Hur gick det egentligen till när vi beslutade oss för att köpa ett hem i södra Frankrike?
I september 2020 åkte min man och jag ner till La Belle Vue och tillbringade en långhelg där. Han hade fått detta av mig i 40-års present men eftersom pandemin kom detta år så blev resan uppskjuten tills vi kunde resa. Vi tillbringade några magiska dagar i den lilla byn Neffies och blev alldeles förälskade. Min man tittar på bostadsannonser vart än vi reser – Paris, Sri Lanka, Österlen, Florens…ja, jag brukade säga att jag skulle aldrig få för mig att köpa ett boende utomlands. Så mycket jobb och så begränsar man sig väldigt mycket och bara reser dit istället för att uppleva nya platser. Nej nej, det var inget för mig. Drömmen om ett boende söderut var när jag blev pensionär – då jag kunde bo där under långa perioder.
Men så promenerade vi i den lilla byn och fick syn på en skylt där det stod “à vendre” på ett hus. Snirkliga löv i plast hängde över den violetta balkongen men det var något som lockade mig … “Va, kolla, det är till salu! Ska vi ringa och se om vi får gå in och kolla innan vi åker hem till Sverige?” sa jag och tittade storögt på min man.
Sagt och gjort. Morgonen efter kom mäklaren med nyckeln i högsta hugg – glad över att äntligen få visa en bostad för det hade hon inte gjort på flera månader på grund av rådande världsläge.
Det gjorde det hela lite mer fördelaktigt för oss helt klart att marknaden såg ut som den gjorde. Ingen ville köpa hus och ägaren ville väldigt gärna sälja.
Vi kikade runt och det gällde att kisa ordentligt. Kunde vi göra något bra av det här?
Det positiva var att det var inget renoveringsprojekt. Det behövdes lite fix – nytt golv på tredje våning, golv på terassen, färg på väggarna och lite fix med köket. Kändes görbart. Sedan började vi tänka på det praktiskt – gick det att köra ner, ta med sig barn och hund, när vi skulle vara där och om vi hade råd såklart. Så här såg det ut i huset vid visningen.
Vi la ett bud var ganska snart överens med säljaren. Men ett husköp i Frankrike är en ganska långsam process så det tog tid. Vi flyttade in året därpå i juni och då hade vi haft en snickare där som hjälpt oss med golvet på terassen och övervåningen innan vi kom. Vi hade beställt en hel del möbler och vitvaror online samt skickat ner lådor med inredning. Allt stod i köket då vi kom. Det var två spännande veckor när vi var nyblivna husägare i en liten fransk by. Ett äventyr minst sagt.
Läs mer om detta här.
Sakta växte ett hem fram. Eller nja. Det gick faktiskt ganska fort för jag hade hela bilden klar i skallen innan jag kom ner så det vara bara att fixa till. Och huset var inte heller så stort. Ett rum på varje våning, en takterass och en källare. Det var alldeles lagom som nybörjarhus,
Vi älskade verkligen vårt franska lilla hem. Ett town house som låg granne med kyrkan, byns restaurang och vinbar. I gränden utanför gick vi och köpte nybakade croissanter om morgonen och utsikten över takåsarna från terassen var magisk. Det var lättskött, lättstädat, mysigt och bra på alla sätt. Om jag ska lista det som var mindre bra var att det var inte så ljust inomhus och det har naturligtvis sin förklaring till att man sommartid skyler sig från sol och värme för att hålla hemmen svala. Det andra var att vi hade ingen naturlig plats att hänga på om vi var flera, ingen soffgrupp eller bekväm plats att umgås på. Då fick man sitta på terassen och det var inte alltid väder för det.
I maj 2022 så åkte jag ner och jobbade med ett team som skulle fota mig i huset. Och eftersom vi bodde så litet så fick teamet hyra ett hus att bo i under dessa dagar.
Jag gick dit med min sminkös Elin och när jag steg in genom den rosa entrédörren höll jag på att svimma. Det var det finaste huset jag någonsin sett! Golven, takhöjden, terassen, entrédörren… OMG! Jag ringde min man direkt och sa att om detta hus någon gång blir till salu så måste vi kolla om vi hade möjlighet att lägga ett bud. Detta var ju långt in i framtiden i mina drömmar såklart. Klipp till….
