förbehandla 14 lådor kakelplattor, hämta mat vi beställt på nätet, springa med Boris och ta ett dopp.
Onsdag: Kakelsättaren kommer 07. Filminspelning  och fotografering  vid havet med Miranda kl 10.00 och så ska jag till Göteborgs Operan vid 15.30. Den här dagen blir nog både tuff och rolig tror jag.
Torsdag: Näringslivsdagen i Varberg. Ser fram emot att lyssna på Petter och Eleine Eksvärd mest. På kvällen ska jag till Stark Mamma. Barnvakta grannbarnen.
Fredag: Styra upp grejer med mitt stora barn och ordna grillmiddag i trädgården.
Lördag: Jobba hos FGL och intervjuas av ett magasin.
Söndag: Trädgårdsliv innehållande bastubad och dopp i havet.

Denna vecka ska jag också intervjua Ungdomsjouren och min vän Jennie. Samt ta foto på mig själv till ett projekt. Lägga upp en strategi för Ett Mjukare varberg och kontakta typ 20 personer gällande detta ska jag ju också.
Det har jag inte tryckt in i kalendern än…
Är en obotlig tidsoptimist.
Någon gång under veckan så kommer inlägget upp förresten. Det är bara att göra. Viljan att förändra till det bättre är större än rädslan över att dela det svåra. Så måste det vara. Men ni håller ju mig i handen så allt känns fint och bra. tack för det!

Jag brinner nu

Satte nästan lördagen i halsen. En stor klump sitter inom och hur jag än sväljer och sväljer så lättar den inte. Famlar nu runt i söndagen – försöker samla ihop. Hålla nära.

Igår jobbade jag här hos FGL. Är så tacksam över alla fina möten i de kunder som kommer förbi. tack. Tycker också om att vara själv i lokalen för jag hinner vara ensam i mina tankar och vila hjärnan.

Innan jag drog iväg till jobbet dukade jag fram frukost för familjen. Jag är alltid först uppe på helgerna och tycker så mycket om denna stund på dagen då jag dricker en kopp kaffe själv, läser, kikar på en serie eller jobbar lite. Denna morgon bläddrade jag i Frida Ramstedts bok. Så imponerad!
Mycket bra – en bok som saknats av många är jag helt övertygad om.

Jag hade dukat fram med äggkoppar i silver. Fyndade på loppis för bara några kronor.

Femton stycken kom jag över för ett par veckor sedan. Så många! Gav därför sex stycken till Johanna Bradford då vi möttes på en fika häromdagen. Loppisgrejer är så roligt att ge bort tycker jag.

“Vasseeeegooodaaaa!!
Nu är det frukost hörni!”
Sedan ramlar de ner för trappan en i taget…

Disk kan också vara vackert.

Måste visa dessa skedar också. Sådana här askar är så bra att använda som när man ska paketera en liten present i gåva också- Tipstack till Sofia på Mokkasin. Vink vink, vi saknar din blogg Sofia!

Inuti står det “Till Mallan på födelsedagen 1942, från Mamma.”

Små blommor – så vackra på båda sidor.

Den här vasen är också fyndad på loppis nyligen – en femma kostade den och det står Svenskt Tenn under. Perfekt för årets första små vårbuketter.

Jag vill skriva om #brinnförjosefin.
Jag har börjat skriva och tårarna har blandats med vågor av ångest. Stora tsunamis över min kropp och in i mitt inre. Det paralyserar.
Kände igen mig. såklart.

Det kommer mer. Jag brinner nu.
Vi måste gemensamt få ett slut på våldet mot kvinnor och barn. Tänd inte bara ljus. Agera.
Läs mer hos Huskurage.