“Hur kan man inte tro på Gud när man ser detta?” utbrast min äldsta son plötsligt när vi körde längs en av Skånes alla vägar då den gyllene solen sakta gick ner framför oss. Vid horisonten sjönk en gigantisk orangeröd apelsin ner bland granarna och fyllde himlen med de mest spektakulära rosa och förgyllda kulörer. Ett samtal om tro och mänsklighetens behov av att finna tröst och hopp genom olika religoner utvecklades medan bilen körde vidare i skymningen.
Idag skulle jag vilja skriva några rader om tro och vill redan här flagga för att jag “provpratar” om ett ämne som många har starka åsikter kring.
Och det i sig är naturligtvis en utmaning – att vi människor verkar ha väldigt svårt att förstå varandras perspektiv och tänka utanför vad vi själva kan relatera till. Jag läste igenom kommentarerna jag fick igår på tema “tro och religioner” och några hade till och med svårt att få en stark tro på en gud att gå ihop med att vara en vettig, klok och intelligent modern människa. De flesta är icke-troende i Sverige och många verkar tycka att intelligens är lika med att inte tro på Gud.
Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte ur ett kristet perspektiv, och är inte ens konfirmerad – gick ur svenska kyrkan för många år sedan. När vi läste om religoner i skolan så var det hinduism som tilltalade mig mest. Men med det sagt så har jag i de mörkaste stunder av mitt liv lagt mig på knä och bedjat till Gud, eller vem som helst som lyssnar och vakar över mig, att lägga sin förbarmade hand över mina axlar och hjälpa mig vidare.
Jag tror det är oerhört viktigt med tro – en tro på mirakel, godhet, kärlek, gemenskap och framförallt på att det finns en mening och en morgondag. Om det är Gud som tar dig framåt och gör dig till en varm medmänniska eller någon annan lägger jag ingen värdering i och jag tycker heller inte det är relevant. Vi finner olika tröst och famnar att sjunka in i under både ljusa och mörka stunder.
När min mans lillebror traumatiskt lämnade oss för 17 år sedan så fick vi stor tröst av prästen på sjukhuset och vi vände oss också till andevärlden för att kommunicera med den älskade brodern som ryckts ifrån oss. För att finna tröst och någon gnutta mening med vad vi gick igenom.
Under åren har jag fortsatt söka mig till denna värld med hjälp av tecken från de som lämnat oss och jag använder dagligen en vägvisande kortlek som ger mig tröst. Jag tänder salvia och går genom mina rum för att mota bort negativa energier och affirmerar hoppfyllda tankar om en bättre morgondag ut i universum.
Någon annan slår upp en bibeltext för att finna samma sorts tröst. Jag går ner till klippan vid havet, andas in den salta himlen in i bröstet, sluter ögonen och känner en storhet fylla mig. Någon annan stiger in i en kyrka, tänder ett ljus och slår sig ner i bänkraden och sluter ögonen för att be till en högre makt. En tredje lägger sig på yogamattan.
Jag har haft en svår tid de senaste månaderna och det är möjligt att man kan läsa mellan raderna att jag kämpar med livets utmaningar privat. Under denna tid har jag haft flera troende som sträckt ut en hand och frågat om de får be för mig och min familj. Det är fantastiskt och det har slagit mig att alla kristna jag träffat bär på en godhet och en inre frid som jag beundrar. Deras hjälpsamhet sträcker sig utanför den lilla familjen och deras omtänksamma ömhet mot både vänner, bekanta och främlingar är imponerande.