Bara några månader senare. I september var min man och jag nere i huset och en morgon kom han gående med mobilen i handen och sa “Du kommer inte tro det är sant – gissa vad som precis kom ut till försäljning!?”
Helt otroligt faktiskt. Kan tänka mig att detta var en konsekvens av alla år i pandemi och ägaren till huset bodde i Australien. Han hade inte varit där på flera år och hans livssituation hade säkert förändrats en del. Vad vet jag – han var i alla fall redo att sälja men bara för det priset han begärde.
Herregud. Kunde liksom inte fatta att dörren öppnade sig till denna möjlighet. Blev lyrisk och illamående på samma gång. Detta var på tok för tidigt i min livsplanering men samtidigt var det liksom ödet som bara föll i vår famn. Hur skulle jag någonsin kunna gå vidare om jag inte gjorde allt i min makt för att göra detta möjligt. Vi sa att vi ville köpa och kom överens med mäklaren om att köpa det möblerat.
Det var några månader fulla av ovisshet och en mängd bollar uppkastade i luften. Fastigheter skulle säljas, utdelningar skulle göras och vi skulle dessutom sälja vår nuvarande franska bostad med förhoppning om en värdeökning efter allt jobb vi hade lagt ner. Strax efter årskiftet stod det klart – ja, vi skulle klara av att köpa huset och det var en svindlande känsla. Eufori! Men samtidigt en skräckblandad förtjusning – fattade vi ens vad vi gett oss in på?
I januari åkte jag ner för att packa ihop vårt nuvarande hus för de nya ägarna skulle flytta in i februari. Alla stora möbler fick stå kvar men mycket skulle förvaras i min väns källare tills vi skulle flytta in i det nya. Min man kom ner och hjälpte mig som tur var. Jag hade inte fattat hur mycket jobb det var. En dag hade vi fått lov att gå till vårt nya hus för att mäta rummen och för att Jonas skulle få se vad vi köpt.
Man kan väl säga att han var i chock. Ser ni också paniken i hans ögon?
Två britter hyrde huset just då och hade en stor hundbur med tre hundar i huset och en papegoja som satt och pratade i buren till höger här. Ni ser inte det men bakom mig står det en röd skinnsoffa och frun i huset stod och strök kläder mitt i allt detta. Det var svinkallt och kolsvart i varenda rum på grund att alla luckor var stängda och det stod prylar prick överallt. Lådvis med grejer staplade på varandra i alla rum. Paret var himla gulliga dock men det var svårt att få en uppfattning om huset vid detta tillfälle och nu började det mala en oro i min mage.
Vad hade jag fått min familj att göra egentligen? Ett stort hus på över 300 kvadratmeter med en trädgård och den gamla vinproduktionen kvar i källaren…
Jag antar att jag såg potentialen men det var svårt att få Jonas att se det vid detta första möte. Men han har aldrig någonsin ifrågasatt mig utan backat mig i detta och det känns himla fint och storsint – jag själv gick härifrån och tvivlade denna gång men vågade inte säga det högt.
Samma kök i kvällssolen i september i år.
Samma vardagsrum där alla djurburar stod och soffan med lapptäcket.
Sovrummet där alla tygtomtar stod.
Så, har vi hittat hem?
Ja! Det har vi sannerligen – vi älskar detta ställe.
Hade vi kommit en bit längre in i inflationen vid köpet så hade vi inte genomfört detta men nu är det som det är. Vi ska göra allt vi kan för att kunna ha kvar denna dröm i vårt liv – ha denna plats att åldras på och kanske få välkomna barnbarnen här en dag.
Det känns fint att kunna erbjuda våra föräldrar som nu är pensionärer att åka hit så ofta de vill. Vi själva anpassar oss efter våra arbeten och barnen – nu när de är tonåringar vet vi att vi kanske inte kan vara här så mycket som vi önskar. Detta är en investering för framtiden och jag är glad att vi vågat uppfylla våra drömmar tidigt i livet – man vet ju inte hur länge man får vara med.
