Jag har en kreativ kris – en riktigt jobbig svacka full av tvivel och självhat.
Så här ser det alltid ut för mig inför ett större projekt ska genomföras – ångesten är stundom så stor så jag vill lägga mig dubbelvikt över toalettstolen.

All planering är gjord och avtal är signerade, nu är det dags för genomförandet och jag vet att jag ska ligga här på golvet och kippa efter andan ett tag innan jag ger mig själv en knuff i rätt riktning.

Tänker att jag är inget trevligt sällskap just nu när jag famlar efter fokus och någon form av ljus i tunneln – ingen bra kombo med tre barn som har sommarlov och en hund som ska rastas. Inte alls faktiskt!
Att man tror att man ska kunna fokusera och arbeta under dessa förhållanden är ju rätt idiotiskt. Måste hitta former, göra listor, storkok att ställa i kylen och ställa lite krav på familjemedlemmar att få arbetsro.

Min stora kille sa ”ja, men där har du ju sex timmar i bilen och där finns det också en lucka…” men nja… när kreativiteten ska blomstra behöver jag lite sinnesro, en mjuk och tyst plats för att kunna se klart. Jag kan absolut stressa fram material i mitt jobb och ibland är det tempot som får de bästa idéerna att flyga.

Men känner med hela magen att det här inte går att pressa fram ~ detta måste bli riktigt bra och genomarbetat. Kanske därför prestationsångesten är starkare än någonsin. Phu.

Känner ni igen den här känslan i ert arbete eller i någon annan del av livet? Vad är era bästa verktyg för att det ska släppa?

För mig är det alltid att bara sätta igång. Börja göra. Så löser det sig längs vägen. Och att vara tydlig mot de runt om ~ att nu behöver jag gå in i det här och behöver extra förståelse.
Lite träning, sömn, bra mat och bad ger också klarare sinne och är en extra fin hjälp.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Kreativ kris

  1. Mitt kreativa sinne öppnas då jag gör tråkiga saker eller rutinuppgifter då kommer tankarna och idéerna som är gränslösa. Ett annat tillfälle är när jag sitter i bilen…själv och åker långt då är jag fri i tanke och själ. Tåg fungerar på samma sätt det öppnar sig som luckor i hjärnan och jag fylls av ny kraft, ibland får jag också idéer några dagar efter en resa då tankarna hunnit landa.
    En bra grej är också att starta i en annan ände, ett syprojekt kan starta med en målning eller skiss först innan syprojektet kommer till.

  2. Brukar plocka fram tidigare projekt som jag är stolt över över och titta på dem och liksom yes så här bra är jag. Har även en mapp där jag sparar skärmdumpar på både prestations- och icke prestationsbaserat beröm jag fått från vänner och uppdragsgivare. När tvivlen kommer skrollar jag igenom den mappen och bara tar in utan att analysera. Låter hjärnan påminnas om att jag är kapabel men att mitt värde inte beror på det. Rädslan för att misslyckas och behöva skämmas tror jag är den största blockeringen för många.

    Alla kreatörer är rädda ibland för man lämnar ju ut sig. Men det är inte farligt att vara rädd, så det kan hjälpa att inte försöka trycka undan den känslan. Finns en bra kbt-övning för oro/ält som är att boka tid med sig själv för oro och då kan man släppa den övrig tid. Tex att 15 min får jag oroa mig men sen inte förrän om en vecka/imorgon igen. När en tviveltanke kommer under dagen kan man då vänligt fösa undan den och bara ”välkommen åter under mitt möte med min oro kl 15”.

    Sen är det ju som du säger att motivation får man av att göra. Att börja. Där tycker jag även att klassiska övningar mot skrivkramp funkar bra, som att skriva ner random nonsens för hand på papper på morgonen, typ två A4. Hjärnan blir då snabbt sugen på att skriva ngt vettigt istället och går automatiskt in i Creative mode.

