Min man är borta en vecka i arbete och jag blir den mest effektiva under dessa stunder. Redan 07.15 hade jag städat både skafferi och två skåp i köket samt gjort en lista på alla saker jag ska fixa. Sist han reste iväg så låg jag på knäna och skrubbade hela köksgolvet samt städade min garderob. Han borde verkligen ge sig iväg oftare så jag kan ta tag i allt jag prokrastinerat.

Vi poddade igår och jag känner skam för jag tror att människor kan bli kränkta av att jag berättar vad som triggar mig. Funderar på om jag tycker det är obehagligt eller bara onödigt att prata om det – men samtidigt intressant ämne ändå väl?
Vi triggas ju av så olika saker beroende på våra egna personliga upplevelser i livet.
Det behöver ju inte betyda att man har varken rätt eller far med någon särskild sanning – det bara kryper i en ibland när andra beter sig på ett sätt som aktiverar skav och irritation. Problemet brukar sällan ligga hos dem alltså – de ligger hos en själv.  En trigger är sällan rationell.
Men ändå?
Vad triggar er? Berätta.

Jag börjar.
Jag blir väldigt triggad av långsamma människor som alltid klagar på yttre omständigheter och inte tar eget ansvar för sin livssituation. Det är helt klart min egen rädsla för att vara just detta. Spegel alltså. Dessutom har jag också märkt att den personlighetstypen blir oerhört triggad av människor som har många bollar i luften, har hög energi och är snabba. Varandras motsatser verkar trigga oerhört.
Nästa trigger då.
Vill börja med att säga att det här är något jag förstår är fel. Det är mina upplevelser som har skadat en sund syn på detta och jag kan därför inte relatera till upplevelsen hos en normal förstagångsförälder.
Något som provocerar mig oerhört är trötta småbarnsföräldrar som inte “hinner med sitt liv” och tycker det är så jobbigt att ha en bebis som de ska mata och söva. Det är typ det en bebis gör. Den äter, bajsar, skriker och sover. Är det verkligen så jobbigt tänker jag?
Jag vet inte vad de pratar om och då har jag tre egna barn som jag både fött, ammat och burit runt på dygnet runt. Ja, en hade kolik och en annan kunde aldrig ligga och sova varken i säng eller i vagn. Jag bar och ungen låg och sov på mig. Det är väl så mammor och pappor gör under en period av sitt liv?
Jag funderar på varför det kliar i hela mig när jag hör och läser om mammor som”kämpar” med de mest triviala saker. Jag blev gravid med mitt första barn då jag var nitton och levde då in en  våldsam relation.  Under graviditeten så minskade våldet men efter förlossning så ökade det igen och jag upplever det nästan som det eskalerade då jag behövde prioritera barnets behov istället för den jag levde med. Det i sig skapade stor frustration hos min partner. Där kan vi snacka noll sömn under det första året. Jag var ganska isolerad och ensam under dessa år och jag minns inte att jag klagade en enda gång på min situation. Inte ens då jag hade en 14 månaders på armen med bara en kasse kläder och ett blöjpaket som den enda materiella tillgång då jag flyttade in på ett skyddat boende för ensamstående mammor. Däremot var jag väldigt tacksam över att vi båda var vid liv efter några helt sjuka månader fulla av trauma.
Så när någon tycker att det är är sååå jobbigt med en bebis för de måste bära på barnet och inte hinner duscha så kliar det i mig. Men det är ju ungefär samma idiotiska retorik som att säga till ungarna att de måste tänka på barnen i Afrika då man ställt fram mat de inte gillar och vägrar äta upp.
Men ändå – ibland fattar inte folk hur sjukt privilegierade de är, de letar fel och klagar på de mest sjuka grejer.
Det är då sannerligen ingen tävling i vem som har det värst och jag är fullt medveten om att det är min egna sorg över hur allt blev som gör att det känns jobbigt i mig.

Min poddkollega berättar i podden om varför äldre män triggar henne och jag pratar om att jag inte står ut när folk pratar om hur fantastiska barn de har – men det får ni lyssna på i veckans poddavsnitt på fredag alltså.
Vågar ni berätta om era triggers?

obs. Ni får inget för att ifrågasätta mig om ovan. Som sagt så vet jag att det inte är en sanning och att problemet ligger hos mig.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Vad triggar dig?