En fråga:
Så vackert! Önskar så att vi också hade en egen plats i ett annat land. Men som vi funderat fram och tillbaka. Är det försvarbart att resa fram och tillbaka? Hur mycket tid ”måste” vi spendera där för att det ska kännas rätt? Vilka är vi att komma dit då och då och nyttja alla fasciliteter utan att betala skatt? (Bor själv på Österlen och turismen är tudelad) Hur förklarar vi för barnen att vi har två boenden men andra inte ens har tak och väggar för en natt? Ska vi bara för att vi kan? Men jag erkänner att jag avundas dig.
Mitt svar:
Bra funderingar – låt mig svara på hur vi resonerar.
Vi flyger ibland men väljer såklart helst att bila ner med vår elbil och det gör vi några gånger per år. Jag har en bensinbil så reser jag sjäv ner så kör jag den. Det går också att ta tåget ner men då får man hyra bil här för lokaltrafiken är inte så utvecklad mellan byarna här upplever jag det som. Vi laddar bilen i vår källare över natten.
Vi har investerat i detta hus långsiktigt – det betyder att vi vet att vi kommer spendera mer tid här ju äldre vi blir men nu när vi har tonåringar så kan det bli en utmaning. Under dessa år får våra familjer fri tillgång till huset och det är en underbar förmån att kunna erbjuda sina pensionerade föräldrar ett paradis att besöka när de vill. De har bilat ner flera gånger.
Vi har också hyrt ut till bekanta.
Förstår inte vad du menar med att utnyttja fasciliteter? Vi handlar i lokala butikerna, äter på de lokala restaurangerna, anlitar lokala hantverkare och bidrar till ekonomin – turism är en jätteviktig inkomst i alla länder skulle jag säga, det vet jag själv då jag verkar i en sommarstad i Sverige och är helt beroende av sommargästerna. Däremot belastar vi varken sjukvård eller annan skattefinansierad service. Vi betalar givetvis både fastighetsskatt och kommunalskatt för att bo här.
Förstår verkligen om beslutet med utlandsboende faller pga att man inte vill resa med flyg, men de andra frågetecknen hoppas jag att jag har hjälpt dig reda ut.
När det kommer till att förklara för barnen varför man har två boenden när det finns människor som inte har tak över huvudet vet jag inte vad jag ska svara på. Pratar såklart med barnen om att vi är priviligerade och om tacksamhet, om världsläget och om hur många lever. De vet att människor har olika ekonomi och möjligheter i livet. Det är en enorm förmån att låta barnen få uppleva ett annat land och bo här nere. Jag är både stolt och glad över möjligheten och vill vara en förebild kring att det går att nå sina drömmar trots att man själv haft en rätt usel ekonomi tidigare i livet.
En dag i taget. Drömmen är kvar än så länge och jag håller tummarna för att jag kan bli gammal med Le Vigneron – kanske göra ett bokrum här inne och samla alla mina favoriter. Längst ner på hyllan ska böckerna för barnbarnen stå. Linnea i målarens trädgård…
Här kan ni läsa om hur ett köp av hus i Frankrike går till rent praktiskt.
Det här är så himla fint! Du har så oerhört kloka och ödmjuka tankar kring huset och vad det ger er nu, i framtiden, för familjen och i livet i stort. Så härligt att ni lyckades!
Intressant läsning, kollade även länkarna till tidigare inlägg.
Det är härligt att ha en plats att längta till och som gör att man kopplar av och njuter. Förhoppningsvis kommer dina tonåringar att uppskatta och med tiden kunna åka dit själva.
Våra barn har ju vuxit upp med tillgång till vårt italienska hus och de är där så ofta de kan.
