Nu kommer ett långt inlägg om yrkesval & om hur vi tänkt kring jämtälldhet genom åren. Jag väljer att dela med mig av detta för att ge en nyanserad bild och ge lite olika perspektiv.
Livet och samhället är inte svart och vitt. & Vi är alla barn av vår tid.
Jag fick den här kommentaren efter mitt inlägg om kvinnligt entrepenörskap.
” Svaret är helt enkelt nej, det går inte att kombinera en superkarriär med att vara en närvarande mamma. De allra flesta mammor mår bättre av att prioritera umgänge med sina barn framför karriären. Kvinnor “bromsas” inte av att ta den största andelen av föräldraledigheten utan de allra flesta väljer att göra det. Det bara är så. Naturens lagar står över jämställdhetsideologin i detta fallet.”
Jag känner verkligen att jag skulle vilja att vi granskar strukturer och ifrågasätter varför vi gör de val vi gör. Och också funderar över vad konsekvenserna blir.
Jag känner också att klimatet är tufft nog för kvinnor i den mansdominerade företagsvärlden – inte ska vi dessutom behöva stå ut med gliringar och skammande från andra kvinnor?
Kvinnor kan visst vara grymma företagare och samtidigt finnas där för sina barn på bästa sätt. Man bygger upp en smart arbetskultur med effektivt arbete, bygger på bredden istället för på höjden. Kvalité framför kvantitet.
Vi pratar mycket om jämställdhet hemma hos oss och jag funderar över min egen livsresa just nu. Jag tänkte berätta lite om hur min yrkesresa och vår relation sett ut och om hur prioriteringar och värderingar skiftat genom åren som gått.
När jag var runt tjugo lämnade jag en destruktiv relation – jag var då ensamstående mamma med stora skulder och utan gymnasiekompetens. Mitt högsta mål i livet just då var att omge mig av människor som ville mig väl och att överleva dagen eftersom jag då också levde med besöksförbud på skyddad adress. Jag började jobba på en restaurang i Varberg som servitris.
Jag jobbade med servering i många år och jag tyckte verkligen om det. Det var högt tempo, roligt och enormt fostrande i social kompetens.
Jag träffade min man efter några år och han hade ett utstakat mål – han hade ett intresse för ledarskap och skulle studera ekonomi på Handelshögskolan. Under hans utbildningsår började han samtidigt jobba på banken där han haft praktik.
Vi födde under denna period vårt första gemensamma barn. Jag hade ett otroligt stort ”duktighetsbehov” och vet att jag satte prestige i att fixa allt själv – vara ”stark”. Redan dagen efter förlossning var min man på jobbet vi gemensamt beslutat att han skulle ta för att få in en fot i bankvärlden.
Så fortsatte åren. Ett barn till. Jag tog båda föräldraledigheterna och var hemma så mycket jag kunde med våra tre barn. Min man erbjöds nya bra tjänster, pendling och gjorde en strålande karriär som uppskattad medarbetare och ledare. Så stolt över honom.
Vi gjorde såklart det som kändes mest rätt just då. Ingen kände att någon behövde stå tillbaka för någon annans skull.
Tyckte att vi gjorde medvetna val.
Vi var barn av vår tid – uppvuxna i familjer där fäderna var de som jobbade, med mammor som jobbade halvtid inom omsorgsvärlden och tog merparten av ansvaret för hemmet.
Vi pratade om jämställdhet under denna tid också och tyckte vi var jämställde eftersom vi gemensamt valt denna fördelning.
När vår minsta var tre så började jag jobba mer med min hobby på sociala medier, Krickelin som varumärke växte och vi startade också FGL Store. Helt plötsligt fann jag mitt ”kall” i livet och mitt stora intresse.
Det har inte varit på kartan att jag skulle be min man bromsa sin karriär, vara hemma och låta mig med mina projekt få ta mer plats och utvecklas. Det var ju dessutom han som drog in mest pengar till hushållet.
Med det sagt så vill jag ändå poängtera att min man alltid stöttat mig i alla mina projekt och trott på mig till 100%. Han hjälper mig otroligt mycket i mitt företagande och är en stor klippa.
