Äppelträdet blommar – vi pratar om känslor och tankar

Maj månad är den vackraste. Man får nästan nypa sig i armen av de underbara dofterna, ljuset, värmen och allt som blommar.
Slog  hägg och syren ut samtidigt i år…? Måste skynda njuta.
Hur gör man det?

Jag tog de här fotona igår för äppelblommens skull. De slog ut i söndags. Redan idag ligger ett tjockt täcke av blomblad under trädet. Hahaha, skynda älska. Allt är svindlande kort – här och nu. snark.
Bromsa lite tack.
I havet är det fjorton grader och jag håller andan länge då jag dyker ner naken bland kittlande tång under morgonen. Allt kommer bli bra.

Tänk att ibland pratar jag lite för fort och mycket. Vill nog bara att alla ska må bra och känna sig sedda. Ibland pratar jag dessutom innan jag tänker och då blir det fel. Med värme i rösten påpekar då min man på skoj att “nu har du otur med dina tankar igen”.
Så fint att jag har människor runt mig som fattar min hjärna liksom. Eller de försöker i alla fall.
Ibland blir det kaos. Ibland blir det magi.
Och till slut lärde jag mig säga “Jag behöver vara själv nu – jag mår kass, allt är svart. Men det beror inte på dig. Det är mig.”

Så andas man ett tag helt själv i en miljö som tillfredställer alla sinnen. Och så går det förhoppningsvis över.

Uppskattar verkligen då man delar erfarenheter med varandra och kan bli lite klokare ihop. Berättade i ett inlägg på Instagram att miljöer med mycket folk, ljus och ljud under flera timmar dränerar mig totalt, speciellt om man behöver hålla koll på barn och prata samtidigt –  jag får världens flyktkänslor och vill bara gråta.
Jag var inte ensam om detta visade det sig i mitt kommentarsfält – 84 kommentarer med liknande problem och tips om hur man kan  göra i dessa situationer. Man vill ju vara med – Man vill vara “Bästa Mamman”!
Någon lyfte HSP och jag fick även mail från följare angående detta. Intresserar detta dig så tycker jag du ska kika in på dialogen här. Vi lär av varandra – känner mig oerhört tacksam och glad över att ha så fina och kloka följare.

Maj 2017 – en tillbakablick

Inspirerad av Sofia som visade i ett inlägg hur det såg ut under maj månad 2017.

Jag vet att jag var väldigt lycklig under maj förra året. Jag minns det som att jag hade kontroll och var stabil. Mycket föll på plats. Precis i början av maj kom min man och jag hem från en fantastisk weekend i Positano och jag var uppfylld av nya intryck och massor av energi.

Vårt körsbärsträd slog ut och jag  gick i jeansshorts och djupröda naglar. Älskade att gå runt i bara fötter med morgonkoppen och kika på hur det växte i trädgården.

Stella och Boris var ett år yngre och gulliga ihop.

Vi tapetserade sovrummet med Alicia och plockade in gyllene toner.

Daniella och jag åkte och jobbade i Danmark. Inte så tokigt jobb man har ändå…
Tänk vad maffigt det blir när de här stockrosorna slår ut.

Vi åt många och långa frukostar i maj. Det är ju ändå den bästa stunden då hela dagen ligger öppen för spontana äventyr.

Jag gjorde lite fotouppdrag också. Detta var för regnkläder – och skor,  varumärket STENK , och vi hade turen att det började regna  lite just den här dagen också..

Jonas var snygg och avkopplad i växthuset. Vi hade fina stunder för brädspel med kaffe eller ett glas rött.

Jag åkte på min första tjejresa någonsin. Åtta tjejer drog på en weekend till Lagos och surfade. Älskar semestrar med fysisk aktivitet, vacker natur och gott sällskap.

Vi bestämde oss för att städa upp mellan våra små uthus och bygga ett utomhuskök. Vi började med att tvätta stengolvet.

Jag köpte dessa på torget –  Tre buntar för 60 kronor. Då hade vi andra tapeter och den här lilla byrån som står här använde vi ju sedan och byggde på så det blev en fin köksö.

