Bloggar från bilen…

Sitter i passagerarsätet på min bil och repeterar inför helgens event. Min mamma kör och hon nickar och låtsas att hon hänger med i resonemanget jag för. Hon pratar om att jag måste fylla på spolarvärska och boka service på bilen då displayen larmar om det var femte minut. Antar jag har blivit så van vid att se den blinka och tänker helt bort det…
Vi är på väg till ett jobb jag ska göra med Marimekko i Göteborg och här på bilden ser du sista rycket bland packning, presentationer och mailande.

Jag skulle så gärna vilja posta ett annat inlägg jag snart är klar med. Under en veckas tid har nämligen två helt oberoende vänner kontaktat mig och frågat hur de ska gå tillväga då de hjälper en kvinna fly från en våldsam man. Vad behöver man tänka på?
Så himla viktigt att bredda kunskapen så att fler får stöd och hjälp.

Jag ska berätta om mina egna erfarenheter här och dela den kunskap jag har i ämnet så snart jag kan. Under tiden så undrar jag om ni har några erfarneheter kring detta? Kan vi hjälpa varandra här?

Tack på förhand. kram

Skrivet igår – fast det mesta idag…

Jag fastnade bland widgetar och sidebars, bland presentationer och olika dokument. Med makrill på mackan och kallt kaffe, i mysbyxor, utan bh och med sovrufset kvar i håret. Nu är klockan 20.04 och kanske får jag vara nöjd ändå. Men det blev inget speciellt bloggigt bildmaterial av det hela idag. (skrivet igår annan jag somnade bredvid Igor)

(Idag)
Så här såg dock min lördag morgon ut under helgen som passerade. Jag var ledig och var först uppe, utlovade nybakta croissanter och finkaffe. Tror egentligen att bageristoppet var ett svepskäl till att jag skulle kunna cykla iväg och bada om morgonen.

Det låg en dimma över Varberg och havet var helt spegelblankt.

Hav med tång – kanske något av det mest rogivande att glo rakt ner i.

Så här såg det ut då jag stod på bryggan och vände huvudet åt höger…

…& åt vänster. Min man och jag brukar cykla ner ihop och då går han ut på herrernas brygga som man ser här i horisonten. Sedan möts vi vid våra cyklar på strandpromenaden igen efter badet.

Denna morgon var jag inte förberedd ordentligt – jag hade bara fötter nedstoppade i kalla regnskor. Tunna pyjamasbrallor är inte heller något jag rekommenderar vid vinterbad.
Varma gerjer innan och efter är ett måste om det ska vara skönt.

Bara jag och en liten manet.

Snapshots från min fredag

Här kommer några snabba bilder från min fredag.

Jag tillbringade några timmar i soffan jobbandes på två olika presentationer. En om ”ett mjukare Varberg” och ett om mig själv.

Boris och jag gick en promenad och plockade lite torkad blomster.

Tränade, tog ett dopp i havet, hämtade paket & köpte bullar till barnen på lunchen.

Böcker jag beställt. Alla borde se eller läsa Beautiful Boy – speciellt för alla familjer som lever med beroendesjukdomar där dagarna ofta fylls med skam och skuld. Ni är inte ensamma. Finns nu även som prisad filmatisering.

Undrar om jag ska bläddra fram ett gott recept i Sofia Woods fina kokbok till morgondagens middag…

 

Foto, reiki, chaga och choklad…

Hej där,

Vill börja med att tacka för det stora, fina och kloka engagemanget i kommentarsfältet i mitt förra inlägg. Ni anar inte hur mycket jag uppskattar denna dialog med er. Fick en del nya perspektiv att sjunka inom och jag är ödmjukt tacksam över den goda tonen och vettiga tankarna. Tack från hjärtat.

Idag vill jag dela med mig av lite bilder från en fotoserie jag tog ihop med Michelle Baker för ett par veckor sedan. Detta är mina favoriter.

Vi möttes upp på fågelreservatet i Varberg – här är det så vackert att fota med det höga gräset som fond.

Älskar att fota i denna miljö och jag som tackat nej till alla fotouppdrag under lång tid fick en ordentlig nytändning. Jag har tänkt att jobba mer med foto den dagen jag inte kommer arbeta med sociala medier på samma sätt längre.

Michelle är otroligt vacker från insidan och hela vägen ut.

Läser man på hennes hemsida så beskrivs hennes arbete så här:
Michelle is a transformational Life Coach & Mentor, Breathwork Healer & Facilitator, Yoga Instructor, Reiki Master, and amateur writer. 

Hon helar mig. Jag går på privata sessions med henne då jag behöver hjälp. Det hjälper mig otroligt mycket –  mer än någon KBT, traumabearbetning eller psykologbesök jag någonsin upplevt.

