Mina två minsta barn är i tonåren eller på väg in i dem och huset fylls av ungdomar  – alla gulliga tjejer och killar gör mig så otroligt glad och jag har börjat handla storpack för att det alltid ska finnas en möjlighet att hänga kvar och käka. De är så kloka och fina!
Min man och jag bestämde oss tidigt för att aldrig lämna hemmet utan vuxen om helgerna och låta barnen vara ensamma. Vår stora kille drog iväg i tidiga tonår och det är en stor sorg att vi inte fick ha honom och hans vänner hemma mer – för att fånga in, påverka, dela middagar och samtal över matbordet tillsammans.

Jag är nästan besatt av att den tonårstid vi nu går igenom ska bli den bästa möjliga. Att alla ska må bra, få stöd och klara sig fint.

Hur var er tonårstid?
Min egen tonårstid var en mardröm och mynnade ut i ett umgänge som nästan kostade mig livet. Jag tänker att vi är olika personlighetstyper som söker efter en identitet där i tonåren, hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän man är 25 år och den här tiden är fylld av ångest, hormoner och förvirring. Lätt att gå vilse och ta fel beslut. Putta in en personlighet med stor impulsivitet, sökande efter kickar, ingen fritidsaktivitet mer än att hänga på ungdomsgården, litet konsekvenstänk och skoltrötthet på det så får du en deprimerande kombination. Jag var nog dessutom väldigt manipulerande och beräknande, för mina föräldrar verkade inte alls förstå att jag var på väg åt helt fel håll – de litade på mig till 100% och åkte på semestrar och drog till sommarstugan om helgerna och lämnade mig själv i villan på Hedvigsborg. Det gick inte så bra.
Jag började dricka och röka som trettonåring och vi blandade glass med folköl för vi hade hört att man blev fullare då. Stal både sprit och cigaretter hemma. Allt gick ut på att ta sig till  helgens festande och jag pendlade mellan de trygga kompisarna i klassen och de äldre vännerna ute på stan.

Som femtonåring övertalade jag mina föräldrar att jag skulle få åka med en gymnasieskola på skidsemester till Alperna. Jag gick fortfarande i högstadiet men hade äldre vänner. Här söp jag bort både skidutrustning, min oskuld och integritet. Levde på tequila, öl och chokladpudding i en vecka vilket fick mig att plötsligt bryta ut i våldsamt näsblod  över handfatet på hotelltoan en eftermiddag. Ståendes framför spegeln med glåmig blick, blonderat hår, tjock mascara och med en näsa droppande av smetig röd sörja – undrade vad fan jag gjorde där. Ensammast i världen. Alla hatar nog mig. Mest jag själv. Grät hela bussresan hem från iItalien.
Så destruktivt och bedrövligt. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och hoppade av skolan efter nian – jag kom in på samhällsprogrammet på Bäckäng i Borås  men gick bara dit sporadiskt under ettan i gymnasiet. Livsstilen jag hade då gjorde det mer eller mindre omöjligt att klara skolgången.
Tänker jag tillbaka på dessa år så mår jag bara illa – när andra utbildade sig, tog studenten, gick på balen och åkte iväg för att upptäcka världen var jag på en helt annan plats och det var inte förrän vid 21 år jag befann mig i mjuka rum igen. Då var jag en ensamstående mamma med noll självkänsla.
Här började ett långt och beslutsamt arbete med att hitta min sociala kompass bland människor igen, bli skuldfri och försöka vandra på en väg till självkärlek och acceptans.

Mina tidigare upplevelser ger mig både stor sorg och insikt om att vi alla är sprungna ur olika erfarenheter – att det kan gå bra ändå. Jag är inte offer för min bakgrund eller mina tidigare erfarenheter. Jag bär med mig dem både i mitt föräldraskap, mitt företagande och i mina relationer. Jag gick sannerligen i en helt annan skola än många andra.
Jag tänker ofta att det värsta redan har hänt och vågar kanske lite mer. Jag letar alltid efter det vackra – både i människor, platser och miljöer. Jag tar inget för givet och jag är ständigt beredd på att allt bara kan gå åt helvete. Bäst att passa på. Passa upp. Leva livet levande.

 

Array ( [76715] => Array ( [id] => 76715 [title] => Kanske ledde det till något bra till slut ändå... [permalink] => https://krickelins.se/kanske-ledde-det-till-nagot-bra-till-slut-anda/ [status] => publish [date] => 2022-05-31 16:38:07 ) )

Kommentarer till “Om tonåren och vad det gav mig

  1. Så otroligt fint och gripande inlägg. Min tonårstid var väldigt trygg i hemmet men både jag och min pojkvän (numera sambo) levde med cancer i bådas respektive familjer. Mycket ångest, sorg, ilska, oro och sömnlöshet är vad jag minns av gymnasiet. Så trist, men den sorgliga tiden har gjort oss ödmjuka och vi försöker leva varendaste dag som om det är en gåva. Klyschigt men sant.

