Det blev så tyst – men jag funderade bara

Sorry. Jag har inte bloggat på flera dagar. Har en mängd påbörjade inlägg och hur mycket bildmaterial som helst. Antar att jag är lite slut i hjärnan bara. Känner mig ängslig och helt fel – precis så som det är för de flesta människor stundtals.

Jag har fyllt dagarna med jobb och familjeliv och i slutet av veckan drog jag till Malmö och mötte upp kollegor. Idag ska jag gå en lång promenad med Boris på morgonen, jobba hos FGL Store 11-15 och sedan dra med killarna till stranden.

Jag pratar mycket med mina vänner om psykisk ohälsa just nu. Lyssnar på alla avsnitt av Djävulspodden.
Vi är många som mår dåligt eller har anhöriga som är nere på botten och kravlar men det talas inte så mycket om det. Vi tystar ner, man vill heller inte skapa dålig stämning eller känna sig ifrågasatt.
Alla gör ju så gott de kan efter sin egna förmåga – fast en annan hade gjort på ett helt annat sätt. Och det finns så otroligt mycket okunskap och fördomar kring psykisk ohälsa.

Hela mitt liv har jag levt som medberoende till anhöriga med missbruk av alkohol och droger. Det har format mig. Jag känner mig som en kameleont och försöker anpassa mitt beteende och personlighet efter de runt mig. Otillräcklighet och skuld rinner som en het gegga igenom mig.
Så svårt att veta vem man själv är och vilken väg man ska gå då man bär runt på andras livsöden?

Tänker att jag håller på att forma mig själv och är på god väg att släppa taget om mitt bekräftelse – och kontrollbehov.
Jag tänker att du som läser bloggen nog tycker att jag har ett ganska prydligt liv och inte en aning om att jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit bredvid i psykakutens väntrum med önskan om att bli avlastad av sjukvården.

Sanna Lundell och Ann Söderlund berättar i sitt senaste avsnitt att det är hisnande många människor i Sverige som påverkas varje dag i vardagliga miljöer av att leva med någon som har någon form av beroende. 1 miljon människor lever med missbruk i Sverige, lågt räknat. Kring varje missbrukare drabbas i snitt fyra personer. Alltså fyra miljoner svenskar som lever i det här tysta mörka anhörigskapet.
Anhörigskapet – som Ann och Sanna beskriver som “Sveriges mest välbevarade folkhemlighet. Man pratar inte om det, det finns inga insamlingsgalor för detta. Skam- och tabusjukdomar.”
Lyssna mer här.

Jag har blivit en fena på att fixa det där vackra runt om för att kunna överleva. Det måste få vara så runt om annars går jag under – jag måste också skratta, dansa och jobba med det jag älskar utan att ha dåligt samvete. För det går inte annars. Det är i mellanrummen man hämtar andan.

Jag driver en stor blogg och har möjlighet att nå ut, inspirera och motivera.  Jag vet att sociala medier är stressande för många och att det kan vara jobbigt att se “alla lyckade, framgångsrika, kreativa, snygga människor” då man scrollar runt – man jämför sig även fast man bestämt sig för att inte. Så lätt att känna sig mindre värd vid dessa tillfällen.

Men kom ihåg att det är bara en liten ruta in i någons liv. Någon som bara försöker skapa lite vackert runt sig och andra för att må bra i sina egna liv. Det är inte fejk – men det är bara en liten del av helheten.

Jag har en möjlighet att lyfta på locket och bjuda in till en mjuk och viktig dialog oss i mellan. Jag har insett att jag visst kan dela med mig av mina erfarenheter och tankar utan att känna att det är på bekostnad av de som står mig nära. Jag äger min egna historia. Om vi pratar mer om hur vi mår så breddar vi vår kunskap och hjälper varandra.

Lyssna på Sanna och Anns podd och dela gärna med dig av erfarenheter och kunskap nedan. Vi är fler än vi tror.

Ps. Egentligen hade jag tagit bilderna för att visa min nya loppisfyndade vas, solrosor och muggen Frida drejat. Fint ju.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Det blev så tyst – men jag funderade bara

  1. Thank you Kirstin, for being so open. It makes me even like you and your blogs & posts “more”. Just to know that like any one else, you also have your own battle to fight. Having “my battle” again now…it really helps to read and to identity with others around you, even if you don’t know them. Meditating, yoga, reading, it all helps enormously, to stay close to myself and to accept “the now” I’m living in, that it is impossible to change the past so the present and the future are not so scary. Tak again, big hug.

