Om en kvällspromenad och tankar kring medberoende

Jag hade tagit lite bilder i min trädgård och tänkte först berätta om alla fjärilar som snurrar runt i mitt växthus och att dahliorna nu står i full blom. Men här kommer något annat.

Vi gick en promenad då solen gick ner över havet – min minsta och jag. Han trampade sakta på sin cykel och pratade om hackade spel medan jag hade Boris i kopplet bredvid mig. Vilken kväll, alldeles varm och kvalmig.

-Titta där, jag tror han är svensk, sa Igor och pekade på mannen som låg på bänken på andra sidan gatan.
-Ja, där ser man, vad menar du med svensk? Hur tänker du då?  sa jag.

-Ja, han har ljus hud och blont hår istället för mörk, svarar Igor.
-Ok, ja, det har du rätt i. Men du, vi får gå och kolla om han är ok. Han kanske mår dåligt eller så kanske han bara vilar lite. Vi frågar…

Igor var skeptisk och stannade på andra sidan gatan medan jag gick fram till mannen. Mobiltelefon och glasögon hade ramlat ner på gatan och i plastpåsen framför låg ölburkar.
– Hej, är du ok?

Mannen vaknade och vi snackade en stund där på bänken. Om hur länge han hade druckit och hur många veckor det var sedan han blev utslängd. Om att han är uppe på 24an på sjukhuset då och då – in och ut. Han tyckte om Boris och sa att han saknade sin hund.

Vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Oavsett hudfärg och livssituation. En blick och ett hej, köpa lite vatten, ringa en anhörig eller bara ge en frukt och dela några ord.
Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.

Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad &  ej behandlad psykisk ohälsa. De klarar inte av den verkliga världen och stoppar sig fulla med skiten för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhohol missbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.

Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år.
& ADHD är kraftigt överrepresenterat bland intagna i kriminalvården. Genom behandling av 30 individer med ADHD beräknas samhällsvinster om 15 miljoner kronor per år kunna göras enbart inom en pilotstudie. Detta i form av minskad kriminalitet, missbruk och utanförskap.

Mannen var utslängd – de orkade inte mer. För hur länge orkar man? Hur stor möjliggörarare är man som medberoende? Och hur sjuk är man själv?

Det är sommar & sol. Många har semester. Det är varmt och det verkar inte finnas ett slut på de gyllene solnedgångarna. Men något som inte tar semester är ju tyvärr beroendesjukdomen och psykisk ohälsa. Under sommaren finns det människor som mår ännu sämre.

Jag har spenderat många somrar på psykakuten med anhöriga. En väldigt stor del av mig vill dela med mig av dessa erfarenheter men det känns tabu. Som att det står en stor fet vägg mellan skribenten i mig och den här folksjukdomen jag har så stor erfarenhet av.
Varför pratar vi inte mer om psykisk ohälsa och missbruk?

Jag önskar att det hade varit lika lätt för en medberoende att berätta om ens livsituation för omgivningen som det är för en anhörig till en cancerpatient.

Anhörig till fysisk sjukdom – “Tack för att du frågar. Det är inte bra.  Cancern har kommit tillbaka. Den har spridit sig och just nu är han inlagd. Vi vet inte om han kommer klara sig men det är ett helt team med duktiga läkare och sjuksköterskor som försöker rädda honom. Rädda livet på honom. Vi är där så ofta vi kan – sitter vid sängkanten och pratar med honom – när han är vaken tittar vi på film, läser högt, gråter och skrattar ihop. Det är väldigt tungt och oroligt.”

