Det är en tisdag förmiddag precis i början av februari då jag slår mig ner i soffan på jobbet för ett viktigt samtal – kanske ett av de viktigaste jag kommer ha i livet.
Min kollega Marlene har riggat upp sin poddurustning framför mig och ber mig testa ljudet. Vi har kramats, bryggt örtte och pratat fram och tillbaka om hur betydelsefullt det är att det här samtalet blir konkret och nära. Att dialogen når sitt syfte och blir bra.
”Jag vill inte ta på mig en offerkofta och att det ska vara geggigt – det ska vara informativt, äkta och sårbart, med integritet. Man måste förstå varför jag delar det här” tillägger jag och häller upp te i muggarna.
Jag har valt poddformatet och det mjuka samtalet med Marlene för detta budskap eftersom jag tycker kanaler som delar det skrivna ordet lätt kan misstolkas och ifrågasättas. När det kommer till detta ämne som jag vill prata om så vill jag inte lämna utrymme för missförstånd och spekulationer.
Så berättar jag om beroendesjukdomen jag levt sida vid sida med sedan jag var ung tonåring – jag berättar om mitt medberoende och den stora maktlösheten, om rädslan, kontrollbehovet och känslan av misslyckande. Jag berättar om hur omgivningen bemöter beroendesjuka och hur jag upplever att vården och samhället möter denna sjukdom.
Vi pratar om ett av våra mest stigmatiserande ämnen som får familjer som lider i det tysta att isolera sig och gå under. Det är svårt att prata om missbruk – ofta har de som inte har egna erfarenheter kring problematiken tron att det är fråga om ett karaktärsdrag och att det bara är att skärpa sig. De förstår inte den psykiska ohälsan bakom ett missbruk och hur substanserna blir en okontrollerbar självmedicinering som skördar liv. Den här sjukdomen lever i alla samhällsklasser och kulturer.
Jag vill ge ett annat ljus och ge andra möjlighet att lyfta blicken med empati och förståelse.
Har du sett Lars Lerins serie ”Vägen Ut” på svt play? Här berättar beroendesjuka om deras resa både in och ur missbruk, du får lära känna människan bakom sjukdomen. Jag kan också tipsa om Euphoria säsong 1 och säsong 2 som går på HBO Max – detta är en tung serie som handlar om en flicka som sjunker ner i ett missbruk efter hennes far gått bort. Den visar naket och ärligt om hur ett missbruk kan driva en människa till att göra vad som helst – hur sjukdomen påverkar föräldrar, syskon och vänner. Svek, lögner, skuld och skam.
Vill också be dig titta på Beautiful Boy – en av de mest smärtsamma och vackra filmer jag någonsin sett som förklarar precis hur det är att vara förälder till ett beroendesjukt barn – om rädslan & maktlösheten, men också om den oerhörda kärleken man känner för sitt barn. Hur man vill skydda dem från allt ont men hur mycket man än kämpar så misslyckas man fatalt med just detta.
Se trailer här.
Här kan du ta del av 11-kaffe med Fruvintage då jag gästar podden.
Hej Kristin,
Jag blev golvad av din berättelse och det var så fint samtal mellan er båda i podden. Det var inte ”geggigt”. Det framkom så väl vilket syfte du hade och rakt in i hjärtat gick det. Jag lever inte med missbruk men med NPF och psykisk ohälsa hos vuxna barn. Är alltid beredd. Kriser som avlöses av lugna perioder. Maktlöshet, en vård som inte fungerar och svårt ibland att få omgivningen att förstå det osynliga handikappet. Svårt att förlåta mig själv som förälder. Fel gör man hela tiden. Svårt att hitta balansen mellan att göra för mycket, för lite och ibland bara vilja fly från allt till en öde ö. I perioder inte vågat vara glad eller tänka på mig själv. Känner igen mig i kärleken till det vackra och hade jag inte haft mitt lilla hus och min trädgård att odla så hade jag kanske blivit galen. Det känns så fint att få höra om drivkraften i ditt arbete. Att det ger kraft för dig att orka. Att det vackra och njutbara är så viktigt, särskilt när man lever med sorg. Tack för ditt och din sons mod att dela er berättelse. Det gör att jag och många andra känner mig mindre ensam. Och så ödmjuk jag är inför drogernas kraft och hur svårt det är att vara människa. Varm kram ❤️
Kan bara hålla med övriga. Så modigt av er att dela OCH så viktigt. Sen lämnar du mig med många tankar. Just det här med samhällets stöd som kräver att man är drogfri. Det blir ju en loop! Det verkar ha vänt för sonen men hur? Hur fick han skutan att vända? Vad hittade ni/han som hjälpte?
Hej,
Jag vill inte lämna ut för mycket detaljer av respekt för honom så jag kan prata rent allmänt om hur det funkar. Vuxen Psykiatrin är man inte välkommen till om man inte är drogfri och det är ju precis som du säger en värdelös loop för man självmedicinerar ofta mot psykisk ohälsa. Man läggs in på avgiftning på sjukhus om man har stor abstinens eller psykos.
