Får plötsligt en känsla av att jag måste skriva om det här. Nu.
Jag har skrivit i duschen. På hundpromenader. I bilen. På väg in i sömnen. I trädgården. Men texterna har inte blött ut ur mina fingrar och över tangentbordet än. Nu sitter jag här och vill berätta.

Jag var 21 år då jag lämnade. Men nu förstår jag att det slutade inte där. Det slutade inte ens fem år efter – då de verbala dödshoten upphörde. Jag bär det med mig varje dag för resten av mitt liv och vissa dagar går jag nästan under av självförakt och smärta.
Det kanske är nu – när jag själv har barn i tonåren –  det gör det som mest ont. Eller för att andra börjar prata om våld i det öppna rummet. Nu kan jag inte ducka längre.
Jag har sprungit så fort, så länge. Kämpat emot och bara lagt ett nytt blommigt plåster över de variga sår som bara växt och växt till en stor böld som inte går att skyla längre.

Alltid har jag känt mig smutsig och varit full av stort sjävhat efter mina upplevelser med manligt våld. Förbrukad och äcklig.

Jag ska berätta hur det började och jag ska berätta hur det var. Sedan ska jag berätta om hur jag tog mig därifrån. Därefter vad som hände, om hur samhället och myndigheter stöttade en 20-årig misshandlad ensamstående mamma. Och sedan ska jag berätta om hur våldet har format mig, alla mina relationer och mitt föräldraskap. Och också om min oerhörda lust och driv att ta mig framåt – att förändra. Är jag still så dör jag. Då var allt förgäves.

Det var sommaren mellan nionde klass och ettan på gymnasiet. Vi drack Blue Nun, folköl och rökte röd Marlboro. Jag kände mig vuxen och omgav mig med en mängd vänner av alla de slag. Jag pendlade mellan den trygga klicken i klassen och de äldre vännerna på gymnasiet. Alltid välkommen men min egna känsla var att jag var oerhört ensam och vilsen.
Så som tonåringar ofta känner kan jag tro. Jag var dessutom en kicksökare och galet skoltrött.
En initiativtagare till fester, skoluppträdanden, discon och resor. En kreativ entrepenör redan då kan jag se nu.
Jag var så himla nyfiken och orädd, testade allt –  men var ändå lite blyg.

Jag mötte Honom en kväll på krogen. Jag var för ung för den miljön förstås.
Jag visste vem han var –  fem år äldre med en stökig historia. Det sas att föräldrarna inte klarat av honom, inte lärarna heller och till slut hade han hamnat på ett ungdomshem och senare flyttat till min stad.
Jag visste på avstånd hur “dålig” han var.
Den kvällen stod han där framför mig med världens gulligaste smilgropar och såg mig. Rakt in i mig.
Jag ville rädda honom. Jag skulle göra honom hel och bra igen. Han hade bara hamnat lite snett i livet…
Han blev min första riktiga pojkvän.

Det var intensivt och passionerat i början. Fjärilar i magen.
Jag släppte allt och blev snabbt helt uppslukad i honom och hans liv.

Våldet kom smygandes. Jag vet inte exakt när men jag vet att han kontrollerade mig efter bara ett par veckor. Vilka jag pratade med, hur jag var klädd och vart jag var. Det var som om jag sögs in i en pararell verklighet där hans sanning var lag.  I början visade jag motstånd men det blev bara värre och jag kapitulerade istället helt efter ett tag. Jag skämdes och var otroligt förvirrad. Jag kunde vakna på nätterna av att han sparkade mig ur sängen och anklagade mig för att ligga och drömma om andra män. Sedan kunde ett sådant “bråk” eskalera och dra ut i flera timmar. Jag var alldeles utmattad av alla dessa konflikter och började lägga mitt egna Jag platt redan från början.
Jag var inget värd och jag var en dålig människa. Förlåt.