Anhörig till missbrukare – “Jo, nej, det går inte bra. Han är aktiv igen och vi har svårt att nå honom. Han drar sig undan och försvinner. Ofta pratar han om att han inte vill leva längre. Att han ska kasta sig framför tåget. Han är rädd, gråter och känner sig ensam. Ångesten rider honom och han kan varken tänka eller sova. När vi försöker få in honom till vården så säger han bara att han aldrig får någon hjälp därifrån ändå. Det är bara förvaring och ännu mer tabletter. Vi är maktlösa. Det är som rysk roulette – varje dag undrar jag om när de ska ringa på dörren och säga att de funnit honom död. Det är förlamande”

Varför säger vi att man är alkoholist eller narkoman? Man är väl inte cancer?

Vi passerade fyra vinglande “fyllgubbar” under vår promenad denna sommarkväll och uteserveringarna var fyllda av rödsprängda damer med halvtomt vinglas framför sig och radarstyrd blick.
Blir så ledsen. Önskar jag kunde göra mer.

För dig som vill läsa mer rekommenderar jag Sanna Lundell och Ann Söderlunds bok Djävulsdansen- bli fri från medberoende.
Lyssna också på Beroendepodden och vissa avsnitt av ADHD -podden där de berör samsjukdomar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Om en kvällspromenad och tankar kring medberoende

  1. Åh dina rader om vad man borde säga när en anhörig mår dålig i beroende eller psykisk ohälsa gick rätt in. Det är några av mina kollegor som vet hur det är, ännu färre av mina vänner. Att bakom de somriga instagrambilderna finns oron, vanmakten och sorgen ständigt lurande. Önskar att jag vågade vara mer öppen, om jag var det kanske andra skulle vara det också och att jag inte skulle känna mig så ensam – och inte se alla andra som så lyckade föräldrar jmf med mig (jag vet att jag gör mitt bästa och inte gör det dåligt men … ja .. det är lätt att ta på sig när barnet mår dåligt och inte är rädd om sig)

  2. Satt och drack mitt kaffe och slösurfade lite på morgonen och så läser jag meningen “Jag önskar att det hade varit lika lätt för en medberoende att berätta om ens livssituation för omgivningen som det är för en anhörig till en cancerpatient” och börjar storböla… Så många gånger jag önskat att mamma och pappa hade haft cancer istället för alkoholism (och skämts otroligt för detta). Då hade det funnits en plan med steg för behandling, vi hade varit på samma planhalva och kämpat tillsammans som ett lag, nu känns det som vi kämpar mot varandra. Och hur man som medberoende slits mellan att självklart vara närvarande och stöttande och att säga upp kontakten helt för att man inte orkar längre utan måste skydda sitt eget mående. Hur man aldrig räknar med dem, på julafton eller födelsedagar finns det det alltid en osäkerhet om de dyker upp eller inte, kanske blir det plötslig “magsjuka” eller helt enkelt bara inte kommer. Måste alltid ha backup för det som mamma och pappa ska bidra med till julbordet… Trodde det skulle bli lättare att dra gränser när jag själv fick barn men nu vill jag både skydda dem och samtidigt ge dem de underbara morföräldrarna de kan få där de är nyktra… Tack för det du skriver Kristin!

  3. Du är så fin och medmänsklig att tårarna kommer framför skärmen. Vill vara SÅ. Någon gång har jag varit det. Men ofta sviker modet. Bara genom att gå fram till någon så som du gjorde gör du så mycket mer än de flesta av alla oss andra. Glöm aldrig det.

  4. Jag var på en föreläsning med Sanna Lundell där hon sa några ord som verkligen väckte tankar hos mig. Jag minns tyvärr inte exakt men det var något med att jämföra missbrukssjukdomar med cancer eller diabetes. Du skulle aldrig försöka att bota någon med cancer men när det gäller missbruk tar du på dig skulden direkt och försöker genast att hjälpa och kontrollera. Du HAR cancer, du HAR diabetes men du ÄR alkoholist och missbrukare. Missbrukssjukdomarna är så mycket smutsigare och det är lättare att prata om någon sjukdom som behandlas med antibiotika. Så sorgligt och orättvist.

