Hej där
Hur är det med er?
Detta inlägg har jag börjat skriva på flera gånger nu och sedan suddat ut. Jag har testat med olika ämnen – trädgård, föräldraskap, ekonomi, återhämtning…
Men inget har liksom kommit till mig som det brukar göra när jag bloggar. Faktum är att hjärnan är sprängfull. Eller helt tom.
Det beror på hur man ser det – orden sitter långt inne och jag känner mig som en nybörjare med kameran.
Men det finns väl inget värre än när en privilegierad människa beklagar sig över den situation hon själv satt sig i – det är ju rent av oförskämt, så jag ska bespara er detta.
Jag står själv här i mitt hörn och hämtar andan lite bara – sen ska jag skriva så tangenterna glöder. Var så säker.
Något jag funderat på det sista – nu när det mesta öppnar upp och folk börjar träffas som vanligt igen.
Det är det sociala umgänget – events, fester, sociala jobbsammanhang och vännerna.
Ända sedan pandemin drog igång har jag knappt umgåtts med folk alls – jag har bara jobbat eller varit med min familj.
Medan andra har uttryckt en sorg över detta så har jag tyckt det varit hur bra som helst – jag har verkligen kunnat fokusera, satsa och jobba som tusan utan avbrott. Det har passat kalasbra nu när jag startat upp en ny verksamhet att bara ha digitala möten, inga jobbresor och längre sittningar.
Jag har verkligen mått bra av att “slippa” träffa människor. Och det betyder ju inte alls att jag inte älskar mina vänner – jag mår jättebra av att hänga med dem men har verkligen dragit fördel av att inte vara social och börjat njuta mer och mer av att vara själv.
Funderar på om jag är en introvert personlighet trots allt. Har nog aldrig trivts i större sammanhang och folksamlingar. Ser verkligen fram emot att vara helt själv under några veckor i Frankrike och kan inte tänka mig något härligare än att få slippa anpassa mig och prata med någon annan. Är det pandemin som fått mig att bli ännu mer ensamvarg? Eller är det mitt jobb?
Eller min familjesituation?
Hur känner ni för det sociala i livet? Får ni energi eller tar det energi?
Spelar såklart stor roll vad det är – så mysigt och bra att sitta och skratta bort ett par timmar med vänner och slippa vad i sin egna hjärna hela tiden.
Lite av vad jag funderar på…, verkar ju som det blev ett blogginlägg med lite mer djup än vad mina dahlior har för kulör – trots allt.
Det var nog allt.
Ok, så nu ska jag runda av det här inlägget och ta mig i kragen. Fyra snabba innan jag lämnar er.
1.Jag var hos revisorn och han gav mig en high five för ett fantastiskt H1.
2.Förhör mellanbror inför prov i samhällskunskap och blir stolt över att varken han eller jag tappar det. Båda har stora koncentrationsvårigheter – Vi håller ut och ihop.
3.Lyssnade på Gunhild Stordalen om vikten att lyssna på sin egen kropp och tillgodose alla behov för att undvika sjukdom – träning, sömn, kärlek & beröring, bra mat, återhämtning.
4.Tog mig äntligen i kragen och köpte en Hövding idag.
Intressant att läsa kommentarerna. Jag funderar på om jag också är introvert men kanske är det vårt samhälle som kräver för mycket av oss. Vi har så mycket flöden med intryck och så ska man socialisera så mycket på jobbet. Helst vill jag vara själv, med familjen eller med mina vänner. Kollegorna är inte direkt prio ett. Arbetslivet har förändrats mycket de senaste decennierna. Vi ska fika, after worka, konferensa och julfesta. Orkar ju inte vara social på fritiden när man ska socialisera så mycket på jobbet. Lite tankar bara. Kram
Hur vet en om det är extrovert eller introvert en är? Växte upp relativt blyg fram till gymnasiet då jag började ta mer plats. Har periodvis känt mig väldigt ensam och längtar verkligen efter att ha fler nära samtidigt som jag njutit kopiöst av pandemin och friheten att jobba hemifrån. Mingel är bland det värsta jag vet och nu har jag kunnat ta till mig av innehållet från konferenserna utan att behöva känna mig ensammast i världen eller kallprata med allt och alla.
Jag vill nog bara helt enkelt få ha en bubbla med vänliga och lagom stimulerande människor så kan jag när behovet och energin tillåter göra ett besök ute i den stora världen… introvert med behov att ibland få vara extrovert utan att normen ska säga hur jag ska vara och när jag ska vara det kanske vore bäst?
Jag bävar lite för det nya livet efter pandemin, för jag har trivts ganska bra med avståndet. Och det har varit bra att få skylla på Folkhälsomyndigheten…
Men två av mina kompisar saknar jag, och har bestämt mig för att nu får det vara slut på avståndet. Så nu har vi börjat träffats för att fika igen, och skvallra lite… Jag har ju i och för sig min ganska stora familj nära och runt om, så helt folktomt har det ju inte varit ändå.
Hej,
Fint att du tar upp frågan om att trivas i ensamhet. Rentav att inte längta efter stora samlingar och fester. Jag brottas med att känna att jag borde vara mer social än vad jag är. Varför? Det är som att det extroverta, sociala är sinnebilden för ett lyckat liv. Varför är det viktigt att ha ett lyckat liv. Jag vet såväl vad som är viktigt för mig. Varför håller jag inte fast vid det? Svårt att säga. Till en del är jag ledsen över att inte orka. Lever också med NPF i familjen. Har säkert själv en stor känslighet för intryck och andras energier. Sen arbetar jag som terapeut. Något jag brinner för men som tar mycket kraft. Så underbart det låter att vara själv ett tag och både vila och ge plats för kreativitet. Tack för din fina och tänkvärda blogg ☺️🌻
Under Pandemin har jag fått/tagit mig tid att känna efter, var ärlig mot mig själv, lärt känna mig själv bättre.