Första året var det mycket strypningar och kvävningar med kuddar. Han slog med öppen hand över min skalle där håret sitter och ofta över öronen som blev alldeles blå. Ganska sällan i ansiktet men det hände då och då.
Kroppsminnet är fantastiskt, jag kan fortfarande visualisera hur det kändes i käken då jag inte kunde äta mat på över en vecka. Jag kunde inte tugga med käken för jag hade fått ett hårt slag över högra sidan. Det sexuella våldet var hemskt.
Ibland var de fysiska slagen förlösande – smärtan och skräcken inombords för vad jag hade att vänta när hatet bara eldades på var nämligen förlamande – när slagen väl kom så visste jag att ilskan hade nått sin peak och snart var över. Det psykiska våldet och alla vakna timmar höll på att göra mig tokig. Jag kunde inte gå till affären utan att sitta i förhör efter.
Jag slutade gå till skolan. Jag slutade träffa vänner. Jag slutade vara med min familj. Jag flyttade hem till honom.

Jag skrev dagbok som barn och när jag läser sidorna från sommaren -95 så är början av boken utriven.
Jag vet varför – jag blev straffad över livet jag levde innan han steg in i det. Jag tillbringade många vakna nätter med att ursäkta hela min varelse och gång på gång erkänna vilken hora jag var. Jag bläddrar mellan de återstående sidorna och läser hur jag systematiskt gör mig ovän med alla. Mina vänner, min syster, mina föräldrar. “Alla säger att vi inte ska vara ihop!” Jag vänder dem ryggen och skriver att de är psykopater som inte förstår någonting.
Han älskar mig – jag måste bara bli bättre – sluta göra så mycket fel.

Ur min dagbok:
“Jag sover aldrig, äter inte, är inte hungrig, är bara med honom. Jag skolkade tre lektioner idag och vi har skaffat katt. Jag är värsta ovänner med mina föräldrar. Jag mår kass. Jag vågar aldrig säga nåt för allt missförstås.”

En natt drog han en kniv mot min strupe och tryckte upp mig mot en husvägg. När jag läser om det i min dagbok:
“När vi skulle hem fick han sig ett “spel” och var hur svinig som helst mot mig. Han bad mig ta mitt liv och kallade mig fitta.”
Så mycket hat. Jag var chockad över situationen och la all skuld på mig själv.
Hur kunde jag locka fram detta ursinnne hos  människan jag älskade?
Jag var 16 år då jag började be om ursäkt för vem jag var, hur jag var, vad jag sa och hur jag såg ut. Jag var fel. Det var svårt att älska mig. Jag var en psykopathora som behövde lära mig.
All den kunskap jag fick om hur det var att vara en “bra flickvän” det där första året förintade hela mig – den sprudlande glada tonåringen som hade hela världen och livet framför sig var som bortblåst.

Allt handlade om kontroll. Jag blev lika paranoid som honom. Jag blev sjuk och kunde inte tänka klart. Det var som att vara i en krigszon 24/7 och nu när jag läser om posttraumatisk stress, identifikation med förövare och Stockholmssyndromet så förstår jag vad jag gått igenom. Allt handlade om överlevnad till syvende och sist. Men det blev också mitt liv och min “normala” vardag under flera år. Utåt spelade jag charader.

Varför lämnar man inte en sådan relation undrar du?
Jag var livrädd för vad som skulle hända om jag lämnade. Jag trodde han skulle skära halsen av mina bästa vänner, elda upp mina föräldrar och skjuta min syster. Jag kunde inte se det som ett alternativ.
Och det fanns ju fina dagar utan våld också såklart, då man tänkte “nu är nog allt bra igen” och tryckte bort det jobbiga.

Vad gjorde min familj och mina vänner åt detta? 
Jo, de gjorde så gott de kunde utifrån deras egen förmåga. De hade inte kunskap inom området och jag var otroligt manipulerande. Strypmärken blev “klöst av katten” och lögnerna avlöste varandra.
Jag gjorde mig dessutom oanträffbar och vände dem ryggen.