    Jag driver en fotoblogg tillsammans med Angelica Rosengren där vi också delar med oss av medberoende ibland. Så viktigt att ämnet lyfts oftare. Så bra att du tar upp detta, tack och kram!

  5. Åh tack för att du skriver om detta! Min pappa är alkoholist och har ADHD. Tyvärr fick han inte veta det förrän han hade passerat 60 år och använt sig av verktygen han kommit på på egen hand som mortion han går ca 1 mil varje dag, cyklar och har ett aktivt jobb. Men på kvällarna när allt kryper på och han är ensam tar han direkt till med flaskan. Jag är tacksam över att han lever för det trodde jag aldrig som barn då han försvann i långa perioder. Nu försvinner han inte för ett hjärtfel gör att kroppen säger ifrån innan men han dricker fortfarande och kommer aldrig att bli nykter alkoholist. Mina barn säger alltid att morfar är sjuk och vi pratar ofta om det. 💛

  6. Det är så viktigt att du lyfter denna! Vem skickar blomster till sängen hos den psykisktsjuke i samma livskritiska situation som hos den fysiskt sjuke?

  7. Detta inlägg vad spot on! Så himla viktigt! Jag jobbar med personer som har missbruk på socialtjänsten och ser detta varje dag. Det handlar mycket om psykisk ohälsa, men så blir de ofta ett moment 22 eftersom personer som missbrukar inte får hjälp av psykiatrin som dem behöver, svårt detta…
    Bra att du lyfter ämnet, kram!

  8. -Att bry sig är vårat enda hopp!
    Som Petter sa häromdagen .

    Så bra att ni gav honom vatten!
    Kram
    Lisa

  9. Bra Kristin♥️
    Min mamma levde som medberoende då hennes pappa ( min morfar) var alkoholist. Detta var på 50-talet och som jag fått veta av min mamma så var det bäst att lägga locket på, när någon var ”sjuk”. Det skulle inte pratas om och det skulle smygas med. Jag undrar vem man hjälper med ett sådant sätt? ingen…

    Tack för att du skriver om det och tack för tipset om poddar och bok.

    Kram Carina

    1. tack själv för att du delar med dig. Det är en enorm tystnadkultur kring denna sjukdom. Så tungt för alla drabbade och anhöriga att bära i tysthet.

      1. Så jävla viktigt, tack för ett bra inlägg Kristin! Jag är själv medberoende och har växt upp med en pappa med psykisk ohälsa och alkoholberoende. Så svårt att stå på sidan och se på, och slungas mellan hopp och förtvivlan. Att älska någon men samtidigt må dåligt av relationen. Tack för att du delar med dig och öppnar upp för diskussion kring en viktig fråga. Medberoendepodden är också ett tips! Kram

  10. Så sorgligt att det är så tabubelagt. Är själv ett maskrosbarn med en psykisk sjuk mamma som idag är beroende av alkohol. Vi har idag ingen kontakt efter att hon körde rattfull och skulle hämta min son i skolan. Min pappa satt i fängelse stora delar av min uppväxt då han sålde hasch. Minns hur jag som liten blev hänvisad till köket medans han sålde hasch i vardagsrummet. Utåt sett var vi en välbärgad ganska ”fin” familj. Ingen visste. Ingen vet knappt idag bara de närmsta. Det har ändå gått bra för mig i livet men när min dotter föddes kom livet ikapp och jag drabbades av förlossningsdepression. Ändå tog det två år innan jag fick hjälp trots återkommande besök på vårdcentralen som avfärdade det hela med hormoner och att jag borde äta p-piller typ.

