Hej där. Hälsning direkt från soffan med mössa på eftersom det är så trist att tvätta håret. Här kommer ett transperent inlägg med en tillbakablick i livet.

Jag lyssnade på Billgren & Woods podd där de pratade om moderskapet. Om hur flödena fylls av det perfekta mammalivet, ammande mammor och gulliga ungar. Visar det en skev bild av verkligheten?
Väldigt bra podd för övrigt med kloka reflektioner.

Det är en lite fiktiv värld för mig – allt det där härliga och vackra är i och för sig ingen lögn bara för att man inte visar upp kräksjukan, Kalle Anka-tröjan, konflikterna och kaoset som alla familjer har. Så gör ju jag också.
Jag ser det snarare som att en kreatör funnit sitt forum där hon kan vara visuellt kreativ med form och färg och gräver där hon står, mitt i hemmalivet med barn. Och tusan, det vet vi väl alla att man vill skapa lite guldkant på den vardagen.
Fel blir det dock i hjärnan då det blir en norm och man börjar jämföra sig med den här bilden av hur det är att vara mamma.

Jag tycker det är så himla vackert och fint dock.
Men nu tänker jag krydda den här onsdagen med lite motvikt till just den bilden av mammalivet.

Jag känner en stor sorg och skam över hur moderskapet har varit för mig stundtals. Låt mig ge dig en inblick i hur mitt första år som mamma var.
En annan dag ska jag berätta för er hur om hur livet som tonårsmamma också kan se ut.

Jag blev gravid när jag var 19 år med min första son. Jag hade då levt i en relation där jag regelbundet blev fysiskt och psykiskt misshandlad sedan 16 års ålder och var vid detta laget väldigt isolerad från familj och vänner. Jag var ensam och kände mig smärtsamt oälskad och övergiven. Jag var också väldigt förvirrad och traumatiserad.

När jag kissade på den där stickan så vände livet – jag tänkte att om jag bara blir mamma så löser allt sig.
Jag blir inte ensam längre – ett barn älskar alltid sin mamma. Kanske det mest egoistiska beslut jag tagit.

Att föda ett barn rakt in i ett liv där jag inte ens kunde skydda mig själv – hur skulle jag då kunna skydda ett barn.
I maj 1999 födde jag min första son. Han föddes med navelsträngen virad runt halsen och med bakterier i lungorna. Så efter bara något dygn blev han väldigt sjuk och fick förflyttas till neonetala avdelningen och fick intravenöst antibiotika via en sond fastsatt i skalpen. Jag blev kvar på avdelningen för nyförlösta mammor och de kallade på mig då jag skulle amma. Väldigt konstig situation känner jag nu i efterhand – varför fick jag inte vara med mitt barn? Varför fick jag inget rum på samma avdelning?
Pappan kom och hälsade på en gång under denna tid & jag tror vi stannade på sjukhuset i 2 veckor innan vi skrevs ut och fick därefter gå på täta kontroller på sjukhuset.

När jag kom hem så insåg jag ganska snabbt att inget i relationen var förändrat bara för att jag hade ett barn på min arm. Det var snarare ännu svårare för mig att parera det minfält jag levde i då jag behövde anpassa mig efter barnets behov – sömn, närvaro och amning. Jag sov väldigt lite detta år men jag fann ändå en väldigt stor tröst i att vara mamma, jag kände mig betydelsefull.

Under den här tiden så blev det väldigt viktigt för mig att skapa vackert runt om. Jag skapade miljöer, små projekt och jag drömde mig bort. Jag är verkligen världens bästa dagdrömmare och det har många gånger varit min räddning.

När min son var 14 månader insåg jag att om vi stannar här så kommer vi nog inte överleva. & jag hade förmodligen aldrig haft modet att lämna om det inte var för mitt barn. Jag behövde skydda honom från att växa upp i den här miljön. Och på ett sätt blev ju då moderskapet min räddning.

