-Jag är så himla lycklig, sa han

9 december, 20209 december, 2020

Jag minns denna morgon så väl. Det var i maj 2017 och min man och jag satt på en hotellbalkong i Positano.
Utsikten var magnifik, sällskapet det absolut bästa, boken i min hand var en bladvändare, jordgubbarna kunde inte smaka sötare och jag hade en hel kanna kaffe framför mig så jag lätt kunde fylla påtår i koppen då jag druckit upp. Livet kändes komplett.
Missförstå mig inte – den här känslan kan givetvis infinna sig när jag sitter på en varm klippkant i min hemstad efter ett dopp i havet också. Känslan av att “Inget kan slå det här! Harmoni och lycka!”
Den känslan kan jag locka fram även i vardagen och behöver inte ta mig till Positano för – men i alla fall…

Här satt vi – nöjda, utvilade, kärare än någonsin och så hade vi en hel dag i Positano framför oss. Vad skulle vi göra? Ta en båt längs Amalfikusten och gå iland i en annan hamn för lunch? Gå upp och ner i gränderna och stanna för att äta citronglass i rån? Lägga oss på stranden och läsa?

-Jag är så himla lycklig, utbrast Jonas och log sitt allra mest bländande leende.

Det var en fin morgon, det var det. Båtarna guppade där ute i turkosblå hav nedanför bergsluttningen och alla dess kulörta vackra små byggnader var som små karameller för ögat.
Jonas tog upp sin telefon och började scrolla på Facebook eller Instagram.
Efter en stund så suckade han besvärat och muttrade något om att den där fantastiska känslan han haft hade försvunnit då han kikade på vänner som var på skidresa i Alperna.

-Märkligt, jag sitter ju här och har det jättebra men nu känns det inte så längre, sa han sedan.

Det säger lite om hur hjärnan fungerar. Hur bra du än har det så finns det alltid någon som har det lite bättre. Kan lite mer. Verkar vara lyckligare. Är bättre förälder. Bor i ett finare hus. Tränar mer. Äter bättre. Hinner/orkar baka. Jobbar hårdare. Är mer kreativ. Får fler likes. Har vackrare klänningar. Lägger kristyren så mycket vackrare på pepparkakorna. Har dubbelt så mycket energi. Har mer vänner.

Så är det. Jag känner det ibland. Vill gärna säga att det inte är så, men fasen, den här känslan har nog alla till och från – och sociala medier förstärker det såklart.

Jag bor så himla fint men vill ändå flytta in i Sofia Woods nya våning. Jag vill ha en valp som Elsa Billgren. Jag vill ha Ditte Svanfeldts statistik på mina storys. Jag vill ta bilder som Emily Slotte. Jag vill ha lika långt hår som Angelica Svanström. Jag är inte avundsjuk men jag känner att mitt egna är liksom inte bra nog ibland.

Men jag är bra. Jag ska inte tro på allt jag tänker som Björn Nathiko så klokt säger.

Kan vi inte bara tänka på detta när vi scrollar runt bland varandra för lite härlig inspiration. Att inte jämföra och hålla på. Lägga bort telefonen när det blir så.
Påminna oss om att inte låta den där jobbiga känslan av att andra har det lite bättre än Du själv – även fast man gör sitt absolut bästa med att skapa ett fantastiskt liv efter de förutsättningar man har.

Livet har verkligen varit upp och ner för mig. Jag måste påminna mig om vart jag kommer från då och då för att komma ner på jorden och känna tacksamhet i bröstet.  Jag har haft perioder då jag inte haft råd med mat, knappt haft tak över huvudet och elen blivit avstängd på grund av för många obetalda räkningar. Jag har också levt gömd på skyddad adress i rädsla för att bli funnen och ihjälslagen. Jag vet att frihet, hälsa, någonstans att sova, mat i magen och kärlek är det enda jag behöver för att kunna känna mig hel och lycklig.

Allt det där andra kommer och går i livet. Någon har mer och någon annan mindre. Alla gör sitt bästa.

Jag vet att om jag öppnar kylskåpsdörren nu så finns det mat till mig och mina barn. Jag vet att jag ska gå och lägga mig med lillebror bland nytvättade lakan och känna mig trygg denna kväll.

Samma afton sitter någon och äter pasta med ett glas mustigt rött vid sin sida och tittar ut över detta. Hoppas hon eller han känner tacksamhet och lycka i bröstet.
Varm kram till oss alla oavsett vilken livssituation vi är i.