Kanske årets finaste dag inföll under maj. Vi var på stranden och spelade fotboll och hade med oss picknick. Håller tummar för massor av sådana dagar under 2018.

Jag var duktig med mina odlingar. Malva, tomater och luktärt.  Älskar Malva.

Jag skrev detta i ett inlägg i maj 2017 och jag jobbar fortfarande i sviterna av min utmattningsdepression. Försöker finna mig själv och balansen. Jag måste kanalisera min energi ansvarsfullt och vara bättre på att tacka nej.

“Den som gör mest och springer fortast vinner.

Eller hur var det nu igen?
År 2016 gav mig några ordentliga käftsmällar som jag har svårt att hämta mig från. Under våren har jag jobbat på att hitta tillbaka till mig själv och för att känna meningsfullhet igen. Att bli mig själv igen.
Men uppförsbacken är så brant och jag inser nu att jag inte klarar av att komma upp på topp för att ”high fiva” mig själv. Jag är för trött.
Kanske dags att gilla mitt nya jag och inse att jag är ”good enough” – även om jag inte har samma glöd och sparkar på alla roliga bollar längre.

Det kanske rent av är att bli mitt vuxna jag. Lyssna mer och prata mindre. Inse mitt egna och andras värde.
Välja utmaningar med omsorg och sova mer. Umgås med människor som ger energi, fast mest med mig själv. Äta bra, träna och jobba mindre.

Jag har gått igenom kriser förr och inte haft några problem med att hantera det. Det har därför förbryllat mig att jag inte varit tillräckligt stark under dessa tider. Det har rent av gjort mig förbannat frustrerad att inte ha kontroll över mig själv.

Har du gått igenom någon kris som golvat dig ordentligt och förändrat den du är?
Och vad gjorde du för att hitta ut ur den mörka tunneln igen?”

Clara skrev så bra “Om att bli friskare” häromdagen. Clara och hennes kollega har nästan precis lanserat boken “Hjälp jag är utmattad” & den klickade jag precis hem.
Kram och ha en fin helg.

 

Gråt, klokhet och pepp på samma gång

Jag är som en blöt fläck efter denna dag.
Allt har gått fel på en mängd olika håll och jag som befinner mig en skör fas har ingen rustning som kan ta emot sorg och ilska på något särskilt bra sätt. Ska inte gå in på vad det handlar om då det är privat men det kan ju vara bra för er att veta att bakom den lilla lyckliga fyrkanten på Instagram finns en väldigt ledsen liten tjej ibland.

Shit vad det är jobbigt när man utsätts för svårigheter i livet. Och viktigt. I mina mörkaste dalar har jag funnit mina bästa sidor och fått fler styrkor. Slipar fram min ödmjukhet med rivigt sandpapper just nu.

Eftersom jag redan hade förberett med några fina och pastelliga collage innan jag deppade ihop totalt försöker jag peppa både mig och er här med lite klokheter jag fann i min favorit Michelle Bakers feed.
Beundrar denna visa kvinna så mycket.

Det är @lalahdelia som står bakom orden.
Tänker ofta på hur vi människor är så lösningsfokuserade hela tiden. När man berättar något svårt får man ofta en lösning, ett gott råd eller något “ovärdeligt tips” i knät. Jag är likadan. Man vill ju hjälpa.

Men – man kan också hjälpa genom att bara lyssna och bekräfta det man hör. Be den som har det svårt berätta mer. Det är helande och trösterikt.
Ibland finns det inga lösningar. Man måste bara gråta ut på någons axel.

Kan vi prata om jämlika relationer?

Så fint blommorna passade i den blå vasen. Stort tack till Varbergs Stadshotell & Asia Spa som gav mig dem efter gårdagens föreläsning.

Jag har haft en maxad vecka med mängder av logistik för barnen, möten i skola, läkartider och mycket jobb från alla håll samt två föreläsningar att utföra samtidigt som min man varit i Stockholm hela veckan. Mitt i allt fick jag feber och fick trycka i mig alvedon. Och så kraschade min dator. Ingen tid för en detta direkt. Snark.