Vi flyttade in i ett skyddat kvinnoboende på andra sidan Sverige och sedan rakt in i famnen på familjerätten och socialtjänsten. De gjorde definitivt inte livet lättare för mig och det är delvis därför jag engagerar mig i frågor kring att skydda kvinnor och barn nu som vuxen.
Direkt från Unizons mailutskick:

Barn tvingas gång på gång till umgänge med dokumenterat våldsamma pappor tvärt emot barnets uttryckliga vilja och mot all kunskap som idag finns om att barn inte kan läka från våld så länge våldet pågår. Fungerande familjefridsteam slås sönder med argumentation att socialtjänsten ska spara pengar. Mångåriga samarbeten försvinner och inga nya tillkommer. Pressade socialsekreterare ser våldet men kan inte besluta om det skydd och stöd som behövs.

Egentligen har inte inlägget något med hur moderskapet visas upp i sociala medier – eller så har det. Jag ville bara ge en motvikt och visa en parallell värld till allt.
Jag älskar alla mina barn gränslöst och vill skydda dem från allt ont.  Men moderskapet kan vara det mest smärtsamma som finns. Du kan inte värja dig mot den skuld och skam det ger då du inte kan skydda ditt barn ifrån sjukdomar, våld, psykisk ohälsa, utanförskap, destruktivt umgänge, droger och mycket mer.
Det finns där, rakt framför näsan på varje unge – i alla städer, i alla skolor och vid varje skärm. & även i många hemmiljöer.

Kom ihåg – Alla mammor gör så gott de kan utefter sin egna förmåga. Ibland är omständigheterna i livet upp och ner – det enda rådet jag kan ge är att våga prata med andra. Bryt stigman och bredda kunskap.
Slutligen, sociala medier är en liten skärva av livet så ta det inte på för stort allvar –  sluta jämföra dig.

 

Kommentarer till “En parallell värld

  1. Läste inlägget igår, lite i hast. Har sedan kommit tillbaka till det i tanken och tänkt att jag tycker att det är otroligt modigt och fint av dig att dela en sådan bit av din historia. Så, ville mest bara säga det. Känner så med den unga kvinna och mamma du var, gör ont i hjärtat. Har själv inte varit i samma situation men känner igen den starka önskan att skydda sina barn från oönskade omständigheter.

  2. Har inte lyssnat på podden men parallella världar… Johejdu, så är det och därför så bra och viktigt att du tar upp det och förhoppningsvis fortsätter göra det på olika plan.Tack Kristin !

  3. Brilliant post on so many levels. That’s why this is my favourite blog – thank you Kristin.

  4. Tack för ditt ärliga inlägg! Nä det är sannerligen inte alla som får vara med om den lycka man talar om när man fått barn. Jag drabbades av en svår depression efter andra barnet och blev inlagd på psykiatrisk vårdavdelning i två omgångar. Sambon fick själv ta hand om vår 3 månaders dotter och vår 2 åriga son. Min känsla var att jag inte var en bra mamma och att de skulle få det bättre om jag inte fanns. Och jag var helt övertygad om detta även om jag idag hör hur det låter. Depressionen blev så svår att jag blev gränspsykotisk. Jag vill absolut inte skrämma någon att skaffa barn. Jag mår idag väldigt bra, men som sagt det är en sorg. En sorg som jag accepterat men har lärt mig otroligt mycket av. Jag älskar mina barn mer än allt, det är det bästa men även det värsta jag varit med om.

    1. Tack för att du delar. Har hört andra mammor dela detta med mig och det är synd att det inte skrivs om eller pratas mer om förlossningsdepressioner – jag tror att samhället stöttar upp med resurser, forskar mer om vi lyfter upp ämnen likt dessa till ytan och pratar om det mer i vardagliga samanhang och i forum likt dessa. Fint att höra att du tog dig ur mörkret. Kram till dig.

  5. Stort tack för att du delar med dig! Jag blir djupt berörd samtidigt som jag verkligen kan relatera till flera saker du beskriver. Speciellt skammen en kan känna över att föräldraskapet inte alltid är/blir vad en tänkt sig och önskat. Samt den stora smärtan vid insikten att en inte kan skydda sina barn mot allt, hur en än försöker. Så viktigt inlägg detta!

Kommentarer stängda