Skrivarkurs i Toscana del4

 

 

del 1

del 2

 del 3  

 

Jo, det blir en fjärde del på min berättelse om skrivarkursen. För egentligen hamnade jag inte bland Toscanas kullar för att jag går runt och bär på en författardröm. Jag brinner inte alls för text på samma sätt som jag går igång på att ta fram kameran.

Bakgrunden är enkel men också svår. Jag levde fem år med en man som slog mig. Dagligen. En sommardag bad jag till slut om hjälp med att fly och hamnade på ett hem för gömda trasiga kvinnor och deras hålögda barn. Jag var tjugoett år. Vårt barn hade precis fyllt ett. Sen följde fem år av hot, umgängesrätt, besöksförbud och ett huller om buller med poliser, sociala myndigheter, försäkringskassor m.m.

 

Jag är trettiotre år idag. Och jag vill ta tillbaka de åren igen. De jag tappade bort. Jag har bestämt mig för att inte vara offret i denna historien, jag är krigaren och överlevaren. Jag är inte bitter på mannen som slog. Jag känner däremot sorg över samhället som fostrade honom. Och stor besvikelse över att mina tonår inte blev så som jag önskat, de går ju liksom inte att ta tillbaka. Så nu skriver jag av mig. I novellform, för jag insåg att jag är alldeles för ostrukurerad för att kunna få ihop en hel bok. Men det blir en bok, en samling av arton noveller, varav jag skriver sex av dem. Kan jag hjälpa en ellet två kvinnor ut ur deras mardröm med att berätta om mitt liv så är jag otroligt tacksam.

De andra som skriver för fullt just nu på sina historier är två vänner jag mötte i Toscana. 

 

Min önskan är att vi tillsammans, du och jag, inser att detta är ett samhällsproblem. Kvinnorna äger inte det. Problemet ligger framförallt hos de som slår naturligtvis. Du anar inte hur ofta en kvinna får frågan om varför hon inte lämnar. Det är ju bara att gå, eller?

För mig personligen så var jag livrädd för att han skulle skära halsen av min syster eller bränna ner mina föräldrars hus. Det var vad han sa att han skulle göra i vart fall och faktum är att jag var så manipulerad och

duperad så allt han sa var min sanning. 

 

Ansvaret för våldet i vårt samhälle ligger på allas våra axlar. Kanske skulle alla i nionde klass få regelbundna föreläsningar med gripande livshistorier som skulle kunna leda till att de aldrig skulle höja handen mot sitt barn eller fru eller lära flickorna att läsa av tidiga tecken på aggressiva män? Hur uppfostrar vi våra barn? Hur bemöter vi våldet? Blundar vi och slår händerna för öronen när grannen slår sin familj? Är det obekvämt? 

Inte en enda i min närhet ringde och anmälde min misshandel. 

 

Har du en kvinna i din närhet som du misstänker utsätts för våld? Erbjud försiktigt en flyktväg. Berätta om hur det praktiska ska kunna lösa sig och att du tar emot henne. Hon kanske slår det ifrån sig, men en dag så kommer hon behöva den där vägen. Finns den där utan att hon behöver söka den själv så är chansen stor att hon springer in på vägen nästa gång han bankar hennes huvud mot köksväggen.

 

Märkligt att ta upp en sådan sak som kvinnomisshandel i detta forum? Bland dofljus, linnekuddar och årets rätta juldekorationer. Men nej, inte alls faktiskt. Den här frågan ska alltid få ta plats. Överallt. Tala om det. Med barnen, på arbetplatsen, i skolan, på gymmet…

 

Gör det svårt för männen att slå.