“Jag får se om tiden räcker till för det” hör jag mig själv säga ganska ofta. Vad jag menar är egentligen att jag får se om jag vill prioritera det. Likadant om jag säger att jag inte har tid, då betyder det nog förmodligen att jag inte vill helt enkelt. Känns ju dock trevligare att skylla på tiden.
Jag tror jag ska ändra på detta. Säga att jag försöker bli bättre på att tacka nej och lägga tiden på det som genererar mest välmående för mig och min familj.
Jag tycker själv att det är rätt oattraktivt när folk står och rapar på om hur stressade de är och hur mycket de har att göra. Då brukar jag mest bara undra vad de gör här och inte där. Allt handlar väl om prioritering – ibland dyker ju dock personliga kriser upp mitt i ett högt arbetstempo och då kan jag hålla med om att det är ruggigt svårt att hålla alla bollar i luften och man får kippa efter andan. Men människor som gör det till en sport att alltid ha mest att göra och tävlar i detta förstår jag mig inte på. Ibland kanske jag upplevs så själv eftersom jag håller på med rätt mycket grejer och publicerar det offentligt. Fast det är väl skillnad på att ha mycket att göra & att ta sig vatten över huvudet samt stressa sönder sig?
Ibland får jag detta i mitt knä.
“Hur hinner du med allt?”
“Åh, du har så mycket hela tiden”
“Du måste vila – glöm inte det”
“Ursäkta om jag stör, vet ju att du har så mycket”
Och så vidare…
Då brukar jag säga att jag inte har mer i livet än någon annan och berätta att jag låg och bingeade en serie hela dagen igår. Och att när jag jobbar så är jag väldigt snabb. Jag älskar att göra mycket men jag har absolut inga problem med att bara dra runt pyjamas en hel vecka med olika poddar i öronen.
När jag besökte Stockholm förra veckan blev en kollega positivt överraskad då jag berättade att jag fastnat i weird realityshow som visade sig ha nästan 40 avsnitt – därför har jag knappt jobbat halvtid det sista. Men då jag jobbat har jag fått en hel del gjort – har snabbat mig som tusan för att kunna se nästa avsnitt…hahaha..
I dm efter:
“Att du dessutom streamar Bachelor på arbetstid ger helt klart plus och inspo big time i mina ögon!!!”
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg egentligen. Att vi är rätt jämställda då det kommer till tid – för vi alla har exakt lika mycket av den och det handlar om hur vi planerar och prioriterar?
Men säg det till en ensamstående mamma som har två timmar pendling varje dag till ett heltidsarbete i storstan- fattar ju att vi inte är jämställda här alls.
Men vi kan väl vara överens om att lite ansvar ändå vilar på ens egna axlar – man behöver ju inte ha både paddel, bokklubb, yoga samma vecka som man är anställd på heltid , fixar barnens aktiviteter, handlar, städar och dessutom är klassförälder och jobbar ideellt på Röda Korset, samtidigt som man har ett rikt socialt liv och är världens piffigaste fru som bokar weekends och fixar barnvakt? Inte om man nästan spyr av stressen och beklagar sig över att ”åh, det är såååååå mycket nu”.
Vad kan man skala ner för att inte springa ifrån sig själv? Bra att tänka på det innan den klassiska december kommer och allt förväntas tryckas in.
Men vem är jag att ifrågasätta hur andra väljer att prioritera sin vakna tid på dygnet ~ jag har sannerligen haft mina år i livet med fomo också tänker jag. Velat göra allt på samma gång liksom – för att inte missa något kul och viktigt. Man vill ju vara duktig och prestera liksom, väldigt mänskligt.
Men livet har lärt mig att det är ju inte så lyckat och att det mesta finns kvar. Hälsan och familjen är allt.
Har ni också fått lära er prioritera och tacka nej den hårda vägen eller är ni inne i ett springande ekorrhjul just nu?
Att gå omkring och berätta hur stressad man är är ingen höjdare, arbeta istället för att gå omkring så blir stressen kanske mindre… Jag har märkt att för endel är det status att ha bråttom hela tiden.
För mig är det inte status att ha bråttom hela tiden, ibland är det mera att göra och det är ok bara det finns tid efteråt för återhämtning. Själv var jag på väg in i en utmattning i våras som delvis berodde på att jag tappat bort mina prioriteringar, jag hade för lite tid av det jag mådde bra av och för mycket tid gick åt till måsten, oro över äldre anhöriga och för splittrat jobb. Under hösten har jag medvetet försökt förändra och vilken energikick det varit. Men krävt mycket funderande på vad jag vill och hur jag vill leva och vem jag är.
Jag blir mest stressad över att tiden liksom rinner iväg, och att det också är livet som försvinner ifrån en. Jag läste någonstans att man upplever att tiden går fortare när man är inne i det berömda ekorrhjulet, då alla dagar ser likadana ut. Ligger väl något i det. Tycker att alla säger att tiden går så fort, till och med barnen.