2017 tog jag på mig ett annat par glasögon och tittade kritiskt på vår relation. Varför hade vi tagit dessa beslut?
Detta kändes ju inte alls speciellt jämställt längre. Jag slet som ett djur för att få allt att gå ihop.
Jag vet att det var i samband med metoo – all den otroliga kvinnokraft som svepte över landet som en störtflod – det berörde mig.
Det började bli förbannat tungrott att vara hemma mest och jag började känna en stor missunnsamhet.
Året därpå planerade min man dessutom att ta en Ironman och la ner väldigt mycket tid och engegemang i träning upp på sin heltidstjänst tio mil bort.
Jag såg hur glad han blev av både jobb och träning och hatade mig själv för att jag fann det så provocerande. Han hade massa energi och glädje då han var hemma. Jag bet mig i läppen och förbannade läget – Som man bäddar får man ligga.
Egentligen kände jag nog att det var min tur att gasa och jag vet att min man också vill att jag gör det. Kör som tusan säger han!
Men hur blir det för barnen då?
Jag började bli bitter och det gick så långt så jag började fundera över om varannan vecka liv kanske skulle passa oss bättre. På det sättet skulle jag kunna satsa 100% på mitt jobb och mig själv ena veckan och 100% på föräldraskapet andra veckan. Min man kunde jag ju dejta då och då tänkte jag.
Ja, jag är ju passionerat kär i denna man.
Istället började jag läsa väldigt mycket om jämställdhet. Jag bad min man läsa Feministfällan med ett öppet sinne.
”Tack så mycket för att du fick mig läsa den här boken! Den öppnade verkligen mina ögon” /Jonas
Vi pratar mycket om hur vi ska få det mer jämställt nu och tar båda medvetna val i relationen. Små saker som att jag har börjat byta gasolen och fixa grillen. Han köper lussekläder och annat fix jag lagt på mitt bord förut. Vi delar jämnt mellan att gå med till skola, läkare, samtal och annat med barnen. & Nu är det lika självklart för oss båda att lämna jobbet för att täcka upp där hemma.
Det ligger en djup respekt från båda håll inför båda våra respektive jobb och vårt föräldraskap. Detta är verkligen inte självklart och något jag rekommenderar att man jobbar på om det är något som skaver. Lösningen finner man ofta i kommunikation.
När mina föräldrar skildes var jag osäker på hur pappa skulle kunna klara av att laga middag själv och också orolig över hur mamma skulle klara sig ekonomiskt. Jag vill att mina pojkar ska känna att vi båda är helt oberoende och jämställda.
Jag menar inte att du som kvinna ska känna att du ska börja jobba mer.
Men om det är det Du vill – så ska du naturligtvis ges samma förutsättningar i yrkeslivet som en man och samtidigt räkna med att få stöttning från både din partner och omvärlden. Och tänk en gång till på de val man gör. Kanske snurrar livet bara på och man gör som man ”borde” och kanske inte vad som egentligen passar bäst för dig.
Läs inlägget om det kvinnliga entreprenörsskapet och dess kommentarsfält >>
Läs Jag smetar ihop arnbete med livet och dess kommentarsfält >>
Tack att du delar viktiga tankar, inspirerar och får mig att tänka ett varv till om val i familjerollerna. Lyssnar nu på Feministfällan, fortsätter fundera.
Tack snälla att du tar upp detta (och inte minst att du så generöst delger oss dina tankar & känslor).
Jag känner en uppgivenhet, på riktigt tycker jag att 30- och tidiga 40 åriga kvinnor backar hem/tillbaka till normer & strukturer som vi och kvinnor innan oss kämpat så hårt mot.
Ser suveräna yrkeskvinnor som jonglerar, syltning, renovering, jobb (som de ibland tom kallar hobby) och 100% uppbackning av sin familj oftast fylld med minst 2 barn och en pappa som nästan lite så 40-talistpappigt är lite valhänta med sina barn.
Dunderbara kvinnor, ta plats _bredvid_ era män och förhelsike män – steppa up och dela ert gemensamma liv med varandra. På riktigt!
Tack för att ärliga du finns!