  1. Hm.. jag tycker nästan inte det låter som triggers, utan som ett dömande mot människor som är ens motsats?

    Själv har jag triggers som tex att jag får väldigt svår ångest när min pojkvän ska åka hem, eller när jag upplever dålig stämning på jobbet, eller när människor är aggressiva eller labila (tex i trafiken och liknande). Aggressivitet, att bli övergiven samt att saker ligger outtalade under ytan är sådant som generellt är triggande för mig. Jag kan härleda dem alla till min barndom.

    Kram Eva

  2. Jag triggas av människor som klagar utan att ändra. Det liknar din första punkt, och gäller precis allt. Jag vet, liksom du, att jag varken är perfekt eller sitter på alla svar, men jag har två i min närhet som verkligen klagar på allt. Det är för varmt, det är för kallt, det är för torrt, det är hemskt att det regnar, det deppas, det är kö, det är dyrt, det är tråkigt, det är stressigt, det gör ont, det orkas inte. Ibland känner jag 1. håll käften, livet är inte alltid guld och gröna skogar, du ska se att det passerar och 2. gör något åt skiten då för i helvete!

    hehe… charmig tjej.

    1. Yes! Känner samma, men jag kan märka att jag är på båda sidorna. Ibland klagar jag och så säger jag till mig själv; ssschhh.. nu är det du som ändrar attityd!”

  3. Jag irriteras av tonårs killar som verkar uppfostras till att de alltid ska få först och mest, som tar enormt mycket mat utan att tänka att det ska räcka till alla och tar allt det godaste.
    Om jag är med en grupp människor som liksom har sin jargong och raljerar över allt möjligt för att bekräfta att de har samma åsikt om allting triggas jag att bryta av med en galen åsikt för att på något sätt bryta konsensus. Inte så charmigt.

  4. En triggers/övertramp på mig som kvinna.
    När jag valt att inte skaffa barn & i stort sett hela vuxenlivet fått kommentaren -Åh du vet inte vad du gått miste om.
    Den triggern är så vedervärdig, då jag inte får ställa motfrågan – Åh men vet DU vad DU gått miste om som valt att skaffa barn.
    Det kan trigga något enormt med de som slösar på jordens reurser som influensers & sedan ”greenwashar” de med att vara ett ansikte utåt med att shoppa på loppis.
    Därför gäller det att se vilka som berikar ens liv & sätter kvalité på de då tiden vi lever är begränsad ❤️

      1. Under mina 46 år kommer frågan ca 1 ggr/år från olika håll.
        Jag har två fina bonusbarn som berikar mitt liv på precis de vis jag önskar ❤️
        Om 1 månad gifter vi oss efter 17 år tillsammans & mina bonusar är överlyckliga att vi äntligen gör det ❤️

  5. Jag blir triggad/irriterad på
    – personer som klagar på och oroar sig för sin framtida pension trots välbetalt jobb, framgångsrik partner och exklusiv villa. Klarar inte av det!

    – personer som ideligen pratar om hur snåla de är och hur de prutar och håller på och snålar in på småsaker trots liknande privatekonomi som ovan.

    – personer som klagar på en omständighet i deras liv som är absolut självförvållad, t ex att ett fritidsintresse tar mycket tid eller som nyligen en person klagade på dålig nattsömn på grund av flera katter som och levde rövare i sängen. När jag frågade varför katterna måste vara i sovrummen menade hon hon att hon inte kunde stänga dem ute för att de då hoppade på dörren.

    1. Haha det där med katterna skulle kunna vara jag. Alla frågar om vi sover dåligt pga små barn. Nej inte på grund vad småbarn utan av katten 😂🙈 och ja antingen har man öppen dörr då kommer katten och väcker mig. Den vill ha mat eller uppmärksamhet (det är ju sämre med den vara sen barnet kom då katten är ganska blyg av sig). Stänger man dörren så vaknar man av krafsandet.
      Jag har valt att skaffa både katten och barnet 🙃 och nej det funkar inte att ignorera katten tills den slutar – för det gör den icke.

  6. Förstår såväl din trigger: jag levde också i en våldsam relation under min graviditet i sena tonåren och under det första småbarnsåren. Till slut tog jag mig ur relationen, fattig som en kyrkråtta, trasig inifrån och ut, ensam och under ständigt hot och tvingad till att kämpa om umgänge och vårdnad.
    Jag skämdes så mycket under den här tiden(och gör det fortfarande) och det är väldigt få ens i min närmsta familj som vet om vad som hände.
    Och jag får ständigt bita mig själv i tungan för att inte börja grina eller förmana när jag möter andra föräldrars gnäll över småbarnsåren: för mig verkar det som att dom har rena lyxsemestern! Bara att kunna gå till lekparken med ungen utan att vara orolig för att någon som försökt strypa ut en ska dyka upp.
    Och jag är även så väldigt, väldigt sorgsen över att jag själv behövde genomlida allt det där onämnbara under dom åren som borde fyllts med så mycket annat. Att min tröskel för vad som är “en jobbig tid” är på en så sjuk nivå.
    Så du är inte ensam. Långt ifrån!

