Omtumlad, tvärsäker, stark och skör på samma gång.  Juni 2010.
Jag hade precis krystat ut den här killen.
Det tredje barnet.

Vår mellankille var fyra år. Familjens blonda lillebror med intensiva blå ögon och mycket finurliga och bestämda små egenskaper. Juni var sommarvarmt och vi hade bara bott i vårt första hus i något år och tillbrinagde mycket tid i trädgården.
Jag skulle föda 4 juni och jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha det gjort innan den intensiva tiden i juni börjar. Skolavslutningar, födelsedagar, studentfirande och bröllop.

Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra. Denna gången skulle allt vara så bra och lyckligt och jag kändse mig frisk och stark.
Jag blev gravid med min första kille då jag var nitton och han föddes utan något vidare stöd från mannen jag då levde med. Bebisen blev dessutom sjuk med en gång. Jag fick vara kvar på ett rum på bb medan mitt barn lades in på neonetala avdelningen. De kom med honom då han var hungrig och jag fick besöka honom då och då. Helst sjukt faktiskt. Hade det varit nu så hade jag krävt att få vara på samma avdelning som mitt nyfödda barn. Det var en smärtsam och förvirrad tid. Jag kände mig otroligt ensam.

När jag var gravid med min andra pojke så förlorade vi min mans lillebror en morgon i april. Han blev 24 år och rycktes ifrån familjen på ett otroligt tragiskt sätt. Det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Döden är så definitiv. Allt man ville säga. Göra. Finns ingen återvändo längre.
Kroppen fylldes av en enorm sorg. Men också av mycket liv. Att en liten bebis skulle komma in i familjen hjälpte sorgearbetet för många och två månader senare föddes mellanbror.

Gullig ju!

Det var alltså viktigt för mig att allt skulle vara normalt och härligt denna gång. Fullt fokus den lilla krabaten i magen. Men varför kom han inte…? Beräknad förlossning den 4e juni.

obs, Notera att jag på denna tiden sydde mina egna kjolar av gamla lakan jag fann på loppis och inredde glatt kreativt med kungen och drottningen på väggarna.

Så jäkla jobbigt att gå runt och vänta. Jag som hade planerat in allt i minsta detalj också. Farbrors studentfirande i vår trädgård, mellanbrors födelsedag, kusinens bröllop… Barnet skulle ju vara ute ur magen då.

Så här sitter jag den 19e juni på typ barnbordet. Eller i alla fall på det bordet med mest avlägsna singelkollegor. Hade bett om att få sitta på bordet längst mot utgången eftersom jag skulle ha med mig en ammande bebis i vagn och behövde gå ut och in utan att jag störde sittningen så mycket…

Nu i efterhand hade känts skönt att sitta bredvid Jonas för när denna bilden togs hade jag börjat få kraftiga sammandragningar. Jag valde dock att inte säga något till någon förrän jag var helt säker på att det var dags för förlossning. Ville inte ta fokus från någon annans bröllopsdag liksom…
Men jag var lite sur eftersom flera personer tyckte att Jonas kunde dricka alkohol under kvällen och så skulle vi ta taxi om något satte igång. Snark. Här har man gått 40 veckor plus 16 dagar övertid och det minsta man kan begära från sin partner är väl att han håller sig nykter så han kan köra sin fru till förlossning. Inte ett dugg missunnsamt att ha den åsikten enligt mig.

Det var tjo och tjim och Jonas satt på honnörsbordet och var fullt upptagen av tal, bordsgrannar och annat. Mina värkar blev bara kraftigare och kraftigare. Jag kände ingen vid mitt bord så jag ville inte berätta för dem att jag satt i förvärkar och höll på att klocka mig själv på mobilen diskret vinkandes till den här mannen i kostym. Fick ingen kontakt.
Började sms’a febrilt. Till slut skrev jag bara ” Nu går jag och föder barn, hejdå!” och så gick jag… hahaha.. Här var jag rätt förbannad minns jag. Ville typ slå någon.

Då kom Jonas springande. Han hade sett mina sms och tagit sig mot utgången. På vägen hade han nästan halkat i vatten som någon i servisen spillt ut och fått panik då han trode mitt vatten gått…
Vi körde till förlossningen här i Varberg, kom in och fick på oss alla grejer för att mäta värkar osv. Sedan dog värkarna helt plötsligt. Men va fan – då började jag lipa. Jävla unge, kom ut nu liksom!
“Gå hem och ta en alvedon och sov ett par timmar”, sa de. “När ni kommer hit imorgon bitti så har vi ett rum till dig och sätter vi igång den här förlossningen.”