Tack för att du delar det personliga och det som inte alltid är lätt. Blir ett djup i din blogg. Att det vackra och det svåra får finnas tillsammans 💕
Tack för den här typen av inlägg som gör att man får ut så mycket mer av att läsa bloggar även om man inte alltid kommenterar så mycket.
Så skönt att läsa om fler som är i gråzonen. Annars hamnar man lätt hos extremfallen med antingen feminister på barrikaderna eller hemmafruar. Inget fel med något men de flesta av oss kämpar nog någonstans däremellan.
Jag tycker att samvete, skuld och plikt är så intressant, kopplat till barn och familj. Varför har män ofta dessa känslor längre bort än kvinnor..?
Superintressant ämne, som det behöver pratas mycket mer om, trots att det kan vara väldigt jobbigt att inse hur man egentligen har det, med någon man tycker väldigt mycket om…
Som alltid, nr 1 stort tack för att du delar dina tankar! Skapar alltid en god grund för ytterligare dialog och nyfikenhet på hur olika människor väljer/inte väljer. Ett ord som jag hängde mig fast i och som jag gärna önskar mer perspektiv kring är ’karriär’. Vad betyder det idag? Vad menas med en superkarriär till exempel? Någon som är öppen för fortsatt dialog? Hörs!//Johanna
Tack för ett så givande inlägg! Jag förstår vad du menar, och detta är något jag och min man pratade mycket om innan vi fick barn. Vi är båda läkare, mitt i karriären, och vi båda älskar det. Så vi har så gott som delat rakt av på föräldraledigheten, delar så lika det går med vabb-dagar, beroende på vem som ”behövs mest” på jobbet just den dagen och hämtar på förskolan lika många dagar. Kan tyckas fyrkantigt, men det är viktigt för mig att detta är en självklarhet för båda nu när vi är mitt i småbarnsåren men en treåring och en 7-månaders. Missunnsamhet är ju så tärande på relationen.
Måste kommentera detta då både jag och min man är civilingenjörer och förvisso inte delat rakt av på föräldralediheten, men hyfsat jämnt. VAB körde vi 50/50 hela tiden och vi alternerade vem som hämtade/lämnade. Vi jobbade även deltid båda två tills yngsta var 10 år. Nu är de ju 17 och 20 och då har vi istället gått över till att båda jobbar tidigt och slutar tidigt och åker tillsammans till jobbet. Vi alternerar numer också vem som kör bilen…
Tror att det underlättat att vi har samma förutsättningar i våra utbildningar och jobb. Det faller sig naturligt att vi då får bära samma ansvar hemma. Sen är ju maken ej hejare på mekanik och älskar att laga saker och då får han göra det. Jag älskar att vara familjens reseledare och då får jag göra det.
Stort tack för detta inlägg Kristin. Känner igen mig mycket i det och är lite ”mitt i det” och kan just nu känna en sorg över att vi har gjort så här mot oss själva och mot vår relation, alltså skapat en obalans. Sen är det snårigt att kommunicera kring det för att det lätt blir att man ska mäta vem som gör mest och försvara sina positioner på något sätt. Jag har märkt att även andra reagerar så när man tar upp det: ”Nej men han som är en så hjälpsam man”, ”Han som gör så mycket” osv och det handlar ju inte i grunden om vem som gör mest utan som du säger om att bygga en relation och en familjesituation där alla kan göra allt. Tack igen.
Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Det känns som en fin gåva att få ta del av dina upplevelser.
Sa otroligt intressant och bra skrivet,hoppas verkligen att du skriver en bok en dag!!
Åh, tack! Så smickrande!
Du är så klok! Tack för dina tankar. Hur feministisk man än är och hur jämställt man än vill leva så är det en utmaning och inget som kommer automatiskt bara för att man gifter sig med en feminist. Precis som du skriver så ligger mycket av jämställdheten i de ”små” sakerna, som vem som Vabbar eller vem som har koll på när stövlarna är urvuxna. Kan också rekommendera boken ”Vi ska ha barn” av Marie Björk. Många handfasta tips!
Helt rätt. Det är en utmaning för de allra flesta kan jag tro.