Instagramsvammel och kärlekförklaring

Nu är det inte många timmar kvar på detta år och det gör mig lite sugen på att titta i backspegeln och se vilken resa jag gjort under de senaste månaderna.
Jag gjorde en sammanfattning i storys på Instagram och skrev några lättsamma rader till fotona jag valde ut att reposta.
Kors vad härligt det såg ut!

Så mycket fantastiskt och, hå hå ja ja, vilken trädgård!! Buketterna och den gulliga hunden – glada och fina barn också. Jätteskojiga jobb och resor till både Island och Frankrike. Så instagrammigt och härligt.

Blev nästan lite provocerad för det där stämmer ju inte alls. Jag har ju mått skitdåligt!
Eller inget var ju en lögn såklart, det var himla vackert och bra under 2019 men svårigheterna vi gått igenom är inte med i den där lilla fyrkanten. Och där vill jag ju inte ha dem heller.

Det blir sannerligen en skev bild av verkligheten på Instagram väldigt ofta – det är viktigt att ha med sig då man scrollar igenom alla vackra flöden och själv känner sig otillräcklig.
Ingen kommer undan sjukdomarna och svårigheterna i livet – det spelar ingen roll vart man köpt sin tröja eller soffa.

Ok, nog om det. Nu vill jag lämna er med något peppigare än detta svammel.

Jag har åkt på semester och ser fram emot dagar fyllda med aktivt familjehäng blandat med mycket vila. Har packat ner både UNO, Memory och kortspel. Och typ hundra pocketböcker…

Här är förresten årets hjälte. Här sitter han och hjälper mig med bokföringen och jag kan inte tänka mig något peppigare att lämna er med än att verkligen bedyra min kärlek för den här klippan i mitt liv. Ingen inspirerar och stöttar mig mer än Jonas. Detta året hade jag gått under utan han vid min sida.
Kram till er och Gott Nytt år!

Ur en annan verklighet – ledigheten kan vara en mardröm

Jag vet att ni är många som väntar på det här utlovade inlägget. Det kom ett litet hinder i vägen och jag behövde ta ny sats och skrapa ihop nytt mod för att dela.

Jag känner ett stort behov att dela det nu när vi är många som går in i ledigheter. Ledighet kan betyda avkoppling och återhämtning men det kan också betyda skräck för många kvinnor och barn som lever i hem med våldsamma män. Julhelgerna är också tuffa för de familjer som lever med beroendesjukdomar. Ofta är det en kombination av båda.

Min vän ringde mig och sa att han hade fått stort stöd och mod av de tidigare inläggen jag skrivit om att lämna en relation där man blir utsatt för våld. Han ville stötta en kollega i en flykt och jag föll nästan ut i gråt över att höra att det jag delat i mina digitala kanaler ledde till att andra får hjälp. Så tacksam. Det hjäper mig själv att läka.

Jag har delat med mig av mina egna erfarenheter tidigare och berättat att det är viktigt att erbjuda kvinnan en flyktplan – hon kanske inte behöver den med en gång, hon kanske rent av nekar och slår bort hela påståendet om att hon lever i en livssituation som håller på att ta livet av henne.

Men en dag så behöver hon fly och då minns hon att Du var den som sträckte ut handen – Du ville hjälpa till.

Jag flydde en sommarnatt för 20 år sedan. Då hade jag levt i en våldsam relation i fem år. Jag fattade beslutet efter de senaste veckornas hotfullt accelererande händelser.
– Paniken i att återigen sitta i en bil där han gasar och hotar att ta livet av oss rakt in i en bergvägg.
– Desperationen där hemma då han tänder eld på tidningssidor som han slänger runt om oss i huset samtidigt som han säger att han ska bränna oss inne och avsluta allt.
–  Skräcken i då han drar mig i håret genom rummen och säger att han ska skjuta mig.
– Vanmakten då jag om nätterna står i köket med handen runt den vassa kökskniven och funderar över om det är Jag själv som ska avsluta allt för att inte behöva leva med skräcken längre.

Det sägs att det farligaste ögonblicket är då Hon lämnar. Kanske var det därför det dröjde tills det nästan var för sent för mig.

Jag skrev ett avskedsbrev och lämnade då han var på jobbet. Åkte genom Sverige och flyttade in på ett hem för misshandlade mammor och deras barn.
Där bodde en trebarnsmamma vars förövare för tillfället var inlåst på PIVA – efter att han hade försökt skära halsen av henne.
Där var också en ung tjej som var jagad av en hel släkt – hon hade varit deras slav och till slut hade hon lyckats fly med sin lilla bebis. Hon var nog inte mer än 18 år, hon var väldigt tyst och rädd.

En dag kom polisen och sa att jag måste flytta från det skyddande boendet. Jag var ett hot mot de andra kvinnorna eftersom en man hade ringt och frågat efter mig. De kunde inte skydda mig längre.

Så här ser det ut för mängder av kvinnor i Sverige just nu. Gömda. Under hot. Hemlösa med stora skulder som männen dragit på dem. Med trasiga kroppar och krossade drömmar. De känner sig smutsiga och inget värda. De är rädda.
De är ensamma.

