Vi pratade om vänskap och sammanhang. Om hur det är att ha “sitt gäng” , vara inbjuden och inkluderad. Det är inte alltid så lätt och det ligger sannerligen ett arbete bakom alla relationer.
Man vet inte vad som händer i livet heller – kanske kommer döden eller en skilsmässa i mellan och man blir någon helt annan bland parmiddagar och midsommarfirande.
Inget är självklart!
Jag personligen bröt med alla mina vänner då jag gick in i en destruktiv relation då jag var sexton år och som tjugoårig ensamstående mamma fick jag jobba upp nya bekantskaper i en ny stad. Då befann jag mig i restaurangbranschen – där jobbar man när alla andra är lediga så några bra traditioner och sammanhang kring helger var riktigt svårt att få till och inget jag brydde mig så mycket om faktiskt. Jag var glad jag hade någon form av gemenskap bara. Sedan träffade jag min man och han pluggade. Han var också van vid hotell och restaurang branschen så de enda nyårsaftnar vi tillbringade tillsammans på tolv år var då jag var mammaledig. Jag jobbade alltid på nyår. Haha, så tokigt va?!
Ja, helgfirande har mest gjort mig stressad och utanför faktiskt. Kanske är det för att jag levt med så mycket beroendesjukdomar runt mig? Jag är liksom inte lika road som alla andra när det ska vara fest och firande.
Oavsett. Jag känner i alla fall inget sammanhang under högtider. Det är självförvållat, jag vet.
Jag tänker inte så mycket på det i och för sig – livet lunkar på med massor av människor i det. Det känns oftast komplett och jag älskar dessutom att umgås med mig själv och min familj. Vi brukar ofta åka bort då vi är lediga på långhelger eller jobba. Kanske har vi gjort oss själva otillgängliga? Kanske har vi missat viktiga sammanhang och relationer?
När barnen var små umgicks vi ofta med familjer som hade barn i samma ålder men de senaste åren är helgerna heliga och vi umgås helst med oss själva. Vi har inte orkat vara så sociala om jag ska vara ärlig och så vill jag att det alltid ska vara en vuxen hemma när barnen är i tonåren..
Tanken slog mig denna nyårsafton då mina barn tjatat länge om att får fira nyår hemma och inte resa iväg. Javisst sa vi och dukade upp för 3- rätters till mellanbarnet och hans vänner runt vårt stora bord. Vid nio drog ungdomarna på fest och vi stod ensamma kvar med en trettonåring som var av det mest uttråkade slaget. Här fanns inget jippo, fest eller sammanhang. Vi satte på en dokumentär om maneter och kämpade med att hålla oss vakna till tolvslaget.
Marina, min poddkompis och jag delade detta samtal. Hon hävdade att det kanske var så att man hade fullt upp så kom bara storhelgen och då hade man haft dålig framförhållning och inte planerat in något. Ja, hon har rätt. Eller så har man inte behövt tänka på det eftersom man åkt bort ? Oavsett, det infann sig en oskön känsla och en tanke om att jag eventuellt behöver jobba på relationer. Eller inte?
Jag känner mig rätt nöjd och vill nog faktiskt inte umgås mer med människor. Kanske blir jag mer och mer introvert ju äldre jag blir och umgås helst med mig själv.
Men för er då? Vad är status? Har ni ett rikt socialt liv, känner ni er ensamma eller är ni som mig och inte har så stort behov av att hänga med andra på helger och semestrar?
Det finns ju en mängd organisationer, kurser och ideella arbeten man kan kolla upp för att hitta sammanhang. Men det krävs ju sannerligen lite mod att ta kontakt om man redan känner sig liten, sårbar och ensam. Vi pratar om detta i senaste poddavsnittet så vill du höra oss utveckla ämnet så lyssna här.
Jag har nog kommit på ett nytt värdeord för 2024 förresten. Är ni nyfikna?
Jag trivs väldigt bra på egen hand, och har inga problem med att vara ensam hemma. Tycker det är skönt när min sambo ibland åker bort i jobbet, och jag får göra som jag själv vill.
