Ska vi prata om pengar?
Alltså, nä, nu börjar plötsligt många skruva på sig. Redan som barn förstod jag att pengar var ett känsligt ämne.
Det spelade ingen roll om du hade lite eller mycket av dem – man skulle helst inte prata om pengar, vad saker kostar, vad man tjänar eller hur mycket man tar betalt. Väldigt stigmatiserat
Jag är uppvuxen med en far som var egenföretagare – min pappa drev Borås Slamsugningsverk. Han sög alltså upp kiss och bajs ur människors brunnar när de var fulla och behövde tömmas. Jag tyckte det var spännande att följa med i passagerarsätet på lastbilen – äta äggmacka med de andra lastbilschaffisarna på morgonen, kika på de gigantiska spindlarna under brunnslocket och ha fri tillgång till små chokladbitar. På minussidan var att det luktade det apa och jag blev retad i skolan som bajssugare.
Min pappa jobbade otroligt mycket, det lilla företaget växte och till slut kunde vi flytta in i det stora huset på kullen, ha långa sommarlov i stugan och åka till Gran Canaria på vintern. När jag fyllde fjorton så var det inga som helst problem att få mina föräldrar att köpa coola jeans och svindyra sweatshirts. Som tonåring hade jag ganska lite respekt och förståelse för pengar, sparande och ekonomi överlag.
Ett priviligierat liv, åtminstone materiellt, även om vi som alla andra, drogs med våra svårigheter och sjukdomar inom familjen.
När jag var 16 år flyttade jag hemifrån efter ett stort bråk med mina föräldrar. De motsatte sig relationen jag var i men jag var tyvärr fast – jag valde honom.
När man hoppar av skolan slutar också studiebidraget att komma och man får heller inget ekonomiskt stöd från socialen då föräldrar anses vara försörjningsskyldiga tills man är myndig. Men för att få deras hjälp var jag tvungen att flytta hem och det gick ju bara inte. Jag hade mer eller mindre vänt ryggen till både vänner och familj.
Under denna tid bodde jag hemma hos min kille, pantade väldigt många burkar och var otroligt hungrig, typ jämnt.
Elen stängdes av under perioder i den lilla ettan – ibland fanns pengar men oftast inte. Jag hade noll inkomst men började dela ut tidningar på nätterna då jag fyllde sjutton och senare fick jag också jobb i ett grillkök precis utanför Borås Lasarett. Ekonomin var fortfarande kass – min kille tog pengarna jag tjänade och tvingade mig också köpa massa saker på kredit så fort jag blev myndig.
Jag fick skulder och slutade i princip att öppna posten – det var för jobbigt, det fanns ju ändå inga pengar att betala med.
Åren gick och jag lämnade relationen som nästan fick mig att gå under. Därefter följde några år av arbete på hotell och restaurang där jag både byggde upp min självkänsla och min ekonomi igen. Jag hade inte många kronor på mitt lönebesked men helt ärligt så var jag bara glad att jag levde.
De här åren gjorde mig ödmjuk och gav mig många insikter. Pengar kommer och går – de definierar inte vem jag är. Pengar är absolut ett bra drivmedel till att förverkliga vissa drömmar, men det är inget som skänker hållbar långsiktig lycka. Det är trygghet, hälsa, tak över huvudet, mat och kärlek som vi människor behöver.
Jag var 25 år då jag träffade min man då vi båda jobbade säsong på en restaurang och nattklubb – han ville börja jobba med ekonomi och ledarskap och hade några års studier på Handelshögskolan framför sig. Jag var servitris och han hade studielån.
Vi hade ingen vidare inkomst tillsammans och vi hade dessutom min 6-åring att ta hand om och försörja. Vi brukade fantisera om hur härligt det skulle vara att ha råd att veckohandla på ICA Kvantum, tänk att stå och välja i charkdisken, köpa ekologiskt eller att kunna köpa kräftor till fredagsmyset….
Klipp till nutid. Mina skulder är idag avbetalade och bolaget jag lyckats bygga upp gav mig en avkastning som möjliggjorde en gemensam dröm om ett litet hus i Frankrike. Varje gång jag nu handlar på Kvantum är jag så tacksam. Tar inget för givet.
Men ibland tänker jag att jag var lyckligare förr – när vi bodde i en liten lägenhet och inte hade några pengar, då vi hade roliga gårdsfester med grannarna och jag sydde mina egna kläder.
Livet var lite lättare, barnen var små och problemen mindre.
Jag vet inte – men, jag önskar vi kunde prata lite mer odramatiskt om pengar. Både när det gäller att stötta upp och hjälpa varandra som företagare men också om hushållsekonomi – vi har så mycket att lära av varandra.
