Vad läser du in? Behöver du veta allt?

Under de senaste månaderna har jag förbluffats över vad människor väljer att läsa in hos de profiler de följer i sociala medier. Vilka förväntningar de har eller vilka krav de ställer på individnivå. Det finns ju alltid något att ifrågasätta och tycka till om – inte sant?

Då jag läste Elsa Billgrens inlägg om vad hennes följare hade för fördomar om henne tappade jag hakan och bröt nästan ut i tårar över vad en del skrev. För sjukt fördomsfulla – ja, det verkar människor vara över lag tycker jag.
Det döms ut till höger och vänster utan rim och reson.
Hur kommer det sig? Hur blev det så?

Jag funderade på den här kommentaren jag läste hos Johanna Bradford för ett par månader sedan:

“Vill enbart upplysa att det finns “influensers” som undanhåller sådant som inte passas att visas upp i sociala medier. Du vet allt som skrivs är inte sanning! Stor eloge till Johanna som trots negativa kommentarer står för det hon gör, den äktheten känner jag starkt för.”

Jag undrar lite hur avsändaren menar. Klart det finns mängder av saker man inte delar med sig av till sina följare.
Är det man delar med sig av en lögn bara för det?

Jag blev överraskad av min man med en weekendresa då jag fyllde 40 år. Vi flög både fram och tillbaka till Berlin och jag skrev inte ett ord om det i mina digitala kanaler. Känner ni er blåsta och förda bakom ljuset när jag berättar detta nu?
Gör detta mig till en dålig människa?
Säkerligen, för en hel del.
Och därför hade jag ingen lust att bemöta den kritiken och stå till svars i mitt kommentarsfält.
Är jag en riktigt lögnaktig fegis alltså?

Jag har skrivit om att vi lever med NPF här hemma. Detta är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det är något vi behöver bredda kunskapen kring i samhället. Ges man rätt förutsättningar i skola och familj så kan man verkligen blomstra och nå oanade höjder i livet med dessa utmaningar men ödet kan också få dig att sjunka så djupt ner i mörkret så du kanske aldrig finner ljuset igen.
Jag har stött på väldigt många fördomar kring NPF under åren och vill hjälpa till att  bredda perspektiven och kunskapen eftersom jag har digitala kanaler som låter mig nå ut till många.

Häromdagen svarade jag på en fråga i min story om vad min största utmaning i livet är. Jag svarade ärligt och berättade att det är att finnas där för min son som är väldigt sjuk.

Fick genast en kommentar om att jag inte borde prata om NPF som en sjukdom – att det var väldigt problematiskt att jag valde att uttrycka mig så. Ändå hade jag inte ens nämnt någon funktionsnedsättning i mitt svar. Bara att ett barn var sjukt. Följaren läste bara in det ut ifrån vilken bild hon hade av mig sedan innan.

Och jag vet ju att alla vakna nätter, krissituationer och sjukhusbesök under flera års tid vet ni inget om. Och så måste det får vara. För nu.
NPF är ingen sjukdom. Vi har andra svårigheter också.

Är jag en lögn för att jag står leende i min trädgård med en dahliabukett i handen och kisar in i solen samtidigt som jag håller på att gå sönder inombords? Fejk liksom?
Eller är det de mjuka stunderna i livet som får oss som går genom stora kriser att överleva?

I sociala medier får man endast ta del av små skärvor i någons liv. Detta försöker jag ha i bakhuvudet då jag scrollar.
Gör du?

Kommentarer till “Vad läser du in? Behöver du veta allt?

  1. Klart man inte behöver veta allt. Tycker jag. Snarare tycker jag det visar på integritet att man håller vissa saker privata, sånt man själv känner att man vill hålla privat.
    Vi berättar ju aldrig exakt allt för precis alla vi träffar face to face heller.
    Det är skillnad på om jag talar med min sambo, min familj, vänner, bekanta, grannen, kollegor eller personen i kassan i butiken. Inte berättar jag allt om mitt liv åt alla då heller. Och på en blogg kan ju precis vem som helst läsa allt man skriver.
    Så jag förstår inte helt att vissa tycker att det är oärligt att inte berätta 100% allt om sig själv och sitt liv. Det gör ju typ ingen nånsin.