Tio på morgonen. Jag hade fått värktimulerande dropp tror jag.
Hade nog fått lavemang här också och värkarna kom tätare, något jag tipsar alla som ska föda barn. Se till att tömma dig ordentligt innan förlossning så man slipper det efteråt då man har lite mer ont i de delarna av kroppen.

Jag har bara erfarenhet av lustgas vid förlossning och har ej testat något annat. Det har fungerat bra för mig och då har jag känt att jag har kontroll.

Tycker det är jobbigt och onödigt då mammor börjar dra upp sina smärtsamma förlossningar och berättar i detalj hur fruktansvärt det är. Som att det är någon tävling om vem som haft det värst…
Vad som då händer är att man skrämmer upp blivande mammor som kommer spända och livrädda till förlossningssalen och då får extra ont såklart eftersom kroppen är negativt förberedd.

Tillägg i efterhand: Självklart ska man bearbeta en smärtsam förlossning och prata om den. Viktigt!! Men kanske att man kan välja sina tillfällen?
Vad jag menar är att jag ibland upplever att mammor försöker bräcka varandra med vem som hade det värst och då ofta när det sitter en blivande mamma bredvid. Jag menar inte att man ska göra förlossningen rosaskimrande, för det gör sjukt ont såklart – men det känns så himla onödigt att skrämma upp blivande mödrar. 

Jag brukar rekommendera att titta på Margaux förlossningsvideo och att gå på bra kurser i andningsteknik innan förlossning.

Igor kom till oss en ljus junidag sommaren 2010. Jag hade grönt nagellack kände mig komplett.

Egentligen finns det inget starkare ögonblick i livet än då bebisen precis varit inom och sedan kommer ut och upp på varm hud. Blickar möts och bröstet letas upp. Vilken grej alltså!

En så stor grabb också –  fyra kilo kärlek i min famn. Tänker att han ville vänta där inne medan vi andra höll på med vårt på utsidan och allt lugnat ner sig lite.

Så himla klok – både då och nu.

Publicerat av Kristin Krickelin

Kommentarer till “Om att föda barn och bli trebarnsmamma”

  1. Så fint skrivet! Jag håller med dig och tycker att man får tänka sig för hur man beskriver sin förlossning inför gravida eller kvinnor över lag som inte fött barn. Att det inte är en rättighet att bearbeta sin förlossning inför andra som förbereder sig för sin. Jag trodde att det skulle vara mer smärtsamt än vad det var och att det skulle vara typ omöjligt utan bedövning. Samtidigt som man ju som kvinna som upplever sin förlossning som jättebra också behöver va ödmjuk för att det finns dem som haft det tuffare.

  2. Hej!
    Jag vet inte, men jag har fött tre barn och de förlossningarna har varit olika alla tre. En var jag bedövad med allt, de andra två ingenting, alla tre gick jag över tiden .Med det tredje barnet 17 dagar. Den ena flickan vägde ett helt kilo mer än den andra flickan.
    Jag brukar sällan berätta om mina förlossningar, nästan aldrig faktiskt. De är upplevelser positiva och smärtsamma men alla tre är helt olika historier. Och om mina tre förlossningar med samma mamma och pappa är så totalt olika, vet jag inte hur jag ska förbereda någon genom att berätta att så här är det att föda barn, bara så du vet.
    Sen finns det alltid de som känner att det måste berätta för att bearbeta sin historia. Men oftast vet man bland vänner, bekanta och arbetskamrater vilka som behöver det.
    / Karin

  3. Hej!
    Problemet, eller orsaken är ju att vi alla förstår och ser saker på olika sätt och från olika vinklar. Det behövs mer kunskap- ur ett samhälleligt perspektiv och i den allmänna debatten, det betyder inte att alla mår bra av att ta del av detaljerade förlossningsberättelser innan stundande förlossning. Andra behöver och vill ha så mycket info som möjligt. Jag för min del frossade i skrämmande förlossningsberättelser, jag ville veta exakt vad som kunde vänta och vara så förberedd som möjligt. Min kontenta är att vi aldrig kan aldrig kan göra alla nöjda, vi kan aldrig prata om saker som berör utan att några blir provocerade eller kränkta. Det har att göra med de associationer vi automatiskt gör till ämnet eller berättelsen ifråga baserat på våra personliga erfarenheter. Kram!