Jag har haft svårt att hålla kvar vänner genom livet, då jag inte har orkat ha kontakt med alla. Sen går tiden, och det rinner ut i sanden. Men det kanske är som så att vänner kommer och går. Dock är det vissa relationer som jag ångrar att jag inte engagerade mig mer i för att behålla kontakten. Förstår också att vänner tröttnar om jag inte själv hör av mig i någon större utresträckning.
Sen har jag mitt lilla tjejgäng sedan ungdomen och vi kommer nog alltid finnas för varandra. Så det känns jätteskönt. Ett par andra vänner har jag också, men inte är de många.
Jag blir ofta dränerad på energi i flera dagar efter att jag varit på en fest eller annan tillställning. Även om jag tycker det är roligt, så krävs det mycket av mig att försöka vara social, pratsam och trevlig. Det är en balansgång det där. Ibland önskar jag ett rikare socialt liv, samtidigt som jag vet hur uttröttad jag blir av det. Jag skulle aldrig orka umgås med folk varje helg. Tycker det är skönt att bara var hemma med familjen. Är så trött efter veckan. Men det kan ju också pigga upp att vara social. Balansgång som sagt.
Ibland kan jag känna mig ensam och önska fler vänner. Upplever att det är svårare att skaffa nya vänner ju äldre man blir.
Vilket fint inlägg! Jag har funderat så mycket på det här med vänner det senaste året. Jag är 30 år och jag befinner mig i en ålder då mångas liv förändras mycket; barn, hus, jobb på annan ort, etc etc. Personligen saknar jag umgänge med många vänner men förstår också att det är olika livsförändringar som gör att vi inte kan träffas på samma sätt som för några år sedan. Jag känner igen det som några skriver med att till exempel barnföräldrar hellre umgås med andra barnföräldrar, och tvärtom. Allt går ju i faser men det finns ändå något i mig som gnager lite när det kommer till vänskapsrelationer som rinner ut i sanden.
Skulle också vilja tillägga att jag emellanåt är orolig för mina föräldrars sociala liv. Båda mina föräldrar har några goda vänner var som de träffar med jämna mellanrum, men inte särskilt ofta. Däremot är de inte så bra att på bjuda hem, eller åka iväg på middagar. De trivs helt enkelt med att påta på i hemmet. Just nu är det här inget problem men min mormor var så otroligt ensam de sista femton åren, och jag är så rädd att det ska bli samma för mina föräldrar.
Vet inte om jag skulle kalla det att vi har ett ”rikt socialt liv” men både jag och min man umgås gärna med vänner och familj. Vill gärna ha minst en aktivitet eller middag uppbokad i helgen, åker vi bort så gör vi gärna det tillsammans med några och helger firar vi alltid med vänner eller familj. Jag blir väldigt sällan ”socialt mätt” och det är också något som kan ifrågasättas utifrån. Vi får frågor som ”är ni aldrig själva” och ”hur orkar ni” eller ”blir det inte jobbigt för era barn”. Vilket gör att vi också ifrågasätter oss själva, kan vi inte vara själva eller vill vi det inte? Men landat i att jag helt enkelt mår bra med många runt omkring mig. Barnen verkar inte lida heller ????
Visst är det konstigt att behöva försvara sig, så känner jag. Jag och min man har nog bjudning minst en gång/vecka, och då kan det vara vänner eller barnen med respektive som kommer hem.
Jag älskar även att vara ensam och har inga problem alls med det men veckan har ju 7 dagar så ensam hinner jag oxå vara. Min egna analys är att ju mer ensam jag väljer att vara, ju mer ensam vill jag vara, blir nästan folkskygg.
Jag och min man har aldrig haft ”vänner”. Umgås vi med någon är det med mina syskon och familjer. Ofta sitter vi ensamma på högtider såsom påsk och nyårsafton, men det är bara skönt. Jag är helst ensam, likaså tycker min man. Skönt att slippa vara alltför social och måste anpassa sig efter andras tider osv. Vår son på 13 verkar bli likadan trots att vi pushar honom till möten med vänner. Men de spelar hellre dator med varann…
Blir nog mer o mer introvert. Har absolut inga problem med att vara själv, har inget behov av stora sociala sammanhang . Räcker gott med familjen med vuxna barn, deras respektive och barnbarnen.. samt några få vänner.