– Jag hade önskat att de varit mer uthålliga och knackat på oftare. Låtit gärningsmannen veta att han hade ögonen på sig och gjort det svårt för honom.
-Jag hade önskat att hans vänner hade satt ner foten och vågat stå upp för mig. Jag såg i deras ögon att de inte tyckte hans handling var okej – men de sa inget.
-Jag hade önskat att grannar vågat slå larm. Vi bodde i fem lägenheter under åren ihop och de alla hade knytnävslag och knivhugg i väggar, dörrar och luckor.
-Jag hade önskat att jag inte skulle känt mig så ensam. Att jag och mina vänner hade haft ungarelationer.se , @1000mojligheter & @ungdomsjourentigerlilja att vända oss till.
-Jag hade önskat att människor hade vågat lägga sig i och inte vänt bort blicken när det kändes obehagligt.

Vad jag önskar nu?
– att samhället tillsätter resurser för att skydda kvinnor från detta våld.
-att vi sprider kunskap om ämnet i skolorna och bland föräldrar.
-mer civilkurage i vårt samhälle.
-att vi installerar porrfilter på de förskolor, fritids och skolor där det inte redan finns filter. Att barn ska skyddas från våldsamt, sexistiskt och rasistiskt innehåll som ofta förekommer inom porren. Skolan ska vara en skyddad plats där detta inte finns.
-att skolan ska föra porrkritiska samtal med barnen, att sexualundervisningen behöver förbättras och att porr behöver pratas om.
-att vi behöver prata med våra barn om vad en relation betyder.

Min historia är inte ovanlig. Just nu när du läser detta blir  flickor, kvinnor och barn utsatta för liknande våld i sina egna hem. Tänk INTE att detta inte gäller dig och dina barn. Ta dig tid att läsa  den här intervjun>>

Bor du i Varberg så ber jag dig att närvara vid Ett Mjukare Varberg där temat är Unga relationer.

Publicerat av Kristin Krickelin

Kommentarer till “I hans våld – del 1”

  1. varenda känsla som finns infinner sig
    på samma gång (och tar kännbart grepp runt hjärtat)
    av att läsa Dig och detta, kristin.

    jag önskar jag kunde åka dit i tiden och sparka in dörren.

    att Du istället, än, ställer Dina fönster på vid gavel,
    det säger allt om Dig.

    all, all kärlek och respekt Din väg.

    hannah

  3. Så starkt av dig att skriva. Mycket bra gjort av dig.
    Hur gör man om det är tvärtom? Hon som misshandlar honom, bara med ord men fortfarande så kränkande. “åker du hem (på besök hos familjen) så är låset bytt när du kommer tillbaka, och barnen får du inte träffa”
    Vi ringer och vi hälsar på trots att vi möts av isande kyla, men han får aldrig komma hem.

  6. Tack för att du orkar berätta!
    Jag lämnade en man som under drygt tjugo år kontrollerade, kommenterade och begränsade mig och sedan även barnen. Han slog mig aldrig, men han utövade mentalt och sexuellt våld och tvång.
    Jag trodde först att jag skulle kunna ändra honom, sedan fick han mig att tro att jag aldrig skulle kunna lämna honom. När jag väl gjorde det blev han galen, spred lögner och lämnade oss inte ifred.
    Både jag och barnen mår ännu mycket dåligt, men det är bättre än att leva med honom. Jag har fått tillbaka mina vänner och berättat delar av sanningen för dem, men det är svårt att orka berätta om hur livet i verkligheten har sett ut under så många år och att jag har stannat i detta elände. Jag känner sådan skuld när jag ser hur dåligt mina barn mår.

