Det är min födelsedag och jag önskar mig inget annat än att få vara med mig själv – helt själv.
Ser mig sittandes under tidig morgon för att ändra mitt födelsedatum på min fb-profil så jag ska gå under radarn och slippa att någon kommer på att jag fyller år. Lyckas inte.
Min familj minns utan fb och sjunger såklart i arla morgonstund – i små morgonrockar och rufsiga hår står de där vid sjusnåret och sjunger “jaaaamåhoooonleeeva” för full hals med paket i famn och tända ljus på silverbrickan. Jag har precis krupit ner i sängen och sjusover eftersom jag var uppe redan 04.30 med ett huvud fullt av bry och myror.
Jag fyller 42 år och med åldern kommer några ifrågasättanden kring fördomar om mig själv.
Jag har alltid beskrivit mig själv som social – men kan nu konstatera att jag nog inte tycker om att vara bland människor så mycket.
Inte längre stunder i vart fall.
Blir helt dränerad av andras energier och jag börjar tycka att det inte är värt det. Kanske har jag alltid känt så fast bara tryckt bort det jobbiga för jag ville så gärna att folk skulle tycka om mig – och då måste man ju liksom vara bland människor…
Är det nu eremitlivet börjar – efter 40 så orkar jag bara stå ut med mig själv? Eller spelar kanske pandemin och mina misstankar kring förklimakterie sin del i detta huvudbry?
Hahaha, nog med navelskådande för idag.
Jag valde i alla fall att jobba hemma idag. Tog en extra lång promenad med Boris längs havet, satt i bastun med en bok på förmiddagen och doppade mig kallt där i mellan, gick till bokhandlaren och köpte mig två böcker till och åt sushi med barnen till kvällsmat. Alldeles lagom vilsam födelsedag om du frågar mig.
Nu väntar utlovad fotkli och Harry Potter.
Om det är något pandemin skänkt oss så är att värdesätta det lilla. Vila i det som finns nära och inte vilja vara någon annanstans än just där jag är. I en måndag i slutet av januari, med körsärskvistar på bordet och varmt fänkålste som håller mig sällskap.
Känner ni igen er i mina tankar? Umgås ni helst med er själva eller mår ni som bäst när det är full fart och mycket människor runt er?
Jag tycker inte så bra om att vara i stora grupper med människor. Tycker om ron i ensamheten eller med ett fåtal människor som står mig nära. Vill ha tyst och stillhet.
Tulpaner är vackra. Skulle vilja prova på att sätta lite lökar själv, men jag bor på kalla bredgradde så vet ej om det går. Kanske jag borde kolla upp.
Hej Kristin, Grattis i efterskott! Men jag måste fråga om de rosa ljuslyktorna på bordet med tulpanerna, finns de i din butik? Eller var hittar jag dem? Tusen tack 🌸
Hej,
Yes – just de rosa är slut tyvärr men finns andra färger.
Grattis i efterskott Kristin. Jag är en ensamvarg, och har nog alltid varit. Jag har några få vänner som jag vet alltid kommer finnas där, även om vi inte ses så ofta nu för tiden. När jag var yngre fick jag alltid ångest inför fester och större tillställningar. Det i kombination med låg självkänsla fick mig att allt som oftast dricka större mängder alkohol för att kunna vara social och släppa loss. Jag trodde att ingen skulle tycka om mig annars, då jag var lite blyg och tillbakadragen. Jag är 43 år nu och bryr mig inte nämnvärt om vad andra tycker och tänker om mig. Jag har ett socialt jobb vilket dränerar mig på energi, så jag njuter av att vara hemma i lugn och ro med min familj. Och det är helt ok att känna så. Man måste inte vara social hela tiden. Kram!
Grattis i efterskott Kristin!! Och du, jag blev så lugn och glad och tillfreds av att läsa detta inlägg, just så önskar jag att min födelsedag blir (fyller 41 om ett par månader). Vill bara vara med mig själv och min lilla familj. Tack för en underbart bra blogg! ❤
Jag har mer och mer kommit fram till att jag trivs ensam och längtar inte efter stora sällskap och sammanhang. Det har varit en process att komma fram till detta och acceptera att det är så jag är. Har alltid kännt mig obekväm i stora sällskap, fester där man ska mingla avskyvärt. Jag har få vänner , men de tycker jag verkligen om och trivs med och känner mig trygg och uppskattad.
Jag har ett socialt arbete där jag måste samarbeta med många olika människor men när jag kommer hem njuter jag av tystnad och att bara vara med min man. Jag tror alltid att jag varit så här men först nu vågar jag bevaka det och acceptera det och är tillfreds.
❤️
Ju äldre jag blir, desto mer accepterar jag att jag faktiskt trivs väldigt bra själv. Behöver lugnet mer och mer. Blir dock lite besvärligt när min man får energi av att vara med andra och tycker jag är konstig som hellre tar en promenad ensam än med honom…
På något sätt känns ändå att göra saker ensam inte riktigt accepterat. Hemma med bok är väl ok, men jag skulle ju kunna njuta av en lunch ute ensam också, och det verkar för andra vara oacceptabelt, som att jag inte hittat någon att luncha med.