  4. Wow. Så fint och fantastiskt. Det gör såklart ont att föda barn och det tycker jag inte är fel att säga. Jag hade ingen smärtlindring och hade skitont. Men jag hade samtidigt kontroll. Jag var med hela vägen. Jag kunde äta och dricka och skämta och till och med sova mellan värkarna. Jag minns allt och hur ont det än gjorde så så jag 2 timmar efter förlossningen att det där vill jag göra om.
    Det är det mest fantastiska jag varit med om. Med smärta och allt. Tänk att så många kvinnor går igenom det. Det är coolt.

  5. Min egna mor har under hela min uppväxt igen, och igen återberättat den hemska förlossning som var min egna födelse. Inga obehagliga detaljer, men det fanns aldrig heller några positivt med förlossningen att berätta. Inte ens när jag var född. Så det är klart att sådant präglar, särskilt när man är medveten om det genetiska arvet som möjligtvis påverkar den egna förmåga att genomföra en relativt “problemfri” förlossning.
    Till sist resulterade detta i att när jag själv var gravid utan att tveka valde ett kejsarsnitt. Och det var bra och fint på sitt sätt. Men det är klart att hade jag växt upp med en annan berättelse, hade jag kanske gjort ett annat val.

    1. Tack för din kommentar. Det är lite det jag menar – du hade säkert fått en helt annan inbställlning om du inte blivit matad med hur hemskt det är att föda barn. kram

    2. Fy vad igenkännande! Exakt samma men jag tog mig igenom m orden ’för varje värk är du en närmre bebisen’… o tänk att det är en polotröja som den ska igenom. Har två fantastiska förlossningar m kronbjudning. Kan göra om det imorgon men är för gammal😢…. kram t alla mammor💪🏻

  6. Jag tycker vi behöver prata mer om förlossningar, både bra och dåliga, allas upplevelser är så olika! Självklart ska man prata om dom på ett bra sätt, varken släta över eller skrämma upp, men att få höra om olika förlossningar innan man själv föder barn tycker jag är otroligt viktigt!

  7. Hei fine Kristin. Jeg har lest bloggen din en stund, og inspireres stadig av din ærlighet og “ektehet”. Det trengs i verden!

    Jeg festet meg litt ekstra til setningen du skrev i begynnelsen av innlegget: “Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra.” En gang du får tid og lyst hadde det vært veldig fint å høre litt mer om dette, og hvordan du eventuelt gikk frem for å slippe litt av disse forventningene, særlig til andre – men dette henger vel uunngåelig sammen med forventningene man stiller til seg selv? Hilsen en på 28 år som prøver å slippe opp

  8. Jag var tvungen att låta din text smälta lite för jag blev så provocerad av biten där du skriver om att inte skrämma upp någon.
    Funderade på varför det är så provocerande för mig och kom fram till att det är en kombination av olika saker.
    Först för att jag själv bara upplevt förlossningsberättelser där mammor istället för att berätta exakt hur hemskt det var snarare försöker släta över och mjuka upp en, för dem, hemsk upplevelse.
    Sen för att jag upplever det som kontraproduktivt i en tid där många försöker öka medvetenheten om förlossnings skador och försöker ta bort tabut som finns kring detta.
    Och sist men absolut inte minst, för att jag själv förlorat ett barn sent i graviditeten och en gång fått höra att jag inte ska prata om det inför gravida för att det kan skrämma dem. (Att öka medvetenheten kring att barn kan dö under graviditeten är viktigt eftersom att som gravid lära känna sitt barns rörelsemönster och vad man kan göra om ens barns rörelser avtar kan rädda många barn varje år.)

    Tips om man är förlossningsrädd (precis som jag, höll på att svimma av rädsla under mitt första Aurorasamtal och varit superrädd inför alla fem(!) förlossningar): tänk på den kvinna som du tycker är minst stark men ändå fött barn och tänk; klarar hon det så klarar jag det!

    1. Hej, Tack för din kommentar. Intressant, bra och får mig attv reflektera över min egna syn på detta.

      vill först börja med att beklaga att du förlorat ditt barn. Så ledsen för din skull – det måste vara otroligt smärtsamt.

      Jag förstår att du känner så ur ditt perspektiv och jag positivt inställd till att vi alla pratar om allt som känns tungt, delar med oss av kunskap och erfarenheter. Alla måste prata mer om tabubelagda saker.
      & Visst ska vi prata om hur graviditeten känns och dela med oss av erfarenheter som kan hjälpa andra. Känns både viktigt och rimligt.

      Kanske att man kan ha det i bakhuvudet – kan detta gynna och hjälpa denna blivande mamma eller känner jag ett behov av berätta för att jag behöver bearbeta mitt egna trauma gällande min egna förlossning?
      Är jag fel ute här tycker du?