  7. Finaste du – vad ont det gör att läsa detta. Så ofattbart men ändå så “vanligt”. Får mig att vilja låsa in mina barn tills de är 30, minst!
    Fint att du delar med dig, detta får inte tystas ner mer. Och frågan alla ställer – “varför lämnar du inte” måste ändras till “varför slår han/hon”. kram

  10. Tack du modiga kvinna för att du fortsätter våga berätta din historia. För att du väcker diskussioner, tankar och känslor här hos oss. Som gör att arbetet aldrig stannar av eller att kvinnorna fortsätter tystas. Det är nog nu.
    All värme till dig!

  11. Så himla bra att det kommer ut, att vi får veta och att det finns modiga människor som du. Jag tror vi kan förändra om samhället när samhället äntligen ser sanningen. Och när vi vågar prata om det som händer bakom dörrarna.

  12. Tack för din inlägg! Det kan vara räddningen för någon som idag sitter fast i en liknande relation som både du och jag gjort för många år sedan när vi befann oss någonstans mellan ungdom och vuxendom.
    Jag minns mest skammen när andra såg. Han var ju egentligen en otroligt varm och snäll kille, sa alla. Om inte jag hade haft ett sådant hetsigt humör hade han aldrig tappat sitt, sa han. Det kan väl inte vara så farligt – du är en stark person, sa alla. Efter en tid blev det också min sanning.

  13. Blir så berörd av din historia❤️Så modigt och starkt av dig att berätta! All värme till dig🙏

  14. Gråter för den 16-åring som fick leva med detta. Tänker att detta våld på något sätt kan finnas på många andra sätt. Tänker på mina föräldrar och deras dynamik. Inget hårstrå som kröktes, men en mental “hållakvinnapåplats”-våld. Skammen jag känner för detta. Hur jag försökte hjälpa min mamma. Min starka mamma. Att jag inte kunde hjälpa. Men att jag räddade mig själv. Skammen att inte orka med sin mamma.

  15. Tack för du delar! Aldrig varit i en sån relation men kanske kunde varit… Men min bästa vän såg det och räddade mig.

    Tack igen <3

  16. Blir väldigt rörd, förbannad och ledsen av din historia, tack för att du delar med dig och lyfter ett viktigt ämne. Dessa sjuka kvinnohatare…
    Lyckades oxå slå mig fri och levde under hot, mest psykiska, som satt sina spår. Du är stark och grym ♥️ TACK 🙏🏻
    Massa kärlek till dig fina fina människa
    Kram// Jenny

  17. Så modigt, så starkt och så viktigt! Blir så berörd och får liksom svårt att hitta orden. Vill i alla fall skicka dig massor med värme 💜.. Tack för att du bidrar till diskussioner i samhället, vid middagsbordet och med våra barn. Vi är många som tackar dig och hejar på dig!

  18. Jag förstår, men ändå inte. Jag kan relatera, men ändå inte. Min relation pågick i över tio år, den innehöll aldrig något fysiskt våld men jag känner igen så mycket av det du beskriver om hur du var tvungen att stå till svars för ditt tidigare liv, vilka du träffade och vilka du pratade med. Den ständiga skuldbeläggningen var misshandeln i min relation och det var ett evighetslångt försök att bli accepterad, förlåten och godkänd som tillräckligt bra. Jag trodde också att jag kunde hjälpa honom. Det blev ju bättre. Men så här i efterhand har jag insett att det bara var jag som vande mig. Jag vande mig vid att anpassa mig till den han ville att jag skulle vara. Hur jag skulle prata, klä mig, förhålla mig till andra, vad jag skulle tycka.
    Jag är så tacksam att du är fri och jag likaså. Tack för att du hjälper andra med dina ord. ❤️

  19. Satan vad du är modig som delar och blottar. TACK!! Tack för påminnelsen om att kampen vi kvinnor för är långt ifrån över. Tack för den modiga sårbarheten.