  2. Jag har familjemedlemmar med svår psykisk sjukdom. Men min man pratar jag öppet om hur jag känner, fast långtifrån alltid när mina tankar far runt. Med min bästa väninna pratar jag om det ärligt fast inte så ofta. På jobbet händer det enstaka gånger att jag nämner att “de inte mår så bra”. Till människor jag träffar på träningen, i grannskapet och i min sångkör säger jag inget alls. Det är inte för att vara oärlig, kören och träningen är min fristad och mitt andningshål. Ditt växthus och dina dahlior är också en fristad och jag tackar dig för att jag får dela dem med dig. Kram!

  3. Hej, du har ingen skyldighet att berätta om ditt privatliv för oss, du känner inte oss. Det här är ditt space du bestämmer. Jag tycker själv det svåra med att berätta om personliga saker ofta handlar om vad den lyssnande personen gör med det – och här på bloggen kan hända vad som helst, folk kan skriva (någorlunda) anonymt vad de vill. Jag går in på din blog för att få styrka, men genom ditt skrivande förstår jag att du är en vanlig person med dina egna utmaningar i livet, för mig behöver de inte bokstavligen skrivas ut.

  4. Det är de mjuka stunderna som får oss att överleva❤️ Du är ingen fejk. Du delar med dig av så mycket och jag behöver inte veta allt. Jag vet att alla människor bär på saker som gör ont och som kan få en att gå sönder. De kriserna delar man med vissa människor inte med hela Sverige på sociala medier.
    Du är en fin förebild och inspiratör och jag känner så mycket mjukhet och närvaro i det du delar.
    Vi är bara människor och ingen är fullkomlig. Många är vi som sätter oss på ett flyg ibland, shoppar och inte alltid äter grönt. Vi gör alla så gott vi kan det är min övertygelse.
    Stor kram till dig och fortsätt vara den du är🥰

    1. Tänker också många gånger på den gömda ilskan som finns i kommentarsfälten, de skrivs i dåldhet av någon som inte vågar stå för det, det är lättare att såra utan att se personen som man sårar direkt i ansiktet. Men min verkliga tanke är varför man måste följa en influenser om man själv bygger upp en ilska och irritation gentemot hen, man kan ju knappast må bra av det själv. Tack för en ärlig och berikande blogg ❤

  5. Precis, klart der bara kan vara skärvor.
    Ödmjukhet inför vad andra kämpar med är centralt, tänker jag.

    Tack för att du delar med dig över huvud taget.

  6. Tack för att du orkar dela med dig av dina små skärvor, jag älskar att läsa och titta på dom. Många människor är småvarelser på jorden medan andra är stora varelser. Låt inte dom små få krossa dina vackra skärvor till splitter, men gör dom det så hjälper vi dig att limma lite, med Karlssons klister😘

  7. Ja. Jag fick höra en gång på en föreläsning om bloggar och sociala medier att man ska komma ihåg att det är 10% av ens liv. Å att du som står bakom bloggen eller kontot själv väljer vilka 10% det är. Det brukar jag vila på ibland, den tanken. Jag tror att vi som finns i bloggar och på öppna konton har större förståelse för varandra och att man inte delar allt. Ibland är det skönt att skriva av sig, men för det mesta är det skönt att inte göra det också. Jag behöver inte veta allt om dig Kristin och jag förväntar mig inte att du ska dela allt med mig heller. Jag är glad och tacksam för de små inblickarna du ger oss här, på instagram och youtube. TACK!

  8. Så bra skrivet, blir alldeles berörd. För mig är sociala medier min mjuka, vackra fristad där jag vill inspirera och inspireras, där jag delar och tar del av det jag vill, när jag vill och den rättigheten har vi alla tycker jag! Styrkekram och tack för all fin inspiration /från en trogen följare.