  7. Jag tror inte riktigt jag vet skillnaden mellan triggers och avundsjuka eller irritation? Saker jag blir galen på är i alla fall:
    – Långsamma personer och även personer som planerar och planerar och håller på med olika strategier och optimerar livet hela tiden, typ lägger timmar på att hitta bästa elavtalet eller jämför barnförsäkringar i månader. Jag känner mig alltid som en slarvig loser i deras sällskap för jag bara tar nåt. Alltid. Går på magkänsla och bryr mig sällan om detaljer.
    – Personer som berättar långa och ointressanta berättelser om sig själva hela tiden, eller bara kan relatera till andras berättelser genom att jämföra med sina egna erfarenheter. Här är det nog spegel för jag är väldigt rädd att vara sån.
    – Sen blir jag triggad, eller kanske mer ledsen/avundsjuk, av att läsa om eller träffa familjer som verkar ha en så okomplicerad tillvaro. Som inte lever med NPF i familjen, som inte behöver ägna hela dagarna åt att leta efter barnens borttappade saker, ta olika “snack” med lärare, rektor osv, som bara kan slappna av när barnen är iväg och på sin höjd oroa sig för att de är hungriga. Som liksom kan lita på att det kommer ordna sig för barnen vad som än händer. För det kan inte jag.
    – Slutligen instämmer jag i det där om människor som inte förmår ändra sin livssituation utan gnäller år ut och år in på att det är “så mycket på jobbet”. Gör något annat då. Ta tjänstledigt på deltid, prova nåt nytt, sluta vara chef om du inte trivs med det.

  8. Först tack för din blogg, så inspirerande på alla plan! Det finns mycket som triggar mig, men jag försöker att inte fokusera på det så mycket. Jag jobbar på det iallafall för att spara den energin till det som är viktigt för mig istället, men så frågar jag också mig själv ibland när det sker just varför jag stör mig på just den saken hos andra…spegeln ja!

    Detta du skriver om att småbarnsföräldrar, till exempel, klagar för mycket över att de ‘inte hinner med sina liv’ (när många trots allt får hjälp av sina föräldrar, kanske? ) kan jag på ett sätt förstå. Nu har jag inte barn själv och trivs med det, (självvalt!) men min poäng här är att vi alla är olika och det som är lätt för en del kan ju vara supersvårt för andra. Just detta triggar mig faktiskt, att vi fortfarande inte förstår att vi alla är olika, unika individer. Jag har insett att jag är överkänslig och har som det verkar, inte så mycket energi som många andra tycks ha, hade jag haft barn i dagens samhälle, hade jag nog stressat ihjäl mig. Spegeln här? Vet inte helt…

    1. Så är det – vi är alla olika och alla i samhället gör sig själva en tjänst med att ha överseende med olika personlighetstyper, förmågor och förutsättningar. Och du har helt rätt – triggers ska man verkligen försöka lägga så lite energi som möjigt på. Bara skaka av och sätta punkt för den jobbiga känslan som bubblar upp.

  9. Hejsan Kristin. Förlåt om jag kommer med en instickare nu när du klart och tydligt sagt att du inte vill ha några. Jag tänker bara att människor gnäller för att de är trötta, modfällda, ledsna och önskar sig tröst. Jag tror att de behöver en klapp då snarare än fler dömande ord. Under vissa perioder i livet är man mer sårbar. Småbarnslivet är en sådan tid. Din situation var utsatt och svår. Men vet du. Det är svårt att jämföra livsöden och känslor. Vi har ingen aning om vad som rör sig i andra människor. Hur tåliga och motståndskraftiga de är. Lite empati och förståelse vore fint. Triggers har ju alla. Men du väljer att berätta om dina på ett sätt som jag uppfattar som ganska hårt och kanske t om lite raljant. Det sårar.

