Jag undrar ibland över relevansen i det jag delar med er. Fikastunder avbryts med trädgårdsliv och inredning. Ibland lyfter jag ett ämne som står mig nära hjärtat, då och då bjuder jag in någon klok individ hit till min hörna på nätet.

En sak jag vet är att jag vill det jag delar ska göra intryck och samtidigt lämna avtryck.
Jag vill väcka känslor och förändra.
Jag vill göra vårt samhälle mjukare att leva i. Kanske behöver man dela med sig av sådant som gör väldigt ont ibland för att hjälpa någon annan.

Om mina tunga erfarenheter kan leda till att andra människor får hjälp och stöd så känns det helt plötsligt värt att jag delar med mig av mitt liv.
Att jag gick igenom min tonårstid för att jag skulle stå upp och prata om den rakryggad långt fram i ledet, så att mitt mod spiller över på dig, dig och dig som kämpar i samma misär just nu.

Jag vill berätta om mina förlorade år men brottas samtidigt med vad som är rimligt att dela.
Är det passande att berätta för er att jag redan som 16-åring tvingades naken ner i ett badkar fullt med kallt vatten och isbitar i –  där min förövare sedan ställde sig och urinerade över mig. Varm gul doftande vätska rann ner över min hjässa, mina kinder och över mina läppar. Väldigt naken. väldigt liten. otroligt ensam.

Jag minns inte om han tvingade sig över mig sexuellt efter detta men jag minns just det här tillfället eftersom det var så sjuk. Så uträknande. Så förnedrande.
Jag minns inte heller hur många gånger jag legat med en tryckt kudde över ansiktet och kippat efter luft i panik. Hur många gånger jag sparkats ur sängen och tillbringat natten på kallt golv i bara trosor  som straff för att jag “drömt om en annan man”. Jag vet inte hur många gånger jag blev tvingad att upprepa orden “Du är min kung. Jag är din slav.”  Eller hur många timmars övergrepp jag utsattes för där jag själv hade svårt att hålla mig vaken på grund av total utmattning.
Jag vet inte hur många gånger jag låtsas vara medvetslös för att slagen skulle sluta pumpas över min kropp.

Jag vet inte när jag tappade bort mig själv men det gick fort.
Kanske bara två veckor efter den första kyssen.
Vi bodde i fem olika lägenheter under fem år. I dem alla var det fullt av knytnävslag och knivhugg i väggar och köksluckor.
Inte en enda gång knackade det på dörren.

Det var min första riktiga pojkvän – han kostade mig nästan livet.

Jag har fortfarande svårt att gå på gatorna i staden jag växte upp. Känns som om staden och alla där i svek mig.
Här dog jag ung.

När jag berättar om de fem år jag levde i en mans våld, om tiden som gömd på skyddat kvinnoboende och de fem år fulla av hot som sedan följde så blir människor bestörta.
“Men du – som är så klok, duktig och glad?”
Jag vet inte hur en “slagen och våldtagen kvinna” ser ut i din värld men låt mig berätta att de finns överallt. Kanske mitt framför dina ögon.
Om du slutar blunda för den krassa sanningen så kanske du faktiskt kan hjälpa henne.

Ofta får jag frågan om varför jag inte lämnade. Märker att det är svårt att förstå hur man kan “välja” att leva i total misär.
Så länge jag stannade så kände jag att jag på något sätt hade kontroll. Jag var så rädd att han skulle göra illa mina anhöriga om jag lämnade. Jag var manipulerad och helt övertygad om att allt våld orsakades av min egna uppenbarelse. Jag var fel. Jag gjorde fel. sa fel. var äcklig och ful. så fel.

Är det inte väldigt läskigt att dela med sig av så här jobbiga upplevelser till tusentals främlingar? Så privat liksom?
Jo, oerhört läskigt. Men – kan jag med mina erfarenheter och med mitt digitala fönster bidra till att män slutar slå kvinnor och barn så är det värt det.
Och hur ska vi någonsin kunna få ett starkt, förstående och hjälpande samhälle om vi aldrig vågar prata med varandra om svårigheter?

Vad kan Du göra?
I Sveriges dödas runt 20 personer varje år av sin nuvarande eller tidigare partner. Minst 200 000 barn i Sverige lever i hem med våld och över 400 000 barn lever i hem med missbruk och psykisk ohälsa. Juletider är en extra utsatt tid för många barn.
Den finaste julgåvan du kan ge i år är trygghet.

Vid oro för att någon far illa där du bor:
1. Knacka på och uttryck din oro. Fråga hur du kan bidra. Du kan också bara knacka på och gå. Det kan lugna en situation och avbryta pågående våld.
•••••••••••
2. Hämta hjälp. Med fler grannar som bidrar, ökar tryggheten för alla.
•••••••••
3. Ring polisen.

Känner du en kvinna eller ett barn som du känner oro för så erbjud en flyktväg. Hjälp till med det praktiska runt en flykt.  Hon kanske slår ifrån sig erbjudandet och blir arg först men det är troligtvis dig hon ringer mitt i natten då hon behöver hjälp.

Obs. Det finns ett stort behov av att nå ut till ungdomar tidigt för att motverka våldet och uppmärksamma samhället om att våldet sker redan där.
50 % av allt våld i nära relation sker mellan 19-25 år.  Man skulle önska att det finns tidiga insatser avseende våldet och att alla skolor blir bättre på att uppmärksamma dessa barn för att ge dem möjlighet att bryta sitt beteende.

Läs denna artikel I DN med Unizons ordförande Zandra Kanakaris:
“Ett lågintensivt krig mot halva befolkningen. Så beskriver Zandra Kanakaris det strukturella våldet mot kvinnor och barn.
– Det blev mer och mer uppenbart att vi måste fånga upp både utsatta och förövare. Om det finns en chans att hjälpa unga killar innan de fastnar i destruktiva mönster så vill vi göra det.”

Sådär. Det kändes viktigt att dela detta innan julledigheten. Var rädda om er där ute nu.
Lämnar dig med denna låt som jag brukar lyssna på då jag behöver gråta lite över det jag förlorat.

 

Kommentarer till “Vi måste våga prata om det

  1. Tack för att du delar med dig och tack för att du öppnar ögon på dem som håller dem stängda.
    Min svägerska levde i ett destruktivt förhållande utan att vi visste om att det var illa tills hon dök upp på vår tröskel med blåtira och flyttade in. Tack Kristin för att du delar med dig och sprider medvetenhet om detta!
    Ha en fin fredag och helg <3

  2. Jag beklagar verkligen det du gått igenom, så fruktansvärt hemskt. Jag hittade hit via en kommentar på Bloggbevakning. Din text berör mig och är även samhällsnyttig. Jag hoppas att du mår bra idag(så bra det går) och hoppas naivt och orealistiskt att inga fler ska behöva bli utsatta för detta eller liknande. Det är så fruktansvärt att det finns människor som kan göra så mot andra. Tack för ett bra inlägg, nu när jag hittat hit ska jag bläddra runt i din blogg. Önskar dig all lycka och välmående

  3. Dear dear dear Kristin. Sending you such an enormous heart full of warmth and comfort. You are and forever will be a braveheart. x

  4. Det är så otroligt viktigt att prata om det. Jag växte själv upp med en manipulativ och narcissistisk pappa som misshandlade mamma och höll hella familjen i ett järngrepp av terror. Han isolerade mamma och ingen gjorde något åt det. Jag är så trasig av detta. Svårt att lita på andra fast jag gör allt för att andra ska lita på mig och älska mig. Jag blev så övergiven när jag var liten. Jag har ett eget barn nu och jag gör allt för att min son ska växa upp och känna sig trygg och älskad. Samtidigt har jag blivit väldigt sjuk och livet är stundtals svårt, Men också väldigt roligt. Jag har en underbar man som stöttar och som var hjälpte mig att bryta kontakten med min pappa. Men jag är fortfarande rädd för honom. Jag är fortfarande rädd att han ska stå utanför dörren en dag. Då vet jag inte vad som kan hända.