Dock tilltalar inte retoriken mig när jag slår upp en bok om Jesus – jag blir inte tröstad och jag har svårt att se att jag en dag kommer bli troende kristen. Men jag har dock på håll sett hur Gud har hjälpt de trasigaste människor – gett dem hopp och livet tillbaka. Titta bara på Sebastian Stakset som sommapratar om sin väg från kriminell till att ha blivit frälst. En otrolig resa från missbruk, våld och kriminalitet till att finna förändring i sitt liv via Gud. Nu föreläser Sebastian runt om i de svenska fängelserna för att inspirera andra till förändrad livsstil. Man ska inte underskatta, förlöjliga eller förminska kraften i denna tro – den kan skapa stor förändring i människors liv och tittar man på den framgångsrika 12-stegs modellen som används i många organisationer, grupper och behandlingshem för att stötta människor i missbruk så är den också lutad mot Gud ursprungligen.
Från AA:
Missbruk är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver vi bygga upp oss i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. Genom stegen få vi ett andligt uppvaknade och ett nytt fritt normalt liv i balans, befriade från vår besatthet att dricka.
Under åren har en yogisk livsstil också korsat min väg och jag upplever att denna tro, om man nu för kalla den så, är mer individualistisk. Att det är den inre resan som är den viktiga och det är i och för sig inte fel – får alla människor på vår jord inre frid, tar hand om både kropp och själ så har vi naturligtvis ett mjukare värld att leva i.
En meditation kan liknas vid en bönestund – inte sant? Även fast du inte ber till en speciell Gud?
Det finns så många fördomar och bristande kunskap kring tro och religoner och jag önskar vi kunde möta varandra på ett mjukare sätt. Försöka förstå att det är individuellt i vilken “tro” du finner tröst och mening i – att vi ska vara mindre dömande mot varandra.
Med det sagt så har jag också förståelse för rädslor och ifrågasättande skepsism. Med så mycket osämja, bedrövelser, smärta, orättvisor och krig där människor lutat sig mot sin “Gud” som ursäkt så blir man helt mörk inom.
Men om vi fokuserar på ljuset en stund – den hjälp och det stöd människor får av att ha en tro. Vad säger vi om det?
Jag hoppas denna dialog kan fortsätta i kommentarsfältet för jag vill höra fler berättelser och olika perspektiv. Jag anser att det är när vi lyssnar på varandra som vi kan komma närmre och utvecklas.
Jag vill också dela en av kommentarerna från igår till min egen text ovan.
Li skriver:
Det har funnits (och den idén lever nog kvar hos många) en uppfattning om att utbildning skulle göra att religiös övertygelse skulle minska, men man ser att det inte alls fungerar så, och att trots att utbildningsnivån ökar på många ställen i världen så minskar inte religiositeten, den tar sig snarare andra uttryck och människor får fler perspektiv men överger inte det religiösa. Varför kan man fråga sig och i inlägget kommer det ju delvis upp, t ex att det handlar om tröst och hopp, men det handlar också om svar på existentiella frågor, gemenskap och beteenden. Såklart kommer även kultur och traditioner in här. Religiösa upplevelser och övertygelser är ju personliga och subjektiva, de är inte mätbara rent vetenskapligt men det är ju många andra upplevelser vi har i våra kroppar inte heller, t ex den hisnande känslan av att vara en liten liten del av något väldigt väldigt stort när man befinner sig högt upp på ett berg.
Med allt detta sagt så går det nog fint att kombinera intelligens och utbildning, logik och reflektion med en religiös övertygelse, det finns många exempel på det och det handlar kanske om hur man kombinerar och vilken funktion religionen fyller i ens liv. Även om man läser ibland om fundamentalister som lever på ett sätt som inte stämmer överens med omgivande samhälle och normer är de faktiskt undantag.
Mvh ickereligiös men religionslärare
Tack för ett otroligt fint inlägg, du gör det så enormt vackert, mjukt och respektfullt.
Tack, verkligen tack för det Kristin. 🫶🏻
Det handlar väl just om
detta, att oavsett vad man tror och inte tror på, ha kärlek och respekt för varandra, varandras olikheter och olika personliga upplevelser.
Tänk va mycke mjukare världen skulle vara om vi lyckades bättre med det.
