Låg vaken mellan tre och kvart över sex. Tankar som malde och myggbett som kliade – känner inte för att åka hem till vardagen igen.
Lugnet och det geografiska avståndet till alla måsten och problem la sig som en varm filt över mina axlar.
Läste ett blogginlägg om midsommar, dess festligheter och hur det nästan har blivit en tävlan i vem som har den härligaste gemenskapen vid denna högtid. Minns att jag sa till min man att jag var så glad över att ha åkt bort.

Vi har inget gäng vi hör ihop med och vi är oftast inte så sociala av oss – det beror helt klart på att vi har jobb som täcker dessa behov och vill helst hänga med varandra när vi är lediga.
Men också för att vi lever med barn som har NPF. (Neuropsykiatriska funktionshinder)
Ofta blir mycket social stimulans förödande så det är liksom inte alltid värt att hänga ihop med andra familjer på middagar och högtider.
Jag vet att det är många familjer som lever så här men det pratar vi inte så mycket om – vi visar bara upp hur härligt alla har det i stora gemenskaper, långbord, lekar, dans i ring och hög musik. Och det är klart – man delar och visar det som är positivt i livet.
Inget fel med det – det gör ju jag också hela tiden. Det är ju för tusan mitt jobb.

Men det finns barn och vuxna som blir riktigt sjuka i sociala sammanhang och kanske får ligga till sängs med nerdragna gardiner i två dygn efter en eftermiddag på Liseberg.
Jag följer Kungamamman på Instagram och hon delar sin resa med sina barn och deras tonårstid – nu är de vuxna och hon har fått tillåtelse att dela med sig av sina erfarenheter för att bredda kunskapen kring vilka svårigheter dessa barn och deras familjer har i skola och i andra sammanhang.
Jag vet att många föräldrar känner sig ensamma, ledsna och fyllda av skuld över att det inte funkar som hos andra så det kan vara en tröst att läsa om andras erfarenheter.
Jag försöker fokusera på det som faktiskt fungerar och försöker uppmuntra det till mer av detta istället för att peka på det som är svårt. Alla familjer är unika, alla barn och  föräldrar gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Var rädda om er.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Sociala tillställningar kanske inte är för alla

  1. Så viktigt ämne att lyfta. Jag och min sambo är båda i 40-års åldern och har valt ett liv utan barn. Det livsvalet har medfört att umgängeskretsen med åren minskat när vänner skaffat familj och då väljer att umgås med andra barnfamiljer i samma livssituation.
    När man sedan ser andras inlägg om stora sociala tillställningar så blir det lätt att man ifrågasätter sina livsval. Även många andra ifrågasätter våra val och jag har fört otaliga samtal om just detta livsval. Vi har även ställt oss själva frågan om vi kanske ändå skulle skaffa barn för att mer uppfylla normen och att vårt sociala umgänge skulle förändras. Men varje gång kommer vi fram till slutsatsen att vi har inte de sociala behoven och att barn är inget som vi känner ett behov eller längtan efter.
    Vi har båda jobb med mycket sociala kontakter som mer än fyller våra sociala behov och när vi väl kommer hem efter jobbet så behöver vi lugnet och vara socialt “frånkopplade”. Med åren har vi blivit allt mer trygga i vårt livsval och jag tror det är viktigt att ställa sig själv frågan hur mycket sociala kontakter man själv behöver och mår bra av. Att umgås med andra ska aldrig behöva kännas som ett måste eller som något påfrestande. Vi umgås med personer som tillför oss energi och där vi känner en lust att göra det och samtidigt tvekar vi inte på att ibland tacka nej då vi känner att vi behöver ensamheten. Vi har tom något år valt att fira jul själva hemma, julfiranden som blivit mysiga och något som vi minns med värme och glädje.
    Så var sociala så mycket som ni själva vill och trivs med och våga bryta normerna!

  2. Så fint skrivet!

    Jag o min familj har heller inga andra familjer att hänga med sådär självklart. Ibland skaver det för jag skulle vilja ha flera vänner men i mångt och mycket är jag oftast nöjd med att få ha egentid med de mina.

  3. Tack för att du delar med dig av detta svåra ämne. Även jag lever med ett NPF-barn och har en man som kämpar mot alkoholberoende (med hjälp av antabus), båda sakerna otroligt stigmatiserade och svåra att prata om utan att få en massa oombedda ”råd”. Att hitta balansen i aktiviteter och sociala sammanhang för att skapa livslust och stimulans utan att bränna ljuset i båda ändar är en konst som många av oss lever med men få pratar om. Man blir livets projektledare och är väldigt ensam på posten. Belöningen är också svår att dela med andra som inte är i samma situation, hur ska de förstå glädjen i ett barn som har klarat en hel dag i skolan och kommer hem med ett leende eller en man som lagar en fantastisk middag och korkar upp en flaska alkoholfritt vin. Det sociala får ofta stå tillbaka men man hittar sätt att få det mysigt ändå, man gör små anpassningar som är så självklara efter många år att man knappt tänker på det. Det känns ofta som att man är väldigt ensam om att inte vara som ”alla andra” och att det finns förväntningar som man varken kan eller vill uppfylla. Därför är det en stor tröst att läsa om andra i liknande situation.