I Sverige 2018 – En stor andel av det dödliga våldet sker i närstående relationer. Sedan en tid tillbaka har snittet på antalet dödade kvinnor i närstående relation legat på 14 per år, nu har det ökat till 22.
67 procent av det dödliga våldet mot kvinnor sker i parrelationer; 22 dödade kvinnor under 2018.

Checklista om du vill hjälpa en kvinna att fly:
– Hjälp till att byta telefonnummer – ta bort appar där han kan komma i kontakt med henne
– Finn ett boende där hon kan gömma sig.
– Se till att det finns en vän eller annan anhörig som stöttar upp och är hos henne de första dygnen.
– Rekommendera att skriva ett tydligt avskedsbrev till förövaren så att det inte finns några frågetecken kring varför hon lämnar – viktigt med detta mentala avslut för henne också.
– Prata inte illa om förövaren – var snarare ett stöd och lyssna,  var tydlig med att det inte finns någon framtid i en relation där man är utsatt för våld.

Att tänka på för dig som lämnar en våldsam relation:
– Packa en väska redan nu som du kan ha gömd någonstans om läget blir kritiskt då kan du snabbt komma iväg men ändå få med dig lite tillhörigheter.
– Ha ordning på pass och legitimation.
– Ordna med ny telefon och bank-id så du snabbt kan göra dig av med din gamla alternativt stänga av alla platstjänster och byta Apple-ID.
– Kontakta socialtjänsten, de kan hjälpa till med skyddat boende och sekretessmarkering om det krävs samt vara ett stöd i uppbrottsprocessen. Det går att kontakta soc innan man har bestämt sig, få hjälp att göra upp en plan om situationen inte är akut för dagen. Här finns även hjälp att få om det finns gemensamma barn.
– Fundera över att ta kontakt med läkare för sjukskrivning för att inte bli hittad på jobbet.

Tack så mycket för bra info och kloka kommentarer i detta inlägg.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Under hösten har jag blivit volontär i den lokala kvinnojouren och vi har också stöttat upp kvinnan som behövde skydd via min vän.
Vad du kan göra – Knacka på eller ring polisen om du hör bråk i lägenhet, i hotellrum osv.
Prata med era ungdomar om våld i unga relationer. Vad är ok i en relation?
Bli volontär. Dela kunskap.
Tillsammans minskar vi våldet.

Följ @huskurage @unizonjourer @ninarungs @ungarelationer.se

Splittrade tankar

Den vackra vintersolen strålade in genom våra fönster denna helg och satte guldkant på dagarna. Jag drog upp kameran och knäppte lite bilder som jag satte mig med nu när barnen somnat.

Men så försvann jag helt ner i ett intressant inlägg om hudvård hos Sofia Wood och kom helt av mig i bloggandet. Jag är verkligen kass i ämnet och sög i mig både hennes kloka text, tipsen och även alla kommentarer. Man kan verkligen bli helt fast i kommentarsfält ibland…
Älskar när folk engagerar sig och hade gärna velat ha ett mer aktivt kommentarsfält själv.
Men det beror såklart på bloggaren – hur man bjuder in till samtal och vad man delar med sig av såklart.

I alla fall, jag tycker verkligen om Sofias blogg och de ämnen hon väljer att skriva om. Nu har jag dessutom beställt en ögonkräm.

Och så sitter jag nu här med min egna text medan ögonen börjar grusa sig. Det är fint att få kika in så här på kvällskvisten innan huvudet når kudden.
Min dag har kretsat kring en fotografering och arbete kring vårt hjärteprojekt kring att minska den psykiska ohälsan hos ungdomar i vår hemstad. Vilka kontraster.

Jag har en dröm om att en dag ha möjligheten att öppna två olika trygga platser i Varberg – ett stort vackert och härligt hem för kvinnor och barn som behöver skyddas från våld. Och ett tryggt och kreativt hem för pojkar som gått vilse i livet och behöver det stöd de saknat från omgivningen då de växt upp – en plats där man känner sig meningsfull och älskad. Ytterligheterna – jag vet.
Dessa platser behövs ju i skedet då allt redan gått åt helvete.
Men så jobbar vi aktivt med att förebygga detta också – genom att skapa ett community för vuxna och ungdomar där vi delar med oss av kunskap, information och upplevelser. Vill skriva mer om detta – tycker ni det är intressant?

Så konstiga bilder det blev till denna text….
Ni får ha överseende. Tänkte nog skriva något om girlanger och jul egentligen men fann inte riktigt orden för det.

Drömmar är bra. De ska man ha.
När jag själv blev utsatt för våld så drömde jag mig ofta bort. Jag drömde om tapeter och bårder som var poppis på den tiden – att skapa vackra rum  i fantasin blev en tillflykt.
Jag gör så fortfarande. Eller, nu när jag tänker efter, jag har alltid dagdrömt – ända sedan jag var litet barn.