Jag har en tro på Gud men den är långt ifrån något man kan stöpa direkt i en kristen form…
Det finns inte EN ”form eller ETT sätt” att vara kristen på, utan lika många sätt som det finns människor på jorden.. för tron är ju precis just det, högst personlig.
🤗
💛🌻
Tack! Klokt skrivet. Skickar med en psalm
Psalm 766
Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt som stärker till medvetenhet
Jag tror på en Gud som gråter med mig när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som vill skratta med mig och som lever med mig när jag dör. ❤️
Lena
Fint skrivet Kristin 💗
Så fint du beskriver det. Jag tror också på någonting, vet inte vad men kanske en större kraft. Skulle inte heller kalla mig religiös men när något traumatiskt händer så blossar tankarna upp och så ligger man där och pratar med gud. Tror gud blir något konkret, sen vad gud är egentligen kanske inte spelar någon roll. Men skönt med känslan av att någon vakar över oss, att det finns en mening och att vi kan falla tillbaka i det när vi inte förstår 💕
Tack för din fina text och dina kloka tankar! Det var som en varm kram att läsa för en kristen, dock ej kyrkligt aktiv, liten människa på andra sidan skärmen. Som någon annan här bland kommentarerna skrev så har även jag fått läsa och höra så många sårande saker om både mig och min tro. Så tack för ditt inkluderande sätt och din verbala omfamning!
Kallar mig ateist men det är nog lögn… Är emot de stora världsreligionerna och skulle aldrig gå med i någon av dem. Inte för att jag tror att de gör mycket gott i människors liv men för att precis som du skrev att slå upp en bok och läsa om Jesus. Hur många krig har inte sett/sker i guds namn. Fundamentalism, sekter, kvinnosyn osv. Beundrar kyrkans arbete för de som hamnat snett i samhället och stöttar gärna det arbetet även fast jag inte är troende. Så till min lögn… Jag går in i kyrkan och tänder ljus för de jag saknar, läser i kort, tror på ett liv efter detta, har renat rum från dåliga energier. Söker mig till naturen för att finna ro/tröst. Mediterar. Är inte det tro?
Hej!
Jag tycker du skrev fint om tro. För mig är problemet med tro att den förväntas vara kollektiv, precis som du och många tar upp genom fraser som jag är inte kristen eller med i kyrkan. Religion/tro är ju endast meningsfull när den är individuell. Det hjälper inte vad andra tror utan man får söka efter sin egen tro. Idag kanske det är viktigare än någonsin för jag anser att den trolöshet som finns i Sverige också kan kopplas till den stora psykiska ohälsa som också finns. Att kunna lämna över en del till en ”Gud” frigör en del mental hälsa tror jag. Hoppas du får ro snart.
För mina morföräldrar som bodde i Finland under inbördes- och anfallskrig, fattigdom och många barn, för dem var tron en tröst och skapade mening i allt det svåra. Själv är jag inte troende och kan avundas dem som tror. Ibland kan jag sakna att ha en fast grund som tro kan ge.
Jag arbetar som präst längst upp i Sverige och min tro är min ryggrad. Men den visar sig på så många sätt, jag känner mig närmast Gud i naturen, när vi är i Abisko, i fjällen, i vår hytte i Norge då är Gud som närmast mig. Jag tror vi alla bär på en Guds längtan, en andlig längtan och den kan se ut på så många sätt, vi är sökande varelse. Och i detta måste vi vara öppna, att våga prata, att finna vägar tillsammans, att inte stänga dörrar.
Känner igen mig mycket i det du skriver och håller med. Jag tror på en högre andlighet eller vad man nu kallar det. Där energier finns, där tecken och guidning finns om jag bara är öppen för det. Där jag har möjlighet att påverka mitt öde men får hjälp på vägen för vissa saker är ”förutbestämt” Det som jag har haft svårt för när det kommer till en fast religion eller tro är när det ska in i en fyrkant vilket har inneburit historiskt en uteslutning och förbud mot vissa grupper och tankar. Jag har hittat min egna tro nu som bara är min men som bär en del likheter med både stora religioner och andra former av andlighet. Det är både en tröst och en kraft för mig.