Det finns beroendenheten i varje kommun som man kan vända sig till – de erbjuder behandling osv. Då läggs dock ett stort ansvar på den sjuka som den inte alltid fixar. Ofta kanske man är så sjuk så man inte klarar det – dagar går, man vänder på dygn och det blir helt enkelt för svårt att hålla igång kontakten med handledare, sitta i telefonköer, gå på möten osv.
Mycket handlar om att få ”rätt” handledare och träffa empatiska läkare och behandlare längs vägen för att kunna öppna upp, ha en familj som kämpar som tusan för att du ska vara nykter, erkänna sin sjukdom och vara beredd att göra det mycket tuffa arbetet – gå igenom flera månaders behandling och gå på NA regelbundet. Framförallt byta miljö och umgänge. Detta är väldigt svårt – speciellt om skola, skulder, relationer, ja allt har gått åt skogen i många år. Det är ett hästjobb och jag är så imponerad av alla som lyckas leva i nykterhet och hitta tillbaka till sig själva efter denna helvetes beroendesjukdom.
Min dotter jobbar inom beroende enheten ska ta med mig dina synpunkter. DET HÄR ÄR VIKTIGT! Tack för svar.
Så har du då fått mig att göra något jag aldrig tidigare gjort, Kristin – lyssnat på podd! Brukar alltid säga att det där med radio och radio-ish inte är något för mig, men ert lugna, kloka samtal är jag verkligen glad över att ha fått höra.
Vet absolut inget om ämnet ni berör, inte mer än att jag är intresserad av allt som rör människor, deras beteenden, livsvillkor och betingelser. Och att jag alltid försöker samla på mig mer erfarenhet i min roll som skribent och förmedlare.
Människor som vågar, sådana som du, som vågar släppa in till det svåraste och samtidigt starkaste, ni behövs.
Och jag tänker på något som jag ofta tänker på, när jag hör dig skämmas över något du inte kan rå för – att så många människor har väldigt höga krav på sig själva (guilty as charged!) idag. Samtidigt som en del andra mest rycker på axlarna åt det mesta runt omkring sig.
Med det sagt – du borde vara lite snällare mot dig själv – du gjorde så gott du kunde, så ofta du orkade göra det. Ungefär som de flesta av oss gör, oavsett vilka liv och berättelser just vi har.
Tack för ett fint samtal (där jag i form av hyfsat troget följande genom åren redan hade koll på nästan allt det som är ditt blogg-jag. Det sköna, vackra, sköra, starka och uttrycksfulla. Utom det här svåraste då. Nu vet jag lite mer – det berikar mig som medmänniska.)
Var stolt över dig – och din son. Och lite snällare mot dig själv, så är du snäll.
Lycka till. Med livskraften, bok och allt.
/helena
tack snälla Helena – det glädjer mig att du lyssnade. Jag ska jobba på det där – med snällheten alltså 🙂 kram från mig
Starkt och fint av dig och din son att vara öppna med detta.
Jag är uppvuxen med en förälder som självmedicinerat sin högst troliga men odiagnosticerade adhd med alkohol, och jag är själv aktuell för en utredning. Det är nattsvart att uppleva missbruk på nära håll och det brände under ögonlocken när du berättade er historia.
Jag är rädd för strömningarna som propagerar för en legalisering av droger. Rädd för att det skulle innebära att fler av oss med ett rubbat dopaminsystem skulle fastna i ett skadligt bruk och beroende. Tänker på alla kommande anhöriga. Barn, mammor, pappor, syskon. Så mycket oro och lidande.
Det offentliga samtalet borde istället handla om hur vi förebygger missbruk och psykisk ohälsa. Om att inte hela tiden hålla nere kostnader på kort sikt när vi vet att vi som samhälle får betala detta dyrare på lång sikt. Att investera så mycket vi kan som samhälle för att forma alla våra barn till att växa upp till trygga vuxna.
Medkänsla och tacksamhet kommer här från en följare vars ena förälder självmedicinerade adhd med alkohol under största delen av sitt liv. Jag märker i de flesta av mina relationer än idag hur jag har lätt att bli medberoende. Även i lägen där det inte finns något beroende att vara det till. Men att tex försöka förändra situationer och människor istället för att bara acceptera hur det är. En välvilja som kan slå över i att ”lägga mig i”, om jag inte är försiktig. Inte sån jag vill vara men det sitter djupt. Och det är en egenskap som även kan leda till att jag harvar för länge i en relation som tar mer än den ger. Den här känslan av ansvar för vad en annan gör. Man kan självutplåna så men man kan också bli för dominant ibland. (Med man menar jag alltså jag). Det hjälper mig mycket att varje dag fråga mig: vad vill jag lösa idag? Ok. Vilka av de sakerna kan jag påverka. Och så fokus på dem. Så självklart men så lätt för mig att glömma.