  9. Bra formulerat. Jag uppskattar bloggar som är personliga och som blandar ytligheter med allvar. Självklart måste det finnas ett eget val av vad som delges. Har så svårt att förstå de som är dömande och negativa. Sluta läs och följa i så fall för sjutton!

  10. Ja du Kristin, jag är så förundrad över hur människor i Sverige har blivit, det är många som glömt bort ödmjukhet, snällhet och att vara jyst. Om de bara visste hur bra de skulle må själva med att vara såna. Tyvärr är det många kvinnor som är på det här viset, är det för att de själva ska framstå som lite bättre eller är det för att det är svårt att se sina egna tillkortakommanden?
    Självklart har vi alla våra egna rum och hemligheter så fortsätt du med det. Din blogg är underbar .

  11. Fina Kristin❤️
    Var och en väljer vad man vill visa på sociala medier. Det gäller alla influensers och alla vi andra som har använder oss av sociala medier. Jag tror ingen vill visa allt utan alla behöver en privat sfär. Men bara för man inte visar allt så är man ingen lögnare, utan vi har olika gränser för vad vår privata sfär är. Alla ni fantastiska influensers delar med er för att inspireras och göra avtryck med det som betyder mycket för er och det bjuder ni på. Det jag tycker är fruktansvärt i detta är alla som tycker sig ha ”rätt” att öppet kritisera och sprida hat via dessa kanaler med onödiga kommentarer. Jag förundras varje dag. Här har vi alla fina som vill dela med sig av kärlek och glädje och det är frivilligt för alla att läsa. Läs inte om ni inte håller med! Jag vet att det inte är lätt men strunta i att svara på alla negativa kommentarer och fokusera på all kärlek istället ❤️💕🌸💕❤️ Ha en fantastisk dag! Kram Josefine ❤️

  12. Jag håller helt med dig! “Ta del av små skärvor ur någons liv” är också den inställning och förståelse jag tar vid när jag scrollar.

  13. Det är ingen ’lögn’ att dela med sig av det positiva; att låta den egen plattformen vara en varm och glädjefylld plats i det svåra. Det kan inte få vara en lögn!

    Jag tycker det är tråkigt att se hur många människor idag sväljer det som syns och sägs med hull och hår. Att vi inte använder vår förmåga att söka fakta och se bortom det uppenbara.

  14. Det är konstigt. Det där fenomenet att tro att det man ser är det som ÄR och ännu konstigare att tycka sig Ha Rätt till någons Hela Liv för att man får del av en begränsad det.
    Jag tänker att vi vet Aldrig allt om en annan. Influenser eller ej.
    Jag tänker också att vi nog ofta har fel om varandra även IRL. Och så måste det ju få vara. Vi kan inte Äga andra. Blir vi för besvikna på någon kan vi välja bort den ur våra liv.
    Eller fundera på om besvikelsen är berättigad eller ej.
    Och ställa sig frågan.
    Vill Jag att alla ska veta allt om mig? Egentligen.

  15. Att tro att man vet allt om någons liv är ju egentligen så konstigt. Jag tror ju ingen delar med sig av allt till någon. Inte ens till den man lever med. Så varför ska man tro att en influencer delar allt? Jag tänker att de är fragment o delar av ett liv man delar med sig av. Finns så mycket att inspireras o peppas av på nätet men ändå är jag rädd för dömandet. Att trots att man vill värna om klimatet så är vi alla bara människor som inte alltid är konsekventa. Livet är ju inte enkelt. Men vi måste ju leva. Så dela det du vill och så hoppas jag som inspireras o peppas av dina sociala medier att du orkar bjuda på så mycket som du vill. När jag ser pikande kommentarer eller snorkiga tillrättavisningar aå undrar jag gör dessa människor så även i mötet ansikte mot ansikte med vänner o bekanta? Vi gör väl alla val som omgivningen inte alltid gillar. Visst frågar nån om min åsikt eller om det är en hjärtefråga så kanske jag lyfter fram min åsikt för att ge ett perspektiv till. Men för de mesta tiger jag för jag ser inte anledningen till att vräka ur sig en massa.