Hej!
Jag är troende sedan barndomen, trots att mina föräldrar inte var troende. Genom livet har min tro hjälpt mig att överleva. Dock är min tro kanske inte helt traditionell, men stark och hoppfull.
Tack, jag blev berörd av detta fina inlägg! Jag är själv troende kristen och min tro betyder väldigt mycket för mig. Jag har vid flera tillfällen blivit ledsen över hur människor som inte är troende utryckt sig respektlöst om oss som är det. Att det skulle innebära att man är mindre intelligent t ex som du nämner. Det var jättefint att läsa din text där du är så respektfull och öppen och inte alls dömande mot varken de som tror eller de som inte gör det. Tack!
När jag var gravid med mitt första barn så dog min mamma. Jag föll ner i ett svart hål och kände mig totalt krossad å ena sidan, å andra sidan var jag överlycklig över barnet som skulle komma. Det var svårt. Det jag brottades mest med var; var är hon nu? Finns hon någon annanstans? Alla existentiella frågor kom rasande över mig som 32-åring. Jag fick via en vän kontakt med en pastor som också var psykoterapeut. Han och jag träffades i över ett års tid varje vecka för samtal. Samtal om sorg, religion, andlighet. Och det var verkligen en räddning för min hälsa. Jag tror att vi alla förr eller senare kommer att ställa oss frågan varför är vi här? Finns det något mer utöver det vi kan se? För min del kom det tidigt. Tror alltid att vi i riktigt svåra situationer ber om hjälp till “någon”. Jag är inte med i svenska kyrkan, den tilltalar mig inte. Men jag ber inombords varje dag. Jag tackar för det jag har, sänder kärlek till familj och vänner.
I min sorg efter mamma fick jag också plötsligt ett sådant behov av ritualer. Jag längtade efter ett radband! (var nu det kom ifrån…) och en plats att sörja på. Båda mina föräldrar är strödda i en minneslund, ett antal mil från där jag bor – så jag skapade en plats hemma. Jag har bilder, ljus och rökelse där. Jag tänder dem när jag gör min yoga och jag sitter kvar efteråt i min stilla stund och mediterar och ber. Tror på ritualer, har man inga får man skapa sig <3 Men jag tror ingen människa vandrar genom livet utan att ställa sig de stora frågorna och kanske leta svar där man inte trott, utifrån det som händer i ens liv.
Det du skrev skulle kunnat handla om mig, min mamma dog också när jag var gravid med mitt första barn vid 32 års ålder. Att förlora sin mamma och samtidigt själv bli mamma är obeskrivligt tufft. Min mamma var väldigt andlig och även troende vilket jag bär med mig som någon slags tröst. Just idag saknade jag henne så otroligt mycket och kom över detta inlägg. Kanske någon form av tecken… <3
Att tro på något, oavsett vad, ger meningsfullhet när det är svårt i själen. Det är enkelt i medvind och framgång men när det är kris och sorg så behöver vi mer än vad vi förstår. Att tro bidrar med medmänsklighet och värme mellan människor. Den där boken med Jesus behöver tolkas, enligt mig. Den handlar om allt sådant som vi lever med som människor än idag. Om svek och om relationer och kärlek. Synd bara att den är skriven i dåtiden, så att den blir svår att läsa och förstå. Jag kan bli otroligt arg på svenska kyrkan som organisation, men många av medarbetarna oavsett om de är präster eller andra, är otroliga. De ger hopp, de ger mat och värme, de ger själavård och en mängd andra saker. Jag är med i Svenska Kyrkan för allt det där, för maten som delas ut till behövande och för sorgearbetet som vi alla kommer behöva göra någon gång i livet om inte mer.
