Kan en plats bidra till läkning? 

Nästan varje dag går jag ner mot Kallbadhuset och vandrar på strandpromenaden med min hund Boris. Året om –  ser årstiderna skifta på ett magiskt sätt längs kustremsan. Denna helg var det sol och min kropp skapade långa skuggor i sanden med den skarpa morgonsolen i ryggen. Började tänka på en text jag skrev en gång.

Från min bok:

–
Det fanns egentligen ingen annanstans att ta vägen än till Varberg, den stad där jag tillbringat alla mina barndomssomrar. Jag var 21 år och hade gömt mig på ett skyddat boende, ett kvinnohem i Göteborg, under ett par veckor tills en man hade ringt dit och frågat efter Kristin.

Då sa personalen att jag var tvungen att flytta. Igen. Jag var inte längre säker på denna plats.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva att lämna. Den som utsätts för våld bryts ofta ner psykiskt. Isolering, låg självkänsla och motsägande känslor av skuld, lojalitet, skam, medlidande och rädsla gör det svårt. Studier har visat att risken för grovt våld och mord är som störst vid separation. Men nu var det gjort. Min inbillade kontroll över våldet hade helt raserats och jag hade kapitulerat inför faktum, flytt in i sommarnatten med en väska fylld av tunna sommarkläder. Jag var hungrig på livet igen och det enda jag önskade mig var frihet och livskraft. Så kom det sig att jag flyttade in i en liten lägenhet mitt emot tågstationen i Varberg. Det var mitt i juli och staden fylldes av glada sommargäster.

Jag fick jobb som servitris och ägnade några år åt att servera plankstek och stor stark. En helt ny värld hade öppnat sig. Det kändes som att platsen tog emot mig med en stor varm omfamning och viskade i mitt öra: Välkommen hem kära du, jag visste hela tiden att du skulle klara dig! Nu ska jag ska hjälpa dig vidare.

Det går inte en enda dag utan att jag blir påmind om min bakgrund – rädslan, vanmakten, skammen och skulden. Med det kommer också insikten om att livet är ett nyckfullt lotteri och att man gör bäst i att leva det fullt ut när man har chansen. 

En plats kan lindra och läka om man låter den. 

När jag promenerar ner mot Varbergs hamn och passerar silversmedjan, tullhuset och Fladenbåtarna, ser det vackra Kallbadhuset trona framför mig i det grunda vattnet, hör måsarna skria i skyn och drar in frisk havsluft i mina lungor, då känner jag mig fri. Det känns som att jag har en relation till varenda liten klippavsats längs med strandpromenaden där jag vandrar vidare, och att vresrosornas söta doft är där för min skull.
Jag har min hund Boris vid min sida och han sniffar i varenda buske. Jag morrar åt honom och säger att jag vill komma vidare, framåt. Vi passerar havsbadet och vilar blicken upp mot Varbergs fästning, den är så vacker och ondskefull på samma gång. Tidens vingslag slår plötsligt mot mig och jag tänker på det som har utspelats här genom historien. 

Redan under förhistorisk tid användes den här klippan för bevakning. Om fiender närmade sig stranden tändes en stor eld som signalerade hot och att försvar behövde mobiliseras. Vid 1200-talets slut byggdes en borg på platsen och ungefär 300 år senare utökades den till att bli en stark och för tiden modern fästning. Däremellan var borgen en viktig skådeplats för krig, mellan bland annat Sverige och Danmark, och historien vittnar om mycket rädsla och död på en och samma plats. Delar av fästningen har under 1600-, 1700- och 1800-talen använts till förvaring av fångar och jag har läst att 400–500 interner vistades här samtidigt. Fruktansvärt, att staden som blev min frihet har stått för så mycket våld och fångenskap för andra som gått före. 

Efter sin mer mörka historia är det som om staden har velat skaka sig fri från tragiken och galenskapen och bara erbjuda människor en plats att landa på och känna sig trygga vid. Varberg är numera känd för kurbad, surf och hälsa, och det är så många som vill slå ner sina bopålar på denna vackra plats.

Jag vandrar vidare, förbi fängelsehålorna och de höga murarna, blickar ut mot ön Skrivareklippan och tar ett mentalt foto – klick, klick! Dagen blir inte vackrare än så här.

Min farmor Mildred växte upp i Varberg och på något sätt kändes det som att knyta ihop säcken när jag flyttade hit. Jag vandrar på samma stigar som hon gjorde i sin ungdom, simmar i havet som hon lekte i och plockar nypon från samma buskar som hon en gång plockade från.

Strandpromenaden är ungefär två kilometer från Kallbadhuset till Subbe fyr och på vägen passerar jag inte mindre än tre nakenbad, ett för herrar och två för damer. Lite märkligt, tycker en del, men för alla som bor här är det en fantastisk förmån att med bara några minuters promenad från centrala Varberg kunna ta ett härligt bad på sin lunchrast. Du behöver inte ens badkläder eller handduk för du torkar i solen och givetvis har du med dig lunchen och kan äta den när du kommit upp ur vattnet. Är inte det frihet om något?

När jag passerat badplatsen Ankaret fastnar blicken alltid lite extra länge på den kurvade promenaden och dess räcke som smidigt följer kustremsan. Det är otroligt vackert och ger naturen ett fantastiskt djup, speciellt när sensommarsolen går upp över Hästhaga om morgonen. 

Min promenad tar mig förbi Kåsa strand och upp mot stigarna vid Subbe fyr. Fötterna känner till varenda liten avvikelse bland klippor och sten och jag hoppar vant fram mellan dem, med Boris tätt efter. På ett ställe stannar jag och ser mig om. Det är inte många ute idag och jag har inte passerat någon annan person på länge. Jag drar av mig alla kläder och hasar ner från en stor sten ner bland tången, tar några simtag ut i det svala vattnet och får snabbt sällskap av Boris. Jag känner livskraft från tårna och ända upp i hårfästet.

Detta var ett utdrag ur min bok Krickelins Livskraft från Trädgård & Hav.