När ångesten rider mig som värst så måste jag bara gå in i något vackert i hjärnan för en stund – då kan jag fundera på vart jag ska plantera rosenskäran nästa år… eller om hur jag dyker ner under vattnet och drar upp en tångruska en ljummen augustikväll… eller om hur jag paddlar mig fram på den perfekta vågen och trycker överkroppen uppåt samtidigt som jag hoppar upp på brädan…

Vad drömmer du om? Stort som smått?

Nu ska jag borsta tänderna och krypa ner bredvid varm lillebror. Kram till er.

Bloggar från bilen…

Sitter i passagerarsätet på min bil och repeterar inför helgens event. Min mamma kör och hon nickar och låtsas att hon hänger med i resonemanget jag för. Hon pratar om att jag måste fylla på spolarvärska och boka service på bilen då displayen larmar om det var femte minut. Antar jag har blivit så van vid att se den blinka och tänker helt bort det…
Vi är på väg till ett jobb jag ska göra med Marimekko i Göteborg och här på bilden ser du sista rycket bland packning, presentationer och mailande.

Jag skulle så gärna vilja posta ett annat inlägg jag snart är klar med. Under en veckas tid har nämligen två helt oberoende vänner kontaktat mig och frågat hur de ska gå tillväga då de hjälper en kvinna fly från en våldsam man. Vad behöver man tänka på?
Så himla viktigt att bredda kunskapen så att fler får stöd och hjälp.

Jag ska berätta om mina egna erfarenheter här och dela den kunskap jag har i ämnet så snart jag kan. Under tiden så undrar jag om ni har några erfarneheter kring detta? Kan vi hjälpa varandra här?

Tack på förhand. kram

Vad läser du in? Behöver du veta allt?

Under de senaste månaderna har jag förbluffats över vad människor väljer att läsa in hos de profiler de följer i sociala medier. Vilka förväntningar de har eller vilka krav de ställer på individnivå. Det finns ju alltid något att ifrågasätta och tycka till om – inte sant?

Då jag läste Elsa Billgrens inlägg om vad hennes följare hade för fördomar om henne tappade jag hakan och bröt nästan ut i tårar över vad en del skrev. För sjukt fördomsfulla – ja, det verkar människor vara över lag tycker jag.
Det döms ut till höger och vänster utan rim och reson.
Hur kommer det sig? Hur blev det så?

Jag funderade på den här kommentaren jag läste hos Johanna Bradford för ett par månader sedan:

“Vill enbart upplysa att det finns “influensers” som undanhåller sådant som inte passas att visas upp i sociala medier. Du vet allt som skrivs är inte sanning! Stor eloge till Johanna som trots negativa kommentarer står för det hon gör, den äktheten känner jag starkt för.”

Jag undrar lite hur avsändaren menar. Klart det finns mängder av saker man inte delar med sig av till sina följare.
Är det man delar med sig av en lögn bara för det?

Jag blev överraskad av min man med en weekendresa då jag fyllde 40 år. Vi flög både fram och tillbaka till Berlin och jag skrev inte ett ord om det i mina digitala kanaler. Känner ni er blåsta och förda bakom ljuset när jag berättar detta nu?
Gör detta mig till en dålig människa?
Säkerligen, för en hel del.
Och därför hade jag ingen lust att bemöta den kritiken och stå till svars i mitt kommentarsfält.
Är jag en riktigt lögnaktig fegis alltså?

Jag har skrivit om att vi lever med NPF här hemma. Detta är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det är något vi behöver bredda kunskapen kring i samhället. Ges man rätt förutsättningar i skola och familj så kan man verkligen blomstra och nå oanade höjder i livet med dessa utmaningar men ödet kan också få dig att sjunka så djupt ner i mörkret så du kanske aldrig finner ljuset igen.
Jag har stött på väldigt många fördomar kring NPF under åren och vill hjälpa till att  bredda perspektiven och kunskapen eftersom jag har digitala kanaler som låter mig nå ut till många.

Häromdagen svarade jag på en fråga i min story om vad min största utmaning i livet är. Jag svarade ärligt och berättade att det är att finnas där för min son som är väldigt sjuk.

Fick genast en kommentar om att jag inte borde prata om NPF som en sjukdom – att det var väldigt problematiskt att jag valde att uttrycka mig så. Ändå hade jag inte ens nämnt någon funktionsnedsättning i mitt svar. Bara att ett barn var sjukt. Följaren läste bara in det ut ifrån vilken bild hon hade av mig sedan innan.

Och jag vet ju att alla vakna nätter, krissituationer och sjukhusbesök under flera års tid vet ni inget om. Och så måste det får vara. För nu.
NPF är ingen sjukdom. Vi har andra svårigheter också.

Är jag en lögn för att jag står leende i min trädgård med en dahliabukett i handen och kisar in i solen samtidigt som jag håller på att gå sönder inombords? Fejk liksom?
Eller är det de mjuka stunderna i livet som får oss som går genom stora kriser att överleva?

I sociala medier får man endast ta del av små skärvor i någons liv. Detta försöker jag ha i bakhuvudet då jag scrollar.
Gör du?