  5. Har inte kommenterat på en blogg sedan urminnes tider. Men har heller inte läst något som egentligen berör mig på en sådan på väldigt länge. Vill bara skriva att du är modig som vågar prata om det. Och stark. Jag är full av beundran och fan ta dom som trycker ner andra. För att dom kan. Kram. Lotta

  6. Vet du, jag bodde granne med en familj där vi undan för undan förstod att mannen slog sin hustru (kanske deras baby också, det fick vi aldrig veta). Vi var några grannar som bestämde oss för att ingripa nästa gång vi hörde hennes skrik. Det var för sent. Den gången spräckte han hennes huvud så hon blev handikappad för resten av livet (såvitt jag vet). Visst vi fick dit polisen, de tog honom, men släppte honom genast och han fick vårdnaden om babyn och flyttade bort. Hur en människa som slagit en annan människa tills bara spillror är kvar kan få ha en baby hos sig är obegripligt, vad som hände sen vet jag inte heller. Men jag lovade mig själv där och då att aldrig tveka om jag någonsin igen ens misstänkte att någon for illa. Det löftet har jag hållit och vid två tillfällen har jag kontaktat socialtjänst och polis. Det känns såklart mycket obehagligt att göra en sådan sak, men jag lovar att det är tusen gånger bättre än att dröja för länge. Bra att du skriver om detta. Som du säger, vi MÅSTE tala om detta och vi MÅSTE agera, vid minsta misstanke om att någon far illa. Önskar dig allt gott och att såren får läka helt, minnena blekna och livet förbli ljust och sunt och fint!

  7. Jag har en destruktiv/ dysfunktionell familjebild bakom mig med en mamma som levt i flera relationer med utåtagerande, våldsamma män. Nyligen såg jag en dokumentär, som visade att det inte alltid är bilden av ena utsatt och den andra förövare. Kanske har jag förövarens ord i mig sedan uppväxten, men, det var något som träffade mig i den uppmålade bilden. Flertalet är nog personer som hamnar med en psykopat som först visar sina goda sidor och sedan sakta men, säkert bryter ner sin partner. De få minnesbilder jag har (jag är näst minst och “hann” nog inte som tur var se “för mycket” – plus troligen – odiagnoserad – förträngning m.m. ) ratificierar den bilden av att min mamma träffat en psykopat som likt en teatermask smält bort eftersom.

    Men, sedan när hon var singel och till största delen hade ensam vårdnad då fanns ilskan kvar i vårt hem. Jag har ingen aning hur den kom dit, om den alltid fanns hos min mamma, om hon “ärvde” ett våldsamt beteende… Ingen aning! Men, plötsligt hade jag en helt ohållbar tonårsrelation till min mamma där jag kände hon försökte kontrollera mina handlingar med våld, manipulation, hot och jag också kände ett slags medberoende till hennes drickande – då jag inte alltid vågade lämna min mamma ensam med min lillasyster. Jag var rädd för att hon skulle lämna en spisplatta på och lägenheten brinna ner eller något annat dylikt.

    Ofta var jag hos pappa. Jag sa lite saker som att “mamma är knäpp”. Men, det är väldigt vanligt att tonåringar säger liknade saker och signalerna kan gå omärkta förbi.

    I högstadiet jag gick så började jag skriva våldsammare och våldsammare noveller och berättelser, och förövaren var alltid en man i mina berättelser för jag var rädd att skriva om en kvinna för jag tänkte de kanske skulle märka. Jag visste ju att trots hur dåligt jag hade hos min mamma så skulle min lillasyster få det än värre om vårdnaden över henne hamnade hos hennes pappa (något som säkert troligtvis inte skett,men, jag visste ju inte hur de på socialtjänsten m.m. skulle tänka eller agera). Jag kände ett behov av att som storasyster skydda min lillasyster från “än värre” mera än att skydda mig från det värsta som hänt mig. Jag kan idag undra varför ingen lärare frågade mig varför jag skrev berättelser med sånt våld och mörker i sig?

    Jag tycker om feminismen och kallar mig själv feminist (och om det spelar roll för någon är jag själv en kvinna). Då och då i sådana här kommentatorsfält ser jag ofta någon man säga “men kvinnor då!!!?” och oftast brukar jag mest sucka och skrolla vidare. Det är inte ovanligt att kvinnor (mest då) svarar med hotfulla, elaka ord om att det är män som alltid är förövare i våldsamma relationer. Att alla kvinnor är änglar. På senaste tiden har jag tänkt: tänk om jag skulle kommentera något om kvinnors våld och människor skulle svara liknade på min kommentar?

    Det är viktigt att ta fajten mot mäns våld mot kvinnor. Men, våld finns på många olika områden och tar vi fajten mot alla slags våldsuttryck så kanske vi kan få en enhetlig bild. Vilken hemrelation har barnen som mobbas och visar extremt våld i sina ord och handlingar? Som stoppar ner sina klasskamrater i toaletter eller skriker att de borde ta självmord? Varför tas det ofta upp i ett slags “rosa barn”-moln om att barn ska lära sig vara snälla mot andra barn (kanske någon här blivit hjälpt av Friends eller dylikt, men, men). Vem vet om dessa killar/tjejer som slår, knuffar,hotar, manipulerar och utfryser sina klasskamrater växer upp till att bli en förövare även i andra relationer?

    Jag är en kvinna. Min mamma är en kvinna. Vi kommer aldrig ha perfekt relation. Min mamma är en av förövarna.

    Jag ville dela med mig av denna tunga berättelse eftersom det faktiskt finns en vikt att låta alla sorters röster kring våldsamt beteende få höras och uttryckas. Ingen (allra minst feminister) tjänar på att kvinnor är änglar och män djävlar. Vi har alla gott och ont i oss.

    Med det här menar jag inte att förminska andras berättelser, eller att säga att vi inte ska arbeta med mäns våld mot kvinnor och att det inte är en viktig kamp. Men, vi måste inte hota med tystnad de berättelser som lever sida vid sida och förkunnar om våld från andra källor, med liknade mönster och som inte träffar den normativa bilden – lesbiska par, homosexuella män, barn och föräldrar, mobbing, internet, prostitution, slaveri, ovälkommet bdsm etc. etc.

    Jag tycker det är intressant på ett obehagligt sätt att se skammen många offer har i kommentatorsfältet och inser att det är något liknade jag bär på. Det här inlägget blir lite som ett slags terapeutiskt “f**k you” till de som säger att min berättelse inte får ta plats och finnas sida vid sida för den inte stöttar bilden av “kvinnor=änglar” “män = djävlar”. Ingens våld är mer berättigat. Jag tänkte bestämma mig nu att genom att publicera det här att ingen fler ska okommenterat från mig få säga att mammor måste få uttrycka sig på det viset för att kunna ta hand om sina barn eller något i stil med att det var för hon var ensamstående och stressad. Såklart. Det finns säkert förklaringar till varför människor är och blir våldsamma. Men, dessa förklaringar ska inte sätta mig i en skampåle.

    Varför lämnade du inte? Ja, jag var ett barn på många sätt. Krickelin:s berättelse börjar när hon var ett barn, när hon var 16. Jag ser ingen skillnad mellan en kvinna som hotar med auktoritet i rollen som mamma, som har hand om ens ekonomi, som ger en ens saker, som har nycklarna till ens hem, som ger eller tar veckopeng, har ens busskort etc etc. Så lever många kvinnor underkuvade under män som utövar auktoritet i rollen som partner – de tar pengar, de har saker, de har hemmet. Och du är maktlös (i sinnet och praktiskt) för du inte har något.

    Att lämna handlar för många om att gå med det de har – ingenting. Att fråga den frågan är absurt på så många plan. Varför lämnar inte rumänska kvinnor sin traffickingplats? Varför lämnar vissa människor med nedbombade hus inte kriget? etc etc

  8. Tack! Så glad att du öppnar upp om det vidriga du varit med om. Det hjälper verkligen att höra dessa berättelser, Jag har vuxit upp med en våldsam pappa och har bott hos kvinnojouren med min mamma. Jag vet hur förlamande rädslan är och hur svårt det är att lämna. Jag vet också hur tystnaden från omgivningen känns och att deras rädsla hindrar dem från att ingripa. Hindrar mig och kanske dig från att prata. Jag vet inte hur det känns att vara den som blir slagen och så totalt förnedrad så som du blivit. Jag har bara stått och sett på, barn som jag var, men det är ett trauma det med. Jag känner ett sånt raseri mot alla de där männen och att samhället fortfarande inte kommit på ett bättre sätt att stoppa dem. Jag önskar så att jag kunde göra något mer för kvinnor och barn som tvingas utstå dessa vidrigheter. Stor kram till dig!

