Jag brukar sällan ta med mig kameran upp till vår övervåning, och barnens rum har jag nog inte dokumenterat på säkert tio år. De vill ju hålla sig så långt borta från mina digitala flöden som möjligt, fullt förståeligt. Nu är barnen stora och håller på att lämna nästet. En minst sagt speciell tid i livet.
Jag känner en stor sorg över att småbarnsåren är över, men samtidigt ser jag med förtjusning fram emot den här fasen. En tid där det finns mer utrymme att fokusera på relationen till min man och på min egen utveckling.
Två av barnen har numera eget boende, och vår yngsta har flyttat ner till entréplanet med egen ingång och eget badrum, för att få lite mer privatliv med vänner. Det är faktiskt ganska fint. När man kikar in i rummet ligger det ofta ett helt gäng ungdomar i sängen och pratar, och ibland får man en liten stund tillsammans över köksön eller middagsbordet.
Tonåringar är det finaste och läskigaste som finns, om du frågar mig. Jag är livrädd för vad som kan gå snett, men samtidigt pirrig av deras klokhet och de stora kliv de tar i sin utveckling. Ett liv kan förändras på en helg, och på bara några veckor kan man stå inför en helt ny person, både till utseende och sätt.
Vart tog min lilla unge vägen?
Men i alla fall. Nu har lillebror lämnat sitt blå sovrum, och min man tyckte att det var en strålande idé att göra om det till ett kontor åt honom. Jag höll med. Själv sitter jag oftast i soffan när jag arbetar, och min man brukar slå sig ner vid skrivbordet i biblioteket. Jag har alltid stört mig på de stora skärmarna och de ergonomiska stolarna, så jag var rätt glad över att vi nu kan flytta in allt det fula i det här rummet.
”Ska du ha ett höj- och sänkbart skrivbord också…?” sa jag och skrattade.
Men ja, inte långt ifrån det faktiskt. Ett brunt skrivbord och en hylla inhandlades på det stora blå varuhuset, och äntligen fick den här lampan en okej placering.
De där märkliga ”gamingstolarna” är bland det fulaste jag vet, men en sådan fick givetvis ta plats den också.
Tavlan, som är ett foto på vår yngsta, har tidigare haft sin plats på bottenplan. Det kändes fint att låta den komma till användning igen. Lillebror fick liksom stanna kvar i rummet en liten stund till…
Att ha familjen på väggen i ett kontor hör väl till?
Och ja, det är jag som fixat lite fint på puffen.
Ett kontor kan faktiskt inredas trivsamt och hemtrevligt. Jonas har till och med ställt in en kaffemaskin i hyllan. Mysigt!
Olika semesterfoton, vi två på ett bröllop i Torekov och så dagen då jag födde lillebror.
Brunt och gyllene detaljer är väldigt fint tillsammans med blått. Det ger ett moget och ombonat uttryck, tycker jag. Hade det blå kombinerats enbart med svarta detaljer hade rummet lätt blivit kallt och maskulint.
Jag kommer nog inte att vistas här särskilt mycket, men blir däremot väldigt glad varje gång jag passerar dörröppningen. Skönt att slippa gå förbi ett tonårsrum i ständig kaos av kläder och parfym och någon som vrålar att man ska stänga dörren.
Fint! Och parfym!! Igenkänning, de små liven 😅❤️
Så himla fint det blev! Undrar också över den bruna fåtöljen med fotpall! Såå snygg!
Tack för en fin blogg! Så fint det blev! Får man fråga vad det är för färgkod på väggfärgen.
Roligt med hemmalyftet! Allt har sin tid.
Tips ang ståskrivbord: jag älskar liksom du gamla ting och vill att allt ska vara vackert. Men sitting is the new smoking som de säger, och långvarigt stillasittande åldrar oss snabbare.
… Så jag köpte ett begagnat, svart höj-och-sänkbart bordsstativ på Rekomo, med bara en stilren pelare. Fyndade en fräck men supersliten art deco sekretär (finns många billigt på marketplace) och kapade av ”kroppen” eller byrådelen, skruvade fast bara den kvarstående skrivbordsdelen ovanpå stativet. På toppen monterade jag en datorskärm utan fot.
Önskar jag kunde visa en bild, men det blev ASFINT! Och praktiskt! Gäller bara att hyllan till skrivbordsdelen inte är för hög, så man får stå och titta uppåt på skärmen.
Såå fint kontor!
Puffen och fåtöljen i brunt 🤎 Vart köper man detta?
Varför så tråkig attityd mot ergonomiska möbler? Är ju ändå ett kontor. Det blå- gula varuhuset har riktigt snygga, både stolar och även deras höj o sänkbara skrivbord.
Hög igenkänning på att någon alltid ropar: ”stäng dörren!” 🙂
Och glömde ju att skriva det viktigaste – vad fint det blev!!
Så fint det blev. Hade inte haft något emot att arbeta där.
Mina pojkar är 16 och snart 19 år. Jag känner också en stor sorg över att småbarnsåren är över. Att man inte får tillbaka de stunderna. Jag blir ofta sentimental när jag tittar på gamla foton, och får alltid tårar i ögonen. Blir ledsen över att tiden gick så fort, och frågar mig ofta om jag tog tillvara på den? Skulle så gärna vilja lyfta upp mina pojkar i famnen igen, krama dem och dofta på deras hår. Sådant man nu inte kommer ihåg hur det kändes.
I efterhand så ser man ju också mest tillbaka på de goda stunderna, men småbarnsåren var också väldigt jobbiga. Mycket kamp och frustration kring olika saker.
Men med det sagt så älskar jag att se mina killar växa upp och utvecklas till individer. Så roligt att uppleva och dela saker tillsammans. Alla härliga samtal man har med varandra. Men också se att de lever livet, och allt roligt de har framför sig. Det gör mig lycklig och varm inombords.
Och som du säger, det är en ny fas i livet. Jag kan bli lite pirrig av att man nu har mer tid att lägga på sig själv, sin partner och vänner. Det finns ju så mycket roligt att se fram emot. Livet är ju inte slut, det blir bara en ny början.
Jag har nyss hittat till din blogg, otroligt trevligt och relevant innehåll. Den blev en favorit direkt som tilltalar mig.
Jag har två pojkar, den yngsta åkte på resa nu och ska sen flytta. Vilken sorg, tycker det känns riktigt tungt och tomt. Har just nu svårt att se utveckling och möjligheter i det för mig själv, känns bara livskris. Samtidigt så otroligt stolt och glad för hans skull. Mvh Malin