Idag frågade jag mina följare på Instagram vad de ville att jag skulle skriva om på bloggen och en av dem önskade ett inlägg om Boris.

Vår fina hund flyttade in i vår familj för ungefär tio år sedan. Det var under en period då ett av mina barn inte mådde så bra och för att skapa mer trygghet runt honom välkomnade vi en vit, gosig labrador till familjen. Vi var såklart fullständigt införstådda med att det var vi föräldrar som skulle behöva ta huvudansvaret för den här lurviga gossen och att det inte var ett ansvar som skulle ligga på barnens axlar. Men visst fanns det en förväntan om att detta var en individ vi gemensamt skulle hjälpas åt att ta hand om.

Det var en lycklig dag då vår vita valp åkte med oss från kenneln, hem till Varberg och därefter tog sina första stapplande steg över tröskeln på Kvarngränd.

Boris föddes i mitten av februari samma år och detta var någon gång i april, tror jag… Jag hade lite hundvana efter ett par år i samma hem som en rottweiler i min första relation. Men jag var inte uppväxt med hund som min man. I hans barndomshem har det alltid funnits pointrar och jaktlabradorer som varit både i hundgård och inne i huset. En blandning mellan sällskapshund och brukshund. Jonas hade många idéer om vad en hund får göra och inte och jag var egentligen överens. Men när det sedan var jag som skulle stå för typ 80 % av den dagliga uppfostran av den här galningen så kände jag mig lite maktlös.

Vi gick på valpkurs och det gick väl sådär… Minns att jag kände mig som en dålig hundägare för Boris var en rätt vild och trotsig kille. Gosig och med massa karaktär, javisst, men han testade mig hela tiden. När den gulliga valptiden var över och han blev unghund så tittade jag på den gängliga och trotsiga hanhunden vid min sida och undrade hur fan vi tänkte. Om vi inte redan hade det jobbigt i familjen och svårt att få ihop vardagen så var det inget mot hur jobbigt det blev med den här galningen i huset.

Han tuggade sönder grejer, sprang iväg med skor för att bli jagad, satt vid min sida och glodde ut mig med gnäll i strupen varenda sekund jag jobbade. Och råkade man lämna en macka på diskbänken så snodde jäveln den direkt man vände ryggen till.

Han lyssnade på min man givetvis, han var alfa och gud i huset. Lydde hans minsta vink och ville vara till lags, men fnös åt mina tappra försök att styra upp hans beteende. En dag sa jag att jag inte orkade mer och då fick vi tag på en kille i Stockholm som kunde ta hand om honom. Han hann till och med sätta sig i bilen och åka en bit när jag tog mitt förnuft till fånga och gav mig själv och Boris en ny chans.

Vi kastrerade honom och jag lade upp en ny taktik. Jag ville inte bara styra upp regler och vara hård, utan började bygga vår relation på ett smartare sätt. Gömde godisar i trädstammar och under stenar då vi var ute och gick, gjorde avancerade hjärnövningar för honom och utmanade honom. Jag började också markera på ett mer auktoritärt sätt som gjorde att han fick större respekt för mig. Jag har jobbat mycket hemma under de tio år vi haft Boris och vi båda har också haft med honom på jobbet. Vi har dock varit noga med att lämna honom ensam hemma under längre perioder då han var valp och unghund för att han skulle vänja sig vid det. Jobbar vi en heldag och han är hemma själv så är det inga problem, bara vi har någon som går ut med honom på lunchen.

Min man löptränade under många år och då var Boris med och sprang (ofta lös) och så brukade han bada i havet under löpturen. Han älskar fortfarande att bada året om men han får absolut inte bada i poolen. Den regeln håller han bra och han går inte heller upp på övervåningen där vi har sovrum. Han ligger aldrig i våra sängar och fram till för något år sedan fick han heller inte vara i soffan. Han har en egen säng och vi har sköna mattor så det är inte synd om honom. Vi drar till exempel inte fram en stol till honom när det vankas middag utan han äter sin mat i en hundskål i köket. Har han tur får han rester. Vi klipper klorna på honom och ger honom torrfoder två gånger om dagen.