Det lustiga i alltihop är att jag tycker jag är ganska social. Social och introvert… haha, kanske just därför.
En av mina bästa vänner “i ett annat liv” (vi bodde i USA) uttryckte det så fint. “Jag blir dränerad av nästan alla stora sociala sammanhang. När människor kanske förstår det efter att jag har tackat nej några gånger slutar de att bjuda mig. Problemet är att jag kanske inte orkar sju gånger av åtta, eller nio av tio, men när den där gången jag orkar inte finns tillgänglig känner jag mig så utanför.” Typ så.
Jag tror det är med relationer som med hushållsarbete. Man tror att man själv tar mycket mer ansvar än man verkligen gör och tycker att andra gör mycket mindre än vad de faktiskt gör. Till syvende och sist är vi alla ansvariga för oss själva. Vill vi ha något måste vi betala kostnaden. Många gånger betyder det att vi behöver jobba på personliga relationer, fixa sammankomster (finns inte pengar finns knytis och parker), våga bjuda in nya människor och våga testa nya konstellationer. I USA tyckte jag det fanns mycket mer av just “vi hänger i den här parken den här tiden, låt oss ha knytis”, både i grannskap och i vängrupper. Det gav utrymme för att bjuda in folk som inte hade det sammanhanget och som var nya t ex och gav också möjlighet att träffa folk som man kanske trivs bättre med på tu man hand.
Ja nyfiken på ditt värde ord!
Angående sociala relationer så tycker jag det är svårt, för egen del så är jag fruktansvärt kvällstrött och faktisk inte så intresserad av att umgås efter 22. Jag dricker inte men har inga problem att umgås med andra som dricker och då är oftast 22 en bra tid att gå hem 🙂
Träffar hellre människor och promenerar, tränar, grillar en korv i skogen i all enkelhet. Men skulle gärna vara själv med ”bara” familjen oftare om det bara var jag som bestämde.
Min man och mina barn är super sociala och skulle kunna bjuda hem folk varje dag och älskar att gå bort på middag, jag brottas därför med dåligt samvete och vet inte hur jag ska tackla det. Blir mer och mer påtagligt (kan vara åldern, snart 45!????)
Hur tänker ni?
Jag är också kvällstrött och ser helst till att vara hemma vid 22-tiden! När jag och min man styr upp middagar försöker vi börja vid 18, men jag upplever att många bjuder in till 20-tiden och då försvinner flera “bra” timmar för mig. Alla ska naturligtvis göra det som passar dem, men personligen börjar ögonlocken klippa lite väl mycket efter 22. Ofta känner jag mig som en party pooper när jag är den som bryter upp först, speciellt om det är en liten middag med få personer för då blir det lätt att mitt uppbrott uppfattas som att alla borde gå, och det är ju verkligen inte det jag önskar för värdarna som håller i middagen.
Tack för ett intressant inlägg. Det träffade precis något jag funderat extra mycket på de senaste dagarna och som följt med som ett återkommande tema i minst ett halvår. Jag tänker att vänner är något fint och om en har turen att hitta goda vänner är de en stor resurs i livet. Både i glädje och i sorg. Kanske är det något värt att prioritera lite mer i mitt liv? Det är något jag funderar på. Jag blev lite förvånad när jag läste inlägget. Jag hade uppfattat att du har ett gäng kvinnor som du umgås med. Firar födelsedagar och gör trevliga aktiviteter med. Delar stora och små stunder i livet. Kanske har jag läst in något eget i det du skrivit? Eller är det ett familjesammanhang du skriver om här?
Hej, Det stämmer! Var jag otydlig med det i inlägget kanske?
