Fem snabba om mig

Denna vecka åkte Igor och jag och hämtade tre hönor. Det var en ren impulsiv handling då jag på morgonen gick runt i trädgården och kände att det vore perfekt att ha några hönor denna sommar. Vi ska ju bara vara hemma, barnen skulle tycka det var ett kul projekt och visst hade det också blivit gulligt. Och ägg – massa goda ägg att steka pankisar av. Visst kan man röja ut det där förrådet och bygga upp lite hyllor och pinnar att sitta på…
“Jag älskar det här med dig mamma! Du vill göra något och så bara Du gör det – rakt av!” ropar Igor,  drar på sig brallor fort och kastar i sig morgonflingorna.
Klipp till en timme efter då vi sitter i bilen på väg att hämta hönor. Då hjärtat sjunker och jag inser att “nu gjorde jag det igen” – jag tänkte kanske inte färdigt … Hur ska det gå med Boris liksom…?

Phu. Så skyndsam från tanke till handling. Ibland blir det tokigt men oftast blir det ganska bra. Och jag får väldigt mycket gjort då jag är snabb på att ta beslut efter min magkänsla.

Så nu bor Aska, Petra och Juni hos oss. Det går jättebra på alla sätt och det funkar fint med Boris också. Ska berätta mer i ett annat inlägg men vill först tipsa om vår livesändning imorgon torsdag kl.12.00 his @hannawendelbo – vi ska prata om hönsen och om att måla ägg.

Här kommer fem snabba om mig.

1.Jag hoppar in i fel bilar. Helt plötsligt är jag på väg in i förarsätet på en bil med fel man och barn. Detta har hänt flera gånger – försöker även låsa upp andras bilar och står och rycker i handtaget. Har tydligen otroligt svårt att se vad det är för märke på bilar och går mest på färg och form.

2.Jag är bra på att ha skoj och komma på roliga idéer som förgyller vardagen.

3.Jag har namndyslexi. Jag glömmer namn på både människor och växter. Sjukt irriterande och jobbigt eftersom det händer ofta då jag ska presentera människor för varandra. Någon sa att det var afasi – närmre  Verbal Amnesi – då man glömmer bort ord. Jag säger till exempel ofta skärp när jag menar koppel för jag har glömt bort vad det heter i stunden. Alltså jag vet ju att det heter koppel såklart – jag är ju inte dum. Men det får mig att känna mig korkad – jag försöker dölja detta i sociala sammanhang och har hittat verktyg och vissa avledande sätt att agera på för att inte “avslöja” mig.

4.Jag ställer orimligt höga krav på mig själv men har ändå ofta åsikten “äsch, det är väl inte så noga”. Borde kalla mig själv  “miss motsägelsefull”

5.Miss Li sjunger om mig i sin senaste låt förresten:
Ja, jag vet att jag är mycket
Det är knappt så jag orkar vara mig själv
Åh-åh, har gjort en lista så du vet
Ett, är vaken varje natt
Och två, jag dricker varje slatt
Och tre, jag kan va helt besatt
Och fyra, gå till arg från skratt
På fem, jag kompromissar knappt
Så sex, spring hem det snabbt
Kan lista mera för jag är komplicerad

Ha nu en fin dag i solen.

De mer personliga inläggen och tankarna kring dem.

Jag uppskattar en öppen dialog och då människor delar med sig av sina erfarenheter på bloggar. Ibland kan det bli lite  vasst i tonen i kommentarsfältet och då växer naturligvis en stor olust i magen – men i överlag så är de flesta väldigt positiva. Speciellt när man är delar svårigheter i livet.

Jag läser Sofia Woods blogg med stor behållning. Hon är en fantastisk skribent, ödmjuk, klok och intressant. Uppskattar också alla smarta och reflekterande kommentarer som hennes följare lämnar. Inlägget om  att kapitalisera på sin öppenhet” tyckte jag var mycket bra – Sofias kloka tankar sätter verkligen fingret på hur jag själv känner.

Kommentar hos Sofia:
“Jag tänker också på att det är ett arbete att blogga. Precis som att skriva en bok, göra tidning eller att jobba med pr eller kanske läkare. Man kallar det ju inte att en författare ”kapitaliserar” på sin dramatiska fantasi eller någon inredare kapitaliserar på folks ängslighet att ha rätt slags möbler. Alla känslor skall ju ingå i det som har kommit att bli bloggcontent och det finns ju uppenbart spelregler för vad som läsarna vill ha. Det är ju snarare så att bloggaren i många fall gör en uppoffring med att öppna upp sig för att faktiskt kunna vara en intressant blogg. Men det är en mkt intressant diskussion och det är precis såna här resonemang som jag tycker är så intressant att läsa hos dig Sofia.”