Vid jul eller om det är semester kan han få ett ben att tugga på. Under en period märkte jag att han morrade då man gick förbi honom när han hade ett ben med torkat kött att tugga på. Då började jag träna honom på att kunna lämna ifrån sig det och vara trygg med att få tillbaka det. Vi leker mycket med bollar och pinnar.  Han är i full fart men också grym på att bara ligga och sova en hel dag som den stora livsnjutare han är. han älskar att vara nmed överallt och har inga problem med att åka bil. Han älskar snö och att vara på fjällsemester. Men är också riktigt bra att ha med sig i värmen i Frankrike. Han är lätt att hänga med upplever jag. Boris är fantastiskt duktig på att gå lös och bara hålla sig runt oss i familjen. Han går aldrig fram till andra eller springer ifrån oss. Men kommer det en hare eller en annan hund så tappar vi kontrollen över honom med en gång, då springer han fram och hälsar och vill oftast leka. Men då brukar andra hundägare bli arga och då skäms jag som tusan… hahaha! Jag har honom alltid kopplad om jag tror att någon annan hund kan dyka upp. I Frankrike blir ingen arg. Där går alla hundar lösa.
Svenskar är så himla ängsliga när det kommer till så mycket.

Det sägs att en labrador lever runt tio år men kan leva tills de blir 13–15 år om de får motion, god kost, mycket kärlek och man utmanar dem. Jag tror på det! Han är en pigg kille! Enda gången han blev sjuk var då han åt upp min bokashi och vi fick åka till veterinären. Trodde han skulle dö, helt ärligt. Riktigt jobbigt!

Boris är min bästa vän. Det kommer bli en jobbig dag då han lämnar oss.

Är det något jag vill skicka med nyblivna hundägare så är det att det är värt allt arbete med en god hunduppfostran, tydliga regler och att öva hunden på att kunna vara ensam. Det lönar sig verkligen i längden och allt praktiskt blir smidigare. Det är jobbigt att inte kunna gå ut och äta en bit mat utan att vara rädd för att hunden står och skäller i hallen hela kvällen. Eller att behöva lägga dyra pengar på hunddagis då man arbetar och så vidare. Det är också skönt att ha med sig en väluppfostrad hund om man är ute på caféer och i andra sociala sammanhang.

Med det sagt. Vi har verkligen haft våra trotsiga och jobbiga upplevelser med Boris och han är långt ifrån perfekt. När vi lämnar honom en längre period till någon han inte känner väl så har vi märkt att han kan ifrågasätta deras auktoritet och testa dem, speciellt om de inte är hundvana. Han kan då hoppa upp och försöka betäcka och visa att det är han som bestämmer. Det är ju såklart en väldigt olustig situation som man inte är beredd på om man inte är hundvan. Så gör han aldrig med oss i familjen, mina svärföräldrar, min mamma eller folk i hans närhet, så vi har beslutat oss för att inte sätta honom i sådana situationer.

Jag tycker det är väldigt viktigt att visa vem som bestämmer när det kommer till djur. Det blir en trygghet för dem att ha en ledare i flocken och att veta sin plats. Man kan liksom inte tänka som med människor när det kommer till djur.

Det betyder inte att det inte finns kärlek. Att sätta gränser är en form av kärlek det också.

Har ni hund? Vill ni berätta lite om er relation till den och hur den samspelar med er i familjen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Om att leva med min hund Boris”

  1. Jeg har virkelig gledet meg til dette innlegget (jeg ønsket meg det en gang her på bloggen, så det er bra at vedkommende på IG også ønsket seg det). Flotte bilder og en veldig god tekst om å ha hund – jeg får tårer i øynene. Håper Boris får leve lenge til <3

    Familien min hadde en labrador da jeg var tenåring, og en til da jeg var voksen. Da var jeg så klart flyttet hjemmefra, men jeg bodde så nær barndomshjemmet mitt og var ofte hjemme der. Begge hundene var så fine og gode. Og med hver sin personlighet. Neste år er det ti år siden den siste hunden døde, og jeg tenker fremdeles mye på han og på forgjengeren hans. Savner veldig å ha en hund i livet mitt.

    Tusen takk for at du skrev om Boris <3

  2. Håller med till 100 % – när det kommer till uppfostran. Har själv vuxit upp med hundar och hästar . Sedan tror jag ni haft en annan upplevelse med en tik, jag upplever att de är lite lugnare och enklare.