    Tack för en bra blogg!

  16. Hej Kristin.

    Men alltså…du är ju jättetydlig med att din blogg och det du visar upp är personligt men inte privat!!
    Och det privata du tar upp, väljer du med omsorg HUR du skriver om det.
    Jag har följt dig sen 2009-10 nångång och du är en fin inspiration på många sätt. Inte fasen sitter jag och stör mig på att jag “inte vet allt”.
    Fattar i ärlighetens namn inte alls hur en person tänker om de måste få veta allt, och ha åsikter om allt (framförallt kritik)
    Sociala medier och allt det där har funnits ett tag nu. Vi VET att en bloggare och influencers inte delar med sig av allt i sitt liv.
    Helt galet att folk fortfarande orkar hålla på.
    Men det är väl så, har man ett trist liv och är missnöjd med sig själv är det alltid lättare att klanka ned på en annan, för fyfan för att ta hand om sin egen skit. Suck!

    Fortsätt du och visa upp härliga bilder på dina dahlior, så att såna som jag som inte har nån trädgård kan få drömma för en stund.
    Och hoppas alla de härliga bilderna, inläggen och kreativiteten runtomkring ger dig en rejäl guldkant i tillvaron!
    TACK för så mycket inspiration du gett. Och ger.
    Stor kram och massa kärlek.
    Lisa

  17. Oj… vet inte riktigt vad jag ska säga, men vill ändå säga något, så det får bli: Stor kram till dig Kristin! Tack för en fin blogg!

  18. Viktigt inlägg – igen! Vill bara skriva att om man har följt dig länge och är lyhörd för andras signaler (är själv hsp) så har man förstått att ni också har andra svårigheter i familjen. Jag tycker att det är man själv som bloggare, instagrammare osv som har rätten att bestämma vad man avslöjar och vad man väljer att inte skriva om. Tyvärr verkar det ju vara många som inte håller med. Jag har själv ett öppet diktkonto på instagram och mina dikter är inte alltid självbiografiska. Men det är också svårt ibland för följare att förstå. Jag tycker att du ska fortsätta att vara du, det är du så bra på! Och alla människor har flera olika jag, också icke-influencers. Tack för en toppenfin blogg. Kram!

  19. Självklart att det du förmedlar är de skärvor av ditt liv som DU väljer att dela med dig av!! Otroligt egentligen som flera redan kommenterat att det inte är självklart. Att du förutsätts dela allt. Vem gör det när man träffas i verkliga livet?
    Jag på andra sidan skärmen väljer att läsa eller låta bli.

  20. Du skriver så klokt om dessa funderingar. Nä, jag känner mig inte ett dugg lurad utan är tacksam för de DU väljer att dela med dig av. Man har inte “redovisningsplikt” som bloggare fast en del verkar tro det.

  21. Det är knepigt med sociala medier. Hjärnan skapar en identifikation med det den ser, som blir en sorts illusion om att man känner personen. Det sker automatiskt och omedvetet. Den illusionen kan vara ytterligt förrädiskt för en omedveten människa och bli till bränsle för egna oprocessade känslor och upplevelser. Vi människor kanske behöver bilda oss lite mer i vad som händer i våra hjärnor när vi exponeras eller exponerar oss för andra människors sociala medier generellt. Det kanske går att jobba runt denna identifikation eller iallafall göra den medveten. Vi vill ju kunna influera världen med positiva budskap och tala sanning om livet vi lever här. Om vi får mer kunskap om vad som händer i hjärnan på oss som konsumenter av sociala medier, så kanske vi kan motverka att våra budskap emottas fel. Vi alla behöver förstå en gång för alla att det vi ser i sociala medier – i bästa fall – är ett fragment av den sanning som en människas liv är.