    1. Thank you for taking your time to write me. That’s a good thing to know, trying to live in and accept “the now”,

  2. Det är så fint av dig att det vackra i bilderna och det tunga i livet kan få finnas sida vid sida.
    Nu har jag också lyssnat på alla avsnitt och önskar att alla skulle göra så. Även om man inte är direkt drabbad just nu behöver vi få ökad förståelse för varandra och ha både öppnare ögon och sinnen.

    1. Visst är det en bra podd? önskar att alla avsnitt av Djävulsdansen fanns tillgängliga också. kram

  3. Det är så bra att du skriver om det, för det finns så mycket tystnad, skam och skuld runt anhöriga och beroendeproblematik. Jag har precis som du levt som anhörig i många många år. Jag har anpassat mig, omformat mig till den milda grad att jag ställt oerhört höga krav på mig själv som motpol till anhörigas problem och beroenden. Till följd av det har jag tappat bort mig själv, blivit sjuk i utmattningssyndrom tre gånger och kämpat med att få livet skapligt. Psykiskt. Inget av det jag skriver är tröst, bara igenkänning men jag håller med, vi måste lyfta på locket. Det sista året har jag börjat försöka hitta mig, det där jaget som bara är jag. Vad känner jag, vad vill jag, vad behöver jag är viktiga men nödvändiga frågor att ställa ibland när magkänslan och kompassen snurrar runt. Jag hejar på dig och önskar du hittar dig själv, de vackra stunderna med dans, glädje och fina samtal. ❤️

  4. Tack för ditt inlägg som gick rakt in i mitt hjärta. Det är viktigt att vi vågar pratar om psykisk ohälsa och beroendesjukdomar. Vi måste också våga prata om hur det är att vara anhörig. Det är svårt att se den man älskar sjuk. I en sjukdom som kan vara väldigt förrädisk och osynlig för omgivningen men som påverkar hela livet för de som finns nära. Så modigt att våga sätta ord på det som vi så ofta håller hemligt. Kärlek❤️

    1. Tack. Om vi pratar om detta kommer vi också öka förståelsen och fler får rätt sorts stöd. Viktigt ja. Kärlek till dig.

  5. just det där var jag med om i fredags. För första gången. Psykakutens väntrum tillsammans med mina föräldrar och 37-åriga syster. Vi bad om att min syster skulle bli inlagd men hon var inte tillräckligt dålig.

    Under helgen blev hon såklart mycket sämre. På fem veckor har hon gått från att vara en högfungerande person i kris till att fullständigt nå botten. Ett drog och alkoholmissbruk som verkligen eskalerat i en fart jag inte trodde var möjligt. På fem veckor har hon nästan förlorat både man och tre barn under 5 år, arbete och oss. Vi kämpar för att hon ska inse att hon behöver hjälp.

    jag har inga tidigare erfarenheter av det här så det har verkligen varit en chock. Maktlösheten, den extrema oron, desperationen, sorgen, chocken, personlighetsförändringen .

    Hur abstinensen kan få en människa att offra hela sin familj, hur sjukdomen kan få en person att välja alkohol framför sina tre små underbara barn.

    Det här gick upp för oss för en vecka sen så har bara varit i det i en vecka. Förstår inte hur jag och resten av vår familj ska orka en dag till. Hur gör man? Hur orkar man?

    1. Ta kontakt med Alanon på orten där du bor!
      Du i första hand och din familj får kontakt med andra i samma situation.Du får stöttning och stöd.Du bör ge det tre besök
      För att orka hjälpa andra måste du hämta kraft.
      Skickar dig varma Styrkekramar !
      Det finns en väg ur detta
      Sluta aldrig tro på under!Ta en dag i sänder!

    2. Lider med er alla.
      Hur mår hon nu? Inskriven fortfarande?
      Det är smärtsamt att stå bredvid och se på när någon förstör sitt liv och bränner alla broar.
      Tyvärr måste de nå botten både en och två eller fler gånger innan de själva tar beslutet att bli rena. Håller tummarna för att din syster får rätt sorts vård och att familjen klarar sig ok. Ge mycket kärlek och stöttning till barnen och förklara så gott ni kan, tror det är oklokt att tysta ner och lägga locket på. De känner och förstår mer än man tror.