“You will teach others how to reconnect with their soul. You will teach them how to develop self-esteem, awareness and a more honest relationship with themselves. You will teach them how to do this by redirecting their attention back home, to themselves.”

Brottstycke taget från Michelles “A collection of notes”

Du kan följa henne på Instagram och ta del av hennes klokheter @__michellebaker

Den 30/11 håller hon också i ett pass i Yoga Nidra i FGL’s lokaler. Det serveras frukost efter yogan så missa inte detta tillfälle.

Jag fick Chaga i torkad form och i koncentrat av Michelle.

Hon hade gjort en raw varm choklad med kakaonibs och massa andra nyttigheter i. Vi drack gott och åt clementiner bland de gyllene fälten samtidigt som vi spanande på fåglar.

Påminde mig om att jag måste utöka min samling av emaljmuggar. Så snygga och bra ju!

Tack för dig Michelle.

Här hemma svängde jag ihop en egen varm choklad med chaga. Jag värmde iKaffe, kakao och honung samtidigt som jag vispade som tusan. Sedan tog jag några dropppar chaga i och toppade med vispad soyagrädde – det blev succé hos både barnen och mig.

Har googlat massa på chaga (sprängticka) nu – fann en bra artikel om denna svamp här.

Ha en fin helg nu.

Vad läser du in? Behöver du veta allt?

Under de senaste månaderna har jag förbluffats över vad människor väljer att läsa in hos de profiler de följer i sociala medier. Vilka förväntningar de har eller vilka krav de ställer på individnivå. Det finns ju alltid något att ifrågasätta och tycka till om – inte sant?

Då jag läste Elsa Billgrens inlägg om vad hennes följare hade för fördomar om henne tappade jag hakan och bröt nästan ut i tårar över vad en del skrev. För sjukt fördomsfulla – ja, det verkar människor vara över lag tycker jag.
Det döms ut till höger och vänster utan rim och reson.
Hur kommer det sig? Hur blev det så?

Jag funderade på den här kommentaren jag läste hos Johanna Bradford för ett par månader sedan:

“Vill enbart upplysa att det finns “influensers” som undanhåller sådant som inte passas att visas upp i sociala medier. Du vet allt som skrivs är inte sanning! Stor eloge till Johanna som trots negativa kommentarer står för det hon gör, den äktheten känner jag starkt för.”

Jag undrar lite hur avsändaren menar. Klart det finns mängder av saker man inte delar med sig av till sina följare.
Är det man delar med sig av en lögn bara för det?

Jag blev överraskad av min man med en weekendresa då jag fyllde 40 år. Vi flög både fram och tillbaka till Berlin och jag skrev inte ett ord om det i mina digitala kanaler. Känner ni er blåsta och förda bakom ljuset när jag berättar detta nu?
Gör detta mig till en dålig människa?
Säkerligen, för en hel del.
Och därför hade jag ingen lust att bemöta den kritiken och stå till svars i mitt kommentarsfält.
Är jag en riktigt lögnaktig fegis alltså?

Jag har skrivit om att vi lever med NPF här hemma. Detta är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det är något vi behöver bredda kunskapen kring i samhället. Ges man rätt förutsättningar i skola och familj så kan man verkligen blomstra och nå oanade höjder i livet med dessa utmaningar men ödet kan också få dig att sjunka så djupt ner i mörkret så du kanske aldrig finner ljuset igen.
Jag har stött på väldigt många fördomar kring NPF under åren och vill hjälpa till att  bredda perspektiven och kunskapen eftersom jag har digitala kanaler som låter mig nå ut till många.

Häromdagen svarade jag på en fråga i min story om vad min största utmaning i livet är. Jag svarade ärligt och berättade att det är att finnas där för min son som är väldigt sjuk.

Fick genast en kommentar om att jag inte borde prata om NPF som en sjukdom – att det var väldigt problematiskt att jag valde att uttrycka mig så. Ändå hade jag inte ens nämnt någon funktionsnedsättning i mitt svar. Bara att ett barn var sjukt. Följaren läste bara in det ut ifrån vilken bild hon hade av mig sedan innan.

Och jag vet ju att alla vakna nätter, krissituationer och sjukhusbesök under flera års tid vet ni inget om. Och så måste det får vara. För nu.
NPF är ingen sjukdom. Vi har andra svårigheter också.

Är jag en lögn för att jag står leende i min trädgård med en dahliabukett i handen och kisar in i solen samtidigt som jag håller på att gå sönder inombords? Fejk liksom?
Eller är det de mjuka stunderna i livet som får oss som går genom stora kriser att överleva?

I sociala medier får man endast ta del av små skärvor i någons liv. Detta försöker jag ha i bakhuvudet då jag scrollar.
Gör du?