    Att behöva ta emot andra människors projicerade aggressioner eller dömande är så oerhört smärtsamt. Jag har lärt mig att det är nåt som sker hela tiden i allt mellanmänskligt samspel. Vi projicerar alla mer eller mindre på vår omgivning. Jag själv upplever negativa projektioner mycket tydligt i tex jobbsituationer eller vissa vänskapsrelationer, och jag har börjat undvika de människor i min omgivning som projicerar negativitet hårdast. Jag kan helt enkelt inte att vara i andra människors negativitet. Jag känner den nästan fysiskt.

    Hoppas att du känner att du har många människors stöd på din blogg. Vi är så många som uppskattar allt vackert du delar i din fina blogg.

    <3

  22. För den som konsumerar bloggar, Instagram osv är det underhållning, precis som tv och tidningar. Underhållning kan vara både fiktion och verklighet. Som konsument av blogg/Instagram upplever man det som en dokumentär. Det kan vara en av anledningarna till att förväntningarna är höga på att allt ska vara ”äkta” och sanningsenligt.

    Att verkliga människors liv har blivit underhållning för andra genom bloggar och Instagram är ännu ett ganska nytt fenomen. Det påminner lite om dokusåpan. Det tog tid för konsumenterna att förstå att dokusåpan är klippt och händelser kan vara provocerade. Det är fortfarande svårt att förstå det eftersom tittaren inte visas de delarna. Tittarna tror fortfarande att Gunilla och Maria i Svenska Hollywoodfruarna är exakt den galna och vimsiga person de visas upp som.

    En influencer visar upp en livstil. Konsumenten förstår att det är en form av dokumentär den följer och eftersom konsumenten, precis som i dokusåpan, inte ser alla scener, bygger upp en bild av personen och livstiden utifrån det material som visas.

    Den stora skillnaden mellan tv/tidningar och den nya underhållningen på bloggar och Instagram är att det är så enkelt att kontakta influensern. Infuencerna inbjuder till kontakt och kommentarer på ett helt annat sätt än tv och tidningar. Man kan enkelt lämna likes eller kommenterar av olika slag. Om man har åsikter om innehållet i de gamla underhållningsformerna, ett tv-program eller en tidningsartikel kan man maila ansvarig utgivare, men man får inte samma ”närkontakt” med producenten av innehållet.

    Jag tror att två problem som inflencern möts av som traditionell underhållning som tv och tidningar inte lider av på samma sätt är för det första att inflencern inte har en stab som kan ta emot klagomål och elakheter och sortera det, utan det hamnar direkt i knäet på influencern. Infuencern är också ofta så personligt knuten till sitt material så det blir ett personligt påhopp.

    För det andra att människor fortfarande inte har lärt sig att samma hyfs som gäller i verkligheten gäller på nätet. I verkligheten finns en social kod att jag inte talar om för kassörskan som jag ser på Ica varje dag att hon har klippt en frisyr som jag tycker är ful. Samma sociala koder gäller på nätet, men eftersom social medier bjuder upp till likes och kommentarer på ett annat sätt än kassörskan på Ica, finns det tyvärr ett gäng med troll som har ett behov av att skyddade bakom en skärm säga saker de aldrig skulle säga öga mot öga.

    1. Jag har en tanke till som väcktes av att du skrev att du flugit till Berlin. Detta är inte riktat direkt mot dig utan överlag en tanke kring att ta flyget/flygskammen som som varit aktuell bland många inflencers det senaste åren. Den här tanken kan även kopplas till annat som inflencers marknadsför och inspirerar sina följare till.

      När man som läsare läser att en influencer tycker att det är viktigt att vara miljömedveten och inflencern uppmanar till att välja andra färdmedel än flyg får man som läsare att tydligt budskap ”flyg är dåligt” men ganska luddig information om vad inflencern praktiskt själv kommer att agera. Det är lätt att som läsare då utgå från sitt eget perspektiv.