  9. Tack för att du har modet och styrkan att berätta. Jag hoppas också att jag kan vara den som ringer på och frågar om allt är ok.

  10. Så bra att du delar med dig. Jag hoppas att man ska vara den granne, kollega, vän, som knackar på dörren och vågar fråga om allt är OK.

  11. ♥️♥️♥️ Så himla viktigt ämne och så himla himla fint att du valde att dela med dig av en del av ditt liv.

  12. Ett tips till alla är att gå in på http://www.huskurage.se
    Det handlar precis om det Kristin skriver om. Knacka på. Fråga hur det är. Visa att du finns. Lyssna gärna på Nina Rungs föreläsning om du någon gång får möjlighet.
    Från hemsidan:
    Huskurage är en ideell förening med mål att förebygga och förhindra våld i nära relation genom att ge grannar verktyg att agera. Det är den enda primärpreventiva metoden med direkt effekt för våld i nära relation. Det är en policy som uppmanar grannar att visa omtanke och omsorg vid oro för att någon far illa.

  13. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är svårt att inte bli helt bedrövad av din erfarenhet och så många andras erfarenheter. Jag arbetar inom socialtjänsten och har en möjlighet att hjälpa utsatta kvinnor och tonåringar men det är så svårt. Väldigt många väljer att gå tillbaka. Eller vågar inte lämna. Jag undrar ofta vad vi kan göra annorlunda? Hur vi kan hjälpa kvinnorna att stå emot. Jag vet inte om du eller andra har det svaret. Det är så starka påtryckningar. Jag önska att jag visste. Samtidigt tror jag inte att det finns ett svar. När det kommer till heder står vi ännu mer handfallna. Tack för att du berättar. Tillsammans kan vi alla göra en skillnad. Jag hoppas att du kan finna någon form av frid och ro i livet. Du är en fantastisk kvinna. Ta hand om dig och din familj.

  14. Vilken otrolig tur att du tog dig ut levande!!! Måste ha krävt ett helt övermänskligt mod och styrka! All kärlek till dig framåt och tack för att du delat med dig av detta trauma du genomlidit!
    Det behövs verkligen riktade insatser mot pojkar och unga killar, både vad gäller porr och relationer.

  15. Tack tack tack för att Du vågar berätta!Det finns Så å många kvinnor fortfarande som har ett helvete! STOR KRAM till Dig från Lena!

  16. Så oerhört gripande att läsa detta.Jag blir starkt berörd av din berättelse och känner djup respekt och vördnad för att du delar detta. Jag tror absolut att din berättelse kan hjälpa andra att inte känna sig så ensamma i svåra situtaioner ,samt förhoppningsvis våga berätta och söka hjälp. Detta är så viktigt att lyfta fram,det finns så många livs-situationer som aldrig berättas,där närstående inte får veta. Där många tror att allt är bra för att man låtsas att det är det.Speciellt i dessa tider med internet där oftast bara allt det perfekta lyfts fram,eller enbart det positiva, det blir ju så fel, det perfekta existerar ju inte. Extra viktigt i jule-tider kan jag tycka där vi stressas extra mycket att visa upp den perfekta familjen,perfekta hemmet,perfekta välmåendet,när så många mår så extra dåligt och är extra ensamma just denna tid. kram på dig,önskar dig en fin och lugn jul tillsammans med din familj och nära vänner <3

  17. Att få ta del av din berättelse lämnar djupa spår. Med vördnad bär jag den med mig och för den vidare till de mina.

  18. TACK för denna viktiga text och för att du använder din plattform till att nå ut med detta budskap. Oerhört starkt av dig att dela detta. ❤️

    Jag har själv erfarenhet av en våldsam relation men det är det få som vet. Jag brottas fortfarande med skammen över att jag ”lät” detta hända mig. Vilket ju är så oerhört dumt och vansinnigt. Det är ju HAN som ska skämmas över vad han gjorde mot mig, inte jag som blev utsatt.

    Ingen knackade på hos oss, även fast det säkerligen hördes. Har även spenderat otaliga timmar utomhus där han gick loss och skrek men ingen reagerade, förutom en ung kille på en hållplats en gång. Det ingripandet från den unga killen finns fortfarande kvar i mig och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hans vänliga fråga ”är allt OK?”, vilket avbröt en hetsig situation som var på väg att urarta ordentligt.

    Vi måste verkligen våga prata om det. Jag ska försöka våga framöver.

    Kram till dig och God Jul ❤️

  19. Min man undrade varför jag satt och grät med laptopen i soffan. Förklarade vad jag just läst, och mina tankar som gick till våra två små döttrar som en dag ska bli stora och antagligen hamna i relationer…. Hans svar blev då “Om någon skattar våra döttrar kommer jag slå ihjäl honom.” Ja, om du vet om det, vilket du troligtvis inte kommer göra! Svarade jag. Det verkade inte sjunka in hos honom, i hans värld är det så lätt upplever jag. Hur får man andra män att förstå hur sådant här kan pågå utan att man vet, och att det inte är så enkelt som att bara lämna? Kanske ska tvinga honom att läsa din text. För jag tror den är livsviktig. Precis som alla som berättar sanningarna.

  20. Jag har vart barn till en våldsam pappa. Ett av mina första minnen är när han slog min mamma, om och om igen och hon låg och skrek. Inte heller hos oss kom nån och knacka på. Vi tog oss ur det själva när jag var 7 år och helvetet efteråt varade tills jag var 22. Han låter oss vara ifred nu, eller nästan i varje fall, men det har tärt och jag har svårt att lita på män.

    Knacka på! Säg ifrån! Gör det så kanske nåns lidande blir mindre och de får hjälp fortare.

    1. Tack för att du använder din plattform för detta viktiga ämne. Så starkt, modigt och viktigt. Kram och God Jul!

  21. Jag vet inte var jag ska börja… Jag förstår att det är lätt att hamna i mönster som smyger sig på och normaliseras inom den egna relationen. Det är ju inte för intet det finns nåt som heter gaslightning. Om det då dessutom riskerar att gå ut över anhöriga kan jag förstå att det är svårt att ta sig ur. Kanske särskilt om man är stark och duktig. Då måste man ju erkänna för andra och sig själv att man inte är just stark och duktig. Samtidigt skäms jag över att skriva just “förstå” eftersom jag aldrig har varit i närheten av en sådan relation, och det känns hånfullt att skriva att skyddade jag förstår…
    Vad jag dock kan skriva utan att skämmas är att jag är sjukt imponerad över att du skriver om detta och delar med dig. Kanske får du någon annan som lever under förtryck att se att hon också är stark och att det kan sluta i ett bättre liv.
    Jag lovar, dyrt och heligt att aldrig slå dövörat till om jag hör eller ser något som inte verkar rätt.
    Ha en fin julledighet och TACK för att du skriver om detta viktiga!!

  22. Så mkt tragiskt som finns runt om oss och på nära håll , det tar också länge innan man förstår vad som händer man märker att ngt är fel men inte vad , detta har även min familj fått uppleva , kusin till mina barn när dom var små , varje helg ville han sova hos oss och det pågick länge innan vi förstod att ngt var fel men han kände en trygghet varje helg han sov hos oss

  23. Är också en av dem som fick fly och mitt barn har fått växa upp utan sin pappa. Jag fostrade min son helt och hållet själv. Han är i dag vuxen. Såret inom honom finns där och går inte bort.

    Jag har inte haft delad vårdnad. Jag har inte haft stöd någonstans. Ingen har hjälpt mig. Även vänner försvinner hem och stänger dörren om sig fast de kallar sig vänner. Jag har cyklat och hämtat på dagis med 40 graders feber. Jag har varit sjuk samtidigt som min son, och varit tvungen att ta hand om honom fast jag knappt kunnat stå på benen. Det fanns ingen helgpappa. Inga kusiner. Ingen farmor/farfar som bidrog tex ekonomiskt, ingen släkt på pappans sida. Jag var så ung. Jag hade behövt stöd både praktiskt och även med hjälp att ta hand om traumat som fanns i kroppen och sinnet och en klok varm medmänniska som hade orkat lyssna. Jag hade behövt professionell hjälp. Istället fick jag ta konsekvenserna av “mitt” handlande. Det var hårda tongångar när jag kom hem misshandlad med ett litet barn på armen.