    Men den kanske allra viktigaste saken för att maxa sin kreativa förmåga är nog att se till att aldrig jobba tillS hjärnan är helt slut, för då behöver den mkt mer återhämtning. Stoppa flödet genom att sluta anteckna nya tankar, fast idéer fortf kommer. Tro inte att flow och hyperfokus måste liksom utnyttjas tills orken tar slut. Stoppa när dagen är slut, lita på att nästa gång du sätter igång flow så kommer samma och ännu bättre idéer komma ändå. Det är för slitsamt och dessutom ineffektivt att gå in i spinn 24-7 om ett projekt (jag brukade det förr och har dessutom adhd så kunde va uppe i varv flera dygn. Mår och skapar bättre med ramar för tiden och respekt för hjärnans behov av vila).

    Och sista superviktiga saken för mig: alltid nyladdat arbetsminne när man ska skapa! Inte lösa Mail eller nyheter innan. Utan hjärnan ska få ta tag i det viktigaste först för arbetsminne förbrukas snabbt. Ladda regelbundet under dagen nytt arbetsminne mha power naps, motion eller meditation. Alla tre metoderna är vetenskapligt bevisade. Med en pigg hjärna både känner sig och är man mer kapabel.

  3. Phuh. Känner igen mig så mycket!
    Och känner igen ångest och illamåendekänslan över att få det att bli bra. Ofta i kombination med lite skuld över att man ska räcka till och också vara nöjd över att man har ett så kul jobb! Men alla jobb blir just jobb. Jag känner oftast att det viktigaste är som du säger att putta bort allt så att man får utrymmet för flow! Ibland kan kreativiteten och idéerna komma till mig om jag först bara får baka, styra runt i trädgården, städa, eller nått annat som bara skapar lite vakuum. Träna är såklart absolut bäst. Skapa lite endorfiner att kicka igång sitt flow med.
    Tror inte det finns något magiskt sätt att få kreativiteten att komma till en. Mer än just… vila och och göra saker man blir glad av. Kanske städa av utrymmet man ska vara kreativ i haha! Oftast blir det KAOS när jag jobbar. Men är ju härligt om det är städat först 🙂

    Lycka till Kristin, och ha en riktigt härlig sommar ❤️

  4. Har också mitt hem som arbetsplats och ibland kan det vara riktigt pain in the… Framför allt lov.
    Skriver en lista på vad jag ska hinna med under veckan. Avsätter en tid då hela familjen vet att jag måste arbeta ostört. Hörlurar med bra musik och stängd dörr. Jobbar tidigt på morgonen och hittar sen på roligheter med familjen och jobbar sedan några timmar på kvällen igen.

  5. Bästa tipset för att få något gjort är att skicka slagsmålshögen (ursäkta barnen, i mitt fall 3 killar) till lämplig släkt för att få frid att tänka.

  6. Jag skulle vilja lyfta en fråga. Jämställdhetsperspektivet lyftes här i kommentarsfältet, vilket såklart alltid är relevant men jag kan ibland känna att det blir ännu ett krav. Nu har man ansvar för att vara jämställd också, som grädde på moset. Missförstå mig rätt, men det blir ytterligare ett krav eller en prestation att göra rätt. Hur tänker ni andra?

    1. Jag håller med dig – men jag tycker dock att det är otroligt viktigt att vara jämställda och att det är ett arbete man behöver lägga ner i sin familj och relation. För allas skull.
      Både min man och jag har läst Feministfällan och lyssnar på många olika poddar för att få mer kunskap och för att göra jobbet ihop. Sedan får man applicera det på sin vardag på det sätt som det passar – det kan ju bara man själv känna och bestämma. Men att öppna ögonen och ifrågasätta invanda mönster som man fått med sig längs åren som inte är så jämställda tror jag är klokt och alla gynnas av.
      Men visst, det är ett arbete, det håller jag med om.
      kram K

      1. Håller verkligen med!Jag och min sambo diskuterar detta ofta. Delar på föräldraledigheten hemarbete etc. Dock har jag personligen känt att detta blivit ett område att prestera på topp inom också och det gör mig och kanske andra stressade också..