Tycker om hur du tar upp ämnet- fint! Känner väldigt mycket igen mig i hur du tänker och tror❤️
Andevärlden finns där och är alltid beredd att hjälpa och trösta. Det är min absoluta övertygelse och jag har genom åren fått så många egna bevis och även sett och hört andra få bevis som har varit utan tvivel för deras del.
Människor behöver mening i sitt liv och hjälp när det är svårt – för mig är det själva meningen med att ha en tro. Vilken tro man än väljer att ta till sig. Att tro och religion har kapats av maktgalna människor (läs män…) eller giriga individer är människors verk. Eller dåd kanske.
“Döden är själen som vaknar ur en mardröm” . Tycker att tanken på att det kommer något bättre är bärande. Kanske framförallt för de som blir kvar när andra går vidare.
Väldigt fint inlägg skrivet med värme och kärlek<3
Jag gillar hur du tänker om tro och religion. Och känner igen mig i mycket, av det du delar med dig av.
Många i Sverige kallar sig ateister, i förhållande till alla andra länder är vi också det konstiga landet på jorden när det kommer till just detta. Det är ”vi” som är avvikande, inte de som tror och ”utövar” sin tro. Det vill säga, går till en helig byggnad och/eller tillber en gud eller gudar. Det är en sak jag tycker är viktig att komma ihåg, att det som faktiskt avviker och är rätt ”onormalt” i ett världsperspektiv, det är att INTE tro.
Jag tror att för många innebär tron en möjlighet till ett drägligt liv. Jag jobbade som volontär på landsbygden i Tanzania under ett par månader, där förlorar föräldrar barn alldeles för ofta, nära och kära dör av saker vi inte kan föreställa oss att dö utav. Dom tröstar sig med sin tro, dom har inte tillgång till mediciner och ingen sjukvård i någon större omfattning.
Tro räddar liv över hela världen, det är otroligt starkt och överhuvudtaget inget att se ner på eller tycka är outbildat trams. Tolkningar av väldigt gammal skrifter leder också till att att många människor mister livet på grund av religion, det går inte att bortse ifrån såklart.
Men det är inte tron och religionen i sig, som bär våld och död med sig.
Fint att du tar upp ämnet som jag upplever att vi så sällan talar om och när vi gör det är det liksom prövande och försiktigt för att inte man ska upplevas som ”ointelligent” ”irrationell”. Som att det skulle vara så farligt. Jag är född i kristen familj men känner mig inte helt hemma i kyrkan. Men jag har i grunden en känsla av att vi alla ingår i något större som sträcker sig bortom våra individuella jordiska liv. Jag kan inte riktigt finna orden för det och jag upplever liksom att det finns bortom språket. Jag känner respekt för att vi som människor kan ha olika ritualer och olika språk för det. Jag tror att vi behöver tro på något för att orka leva. Vi behöver något i livet som inte bara är logiskt och som kan förklaras. Något magisk som vi inte förstår fullt ut och som vi kan luta oss mot isvägar stunder men också rikta vår tacksamhet emot. Tack för din fina blogg där så mycket får rymmas.
Maria
Blir glad av sättet du närmar dig detta ämne! Att fokusera på det goda en tro kan innebära. Man säger ju att andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet godhet, trofasthet, ödmjukhet och självkontroll. Är väl inte riktigt där ännu… Men om jag tittar på människor (oftast äldre) i min församling, som jag har förtroende för, så nog är dessa egenskaper tydliga. Därmed inte sagt att man inte kan ha dessa egenskaper utan att vara kristen.
Kan ju också säga att jag nog sänt upp en och annan liten kort bön för dig och familjen då jag läst inlägg om saker som tynger. Önskar dig frid, och allt gott!
Hoppas få följa dig i din vackra blogg i många år! Kram!