  20. Tack Kristin för att du delar med dig! Jag blir helt ställd av att läsa detta. Har aldrig varit i en sådan relation och inte varit nära det heller. Du är en stark, driven och helt fantastisk kvinna som jag inspireras av, fortsätt med det! Låt aldrig någon stampa på dig igen ❤

  21. Tack. Tack.
    Det är svårt att finna balansen att fråga och ifrågasätta för man är rädd att hon slutar berätta eller vänder ryggen till..
    Men det är väl bara att fortsätta

  22. Vet hur outhärdligt jobbigt och utlämnande det är att dela med sig av sin egen historia, men tack för att du gör det. Det behövs. Tack för att du orkar vara stark och berätta.

  26. Tack för att du skriver om detta! Så otroligt viktigt ! Vi bor i ett lägenhetshus och för ett årsen hörde vi ofta bråk från våningen ovanför,killen var stor (det märktes att han tränade mycket) och de hade två små barn . Jag ringde polisen flera gånger då det lät som att han slog henne och varje gång hade även andra grannar ringt men jag kände mig så otroligt rädd och liten och visste inte vad jag skulle göra – och då var ju det inte ens jag som blev utsatt. Är så glad att du skriver om detta! Det är så viktigt! Och det är så bra att du skriver vad vi ”utanför” kan göra för jag kände mig så handlingsförlamad men ringde som sagt polisen och det är jag glad för att jag ändå gjorde det även om det känns otroligt futtigt. Jag tänker att det är så lätt att fastna i känslan av att det är dumt att lägga sig i någon annans liv. .
    Jag vet inte hur de har det nu.. hon bodde här själv ett tag men försvann plötsligt, om de fortfarande är ett par nu eller om hon blivit fri honom vet jag inte, men jag tänker ofta på dem. Så viktigt att du sprider detta! Att du orkar ❤️

  28. Usch vad hemskt att läsa. Att uppleva. Att höra. Så starkt att berätta, att synliggöra.
    Har en syster som lever med misshandel. Hon är inte mottaglig för vad vi säger. Att vi polisanmält hennes sambo ser hon som ett svek och har vänt sin mamma ryggen.
    Man är så långt bort, hon är så långt bort, men ändå i tankarna hela tiden…
    Fortsätt berätta, tack❤️

    1. Jag tror att hon en dag kommer vara tacksam för att ni satte en gräns gentemot mannen som misshandlade henne 💗 jag och min mamma var i samma situation med min syster. Hon har barn så vi gjorde även anmälningar till socialtjänsten. Där och då uttryckte hon att vi var hemska lögnare, men idag när hon har tagit sig ur relationen säger hon att hon redan då var glad att vi gjorde så tydligt vad vi såg och tyckte. Att hon längst inne visste att hon kunde räkna med vårt stöd när hon var redo att lämna.
      Hoppas det ordnar sig för din syster. Och för er andra runtomkring, det är olidligt att leva i skräck för att ens syster ska bli allvarligt skadad eller till och med dö.

  29. Tack för att du delar! ❤️ Så viktigt och modigt att berätta! Skickar en stor kram till dig!

  31. Orkar inte skriva mer än att jag känner med dig, och skickar kärlek <3

  33. Vilken urkraft du är, som överlevde detta, tog dig ur det och dessutom klarar av att dela med dig för att hjälpa och stötta.

  35. Jag blir så ledsen och förtvivlad över detta kvinnohat och vad du och många andra har varit med om. Tänker mycket på hur jag ska uppfostra min son för att bli en bra människa och man. Och på hur jag ska få männen i hans närhet att prata om sånt här. Tack för att du lyfter ämnet på ett fantastiskt bra sätt!

  36. Tack för allt du är o gör. Kramar Johanna i Bua (för mig spelar det roll vad du gör o jag högaktar dig så för det)

  37. Åh! ❤️ Jag vill liksom åka tillbaka i tiden och ge ditt 16-åriga Du en kram och säga att detta inte är din enda sanning. Det blir bättre!! Tack Kristin för att du vågar berätta! Du är stark!!