    1. Hej, Ja, men jag berättar också att det triggar mig för att jag själv har sorg och lever med oläkta sår pga att jag levde på ett väldigt utsatt sätt den tiden av livet.
      Det har format min trigger och jag vet att den är fel – det är sårbart att berätta om sina fula sidor och jag valde att göra det för att jag tycker det är ett intressant ämne då i princip alla människor känner triggers av olika slag utan att kunna hjälpa det. Man kan jobba med dem givetvis och göra sitt absolut bästa att inte ge dem energi.

      Jag är 45 år och har tre barn som förhoppningsvis blir föräldrar – de ska självklart få fullt ytrymme att tycka att det är tungt, jobbigt, krävande och allt som hör till utan att få min dömande blick – jag har även andra nyblivna föräldrar runt mig som har sina utmaningar utefter deras egna förmågor och erfarenheter . Självklart dömer jag inte dem – jag är inte en galen människa, jag förstår att vi har olika utmaningar i världen. Nu drog jag det till sin spets och berättade om ett skav jag har pga ett trauma för att andra skulle kunna känna igen sig och diskutera sina egna triggers som kanske även dem är skapade ut destruktiva livsöden.

      Jag tror till exempel att många dömande kommentarer som passerar mitt kommentarsfält är skrivna drivna ur en trigger som formats under följarens liv.

      Det finns ingen anledning att flytta fokus här och ta hänsyn till sårade föräldrar – blir någon kränkt av min text så är det såklart inte meningen. Men fokuset ligger inte på nyblivna föräldrar eller på långsamma människor – det ligger på mig och mina irrationella triggers. Förstår du vad jag menar?

  10. Kul ämne! Och kul att lösa alla kommentarer.

    Jag blir triggad av folk som är irriterade på andra för att de inte har betett sig EXAKT rätt ur deras egen egencentrerade uppfattning om världen och använder det som ursäkt för att inte gå tillmötes. ”Om hen bara hade gått till mig först, eller om hen bara hade svarat si och så, eller om hen bara hade formulerat sig så här – så hade jag hållt med” Det som triggar mig är att personen uppenbart har förstått vad den andre menar men ändå vill sätta sig emot i något slags uppfostrande syfte.

    Vad säger det om mig nu då? Ingen aning – haha! Den får jag fundera på.

  11. Oj vad många triggers jag har när jag tänker efter. Blir triggad av folk som går för långsamt, som använder elsparkcykel och elcykel, eller som bara står still i rulltrappan. Men mycket av detta ligger nog hos mig själv och min barndom, där jag är uppvuxen med att man bör vara käck och hurtig, och där lathet är något fult.
    Blir triggad av folk som bara pratar om sig själva hela tiden, och som aldrig ställer några frågor tillbaka. Tex om man frågar någon vad denne gjort på semestern, och personen berättar men aldrig frågar vad man själv har gjort. Det kanske också ligger hos mig själv som har dålig självkänsla, och därför tror att ingen tycker att jag är intressant nog.
    Kan bli triggad av influencers som ska visa hur bra de har det, och som bara vill ha mer och mer. Och det ligger nog också i min uppväxt på 70-talet, där man skulle kämpa sig fram genom livet. Att ingenting är lätt, och där man absolut inte ska visa att man har det bättre än andra. Pengar och lyx var också det lite fult.
    Så med andra ord så är nog många av mina triggers en fråga om den miljö jag vuxit upp i under barndomen. Där mina föräldrars åsikter om saker och ting har färgat mig. Men tänker att det är bra att jag ändå är medveten om att det är så. För då kan jag lättare släppa det, och gå vidare.

    1. Så kul att läsa – tusen tack!!!
      Jag försöker också tänka så när jag blir oerhört triggad – “jaja, jag är i alla fall medveten om det… släpp det” hahaha.

  12. Spännande att läsa om dina triggers! Är så intressant att lyfta såna tankar eftersom de ofta kan vara lite “förbjudna” eller spegla något man själv är rädd för att vara?!

    Jag blir triggad av personer som kommer försent till evenemang. Om man till exempel ska på bio/konsert/föreställning/middag och de man bokat med kommer antingen minuten innan det börjar eller försent. Jag vet att detta är en rest från min barndom då mina föräldrar alltid var de som kom försent och att jag tyckte det var så jobbigt att jag fick lida för deras dåliga planering. Började gråta en gång innan en teaterföreställning då de vi skulle gå med kom precis när de var på väg att stänga dörrarna in till salongen…..och jag hade biljetterna… För mig har den digitala utvecklingen varit bra då man kan skicka biljetterna så ingen behöver vänta på ngn annan. Blir även triggad om ngn jag inte känner kommer försent till exempelvis bion.