Jag önskar att jag kan lära mina barn pengars värde så de får en sundare inställning till dem än vad jag hade som barn. Att de lär sig att skapa sig själva en trygg hushållsekonomi och kanske en dag också har modet att starta något eget.
Framförallt vill jag lära dem att inte bedöma varken andra människor eller sin egna lycka baserat på vilka materiella tillgångar man har.
Fint och viktigt!
Detta känns som ett av dina mest spännande inlägg. Att få höra om din ungdom och hur livet faktiskt ofta ser ut. Jag har inga problem att prata pengar med någon faktiskt. Jag har aldrig haft ett stort sparkapital, men jag har alltid gjort det jag vill. Vi har alltid haft ett fint liv och ett gott liv trots att vi inte kan göra de dyraste sakerna och ha de dyraste kläderna. Men vi har villa, trädgård, bil och två friska döttrar. Vad mer kan man begära?
Visst är det märkligt att pengar skall vara så svårt att prata om? Jag har bloggat om vårt franska hus i de snart tio år vi ägt det och för en utomstående betraktare kanske det ter sig som om vi har en outsinlig källa att ösa ur, men så är det förstås inte. Det har krävts och det krävs uppoffringar för att hålla igång det gamla lynniga huset! Och en hel massa ekonomisk planering. Men om det känner jag inte riktigt att jag kan prata/skriva fritt. Trots att ekonomi är något som ingen av oss kommer undan…
Vilket superviktigt inlägg! Så tråkigt att du fick gå igenom så tuffa år i så ung ålder… Men är verkligen imponerad av dig, att du tog dig ur den svåra situationen och idag kan förverkliga dina drömmar. Vi borde verkligen bli bättre på att tala om det här med pengar, inte tabubelägga ämnet! Så viktigt att unga lär sig en sund ekonomi från början och inte måste gå den hårda vägen vilket i många fall leder till fördärvet. Hade en kompis som under flera år levde på krediter och snabblån när hon ville ha roligt, shoppa och leva livet istället för att ta tag i sitt liv. Och det tog många, många år innan hon fick ordning på sin ekonomi och livet överhuvudtaget igen. Hade själv dåligt med pengar under uppväxten, min mamma var hemma under vissa perioder och jobbade sen med diverse vikariejobb och städade kontor på kvällarna. Och min pappa blev sjukpensionerad pga hjärtsjukdom redan när jag gick i lågstadiet. Förstod nog inte alla gånger då hur tufft de faktiskt hade det ekonomiskt. Skämdes för att jag inte kunde få fina märkeskläder i högstadiet eller någon superhäftig stereo, och för att vi hade en gammal skruttig bil. Kändes stort sen när jag fick mitt första jobb och kunde köpa saker själv, och t o m spara ihop pengar till min drömresa till Österrike när jag var 17 år.
Så bra att dela med sig av erfarenheterna kring livet och ekonomi.
Jag har varit ensamstående med min lilla dotter och glömmer aldrig när hon frågade om tiggaren på gatan var fattig? Jag svalde gråten i halsen o förklarade att det inte alltid syns på kläderna att man är fattig. Att det kan vara svårt med pengar ändå. Sen var jag snabb att berätta hur mycket jag älskar henne och hur rika vi var på kärlek och lycka! Det var tufft största delen av månaden ekonomiskt trots jag arbetade heltid i klädbutik o jag är tacksam att det finns barnbidrag o bostadsbidrag när man verkligen behöver det. Oerhört jobbig känsla att konstant oroa sig över om pengarna skulle räcka…
Nu ser vår situation helt annorlunda ut med stabilt ekonomiskt familjeliv, sparande, semestrar och frihet att välja fritidsaktiviteter och vad som sätts på matbordet. Väldigt tacksam för det och fint att ha möjlighet att skänka en slant varje månad till Barncancerfonden 💕 eller köpa Faktum utanför Ica.
Vad gäller högre studier så, är min personliga åsikt, definierar det inte en som människa – lika lite som pengar. Vi har alla helt olika förutsättningar – eller hur? Om vi nu pratar om lycka och att trivas med livet, så vill jag påstå att hets kring materiella ting och betyg hamnar långt ner på listan. Min dotter går på högstadiet nu och jag säger tydligt att viktigast för mig är att hon trivs i skolan och mår bra!
Tack för att du delar din resa – är så tacksam över att sverige kan erbjuda bostadsbidrag och barnbidrag – livsviktigt för många familjer. stor kram till dig
Fint inlägg! Gjorde mig oväntat berörd.
Kommer också från en företagarfamilj där framgång, status och lycka mäts i pengar. Jag har valt en annan väg, högre studier än de flesta i släkten men inom socialt arbete med en ok lön men absolut inget i jämförelse med övrig släkt.