Min pappa sa någon gång med ett fnysande “dom undrade om du var blyg”, och det har suttit kvar i mig. Jag måste inte alltid vara den som låter mest. Men är det fel?
Ibland är det nästan som att jag får “ta språng” när jag vet att det är dags att umgås, och efteråt känns det som att jag nästan varit i en roll.
Men samtidigt; samtal som får ta tid och inte bara är ytliga uppdateringar, möten med nya människor där nyfikenheten hinner få gro – då gillar jag att vara med andra!
Vad tror du är anledningen till att vi nästan ser ner på människor som gillar ensamhet? Är det något gammalt biologiskt som hänger ihop med att en grupp klarar sig bättre tillsammans på savannen? Att man blir svagare utan skydd av gruppen?
Åh apropå något helt annat! Jag undrar också om de fina ljuslyktorna på bordet? Så fina! Vart kommer dom ifrån om man får fråga 😍.
Känns så på pricken igen. Det är otroligt skönt och känns så naturligt bra att vara själv och att hålla sig undan det som dränerar. Det behöver inte kännas ensamt att vara mindre social utan jag känner mig alltid mycket mer ensam när jag hamnar i sociala sammanhang. Ensam på ett sätt där det saknas gemensamma nämnare. Det känns som att jag bara längtar bort, hem eller till naturens lugn. Självvald ensamhet ger mig kraft idag.
Tack för dina tankar du delar med dig. Du och även Clara Lidström skriver så mycket tänk- och läsvärt ❤
Åh. Jag önskar du lät navelskådandet ta ännu större plats. Viktiga tankar. Lätta att känna igen sig i och därför viktiga att dela.
Och jag blir strax 50, inte många dagar kvar nu.
Jag har aldrig varit något för stora sällskap, men känner sen 10-15 år tillbaka att det är ok att känna så. Innan var det som ett måste att man skulle gilla folk och fart.
Nu umgås jag helst med några få. När jag fyllde 49 så inföll den dagen på en fredag, och då hade jag kalas. Det blev 16 personer runt bordet, varav familjen var fem stycken, och det är då var alla de viktiga samlade.
Så här med facit i hand så var det ju bra att ha kalas då, vi pratade om det hotande viruset som ingen visste något om. Den här gången blir det inget kalas, men den som kommer förbi på en promenad kommer att få kaffe och en bulle ute i trädgården.
Gratulerar till ännu ett år!
Jag som snart 37-åring börjar inse att jag inte trivs med min egna beskrivning av “hur jag är” för den grundar sig i mig som 20-åring. Då älskade jag fest, sociala tillställningar, mingel (!?!?) etc. Jag gillar fortfarande fest och saknar middagar hemma med vänner nu under pandemin, men jag är ganska nöjd med att inse att jag inte har samma hunger av sociala kontakter längre. En verklig livskvalitetshöjare för mig var när vi skaffade hund och stuga en timme från där vi bor. Att få åka ut på landen med hunden, gärna ensam eller med min man, det är livskvalitet.
Något som jag dock skulle önska mig är att vara bekväm i min egen kropp. Vill så gärna kunna känna som signaturen “Sus” att min bilring runt magen får vara reserv vid sjukdom. Hur kommer man dit? Hur blir man bekväm i sin egen kropp? Oavsett stolek.
Kram och grattis i efterskott! Vilken härlig dag det låter som du haft!
Ja verkligen. Har alltid trivts bäst med att vara i min egen bubbla men som du skriver har jag nog också känt att jag behöver socialisera för att bli omtyckt, trots att jag ofta bygger berg av andras känslor och energier, och blir socialt bakis. Skönt med insikter och acceptansen som kommer med åldern tycker jag, fyller ju också 42 snart 🙂 Stort grattis till dig, tycker det lät underbart skönt så som du firade. kram!
Jag är 47 och har känt lika ett bra tag. Jag har alltid varit social, tyckt om att umgås men det har ändrats de senaste 10 åren. I takt med utmattning, sorg, ålder och annat. Jag tycker fortfarande om att umgås, men i en liten skala. Dricka kaffe med min bästa kompis, en kort zoom med mina två närmsta kollegor, men helst av allt vill jag bara umgås med min familj och strosa runt här på gården. En katt i knät och en thekopp bara för mig själv en timme eller så. Jag vet inte om det är jag men jag tycker att samhället blir hårdare, kallare och kantigare för varje år som går. Mindre empatiskt, solidariskt och inte så omtänksamt. Då vill jag hellre vara här hemma och stänga av. Slippa omvärlden på något sätt. Som du skriver, det lilla räcker så bra. Det allra bästa. Stor kram och hoppas att födelsedagen blev precis så so, du önskat.
Känner helt igen att konstatera, acceptera och landa i att man inte alls gillar att vara för mycket med människor 😀 Älskar att vara själv!
Det pandemin har gett mig är insikten om att jo, jag älskar att vara själv men att jag verkligen behöver träffa de där få nära vännerna ibland. Att jag behöver vädra livet och höra deras perspektiv, känna att samhörigheten finns där, att jag inte är ensam i världen (har nästan ingen familj kvar utöver mina barn och relativt ny sambo).