Jag sitter och förbereder mig inför en presentation och gick tillbaka bland mina egna inlägg under kategorin “Personligt”. Under 2019 var ett av mina mål att öppna upp mer och prata om ämnen som berör mig på bloggen – bryta stigman och våga skriva om ämnen som ligger mig nära hjärtat för jag vet att jag kan göra skillnad i samhället genom att dela.
Här kommer därför ett litet urval av dessa inlägg från förra året.

Om medberoende:

…vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.
Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad &  ej behandlad psykisk ohälsa. De klarar inte av den verkliga världen och stoppar sig fulla med skiten för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhohol missbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.

Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år.
Läs hela inlägget här>>

 

Om NPF:

Visste du att ADHD och autism är bland de diagnoser som har högst ärftlighet?
Både psykiska och fysiska. De är mycket mer ärftliga än till exempel högt blodtryck och diabetes.
& de diagnoserna ifrågasätter vi inte huruvida de skulle existera eller vara biologiska…

Jag vet att mina barn har ärvt ADHD och ADD från min sida av familjen och jag är otroligt ledsen över att jag gett mina barn “sämre” förutsättningar för att kunna klara av att leva i samhället.

Jag frågade min man en gång om han har dåligt samvete över att våra barn är allergiska och astmatiska. Precis som han är och var som barn.
-Nej, aldrig, svarade han förvånat.
Vet inte hur många gånger vi har fått åka in till sjukhuset om nätterna då vår lilla kille inte kunnat andas och sedan fått stanna flera dagar med behandlingar av adrenalin och syrgasmask. Det begränsar vardagen – man blir extra trött under förkylningstider och kan inte vara med på samma sätt bland kompisar. Man har då inte samma förutsättningar.
Läs hela inlägget här>>

Jag kämpar verkligen med höga toppar och djupa dalar i mitt liv.
& hjärnan är sannerligen en märklig och fantastisk muskel.

Jag har så mycket i mitt liv att tacka för hur min hjärna fungerar. Den är snabb och full av kreativitet, beslutsamhet, mod & drömmar.
Men jag har också så mycket jag förbannar med den – den är ett enda kaos av olika tankar och idéer samt i ständig konflikt. Den gör mig totalt utmattad.
Läs hela inlägget här>>

Om våld i nära relationer:

Under detta år är ett av mina mål på bloggen att öppna upp mer och prata om ämnen som berör mig – där jag känner att jag kan göra skillnad i samhället.
Närmst mitt hjärta är Mäns våld mot kvinnor och Unga relationer.

Mitt fokus har aldrig legat på att straffa män utan det ligger på att förebygga våld, dela med mig av fakta kring detta stora samhällsproblem och hjälpa utsatta kvinnor och barn.
Läs hela inlägget här>>

Får plötsligt en känsla av att jag måste skriva om det här. Nu.
Jag har skrivit i duschen. På hundpromenader. I bilen. På väg in i sömnen. I trädgården. Men texterna har inte blött ut ur mina fingrar och över tangentbordet än. Nu sitter jag här och vill berätta.

Jag var 21 år då jag lämnade. Men nu förstår jag att det slutade inte där.
Läs hela inlägget här>>

 

En parallell värld

Hej där. Hälsning direkt från soffan med mössa på eftersom det är så trist att tvätta håret. Här kommer ett transperent inlägg med en tillbakablick i livet.

Jag lyssnade på Billgren & Woods podd där de pratade om moderskapet. Om hur flödena fylls av det perfekta mammalivet, ammande mammor och gulliga ungar. Visar det en skev bild av verkligheten?
Väldigt bra podd för övrigt med kloka reflektioner.

Det är en lite fiktiv värld för mig – allt det där härliga och vackra är i och för sig ingen lögn bara för att man inte visar upp kräksjukan, Kalle Anka-tröjan, konflikterna och kaoset som alla familjer har. Så gör ju jag också.
Jag ser det snarare som att en kreatör funnit sitt forum där hon kan vara visuellt kreativ med form och färg och gräver där hon står, mitt i hemmalivet med barn. Och tusan, det vet vi väl alla att man vill skapa lite guldkant på den vardagen.
Fel blir det dock i hjärnan då det blir en norm och man börjar jämföra sig med den här bilden av hur det är att vara mamma.