    1. Mitt värsta med!!! Min man är sådan tidsoptimist och gör så vi alla blir sena hela tiden och jag mår så dåligt av det, blir jättestressad – typ hans sämsta egenskap skulle jag vilja påstå.
      Jättejobbigt att vara sen och då bli sen för att någon annan orsakat det liksom – sjukt respektlöst.

  13. Jag blir triggad av kommentarer från mammor om hur jag hinner allt och får så mycket egentid.
    Alltså man MÅSTE inte vara med sina barn dygnet runt, leka med dom, sitta bredvid i soffan osv. De klarar sig ju själva om man bara lär dom det. Man måste inte sitta bredvid om de bygger med lego tex, gå och ta ett bad och läs en bok. Du är ju i närheten och hör om det skulle vara nåt.
    Kanske behöver också barnet egentid och inte nödvändigtvis måste ha dig fastklistrad 24/7?

    Oh, nu känner jag att alla kommer hata mig men nu är det sagt.

    1. Tack för din kommentar. Klockren kommentar från avundsjuka människor som inte hinner och också vill ha mer egentid tror jag – att skamma o hålla på att ifrågasätta känns det ofta som …. känner igen.

  14. En stor trigger är folk som inte reflekterar över att det kanske finns en orsak till att somliga i sällskapet inte beställer förrätt och efterrätt, eller nöjer sig med ett glas, eller tar ett glas ”tråkigt” vin istället för drink osv, och som sen föreslår att vi delar väl notan rakt över, mindre trams osv. Är inte längre i situationen att man skamset och med nedsvald ilska betalar överpris för sitt inte särskilt spännande val men är känslig för att sätta ngn annan i den situationen och försöker alltid tänka på det. Väljer ibland tom om för att matcha mot mitt sällskaps nivå. Generell okänslighet för andras situation kan man kanske sammanfatta det med.

  15. Appråpå att inte skylla på yttre omständigheter och ta ansvar för sin egen livssituation – tar du ansvar för att du själv valde att leva och föröka dig i en våldsam relation? Att du gjorde det valet betyder definitivt inte att övriga som inte valt så är “sjukt priviligierade”.

    1. Jag tog ansvar och lämnade den destruktiva relationen för ett bättre liv för mig och mitt barn.
      Jag var själv ett barn när jag gick in i relationen. Skulden över att jag valde att få barn i en våldsam relation kommer jag få leva med resten av mitt liv – men ansvar, om det var det du frågade efter, har jag absolut tagit.

    2. Ingen kvinna väljer att leva i en våldsamheter relation. Att lämna är oftast inte så enkelt. Din kommentar är faktiskt inte bara pinsamt oinsatt utan också fullständigt vidrig.

  16. Allt jag önskade mig med bebis var en hel natts sömn. Gick ju inte när man ammade. Date nights och egentid var inte uppfunnet då. Tänkte inte ens tanken faktiskt. Inget som triggar mig nu i o f s. Jag tänker mer att det kanske är bra för förhållandet. Men jag hade hellre sovit! 🤣🥱😴

  17. Jag blir triggad av alla meningar som sägs med ett “man”, fastän det ska vara ett “jag”. Jag känner alltid: blanda inte in MIG i det du säger just nu. Typ “man vill ju ha vår nu” Man? Vilka då? Folk i allmänhet? Nej blanda inte in mig, jag vill ju ha vinter. Jag känner mig instängd i sådana dialoger och vill alltid säga “inte jag”. Och japp, det speglar absolut mig som person.

    1. Hahahha, jag känner igen mig väldigt mycket i det här! Jag triggas också av överanvändningen av “man” och särskilt när det är väldigt personliga erfarenheter som delas: “man tog ju körkort det året så då blev det ju att man körde runt i stan”. DUUUU TOG KÖRKORT DET ÅRET!!!