Det som stressar mig mest är min fritid. Arbetar heltid mån-fre, och vill hinna göra så mycket på min fria tid. Men särskilt denna årstid orkar jag inte mer än att komma hem och laga middag till familjen, för att sedan crasha i soffan. Och om man som mig behöver lägga sig vid kl 21, så har man ju bara c:a 2 timmar “ledigt” på kvällarna. Frågar mig ofta vad det är för liv att leva egentligen? Jobba, äta och sova. Ta vara på tiden och lev i nuet, säger alla. Men hur, frågar jag?
När jag inte heller orkar göra något på kvällarna, ska allt hinnas med på helgerna. Tvätta, städa, handla osv, så det finns inte så mycket tid till att göra något man tycker är roligt. Men det handlar väl också om att prioritera. Sen tror jag att mycket tid försvinner på mobilen. Man kan ju lätt scrolla bort en timme på ingenting. Tycker det är galet hur beroende vi alla är av mobilen idag, inklusive mig själv. Så där skulle man nog kunna spara in en hel del tid till vettigare saker.
Det känns som att många tänker att detta ekorrhjul är något som bara sker, “så är det ju för alla”. Nej faktiskt inte, det handlar om prioriteringar och val och att ta konsekvenser av valen. Jag minns när jag träffade en gammal klasskompis och vi kallpratade lite om hur det är och hon så “Ja jag är ju mitt i ekorrhjulet, du vet hur det är”, “Nej faktiskt inte” kontrade jag, hon blev helt ställd…
Vad vill jag göra med min tid och hur vill jag leva mitt liv oavsett hur andra ser på det?
Det är inte lätt men det går…
Jag har lärt mig att prioritera min tid och mitt välmående den hårda vägen. Problem uppstår dock ändå men nu är jag medveten och har jag en massiv period är jag noga med att boka tid för att ta det lugnt. Eller bara tillåta mig att ta en dag off. Vissa saker måste jag göra men i övriga livet har jag blivit bättre på att säga: jag får se längre fram, kanske eller helt enkelt det passar inte just nu. I jobbsammanhang har jag blivit bättre att säga nej och säga ifrån. Oftast i varje fall.
Jag har nog i andras ögon blivit lite tråkig, jag trivs väldigt gott i mitt eget sällskap eller bara med familjen och prioriterar det framför alla måsten eller sociala aktiviteter som inte tillför något. Givetvis träffas jag vänner, tränar osv men det måste vara lustfyllt och ge energi… annars får det vara… Som tur är märker man snabbt vilka vänskaper som betyder något, de finns kvar, accepterar och förstår. Inte sällan delar de min syn på vad som är viktigt i ens liv och hur man prioriterar sin tid.
Den hårda vägen precis som ML skriver, genom utmattning, men även då skulle jag vara superhjälte… Det tog en bröstcancer två år senare för att prioritera mig själv och MIN tid.
När min chef ger mig en uppgift till och frågar om jag kan fixa den snabbt brukar jag svara att jag kan göra allt, bara inte samtidigt så han får prioritera vad han vill ha gjort först. Så “enkelt” är det nu.
Sen har jag bara mig själv och en ålderstigen Jack Russell att ta hand om idag så livet är enklare även om inget har kommit gratis.
Jajemän, lärt mig prioritera genom den hårda vägen av utmattning. Men så här i efterhand var det ju värt sjukskrivningen med råge, givet att jag nu sätter värde på det jag väljer att lägga min tid på. Mkt gladare, mkt mer i nuet. Så mkt bättre.
Tack Kristin för ditt inlägg. Det du lyfter fram om tid, tidsuppfattning och prioritering av tid och hur detta direkt påverkar vår hälsa och vårt välmående ligger så i tiden. Jag tror att många funderar om tid och sina egna förväntningar men också begränsningar med tanke på något som är så flyktigt.
Tänker också att skuldkänslor och otillräcklighet är förknippat med tid eftersom så många av oss har en livsföring som baserar sig på prestation och jämförelse som inte går att leva upp till.
Vi borde bli bättre på att vara oss själva nådiga. När vi är för hårda mot oss själva, sänka kraven och kanske leka litet med tanken om vad vårt framtida jag, om 10-30 framåt kommer att höja oss till skyarna för, evigt tacksamma, för att vi valde eller prioriterade rätt.
En annan förmåga som gör oss mera vilseledda idag är att vi håller på att förlora förmågan att lyssna till och följa vår egen intuition och inre röst.
Det är viktigt att rycka loss, bromsa upp, överraska sig själv / utmana sig själv att våga vara i nuet. Bara känna efter, kommunicera med sin kropp och sin själ. Reflektera över det som är på gångs. Fråga sig själv hur det känns och svara ärligt.
Att våga sann mot sig själv, som du också skrev Kristin, är att vårda sig själv.
En lögn föder oftast en till vilket leder självförakt. Rent mjöl i påsen – att leva sin egen sanning, är en viktig förutsättning för en hållbar livsföring som inte tär på livskrafterna.
Dina inlägg betyder mycket för många,
Sluta inte.
Kram
Takk for dine tanker! Du får mig alltid att stanna upp och det är en superpower i samfunnet idag❤️
Så absolut! Fick adhd diagnos för någon månad sedan, 46år gammal. Det ger verkligen mening, men fy f** för en process!! Jag har en webshop och gårdsbutik och inne i en hektisk tid på året. Galet är det och jag har ingen aning på rett och fel just nu.