Jag vet på ett logiskt plan att framgång, lycka och liknande inte mäts i pengar. Men känslomässigt är det ibland svårare. Det svåraste är att jag själv inte ser det som framgång utan har någon form av mindervärdeskomplex kring detta! Jag kan resonera och samtala kring det men har svårt att ta ”ner det, i mig”. Inte så att jag känner mig misslyckad utan snarare att jag ifrågasätter mina egna val.
Vi har alla en bakgrund att förhålla oss till och jag tror dessa samtalen är viktiga – det får en att zooma ut och vrida på det ett varv till så man kan landa i vart man egentligen själv står – inte vart ens föräldrar, umgänge eller samhälle sätter för förväntningar på en.
Men det är ett arbete – mycket sitter rotat ner i ryggraden liksom.
Tack för att du delar och heka dig som går din egen väg och bryter mönster. Det är mod tycker jag.
Jag har fortsatt att fundera på detta under dagen. Och ytterligare en faktor som nästan är lika mycket status i som pengar är ju ”tid”, eller snarare möjlighet att styra sin tid!
DET är något som egentligen skapar mer avund hos mig. De som både har tid och pengar nog att skapa något av sin tid. Typ din resa nu! Så inspirerande! Inte bara att ni haft möjlighet att köpa ett hus utan att du har möjlighet att vara där! Jag tror att det är en status-faktor under uppsegling..
Bonjour
Vous avez écrit un texte très beau sur l’argent et oui, on devrait dire cela aux enfants: ne pas juger les personnes selon l’argent qu’ils ont ou pas.
Merci beaucoup.
Il me semble important de parler de ces sujets et de les partager ainsi sur mes chaînes. Ensemble, nous pouvons avoir des dialogues intéressants et grandir.
je te souhaite une bonne journée
Tack för att du delar Kristin!
Ett fint och mycket bra inlägg tycker jag.
Kan relatera till min uppväxt med en omgivning där pengar och prestation var en del av ett maktspel. Där psykisk ohälsa var mer vanlig än ovanlig pga att syftet och drivet var så stärkt i att tjäna mycket pengar…. Har sett det höga och fasansfulla priset av när makt genom pengar blir det huvudsakliga fokuset och hur mycket skada det kan skapa.
Ur denna erfarenhet har jag alltid haft svårt att se min prestation i pengar. Har dock fått lära mig hitta en bra balans i det och har genom det tyckt om att prata öppet om pengar och hur man på ett sunt sett kan se de som ett verktyg till självständighet, drömmar och bidragande till samhället……
Hur som helst är väl ändå det viktigaste att särskilja detta i relationen med kärleken till sig själv och de jag bryr mig mest om i livet.
Den verkliga glädjen i livet!
Kram🧡
Tack för att du delar dina erfarenheter och tankar i detta ~ klokt och varmt. Varm kram till dig daniella ♥️
Bra skrivet! Men uppmana barnen till högre studier också! Viktigt för deras personliga utveckling och mognad, till hur de ser på livet i stort! Låt dem jobba på somrarna, gärna inom välfärdsyrken om det går!
Hälsningar
Pensionerad lärare
Mycket bra! Eftersom jag själv inte studerat och jag har barn som inte heller mår bra i skolan så är det tudelat – jag vill hävda att det går att skapa ett bra liv även fast du inte lyckas i skolans värld. Men jag hör dig – studier är viktigt. Och sommarjobb är sjukt viktigt – har själv jobbat sedan jag var 13 år varje sommar. Så bra att börja tidigt och inse vad arbete gör för självkänslan, sammanhanget och ekonomin.
Jag kanske var lite drastisk i min kommentar, men är själv uppvuxen i en familj med en far som var ritare (ritade pappersmaskiner och hade en utbildning via korrespondenskurser) och en mor som jobbade inom hemtjänsten. Så för mig var det självklart att jag skulle följa i min mors fotsteg och jag jobbade flera sommrar på ålderdomshem och inom hemtjänsten. Men så började jag på gymnasiet (2-årigt) när jag var 17 år och blev uppmuntrad av min mor att fortsätta att studera. Just då hade jag det trassligt med killar och blev gravid, gjorde abort och flyttade så långt bort ifrån min hemort jag kunde tänka mig. Studerade, träffade min gamla förälskelse igen och flyttade till honom i Stockholm när jag var klar som lärare.
Vi fick två barn och flyttade hemmåt igen och fick ett tredje barn, villa, körkort, egen bil, båt och jag kunde fortsätta att studera på fritiden. Engagerad lärare och genuspedagog och numera som pensionär även politiker! Livet förändras och vi utvecklas, vi tänker om och gör om! Allt till det bättre!
Älskar att läsa om dig och lyssna på din och Hannas podd!🥰