Min man är borta en vecka i arbete och jag blir den mest effektiva under dessa stunder. Redan 07.15 hade jag städat både skafferi och två skåp i köket samt gjort en lista på alla saker jag ska fixa. Sist han reste iväg så låg jag på knäna och skrubbade hela köksgolvet samt städade min garderob. Han borde verkligen ge sig iväg oftare så jag kan ta tag i allt jag prokrastinerat.
Vi poddade igår och jag känner skam för jag tror att människor kan bli kränkta av att jag berättar vad som triggar mig. Funderar på om jag tycker det är obehagligt eller bara onödigt att prata om det – men samtidigt intressant ämne ändå väl?
Vi triggas ju av så olika saker beroende på våra egna personliga upplevelser i livet.
Det behöver ju inte betyda att man har varken rätt eller far med någon särskild sanning – det bara kryper i en ibland när andra beter sig på ett sätt som aktiverar skav och irritation. Problemet brukar sällan ligga hos dem alltså – de ligger hos en själv. En trigger är sällan rationell.
Men ändå?
Vad triggar er? Berätta.
Jag börjar.
Jag blir väldigt triggad av långsamma människor som alltid klagar på yttre omständigheter och inte tar eget ansvar för sin livssituation. Det är helt klart min egen rädsla för att vara just detta. Spegel alltså. Dessutom har jag också märkt att den personlighetstypen blir oerhört triggad av människor som har många bollar i luften, har hög energi och är snabba. Varandras motsatser verkar trigga oerhört.
Nästa trigger då.
Vill börja med att säga att det här är något jag förstår är fel. Det är mina upplevelser som har skadat en sund syn på detta och jag kan därför inte relatera till upplevelsen hos en normal förstagångsförälder.
Något som provocerar mig oerhört är trötta småbarnsföräldrar som inte “hinner med sitt liv” och tycker det är så jobbigt att ha en bebis som de ska mata och söva. Det är typ det en bebis gör. Den äter, bajsar, skriker och sover. Är det verkligen så jobbigt tänker jag?
Jag vet inte vad de pratar om och då har jag tre egna barn som jag både fött, ammat och burit runt på dygnet runt. Ja, en hade kolik och en annan kunde aldrig ligga och sova varken i säng eller i vagn. Jag bar och ungen låg och sov på mig. Det är väl så mammor och pappor gör under en period av sitt liv?
Jag funderar på varför det kliar i hela mig när jag hör och läser om mammor som”kämpar” med de mest triviala saker. Jag blev gravid med mitt första barn då jag var nitton och levde då in en våldsam relation. Under graviditeten så minskade våldet men efter förlossning så ökade det igen och jag upplever det nästan som det eskalerade då jag behövde prioritera barnets behov istället för den jag levde med. Det i sig skapade stor frustration hos min partner. Där kan vi snacka noll sömn under det första året. Jag var ganska isolerad och ensam under dessa år och jag minns inte att jag klagade en enda gång på min situation. Inte ens då jag hade en 14 månaders på armen med bara en kasse kläder och ett blöjpaket som den enda materiella tillgång då jag flyttade in på ett skyddat boende för ensamstående mammor. Däremot var jag väldigt tacksam över att vi båda var vid liv efter några helt sjuka månader fulla av trauma.
Så när någon tycker att det är är sååå jobbigt med en bebis för de måste bära på barnet och inte hinner duscha så kliar det i mig. Men det är ju ungefär samma idiotiska retorik som att säga till ungarna att de måste tänka på barnen i Afrika då man ställt fram mat de inte gillar och vägrar äta upp.
Men ändå – ibland fattar inte folk hur sjukt privilegierade de är, de letar fel och klagar på de mest sjuka grejer.
Det är då sannerligen ingen tävling i vem som har det värst och jag är fullt medveten om att det är min egna sorg över hur allt blev som gör att det känns jobbigt i mig.
Min poddkollega berättar i podden om varför äldre män triggar henne och jag pratar om att jag inte står ut när folk pratar om hur fantastiska barn de har – men det får ni lyssna på i veckans poddavsnitt på fredag alltså.
Vågar ni berätta om era triggers?
obs. Ni får inget för att ifrågasätta mig om ovan. Som sagt så vet jag att det inte är en sanning och att problemet ligger hos mig.