      Inflencern har gjort sitt jobb, läsaren har blivit influerad och bestämmer dig för att följa inflencern som öppnat läsarens ögon och därmed också blivit någon form av förebild eller riktmärke. Läsaren ser över sitt flygande, exempelvis läsaren brukar flyga på semester två gånger om året, men väljer bort flygresorna och använder sig av mer tidskrävande och ofta dyrare alternativ som färdmedel på semestern.

      När läsaren sedan läser att inflencern visst har flugit blir läsaren besviken. Förebilden som inspirerat följer inte sina egna åsikter och är inte äkta enligt läsaren. Läsaren har utgått från sitt eget perspektiv och kapat bort sina två flygresor totalt, medans inflencern som kanske i vanliga fall flyger 20 gånger om året har kapat ner sitt flygande till hälften.

      Ett sätt att råda bot på den här typen av besvikelse hos läsare är att inflencern är mer tydlig med hur hen själv praktiskt kommer göra med sin flygning och delar med sig av hens flygande brukar se ut under ett år. Men samtidigt är det inte att krav som kan ställas på inflencers att de ska redogöra för alla sina flygresor eller aspekter av sitt liv.

      Inflencerns jobb är ju att influera sina läsare till nya insikter och tankar. Eller till konsumtion, om vi ska vara ärliga, majoriteten av alla inflencers jobbar med att få läsarna att köpa kläder, smink, hotellvistelser, restaurangbesök osv, vissa visar upp miljövänliga och ekologiska alternativ med det handlar om konsumtion.

      Det kommer troligtvis alltid finnas läsare som känner sig besvikna och det kommer bli
      missförstånd mellan influencer och läsare eftersom vi alla utgår från vår egen situation och eftersom vi inte ser hela bilden av inflencerns liv.

  23. Jag försöker vara väldigt ödmjuk inför det faktum att man faktist aldrig vet hur någon annan har det bakom skärmen. Och jag om någon vet att det sälla syns på en och verkligen inte i ens sociala medier hur ont det gör inom en och hur man håller på att gå sönder. Förstår verkligen inte varför folk inte bara kan vara snällare, både mot sig själv och andra. Faktist så tror jag en stor del i det hel är att vara snällare mot sig själv, för tar man hand om sig själv och är en omhuldad nöjd person så blir man nog snällare mot andra också.
    Och jag tycker det är tråkigt hur ni som jobbar med sociala medier lever med att ni ständigt måste försvara och förklara er.
    Kram

  24. Hej Kristin! Jag har inte riktigt någon agenda för den här kommentaren mer än att jag vill förmedla nån slags motvikt till att du ibland känner dig påhoppad. Det blir ju så lätt sådär att när man gillar något (ex din blogg) så säger/skriver man inget om det. De är de som skriver elaka kommentarer som liksom tar rummet. Du får skriva vad du vill och hur öppet du vill såklart och de flesta människor förstår ju att vi alla väljer vad vi vill dela med oss av. Om du nu undrar hur folk känner för känslan av äkthet i din blogg så kan jag ge ett exempel på när du någon gång (tidigare) skrev om att ett av dina barn var svårt sjuk och att ni skulle åka till Göteborg för behandling. Jag jobbar som barnläkare i Göteborg och minns att jag tänkte: skit vad jobbigt. Hoppas jag ser henne i den där långa korridoren imorgon, då ska jag ge henne en kram. Samtidigt som jag tänkte det så gick det ju upp för mig att vi inte känner varann och att det vore helt vrickat att ge mig på dig och krama dig. Jag berättade det för min man som satt bredvid och han sa: du är fin älskling. fast lite lätt störd. Med detta sagt så vill jag bara försöka förmedla att du når fram till många av oss och att du (såklart) inte kan/vill berätta allt för oss.

  25. Ibland har folk förväntningar på bloggare utifrån den bild som i stort målas upp, inte så konstigt tänker jag. Nyanserna förloras lätt när vi ser det på distans. Men orättvist.