  7. Men du – fil och mackor är väl bra sommarlovslunch som man kan göra själv. Och varma mackor och Gorbys. Och hunden kan väl barnen hjälpa till och rasta under ett långt sommarlov? Inget blir ju bra om mamman går itu. Du är så fantastiskt bra som jonglerar allt. ❤️ Sommarlov är så långt!! 😆

    1. Hahaha, allt löser sig.
      Nu är kylen proppad med snabbfixad mat och vi får hjälpas åt.

      Det är mest arbetsro och prestationsångest jag kämpar mot nu …;)

  8. För mig hjälper det att börja göra – ett litet steg och sedan brukar det släppa. Men känner igen – tröskeln kan vara väldigt hög och tilltron till att jag kommer klara av det hela obefintlig. Brukar försöka tänka att det har alltid löst sig tidigare och att jag ska släppa de höga kraven jag har på mig själv.

  9. En undran när jag läser ditt inlägg….hänger det enkom på DIG att barnen ska ha ett fint sommarlov, hunden ska rastas och mat ska finnas i kylen? Samtidigt som du ska jobba? Har din man samma ansvar när han jobbar? Jag skulle själv bli jättestressad och få tunnelseende, inte så bra grogrund för kreativitet och att hålla långsiktigt. Vem kan ha en sån arbsituation egentligen? Hoppas ok med dessa ärliga frågor? Jag tror det är lätt för kvinnliga entreprenörer som har hemmet som utgångspunkt, att fastna i entreprenörskapet gällande familjen också.

    1. Hej Ninni,
      Ja, det blir lite snett med dessa ansvar eftersom det är jag som jobbar med hemmet som arbetsplats och han går till sitt kontor minst nio timmar om dagen.
      Vi är båda medvetna om detta och gör så gott vi kan för att hjälpas åt. Det är inte så att han duckar för ansvaret, inte alls. Men eftersom jag har min arbetsmiljö där även barnen vistas så faller allt på mig i perioder.
      Jag går också iväg och jobbar hos KLco men många av mina arbetsuppgifter behöver fotas av i hem och trädgård.

      Vi pratar mycket om jämställdhet här hemma – både med varandra och barnen. Jag upplever det som väldigt frustrerande stundtals och vi arbetar oss igenom det.
      Jag har faktiskt bett dem att resa iväg några dagar så jag kan få arbetsro och kunna fokusera 🙂

      1. Min och min mans uppväxt har varit så olika. Jag har tre syskon och vi fick hjälpa till mycket hemma. Som 10-åring med sommarlov föll matlagning och handling för matlagning på min lott två gånger i veckan. Diskmaskinen plockade jag och min äldre syster ur varannan gång. Ett av våra badrum skulle städas en gång i veckan. För mig var det en självklarhet, även om jag såklart inte alltid gjorde det med glädje.
        Min man är uppväxt med en mamma som gjorde allt. Pappan jobbade utomlands.
        Nu träter vi massor om detta. Våra barn är nu 15 och snart 11. Vår 15-åring kan ibland säga “men varför har ingen handlat???” och vara arg som ett bi. “Varför har inte DU handlat?” frågar jag tillbaka…
        Både mitt och min mans jobb tar tid och energi, och jag tycker inte det är rimligt att barnen bara skall få allt serverat utan minsta ansträngning, särskilt inte med sommarlov och långa lediga dagar. Tyvärr tycker vi då inte likadant…
        Kanske kan man inte förvänta sig lika mycket hjälp av ens barn om det finns diagnoser som försvårar? Men jag är ändå nyfiken hur ni tänker kring barnen. Jag upplever att barn “nuförtiden” inte behöver hjälpa till med så mycket…

        1. Hej Emma,
          Man är helt klart formad kring arv och miljö från uppväxten och jag tror de flesta familjer har samma samtal där hemma som ni – inklusive oss.
          Här hemma går vi på dagsform – är det en bra dag så kan man ta mer ansvar här hemma och vara självgående. En mindre bra dag får vi som föräldrar sänka kraven 🙂

  10. Försöker hitta känslan av att JAG ÄR BRA, jag kan och jag lutar mig mot det. Oxå fint med beröm från de runtomkring oss. Lite bekräftelse <3 Kram