      Önskar dig en fin helg, Kristin

      1. Jag tycker inte att vi bara ska berätta om våra ”lyckade” förlossningar eller behöva göra bedömningen om vår berättelse gynnar någon annan så där tycker vi olika.

        När jag väntade första barnet läste jag en bok om att föda och där var det ett kapitel om när barnet föds sjukt, skadat eller dödfött. Minns att författaren, som är barnmorska, tyckte att det var viktigt att läsa kapitlet även om det väcker starka känslor. Även jag tänker att det kan vara bra att någon gång höra om alla inte rosenskimrande förlossningar, även i de fall när både barn och mamma mår fysiskt fint efteråt. Känner den blivande mamman inte för att höra kan hon ju säga till eller gå därifrån, vissa vill höra och andra vill inte.

        Men att berätta sin historia jämfört med, som du skrev i inlägget, att på något vis tävla i ”den värsta förlossningen” och medvetet skrämma andra med sin historia är, för mig, två olika saker. Att medvetet skrämmas eller göra någon illa ställer jag mig verkligen inte bakom.

        Ha en underbar helg och tack för att du tog dig tid att bemöta min kommentar.

        1. Hej,
          Då tror jag att vi har ganska lika syn på saken, Kanske att jag borde lagt mer tid på texten i hur jag menade och formulerat mig bättre.
          Jag menar precis som du skriver ovan, att “tävla med den värsta förlossningen ” och medvetet skrämma andra är onödigt.

          fin helg, Kram

      3. Kag tycker att MVC ska berätta så mycket de bara kan.
        Vad jag är negativt inställd till är när mammor medvetet skrämmer upp blivande mammor för att få sig själva att växa och slå sig för bröstet på något sätt.

  10. Så fint det är. Hela alltet. Att vänta och föda barn är ju bara så enormt. Tack för att du delar med dig så fint!
    Jag har precis fött våran femte dotter. Femte på sju år. Kärleken bara växer för varje litet barn. Magiskt!

  11. Så fint! Jag började gråta lite!

    Något som jag tycker är onödigt det är när man är höggravid och folk (o då menar jag alla, inte bara kvinnor som kanske bearbetar sin förlossning) ska prata om hur hemskt det är att föda barn och hur ont det gör. Jag minns fortfarande sista veckorna på jobbet när nån frågade hur jag kände inför förlossningen och jag sa som det var, jag kände mig taggad, och alla då skrockande skulle berätta för mig hur det nog skulle försvinna när det väl var dags för att det gjorde så ont. Varför vill man ens säga så?? Det känns ju bara uppskrämmande och nedtryckande.

    1. Det är precis det jag menar! Som att de ska höja sig själva på något sätt och hävda sig med att de lidit igenom ett helvete, “och vänta du bara…” och ta ifrån någon deras positiva inställning,

      Lite härlig pepp och konstruktiva råd som hjälper på traven känns ju bra mycket bättre än att få någons mardröm i knät veckorna innan man ska föda ut sitt lilla egna mirakel. Olustigt minst sagt.

  14. Jag tror att dom flesta kvinnor som berättar om sina fruktansvärda förlossningar som skrämde slag på dom gör det eftersom dom fortfarande behöver bearbeta det. Inte för att det är någon tävling. Mvh Been there, done that med tre förlossningar (en som du beskriver skulle vunnit första pris, ett planerat kejsarsnitt eftersom jag inte kunde kontakta mödravården förrän i v18, och tredje förlossning som blev lugn och härlig).

    1. Ja, du har rätt.
      Jag förstår att många behöver bearbeta och prata om en förlossning som inte gick som den skulle. Och det är viktigt som tusan.
      Jag gjorde ett tillägg i min text i efterhand.

      tack.

      Kram och fin helg,.

  17. Så fint skrivet om det mest mystiska som finns, barnafödande. Kommer aldrig kunna förstå hur allt hänger ihop. Har själv tre barn, varav ett par tvillingar, och varje förlossning har påverkat mig oerhört mycket. Önskar ibland att det gick att förbereda blivande föräldrar så att de kan inleda sin resa utan att tro att det ska vara skimrande från början. Det blir det, men längre fram och så mycket mer än man någonsin kunde ana. Tack för ett fint och rörande inlägg!

  18. Det här är födelsestidpunkten mitt vackraste ögonblick, att se dessa ögon och simma i dem. Vackra bilder Hälsningar från Polen

Kommentarer stängda