  38. Du är modig & klok, stark och vansinnigt bra som delar detta! Tänk vilken skillnad du gör för många ♥️ Hjältinna! Kram love u!

  39. Så viktigt att du skriver om detta. Det kan vara vems dotter som helst. Vems syster eller kompis som helst. Vi måste bli mera envisa och uppmärksamma. Stor Kram <3

  42. Jag vet inte vad jag ska säga… Mer än att du måste vara otrolig på överlevnad…att du är otrolig för att du inte gömmer detta i ditt allra innersta och istället ” just get on with your life” vilket helt klart måste vara den lättaste vägen att ta? Att du är otrolig för att du ”orkar” engagera dig så efter allt du har gått igenom…
    WOW säger jag bara allra ödmjukast….💙🙏💙

  43. Tack för du delar med dig, för du är en röst
    För att du tar i detta ämne. Jag möter kvinnor och män i mitt arbete som är trasiga. Av hot, våld i både fysisk och psykisk våld. Tack för du lyfter vikten av civilkurage. Så vi kan prata om vad är okej och inte okej i en relation.

    Stor kram till dig!

  44. Ja varför lämnar man inte en sådan relation? Frågan ska ju egentligen vändas, varför slår han! Tack Kristin för ditt mod, hög igenkänning.

  45. Väldigt mycket igenkänning. Lämnade som ensamstående mamma. Fick ingen hjälp någonstans. Skammades av mina föräldrar. Än idag har ingen i min omgivning hjälpt mig. Ingen av mina sk vänner frågade mig en enda fråga. Ingen vet vad jag har gått igenom. Ingen erbjöd att hjälpa med barnvakt, pengar, tid, lyssning. Ingen.

    Misshandeln gör sönder en inombords. Skapar självhat. Svårt att förklara. Det är som att hatet inympas i en utav förövaren, det får ett eget liv i ens kropp.

    Jag kämpar med självkärleken idag med all min förmåga. Det har gått 26 år. Jag lever fortfarande med sviterna. Har attraherat narcissister och mer eller mindre destruktiva män till mig, i hela mitt liv. Det började med verbal och känslomässigt misshandel av min pappa. Det var där det började . Jag litar numer inte på min egen förmåga att välja man. Väljer ensamheten.

    Kvinnomisshandel är mycket, mycket, mycket mer än vad människor i allmänhet idag känner till. Det är så mycket mer än själva det synliga våldet. Det är en handling som gör sönder nåt i ens själ. Det gör sönder våra systrar, mammor, döttrar, våra väninnor. Sedan gör det sönder deras bröder, pappor, söner och vänner. Det gör sönder samhället.

    Jag har haft en kvinnlig lärare på universitetet som även suttit som nämndeman i tingsrätt, och tillika varit framstående forskare på barn och medier, som öppet i klassrummet ventilerade åsikten att “om en man slår en kvinna föregås det av åtta års tjat”.

    Det är nåt fundamentalt som håller på och händer i samhället nu. En vändning. Nu väntar vi bara på att den stora massan män ska börja ta tydligare ställning. Det kommer de att göra. Vi ser bara början på detta än. Vi är redo för förändring nu.

    <3

  47. Rädslan för att det blir värre om man lämnar känner jag så väl igen. För mig blev det också så. Även fast han bodde långt ifrån. Tyvärr hade jag inget stöd från någon, min far tyckte till och med att jag måste ta hänsyn till att han kände sig ensam.
    Nu när jag även brutit med all släkt på grund av deras våldsamheter, kontroll och utnyttjande är det tyvrr samma sak, det fortsätter, och jag står ensam. Polis och vård väljer förövarnas sida.
    Nån gång hoppas jag det blir en förändring, att det är förtryckarna som utesluts ur gemenskap och samhället.
    Du är stark som skriver om detta. Du är stark som överlevt! ❤