Jag tycker det är så himla vackert och fint dock.
Men nu tänker jag krydda den här onsdagen med lite motvikt till just den bilden av mammalivet.

Jag känner en stor sorg och skam över hur moderskapet har varit för mig stundtals. Låt mig ge dig en inblick i hur mitt första år som mamma var.
En annan dag ska jag berätta för er hur om hur livet som tonårsmamma också kan se ut.

Jag blev gravid när jag var 19 år med min första son. Jag hade då levt i en relation där jag regelbundet blev fysiskt och psykiskt misshandlad sedan 16 års ålder och var vid detta laget väldigt isolerad från familj och vänner. Jag var ensam och kände mig smärtsamt oälskad och övergiven. Jag var också väldigt förvirrad och traumatiserad.

När jag kissade på den där stickan så vände livet – jag tänkte att om jag bara blir mamma så löser allt sig.
Jag blir inte ensam längre – ett barn älskar alltid sin mamma. Kanske det mest egoistiska beslut jag tagit.

Att föda ett barn rakt in i ett liv där jag inte ens kunde skydda mig själv – hur skulle jag då kunna skydda ett barn.
I maj 1999 födde jag min första son. Han föddes med navelsträngen virad runt halsen och med bakterier i lungorna. Så efter bara något dygn blev han väldigt sjuk och fick förflyttas till neonetala avdelningen och fick intravenöst antibiotika via en sond fastsatt i skalpen. Jag blev kvar på avdelningen för nyförlösta mammor och de kallade på mig då jag skulle amma. Väldigt konstig situation känner jag nu i efterhand – varför fick jag inte vara med mitt barn? Varför fick jag inget rum på samma avdelning?
Pappan kom och hälsade på en gång under denna tid & jag tror vi stannade på sjukhuset i 2 veckor innan vi skrevs ut och fick därefter gå på täta kontroller på sjukhuset.

När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att inget i relationen var förändrat bara för att jag hade ett barn på min arm. Det var snarare ännu svårare för mig att parera det minfält jag levde i då jag behövde anpassa mig efter barnets behov – sömn, närvaro och amning. Jag sov väldigt lite detta år men jag fann ändå en väldigt stor tröst i att vara mamma, jag kände mig betydelsefull.

Under den här tiden så blev det väldigt viktigt för mig att skapa vackert runt om. Jag skapade miljöer, små projekt och jag drömde mig bort. Jag är verkligen världens bästa dagdrömmare och det har många gånger varit min räddning.

När min son var 14 månader insåg jag att om vi stannar här så kommer vi nog inte överleva. & jag hade förmodligen aldrig haft modet att lämna om det inte var för mitt barn. Jag behövde skydda honom från att växa upp i den här miljön. Och på ett sätt blev ju då moderskapet min räddning.

Vi flyttade in i ett skyddat kvinnoboende på andra sidan Sverige och sedan rakt in i famnen på familjerätten och socialtjänsten. De gjorde definitivt inte livet lättare för mig och det är delvis därför jag engagerar mig i frågor kring att skydda kvinnor och barn nu som vuxen.
Direkt från Unizons mailutskick:

Barn tvingas gång på gång till umgänge med dokumenterat våldsamma pappor tvärt emot barnets uttryckliga vilja och mot all kunskap som idag finns om att barn inte kan läka från våld så länge våldet pågår. Fungerande familjefridsteam slås sönder med argumentation att socialtjänsten ska spara pengar. Mångåriga samarbeten försvinner och inga nya tillkommer. Pressade socialsekreterare ser våldet men kan inte besluta om det skydd och stöd som behövs.

Egentligen har inte inlägget något med hur moderskapet visas upp i sociala medier – eller så har det. Jag ville bara ge en motvikt och visa en parallell värld till allt.
Jag älskar alla mina barn gränslöst och vill skydda dem från allt ont.  Men moderskapet kan vara det mest smärtsamma som finns. Du kan inte värja dig mot den skuld och skam det ger då du inte kan skydda ditt barn ifrån sjukdomar, våld, psykisk ohälsa, utanförskap, destruktivt umgänge, droger och mycket mer.
Det finns där, rakt framför näsan på varje unge – i alla städer, i alla skolor och vid varje skärm. & även i många hemmiljöer.

Kom ihåg – Alla mammor gör så gott de kan utefter sin egna förmåga. Ibland är omständigheterna i livet upp och ner – det enda rådet jag kan ge är att våga prata med andra. Bryt stigman och bredda kunskap.
Slutligen, sociala medier är en liten skärva av livet så ta det inte på för stort allvar –  sluta jämföra dig.