      Lyssna på Djävulspodden för att få bra råd och stöttning då du känner dig vilse. Och våga prata om det. Fler än du tror har familjemedlemmar med liknande problem och kan vara ett bra stöd igenom de tyngsta perioderna. Massa kramar till er.

  6. Så bra skrivet, och så jäkla viktigt. Jag förstår precis vad du menar. Att älska någon med psykisk ohälsa och/eller missbruk är som att stå helt maktlös och förtvivlad på ett gungfly. Och du har provat alla medel och verktyg, flera gånger, och du prövar igen fast du vet innerst inne att det inte hjälper, men vägrar ge upp hoppet, för vad ska du göra?
    Hur klarar man det utan att krypa ihop i fosterställning och bara ligga kvar i sängen och utan att bli sjuk själv? Jag vet inte egentligen och fattar inte riktigt hur man klara det. Men det gör man ju på något vis. Så styrka och kraft till dig och oss alla som kämpar!

  7. Så fint skrivet o så sant. Har själv levt med en väldigt ovanlig o svår ångest länge. Mår idag mkt mkt bra, men haft ett otroligt helvete, ursäkta språket. Blev sjuk året jag fyllde 30, hade en underbar, fantastisk sambo, som dessvärre inte orkade, utan vi bröt för 15 år sen. Kärleken klarar allt säger man, men det är dessvärre inte sant. I år är det 21 år sen jag blev sjuk o jag har ingen ”egen” familj pga det. Dock är jag mkt mkt nära mina syskonbarn o jag har massvis med barn i min närhet som kommer hit o hänger o leker med mig o mina två gula labbar. Är MKT MKT öppen om att jag varit sjuk, idag har jag ”kvar” min utmattning o måste vara mkt noga med sömn, mat o vila. Dessvärre är det fult att ha psykiska problem, eller jag tycker inte det, tvärtom tycker jag att det visar att man har känslor o är stark, men många tycker det är fult. Inga galor för oss inte. Kramar Lisa S

  8. Har alltid haft psykisk ohälsa i mitt liv. Höll ihop tills jag var 30. Då blev jag sjuk av utmattning efter att ha burit andra hela livet. Att skämmas ska man absolut inte göra, men att orka prata om det, ta det till ytan, och agera på vem vet vad, efter att man lyft sitt problem kan vara nog. Att just orka menar jag, att orka prata om det. Kram

  9. Så fint inlägg. Å så viktigt att inte bara det ”perfekta livet” finns att finnas på bloggar på nätet.
    Jag har också erfarenhet av att vara anhörig till alkoholist. Finns få saker som gör så ont. Förra sommaren avled min makes bror av alkoholism. Knappt 40 år gammal. Lever, njurar o bukspottskörtel slutade fungera.

  10. Hej, läser din blogg sen något år tillbaka, du är den jag klickar in mig hos först för att få ta del av vackra, fina, drömmiga inlägg. Din blogg stressar mig aldrig, tonen här skapar ingen hets, den gör mig bara glad och ger mig lite feel good-strössel på tillvaron. Men tack ändå för att du delar med dig av detta. Vi behöver nog alla påminnas om att ingens liv är perfekt – oavsett hur det verkar. Lätt att glömma. Tack, kram och courage till dig. <3

  11. Hej. Fint, Lyssna gärna på BVCpodden nästa torsdag då jag är med. Det handlar om att komma tillbaka efter en stor sorg. Varma hälsningar

  12. Tack för de här orden, de berörde mig mycket! Stor igenkänning på detta. Har liknande historia. Hämtar också energi i att arbeta kreativt. Flyr in i vackra bilder, saker, inredning mm för att få “ett eget rum”. Håller ihop på utsidan, men känner oändlig ensamhet på insidan. Allt är en välbevarad hemlighet för utomstående. Siffrorna på hur många som är i samma situation är svindlande. Tänk om vi vågade prata om detta!