Allt har gått väldigt bra och jag har fått fantastisk feedback. Jag är stolt över att jag fick ihop allt.
Men så finns det ett gruskorn som bara ligger här i skon och skaver. Jag måste berätta.
För detta måste få ett slut. Gör om. Gör rätt. Tänk rätt.

Efter gårdagens föreläsning fick jag en fråga som gjorde mig helt matt.

En föreläsningen där jag pratat om min yrkesresa under tio år.  Jag pratade om min resa från servitris till att idag driva två bolag och kunna försörja mig på min kreativitet i sociala medier. Jag pratade också om hur jag tog mig ur en våldsam relation och nu gör mitt bästa för att sprida kunskap via våra digitala kanaler för att mäns våld mot kvinnor i samhället ska minska. Jag lyfte också frågor som “vad gör sociala medier med vårt mående?” och delade med mig av råd till den som vill bygga upp ett personligt varumärke på samma sätt som jag gjort. Viktiga och bra ämnen enligt mig. Som gör skillnad.

Några frågor?
Ja, en kvinna i 60 årsåldern sträckte upp handen.
-Din familj – Vad säger de om allt det här?
– Ok, ja, de tycker att jag har ett bra och spännande jobb…
Jag antog  att hon syftade på hur mycket tid jag spenderar med min familj och mitt engagemang som mamma med tanke på den mörka blick jag fick och la till:
-Jag har möjlighet att jobba flexibelt och anpassa dagen efter barnen,  jobbar hemifrån väldigt mycket. Det innebär att det nästan alltid finns någon hemma efter skola och att jag finns tillgänglig på ett sätt som kanske inte alla föräldrar har möjlighet till, svarar jag.
Kvinnan är uppenbart väldigt provocerad av mig och fortsätter surt.
– Och din man, finns han kvar..?

Eh!? Va?
Skäms å hennes vägar nu i efterhand men just då var det verkligen som ett slag i magen. Vad påstår hon?
Att jag inte är en bra fru och mamma? Att jag inte tar hand om min familj?

Jag skulle vilja se en man stå och prata engagerat om sitt arbete en timma och få samma fråga.
Har du din fru kvar? 

Jag fann mig inte riktigt – skulle naturligtvis be henne utveckla och berätta mer om hur hon tänker. Intressant.
Jag svarade bara att min man är mycket stolt och glad över mig som kvinnlig entreprenör och hjälper mig mycket med att få ihop allt i företagen. Så som ekonomi, papper och en del teknik som jag själv inte är så intresserad av.

Frida Ramstedt uppdatering på Instagram för ett par veckor sedan:

“Ingen har något emot en kvinna som är en bra författare, skulptör eller genforskare om hon samtidigt lyckas vara en god hustru, god mor, snygg, vänlig, välvårdad och oaggresssiv.” /Leslie M McIntyre

Damned if you do. Damned if you don’t.
Jag kan fortfarande få frågan “jaså, är Jonas hemma och är barnvakt”  från den äldre generationen. Skäms på er!
De värsta är kvinnorna som lägger skuld på oss mammor och tycker vi ska upprätthålla normen där mannen gör karriär och vi kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och hemmet.
Låt oss alla verka för ett jämlikt samhälle där kvinnor ges samma möjligheter i yrkeslivet som män.

Jag vill att vi diskuterar detta. Reflekterar och funderar över hur vi – ofta utan att veta om det – bidrar till ett ojämlikt samhälle.
Min man har haft fantastiska möjligheter att utbilda sig och göra karriär medan jag tagit ansvaret för föräldraledighet och vabb. Det är med all rätt att jag nu ska ges samma möjlighet att satsa på min verksamhet och få stöd från hans håll. Håller ni inte med?
Hur gör ni själva där hemma?
Hur bidrar vi alla till att våra barn ska få växa upp i ett jämlika familjer där både män och kvinnor tar ansvar för barn och hem samtidigt som det ges utrymme för båda att förverkliga drömmar och arbeta med det de brinner för?