Jag har ett gäng tjejer jag sitter ihop med här i Varberg och vi stöttar varandra i vått och torrt. Men vi umgås inte med varandras familjer eller i par – på storhelger brukar alla ha fullt upp med sina familjer eller andra traditioner. Jag har absolut nära vänner som är som systrar men i vissa sammanhang kan man känna sig vilsen ändå 🙂
Så klart man ändå kan vara vilsen. Trots familj och vänner. Yngsta bonusbarnet har precis tagit studenten och nu behövs vi inte på samma sätt längre. Det finns utrymme, men nya rutiner och traditioner kräver något nytt. Så mina funderingar hör nog ihop med det.
Spot on, allt!
Jag är precis likadan, har inget behov längre av det stora och får emellanåt en “dålig “känsla att jag håller på och tappar det social för att i nästa stund lita helt på min magkänsla. Älskar att vara hemma, dra iväg till Köpenhamn eller Öland här och där men sen är det familj och hund. Jobb och träning är där och det räcker så bra.
Tack för intressant inlägg.
Och alla kloka, reflekterande inlägg.
Känner så igen mig i att pandemin blev ett så skönt andrum från socialt umgänge.
Har flyttat två gånger i mitt liv, som riktigt vuxen( utflugna barn).
Att börja om med nytt socialt umgänge är krävande för mig men ” hittar” alltid roliga personer som ”drar” ut mig.
Tänker ibland, att jag är en eremit i förklädnad.
Drar mig för att gå på fest, blir sedan den som sällan går hem först.
Trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och har ( tackochlov) barndomsvänner, där vi inte har några filter som skymmer hur våra liv blev.
Att våga umgås på sin bakgård( hämtat från en dikt av Tranströmmer
Känner mig lite likadan. Håller med – sååååå skönt under pandemin då det var så lite fokus på socialt umgänge. Phu
!!! Hahaha!
Det är alltid trist när ens önskningar om livet och i det här fallet relationer och socialt umgänge inte matchar med ens verkliga liv. Men om man trivs med det man har, ser jag inget skäl till att ändra på det bara för att normen / sociala medier säger något annat. Jag tror inte på att välja något idag för att man är rädd att man i framtiden skulle ångra sig annars.
Vi är olika, med olika behov av relationer och sammanhang. Det är stor skillnad på att vara ofrivilligt ensam och självvalt själv.
Jag blir också mer och mer introvert ju äldre jag blir. Under pandemin märkte jag hur mycket jag trivs i mitt eget sällskap och efter det har jag ofta tyckt att det sociala är jobbigt. Folk vill mest bara prata och inte lyssna och då känner jag att jag inte får ut särskilt mycket av det utan lika gärna kan vara själv. Jag har också haft ett jobb med otroligt mycket människor, ljud och intryck att förhålla mig till så att vara hemma i lugn och ro är det bästa som finns, är singel och stortrivs med det. Högtider har jag min familj att fira med och det är viktigt för mig, det kan skava lite men då vet jag att jag snart får åka hem till mitt eget<3
Det här är något som jag kämpar med. Jag uppfattar att jag “förlorade” en stor del av mina vänner när de fick barn och jag och min sambo förblev barnlösa. De finns fortfarande där, men vi inkluderas inte på samma sätt för de vill umgås med andra som har barn. Tänker ofta på mina vänner och önskar att vi var mer närvarande i varandras liv men har samtidigt inte alltid ork eller behov att ha människor runtom mig. Sociala tillställningar gör mig lätt utmattad.
Försöker hitta nya vänner via aktiviteter, men uppfattar det som svårt. Det har med mig att göra, det finns en inbyggt svårighet att lita på och känna närhet med nya människor samtidigt som jag har stort behov av ensamtid.
Åh, det här tycker jag är så komplicerat! Har inte jobbat i restaurangbranschen men fick inte “med mig” några kompisar från barndom/tonår, så de flesta kompisar jag har nu i vuxen ålder är såna där jag är “andra-kompisen”, dvs de har andra närmare vänner. Delvis har det bara blivit så men delvis är det nog också får att orken inte alls räcker till på helger – känner som du att jag helst vill umgås med mig själv och maken. Samtidigt så kan jag ibland bli lite “avis” de som har nära tjejkompisar som de kan prata om allt med, men jag vet inte riktigt hur jag skulle komma dit och om jag skulle orka. Komplext och svårt att förhålla sig till ibland!