  13. Hej
    Så fint att du delar med dig om både det som är jobbigt och det som är bra! Det finns så många som kämpar på olika fronter för att få en dräglig vardag och det blir svårt när man dessutom är anhörig till någon med drogproblem eller psykisk ohälsa, det gör att man själv ibland tappar fotfäste och behöver tas omhand. Då ska man komma ihåg att det är viktigt att pausa och bara ta hand om sig själv (lätt att säga, svårare att leva efter)!
    Jag följer dig och uppskattar mycket det du skriver, nu önskar jag dig lycka och frid och att allt löser sig till det bästa!

  14. Tack för det du skriver. Men inte behöver du be om ursäkt för att du pausat några dagar. Förstår att det blir extra känsligt eftersom det hör ihop med ditt företagande. Men ändå är det ju så viktigt att det får bli det som fungerar och är möjligt. Ibland behöver en få tänka. Ibland behöver bloggen vara ett andningshål.

    Jag tänker att det inte finns något rätt eller fel i hur mycket en ska berätta om sitt anhörigskap. Var sak har sin tid. Var sak sitt forum. Det är bara du som kan veta och känna vad din blogg ska vara. Och vi, i alla fall jag, som läsare uppskattar att titta in här för dina bilders skull och dina texter. Självklart kan inte en blogg någonsin visa allt. Tack för det du delar! Och allt gott till dig i din vardag, med det du kämpar för och bär på.

  15. Mina tankar går fortare än jag skriver. Menar att vara mamma till ett barn som inte mår psykiskt bra så klart!

  16. Vi är många med dej Kristin, du är långt ifrån ensam även om jag vet att det inland känns så. Hjälplösheten, frustrationen, rädslan och ångesten är en ensamkänsla. Själv blir jag totalt hudlös emellanåt. Att vara mamma till ett barn, även ett ganska vuxet sådant, är fruktansvärt och tungt. Men så kommer pauser, bättre dagar, tjockare hud och skratten som lyfter och räddar. Psykolog och vänner har varit och är min räddning. Att prata om det är både nödvändigt och livsviktigt. ❤️

  17. Tack för de här orden 💗 jag har levt med missbruk och psykisk ohälsa i hela mitt liv. Tagit hand om, skyddat, stöttat och försvarat föräldrar, styvföräldrar och en syster med drogmissbruk. Och tagit hand om hennes barn känslomässigt och praktiskt. De senaste åren har varit helt fruktansvärda, jag har levt i en ständig skräck för att min syster ska dö av sitt missbruk. Men så i februari vände det, hon kom till ett behandlingshem och hon gör verkligen en fantastiskt fin insats i sin behandling. Detta efter en mycket lång tids kamp med socialtjänst och sjukvård, det ÄR svårare för kvinnor att få hjälp, män får det snabbare och fler gånger om de behöver. Är tacksam för att hon äntligen är där hon behöver vara men känner mig också helt utmattad. Har ett ansvarsfullt och betungande arbete också så det har varit mycket på alla fronter, för att uttrycka mig milt. Det hjälper att påminnas om att andra går igenom samma sak, så tack för din öppenhet och tack till er andra i kommentarsfältet som berättar om era liv.

  18. Hej Kristin,

    jag har följt dig länge och dina bilder pryder både mina väggar här hemma. Jag vet inte om du själv förstår vilken skillnad du gör på så många sätt – inte minst genom att låta världarna mötas. Självklart finns det ingen motsättning mellan en vacker trädgårdsbild eller tankar om livets svåra. Jag tror faktiskt att vi bitvis går mot en ny tid nu; med mindre polarisering och en stor förståelse för att allting finns samtidigt.
    Var stolt, varje dag, över det viktiga arbete du gör och skillnaden det gör för många. Och tack för förtroendet att få läsa.
    /Elin

  19. Beskrivet som om det vore jag. En konstnärlig frisörsjäl, anpassar mig efter varje individ jag möter, känner det dom känner, för att avlasta. Vill jag tro. Uppväxt med missbrukare i familjen hela mitt liv. Har nu, med bankens nya hårdare krav för lån, fått flytta hem igen med min egna starka familj, för att spara ihop pengar för att kunna köpa egen bostad. I detta hem fyllt av missbruk, bråk och psykisk ohälsa varje dag, och man kan inte prata med någon om det, för när man gör det så blir folk obekväma och vet ej vad de ska säga. Så man håller ihop, håller igen, och försöker ändå lista ut vem man själv är under tiden. Den svåraste uppgift jag stått inför. Jobbar med det varje dag. Är alltid ”den glada”, men ingen vet. Blir lättad att höra att känslorna finns hos andra också. ”Otillräcklighet och skuld rinner som het gegga inom mig” Tack!

