Kristin Lagerqvist
Brukar du också vispa ner ett ägg i frukostgröten? Jättebra sätt att få i sig extra protein och göra den krämig.
Just nu blandar jag även i kardemumman, kanel & dadlar. Använder oftast fiberhavregryn men gillar också steelcut som ger lite tuggmotsstånd.
Jag river äpple och rör ner i gröten när den kokat klart.
Så gott och grymt att få en bra syra och lite krispighet.
Sedan toppar jag med valnötter, bipollen och lite havremjölk. Gott!
Detta låg kvar i mitt utkast från igår så denna onsdag blir det två inlägg. Håll tillgodo.
Hej på er! Början på den här veckan har varit både rörig och förvirrande. Arbete och andra jobbigheter har hopat sig, sömnen har blivit lidande och känslan av otillräcklighet har varit maxad. Den här morgonen höll jag på att missa ett möte, glömde helt bort att jag skulle byta däck och försökte sedan jobba ikapp med stress flåsande i nacken. Lunchen blev inte av förrän 14.45 och vid det laget var blodsockret minst sagt på svaj.
Men verkligen värt väntan. Vi svängde nämligen in på vår kvarterskrog och åt schnitzel. Så gott!
Väl hemma igen höll solen på att gå ner över hustaken och kastade ett gyllene novembersken in genom vardagsrummets fönster.
Varje gång jag upplever de här små, vackra ögonblicken som jag nog tagit lite för givna under alla år i vårt hem tänker jag ”tänk om det är sista gången jag får uppleva just detta här”.
Det är en vemodig känsla. Jag håller på att ta farväl av allt på den här adressen och har börjat döstäda.
Och på tal om döstädning så vandrar tankarna till Vita Arkivet. Är det någon av er som har fyllt i det?
Jag tänker att det egentligen är något vi alla borde göra.
Vi vet aldrig hur många dagar vi får.
Jag har också börjat fundera på hur länge jag kommer få ha min Boris hos mig. Han är tio år nu och när jag läste på om labradorers livslängd såg jag att de i genomsnitt lever ungefär 10–13 år.
Andra grejer jag sökt efter på sistone är den här gyllene kimonon från Zara. Den verkar inte gå att få tag på någonstans och jag grämer mig lite. Så himla fin den hade varit att ha i garderoben! Men det är nog ett klassiskt impulsköp? Man får syn på något i sitt flöde, blir fullständigt besatt och plötsligt känns det som att man inte kan leva utan just det plagget. Haha!
Säkert hundra procent polyester också, så det var väl lika bra att jag inte fick tag på ett eget exemplar. Nu tänker jag istället leta efter en vintagekimono i siden. Gärna med vackra broderade blommor på ryggen. Att svepa in mig i under vintern här hemma och sedan ta med ner till Frankrike.
En annan kul sak är att jag har börjat använda hårnål. Det funkar bra nu när mitt hår blivit så långt! Den här är från Sezane.
Håret blir ju så himla slitet under vintern med alla tjocka koftor, halsdukar och ytterplagg som skaver mot nacken. Så himla smidigt att bara snurra upp det i en knut och fästa med en hårnål. Både fint och praktiskt!
Ha nu en riktigt fin dag!
.
Jag vill börja med att tacka för alla fina meddelanden, samtal och varma ord jag fått sedan dokumentärserien Du måste gå släpptes på SVT tidigare i veckan. Det har varit några väldigt känslosamma dagar och jag är både berörd och tacksam över det fina mottagandet.
Jag är en av kvinnorna som medverkar i serien och berättar om mina erfarenheter av att leva i en våldsam relation. Det är förstås väldigt sårbart att dela med sig av den här sortens erfarenheter. Jag kliver helt klart utanför min egen integritetsgräns när jag berättar om så privata delar av mitt liv i nationell tv. Min lilla mamma medverkar dessutom och delar sitt perspektiv som förälder. Det betyder mycket för mig att hon ville vara med, men det gör också hela upplevelsen ännu mer personlig.
Under åren har jag tackat nej till både intervjuer och förfrågningar från bokförlag. Jag har velat äga min egen berättelse och själv bestämma vad jag vill dela, när och i vilket sammanhang. Genom mina egna kanaler har jag kunnat föra den viktiga dialogen om mäns våld mot kvinnor på mina egna villkor. På så sätt har jag kunnat värna om min integritet, behålla kontrollen över mitt eget narrativ och samtidigt bidra till att sprida kunskap om ämnet.
Men den här gången valde jag alltså att tacka ja. Och det gjorde jag framför allt av tre anledningar.
För det första vill jag inge hopp! Jag vill visa att det faktiskt går att skapa ett fint, tryggt och meningsfullt liv efter att man har lämnat en destruktiv relation. Att det finns en framtid även när allt känns nattsvart och man inte har möjlighet att se en framtid i frihet.
Jag vet hur det känns att befinna sig i en situation där man har svårt att se någon väg framåt. Men jag vet också att livet går att förändra, att man kan få uppleva kärlek, trygghet, glädje och frihet igen.
För det andra vill jag bidra till att förebygga våld i unga relationer. Jag önskar att vi pratade betydligt mer med ungdomar om varningssignaler, gränser, kontroll och psykiskt våld. Om hur en trygg, respektfull och jämställd relation faktiskt ska se ut. Både tjejer och killar behöver få kunskap och verktyg för att förstå när något inte står rätt till. För våld börjar oftast inte med slag. Det kan börja med svartsjuka som förväxlas med kärlek, begränsningar som smyger sig på eller en kontroll som gradvis blir en del av vardagen. Genom ökad kunskap kan vi som uppmärksammar ämnet hjälpa någon att känna igen signalerna i tid. Innan relationen hunnit bli så destruktiv att det känns omöjligt att ta sig därifrån.
Och för det tredje vill jag bidra till större civilkurage. Jag önskar att fler vågade se, fråga, agera och lägga sig i. Våld i nära relationer är inte en privat angelägenhet. Det är ett samhällsproblem och något vi alla behöver ta ansvar för. Ibland tror jag att vi är så rädda för att trampa någon på tårna eller lägga oss i sådant som vi uppfattar som privat att vi hellre tittar bort. Men tänk om just den där frågan, omtanken eller utsträckta handen kan göra skillnad för någon som behöver hjälp. Vi behöver våga bry oss om varandra.
För två veckor sedan föreläste jag för ett fyrtiotal gymnasieelever om mitt företagande och vägen dit. Jag berättade bland annat om mina destruktiva tonår, om de val jag gjort längs vägen och hur jag så småningom byggde upp mitt företag och ett liv som jag verkligen trivs med. Om att ens bakgrund inte behöver bestämma ens framtid. Det var en fin upplevelse. Efteråt fick jag ett meddelande som gjorde mig både glad och rörd, och jag gick därifrån med känslan av att det här kanske är något av det mest meningsfulla jag kan använda mina erfarenheter och min plattform till.
Flera har skrivit att serien stärkt dem i beslutet att lämna en destruktiv relation. Andra berättar att de fått större förståelse för vad någon i deras närhet går igenom och hur de kan vara ett bättre stöd. Och det var ju precis det vi hoppades på! Jag vill inte att min historia bara ska handla om det mörka. Jag vill framför allt att den ska handla om allt det som kom efteråt och om ljuset i livet. Om livet. Möjligheterna. Kärleken. Friheten.
Och om att det aldrig är för sent att skapa sig en annan framtid.
Har ni sett Du måste gå på SVT än?
Ring Kvinnofridslinjen 116 016 om du behöver hjälp och stöd.