    Själv tycker jag att det är svårt med balansen när det gäller influensers. Innehållet ska vara personligt och äkta, samtidigt ofta noga genomtänkt content. Innehållet ska vara transparent, men också noga utvald vinkel. Det följare ser är taget ur någons verklighet, fast som du säger är det bara en skärva ur allt som är livet. Att det bjussas från ett riktigt liv samtidigt som det är ett liv som retuscheras för att det ska inspirera andra. Oftast efterfrågas dialog och öppenhet i kommentarer, men bara mjukt och konstruktivt, har influensers förväntningar på att följare lägger lika mycket tid och vikt på sina kommentarer som man själv gör på sina inlägg?
    Jag tror att det är oundvikligt att få missförstånd och missriktade kommentarer eller ibland svidande kritik som influenser. Jag tror att det är oundvikligt att som följare känna sig som en riktigt vän ibland och som postlåda för reklam andra gånger, att kunna bli supertaggad på nåt och besviken nåt annat.

    Det är omöjligt för både influenser och följare att kunna smälta ihop eller skilja på en person och företag/varumärke i alla lägen.

    1. Tusen tack för klok och vettig reflektion. Verkligen uppskattad!
      Att vi bara funderar över balansen och pratar om det tycker jag känns bra.

      Precis som du säger – “Jag tror att det är oundvikligt att få missförstånd och missriktade kommentarer eller ibland svidande kritik som influenser. ”
      Detta är sannolikt något man kanske får räkna med då man jobbar som influenser – men känner att det är desto viktigare att man har en dialog kring detta. Hoppas du förstår vad jag menar. ha en bra dag Ida 🙂

      1. Tror också på dialogen! Nästan alltid det bästa verktyget man har.
        Personligen behöver jag mer av det för jag kan uppleva stort utbyte av enstaka bloggar eller enstaka inlägg men har ganska svårt för hur branschen fungerar. Både att jag inte riktigt förstår den och att den kan uppröra mig lika mycket som fascinera.
        Hoppas du också fått en fin dag, tack för att du svarade!

  26. Bra att du lyfter ämnet!

    Det finns alltid närvarande i bakhuvudet när jag scrollar, instagrammar eller som förr när jag bloggade likväl som när jag pratar med en kollega, bekant, vän eller familjemedlem. Jag berättar aldrig allt för någon (eller jo, min man får veta det allra mesta och då ofiltrerat). Men i övrigt väljer jag vad jag berättar, för vem och vilket sammanhang. Det är inte någon lögn, oärlighet eller något liknande. Det är integritet och en överlevnadsstrategi. Om vi lämnade ut alla delar av våra liv, för vem som helst, när som helst skulle vi bli fiskar i ett akvarie – det enda som blir privat är tankarna. Galet!
    Jag ser det som en förmån att få glimtar, åsikter, kunskap, tips, visdomsord etc från någon annan. Vän, bekant som influenser. Ingen rättighet. En förmån som man ska vårda som man vårdar en vänskap. Det är inget man tar för givet och inget man behandlar oaktsamt. Då finns ingen relation kvar.

    Jag är tacksam att du lyfter viktiga frågor, ger tips och idéer. Det är också en ynnest att du ibland ger glimtar från ditt liv – det skapar igenkänning, reflektion och en närhet. Men det är inte min rättighet att kräva från dig. Eller någon annan.

    Apropå ”glada bilder” vid växthuset. Vi behöver hämta kraft, energi, glädje från olika sammanhang. Likväl som jag väljer kläder som ger mig energi och styrka de dagar livet kräver extra från mig eller när sminkar mig så att ångesten eller tröttheten inte syns i ansiktet… same same but different. Det är inte fejk – det är livskraft – att hålla fast i det som funkar, ger energi och glädje. Jag brukar intala mig följande – ger jag energi så får jag energi. Funkar nästan varje gång.

    1. tack för din kommentar!
      jag vet att vi alla sitter på våra egna perspektiv och det är svårt att navigera i sociala medier ibland. Vissa stunder blir man peppad och inspirerad och andra stunder blir man irriterad och får en oskön känsla. Men så bra att vi kan prata om det och får lite helikopterperspektiv över detta. tack och ha en bra dag.