  4. Ingen npf men har väldigt litet socialt behov och ogillar stora fester och liknande. Små sammanhang med personer jag gillar kan vara trevligt. Men bara lagom ofta 😊
    Även om jag är vuxen och vet det här om mig själv kan jag känna mig ensam och misslyckad eftersom den sociala normen är så stark. Känner med alla ungdomar som lider än värre av det 🧡 Håll ut, det blir ändå bättre med tiden 💛💛

  5. Har en man med mindre socialt behov och en tonårsdotter som satt med nerdragen rullgardin på sitt rum hela midsommarafton när vi hade ett par vänner över under dagen.
    Jag har full förståelse och har anpassat mig till detta under många år, men kan också känna mig väldigt ensam i situationen om att jag är den i familjen som har ett ganska stort socialt behov, men får då stå tillbaka. Det slår hårt i mig många gånger, ensamheten, men min dotters behov får ju självklart gå först. Mitt sociala har jag löst utanför familjen, men där har pandemin satt stopp ett tag.

  6. Känner så igen.
    På midsommar hade vi flera barnfamiljer över, och ja egentligen jättetrevligt skulle de flesta tycka men för mig blir det för mycket. När jag under kvällen nattade vår 2-åring och hon somnade la jag mig på golvet och vilade och hade sån ångest över att behöva gå ut till festen igen. Jag och min sambo är så olika på det planet, han älskar att umgås med folk och jag inte lika mkt. Tror jag är en hsp person också så blir extra jobbigt med alla intryck.

  7. Så hög igenkänning i mycket du skriver om NPF… Jag har ett barn som inte är utredd än men anpassar mycket utifrån hens (och min) sociala förmåga. Att kidsen har varsitt rum, vilka soffor vi har (inte en enda stor) , etc. Jag känner inte igen mig i beskrivningar av hem där man säger “här samlas alla hela tiden”, “här äts många stora middagar” “i den här soffan kan hela familjen mysa”, “barnen älskar att dela rum”. Jättehärligt när det är så, men så är det inte hos oss. Tack för att du emellanåt delar med dig av den här typen av inlägg, det lindrar ♡

  8. Tack vad fint du delar med dej av detta. Alltid mitt dåliga samvete. Lever också med barn med npf också o livet som vi lever passar ju bäst. Men KAN ändå känna en press o dåligt samvete för att livet inte är så fullt långbord.

  9. Jag känner igen mig för egen del. Har ett arbete där jag träffar människor hela tiden och måste hålla fokus och ibland väldigt stressigt. När jag är ledig vill jag bara vara med min man och umgås med mina vuxna barn med familj. Klarar inte av stora sällskap, fester och stora sociala sammanhang. Blir stressad och obekväm och vill bara gå undan. Har ett fåtal vänner som vi träffar ibland
    Så skönt att äntligen efter många år känna att det är ok att vara lite asocial och erkänna både för sig själv och andra att såhär är jag. Jag känner ingen stress över det nu så som jag gjorde när jag var yngre.

  10. Känner igen mig!
    Min ena dotter fick feber dagen innan midsommarafton, vilket gjorde att vi fick ställa in våra planer och vara hemma, bara vi i familjen. Det var så skönt!

  11. Skönt att läsa. Alla är olika. Hur påverkas barnen av social stimulans? Hur gör man när man är två av varje? En vuxen och ett barn som vill träffa andra och ett barn och en vuxen som inte vill.

  12. Enig! Är nu i karantän i andra hemlandet England – och vad skönt ändå att landa på olika sätt- vi flög över midsommarafton dessutom:)
    OCH ja, en mycket nödvändig resa då inte träffat en av döttrarna o svärföräldrarna mfl. På över ett år:(
    Har min egen kryddblandning, döttrar med och jobbar som specialpedagog:)
    Varför bryta rutiner någonsin liksom( jo, noga valt)

  13. I vår familj är det jag som inte klarar av att umgås. Har försökt så många gånger för att ge mina barn den där härliga midsommaren med långbord, dans å lek. Eller nyår med festligheter, hattar och fyrverkerier. Eller bara en middagsbjudning 🙈
    Det går inte! Mår så otroligt dåligt både före under och efteråt.
    På så sätt har Covid räddat mig undan umgänge och jag har inte behövt ha dåligt samvete.

    1. Exakt så! Inte värt det då. Då får man välja andra tillfällen om man kan och vill, en drink ute och sen hem. Så skönt och kravlöst. Och tyst.

  14. Fint! Var också bortrest över midsommar, och även om vi har ett mycket trevligt gäng så var det verkligen nice att bara vara med familjen. Så skönt att foka på lilla NPF-barnets behov 😊 och även bara chilla själv.