    Önskar fler vågade prata om hur vi verkligen mår för vi mår inte bra. Alls. Tänk hur många som skulle gå obehandlade och dö ifall cancer var tabubelagt! Så sorgligt.
    Kram

    1. Ja, livet och bakgrunden kommer ikapp oavsett hur mycket man kämpar för att gå vidare med att ge sig själv ett värdigt och fint liv. Så svårt.
      Ledsen för din skull och är tacksam över att du delade med dig av din historia. tack,

  11. Så bra att du tar upp detta. tack <3
    Jag tänker att det alltid är svårt med något som inte alltid är synligt. Ett benbrott eller en tumör kanske man kan se på röntgen. Det blir tydligt men handlar också såklart om vad omgivningen och samhället har sagt, gjort, satsat på, att skriva om, se som viktigt och försökt förstå. Att man ofta kanske ser tex. ett benbrott eller viss typ av cancer som lika för alla med en liknande behandlingsplan (eller iallfall liknande behandlingi att det blir gips, eller skena eller vila 3 veckor sen träning.. klart förenklat sett) medan en psykiskt sjukdom har hundratals olika orsaker och behandlingar. Vilket också gör det flummigare och svårare att förstå men också att göra något åt.
    Jag lever med alkolism och psykisk sjukdom i familjen och det är oerhört svårt att se det som en sjukdom fast jag vet att det är det.. Okej, det är en sjukdom men det kan fortfarande vara överjävligt att vara nära och det kan också bli fara för ens egna hälsotillstånd. Självklart så blir någon allvarligt sjuk i cancer el dyl. så tar det även på nära och kära och vad jag kan tänka mig och jag har också hört om personer som blir sjuka i "vanliga" sjukdomar som blir elaka mot sin omgivning iom den psykiska stressen att bli svårt sjuk.
    Men en beroendesjukdom eller psykisk sjukdom kan ju verkligen vara vidrig för en närstående eftersom man kanske förösker hjälpa, vara stöd men sen också kan få både hot, våld, destruktion mot sig tillbaka. och att det kan komma och gå. Det finns ju skam i det. Och svårt att hantera vad detta som händer egentligen är.. Är hen elak eller bara sjuk? Eller både och kanske? Och vem äger den historien om personen i fråga är sjuk och ibland tom inte ens förstår att den är sjuk? Har jag som medberoende ens rätt att prata om det då? Personligen tycker jag ju det men det är inte alltid helt lätt. Och ännu mindre just för att dessa sjukdomar har "lägre status" och kan ge ännu mer problem genom att prata om dem öppet gentemot arbetsgivare osv.
    kram

    1. Precis så känner jag – eller jag menar att mina tankar går så här också. Som att vandra på en balansbräda – ena veckan är allt toppen och andra veckan är det dags igen att sjunka till botten. Som anhörig kastas man mellan hopp och förtvivlan, sorg och ilska ständigt – och pågår det under flera år så blir det till slut någon form av vardag, att alltid “vara i kris”, så man till slut blir helt avtrubbad – kanske för att skydda sig själv mot smärtan.

  12. Hej!
    Jättebra att du tar upp problematiken tycker jag! Hoppas du inte tar illa vid dig av detta men jag som följt dig länge tycker ofta att du tar upp saker och hintar om saker du varit/är med om, men det är ofta rätt svävande, och jag har full förståelse för att det är av respekt för dina anhöriga, men för mig blir det lite luddigt. Förstår att du levt (lever?) nära psykisk sjukdom? Alkoholism? NP-problematik? Kanske går det inte att lämna ut mer, kanske är det att begära för mkt och det menar jag inte. Allt gott till dig!

    1. Jag förstår inte din fråga.
      Är det ett problem för dig som följare menar du – att jag inte lämnar ut detaljer och berättar vilka av mina familjemedlemmar som är sjuka?

      Att det är luddigt och svävande? Berätta gärna för mig hur du tycker jag ska skriva om ämnet så det tillfredställer dig.

      1. Hej!
        Nej absolut inte hänga ut familjemedlemmar. Det var inte så jag menade. Det handlar säkert om mig, att jag inte riktigt förstår. Och att man som läsare kan få följdfrågor. Inte om vilka personer såklart men vad det handlar om. Men det har jag såklart ingen rätt till. Det var inget illa ment!