För helt plötsligt fanns all den där tiden över.. att göra just det.. Lyssna inåt.
Jag ser mig själv som en väldigt utåtriktad person och har fått höra att jag är det också hela mitt liv men ju äldre jag blir ju mer inser jag att det också gör mig enormt trött.
Att jag verkligen behöver och värdesätter min tid, ENSAM efter att jag varit social.
Det tror jag på riktigt att pandemin är ett resultat av i mitt fall, just den insikten.
Jag har tillåtit mig själv att känna..
Att tänka efter , känna mina stop.
Jag värdesätter min tid att vara ensam minst lika mycke som jag värdesätter tiden socialt.
För mig är det en vågskål.. alltid.
Så här har du en extrovert ensamvarg. 🤣🤣
Ha fantastiska veckor i Frankrike.
Kram! Carro.
Hej, den här supersnygga gråa västen du bär. var finns den att finna/köpa?
Hälsningar
Tiina
Den har jag köpt på Hagedorns i varberg – minns ej märket tyvärr.
Pandemin fungerade så bra för mig. Jag hade förstått innan att jag var en introvert person med en förmåga att ta fram det extroverta vid behov. Men nu har den introverta delen fullkomligt tagit över och mitt liv är så härligt just nu. Min sommar var lång och helt utan planer, men fri och härlig. Livet får en helt annan mening och innebörd då.
Jag längtar till att få vara ensam med mina tankar och komma ikapp. Jag blir på riktigt så glad av det och en härligare mamma och särbo.
Trivs och mår bra med att vara själv/ensam men har nästan inget socialt liv alls. Så det kunde gärna vara lite mer. Så för mig blev det ingen större skillnad mellan före och under pandemin vad gäller socialt umgänge och kommer inte att bli det nu “efter” heller.
Åh..
För mig är det sååååå skönt att läsa om dina tankar kring detta. Jag hade under en tid redan innan pandemin börjat känna att: jag orkar inte med att träffa så mycket människor mer!!
Jag jobbade i butik och kände på kvällar och lediga dagar att jag bara ville spendera dem i ensamhet eller med närmsta familjeöverhuvud en eller två vänner.
Kände att kalas, AW och häng mest var nåt jag gjorde för andras skull, för att inte verka trist och oengagerad…
När pandemin kom kände jag att det var så skönt att det var mindre folk i butiken, mindre trafik på vägen och ingen umgänges-hets på fritiden. Jag bytte jobb i vintras och har då jobbat mkt hemifrån och det har varit SÅ SKÖÖNT!!! Jag har verkligen kunnat vila i mig själv under pandemin och jag har verkligen insett att det är i ensamheten eller i ett förtroligt samtal med en eller ett fåtal som jag hämtar kraft till att orka med allt socialt.
Jag lovar dig, hade du mött mig hade du inte tagit mig för ett osocialt miffo men det är så jag känner mig inuti..😅
Jag bävar inför att vi ska återgå till det normala igen.. att jag ska behöva fejka hela dagarna igen..
Min hjärna behöver lugn och ro och lagom mkt socialt umgänge..
Tack för att du delar – tror det är många som egentligen utsätter sig för ett mer socialt liv än de mår bra av. man pressar sig själv för att passa in i normen. Stor kram till dig
För mig gick det från ett rätt litet socialt liv- till ingenting. Nästan bara umgåtts med maken… för att vi var rätt försiktiga i början och andra vänner var ännu mer försiktiga osv…
Så för mig blev det inte alls bra. Är introvert, trivs själv, men behöver få umgås med andra ibland för att må bra. Nu blev det typ totalt ensamt. Kan tillägga inga kollegor el nåt sånt då jag är sjukskriven/ arbetslös.
Heja mellanbror o dig🌟Vi håller ut o ihop🙏
Finaste😍
Hahaha, ja, kämpa!
Takk <3
Endelig en influenser som ikke er bare ekstrovert! <3
Liker bloggen din bedre og bedre!
Åh – ja tack! Jag tror det är många influencers som inte är extroverta – ofta kanske det också är det som får en at sitta själv bakom en skärm och vara social digitalt – för d å slipper man irl. Men det syns och märks inte så mycket såklart – mycket också för att man tar bilder på sig själv osv och då tänker man ju kanske direkt att det måste vara en extrovert personlighetstyp 🙂
<3
Jag får ju inte så lite andnöd av att allt det sociala i samband med jobbet ska dra igång igen… “Alla” är superpepp på det och bara längtar efter att få gå på AW, kick offer och konferenser igen och det som missats under pandemin måste kompenseras för. De “alla” är förstås de extroverta, de andra hörs ju såklart inte i de här sammanhangen. Jag har inte alls ett uppdämt behov av att umgås med mina kollegor utanför arbetstid. Då vill jag ha min privata tid och vara med min familj. Känner dock att det finns väldigt lite förståelse för att inte vilja dricka öl/vin, mingla, äta pizza, hitta på crazy saker med kollegorna. Man förväntas tycka att det är superroligt och betraktas som märklig och supertrist om man tackar nej. Pandemi passade mig jättebra i det avseendet 😀
Känner som dig – stor kram