    Jag stängde av allt inom mig. Det förväntades att jag skulle ta mig i kragen. Så jag gjorde det som förväntades av mig. Jag skaffade mig en fil.kand fast jag samtidigt var helt ensamstående med min son. Jag jobbade hårt. Jag försökte överleva, satte mig själv åt sidan för att ta hand om mitt barn. Ge honom allt det som alla hans kompisar fick. Jag räckte inte till, inte ens på långa väger. Till slut brände jag ut mig efter att ha levt ett helt liv utan hjälp, stöd, omtanke och vård från någon i min omgivning. Jag har heller aldrig förmått be om hjälp. Jag kände inte att mina känslor och upplevelser var relevanta. Att jag var relevant. Jag hade misslyckats på nåt sätt. Gett mig ilag med en dålig man. Jag hade mig själv att skylla. Ja det var nästan mitt fel. Ingen har någonsin sagt de orden till mig, men jag vet att många har den inställningen att man måste vara en “sån” kvinna.

    Kunskapen måste öka. Det finns inga “såna” kvinnor. Vad menas med att man skulle vara “en sån kvinna”? Att säga en sådan sak är att se på kvinnan med en förövares blick. Det finns inga “såna kvinnor”. Men det finns såna män.

    Tack Kristin!

    1. Vilken hjälte du är, Eva. Jag har sån respekt för mammor som du. Önskar dig allt stöd, vänlighet och kärlek i världen. Min egen mamma känner nog igen sig massor i din berättelse.

  24. Du berör och är så viktig ❤️
    Vi måste lyfta mycket till ytan. Göra synligt. Inte skämmas. Tack för att du är en sådan inspiration.

  25. Det är så viktigt att man vågar prata om detta, jag har själv levt med en man som utövade psykiskt-och fysiskt våld mot mig, det började när jag var 18 år. Jag försökte få allt att se bra ut, även för mina egna barn, jag antar att det var för att jag skämdes, jag trodde det var mitt eget fel att jag blev utsatt och för att jag visste att jag borde lämna honom men jag visste också att någon skulle bli skadad den dagen jag gjorde det. Inombords kändes det som att jag var död i alla de år, tills den dag när jag inte stod ut mer.
    Våra gemensamma barn såg allt han gjorde den natten, de såg hur han slog mig, brottade ner mig, släpade mig, drog mig i håret, hotade, slog igen och skrek att jag inte skulle komma ur detta levande.
    Mina grannar hade hört hur mina barn hade skrikit, i rättegången mot honom beskrev dom skriken som hjärtskärande. Jag är så tacksam för att mina grannar hjälpte oss att fly vårt helvete den natten. Allt var en strid en lång tid efteråt, men ack värt det idag.
    Det skär i hjärtat att andra lever i detta nu, må alla dessa barn och kvinnor få ro i livet någon vacker dag!

  26. Tack att du delar med dig, verkligen viktigt att prata om och våga se! Jag jobbar på socialtjänst och möter ofta de kvinnor och barn som utsätts för olika former av våld. Som du skriver så finns det överallt i alla samhällsklasser och steget att lämna kan vara svårt.

  27. Tack för att du delade med dig!

    Jag ska verkligen försöka förstå och inte vara så fördomsfull och hemmablind inför människor i min närhet.

    Och så en fråga, hur gick det till när livet vände till det bättre? Och hur vågade du till slut gå in i en ny relation med en man? Måste varit jättesvårt.

    Tack igen Krickelin för ditt mod!
    Stor kram och God Jul!

    1. Jag håller med, har också reflekterat över hur det gick till när “livet vände”…. Vad som hjälpte dig? Om du nu någon gång själv känner att du själv skulle ha lust att berätta?

      Du talar så varmt om (och agerar för) ett mjukare och mer förstående samhälle, och jag tycker det är fint och också bra; ett sätt att skapa mening av det som varit svårt.

  28. Hej!

    Fruktansvärt och oförsvarbart det vi män i många fall gör mot er kvinnor. Det skär i hjärtat när jag läser om din utsatthet och allas berättelser i kommentarsfältet. Jag har två döttrar och är ärligt orolig för hur världen ser ut men samtidigt kan jag inte göra annat än att tillsammans med min fru försöka skapa ett så öppet, tryggt och välkomnade hem som möjligt. Tack för att du och alla ni andra delar era berättelser, det gör att mina ögon som medmänniska blir både större och mer vakna ❤️

  29. Tack för att du delar med dig och utbildar mig och säkert många andra om hur våldsamma relationer egentligen ser ut. Har nämligen själv varit den som tänkt: “men varför lämnar hon inte bara?” Tack för att du drog mig ut ur min skyddade lilla bubbla. Så oerhört starkt och modigt av dig att berätta! ❤️❤️❤️

  30. Jag har inga ord och kan inte föreställa mig vad du gått igenom, men jag vill skicka dig kärlek och en stor kram ❤️❤️❤️

  31. Så starkt av dig att berätta om det. Fler behöver lära sig om hur våldet tar sig uttryck och hur det påverkar personen som blir utsatt. Även jag har en gång i tiden varit personen som tänkt ”men varför lämnar hon inte bara?”, och därigenom lagt en del av skulden på kvinnan. Men det var innan jag började läsa till socionom och långt innan jag sen började arbeta med just våld i nära relation.

    Det är något oerhört privat och smärtsamt som du delar med dig av och det tackar jag dig för. För att du genom din berättelse kanske hjälper någon annan att kanske ändra tankesätt, kanske får någon annan att tänka att det finns en väg ut och att den personen inte är ensam. Så verkligen tack!

  32. Så starkt skrivet, och så modigt! Samtidigt är din blog verkligen en av de få jag känner till som innehåller LIVET! Både det som gör det vackert men också det som gör ont och framförallt är så viktigt att vi pratar om.
    Har själv erfarenhet från ett förhållande som, trots att det idag är 28 år sedan det avslutades fortfarande påverkar livet eftersom mannen i fråga är pappa till mitt första barn. Känner igen mig så mycket i det du skriver och vilka konsekvenser som det bär med sig, men som långsamt kan vändas till en styrka och stolthet över att faktiskt besegra!
    Trots allt finns det så mycket fint att ta vara på, att hämta kraft ur och även om det är skit som ligger i ryggsäcken också ger lärdom på så många vis. För min egen del har skapandet varit en ventil, glädjekälla och nödvändig ibland för att fly bort för en stund. Hav, skog och berg platser där själen får vila eller blåsas ur för en stund. Livsviktigt!! Och de dagar som är mindre roliga och själen gör ont har jag lärt mig att det är myrsteg som gäller. De andra dagarna kan det ibland t.o.m bli elefantkliv.
    Tack än en gång för det du delar med dig, för det arbete du gör och din fina blog!

  33. Tack för din berättelse, ditt mod och för att du öppnar mina ögon. Jag känner mig ofta maktlös i mitt jobb som sjuksköterska när jag möter kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Hur kan jag, en främling, ingjuta mod, stötta eller på något sätt hjälpa en kvinna att lämna relationen? Försöker ge allt stöd vi kan men upplever ofta att rädslan för förövaren är så stark att inget vi säger kan rå på den. Hur kan jag hjälpa? Tar tacksamt emot råd från er som varit utsatta för detta.

  34. Tack för att du skriver detta! Jag har liknande erfarenheter själv, från en tidigare relation och från mitt barndomshem. Ingen skulle tro detta om mig. Vågar själv knappt berätta med tanke på de obekväma reaktioner man får. Men jag ska försöka börja prata mer om mina egna erfarenheter så att jag också kan vara med och bidra till förändring.

  35. Tack för att du delar med dig. Vi måste våga se. OCH agera. Bodde tidigare granne med ett par där jag visste att misshandel skedde. Jag brukade banka i väggen för att visa att jag hörde och det gjorde att det avbröts. Men jag ångrar SÅ att jag inte gjorde mer. Jag borde ha ringt polisen. Jag borde ha pratat med kvinnan. Har så många gånger önskat att jag kunde resa tillbaka i tiden och göra om, försöka göra rätt. Ditt inlägg är så viktigt.