      1. Bordsherre: “Ja jo, man har ju börjat dejta igen efter skilsmässan…”
        “SÄG INTE MAN, DU HAR – det är ju DU som har börjat med det!!”
        Mvh,
        Triggad /(trevlig?) bordsdam 😆

    2. Hahaha, gud, detta måste jag se över direkt om jag själv gör. Och sluta med.
      Du har ju helt rätt! Har tänkt att det är ett sätt att uttrycka sig om något som känns vedertaget runt en själv – att just många uttrycker det. Men med ditt perspektiv så fattar jag ju att det är typ drygt ju . 🙂

    3. Denna håller jag sååååå mkt med om. Är framför allt min man, levt ihop i 15 år, som gjort mig varse om detta då jag själv har haft en vana av att säga “man” när jag egentligen pratar om mina egna tankar och känslor, och ibland fortfarande. Så han har “spritt” denna trigger till mig tänker jag. Hur som helst… har reflekterat över detta och tror det kan vara kopplat till jantelagen att så många i vårt land säger “man” när vi menar jag. Att det skulle vara självcentrerat att bara säga “jag”. Att användandet av “man” är som att säga “jag är alltså inte speciell som tänker eller säger så här utan det gör säkert de flesta”. Typ så. Att det är ett sätt att flytta fokus från sig själv. På samma vis tar en ju inte ansvar för sina egna tankar, känslor och agerande genom användandet av “man”.

      “Man blir ju ledsen/arg/glad/generad när en person säger så” t.ex. fast det inte alls är säkert att gemene människa reagerar på samma sätt. Som att det både är självgott och utelämnande att istället säga “Jag blir ledsen när…” .

      Observera att jag i en av meningarna ovan skrev “tar EN ju”… i sammanhang där användandet av “man” faktiskt fyller en funktion så brukar jag försöka skriva “en” istället.

      I slutändan handlar det om tydlighet. Och att det faktiskt är mkt lättare att relatera och respektera en annan persons känslor om en pratar utifrån jag-perspektivet.

      1. och så det klassiska, att när det går bra – typ en vinst eller en framgång, så säger fler “jag”. när något är negativt, typ i sport när det handlar om förlust eller så, så är det fler “man”. så där är det tvärtom jante. fast handlar å andra sidan om sport, finns inte plats med jante där..

      2. Jag tror det stämmer att att säga “man ” istället för jag från början kommer ur jantelagen. Jag minns när jag blev uppmärksammad på att det också kan uppfattas som drygt, hur jag kämpade för att få ur mig ett “jag”. Dåligt självförtroende gjorde det svårt för mig att stå för ett uttalande och att “breda ut mig ” med mitt”jag”.

    4. Ja, det blir jag också extremt triggad av. Och av personer som är så självupptagna och bara pratar om sitt och är helt ointresserade av andra.

  18. Hjälp! Jag blir OERHÖRT triggad av två saker: på människor som har svårt att tänka utifrån ett annat perspektiv än sitt eget och som gärna raljerar/snackar skit om de som inte är som de själva eller följer “normen”, samt människor som argumenterar med argument som följer deras agenda bäst just för stunden, så att det argumentet man hade igår talar emot det man argumenterar för idag…
    Haha, få hjärtklappning av att bara skriva om det!! Fast blir livrädd när jag tänker att det kan vara en “spegel”. Hoppas, och vill tro att detta faller under kategorin du menar handlar om motsatser istället… 😄

  19. Jag kan ha överseende med saker som många andra reagerar starkt på och jag är sannerligen inte på något sätt perfekt men alltså, vissa saker. Gah.

    * Kollegor som inte gör sitt jobb. (Lathet generellt.)
    * Unga människor som tycker sig ha massor av rättigheter och inga skyldigheter. (Eller alla människor med den attityden egentligen såklart men den kan vara väldigt tydlig hos unga.)
    * Människor som inte lyssnar på vad man säger.
    * Par som bråkar med varandra eller ger varandra gliringar/stick på fester/middagar.

  20. Jag har två, som jag nästan börjar skaka av 🙂
    När vuxna (läs svärföräldrar) frågar äldre tonåringar vid varenda träff om dom bestämt sin framtid. Plugg, karriär osv och svaret måste vara något välbetalt, som leder till ett chefsjobb. “Nej, det kan du inte jobba med, för det är för dåligt betalt”.
    Det andra…. FÖRÄLDRAR I SKOLMILJÖ, får hjärtklappning bara av att skriva.
    Satt i skolråd i grundskolan i nio år och har hört helt orimliga krav på skolan. Ex att lärare skulle vara trafikvakter för att andra föräldrar kör fort. Rektorn: “men mina lärare börjar inte förrän 10 min innan lektionen börjar, kräver du att de ska stå där på sin fritid, obetalt?” “JA, självklart” Rektorn: “kan du inte själv arrangera något med andra föräldrar?” “Nej, det har jag inte tid med, jag ska till jobbet”. Olika versioner i 9 år.
    Diskussioner om att ha med pengar till skolan för högstadieelever eller inte, då skolan ville erbjuda något mellis till högstadieelever. Vilket rabalder det blev! Nej, inte skulle dom ha med pengar till skolan. Hela verksamheten med lättare café fick läggas ner. Då hör till saken att nästan alla elever passerar en stor godisaffär och pizzeria, som ligger nästan granne med skolan..
    Det är som att föräldrar inte själva kan ha egna regler för sina barn, utan måste ha någon annan som sätter upp dom.
    Nu behöver jag en kopp kaffe för att lugna ner mig igen. Alla minnen som dyker upp. Pust! Skönt att skolåren är över för min del
    😀 😀 😀 😀