  48. Ser och läser det som skrivs, det är också en del av min historia. Psykisktvåld som eskalerade i fysiskt, tack och lov bara en gång och jag slog tillbaka med en polisanmälan, rättegång och dom! Tänker på den tiden, undrar varför dessa killar dras till oss starka tjejer? Vad är det de får ut på att kontrollera oss? Väljer jag att lägga skulden på mig, nej aldrig! Det är han som är sjuk och fortfarande är! Det jag vet är att den tiden inte definierar mig, det är en del, men aldrig den jag är! Jag är så mycket mer och det är vi allihop!

  51. All respekt och kärlek till dig som delar med dig av det svåra. Tack för ditt mod. Och så ledsen att du behövde uppleva det.

  54. Starkt skrivet. Det måste varit fruktansvärt. Förstår att du lever med det än. Tänker också på dessa människor som utsätter, de som är förövare. Innerst inne kan de inte må bra, vad är felet, vad saknar de, vilket behov har de- eller inte har. Vad är det som gör att människor måste ge sig på andra, psykiskt och fysiskt? Vad kommer det ifrån, hur såg hans/hennes barndom ut? Många frågor.

    Jag har inte genomgått något liknande, som du skriver om. Ändå haft en kille som “bara” var svartsjuk och kontrollerande. Det var jobbigt.

    Fint att din berättelse kommer fram. Kram till dig…..

  55. Det här är första gången jag pratar om det och jag ångrar mig redan. Kan du radera min kommentar? Förlåt, men jag står inte ut.

    1. Caroline, det här var ett första steg. Du vågade. Jag är stolt över dig, fast jag inte känner dig alls. <3

    2. För varje människa som pratar om det på riktigt, så kan det bli en förändring. Allt gott till dig Caroline, och till Kristin såklart. Det ni gör är så modigt och viktigt även om jag förstår att det känns oerhört svårt på samma gång. Stor kram.

      1. Du är så stark och Modig Caroline!! Skammen ligger hos han, aldrig hos dig. Vi håller dig om ryggen!

  56. TACK för att du delar med dig ❤ Så oerhört starkt och modigt men viktigt! All kärlek och värme till dig.

  58. Tack för att du orkar berätta och för att du kämpar för alla kvinnor härute. Vilken makalöst stark kvinna du är. <3

  60. Tack för att du berättar!
    När jag läser din historia blir jag förfärad, äcklad och ledsen. För din skull. Men också för min skull. Jag var och balanserade på kanten till det helvete som du blev utsatt för. Min historia innehåller inga direkta slag eller sparkar. Det var väl därför det tog mig 10 år att ta mig därifrån.

    Däremot så var han ytterst kontrollerande, svartsjuk, elak. Hur kunde jag sätta på mig såna trosor, vem skulle jag ligga med när jag gick utanför dörren? Han satt och väntade i bilen nedanför huset där jag var på fest med mina kompisar. Jag fick inte dricka alkohol och jag fick inte umgås med vänner och familj. Jag fick inte ha på mig vad jag ville och jag fick absolut inte ha några killkompisar. Det var hårda tag om armar och käkar. Kan precis som du skriver känna känslan av hur hans tumme och pekfinger håller min käke i ett stenhårt grepp när han tittar mig rakt i ögonen och talar om hur äcklig jag är.

    Andra dagar var han världens snällaste person. Skötte om mig som om jag vore hans lilla prinsessa (vilket jag hatade)

    Träffade honom när jag var 16 år. Tog mig 10 år att ta mig därifrån.

  61. Tack för att du delar med dig av din historia. Den är tung att läsa och jag hoppas att jag kan och får vara med om att arbetet med VINR intensifieras och gör skillnad. Din, Josefin Nilssons och alla andra kvinnors berättelser kommer att göra skillnad. Kram till dig.

Kommentarer stängda