 

Men vad skriver hon egentligen?!

Ibland vill jag bara kräkas rakt ut på mig själv och be mig hålla käften – “skriv inte en enda rad till pucko!” säger min hjärna då jag läser vad jag själv fömedlat några dagar tidigare.

Som då jag skrev att jag valde bort att köpa buketten och plockade en gren istället – i detta inlägg. Lätt att någon stackare med en nyköpt bukett vallmo sitter med skammen växande i bröstet då hon eller han läser raderna –  sekunden innan jättestolt över de fina blommorna där hemma.
Usch, dumma känsla. Jag vet – det händer mig också nämligen, hela tiden. Vi konsumerar varandras åsikter och val hela tiden och de påverkar oss ständigt. På gott och ont.

Eller då jag skriver om hur jag gör för att må bra:
“Kanske är det för att jag tar hand om min kropp bättre än någonsin – jag tränar regelbundet, badar kallt ofta, äter ren mat, går på healing, vilar och känner ofta efter vad jag själv vill göra innan jag hoppar på tåget och tackar ja.
Eller det är nog en kombination av allt.”

Blä! Kan tänka mig att en del bakom skärmen bara “alltså, håll käften – jag hatar dig, dina jävla joggingrundor och dahlior!!!”
Texten är menad att vara peppig och inspirerande men kan landa lite hur som helst beroende på hur mottagaren mår och vad hon eller han är på för plats i livet.

Jag vill ju gärna möta människor där de är i livet såklart – men då man skriver rakt ut så här utan att veta vem som sitter bakom skärmen blir det naturligtvis en omöjlighet.

Eller de dagar jag tagit massa fina bilder, sätter mig ner och ska lägga in dem och skriva något inspirerande och härligt i ett blogginlägg som dessutom ska ha något form av nyhetsvärde.
Fast minuterna innan har jag precis avslutat ett destruktivt samtal med en sjuk familjemedlem, ångesten och maktlösheten river i bröstet & jag planlöst gått runt i huset och velat riva ner alla jävla pelargoner från fönsterbrädorna.
Då kommer det typ ut:
“Idag är det måndag. Jag har ätit en apelsin och solen skiner. Köpte en ny tröja. peppigt. Ha en bra dag – tack o hej!”

I dessa lägen hade man såklart kunnat avstå att blogga. Visst. Men för mig är görandet alltid nyckeln för att ta mig upp ur det mörka. Då säger min hjärna “fan, skärp dig och gör ditt jobb människa!” och sedan mår jag faktiskt lite bättre.

Så vad vill jag ha sagt med det här egentligen. Kanske ingenting egentligen mer än att jag kan befinna mig på massa olika platser i livet då jag skriver till er. Mänskligt tänker jag. Precis som ni befinner er på en mängd olika platser då ni tar emot texterna.
Ibland blir det skönt och ibland skaver det.
& att jag vill verkligen vill att vi ska kunna hålla varandra i handen och veta att vi alla gör så gott vi kan efter vår egna förmåga.

Bilderna tog jag ju helt klart innan jag hade en aning om vad jag skulle skriva – som ni säkert förstår. Det är min samling stenar, några tidningar jag köpt på loppis och det mest fantastiska örhänget från IAMELENI som jag skrev om här.

Bild in action…

Jag lämnar er med en skön spellista och några ögonblickbilder – önskar er ett fint avslut på veckan. Allt blir bra. Vi vilar i det.

 

Den stora tröttheten

Den stora tröttheten nockade mig och jag är lite vilsen i dagen.

Jobbat gäspande  i soffan och funderat på om jag kunde krypa i säng redan vid fem. Tackat ja till en grej och bokat hotell. Städat upp och städat bort. Hjälpt Kvinnojouren med en av lägenheterna. Skällt på Boris som rotat i soporna. Skalat morötter till barn. Messat med en vän. Betat av min lista. Börjat använda mina glasögon igen och ser äntligen vad jag läser utan ansträngning.
Allt blir bra. Även fast jag är trött så är jag mjuk i bröstet.

Tack för alla fina kommentarer i detta inlägg – älskar när ni skriver hälsningar till mig. Även fast jag vet att ni är flera tusen som läser här inne varje dag så kan det ibland kännas lite ensamt och lite som en monolog utan er respons.
Är så tacksam över er feedback och utan er så hade det ju inte funnits någon blogg. Tack!

Lite svamligt inlägg här från soffan. Sätter punkt här och önskar er en fin kväll.