Jag känner att det här med sammanhang är en jobbig sak i livet, känner att jag har få sådana och känner mig ibland väldigt ensam pga det. Jag förlorade mina föräldrar tidigt så barnen har aldrig haft några morföräldrar närvarande. Sin farmor och farfar har de haft på annan ort. Deras mostrar, fastrar och farbröder är inte så närvarande i deras liv. Allt detta gör mig så ledsen, att de inte har fått en familj mer än vår lilla (och nu är deras pappa och jag dessutom separerade). Alla högtider har firats i liten skala med bara familjen. Av olika anledningar genom åren har vi inte umgåtts med några vänfamiljer så mina barn har heller aldrig upplevt roliga traditioner kring midsommar eller nyår. Har genom året såklart försökt ordna så fint och mysigt som jag kan för oss men för mig är helgdagar och högtider en del ångest och sorg över att jag inte kunnat ge mina barn sammanhang och glada upplevelser. Nu i år valde 17-åringen att åka bort och fira jul med sin flickvän vilket gjorde jätteont i mig eftersom det kändes som att jag fick ett kvitto på hur “värdelöst” det jag har att erbjuda är.
Anna, jag tycker inte alls att du ska känna dig värdelös som mamma! Jag tror snarare att förklaringen kan hittas i att ditt barn är 17 år och förälskad, INTE att du är en värdelös mamma! Kämpa på med föräldraskapet, det är minsann inte en dans på rosor alla dagar. Det är så lätt att tvivla på sig själv, men alla gör vi så gott vi kan utifrån de förutsättningar som man själv har. Styrkekram!
Åh vad jag känner igen mig i detta. Så klart är inte 17-åringens önskan att vara med flickvännen ett kvitto på att hemalternativet är värdelöst – men jag förstår så att det känns så. Man har så mycket oro och ångest över det man tycker man misslyckas med att erbjuda, och när man känner så krävs så lite för att man ska ”få ännu mer bekräftelse” på hur misslyckad man är. Försök se det rationellt och nyktert och att det inte handlar om att ditt barn inte är nöjd med det du erbjuder! Men så svårt!
Jag blir mer kräsen för vart år som går. Jag har inte tid eller ork för small talk relationer och ytliga bekantskaper längre. Barnen är tonåringar, jag har en särbo 2 h bort sedan 8 år, jag är mitt uppe i karriären med både fast jobb och eget företag vid sidan om. Om jag ska umgås med någon så ska det vara spännande, intressant och givande samtal. De vänner jag klickat med i vuxen ålder bor inte där jag bor och jag träffar dem sällan.
Det där idealet att man ska ha många vänner och att det ska hända saker hela tiden tror jag är ett storstadsfenomen. Jag är 44 nu och känner att den fasen jag är i just nu måste få ta sin plats. Speciellt företaget, medans jag har energin. Mina två senaste nyår har jag och särbon bara firat hemma med god mat och mina barn. I år blev det monopol med 13-åringen efter 21 och sedan gick vi till torget vid 12-slaget. Helt lagom.
Min man har jobbat skift ända sedan vi träffades och likt vårdpersonal så kan inte ett kärnkraftverk stå utan bemanning på storhelgerna. Kommer särskilt ihåg ett nyår då våra två killar var 2 och 3,5 år gamla och han skulle jobba och jag var så trött jämt, orkade inte ta mig till någon hype:ad fest där man skulle vara uppe till tolvslaget med dessa små… de vuxna dricker och barnen får sköta sig själva… Jag och pojkarna köpte stora tomtebloss som vi hängde i träden i trädgården och de var superfestliga att tända. Vi hade ätit deras favorit mat (säkert spagetti o köttfärssås) sedan nattade jag dem vid 21 och de sussade in det nya året. Maken kom hem från sitt skift vid 23:30, vi tog en stilla skål vid tolv-slaget och kröp isäng. Ett av de bästa nyåren om du frågar mig, men oj vad alla tyckte jag var konstig som valde att bara ”sitta hemma” But hey, I couldn’t care less! Alla gör som de vill säger jag utifrån sin situation och familj <3
Känner mig så ensam ibland. Vänner från förr umgås och vi blir inte inbjudna. Men jag har heller inte bjudit till något själv, då livet har varit fyllt av plugg och numera sjuka föräldrar. Har ingen ork till att vara social. Klart man måste bjuda tillbaka för att bli inbjuden, det fattar jag.