  2. Tack för att du delar med dig om ditt liv och din bakgrund. Vi två har stött på varandra under denna tonårsperiod men jag hade ingen aning om att det var så illa 😔 Din historia hjälper mig i föräldrarollen! Precis den läsning jag behöver ta dela av känner jag. Dottern är påväg in i tonåren -samma ålder som din yngsta om jag minns rätt 😍 Mycket drama mellan framförallt flickorna nu och jag upplever att vissa är så manipulerade av sina barn. De har ingen aning om den verkliga bilden… vilket ställer till det. Vi öppnar upp vårt hem, de får i princip alltid vara hos oss, vi är med som ledare, skjutsar alltid osv. VILKET ibland tröttar ut en 😅 och även skapar irritation mot andra föräldrar som inte kör på det spåret. MEN så rätt när man läser hur det kan utveckla sig! Vi upplevs ofta som jobbiga av dottern för att vi pratar med alla kompisar, ställer frågor och visar oss i samhället osv. Så tack för att du delar med dig och jag är glad för din skull att det livet tog den vändning som det gjorde. Har följt din blogg till och från i många år och du är en stor inspiration på många plan! Kram från ett soligt Varberg ☀️ /Malin

  3. Vilket fint beslut att aldrig lämna tonåringarna ensamma hemma! Du har lärt dig den hårda vägen. Jag blir så bedrövad när jag hör hur du kunde manipulera dina föräldrar! Föräldrar ska vara föräldrar. Men som man brukar säga för att släta över : de förstod inte bättre.
    Kanske är det tack vare din outredda adhd som du också klarat dig så bra och har den drivkraft du har. Den är avundsvärd.
    Tack för allt vackert du delar med dig av!🌺

  4. Tack för att du delar med dig av detta. Oerhört Starkt gjort <3
    Jag känner igen mig i vissa delar av din berättelse,dels från min egen barndom och dels från min nu egna familj med vuxna barn. Det är så oerhört svårt att stötta,leda, förhindra även om man är närvarande . Detta är ett viktigt ämne man bör prata mer om. Tycker väldigt mycket tystas ner och många familjer visar bara upp en polerad yta. Men det hjälper ingen tyvärr. Tack för en fin och varierande blogg <3

    1. jag hade verkligen önskat att vi pratat mer om detta – vi pratar ju otroligt mycket om hur man ska vara och hur man får stöd som nyblivna föräldrar. I tidningar, bloggar, på sociala mdier och allt men det är verkligen få som tar upp svårigheter under tonårstiden. stor kram till er

  5. Tack❤ för att du berättar om dina erfarenheter. Tonåren är en väldigt svår tid för många tror jag. Även för personligheter med stark integritet och starkt överjag kan det gå fel. Och som du säger, även om man gör allt man kan för att ge stöd och skapa en trygg relation. Skolan är en hård miljö och många mår dåligt. För oss blev det anorexia som blev vår svårighet. Även om det är en del som skiljer så känner jag igen mycket från din berättelse om ditt äldsta barn, maktlöshet och förtvivlan. Nu har vi kommit över den värsta krisen, men skräcken lurar ändå där, skräcken att förlora sitt barn.

  6. Har en liknande bakgrund, helt utan trygghet. Hade dock en inre kompass som ledde mig vidare. 40 år nu och känner mig fortfarande vilsen på många sätt. Men med en sprillans ny adhd-diagnos känner jag att jag äntligen nog kan börja ge mig själv förståelse och det liv jag vill ha. All kärlek till dig som delar!

    1. Ja, det är många av oss med adhd som har gått vilse där i tonåren. Jag har en utredning som jag borde göra men har redan konstaterat att jag förmodligen har det pga att både mina barn och min mamma har adhd. Det är ju väldigt ärftligt.
      Så fint att det gick bra till slut även om du känner dig vilse då och då. stor kram

  7. Tack för att du delar med dig! Starkt att läsa om…
    En fråga: hur hade du önskat att dina föräldrar hade reagerat? Är nyfiken då vi snart går in i samma fas…
    Kram!

    1. tack för frågan – alla föräldrar gör så gott de kan efter sina egna förutsättningar, även mina.
      Vi har pratat mycket om detta i efterhand – om hur vuxenvärlden hade kunnat stötta upp mer och hjälpa mig genom tonåren. Även om inte mina föräldrar var lika närvarande som jag hade behövt så behöver det i sig inte vara någon garanti för att tonårstiden inte blir kaos ändå.

      Vi har även egna erfarenheter då vår äldsta son som idag är 23 år fick en riktigt jobbig tonårstid även om vi gjorde allt vi kunde för att fånga upp och skydda honom från svårigheter. Det finns inga garantier.
      Men om jag skulle ge något råd efter mina egna dyrköpa erfarenheter så är det att vara hemma så mycket som möjligt, skjutsa, hämta och göra ert egna hem så attraktivt som möjligt för att ungdomarna ska hänga där istället för på stan. Lär känna kompisarna. Var intresserad av vad de gör.
      Var på er vakt om barnet byter umgänge tvärt – det är varningsklockor. stor kram till er.

Kommentarer stängda