  21. Jag blir triggad av småbarnsföräldrar som inte tycker de har egentid, inte kan ha hand om fler än ett barn i taget… livet är sååå jobbigt!?…Hur gör alla andra och har gjort i århundraden..,?
    Sedan tål jag inte den svenska avundsjukan..att folk har ont av att någon annan vågar, vill och satsar på något helhjärtat…alltid är det människor som inte gör något själva, inga förändringar, tycker sig inte kunna etc. Enormt triggande.

  22. Jag blir triggad av folk i 20-årsåldern som har det lätt för sig, och tar allt som en självklarhet. Antagligen för att jag själv inte hade det så.
    Blir också triggad av folk som inte ger plats till ’tankebubblor’ i ett samtal- bara för att jag är tyst behöver inte det betyda att jag inte har nåt att säga, men kanske att jag vill tänka och ta in nya perspektiv innan jag svarar 😊

  23. Jag blir triggad av lathet på jobbet….ja jag jobbar i vården sen typ 100år. Började som ungt vårdbiträde. Älskade mitt jobb och mina gamla. Fortsatte som undersköterska i många år, blev sjuksköterska och sen narkossköterska. Vidare till instruktör blandat med klinik. Det är otroligt mycket lathet och gnäll. Det är dom andra hit och dom andra dit. Gör det lilla extra själv så blir det bättre för alla🙌🏻

    1. Instämmer på denna. Jag har jobbat som ssk i snart tio år och det gnälls friskt. Visst behöver våra villkor förbättras på många sätt men gnället finns där, vilket handlar om det mesta. Ibland blir jag pissförbannad när jag tänker på detta gnäll samtidigt som världen ser ut som den gör.

  24. Blir triggad av äldre människor som pratar skrytsamt om sina vuxna barn. Speciellt om man inte ens har frågat.

  25. Jag älskar att få frågor som väcker funderingar! När jag började tänka på saker som triggar mig kom jag på att det inte är så mycket längre, men det har varit massor. Som ung hade jag ett väldigt svartvitt och fyrkantigt tänkande, men samtidigt ett stort hjärta. Jag är glad att dessa två personlighetsdrag kunnat mötas och “gifta sig” på ett fint sätt. Livet är orättvist, men jag tror inte att vi mår bra av att leta offerskap. Istället behöver vi se vad vi har att erbjuda till alla som har det tuffare än vi själva. Därför tror jag faktiskt att det jag triggas mest av i dagsläget är tanken på att det finns “trigger warning databases” och att det finns personer som har som enda uppgift att scanna dokument och böcker efter triggers. Vi behöver tvärtom möta svåra tankar och idéer och lära oss argumentera för vår sak.

  26. Haha bra skrivit! Jag håller med dig så mkt! Jag fick barn med någon jag inte skulle fått barn med, hade världens sämsta upplevelse av småbarnsliv och vi separerade till slut när han var 2. Då kom pandemin och jag var helt själv, isolerad med mitt barn, inga vänner bjöd in till nåt för man var ingens närmsta. påsk, jul, allt var själv. Jag tom frågade vänner om jag fick komma men jag fick inte det för de var redan för många.. Samma vänner klagar nu på deras småbarnsliv och problem med män, provocerar oerhört. De kan sitta och klaga på att deras trädgårdar inte är perfekta medans jag bor i hyresrätt på tredje våning. Jag tänker nog dock inte att det ligger hos mig. klart att det triggar mig grundat i det jag gick igenom, men tycker jag har rätt i att tänka att de inte har empati, inte ser sig själva i det större sammanhanget och att de borde vara mer tacksamma. kanske har jag fel, men lite rätt har man nog i att känna sina triggers 🙂 Och jag har säkert sådant som triggar andra, som de andra i sin tur säkert har rätt i 🙂

    1. Jag vill skrika och gråta (en megatrigger mao!) när jag hör om folk som säger nej till ngn som vill vara med för att slippa vara själv. Alltså va?! För många? En till eller två till, kan det bli för mkt? Hur lever en ens med sig själv efter att ha nekat ngn i en sån situation. Ruttet. Modigt och bra att du frågade iaf.