        1. Hej Majsan, vet ju inte vad du själv har för erfarenheter av missbruk och psykisk ohälsa, och om det kanske påverkar hur du tar till dig det här ämnet? För mig dock, som är anhörig till föräldrar, far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, en morbror, syskon och till och med syskonbarn med psykisk ohälsa och missbruk så går Kristins ord rätt in i hjärtat. Det är inte ett dugg luddigt eller svävande, för jag vet precis vad hon och alla andra anhöriga/medberoende pratar om.
          I alla fall, det är skönt att se att kommentarsfältet är fullt av igenkännanden, om vi faktiskt var lika öppna i verkliga livet så skulle det ju bli uppenbart hur många vi är som tampas med de här sjukdomarna i våra familjer, det hade varit mindre ensamt och kanske lite avlastande.

  13. Så fint att du tar upp detta. Jag önskar jag själv hade orken att berätta mer om mitt eget mörker.

    Jag hade en flyktig bekant som hade problem med lungorna. Han fick göra röntgen. När det negativa beskedet kom (ej cancer) ställde hans vänner och familj till med stor fest i dagarna två. En sådan vacker gest! Jag gladdes verkligen med honom! <3 Han trodde han var nära döden, men det var han aldrig. En sådan lättnad.

    Men parallellen till mitt eget liv blev så oerhört tydlig. Jag själv har varit nära döden i nio år. Jag har bekämpat och vunnit mot ett mörker som de allra flesta aldrig ens kommer i närheten av. Jag ser mig själv som en supermänniska. Jag har varit ned i det djupaste av mörker som höll på att sluka mig, och jag har omvandlat det till ljus! <3 Jag är så oerhört stolt över mig själv och all kärlek jag sprider och alltid har spridit omkring mig.

    Det omgivningen har sett, är en framgångsrik kvinna som försvann, som drog sig undan och blev tillbakadragen. Som förlorade allt – vänner, familj, ekonomi, fysisk hälsa, socialt sammanhang. Bristande ekonomi gjorde att jag hamnade i ett socialt belastat bostadsområde där de flesta lever med någon form av psykisk påfrestning, och där själva den ekonomiska situationen och den sociala miljön i sig, gör en ännu sjukare. Mina vänner och min familj försvann. På dessa nio år har ingen frågat mig vad som hände. Ingen har hört av sig eller kommit med en liten blomma eller bakat en kaka eller ens lyssnat tre minuter på mig. Ingen har en aning vilka enorma strider jag utkämpat på daglig, stundlig basis, och hur nära döden jag varit under de här åren. Då hade/har jag ändå ett stort socialt kontaktnät omkring mig. Men det är bara yta. Hur stort kontaktnät eller stor familj du än har – när ditt liv blir svårt på riktigt, då har du bara dig själv.

    Jag försöker prata på ett neutralt sätt med min omgivning om min utmattning/depression, då jag vet att det kan drabba vem som helst, och kanske kan det hjälpa någon, men jag märker att människor blir oerhört obekväma och beter sig märkligt så jag har tystnat. Det är så oerhört smärtsamt att se hur de skruvar på sig, tittar bort, eller tom avbryter när jag kommer med någon inflikning. Människor vill helt enkelt inte se detta i varandra. Jag vet inte varför? Själv har jag aldrig haft problem med att lyssna på andras smärta och ge tröst om det önskas.

    Jag har tagit till mig Brene Browns citat "Not everyone deserves to hear of your pain". Inte alla kan hantera din smärta med den vördnad och respekt den förtjänar.

    Idag står jag här och är chockad över hur mina upplysta, kloka, vackra, konstnärliga vänner har agerat under denna tid. Det kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig.

