Jag går upp sådär tidigt igen – det är hopplöst. Jag slår upp ögonen 04.35 och sedan ligger jag och försöker somna om. Men istället kommer bara funderingar som ger mig ångest och då försöker jag meditera men då blir jag plötsligen prick vaken och då känns det mysigare att gå upp och kika på en serie under en filt och dricka dagens första kaffe med massa tända ljus framför sig.
Jag har inte bloggat på några dagar – av den enkla anledningen att jag inte gillar mina bilder. Det gör jag dock aldrig då jag har pms, allt är fult och jag är dålig. punkt.
Päronbilderna här har jag redigerat om nio gånger men jag tror egentligen ingen av er bryr er om de har en varm eller kall ton och hur mycket skuggor jag penslar fram.
Låt mig berätta – de blir fula vilket som så nu får ni det här i alla fall för jag hatar när det går flera dagar utan att jag bloggar. Det om något får mig att känna mig dålig. Så nu är jag här med hela mig, med svarta tankar & tjurig som en fjortis.
Hur har ni det?
Jag vet inte vilken ålder ni är i men jag är 41 år och min man hävdar att jag blir bara mer och mer komplicerad. Och jag funderar på om det kanske är så att jag varit så upptagen med att ta hand om alla andra sedan jag sexton år så det aldrig har funnits utrymme att få ta hand om mig själv och känna efter vad jag vill. Och nu gör jag ju det. Det plus att jag kanske går igenom något förklimakterie och det skojar man ju inte bort så lätt har jag förstått. Det där kan bli riktigt mörkt har jag hört. Som att gå igenom tonåren rent känslomässigt igen.
Fast det är mycket möjligt det blir komplicerat för andra när mammor känner efter och kommer ikapp med sig själva. Men i längden tror jag att det gynnar alla.
Denna vecka deltar jag i tre intervjuer i magasin som kommer ut nästa år. Tre olika ämnen – Kalla bad, mina tankar kring Imposter Syndrom och mitt liv med hund. Det märks nog inte så mycket i mina digitala kanaler men en stor del av mitt arbete är att jobba med 2021 – knyta kontakter med kunder och föra dialoger kring arbeten och också arbetet med att vara mitt i produktionen av sortiment för kommande år. Samtidigt som vi är mitt i julklapssförsäljningen.
Idag ska jag fota alla Mårbacka smycken och ta hand om min fakturering. Och så ska jag tänka på glada saker.
Som att vårt nya matbord kommer nästa vecka – min man hävdar att det är för stort men jag håller tummarna för att det blir bra. En annan glad sak är att det blir skaldjur till fredagen och då ska också hela familjen ta tag i julpyntet. Mulan har premiär denna helg så den ska vi se ihop. Vi ska dessutom basta, bada kallt och spela basket på skolgården under helgen. Allt blir bra.
Vill ni har receptet på päronen?
Jag kokade häften av mina skalade päron i en flaska glögg (750cl) med kanelstång och mortlad kardemumma.
Den andra häften kokade jag i 7dl vatten, 2dl socker, 2 apelsiner (saft med cest) & en påse saffran.
15 min lät jag dem puttra i varsin gryta och sedan lät jag dem dra i i vätskan ett dygn i kylskåp. Serverade med vispad sojagrädde. Jättegott!
Vad jag behövde det inlägget just nu. Jag går och tycker att mitt bildskapande inte är något vidare alls. Vem ÄR jag ens som tror att jag kan göra bilder? Och så går jag in här och hämtar inspiration. Jag älskar nämligen dina bilder, stämningen, det drömska. Och jag klurar på hur du gör, vad det är som gör dina bilder så speciella.
Och så läser jag att du också tvivlar ibland. DU?! Och på något sätt var det skönt att läsa. Det där med botten i mig är botten också i andra, eller hur det var nu igen. Så fint att inte vara ensam i sina grubblerier.
Så tack för att du är så generös och delar med dig!
åh fy fan, ska man behöva gå igenom hormonsvallet a la tonåren IGEN!?!?! Nä, det går jag bara inte med på.
mvh
35-åring som trodde att det skulle bli najsigare med åldern.
Jag är inte ens 40 men tror att jag närmar mig klimakteriet. En förändrad mens på många sätt, kort stubin, påverkad hy osv.
Och jag kan typ inget om detta? Varför är allt fokus på att lära sig att skydda sig mot graviditet när kvinnokroppen är så komplex och går igenom så många stadier?