      1. Men under pandemin fanns det ju restriktioner över hur många man fick träffas. Är det inte troligt att de som sa nej då var ”för många” enligt dessa restriktioner?

      2. Jo det kan bli för många. Att tex fira jul med familj o släkt kan vara exakt vad man klarar utan att bli utmattad. Att hantera olika firanden kan vara väldigt krävande beroende på vilka som igår och deras inbördes konflikter. Att då ta in en till kan vara mer än man klarar av. Oftast är det nog väldigt svårt att säga nej om någon frågar direkt om de kan vara med, så får man ett nej är det nog för att personen verkligen inte kan hantera flera. Det finns folk som är introverta och har svårt att umgås många. Det måste kännas svårt att få ett nej när man frågar, men man måste nog ändå vara beredd på det. Det måste ju vara tillåtet att svara nej. Det verkar dock som att Annas vänner var ganska så egocenterade. Jag hade också triggats när de sen började klaga på sina liv.

  27. Vilken spännande fråga. Och störigt att behöva närma sig tanken på sina triggers som kanske inte alltid känns så charmiga. Min största tror jag är människor som tycker/tror att de förtjänat sin framgång. Åh, jag skämdes faktiskt, på riktigt, av att bara skriva det.
    Hur ska jag förklara… Jag är själv läkare. Och disputerad. Ganska duktigt jobbat eller vad man ska kalla det. Jag tänker att jag hade kunnat resonera som mina kompisar Och jag är självgod på massa sätt och har massa dåliga sidor (oflexibel och ångestdriven ). Men. Jag tycker ofta att folk i min omgivning som liksom “lyckats” i arbetslivet så tydligt tycker att de liksom har förtjänat sin framgång. De ser inte att de är uppväxta i svinpriviligerade familjer (inga stora traumat eller tidig död eller missbruk eller ja vad det nu kan vara), i ett rikt land med en välfungerande välfärd, med en god begåvning och ett inre driv. Men herre gud. Det var ju liksom inte så himla fantastiskt jobbat av dem. Det var ju bara en naturlig följd av att ha fått de privilegier och egenskaper som de fått. Låter det galet, mitt resonemang? Kanske. Åhh. Men det triggar mig.

    1. Håller med dig! Liksom jag å andra hållet triggas av folk som tycker att de som inte ”lyckas” (arbetslösa, lågbetalda eller rentav utslagna personer) får skylla sig själva. När man många gånger haft ett sämre/dåligt/uselt utgångsläge, och sämre personliga förutsättningar.

  28. Jag blir helt sjukt triggad av föräldrar som kör någon slags stenhård-coach-straff-retorik, dvs har en hård och skammande attityd och uppfostringsmetod gentemot sina barn. Som inte fostrar mjukt med kärlek utan verkar tro att det är hårda regler och straff som gäller.
    Jag blir också generellt triggad av ”hårda” personer, kanske för att de skrämmer mig.
    Jag vill ha öppna, kloka mjuka och inkännande människor runt mig.:-)

    1. Kan verkligen relatera till detta! Kan dock vara ambivalent då jag i vissa situationer vill ha raka kollegor men blir de för hårda och att jag känner mig övervakad slår jag lite bakut och känner mig kvävd. Vet inte om det kan bero på att jag fortfarande utvecklas i att sätta gränser och inte tillgodose någon annans behov före mina egna. Är väldigt känslig och kan bli triggad av andras kommunikation och tonläge generellt.

    2. Och jag blir triggad av det motsatta, föräldrar som inte sätter några regler alls för barnen. Där det är barnen som styr och ställer i hemmet. Menar då inte att man ska straffa och skamma barnen, men föräldrar som inte säger till sina barn alls, och där barnen får som de vill hela tiden. Märker detta mer och mer i skolan där jag jobbar. Det blir värre för varje år.

      1. Usch ja, det är också vansinnigt irriterande! Men mer skadligt på andra sätt tänker jag, inte sådär hotfullt som liksom trycker ner barnet och får det att själv bli sluten och hård som vuxen (kanske)