  36. Du…din blogg är DEN bloggen. Den som är både vacker på det estetiska sättet och det livskraftiga. Som har en fasad och massor med lager av både saker, årstider, plagg, växter, tankar, erfarenhet, skörhet och styrka. Du inspirerar UTAN att man får en känsla av att det är på låtsas. Tack.

  37. Viktiga, modiga och starka ord❤️
    Tagen. Förtvivlad.Ledsen. Men du ger hopp åt de som så förtvivlat behöver det. Det betyder mycket❤️

  38. Tack snälla fina Kristin för att du orkar och vill dela med dig av din historia! <3 Det är så många som lider och har lidit i det tysta och inte vet var de ska vända sig eller om det finns någon mer än dem som förstår vad de går igenom.

    Det måste bli skärpning i samhället nu med dessa övergrepp som hela tiden slinker mellan fingrarna på rättsväsendet. HÅRDARE TAG MOT DESSA FÖRÖVARE, som skrattar rättsväsendet rakt i ansiktet. Bättre skydd för kvinnor och barn. Är så ledsen för vad så många ska behöva genomleva… :'( Vill bara gråta tills tårarna tar slut…

    / Z

    http://fondofhome.blogg.se – från kråkbo till husdröm

  39. Att en människa kan göra så mot någon annan… och alla dem som inte vågar säga något…. ofattbart, hemskt och så grymt!
    Och tänk att någon som varit med om sådant hemsk kan bli en så fin människa!
    ❤️

  40. Jag befann mig i helvetet under nio års tid. Fanns flera barn med i bilden. Förövarens vansinne fick fortsätta även efter att jag orkat bryta mig loss. Ett av barnen tog sitt liv. Tre andra mer eller mindre svårt påverkade av en barndom fylld med våld och vansinne. Jag, en medsyster, rädd för att cirkeln ska upprepa sig i mina barns vuxna liv.
    Ingen bevisning var god nog för rättsväsendet, så upprättelse kan jag aldrig få genom dem. Våldet är mer utbrett än vi någonsin kommer att ana. Jag hoppas du läker så gott du kan men minnena kan man aldrig utplåna. Skadan är redan skedd. Kram.

  41. Tack. Jag känner med dig, känner med mig, med alla som drabbats av mäns våld. Tack för att du delar med dig. Tack för att du visar att det finns ett annat sorts liv, en väg ut. Tack för att du tar hand om dig. Det är otroligt värdefullt. Du är en så viktig förebild. För att du är mänsklig. Jag är så ledsen att du behövde vara med om det här. Jag är ledsen att jag behövde det också. Och arg. Men med ditt mod, och mitt, och andras, kan vi göra skillnad framåt. Jag önskar att det hade hänt mycket tidigare. All kärlek från mig.

  42. Kristin… så väldigt fint och stort av dig att dela med dig. Blir väldigt påverkad av din berättelse och svårt att inte gråta när jag läser dessa ord. Du har nämnt att du levt i dina unga år i en destruktiv relation med våld men inte så här direkt, jag drabbas av den ogreppbarhet som det är att en människa kan utsätta en annan människa för det du beskriver. Otroligt fint och stort av dig att dela med dig. I längden tror jag det kan vara lika värdefullt för dig som någon annan, själva delandet alltså.
    Reagerar på de frågor och reaktioner du fått kopplat till detta, de du själv beskriver, alltså om att du är så klok och att det därför är förvånande eller varför du stannade så länge. Personerna i fråga menar säkert inget illa men ser inte hur det överhuvudtaget är relevant. Varför fokusera på hur du är eller agerade kopplat till situationen? Det har ju ingenting med saken att göra. Det denna man utsatte dig för är så oerhört fel oavsett hur offret må ha agerat. Tänk att vi så ofta vänder oss om och tittar på offret för att hitta svaren… vem som helst kan drabbas och vem som helst kan stanna. Du tog dig ur det och du är en så himla fin människa! Tack!

  43. Hej Kristin,

    Tack innerligt för dina ord och ditt fina hjärta. Jag kände mig mindre ensam o mindre värdelös för en stund just av detta. Jag som lämnade o var så stolt över det, o slutade med att jag förlorade vår son till samma man.

    Att mina reaktioner över våldet var värre än våldet han utsatte oss för, enligt myndigheterna. De skriver avseende våld mot sonen “Det finns indikationer på våld men mamma härbärgerar inte sina känslor” och att “pappan ska få möjlighet att bevisa sin oskuld till anklagelser om våld mot x och x” trots att han vid tidpunkten väntade åtal o pågick förundersökning om barnmisshandel.

    Det skär i mig.

    Jag tänker att den socialsekreterare som står med krossat okben ett dödshot dagen tidigare och alltid i beredskap- ungefär som många andra av årets dagar – aldrig skulle kunna säga att det är “samarbetsproblem” och där mannen framstår som lugn o saklig o jag som kvinna lätt hispig.

    Så tänker jag stilla för mig själv – nu utan både vårdnad o boende o umgänge – att priset jag betalade för att lämna en våldsam relation, där mannen sedermera även dömdes, var att jag blivit uppspikad på en skampåle för att synas, ifrågasättas och få ta ansvar för varenda tanke, agerande och sak jag sagt och riktigt, riktigt granskas och bära mitt ansvar. Först när varje enskild myndighetsperson bestämt sig för min trovärdighet och tillförlitlighet, vilket i sig aldrig kan komma upp tillräckligt högt i bedömningsgrad då jag likt många är lite hispig och osammanhängande pga rädsla, så är håligheterna i berättelsen tecken på min överdrift inte våldets omfattning.

    Idag, just här o nu, la sig dina ord som en värmande filt kring mig. Jag är dig väldigt tacksam för det.

    Allt gott o varma kramar till dig

    //Johanna
    (som sprang in i dig på Kurorten i höstas)

    1. Kära Johanna,

      Som socialsekreterare blir jag bestört över det du skriver. Det är direkt olagligt att låta en person som utövat våld mot ett barns mor få vårdnaden om barnet, då det strider mot “barnets bästa”. De inblandade myndigheterna i ert fall har hanterat ert ärende helt och hållet fel och behöver göra en ombedömning. Jag skulle vilja uppmana dig att överklaga och se till att få tag på en riktigt skicklig advokat som har god erfarenhet av våld i nära relationer. Det GÅR att vända en sådan här tragisk felbedömning, men det krävs att involverade personer förstår vad det handlar om. Såväl socialtjänstens barn- och ungdomsenhet som familjerätten.

      Ta gärna kontakt med mig om du tror att jag kan bidra med några tankar om hur du kan gå vidare med detta! Min mail hittar du någonstans i min blogg, eller be om den där om du vill ha den.

      / Z

      http://fondofhome.blogg.se – från kråkbo till husdröm

  44. Tack för att du delar med dig och lyfter denna viktiga fråga.
    Superbra med konkreta tips om hur man kan agera om man upptäcker att något sådant här pågår. <3

  45. Så mycket kärlek till dig som gått igenom så mycket och som har modet och styrkan att berätta! ❤️🙏❤️ Det måste betyda oerhört mycket för människor som har eller just nu befinner sig i liknande livssituationer! 💕

  46. Fina Kristin❤️ Så starkt, modigt och viktigt att du berättar din historia. Och så fantastiskt att du tagit dig ur detta och dit du är idag, trots eller kanske också på grund av detta hemska. Jag jobbade som polis just mot Våld i nära relationer i flera år. Det här finns överallt och det är verkligen det värsta man kan bli utsatt för. När det som ska vara ens trygghet blir helvetet på jorden.

    Önskar dig en mysig och fin jul och fortsätt precis som du gör, du är så bra.

    Kram Ida

  47. Starkt och modigt att dela med dig av detta! Men också så viktigt. Särskilt såhär i juletid. Att vi ska våga bry oss när vi ser o hör. Tack för påminnelsen! ❤

  48. Tack för att du tar upp denna så viktiga fråga. All respekt till dig.
    Varm hälsning
    Tiina

  49. Så modigt av Dig och så viktigt! Hoppas detta kan styrka andra att lämna och söka hjälp!
    God Jul!
    Mona

  50. Tack för att du berättar. Detta du och så många går och gått igenom är vidrigt. En nedbrytningsprocess. Och alla barn som tvingas bevittna detta våld, terror. Genom att vara öppen hjälper man andra. Förstår känslan av att du förlorat mycket. Det är fint att se hur du tagit revansch på det du har förlorat och hur du vunnit tillbaka dig själv. God Jul!