Fint hus ni har 😀
Jag har inte möjlighet att köpa ett hus i Frankrike, men jag är glad att jag får se dessa underbara bilder. Jag blir så lugn av dem. Jag bor också vackert och när jag ser dessa foton så inspirerar dem mig att återupptäcka det vackra i de gamla sneda husen på min gata i Stockholm, de rostiga järnstaketen mellan vår bakgård och grannhusets. Jag tänker att just nu tror många människor att ju mer deprimerade vi är över världen, desto mer gott gör vi som människor. Men depression smittar. Lidande har alltid funnits. Barn har alltid dött i andra länder. Visst är det på ett plan logiskt att förvägra sig livets njutningar för att andra har det sämre men. Det gör inget gott för världen. Det är en tankevurpa. Skulle vi följa den logiken så skulle vi inte orka leva här på jorden med all den smärta som vi vet att andra bär. Att vara tacksam över sina privilegier är förstås på samma sätt inte att ”göra gott”. Det finns inga sätt att liksom skriva kontrakt med livet om att få ha det bra medan andra har det sämre. Att inte köpa ett hus är inte gott. Att vara tacksam för ett hus är inte gott. Men att skriva en fråga om privilegier för att samtala med andra om hur vi kan göra vårt bästa, är gott. Att ge sina barn erfarenheten av en annan kultur är gott. Att inspirera många tusentals människor att se det vackra i en sten, ett rostigt staket. Att inspirera människor stt se att ett par gamla loppis-stolar är minst lika vackra som de nytillverkade massproducerade som tar kål på barn i andra länder via miljöförstöring osv. Att sprida skaparglädje och estetisk verkshöjd. Det är att sprids ljus i en mörk tid. Och jag tror att varenda människa gör allra mest nytta på jorden genom att skapa förutsättningar (så långt det är möjligt, menar ej att kräva ”stark kvinna” av nån) att må bra. Och att på så vis orka sprida vidare sitt ljus till andra. Just nu verkar många tro att om vi inte tittar oå nyheter 24-7 så gör vi inte nog med nytta. Men att titta på nyheter är inte att förändra nåt. Ta ledigt och gå en sväng i skogen och fyll på med ljus att sprida. Ingen här kan trolla bort ett krig men vi kan skapa magi mellan oss i vardagen och alla har förmågan att göra en tung dag ljusare för någon annan. Om inte all ork har gått till att sitta och tänka att det är hemskt med hemskheter och att det är hemskt att inte kunna göra nåt. <3
Detta hus är otroligt vackert! Vad fint att ni har fångat denna dröm, fått möjlighet att uppfylla den och stöpa den i ny form. Det krävs mer än bara själva drömmandet för att åstadkomma vissa saker. Själv har jag inte det drivet på samma sätt som mina föräldrar t ex. Vill dela deras historia för att ge andra lite pepp om de nu är redo att offra vad-det-nu-är som behövs för att uppfylla sina drömmar.
Jag är äldst av sju syskon. När jag var tolv var mamma gravid med barn nummer sex och vi fick sommarhyra en av hennes släktingars föräldrahem på mormors ö. Mamma var i himlen, hon hade så stark anknytning till denna plats. Mina föräldrar fick samma år chansen att köpa stället av släktingen vars dotter inte var intresserad av att ta över. Far sa att det ju inte var möjligt, hur skulle en polis och en mentalskötare ha råd med ett sommarställe av den kalibern? På något vis trollades det med knäna och en dag kom Far hem med nyckeln (vet inte om detta är sanning, men så berättade Mamma det). Varje sommar har vi sedan 1983 tillbringat där, våra barn har fått chans att lära känna sina kusiner i en trygg och otroligt vacker miljö och numera samäger jag och syskonen detta drömställe. Framtiden har en annan historia, men jag vill säga att jag är otroligt tacksam över mina föräldrars insatser för att göra det möjligt att få den barndom vi fick (på många plan). Som sagt, det krävs vissa offer och driv. Och mod!
Wow! Vilken fin historia ❤️
Åh så härligt Vilken fin dröm. Vi lever nu hela tiden – jag vet. Vi väntar inte längre. Göra det man kan och njuta oavsett vad som är och händer. Inte finporslinet längst bak i skåpet – fram med det fina och härliga. Underbart hus och så fantastiskt att få följa dig här och där och i din butik (bara på nätet men snart blir det en tur till Varberg). Allt gott.
Tack – du är varmt välkommen!