    Nu när jag kommit ut på andra sidan om mörkret utkämpar jag en svår strid mot en gigantisk bitterhet gentemot "de mina" som verklige vore lätt att låta ta över. Men jag vill inte vara bitter. Kärlek är mitt enda mål med livet. Nu har jag lärt mig älska mig själv och det är meningen att den kärleken ska spilla över på allt och alla, men jag får faktiskt kämpa med det i perioder. Jag vet ju nu vilka mina vänner egentligen är.

    Det som är viktigt är inte hur vi vandrar med de starka, det viktiga är hur vi sitter med de sårbara. Vi behöver söka mer förståelse och visa mer omtanke om varandra. Ett leende, en stunds lyssning, kan vara det som gör att en människa orkar ta sig igenom sitt mörker lite lättare. Vi ska inte bära varandra, bli medberoende, men ett leende och stunds lyssning kan ge en människa som vandrar i smärta och mörker en gnutta värdighet och självkänsla tillbaka.

    <3

  14. Tack Kristin!
    Tack för att du lyfter detta!
    Beroenden och psykisk ohälsa är så vanligt och det kan finnas så många sätt att fly in i det. I min familj har vi avstått alkohol sista åren utan att jag har ngt problem med det men jag gör det som ett systemen för jag ser så mkt negativa effekter av den i samhället och hos nära och kära.

    Jobb och prestation kan vara ett beroende som jag tror bara växer och växer och som lätt kan leda till beroenden i form av flykt in i missbruk av droger.

    Tack för att du lyfter allt detta på så många sätt! Inte minst med Ett Mjukare Varberg.

    Tack

    1. Tack för dina kloka tankar! jag har märkt att fler och fler avstår från alkohol och det är ju en fantastisk utveckling i samhället.

  15. Tack tack tack! Tack för att du skriver dessa ord! Jag hoppas innerligt att jättemånga läser dem och att kanske en ( förhoppningsvis fler ) öppnar sina hjärtan, ögon och öron.
    För precis som du skriver så är det lätt att prata om fysiska åkommor men tydligen väääldigt svårt att prata, förstå eller ens acceptera de psykiska.
    Låt oss prata mycket mer om psykiska skavsår.
    För några terminer sedan skulle min yngste sons klass prata om kroppen, om alla organ, div sjukdomar mm
    Jag frågade honom om hur mycket de skulle prata om neuropsykiatriska diagnoser och psykiska sjukdomar.
    – Inte särskilt mycket var hans svar.
    Jag kontaktade hans mentor som genast förstod min tanke kring det här och lade till mer i undervisning.
    Men det behövs mycket mycket mer… hoppas att det blir så.
    Jag hoppas att vi alla tillsammans kan hjälpas åt att ta bort det skamliga kring psykisk ohälsa.

    Varm Kram ♥️

  16. Underbara Kristin, du står på randen till något stort. Du delar redan med dig av dina insikter om medberoendets vedermödor på ett fantastiskt sätt och att dessa lärt dig att vara en sann människa. När Igor undrar över mannen på bänken, så hjälper du både Igor, mannen och oss genom att agera som du gör. Du verkar vara en genuin kvinna som dagligen visar folk omkring dig vad som är viktigt i livet, nu ska du bara förstå att dina fina tankar och ditt fina agerande gör dig till en äkta och beundrandsvärd människa.

  17. Tack för att du skriver om detta tabu-ämne!

    Det är nu cirka 3 år sedan jag slängde ut min dåvarande sambo efter att jag blev den som helt enkelt inte orkade mer. Efter att ha gjort verkligen allt för honom, försökt att anpassa mig efter honom för att han ska kunna bli frisk från sitt beroende, dragit gränser och ultimatum, dragit in hans familj för att vi ska försöka hjälpa honom längs vägen. Jag blev nedbruten till botten längs vägen och fick tillslut prioritera mig om jag helt enkelt skulle gå ur det levande. Idag lever jag med en annan man, och han lever kvar i sitt missbruk. Tänker ofta på honom, men jag har kommit till en gräns att jag accepterat att jag inte kunde hjälpa honom trots hur mycket vi än älskar varandra.