  27. Såklart finns det inget “måste” att dela med sig av allt. Som läsare tycker jag att det är härligt att få en dos av inspiration, lugn, stämning och tankar, för mig är det självklart att det finns andra delar av livet. Alla har sina problem. Kanske är det till och med så att man behöver gå igenom jobbiga saker av olika slag för att se och uppskatta det lilla och vackra i livet också? Sen uppskattar jag även när bloggare delar med sig av andra delar, men ser det inte som ett krav eller måste ❤️

  28. Det märkliga är ju att vi knappast förväntar oss av personer vi träffar IRL att de ska redogöra för allt. Eller ens att de ska vara 100 procent ärliga. Den klassiska frågan “Hur mår du?” besvaras med ett “Bra, tack!” trots att vi vet att det inte alltid stämmer. Men vi tycker att det är ok – för människor har rätten att själva bestämma när och vad de ska dela med sig av. Vissa saker delar vi bara med de närmaste och ibland inte ens med dem och jag har aldrig hört någon klaga över det. Förutom i kommentarsfält på bloggar. Så knäppt!

  29. Jag förutsätter att jag inte får ta del av hela sitt liv, bara de bitar du väljer att dela. Hur konstigt vore det annars? Både för att bloggen är ditt jobb och vi inte känner varandra.
    Jag upplever att du delar inspiration och tankar, tips och sådant du brinner för! Bra så, tycker jag! Men det är du som bestämmer!

  30. Tänk att det ska vara så svårt att visa ödmjukhet inför andra? Att vi har så höga krav på oss själva hela tiden att det också spiller över på hur vi upplever andra. Och det då också också ger oss rätt att sätta oss till övers andra människor val.
    Tänk om vi bara kunde inse att vi ALLA gör så gott en kan. På alla sätt. Utifrån de förutsättningar man har. Detta gör mig så förbenat ledsen. Denna jämförelsesjuka som liksom tar över vårt samhälle.
    Nej, jag vill inte se hela din värld. Jag vill att du har ett liv som jag inte vet något om. Du är en fantastiskt inspirerande företagande kvinna som rör om, berör och påverkar. Men det är det personliga drivet i ditt företagande som gör mig nyfiken, inte det privata i ditt egna liv.

  31. Ja men självklart väljer man vad man visar upp, konstigt vore det väl annars. Vore ytterst märkligt om man förväntade sig en fullständig redogörelse om allt i en människas liv. Däremot, för att jag personligen ska vara intresserad av att läsa så måste det kännas äkta. Men det är ju min åsikt och är det något konto jag tycker känns konstlat så låter jag helt enkelt bli att läsa det, inte mer med det. Det jag kan bli upprörd över är när någon smyger in sponsrade inlägg, utan att påpeka att det rör sig om sponsring.

    1. Tack för dina tankar i frågan.
      Att reklammärka är viktigt – håller med 🙂

      Då blir jag givetvis nyfiken – Känner du dig osäker på när mina inlägg är sponsrade eller inte?
      Ibland tänker jag att en del läsare tror att man är sponsrad då man länkar till produkter-
      men som bloggare gör man det för att tipsa och informera vart grejen kommer ifrån då de vet att frågan ändå kommer ställas i kommentarfältet. man behöver kanske vara extra tydlig?

  32. Självklart visar man valda delar från sitt liv. Jag skriver sällan om mitt vardagsliv, om oron i och med ett barn som har NPF (adhd och autism) och medelsvår till svår intellektuell funktionsnedsättning och epilepsi. Jag fortsatte blogga /instagrammaför att ha en frizon från tusentals läkarbesök, handläggare mfl. Jag skriver också sällan om vänner och aktiviteter jag gör. Du bjuder på mycket både tänkvärt och inspirerande, men självklart inte allt

    1. Visst är det självklart – det tycker jag också. Så skönt att få ha en plats där allt det riktigt tunga och jobbiga inte får något utrymme. En fristad. klokt av dig. kram till dig fina kämpande mamma

Kommentarer stängda