100% hemarbete sedan mars har också gett mig insikten att hur mycket jag än älskar att vara själv och hemma så mår jag bra av och hämtar energi i att få uppleva nya saker, se nya miljöer. Jag gör det dock gärna som betraktare, ev i sällskap med lilla familjen. Varje år när barnen frågar vad jag önskar mig i födelsedagspresent blir svaret “Harry Potters osynlighetsmantel!”. Vill vara med och betrakta men inte själv synas 😀
Kram och grattis <3
Jag älskar att vara ensam, få göra vad jag vill, när jag vill. Äta middag på golvet framför en varm kamin och låta stekpannan stå till nästa dag utan att någon vill rätta till.
En sak jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var, att du ofta "pratar" negativt om dig själv. Kanske är det bara jag som tolkar fel och vill säga att du är klok och oerhört inspirerande. Kram
Halloj. Snart 42 fyllda. Har med åldern blivit mer och mer eremit . Jag trivs alldeles utmärkt själv i min ateljé och bara skapa, lyssna på ljudbok och glömma bort tiden. Men samtidig blir jag rädd. För själva njutet av ensamhet grundar ju sig på att det är ett val jag gör. Hur länge kan jag välja ensamhet och ändå ha kvar särbo , vänner och barnens kärlek? Kommer jag vakna upp, kika upp från mina projekt i ateljén när jag är 50 och inse att de alla är borta för att jag aldrig gav dem något av mig? Det är ändå min stora skräck. Att barnen kommer säga ”- du var ändå alltid i din egen värld”! Och sedan sitta där ensam när det inte längre är självvalt.
Men jag kan inte tvinga mig till något jag inte är.
Är 46 o jobbat inom vården…. det är som jag släppt lös mig själv efter 45😊 är hellre i skogen el sitter själv vid havet mina barn är det som tvingar mig ut med människor och mitt jobb… tackade nej till lönesamtal och utvecklingssamtal…. det finns ändå inga pengar o vi får ändå ur en ”pott” varför sitta där o tjöta vad jag är värd när pengar ändå inte finns…. orkar inte ens utvecklas längre då jag är så himla glad för allt jag faktiskt kan efter 20 år i yrket vill bara njuta av min egen kompetens 😊😊jag skiter i o rena o nöjer mig med promenad … min bilring runt magen får vara reserv vid sjukdom…. ja jag njuter av mig själv o min ensamhet…. den har alltid funnits där men undantryckt för man skall vara social, ”hungrig” på karriär , socialt monster som fotbolls mamma…. nej nu är det min tid o tur ….
Men ÅHHH ♥️♥️♥️♥️ Har den äran på födelsedagen ♥️ TUR att jag såg innan det hann bli nästa dag 🥳🥳🥳
Du är så bra på att dela med dig av livet! Det är högt och lågt. Vackert och fult. Härligt och jobbigt. Socialt och ensamt. Tack!
Tusen takk for at du deler så åpent om dagen, jeg føler meg mindre alene. Takk for at du tørr å være et fullstendig menneske ovenfor leserene. ♥️ Kjenner meg igjen i hvert ord du skriver. ♥️
Jag fyller 39 till sommaren och har alltid sett mig som social, även om jag kan ha svårt med det sociala (skyller på adhd), men har insett för ett par år sedan att jag inte heller trivs så mkt tillsammans med många andra. Om jag umgås en dag tillsammans med tex vänner så blir jag ”bakis” sen, helt dränerad.
Jag trivs bäst ensam eller med min sambo som enbart inger mig lugn.
Jag förstår att det låter trist men jag kan nästan få ångest (ett sån där krypande obehag, inte panik) när jag bestämt att göra något tex tackat ja till en stor fest. Även om jag tycker det ska bli roligt så vill jag samtidigt bara få vara hemma…
Detta låter som något jag själv skulle kunna skriva ~ exakt på pricken så jag känner också. Kram från likasinnad
💙
Känner helt igen mig i det du skriver.
Din födelsedag verkar ha varit toppen.
Mer ”gör det du verkligen känner för” hädanefter. 🙂
Ja, mer för det! Lyssna inåt istället för utåt. Kram k
Sen jag insåg i terapin att jag är introvert och det är ok så känner jag 100% mer lugn i det! Så skönt att äntligen kunna acceptera att ”såhär är jag”. Och när det sociala kravet försvann iom pandemin kände jag mest en lättnad. Men nu börjar tom jag längta efter lite mer socialt liv.
Så bra och fint att få svar på hur man funkar ~ det skänker lugn kan jag tro. Har hört många som tycker det är skönt att inte behövs vara så social som innan. Kram till dig.
Jag blir mer och mer av en eremit, fyller 46 i år. Kommer att leva avlägset i skogen vid 80 och göra en årlig vandring ner till civilisationen för proviantering :)).
Hahaha!! Ja, vilken dröm att flytta till skogs. Skönt att höra att jag inte är ensam om detta 🙂