  51. Så viktigt och modigt. Jag levde i tjugo år med en man som kränkte och manipulerade. När jag till slut fann styrkan att bryta upp försökte han att fortsätta att kontrollera och såra genom sitt beteende mot barnen. De har nu valt att inte ha kontakt med honom, men de mår fortfarande dåligt.

  52. Men, lilla unga vuxna människa som fick gå igenom detta. Hjärtat värker.
    Vad sa dina anhöriga? Visste de? Märkte dom?
    All kärlek. ❤️

  53. Starktoch modigt av dig att du orkar dela med dig av denna hemska erfarenhet. Kram och God Jul på dig ❤❤

  54. All kärlek till dig för att du delar detta för att hjälpa andra ❤️ Tack! Otroligt starkt av dig!

  55. Å Kristin 💔💔💔 så herrans sorgligt på alla vis… jag har också levt i ett destruktivt förhållande med en 10 år äldre man. Det var aldrig slag men mycket knuffa ur sängen och dra i hår och psykisk terror. Ingen var gladare än jag när han omkom i en olycka. Alltså heeeelt overkligt 😳 Ibland tänker jag att jag annars kanske hade levt kvar där, med honom 😟

    Det här blogginlägget är såååå viktigt! Du är grym ❤️ / Petra

  56. Vad fint av dig att du delar. Alla bär sin historia, och att våga vara sårbar och visa både det goda och onda är så viktigt, för att vi alla ska lära oss och ta steg framåt!

  57. Hej! Modigt av dig att sätta orden på ”papper”, så fruktansvärt men så viktigt att, precis som du säger, dela med sig av annat än det vackra. Trösterikt att leva i en tid där vi också börjat dela det som nästan är för hemskt att erkänna.. ens för sig själv. God jul och kram, önskar mig själv att vara modig i stort och smått fortsatt och framåt. Tack fina du för systerskapet.

  58. Hittade detta inlägget då det blev delat på instastories. Jag vill bara säga tack för att du vågade skriva detta ❤ Jag kan garantera att du kommer hjälpa andra och att detta kommer skapa en förändring. Liten som stor. Jag hoppas att du mår bra idag 💕

  59. Kära människa❤️
    Tacksamhet för att du överlevde. För att du delar med dig. Du gör världen bättre!

  60. Tack för att du berättar! ❤️ Jag ringde en gång polisen för att jag misstänkte våld i lägenheten bredvid. Denna gång visade det sig att det inte alls var något bråk. Så jag skämdes och bad om ursäkt för att jag ringt. Men polisen sa: ”Om du är minsta orolig för att någon far illa igen – ring. Det är ENDA sättet för oss att komma åt det här problemet. Så misstänker ni något. Ring.

  61. Men herregud…. fy så ledsen jag är att du genomlidit detta och även för andra som gör det just nu. Så himla viktigt att bektsa detta problem i samhället.
    Tack för att du delar kära du. Önskar dig en lugn fin jul

  62. Tack för att du delar med dina fruktansvärda upplevelser, Kristin.
    Så otroligt modigt av dig!
    Tack för dina konkreta tips om hur man kan göra skillnad.
    Vem som helst kan bli utsatt, det är det som är det mest läskiga och otäcka.
    Varm kram till dig.

  63. Fina Kristin, finner inga ord som är värdiga detta men så modigt att berätta och så bra. Lider med den du var då och gläds åt det jag ser du är och gör nu ❤️ Tack för att du delar. Stor kram och hoppas du får en fin jul. Kram

  64. Tack för att du delar med dig!❤ Jag är dotter till en man som slår den kvinna som han älskar och lever med. Därför lever han sedan 15 år ensam med sitt missbruk. Han slog min mamma när jag var liten bebis och när jag låg i hennes mage. Han slog min styvmamma under hela min uppväxt tills hon lämnade honom också. Alltid när han var full och alltid fylld av skam och tårar efteråt. Så viktigt att prata om och så modigt! ❤

  65. Å Kristine. Jag bara gråter Gråter för sien smärta du utstått för dem som gör det just nu.
    Så oförstående till att det kam finnas sådan besatthet sådan elakhet.

    Du gör skillnad det är jag säker på. Du är mod du är klokskap och jag beundrar dig (typ säger detta extremt sällan till människor)

    😭😭😭

  66. Jag möter utsatta människor dagligen i mitt arbete. Ansikte mot ansikte, via brev eller telefon. Det är kvinnor(och män, men ändå mest kvinnor och flickor) utsatta för våld i nära relation. Jag har tagit del av fruktansvärda historier om våld, terror och som du beskriver; beräknande förnedring, många sådana. Både från unga och de som har levt med våld i decennier. Jag blir bestört av det faktum att din beskrivning ovan i många delar berör mig mer än det jag tar del av i mitt arbete, antagligen för att jag tar del av den i ett annat forum än normalt och för att jag upplever att jag ”känner” dig ( digitalt alltså).
    Men, Kristin, jag har följt dig sedan 2009 kanske ( är det möjligt ens ?) och vad du har gett mig med dina inlägg i blogg och insta är en del av den flykt och inspiration jag behöver för att sedan orka sätta mig vid skrivbordet och ta del av allt våld, alla övergrepp och all förnedring. För att orka det behöver jag också kunna ta mig därifrån. Jag måste orka ta de där samtalen, ringa en förtvivlad 19 åring på flykt genom Sverige med pappan hack i häl. Som vill döda. Dagligen behöver jag göra det för det tar nämligen inte slut och det är sjukt! Sjukt!
    Så jag behöver dig, ditt skira blå, ditt lugn (fattar att verkligheten är annan men i bilderna är det lugn) och dina fikastunder och din trädgård för att det spelar roll. Och det spelar än mer roll på grund av din historia. Så betänkt det. I dina inlägg om vardag trädgård och kalla bad hämtar en annan inspiration, flykt och ork att jobba mot en fruktansvärd verklighet, en som tidigare var din. Därför är du viktig. Därför spelar du roll. Fortsätt är du snäll / Med vänlig hälsning, T

  67. Åh vad du är modig och vilket hjärta du har, som öppnar dig så för att hjälpa och stötta och rädda andra ❤️ ❤️❤️

  68. Hej,

    Har läst din kloka blogg i ett par månader efter att jag upptäckt ert fina klädmärke via Instagram. Har hela tiden uppskattat dina ord och vackra och kloka texter, men nu sköt verkligen hela texten rakt in i hjärtat. Och fastnade där. Har nog inte kommenterat här tidigare, men det här var det modigaste och bästa och viktigaste jag läst på väldigt länge. Så rakt du är, så stort av dig att förändra, och efter detta kommer jag vara än mer vaksam & rättfram om jag misstänker att någon jag känner far illa. Tack för dina ord. Du förändrar.

  69. Tack för att du vågar dela med dig. Det är så viktigt. ❤️
    Önskar dig och din familj en fin jul.

  70. Åh läste din text flera gånger för tårarna kunde liksom aldrig sluta trilla. Vilken fantastisk gåva att ge; mod och styrka till en annan medmänniska. Har sån otrolig ödmjukhet inför dig och din blogg, så mycket kraft du sprider och ger, även om det säkert inte känns så när du skriver om allt som skaver och gör ont. Men jag vill gärna tro att alla jävla troll spricker i solen. Spricker går sönder och finns aldrig mer. Och att din resa, att vända om, starta nytt och våga älska sig själv igen verkligen kan rädda någon annan. Tack. Bara så himla megastort tack för att du är så himla modig för oss alla andra.
    Önskar dig en fin jul med massa värme och lugn ❤️

  71. Åh, din text går rakt in i hjärtat. Just för att man inser att det skulle lika gärna kunna vara jag. Eller min bästa vän. Eller min kollega. Hur lätt det förmodligen är att plötsligt vara mitt i det, och hur galet svårt att ta sig ur det… tack för att du vågar och vill! Så mycket kärlek till dig! ❤️

  72. Så modigt av dig att berätta. Och väldigt viktigt att vi pratar om våld i nära relationer!

  73. Tack för att du delar med dig ❤️. Så viktigt att använda instagramfönstret till att visa att allt inte är så perfekt och tillrättalagt som det ser ut. Om man bara visste vad som finns bakom varje människas fasad … Tack, Kristin! All styrka 👊🏻 och kärlek till dig! ❤️ Kramar

  74. Att hemmet är den farligaste platsen för en kvinna är ingen nyhet, men dock så upprörande. Läser just nu en specialist utbildning kring våld i nära relationer och omfattningen är chockerande. 20% av alla kvinnor blir utsatta, men endast 5% anmäler till polis. Den vanligaste åldern är 16-24 år.

