Jag körde mot regnbågen och mötte sedan smattret på bilrutan i Borås. Staden där jag växte upp.
Staden jag älskat att hata så starkt.
Det tog mig mer än tio år att få bort klumpen i magen då jag rullar in och Daltorpskolan tronar upp sig framför.

Jag minns första ettan vi bodde i på Hedvigsborg. Katten hette Tuff, lägenheten låg inbäddad i nikotin och elen stängdes av där någon gång i november då inte räkningarna blev betalda.

Vi hade en förlängningssladd från grannen utanför fasaden så vi kunde ha en ensam lampa i fönstret och för att kunna titta på tv. Kvinnofängelset på tv4. Vi rökte fimpar och jag var alltid hungrig. Jag fick gå och panta burkar till honom och hans polare på Statoil om nätterna, köpa ett litet paket Marlboro  & fick aldrig umgås med några egna vänner.
Då och då var vi hos en tjej som hade ett riktigt jobb och jag tog sockerbitar ur hennes skål på köksbordet då hon vände ryggen till – jag hade inte ätit på länge och det sved i magen.
Ibland lagade hon mat till mig. Köttgryta med paprika i. Hennes kille slog henne bara ibland vill jag minnas – hon sa ifrån mer än jag och kunde bli riktigt arg. Jag såg upp till henne.
Jag var mest tyst – gjorde vad alla sa åt mig att göra.
En gång tvingade de mig äta en matsked smör och ställa mig på alla fyra medan de skrattade.  Det var otroligt förnedrande.
Jag fattar i ärlighetens namn inte varför jag inte bara gav dem fingret och gick därifrån . Varför stod jag inte upp för mig själv?
Jag var 16 och redan då livrädd för konsekvenserna. Helt duperad.

Det var ett sjukt liv. Vi var ute på nätterna och gick – i flera timmar. Vinterkylan bet om kinderna, jag var alltid trött men fick aldrig sova. Folk blev paranoida – jag försökte medla lågeffektivt och lyssna. En vän skar halsen av en annan och efter några dagar sköt han sig själv. Han var alltid snäll mot mig och chocken blandades med tårarna.
Det var en ding ding värld.

Jag fick hem Jysks reklamkatalog i brevlådan och drömde om inredning, tapetbårder, små side boards och gardiner. Det var där i dagdrömmarna jag skapade allt fint – i fantasin byggde jag vackra rum att vara trygg i.
I sömnen sprang jag barfota i skogen och gömde mig i ett älgtorn – han jagade alltid i fatt mig och satte pistolen mot min tinning.

De tog många år för mig att sluta planera flyktvägar –  in minsta detalj,  i alla hem jag flyttade in i efter jag fyllde 21 år. Idag är jag 40 år.
Inget är unikt. Den här historian bär många kvinnor runt på.

Kommentarer till “Det var en ding ding värld.

  1. Tack för att du släpper in oss. Så starkt, modigt och så viktigt att du ger oss ord och bilder på de här sakerna som man bär där allra allra längst inne. Saker som man inte ens pratar med sig själv om.

  2. Fruktansvärt. Det knyter sig i magen och tårarna bränner, samtidigt som det känns så fruktansvärt overkligt på något vis. Men jag vet ju att detta är verkligheten för många flickor och kvinnor. Starkt av dig att dela med dig 💙

  3. Fy fan för att du skulle behöva genomleva det där. För att någon ska behöva göra det.
    Jag är så glad för dig Kristin, att det inte längre är ditt liv och din tillvaro. Att du fått det bättre. Tryggt, varmt, mätt, älskat. Önskar så innerligt att alla skulle få ha det så, alltid, överallt.

    Skickar världens största kram ❤️

  4. <3 Du har en otrolig förmåga att beröra. Tack för att du orkar dela. Det du gör är så obeskrivligt värdefullt.

  5. Vill ha en knapp med ett krossat hjärta att klicka på…
    Starkt av dig att dela.

  6. Igenkänning… Och alla som stått och tittat på eller tom hejat på, kvinnor som män. Det är en ensam väg att gå i början när man tar sig loss, ett annat helvete brukar börja då som säkert många är bekant med. Tyvärr.

    Starkt att du delar med dig. Kikar in här varje dag och inspireras av din styrka engagemang och kreativitet.

    1. Jag rättar mig själv, det är en ensam väg hela tiden men hur ensam blir man ofta medveten om senare. Folk som tar mannens parti, ryktesspridning och andra elakheter. Ihärdigt ringande, trakasserier och allt annat som följer med sådana separationer.

  7. Jag är uppriktigt ledsen över att någon ska behöva gå igenom något sådant. En gång i tiden, för snart “tusen år sedan” var jag med om liknande historia. Jag trodde jag var ensam, jag trodde jag var dummast, fulast och minst värd. Det tog många år för mig att resa mig, många år av sorg och rädsla att hantera.

    Tack för att Du delade Din historia. Starkt och sorgligt.

    1. Känner igen mig så väl i allt du skriver. Det är så svårt att förmedla till andra hur ett sånt liv var, hur det verkligen kändes och hur länge det påverkar så och gör riktigt riktigt ont. Du är stark som kämpar med att dela bilden av detta. Vi är många som håller dig om axlarna de dagar när det känns som att ingen någonsin kommer att förstå.