  20. Tack för ett så öppet och fint inlägg! Så viktigt att vi som vågar öppnar upp och pratar om hur vi mår. 🖤 Jag har varit en kameleont hela mitt liv och velat vara omtyckt av alla. För ett par år sedan blev jag mobbad på min arbetsplats av ny chef och gamla kollegor. Jag trodde att om jag jobbade mera och var duktigare skulle det tycka om mig. Om jag var lite mindre jag så skulle det tycka om mig men allt blev bara värre och värre och jag mådde bara sämre. Tillslut åkte jag till jobbet och fick panikångestattacker varje dag. Efter ett år gav jag upp och sökte ett nytt jobb. Och bestämde mig för att börja om 36 år gammal. Utan att veta vem jag egentligen är eller vad jag vill. Nu har det gått två år och jag mår bättre efter två depressioner och massor av terapi. Jag har dåliga dagar men också bra dagar och ser det som en del av mitt liv!🖤

  21. Har varit extremt skonad från psykisk ohälsa. Men så gick en vän till mig och tog livet av sig. För några månader sedan. Känslan efter det. Känner mig så medveten om livet på ett nytt och extremt jobbigt sätt. Kan bara ana hur din verklighet sett ut genom åren.

    Kram,
    Lina

  22. Hej fina, Tack för så fint och viktigt inlägg. Jag känner så igen mig i det du skriver om att känna sig som en kameleont. Jag vet inte längre själv vad jag tycker eller vill i livet.. Knappt om någonting: vart vill jag bo, vad vill jag egentligen jobba med, vad vill jag egentligen äta till frukost etc etc. Men det kanske också är helt normalt egentligen, att man inte alltid vet vad man faktiskt tycker (men nån gång då och då hade ju känts tryggt). Att man kan ändra sig. Jag tänker också så, att jag är under utveckling och att jag kommer ut mycket klokare på andra sidan.. Jag har några meningar som ekar inom mig, som tröstar. Det är från Tranströmers dikt “Romanska bågar”
    “En ängel utan ansikte omfamnade mig
    och viskade genom hela kroppen:
    ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
    Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
    Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.””
    Kram från H

  23. JA! Har precis skrivit om mit eget psyke på min blogg för bara ett par dagar sedan. Så himla viktigt at bryta tabu tycker jag, då skulle alla få känna sig mycket mindre ensamma och fel.

  24. Ett så himla viktigt inlägg. Vi är många som kämpar med medberoendet varje dag. Har lyckats ta mig ifrån både en pappa och pojkvän med missbruk och startat en helt ny familj men frisk partner och barn, ändå är det så mycket som är svårt att släppa tex det där kameleontbeteendet där man hela tiden anpassar sig, kontrollbehovet över det mesta i livet.. Hittade en bra beteendeterapeut som gav mig bra verktyg, som förstod mig och som kunde visa på hur och varför dessa beteenden uppstod. Fortfarande är jag rädd för att prata om detta med andra, kompisar eller bekanta, vilket är så synd för vi är ju så många som delar samma tankar och känslor. All respekt till dig som vågar!

  25. Åh tack för att du delar med dig ❤️ Tycker du varit modig förut och öppnat på din privata dörr. Stort tack för det! Tack också för påminnelsen om att allt det perfekta bara är en liten liten del av det stora hela ❤️ Alla är vi ju människor med allt vad det innebär ❤️ Tidigare liksom nu tröstas jag av din text när jag ser likheten med mitt liv. Vetskapen om att jag inte är ensam om dessa känslor. Detta med kameleont beteende och den bekräftelse sökande unga kvinnan som gjorde misstag. Känslan av skuld och skam.. tusen tusen tack för ditt fina, tröstande och viktiga inlägg ❤️❤️❤️

