Denna dagen lär gå till historien som en av de mest klantiga. Är så himla ledsen och förbannad på mig själv.

Jag hade bestämt mig för att arbeta hela dagen och hade en hel lista på uppgifter jag skulle bocka av – en hel del datorjobb såklart så jag började med det direkt då jag vaknade. Döm om min förvåning när inte nätet fungerade. Ägnade sedan hela förmiddagen åt att stänga av och på, uppdatera, ringa fransk support och svära åt att allt var jävligt orättvist eftersom jag inte kunde jobba och skicka in det jag lovat. Snark.
Det var helt omöjligt att utföra jobbet utan uppkoppling och allt gick segt.  Arbetsdagen blev pannkaka minst sagt och typ 30% blev gjort även fast jag la ner hela dagen vi datorn.

Frustrationen skapade ett otroligt obehag i kroppen så helt plötsligt började jag fokusera på ännu fler problem som snurrade runt i periferin. Funderade på förbättringsåtgärder och började navelskåda både det ena och det andra både i privata ärenden och i företagande. Destruktivt och inte speciellt konstruktivt direkt.
På eftermiddagen skulle jag upp i bergen och fota – det är så vackert nu när landskapet runt mig skiftat från grön till gyllene gult och rött och jag ville föreviga det hela och samtidigt passa på att fota för Klco.
Jag knäppte några foton md kameran på stativ samtidigt som regnovädret hängde över Boris och mig. Plötsligt kom en kraftig vindpust och drog omkull hela stativet och min kamera gick i delar. Helt chockad. Ringde min man och sa att det var typ värre än om bilen hade rullat ner för ett stup. Vad gör jag nu? Känns dyrt, fruktansvärt och hopplöst. Mitt viktigaste verktyg.

Som att jag “had it coming” med min pissiga inställning  – man ska ge fan i att mata det negativa. Min man svarade att jag borde vara mer lösningsorienterad och inte fokusera på problemet – det lönar sig aldrig. men tack hörru… Sedan hjälpte han mig att googla efter olika kamerabutiker i städer runt där jag är. Phu.
Kände mig rätt ensam, dum och liten en stund. Men allt löser sig.

Nu ska jag krypa till sängs och lämna denna dagen bakom mig.

Kommentarer till “Klantigt minst sagt – eller otur?

  1. Hej Kristin,
    Vad oerhört tråkigt att kameran gick i bitar som dessutom är ditt arbetsredskap.
    Nu bor inte jag i Languedoc men jag finns i Paris om du skulle behöva hjälp med att förklara saker för reparatören eller bara vara säker på att du har förstått det som står på ett papper eller annat. Eller vad som helst egentligen… Du har min e-mail och får gärna höra av dig!
    Hoppas att situationen löser sig snabbt och som din man sa; se lösningarna för problemet är ju redan här så det kan man bortse ifrån nu… Lättare sagt än gjort men det är rätt “attityd”!
    Ta hand om dig och Boris! Kram från ett soligt Taverny (liten stad strax nordväst om Paris).

  2. Åh, känner frustrationen och självförebråelsen genom skärmen. Skulle vilja ge dig en kram. När liknande saker händer mig har jag lätt får att falla i samma tankemönster som du. Men så brukar min man komma förbi. Fråga om han får ge mig en kram. Ibland vill jag egentligen inte, tycker nog lite att jag inte förtjänar det (som om kärlek är något man förtjänar av sin man, så dumt), vill liksom också vara arg och straffa mig själv. Men så säger jag ändå ja. Vi kramas en minut. Helt tysta. Så otroligt välgörande det är.

  3. Känner med dig! Vilken jobbig dag. Otur! Ser inte hur dessa händelser skulle vara liksom pga din attityd. Men även om det hade varit så att du gjorde ett misstag: Gör vi alla. Inte minst vid stress: Inte lätt att hantera en motgång positivt när man känner stort ansvar (jobb) och liten kontroll (över tex internetuppkopplingen). Och än svårare att möta en motgång (som kamerakraschen) när man just är mitt uppe i en annan stress redan.

    Tycker det är helt ok att bli besviken och arg när man har en dålig dag, vi är alla olika och de olika personligheterna glänser i olika sammanhang; kanske var du inte den mest rationella och praktiskt konstruktiva personen på planeten mitt i din otursdag. Men samma närhet till känslor är kanske det som gör just dig extra inkännande mot andra, kanske är det samma känslighet som gör dig så kreativ.

    Med det sagt: Unnar dig verkligen att lämna det där bakom dig, men det är väl inte ngt man ska behöva prestera i. Det är inget misslyckande att bli rädd, stressad, besviken eller arg när saker går snett . Det var ju en skitdag. Såna får vi ju alla hur duktiga vi än är.

    Önskar att du fick rikta besvikelsen och irritationen över en sån otursdag mot oturen och inte mot dig själv. Du var en lika människa bra idag som dina mest lyckade dar. Som vi alla är.

      1. Tänkte säga något “tröstande ” men HEJ hade så fint satt ord på allting.. oturen kommer ibland och inte lätt att handskas med, inte ens fast det är materiella ting då de är ens arbetsverktyg. Men hoppas idag blir en roligare och mer lösningsinriktad (inte lätt att vara det just i stundens hetta) dag från början. Så fint att få följa dig både i med- och motgångar.

Kommentarer stängda