  8. Så många tunga minnen du bär med dig, önskar att din ryggsäck har blivit lättare ,ja t o m tom ,sänder dig många kramar mkt stark berättelse du delar med dig ❤️

  9. Starkt det du berättar, bra att du gör det! Vi är många som har en ryggsäck med tragiska erfarenheter i och vi är bra som vi är, men kände det kanske inte då, när vi var som mest sårbara. Du är oslagbar ♥️ och gör magi 🌟

  10. Jeg har lignende historie inni meg som I noen tilfeller slippes ut. Noen får vite – andre ikke. Så sterkt og fint, ydmykt, grusomt og viktig at du forteller. Jeg har fulgt din blogger lenge nå – og synes du er en av de fineste, varmeste og ærligste personer som er. Alt så godt til deg! Og til alle der ute som leser og opplever disse forferdelige nerdrige ting. Om det er fysisk eller psykisk. – Ta kontakt med noen – kom ut av det!! Det finnes et liv – et godt liv på andre siden. Skynd deg…..

  11. Att så få ord kan berätta så mycket, du väljer dem väl och de visar hur stora svängar livet kan ta. Och här går jag, faktiskt på Hedvigsborg, och funderar över vad jag kan göra för tjejen som en gång var du och som kanske just i detta nu bor i en lägenhet som jag går förbi.

  12. Har inte ord… så tragiskt och trasigt. Fint och modigt att berätta. Tack. Stor varm kram från en annan Christine

  13. Kära Kristin!
    Mållös. Orden. Så svåra. Så starka. Så nödvändiga.
    Berörs så innerligt.

  14. Vet knappt vad jag ska skriva men vill mest skriva tack. Så välskrivet inlägg och så viktigt ❤

    Och fan vad sjukt det är att man inte är ensam om såna här grejer. Det borde man vara. Världen borde inte vara full av såna berättelser.

  15. Jag har en fråga, som du absolut inte behöver besvara om den är för personlig eller för privat.

    Jag har läst din blogg ganska länge och jag har för mig att din äldsta son är den dumma snubbens barn. Eller har jag fel?

    Hur hanterar han detta? Att ha en födelsepappa som är kvinnomisshandlare och en mamma som bidrar med att sätta skammen där den ska vara; hos förövaren alltså.

    Jag tycker du är så inspirerande som gör detta, berättar om upplevelserna och hjälper till att sprida kunskap kring ämnet! Känn dig inte tvingad att besvara om du inte vill!
    Kram!

    1. Sofie!Hur/vad menar du?
      ”Den dumma snubbens barn”
      Ett kärt o älskat barn.
      Att redogöra för andra vad ens barn upplever o känner?
      Hört talas om integritet?
      Köp en veckotidning!

    2. Hej,
      Tack .
      Jag förstår att man blir nyfiken och vill veta mer om min familjesituation. Jag försöker finna en balans här där jag kan dela med mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra i liknande situationer
      Jag tycker det är viktigt att kunna använda min plattform för att bryta stigman i samhället och för att öka förståelsen för detta viktiga ämne. Det är inte lätt men jag gör mitt bästa.

      Din fråga är för privat. Jag kan bara dela med mig av hur jag själv känner och vad jag upplevt.

      Allt gott, Kristin

      1. Hej Kristin och tack för ditt svar.
        Återigen, tycker du är stark som berättar om dina upplevelser. Jag har fått intrycket av att du har hela familjen bakom dig i detta beslut. Ville verkligen inte få varken dig eller Lotta att tro att jag ”gottar” mig i skvaller. Din blogg är allt annat än en skvallertidning för mig. Det är en plattform där jag kan läsa om starka kvinnor (och män) som GÖR förändring och inte bara pratar om förändring. Förändring påverkar och skapar reaktioner, hos alla, såväl de som står närmast och de längre ifrån. Det var mest det jag var nyfiken på.

        Att äldsta sonen är ett kärt och älskat barn tvivlar jag inte en sekund på Lotta.

  16. Känns konstigt att trycka ”hjärta” men det är för att jag beundrar dig för att du berättar!! Starka, fantastiska Du!!!

  17. Det är verkligen en ding ding värld!
    TACK för att du delar med dig, det berör på djupet. 💚

  18. Du är fantastisk, urstark och ett hopp som orkat resa dig upp och bli den levande människa och förebild du är idag. Tack för du delar! Njut av livet idag, det är en fin dag att leva på!

  19. Det var en stark text , kära du.
    Önskar bara att det aldrig hade hänt dig. Och ingen annan på jorden heller.
    ♥️♥️♥️

  20. Jag ryser av det du berättar. Och jag tänker på den stackars 16-åringen och att jag bara vill krama om henne och önska henne allt gott. Tänk vilka historier människor går och bär inom sig, och att många historier aldrig upphör att existera. Tack för att du delar med dig <3

    1. Tack❤️För dina ord. De berör, svider och lämnar mig med en klump i magen. Stor beundran och ödmjukhet för att du orkar berätta om allt du varit med om. Det är smärtsamt att läsa och så starkt och så viktigt ❤️ Tack

Kommentarer stängda