  26. Jag har levt med min dotters depressioner och mående under många år. Alla otaliga dagar då oron gnagt i mig och trycket i bröstet varit hårt och tung. Rädslan när telefonen ringde och jag såg att det var hon
    Hur skulle det vara idag? Skulle det vara uppåtdag eller skulle jag få ägna timmar åt att lindra och prata och finnas nära henne i hennes ångest eller skulle jag behöva åka till akuten med henne efter att hon i ångestattacker tagit för mycket lugnande medicin . Dagar med glädje och dagar med djupaste förtvivlan. Upp och ner under många år utan något stöd eller någon inom psykiatrin som tog sig tid att verkligen lyssna på riktig
    Men hon hade till slut tur, efter 8 år träffade hon en psykiater som lyssnade och ändrade mediciner och gav en rätt diagnos. Hon är på väg upp nu tillbaka till livet som en 26 årig tjej ska leva. Klar med sin utbildning, jobb och sambo och de planerar sitt bröllop. Jag kan andas lite lättare igen. Hon kan leva lite lättare igen med rätt mediciner och människor runt henne som ger trygghet och struktur. Sedan är hon den klokaste människan som idag vet hur hon ska göra för att må bra, ta hand om sig. Hon har haft tuffa tonår men mognat i sin sjukdom. Pratar öppet om den och skäms inte längre för hon vet nu att hon inte har något att skämmas för. Och jag pratar om det, lyssnar på andras berättelser och vet att man aldrig ska döma. Varje människa har sin historia sitt kämpande. Det är viktigt att vi vågar prata och inte tystar ner. Psykisk ohälsa finns nära omkring oss.
    Tack för att du skriver om det. Hoppas vi kan få igång en bra diskussion om detta viktiga ämne
    Kram och styrka till dig❤️

    1. Som jag känner igen din historia. Att ha ett barn som inte mår bra äter upp mig. Min sons ångest blir min. Vi är inte igenom allt ännu men har kommit en bit på vägen och jag är fortfarande på helspänn för röstläge och humörförändringar. Fint att höra att din dotter fått hjälp och mår bättre! / Anna

      1. Det finns inget som tar så hårt på en som när ens barn inte mår bra. Jag vet. Man kan känna sig så ensam. Jag har haft tur med människor omkring mig som orkat lyssna och stötta. Sök hjälp själv hos kurator på vårdcentralen om du känner att du behöver det och inte har någon i din närhet som du själv kan prata med.
        Ta hand om dig/er och jag hoppas allt blir bra för er
        ❤️

    2. Det du skriver kunde vara jag. Rädslan som kramp i magen varje dag under värsta perioden från högstadiet och och flera år framåt. Rädslan har aldrig riktigt släppt ändå. Lyssnar till varje nyans i dotterns röst. Är det dax igen, ska ångesten bli suicid?
      Psykisk sjukdom är i många delar en sjukdom i ensamhet. Även för en anhörig. Vem ska trösta mamman? Upplever att när jag är öppen med dotterns mående för exv. nära kollegor så tystnar samtalen och de lämnar samtalet och rummet.
      Och då är jag långt ifrån gråtmild eller söker bekräftelse, utan försöker bara vara rak.

      1. Det är tyvärr svårt för många att prata om psykisk ohälsa. Min dotter har flera gånger sagt att om hon brutit benet hade ingen ifrågasatt henne om hon var sjukskriven en tid men sjukskriven för depression är inte lika lätt att förstå eller acceptera för omgivningen. Arbetsgivare kan bli rädda och kolleger misstänksamma. Man får en stämpel på sig som lite “tokig” eller opålitligt.
        Men min dotter är inte galen och inte din heller . De fungerar men har andra behov.
        Vi måste fortsätta prata om det. Människor som tystnar eller går bär med sig en rädsla och en okunskap. Gamla tiders syn på vad psykiskt sjukdom var, inlåsta på institutioner. Det är inte så och det vet vi. Med stöd och rätt mediciner fungerar de flesta som alla vi andra i samhället. Det gör min dotter nu ,lever med sin diagnos som bipolär typ 2 och har lärt sig hantera sin ångest. Jag har min man (inte min dotters pappa) och min syster som hjälp mig igenom många situationer. Som tur jag är har jag också förstående chefer och kolleger
        Kämpa på och älska ❤️Jag hoppas att allt blir bra för er