Tack 💕
Kjære Kristin
Jeg har fulgt deg i så mange år at du føles som en venninne jeg glad i. Blei derfor så grepet av podcasten. Du er så modig som forteller det du gjør, og jeg måtte bare skrive til deg for jeg tror du har gjort noe ekstremt viktig på så mange plan. Jeg skulle ønske at de begrepene du bruker, at dette er en sykdom, at rusmisbruk er selvmedisinering, var de begrepene vi alle benyttet. I Norge har det lenge vært snakk om en rusreform som jeg selv håper veldig på. At vi skal se hele mennesket, at vi skal anerkjenne at dette er en folkesykdom og ikke stemple pasienter og mennesker som kriminelle. Det er en så viktig debatt, og din stemme og erfaringer er så utrolig viktig!
Jeg er selv alenemamma til en tenåringsgutt og relaterer meg så til å føle på skam, skyld, samvittighet, uro og engstelser. Dette er aspekter av foreldreskapet og mammarollen som vi snakker lite om. Jeg har følt på disse tingene og det å være en dårlig mamma i den grad at jeg kanskje har trukket meg litt unna andre mammaer og kvinner som synes å være så perfekte å få til alt så bra. Det er lett å glemme at bak alle instagrammer så er det ekte mennesker. Du bidrar til å minne på dette og å bryte ned noen fordommer her som var veldig godt for meg. Ved å åpne opp om dine erfaringer så følte jeg et samhold, en forståelse og sympati for alle oss mammaene som gjør så godt vi kan. Det gjorde noe veldig fint for meg som jeg vil takke deg så for. Du gav meg i dette intervjuet en forståelse for alt som ligger bak ditt kreative arbeid og selve meningen med det du ønsker å formidle om livskraft. Dette har jeg har hatt så problemer med. Hvordan å finne livsglede midt i alt som er tungt. Dine ord og det du formidler om at det finnes en hage, et hav, en himmel, en fremtid…. Jeg tar det med meg i hjertet mitt. Du inspirerer meg enormt og midt i alt det du gjennomgår i eget liv så påvirker du mitt liv her i Norge med livsglede, inspirasjon og livskraft! Det må jeg bare takke deg så enormt for. Gleder meg til boka!
Jeg sender så mange varme tanker og alle gode ønsker til deg og familien din. Tusen takk for det du deler av hele deg. Og takk til din modige sønn. <3 Dere har virkelig gjort noe vakkert og viktig for mange. Kram fra Marianne
Tack 💛
fint samtal som tar upp alla olika sidor i problematiken.
Tack! <3
Hej!
Vill bara tacka för att du tar upp detta ämne som verkligen behöver lyftas i samhället. Jag är själv vuxet barn och även nykter alkoholist. Jag lyckades bli nykter med hjälp av behandling och nära som fanns där, men det krävdes att jag nästan dog tre gånger på en sommar innan jag vågade ringa behandlaren. Mitt beroende är tyvärr något jag väldigt sällan talar om med nya bekantskaper, man kan riktigt känna hur stämningen förändras när man berättar att man är beroendesjuk. Det är som du säger, att de flesta tror det är en karaktärsdefekt och det gör mig så himla ledsen och arg. Alla kan bli sjuka i beroende och ingen vill vara där. Så TACK för att du lyfter detta!
❤️
Så fint samtal Kristin! Tacka din son för förtroendet och för att ni båda delar så generöst. TACK!
Tack. Tack för att du pratar om det här.
Stort tack för ditt mod att dela ett svårt men viktigt ämne. ❤️
Har tre döttrar inom npf/ bioläritet – jag själv s.k högfungrrande adhd o ocs-fuck that trots tre utbildningar med höga betyg. Förlorat en dotter mist sitt /vårt liv och jag orkar snart inte mer – bara för att jag har bra jobb o utbildad inom allt vi krigar för.
Stort tack för att du delar med dig. Det är så många människor och familjer som går igenom liknande och som behöver höra och se att det är viktigt att prata om det. Styrkekramar till alla oss som kämpar.
Tack! Förstår att det inte var lätt, men du gör skillnad! <3
Stort tack för att du lyfter detta viktiga och svåra ämne som vi är så många som kämpar med <3
Jag tog min tonåring och såg Beautiful Boy på bio, för att han skulle förstå hur jag kände och hur rädd jag var att hans lite för stora intresse för cannabis skulle spåra ur. Det är ett jättesvårt ämne, som man knappt vill andas om ens till sina närmaste.
Började lyssna på podden på promenaden till jobbet i morse – väldigt fint samtal som jag ser fram emot att lyssna klart på.
Det är en anledning till att jag gillar att följa dig – det är inte bara det vackra, utan också det svåra som du talar om. Precis som livet – det är skitsvårt, men också väldigt vackert. Tack <3
Tack för att du delar med dig. Det betyder mycket!♥️