En till anledning (tror jag) är att vi inte dricker alkohol. När mina vänner umgås så flödar ofta alkoholen och jag tror att det är provocerande att jag/vi inte dricker.
Men som sagt. Kan vara så ledsen över detta, alltså ensamheten medan jag in det andra andetaget är nöjd med mitt och min mans sällskap. Så dubbla känslor, typ hela tiden….
Vilket bra blogginlägg! Känner verkligen igen mig. Är lite äldre än du med vuxna, utflugna barn som vi träffar regelbundet. Umgicks mycket med andra barnfamiljer under deras uppväxt men har nu inget större behov av detta. Är i grunden introvert men social där så krävs och trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap. Kan bli stressad ibland av resonemang runt att man mår bäst ihop med andra människor, att man liksom ska vara social, fira högtider och åka på semester eller weekends med andra. Kan dåliga dagar fundera över om och vad det är för fel på mig men har hittills alltid landat i att alla är olika och att jag är skyldig mig själv att ordna mitt liv på ett sätt som passar mig.
Det vill säga; mycket tid av ensamhet kombinerat med ett sparsamt, men trevligt, socialt umgänge med ett fåtal väl valda vänner.
Skönt att läsa att det finns fler som känner som jag.
Vad fint att läsa om dina tankar kring reltioner. Vi umgicks också mycket med andra familjer/par när barnen var små, men sista tio åren har vi firat de flesta högtider själva, eller med släkt. Helgerna ser likadana ut, jag och sambon och barnen hemma eller iväg på olika aktiviteter eller utflykter. Oftast tycker jag det är skönt och trivs med detta, har nog blivit mer bekväm och introvert med åren, men ibland slår känslan av ensamhet över en, att ”alla andra” umgås i stora sällskap, och att man går miste om något. Samtidigt träffar jag mina vänner i både jobb och vardag, och kunder titt som tätt i mitt företag, så känner att jag tankar socialt så att det räcker. Så egentligen är jag nog nöjd. Eller bara bekväm. Svårt att veta skillnaden ibland tänker jag ????????
de sista frågeteckena skulle vara en glad emoji 🙂
Takker så mye, dette er noe jeg har tenkt mye på i det siste! <3
Jeg er straks 60 og det slo meg her om dagen at jeg ikke har noen nære relasjoner her jeg bor bortsett fra min mann. Vår datter bor veldig langt herfra så vi snakkes bare i tlf eller på nettet.
Jeg studerte i en annen by og hadde stor omgangskrets mens vi bodde der, men etter at vi flytta tilbake til hjemstedet etter 13 år, fikk barn, og jeg hadde omsorg for alkoholisert mann og syke foreldre i mange år så fikk jeg angstplager og hadde ikke overskudd til å pleie vennskap.
Jeg er introvert og trives godt alene, er selvstendig næringsdrivende, – omgangskretsen var plutselig smuldra bort. Og nå blir jeg så stressa når jeg tenker på framtida; hva hvis mannen min dør? Jeg tror at alle de jeg kjenner har mer enn nok med sine egne venner og familie osv. Er det mulig å få nye venner?
Jeg har det fint altså, stortrives sammen med min mann, har et interessant kreativt yrke, har hobbyer, leser mye, snakker daglig med venner som bor i andre deler av landet, men det er altså disse nære forholdene face to face jeg føler at jeg burde ha.
Avslutter bare med å takke for en fin blogg! <3
Ps, skal lytte på podden nå!
Kjenner meg veldig igjen i dette!
<3