  75. Läser din blogg sedan länge men är dålig på att kommentera. Men detta berörde mig så starkt, inte minst det mod du visar. Det gör skillnad. Är övertygad om att vi kvinnor tillsammans kan göra sådan enormt stor skillnad!
    Blev själv våldtagen som fjortonåring och det har satt sådana spår i mig, och önskar kunna komma till samma mod som dig att idag, mer än 20 år senare, använda den hemska erfarenheten till att göra skillnad för någon annan för att slippa gå igenom samma sak, eller åtminstone slippa känna sig så oerhört ensam som jag gjort,
    Tack för att du orkar!

  76. Blir så ledsen när jag läser detta. Stackars dig och alla andra kvinnor och barn som blir utsatta för våld i hemmets ”trygga vrå”. Stor eloge till dig som vågar ta upp detta. Tack.

  77. Så modigt och så värdefullt att du som är så framgångsrik och lever ett till synes perfekt liv berättar om dina erfarenheter. Ska sätta upp en lapp i min bostadsrättsförening att ”Här tillämpar vi huskurage, knacka på och ring sedan polisen om du hör något som oroar dig. Det kan rädda liv.”

  78. Herregud. Din historia lämnar ingen oberörd. Modigt, starkt och bra val att visa att tillsammans är man mindre ensam och att inge hopp och mod till de kvinnor som är utsatta idag.
    Ska ta med mig raderna om vad man som medmänniska ska tänka på och att inte tveka en nanosekund att ingripa om något känns fel eller obehagligt i min närhet.
    Önskar dig en god jul

  79. Vilka nakna och förskräckliga ord. Så utlämnande och skrämmande. Så modigt och viktigt. Tack!! ❤

  80. Tack för stt du delar med dig av dina upplevelser och för att du lyfter en så viktig fråga. Jag har varit aktiv på en kvinnojour och stöttat kvinnor i liknande situationer den du beskriver så tyvärr blir jag inte chockad över din berättelse då du delar den med så många kvinnor. Så viktigt att upplysa om detta och att fler vågar ingripa, ställa frågor, sträcka ut en hand till någon man misstänker eller vet är utsatt för den terror som det innebär att vara offer för psykisk och psykisk misshandel. Det är så fint och starkt av dig att berätta om detta. Tack ❤️❤️❤️

  81. Åh! Så viktigt att du ger ett ansikte åt detta. Så svårt men ändå så lätt att göra skillnad för andra som är utsatta.

    Tack!

  82. Så modigt att du berättar❤️💫❤️ Så starkt av dig, så många du kan hjälpa..och få oss alla att öppna ögonen för det som sker i det”dolda”❤️❤️❤️

  83. Hjärtat pumpar och tårarna rinner när jag läser det här, själv har jag levt så skyddad från sånt, som tur är. Tack för att du delar med dig och upplyser om det, kan aldrig bli för mycket av det! Ska tänka på det och dela – så oerhört viktigt! Tack!

  84. När jag var 27 blev jag ihop med en man som uppträdde som en mjuk, mysig nallebjörn. Efter redan en vecka började alla tecken på terror. Jag stannade inte tillräckligt länge för att han skulle hinna använda fysiskt våld mer än en enda gång, men jag vet att det skulle bli mer om jag stannade. Den psykiska maktkampen, förföljelsen och förnedringen var terrorn mot mig i ett och ett halvt år. Allt vändande och vridande på mina handlingar och ord tills bilden blev klar. Jag var häxan vad jag än sa och vad jag än gjorde. Han var offret.

    Tack för att du berättar Kristin!

  85. Vad modigt och starkt av dig att dela med dig. Bra, för som du skriver, en våldtagen, fötryckt och misshandlad kvinna ser ut som vem som helst❤️💞

  86. Blir så ledsen! Tack för att du delar med dig och hoppas att det kan hjälpa någon som är i en situation liknande den du var i. Följer dig sedan några år – du är en förebild på många sätt!. Bara fortsätt vara du❤️

  87. Det krävs mycket mod att skriva detta ❤️ Det är så stort av dig att öppna den delen av livet förstår att det inte är lätt men det är inte dom drabbade som ska känna skammen utan dom gör sånt här. Massa kärlek till dig och din familj . God jul ❤️

  88. Du är ta mig tusan en av dom modigaste, mest inspirerande och viktigaste just nu! Tillsammans gör vi revolution! ♥️

  89. Så starkt. Men förstår såklart att du har tvekat att skriva om något så känsligt. Du fick mig att tänka till. Försöka öppna mina ögon och vara mer vaksam runt personer jag stöter på, varningssignaler. Tack snälla för att du vågade. All styrka och kärlek till dig.

  90. Men kära du. Oj. Så starkt. Gripande. Fruktansvärt. Wow, att du delar med dig. Vill ge dig en mental styrkekram. Du har upplevt helvetet. Och fortfarande står du på två ben, en fantastisk kvinna som levererar så mycket inspiration. Hatten av för dig 💙

  91. Åh herregud. Ingen ska behöva gå igenom något sådant. Så starkt av dig att berätta! Tack! ❤️

  92. Starkt och o så viktigt! Fint att du även är ett bevis att det går att skapa ett liv med kärlek familj och karriär att ta sig ur det destruktiva.

    Det är så vi skall göra dela med oss- stärka och inspirera varandra.
    Du imponerar och inspirerar❤️

  93. Tack för att du orkar dela med dig av detta. Viktigt! Jag var också där, nära, men kom undan med andan i halsen. Så glad för det och vårdar erfarenheten med stor respekt för alla medsystrar.

  94. Tänker först att det är svårt att veta vad säga efter jag läst ditt inlägg idag men inser snabbt att det är inte det som är svårt. Det svåra och ofattbara är det du tvingats utstå. Inte du. Inte någon. Ska utsättas för detta!
    Min varmaste kram jag kan ge❤️

  95. En sak som jag tänkt på varje gång du skrivit om din bakgrund är hur inspirerande du är. Att du är ett sådant härligt exempel på att livet inte måste stanna där, att det finns en hel värld bortom en verklighet som offer och att det faktiskt kan vända. Det finns en väg ut och livet kan vara så oändligt mycket mer. Jag hoppas att någon läser, identifierar sig med dig och inser att deras liv fortfarande innehåller potentialen att bli vad de vill. Och om någon läser och tänker så så vill jag bara säga till dig: du är nog, du duger, du är inget att skämmas över, du är värd så oändligt mycket mer och är du stark nog att överleva detta så är du stark nog att göra precis vad som helst.

  96. Så fruktansvärt att läsa! Modigt av dig att dela med dig. Massa kärlek till dig och familjen. God jul!

  97. Verkligen helt fruktansvärd erfarenhet och modigt att dela. Jag hade ändå önskat att du skrev ut triggervarning, då innehållet är starkt och det kan lätt trigga minnen för alla oss som på något sätt tangerat liknande erfarenheter. Idag var inte en dag jag orkade möta mina minnen.

  98. Tack för att du delar! Det är lätt att tro att man är ensam i sånt här. Lätt för andra att inte kunna eller vilja förstå. Så oerhört viktigt med människor som vågar tala om saken. Tack!

  99. Tack för att du delar. Röster som dina som vågar, orkar och kan berätta är så oerhört viktigt. Låt förövaren bära skammen och låt oss bana väg för nästa generation genom att våga tala om våld i relationer. Här kommer en länk till en väldigt bra blogg om fysisk och psykisk misshandel i relationer. Stor kram modiga kämpe! http://www.varningstecken.n.nu/verbal-misshandel

  100. Det här är det viktigaste och mest generösa jag har läst av det du skrivit. Så starkt att du delar med dig av ditt svåraste för andras skull. Jag kommer att bära med mig dina råd! Jag visste inte att våld i nära relationer är så vanligt i unga åldrar. Viktig information! Tack för den!