Tar tacksamt emot mer kunskap…
Känner igen! Som yngre hade jag inte så stora besvär med pms men med tiden blev det allt värre och humöret väldigt svängigt. Mycket funderingar över livet och konstiga tankar som egentligen inte är jag. Tillslut var jag som en huggorm som högg mot allt o alla utan att kunna hejda mig. Remifemin blev min räddning. Nu är mitt humör jämnare igen och jag är gladare. Värt att testa!
Jag tycker det är underbart att du delar med dig av dina tankar. jag känner igen mig, är 48 år och fortfarande har jag dagar då jag har noll självförtroende och tycker jag är sämst. När ska det sluta, undrar jag…. så ack för att du är öppen och ärlig <3
& ibland är det kanske andra som är för okänsliga & okomplicerade. Kom att tänka på Edith Södergrans:
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet…
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
åh underbart! Tack för den <3
Åh, jag känner igen mig så väl.
Idag är jag 50år och i januari 2019 skrev jag om menopaus då jag inte hade en aning om varför jag mått som jag gjort i flera år.
Jag vill dela med mig av detta då jag nu förstår att jag inte var ensam om att må och känna som jag gjorde.
Idag mår jag bättre än någonsin och tycker själv, hahaha, att jag är stabil i både kropp och själ.
Här kan texten läsas https://nouw.com/stories_of_s/texten-om-menopaus-35320299
kan jag hjälpa någon med sina tankar runt detta så gör jag det gärna.
Stor Kram
Du borde ju ha någon/några att bolla iväg bilderna till. Som en hejarklack som säger kör på nr 1 och 3 osv. Iaf de dagar då det känns depp och dåligt.
Och päronen – så bra idé! Måste göra ikväll, har ju ett gäng i kylen som jag vill göra något gott av. Tack!
jag är 42 och fick barn ganska sent. 38.
och ändå sån’ igenkänning i att det är först nu
jag börjar komma ikapp med mig själv på ett..
mera sant vis {?}. också på sistone en underström
av något som komma skall, känns det som för mig.
en flod ännu under jord.
‘perimenopause’ passerar som en flyktig tanke i,
eller från, det undermedvetna mer och mer den sista tiden.
och kring min mens har jag börjat tänka annorlunda.
det som alltid och på autopilot varit något jag skäms över lite;
humöret. att det känts.. skamligt hur jag blivit då.
nu tänker jag allt oftare att det är nog rätt så sunt att jag blir
vassare i kanterna en gång i månaden. det finns en rättvisa i det,
en motvikt, som jag börjat stryka pälsen på som om ett mörkt djur,
istället för att bara vilja driva det på flykten.
och SOM jag tycker om det här och Dig precis som Du är.
det är befriande att läsa Dig. jag vill tacka Dig varmt för det.
KRAM,
hannah
Du är så jädra ball med allt du är. Just där och då. Att du delar ditt mörker hjälper nog många i sitt. Jag blir i alla fall upplyft och varm inuti. Jag har fått nog av bara ytor. Betydligt mer intressant vad som finns bakom. Där hittar jag igenkänning och det gör att jag orkar sträcka på mig lite, lite till. Jag är inte ensam. Skön känsla. Så tack för dig, tack för KLCo och allt vackert jag vilar ögonen på varje dag. När plånboken är större ska jag tametusan bära Mildred med stolthet!
Älskar att du delade med dig av starten av företaget. Blev otroligt inspirerad och funderar mig drömskt bort hur jag kan applicera det i mitt liv.
I helgen blir det långsamt tempo och närhet med mannen som är hos mig efter tre veckors fysisk frånvaro (distansförhållande), koka saffranspäron enligt ovan och se en film eller två. Läsning vill jag också få in.
Typ så ja, vad är det MED mig liksom?! Skönt att läsa att andra 41-åringar känner likadant!
Men åh! Så jag känner igen mig. Tänkte idag att jag nu går genom värsta tonåren, mycket värre än när jag var tonåring (eller minns jag bara inte?) Jag hade trott att jag skulle bli tryggare och säkrare och skita i vad andra tycker, istället känner jag mig mer och mer osäker, misslyckad och som att ingen tycker om mig. Jag tror inte att det märks utåt, men kanske familjen märker. Jag är samma ålder och sannolikt samma tid i månaden, klart att det påverkar, men det är inte bara det. För mig åtminstone. Det handlar en del om föräldraskapet, det har varit tufft och jag önskar så att allt jobb skall betala sig nån gång. Har barn med sjukdomar o specialbehov o whatnot och har väl varit trött de senaste 20 åren. Ah, livet är komplicerat. Och ibland är det härligt också.