    Djävulsdansen som då gick på SVT var min räddning.

    Tack 🍀

    1. Tack för ditt avtryck här. Alla gör så gott de kan efter sin egna förmåga. Det får man inte glömma. man kan inte rädda en annan människa utan den måste rädda sig själv. Man kan finnas där som stöd men man får passa sig för att dras med ner i djupet.
      kram till dig

  18. En av många anledningar till att jag älskar att följa dig. Du tar vara på att du kan nå ut – och balanserar vackra trädgårdsvyer med djupare texter som berör och belyser det som många är rädda för att skriva om. För visst är det enklare att posta något alla gillar än något som skapar diskussion och väcker känslor. Stort tack för att du tar den för laget!

    Kram Frida

  19. Så viktigt inlägg. Och tänkvärt. Det känns som att vi i alla fall börjat lyfta lite på locket av skam och tabu? Tycker att flera lyfter frågan och vågar prata om missbruk och medberoende, även om jag kan tänka mig att det är både svårt och smärtsamt.
    Men som du säger, så viktigt att våga se våra medmänniskor!

  20. Jäklar i min låda vad det träffade rätt. Jag förlorade en bror för ett år sedan i en beroendesjukdom och har flertalet anhöriga som har beroendeproblem och/eller psykiatriska problem. Jag sliter mitt hår, har slitit mitt hår under många många år av tystnadskulturen som råder om ett av våra viktigaste samhällsproblem. Tänk om vi hade en kultur där vi pratade öppet, såg varandra, stöttade varandra, hjälpte varandra istället för att enskilt få bära tyngden som tystnadskulturen och tabun skapat som medmänniska, medberoende och anhörig.
    Jag både uppskattar och är glad att du skriver och pratar om det. Tack!

    1. Spot on!! Känner om du. Lever med detta runt om mig och det känns som man lever i två pararella universum. Samhället hade tjänat otroligt mycket att lyfta upp all skit på bordet och våga prata om det – både ekonomiskt, ur hälsosynpunkt och praktiskt.

      Beklagar er förlust. Det känns alltid så konstigt att skriva digitalt hur ledsen man är över att en anhörig lämnat. man vill ju liksom bara stå framför dig och ge dig en stor kram. Ord är överflödiga. kramen kommer här.

  21. Jag insåg förra sommaren att jag har varit medberoende en tid. Han har helt slutat dricka nu sen ett och ett halvt år tillbaka och det var först efteråt jag förstod hur dåligt jag har mått på grund av detta. När jag tog reda på mer om medberoende insåg jag att det mesta stämde in till punkt och pricka och jag tror att mitt medberoende är en stor orsak till att jag jämnt är så trött och orkeslös. Jag blir så ledsen över alla partners, barn, föräldrar, syskon och vänner som i bakgrunden mår så fruktansvärt dåligt över att vara anhörig till denna sjukdom. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan inom loppet av ett ögonblick. Tack för att du tar upp detta på din plattform, det gör förhoppningsvis att fler och fler öppnar ögonen. <3

    1. Tack skjälv för dina ord och att du delar dina erfarenheter. vad skänt att han slutat dricka. vad var det som vände?

  22. Så starkt o fint inlägg Kristin🙏
    Att ”samhället ” ser på olika sjukdomar på så olika vis?
    En cancer patient skulle aldrig förvägras ytterligare behandling (tack o lov) om inte tidigare behandling lyckats!
    ADHD (bla) är ett utanförskap,att inte passa in!Vad gör vi med våra unga,sköra barn o ungdomar?
    Hur ska vi få dem att känna gemenskap,höra till?
    Medberoendet är en ”folksjukdom” anser jag då det berör oss alla på ngt sätt.
    Empati,medkänsla,ödmjukhet kan vara en bra början!
    Du vet inte vad människor runt dig kanske kämpar med!
    Det syns inte alltid på utsidan!