  101. ❤️ Ditt mod är så viktigt!
    Berätta gärna också hur du hittade modet. Jag tror det kan hjälpa många. ❤️

  102. Älskade medsyster. Hjärtat blöder och magen gör ont av läsningen och det smärtar att tänka på den unga flickan som var du. Att dessa flickor och kvinnor finns där ute i detta nu. En sån otroligt viktig text. Det är lätt att förlamas av svärtan i världen men ack så viktigt att bryta isen och agera. På små och stora sätt. Tack tack tack för det du gör.

  103. Din blogg är absolut den bästa och samtidigt den vackraste som finns just beroende av att du ibland blir riktigt personlig och vågar dela svåra erfarenheter.All ytlighet klarar jag mig bra utan,dina inlägg är äkta och det högaktar jag dig för.Livet är både vackert och jobbigt och du förmedlar oxå det.Önskar dig och din familj en God Jul och Gott Nytt År✨🎄/Neneh

  104. Din text gick rakt in i själen. Tårarna rinner och jag mår illa.
    Så starkt av dig att blotta denna tuffa, obegripligt hemska del av ditt liv.
    Våld i nära relation är någon som diskuteras mycket på mitt jobb och det går inte att uttrycka hur viktigt det är att vi som samhälle och medmänniskor öppnar ögonen, vågar se och agerar. Vi har en lång väg att gå tyvärr, men att utsatt orkar och våga berätta sin historia tror jag är viktigt för att synliggöra problematiken och få oss alla att reflektera och reagera.
    Massa kärlek

  105. Oj oj oj oj….vad du är stark, och att även ger styrka åt dem som inte vågar fly. Stort av dig🙏🏼

  106. Kristin, vad du är fantastisk! Jag är helt övertygad om att du prick nu gör skillnad för någon därute som använder din vackra blogg som tillflyktsort för att slippa tänka på helvetet de befinner sig i – och så plötsligt delar du med dig av precis det viktigaste av allt. Tack för att du gör det, och jag hoppas så att du och alla dina läsare får en fin jul. <3

  107. ❤️ så viktigt Kristine❤️.. jag träffar dessa oftast kvinnor varje dag i mitt jobb inom socialtjänsten. Viktigt är att jobba förebyggande i tidig ålder. Ord som ” killar gråter inte” föder våld i nära relation. Att få höra dessa ord kan bidra till att man inte lär dig att hantera andra viktiga känslor utan ilska.. Vi måste våga agera o prata om beteenden som föder våld och våga ”störa” om man misstänker våld.. Snälla agera.. hänvisa/ hjälp till så att personen får en möjlighet till att bryta när personen själv är redo❤️❤️. Kristin du är ett föredöme för andra o fortsätt att prata om det i dina kanaler 💕.. Ha nu en riktigt god jul🎄. (Såg du det klippet på ungdomarna som jag skickade till dig). Kram josefine

  108. Så vondt å lese. Så modig du er. Og så fint at du våger å snakke for alle de som ikke har en egen stemme.

    Ønsker deg alt godt♡

  109. Otroligt viktigt att du berättar. Jag är så imponerad över hur du gör något konstruktivt av det hemska du har gått igenom. Starkt och modigt är det. Stor julkram till dig!

  110. Åh, va stark du är Kristin som berättar. Så fruktansvärt. Men så viktigt att berätta. Tack för att du delar för att hjälpa andra. Om du visste hur ont detta gör mig att läsa och hur viktig den här frågan är för mig personligen. En dag ska jag berätta. Ha en fantastisk jul! /Kram Katrin

  111. Fy fasen för det du behövde utstå och så modigt och bra att du delar detta. Just att våga ingripa kan vara avgörande och du beskriver det så bra.

  112. Tack <3 Du väcker tankar och känslor. Dina ord gör skillnad. Du öppnar dörrar som inte borde vara stängda. Det är så starkt och modigt och inspirerande. Det ryms så mycket i en människa, tack för påminnelsen om det <3

  113. Huff, det var ikke godt å høre. Viktige ord. Jeg håper tiden leger dine sår og at vi alle åpner øre og øyne for de i vår nærhet som muligens står i det samme som du gjorde.

  114. Tack för att du delar, det är starkt gjort. Jag kommer att bli mer uppmärksam nu så du har lärt mig något. Bra. Det kokar en ilska i mig, kanske är det i efterdyningarna av metoo, händelserna i Svenska Akademien och våldtäkter som ökar. Det måste bli ett stopp på mäns våld mot kvinnor. Och det är inte bara rent fysiskt våld och sexuella trakasserier men även att kvinnor förminskas, hånas, mobbas, får lägre lön mm på massor av arbetsplatser idag, till och med min. Vid gårdagens högtid i Svenska Akademien fanns inga kvinnor närvarande, en tillfällighet? Och intressant artikel i SvD igår att kvinnor behandlas sämre när de förhandlar och att kvinnor då anses “less likeable” dvs svårare att tycka om. Det är en lång väg kvar att gå.

  115. Du är så enormt inspirerande! Tycker det är fantastiskt att du delar med dig, kanske lite extra så här i juletider när det ska vara så fluffigt och fint. För julen handlar ju även om kärlek och det är kärlek att dela med sig som du gör. Önskar att fler stora profiler skulle använda sina plattformar till att skapa ett mjukare samhälle, för det behövs verkligen! Jag har varken stor plattform eller stort kontaktnät, men funderar ändå på hur jag ska kunna göra något, hjälpa till, bidra, påverka. Det är något jag tar med mig in i nästa år.
    God jul och gott nytt år!
    Varmaste kramarna

  116. Tack för att du delar med dig. Jag har också varit fel, och är fortfarande så. Min erfarenhet skiljer sig från din men känslan du skriver om ibland känner jag igen, att vara stark och skör på samma gång. De ihop är en superkraft även om det inte känns så alla gånger.

  117. Världens viktigaste och modigaste inlägg. Jag blir både arg, ledsen samtidigt som jag inser att jag behöver öppna ögonen, vi behöver öppna ögonen. Det är inte bara viktigt att vi pratar om det, det är liaviktigt att se och agera. Tack för att du delar med dig, jag har öppnat mina ögon. Önskar dig och din familj en fin jul med mycket värme. ❤️

  118. Känner att jag skulle vilja skriva något, men är ordlös inför hur den här berättelsen drabbade. Precis som föregående skriver, så går det inte att hålla tillbaka tårarna.
    Tack för din öppenhet och det stora modet att berätta. (Och dina texter har hjälpt i alla fall mig att hålla mig mjuk i ett läge där jag behövde det som allra mest.)

  119. En miljon kramar till dig och det otroliga i att du vågar berätta! Så många som hjälps av detta. Och jag har svårt att finna ord för vidrigheten i vad du och många andra kvinnor har blivit utsatta för. Önskar att ingen skulle behöva utstå detta och att vi skulle kunna hjälpa alla.

    Tack för ditt mod, för din fina plattform och för att du delar med dig.

    Stor julkram <3

  120. Men herre Gud!! Hade ingen aning om detta. Bara att du någon gång skrivit att ngt var jobbigt men fattade aldrig att det var ngt sånt här. Modigt av dig att berätta, och viktigt. Heja dig!

  121. Tack för att du delar med dig av din berättelse! Jag blir så oerhört arg, ledsen och bestört över det du berättar, vilka vidriga vidrigheter det finns där ute. Din berättelse blir en ögonöppnare för oss alla, din röst är viktig. Tack <3

  122. Fina Kristin, tårarna rinner här och det knyter sig i magen… Tänk att du gick igenom detta vid sidan om mitt liv i samma stad… Vi umgicks ju inte men jag hörde på omvägar lite grann om hur han behandlade dig men kunde inte i min vildaste fantasi ana… Fy fan!!!
    Jag vill ge dig världens största kram för din kamp och för ditt mod att dela med dig och göra världen lite mjukare! Din plattform är fantastisk och jag önskar dig allt gott på din resa❤️

  123. Sanslöst otäckt och sorgligt att läsa det du berättar. Och otroligt viktigt och modigt. Önskar jag kunde ge dig en kram rakt igenom skärmen❤️
    Många kramar från Åsa

    1. Modigt av dig att berätta❤️ Med detta inlägg du kan hjälpa utsätta kvinnor våga att förändra! Kärlek till dig ❤️

Kommentarer stängda